Rötterbloggen
Rötterbloggen

Ett litet boktips

Bck-med-broar-intill-Blair-Castle-Pembrokeshire-Skottland

Ibland får en korrekturläsare av talböcker rätt intressanta böcker framför nosen. Idag har jag jobbat intensivt med en bok som faktiskt skulle kunna vara intressant för släktforskare: Silverfloden av  Mats Erasmie. Den är andra delen i en trilogi om svensk utvandring till Sydamerika. Den första delen hette Dödskaravanen och handlade tydligen om fattigsvenskar som reste till Brasilien i hopp om en bättre framtid.

Silverfloden börjar en bistert kall vinterdag 1897 i Luleå hos den stränge och förtryckande gruvbolagsdirektören Berzelii. En kris inom gruvnäringen är under uppsegling, men husets äldste son, Gustaf, tänker hellre på att han snart ska få resa till Uppsala för att studera. Han ska läsa matematik och statistik för att så småningom bli bergsingenjör, har hans pappa tänkt sig. Gustaf är inte särskilt intresserad av att bli bergsingenjör, men till Uppsala vill han;  däri är han och gamle pappa helt överens. 

Våren 1898 kommer, och Gustaf reser iväg, med mycket bagage, en prydlig kostym samt hatt, och välputsad nyanlagd mustasch. I Uppsala stiftar unge Gustaf snart bekantskap med ölfester, så kallade 'barmhärtighetshus' befolkade med sköna damer, samt - hasardspel. En tidig gryningstimme, blir vår man i en skum spelhåla presenterad för en absolut nyhet - rouletten! Från den dagen blir inget sig likt med studierna. Gustaf och en kurskamrat jobbar intensivt på att utveckla ett system: de ska spränga kassan på kasinot i Monte Carlo. 

En vacker dag kliver herrarna verkligen av tåget i Monte Carlo, och vi får en förtjusande 'målning' av lilleputtlandet anno 1900. Nu går det förstås inte som det var tänkt med att spränga kassan, och konsekvenserna blir stora. Gustafs kamrat väljer att åka hem med svansen mellan benen, men Gustaf tycker sig bortgjord både i Uppsala och Monte Carlo, och har ingen lust att återvända hem till sin stränge pappa. Istället lyckas han, efter lite förvirring och förveckling, ta sig över till Buenos Aires i Argentina. Han är i det närmaste utfattig när han kliver av båten, men en viss bildning har han ju, och svenskar har gott rykte i Argentina. På diverse irrvägar och genom många intressanta möten, lyckas det Gustaf att komma på fötter igen. 

Skildringen av människor, hamn, hus och restauranger i Buenos Aires är intensiv, och hela boken kryddas dessutom av att verkliga personer passerar igenom den: Gustaf åker på polarexpedition, övertalad av 'den unge Anton Stuxberg', och han har verkligen existerat, astronom och uppfinnare (hans far var för övrigt med Nordensköld på 'Vega'). En kväll när Gustaf är med några vänner på restaurang i Buenos Aires, blir de tilltalade av en ung svensk som försöker underhålla med en gitarr han just köpt. Enligt Gustaf och hans vänner låter det tämligen illa. Den unge mannen med gitarren heter Evert... Efternamnet kan ni säkert gissa! 

En fiktiv berättelse med verkliga miljöer och händelseförlopp i skuggan av verkliga händelser. Dessutom saknas inte humorpoänger! 

Silverfloden är förstås 'Rio de la Plata'.... 

Bilden: en helt annan flod, i Skottland... Foto: författaren (som i all hast bytte bloggämne ikväll och inte hann leta upp något lämpligare foto)

 

Fortsätt läs mer
  729 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Mats Erasmie
Hej Helena Kul att du läst Silverfloden och att du gör kopplingen till släktforskningen. Mycket av underlaget till alla böcker i t... Läs mer
onsdag, 06 Maj 2020 10:45
Helena Nordbäck
Hej Mats! Vad roligt att du sett mitt blogginlägg om din bok! Det var en ren slump att jag fick den under ögonen i mitt jobb som k... Läs mer
lördag, 16 Maj 2020 22:24
729 Träffar
2 Kommentarer

Yngve och Agnes Nordin, Skellefteå

Yngve Nordin 0001Yngve Nordin. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Yngve Andreas Nordin föddes 19 april 1889 i Ljusvattnet, SkelAgnes Hedlund f. 1891 och Yngve Nordin f. 1889Agnes Hedlund och Yngve Nordin. Vigda 14/2 1915. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. lefteå som son till byggmästare Karl Gustaf Nordin och hans hustru Emma Dorotea Andersdotter. Yngve och hans bröder gick i faderns fotspår. De var till exempel med när fadern uppförde det gamla posthuset på Storgatan 45 i Skellefteå i början av 1900-talet. Efter ett par år som stamanställd vid Västerbottens kungliga regemente i Umeå, lämnade Yngve det militära för att till fullo ägna sig åt snickar- och byggmästareyrket. Som byggmästare och förman visade han en färdighet som inte endast kom hans egna företag och anställda till nytta utan även hans kollegor. Yngve byggde hus i bland annat Bureå, Skellefteå och Arvidsjaur. Han hade också flera förtroendeuppdrag. I byggmästareföreningen var han sekreterare och styrelseledamot var han i fastighetsägareföreningen. Han var även delaktig, om än i mindre skala, i hantverkarföreningens verksamhet. Dessutom var han ledamot i taxerings- och byggnadsnämnden i Skellefteå. Han var även under 20 års tid medlem i Tempelriddareorden, RT Sirius i Skellefteå. I Skellefteå var Yngve känd bland allmänheten och var en gedigen representant för det gamla borgerskapet innan guldruschen och stadens expansion. Bland Yngves större byggen kan nämnas Centralhotellet i Skellefteå som stod färdigt 1925 och den så kallade centrumfastigheten i staden samt Klemensnäs wallboardfabrik. 

I sin omgivning var Yngve allmänt omtyckt och känd som en trevlig och lugn herre med en helgjuten personlighet. Hans till synes starka fysik bröts ned av en hjärnblödning och han avled på Skellefteå lasarett i sviterna av sjukdomen 18 mars 1951, 62 år ung. 

Agnes Matilda Hedlund växte upp i Bureå som näst äldst i en syskonskara på sex barn till Johan Oskar Hedlund och Selma Lovisa Markström. Hon gifte sig med Yngve 14 februari 1915. De bodde i Bureå fram till 1925 när de flyttade till Skellefteå stad. I äktenskapet föddes två barn, en son och en dotter. När Yngve dog bodde familjen på Vretgatan i Skellefteå. Efter att maken hade dött bodde Agnes länge kvar i staden. Hon dog dock 20 november 1983 hos sin dotter som då bodde i Trosa, Sörmland. Agnes var född 6 augusti 1891 och blev således 92 år gammal.

 

Fortsätt läs mer
  620 Träffar
  0 Kommentarer
620 Träffar
0 Kommentarer

Gårdar som gick i arv

Släktgårdar fascinerar mig. Hur de gått i arv och att de gått i arv, i många fall under flera hundra år. Jag känner till en gård som gått i arv i samma släkt sedan 1300-talet. Det är Nämndemansgården i Tryserum. Finns det fler gårdar med så lång släkthistoria?

I min släkt finns flera släktgårdar där vår släkt funnits åtminstone sedan 1600-talet. En vet jag att en förfader ägde redan på den tiden när Halland var danskt. Min pappa föddes på en gård där nu femte generationen bor.

Knalla eget
Gården där min pappa föddes heter Knalla och ligger i Rolfstorps socken. Bild från familjealbumet, troligen från 1950-talet.

Hjertared
Mangårdsbyggnaden till en av gårdarna i Övre Hjärtared i Ullareds socken. Här har min släkt bott sedan 1500-talet. När jag åkte dit för att ta en titt på gården för ett par år sedan träffade jag på ägaren, som är min sjumänning. Eget foto.

Det är ganska svindlande tidsrymder ibland. Flera hundra år. Generation efter generation. Jag funderar på vad som fått dem att stanna. Kärlek till platsen och känslan för ett arv att förvalta?

Som släktforskare är det ju tacksamt att kunna följa en släktgren på en och samma gård. Inget direkt letande i kyrkböckerna utan mer att slå upp, åtminstone så långt bakåt som husförhörslängder finns. Det gör det också lättare att hitta folk i mantalslängderna och äldre skattelängder, om de finns på en och samma gård.

Tro inte att gårdar bara gått i arv från far till älste sonen. Snarare är det så att arvet kan gå krokiga vägar. Det är ju inte alltid det fanns en äldste son, eller son över huvud taget, och att sonen inte ville eller var lämpad att bli bonde. Det kunde lika gärna vara en dotter med make som tagit över. Och inte sällan en släkting i en sidogren, t ex syskonbarn. Minst en gång har jag sett i en släkt att en ogift dotter ärvt en gård och brukat den, med hjälp av anställda. Inte i min släkt utan när jag släktforskat åt en kund. Just nu forskar jag om en släktdär en gård gått i arv från far till son (mitten av 1600-talet) till dotter till son till dotter till son och till dotter. Då är vi en bit in på 1800-talet. Visste de att de satt på en gård som ägts i samma släkt i 200 år?

En som forskat om släktgårdar är historikern Martin Dackling. I Släktforskarnas årsbok 2015 skriver han om hur vanligt det är med släktgårdar och vilka regler som gällde för jordförvärv. Jorden var viktig och det var också viktigt om man ärvt den eller köpt den. En ärvd gård fick inte säljas hur som helst, släktingar hade företräde till köp. Bördsrätten innebar att släktingar t o m kunde ha rätt att köpa tillbaka en gård som redan sålts. Den rätten försvann 1863.

I bouppteckningar kan man se skillnad på arvejord och avlingajord. Avlinagajord var sådan jord man köpt i sin livstid. En köpt fastighet kunde testamenteras bort som man själv ville men var det en ärvd fastighet kunde den inte testamenteras bort till någon som inte hade arvsrätt till den. Så var det fram till 1857. Dessutom innbar lagen (fram till 1845) att bröder ärvde dubbelt mot systrar och även hade rätt att lösa in sina systrars arv i en gård.

På 1930- och 40-talen gjorde Jordbrukareungdomens förbund (JUF) inventeringar av släktgårdar i Sverige och delade ut fina diplom till dem som kvalificerade sig. Under 2010-talet gjordes en inventering på nytt och som var klar 2018. Läs mer om det.

De flesta gårdar har nog förändrats över tid. Delar av marken har köpts och sålts. Hus har flyttats, framför allt vid laga skiftet, och gårdsplanen kan ha hamnat vid sidan om när en ny mangårdsbyggnad uppförts. Att reda ut en släktgårds historia kan vara nog så knepigt. Har man tur finns äldre handlingar bevarade på gården. Läs dem, men hantera dem med försiktighet!

Andersson OLM Nr2632 1
Detta är en släktgård i Stora Mellösa som ska ha varit i släkten sedan 1632, om jag inte misstolkat informationen. Fotograf: Samuel Lindskog. Bildkälla: Örebro Läns Museum. Bilden finns på Digitaltmuseum.

Toghult
Tåghult i Gunnarps socken. Den vänstra av gårdarna har varit i min släkt i många generationer. Eget foto.

 

Fortsätt läs mer
  1499 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Jerker
Släktgård med Franska eller Belgiska anor från 1630 talet. Denna släktforskning tillhör den svårare som jag hittills gjort. https:... Läs mer
måndag, 20 april 2020 17:17
Eva Johansson
Jerker: Intressant! Tyvärr är artikeln låst bakom betalvägg. Jag förstår att det kan ha varit svårt att hitta rötterna i Belgien p... Läs mer
måndag, 20 april 2020 17:42
Tommy Christensson
Mycket intressant. Kan du tipsa om annan litt. kring ämnet? Jag har endast "Börja forska kring ditt hus och din bygd" (2011) Av Pe... Läs mer
söndag, 26 april 2020 09:35
1499 Träffar
8 Kommentarer

No 38 87/1898

Det finns de som samlar på sig och aldrig gör sig av med något. Pryl på pryl, papper på papper och kartong på kartong. Ibland så sker det en sortering när det inte får plats mer eller också anskaffas ytterligare förvaringsutrymme, så att det bara är att fortsätta. Problemet kanske kommer den dag som samlaren inte längre orkar utan någon annan ska ta hand om det samlade och då finns risken att allt hamnar på tippen, i en container för återvinning.

Nu ska jag inte tala så mycket om samlarvurm utan mer om det som kan försvinna om man inte tittar ordentligt. Jag har ett brunt kuvert, som dök upp i en liten låda. Kuvertet var sprängfyllt med små lappar, beställningar, kvittenser och andra noteringar från en liten butik i Varberg. Datumangivelserna visade att de var mer än 100 år gamla, med några års spridning. Kanske inte det mest intressanta för en släktforskare, möjligtvis för någon som intresserar sig för hur en lanthandel drevs och vad som omsattes. Eftersom jag inte är intresserad av det senare så var kuvertet på väg tillbaka in i lådan, när jag kände att det mellan alla papper fanns något som kändes som en styv skiva, Inte så stor men ändå.  En liten bok var det.

Scannad kopia av bok i författarens ägo

På framsidan stod No38 87/1898, och för de som läst några husförhörslängder så kanske utformningen känns igen. Det har något med det militära att göra sas det mig för länge sedan. Och visst var det den kopplingen till boken eftersom det på första uppslaget stod Inskrifningsbok. En bok som följde en person och angav kontakter med det militära, från första kontakt till sista.

Boken anges tillhöra nr 38 och avsåg Walbo kompaniområde, nummer 87, och inskrivningsår 1898.
Av namnet framgår klart att det är min egen farfar som haft boken som sedan hamnat i kuvertet med förmodade arbetspapper eftersom han i boken står som Handelsföreståndare. Uppgifter om var och när han är född stämmer också. Sedan kommer det intressanta, tycker jag. Valbo kompani var han inskriven i, men utbildning som påbörjades 1898 sker vid Kungliga Göta Trängbataljon belägen i Karlsborg. Det var kanske ingen vanlig utbildning, vad vet jag, men det renderar i att han anges vara Reservvaktmästare och lämplig till fortsatt utbildning inom området. Vad en vanlig vaktmästare gör i det civila är ganska känt, men vad gör en Reservvaktmästare i en trängbataljon. Det kanske inte är så viktigt, men något torde det ha varit för året efter fortsätter utbildning till fullfjädrad Reservvaktmästare. Tänk om det funnits en beskrivning av ansvarsområdet, då hade jag fått veta vad han egentligen gjorde. Efter utbildning de två åren så finns det ingen mer tjänst angiven, bara att han mönstrade varje år de närmaste 8 åren. Om han sedan fortsatte på något sätt framgår inte. Det enda jag kan se är att det rivits ut några sidor som tydligen innehållit någon form av adressändringsinformation, kanske skulle det skickas in, vad vet jag.

Så nu sitter jag här med min lilla bok och funderar på hur det var att vara i det militära runt förra sekelskiftet och vad gjorde en reservvaktmästare i en trängbataljon, jag vet ju inte ens vad en vaktmästare gjorde.

Fortsätt läs mer
  926 Träffar
  0 Kommentarer
926 Träffar
0 Kommentarer

Otto Torell - en cool släkting....

Varberglyx-049

Bland mina mer remarkabla anor i Halland märks den sköna men egensinniga prästdottern Gunilla Ausenia. När hon blev änka 1692, med sex små barn (varav ett var min anmoder Annika), gjorde Domkapitlet flera försök att gifta bort henne, men hon vägrade istadigt. Till slut föll hon till föga och gifte sig med prästen Kollinius. Flyttlasset gick därmed från Torup till Snöstorp, och Gunilla fick fler barn. Bland dem en dotter som hette Sara.  Sara gifte sig med Christian Hummel. Deras dotter Elsa Catharina Hummel gifte sig med Sven Linderoth. Dottern Sara Katarina Linderoth blev gift med Anders Varenius. Och slutligen, deras dotter Susanna Charlotta Varenius gifte sig med läkaren i Varberg Johan Peter Torell, och 1828 föddes sonen Otto i just Varberg. Han var genom denna tidens gång femmänning till min ff mm far August Julius Wetterlund, född 1813 i Fjärås, Halland. 

Otto Torell blev filosofie doktor i Lund 1853, medicine kandidat därstädes 1858, och adjunkt i zoologi 1860. År 1856 studerade han glaciärer i Schweiz, och funderade på om de nordiska länderna en gång kunnat varit täckt av glaciärer. Med samma fundering besökte han Island året efter. 1858 bar det så av till Spetsbergen. 1861 företog han en ny resa till detta isbelagda ställe, och den resan gav särskilt rikhaltiga resultat för forskningen. 

Otto Torell var den förste som bedrev ordentligt organiserad polarforskning i Sverige, och han var den förste som vetenskapligt utforskade Spetsbergen. En av hans lärjungar hette A F Nordensköld, och han skulle så småningom upptäcka Nordostpassagen med skeppet Vega. 

Emellan de kylslagna resorna till Spetsbergen, var Otto också verksam i Sverige. Han initierade och ledde järnmalmsundersökningar i Bergslagen och Lappland, vilket ledde till att stora mängder järnmalm exporterades. Ootto Torell upptäckte också att Skåne hade stora möjligheter att framställa cement, vilket ledde till grundandet av Skånska Cementaktiebolaget. Otto var en av medgrundarna och hade själv aktier i bolaget under en tid. 

Otto Torell anses fortfarande som inlandsisforskningens fader bland vetenskapsmän världen över. Tyvärr var Otto inte mycket för att publicera sig i skrift, vilket kanske har gjort att han idag är betydligt mindre känd än exempelvis lärlingen Nordensköld. 

När jag läste på om Otto, upptäckte jag för övrigt en släktkoppling till. Hans far Johan Peter var son till prästen Olof Torell. Olof hade en bror Christopher T, som var gift med Esther Catharina Roselia. Och hon var syster till Johanna Elisabeth Roselia, farmor till ovan nämnde August Julius Wetterlund. 

Materialet kommer delvis från min artikel om Otto Torell i släkttidningen An-Lunden 2008 nr 3. Samt lite detaljer från Nordisk Familjebok 1953. 

Bilden: Varbergsonen Otto Torell har fått en gata uppkallad efter sig i hemstaden. Foto: författaren. 

Fortsätt läs mer
  790 Träffar
  0 Kommentarer
790 Träffar
0 Kommentarer

Karl Renström Östra Falmark

Karl Renström Östra Falmark f. 1877 03 22. 2015 001 041Karl Renström Östra Falmark. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Karl Anton Renström föddes 22 mars 1877 på nuvarande fastighet Falmark 10:16 i Östra Falmark, Skellefteå. Han var näst äldst i en syskonskara på åtta barn till Per Anton Renström och hans hustru Eufrosyna Stenlund. Per Anton var född i Bodan, Skellefteå. Eufrosyna växte upp i Bölesvik, Skellefteå. Hon var syster till häradsdomaren och nämndemannen Erik Hansson Stenlund därstädes. 1874 köpte Per Anton och Eufrosyna en fastighet i Östra Falmark och bosatte sig där.

I ungdomens dagar prövade Karl på att arbeta vid malmfälten i Norrbotten. Senare fick han jobb i Bureå där han arbetade under många år. Han övertog hälften av föräldrahemmet i Östra Falmark. Den andra hälften ägdes av brodern Johan. Karl blev hemmansägare och jordbrukare i Östra Falmark. Han gifte sig 1913 med lärarinnan Edla Kristina Marklund född 26/12 1874 i Kusmark, Skellefteå. Hon hade före 1912 varit lärarinna i Östra Falmark, det var så hon och Karl träffades. Makarna fick inga egna barn men en fosterdotter växte upp i deras hem. Hon hette Anna-May Nordmark och var född 1916-01-02 i Sörböle, Skellefteå. Hennes biologiska föräldrar var vandringsrättaren Noak Helmer Nordmark och Anna Hilda Stefania Sidenmark. Anna avled 1922 vilket medförde att Anna-May, som var döpt till Anna Maria, fick komma till Karl och Edla som fosterdotter vid åtta års ålder 1924 och blev kvar där till 1938 när hon gifte sig med Manfred Granlund, även han från Östra Falmark. De köpte samma år hemmanet av Karl och Edla.

Vid sidan om sysslorna med jordbruket var Karl ofta anlitad för skriftliga göromål som exempelvis bouppteckningar, arvskiften, auktioner och liknande uppgifter. Byborna hade stort förtroende för honom. Han var dessutom kassör i byns bönhusförening en period. Han var också delägare i kraftstationen som från och med 1919 var i drift. Den försåg Östra Falmarks invånare med elektricitet.

Karl hade flera kommunala uppdrag. Ända sen Bureå blev egen kommun 1913 var han en av de tongivande personerna inom det kommunala. Han var ledamot av nästan alla kommunala styrelser och nämnder. Karl var till exempel ledamot i kommunalnämnden mellan åren 1914-1917. Han var även engagerad i bland annat Bureå sjukkassa och Skellefteå sockens brandstodsbolag. Alla uppgifterna skötte han på ett mycket bra sätt.

Karl Renström avled den 21 juni 1940 på Skellefteå lasarett i sviterna efter en svår förkylning. Komplikationer tillstötte och hans liv gick inte att rädda. Han blev 63 år gammal. En omutlig människa med hjärtat på rätt ställe lämnade jordelivet. Han var en oförarglig person som inte ville någon illa. Han var en av Bureå sockens mest uppskattade och respekterade individer. Hans bortgång sörjdes nog av hela socknen. Minnet av honom levde länge kvar efter hans död. Hustrun Edla avled 13 september 1952, på sitt 78:e levnadsår.

Fortsätt läs mer
  601 Träffar
  0 Kommentarer
601 Träffar
0 Kommentarer

Familjen utplånades

Inom loppet av 20 år dog hustrun, den enda dottern och maken. Inga efterlevande. Att de över huvud taget funnits vet jag tack vare en ännu vårdad gravsten trots att mer än 150 år gått.

Påsken firas i stillhet det här året. I stället för att umgås med andra blir det utflykter i vår nya hembygd för maken och mig. Vi bor i Badelunda församling, där östra delen av Västerås ingår. På skärtorsdagen tog vi oss till Tortuna, grannförsamlingen åt nordost. Min ambition är att under året ta mig till alla grannförsamlingar. Domkyrkoförsamlingen är redan avklarad med råge.

Det enda jag visste om Tortuna tidigare är att i församlingen finns en gård som heter Nedersta och där den lille gossen Olof föddes 1657, han som senare kom att bli präst i Lima i Dalarna och ta sig efternamnet Nedrin från fädernegården. Han ingår i ett släktträd jag har i min dator.

Vi bestämde oss för att åka till kyrkan och parkera där, vid vårt allra första besök i socknen. På kartan ser det ut som om det skulle finnas en promenadslinga i skogen norr om kyrkan och skogen gillar vi att gå i. Dessutom såg jag en fornminneskringla vid kyrkan. Fornminnet är de här ringarstenarna:

IMG 0143
På skylten kan man läsa om stenarna. 

Stenarna var förr utplacerade utmed vägen till kyrkan. På skylten berättas att stenarna stod på olika avstånd och när begravningsföljet kom till stenen skulle klockringningen i kyrkan börja. Att klockaren skulle ringa för den avlidne kostade pengar för dödsboet och var det ett rikt dödsbo köpte man klockringning ända från stenen längst bort. Var det ett fattigt dödsbo eller snåla arvtagare började klockringningen vid den sten som stod närmast kyrkan. Jag har aldrig känt till tidigare att sådana stenar fanns. Nu vet jag det. Däremot har jag i en helt annan församling stött på att avgiften för klockringningen finns med i bouppteckningen. I Västerås Släktforskarklubbs medlemstidning Arosiana nr 3, 2012, finns en artikel om ringarstenarna. Läs på sidan 11.

Jag tänker mig att redan vid den mest avlägsna stenen började klockorna ringa för begravningsföljet den 7 juni 1864. Då begravdes den 17-åriga Carolina Emilia Carlsdotter från Skämsta i grannförsamlingen Kärrbo. Trots att hennes far var kyrkvärd hemma i Kärrbo fick hon alltså vila på kyrkogården i Tortuna. Det gör hon fortfarande, under en praktfull gravsten. Även hennes kusiner ligger i samma grav.

IMG 0147

Det här är en av Tortunas äldsta bevarade gravstenar, vad jag kan se vid mitt första besök på kyrkogården. Och naturligtvis funderar jag på varför hon begravdes där och inte i sin hemförsamling. Svaret finns så klart i kyrkböckerna. Carolina föddes 1846. Hennes far Carl Ericsson var en ung gårdsägare i Skämsta, förmodligen ganska välbärgad för han står som ägare till gården redan 1843, när han var 20 år gammal. 1845 gifte han sig med Josefina Andersdotter från Tortuna och den 24 september 1846 föddes dottern Carolina. I juli året därpå dog Josefina, 22 år gammal. Någon dödsorsak finns inte i dödboken.

Carl gifte aldrig om sig. Carolina var skriven hos honom men när hon dog 1864 befann hon sig hos morföräldrarna i Östra Åby i Tortuna församling och jag förmodar att hon kanske befann sig där under en stor del av sin moderlösa uppväxt. Men det vet jag inte. Hennes far hade både hushållerska, pigor och drängar anställda. Carolina dog den 27 maj 1864 av något som prästen kallar bröstinflammation, samma dödsorsak finns på fler vid denna tid och nu i coronatider funderar jag på om det var en senkommen influensa som härjade den våren. Tre år senare dog hennes far av "lungslag", 44 år gammal. Familjen var utplånad. Båda Carolinas föräldrar verkar ha haft syskon och syskonbarn och förmodligen finns det efterlevande till dessa idag. Är du en av dem kan du glädja dig åt att graven finns kvar och är välvårdad.

I en annan äldre grav på Tortuna kyrkogård vilar rusthållarparet Jan Jansson och Christina Andersdotter från Ängesta, båda döda i början av 1800-talet och födda 1756 respektive 1766. De hade gift sig 1783 och hade tre söner som hette Jan, Per och Lars. Det blev sonen Per som tog över gården. Jan (senare Johan) studerade i Västerås och blev präst, har hans kollega i Tortuna antecknat i husförhörslängden. Han blev så småningom komminister i Fläckebo församling och tog sig efternamnet Engvall, troligen från födelsegården Ängesta. Även sonsonen Johan Engvall blev präst. Denna grav är också välhållen, Tortuna församling tar väl hand om sina gamla gravar. I en landsbygdsförsamling som denna är det inte trångt på kyrkogården, kanske en bidragande orsak till att flera gamla gravar finns kvar.

collage

Både kyrkan och kyrkogården är fina, ett rofyllt utflyktsmål. Kyrkan är gammal, ingen Tegnérlada utan de äldsta delarna är från 1200-talet läser jag på Wikipedia. I ena kyrkväggen finns en runsten inmurad, något jag inte tror att jag sett någon annanstans, som en hälsning från en ännu äldre tid. Västeråstrakten är riktigt gammalt kulturlandskap och det vimlar av fornlämningar, bland annat precis bredvid huset där vi bor.

IMG 0144
Med mobilkamera blir det lutande kyrktorn.

Någon promenad i skogen norr om kyrkan blev det inte för vi hittade ingen stig dit. Möjligen måste man gå över en av hustomterna vid kyrkan och det ville vi inte. I stället åkte vi hem och gick en sväng i Bjurhovdaspåret, som vi brukar. Men på hemvägen stannade vi till vid Furby kyrkoruin.

Furby var förr i tiden en egen församling men uppgick till stor del i Badelunda församling redan 1540. Kyrkan var byggd på 1200-talet men övergavs i slutet av 1400-talet. Det finns två förklaringar till detta, båda återgivna i skriften En historisk vandring i Badelundabygden utgiven av Badelunda hembygdsförening 1989. Idag finns bara ruiner av kyrkan kvar, huvudsakligen delar av den västra gavelväggen till långhuset och en del av grundstenarna, bl a till vapenhuset. Den står på en gård i byn Kylla, alldeles intill en gammal gårdsbyggnad. Jag hittade ingen fornminnesskylt på stället och det känns nästan som att gå hem till gårdsfolket när vi besökte ruinen. Under historiens gång har en del av murstenarna används vid husbyggen i trakten men 1957 restaurerades det som då var kvar av ruinen och den är fornminnesförklarad sedan länge.

IMG 0158

IMG 0164

En förklaring till att den övergavs är att danska soldater vanhelgat kyrkan genom att bedriva otukt där när de härjade i trakten. Den andra förklaringen, och den som är mest spridd vad jag kan förstå, är att en kvinna dräptes under pågående julotta i kyrkan omkring 1470 och att detta vanhelgat kyrkan så att den inte längre kunde användas. Enligt en uppteckning av en muntlig berättelse på 1600-talet ska följande ha skett. Två kvinnor blev osams om bänkplatsen i kyrkan under julottan och började slåss. De drog kniv och den ena dödade den andra. Mörderskan dömdes till döden och avrättades genom att begravas levande i Lunda skog. Inom synhåll för henne ska man ha lagt en brödlimpa för att ytterligare öka plågan eftersom hon givetvis blev hungrig men inte kunde nå den för att äta. När hon till slut dött begravdes hennes kropp i ett kärr. Efter hennes död ska någon ha ristat in bilderna av en kniv och en brödlimpa i en stenhäll intill platsen där hon avrättades och den platsen kallas fortfarande Kärringhällarna. Den ligger i skogen vid Lunda gård i det område där Bjurhovdaspåret är inlagt. Vi går ofta i Bjurhovdaspåret, en motionsslinga norr om Bjurhovda bostadsområde.

Med hjälp av Riksantikvarieämbetets Fornsök går det att hitta avrättningsplatsen, eller snarare ungefär, för ingen vet exakt var den var och om historien är sann. Så här ser det ut idag:

IMG 0167

Om det känns kusligt att befinna sig där? Nja, egentligen inte, för det känns nog lite overkligt att tänka sig en avrättning på det här sättet för omkring 550 år sedan. Har den över huvud taget hänt? Och vilka andra förkräckliga handlingar har skett där vi rör oss idag, i områden där människor vistats i tusentals år? Jag är inte sådan som känner på mig sådant. För några år sedan besökte jag platsen för ett slagfält på 1500-talet. Min släkt kommer från en gård där slagfältet ingår i markinnehavet. Tusentals soldater dog där, både svenska och danska. Det kändes nog lite kusligt, på grund av vetskapen att där hade detta verkligen skett. Inte kanske eller möjligen. Vid Kärringhällarna har kanske den här fasansfulla avrättningen skett på 1400-talet och jag kommer nog inte att ströva just där, nu när jag vet i stort sett var det skett. Men det känns ändå ganska overkligt. Hur ska man förhålla sig till sådana här platser där människor mött ond bråd död? Ett mord har nyligen skett i en lägenhet i ett grannhus och någon kommer säkert att bo där igen så småningom.

Nu blev det en dyster avslutning på detta blogginlägg, en påskafton när jag borde sprida mer hopp och glädje i stället. Men givetvis önskar jag er alla en fin påsk, trots virus och avsaknad av umngänge. Det kommer en tid när detta är över, så håll ut!

 

Fortsätt läs mer
  1940 Träffar
  0 Kommentarer
1940 Träffar
0 Kommentarer

20 år sedan

Många av oss är vana att hantera uppgifter och händelser som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Vi letar efter spår som för allt längre ifrån vår just nu kaotiska tid tillbaka så långt det går. Ibland hamnar vi så långt tillbaka att det är svårt att greppa hur mycket som hänt sedan dess och vilka förändringar som påverkat de personer eller samhällen vi följer.

Ibland kan det kännas så också med lite nyare delar av vår släktforskning, det är inte länge sedan det tog tid att släktforska, var det inte resor till arkiv så var det väntan på nästa försändelse av det som skulle in i de betraktningsapparater som användes. Visst var det spännande när försändelsen kom, men besvikelsen var stor när det stod klart att den aktuella personen flyttat ut ur socknen efter någon månad och begett sig till socknen som fanns på en annan rulle eller fiche . Att digitaliseringen inneburit stora steg framåt i utvecklingen är också klart.

Fritt foto av HENCE THE BOOM på Unsplash

 

Det finns också andra nyheter som gjort stora framsteg. Men allt kanske inte är så nytt, det kan ha funnits men inte observerats under hela tiden.  Jag tänker på att det i år är 20 år sedan de första kommersiella DNA-kiten skickades ut.  Jag tror inte att det är allom bekant, men nu är det dags att sprida kunskap om den historien. Sommaren 2000 så kom det ut ”hemmatester” kopplade till det nya begreppet Genetisk Genealogi.  Det första testerna var på den raka manliga sidan ett test med 12 markörer och ett test på den raka kvinnliga sidan med en liten av mitokondrien, det som kallas HVR1. Först ut var FamilyTreeDNA tätt följt av Oxford Ancestors som började med mtDNA-test av samma del som FTDNA. Oxford Ancestors leddes av Brian Sykes, som länge var ledande inom mitokondriedelen och som skrev Evas sju döttrar, en klassiker inom DNA och släktforskning.

Under de följande åren utvecklades testerna med fler markörer på Y-sidan och större och större del av mitokondrien inkluderad. Intresset växte på olika håll inom släktforskningsvärlden men det var en ganska specialiserad del av rörelsen som deltog.

På hösten 2009 kom en nyhet från 23andMe, då de lanserade sin betaversion av den autosomala testen, som de kallade Relative Finder. Den officiella lanseringen skedde den 9 februari och det var då som det började bli intressant för släktforskare. Det tog bara tre veckor så lanserade FTDNA sin tjänst Family Finder.  I och med dessa lanseringar så spreds intresset med stor fart, speciellt i USA eftersom det var där den stora lanseringen skedde. Nästa större händelse när det gäller autosomal testning var 2012 när Ancestry lanserade sin tjänst, i början bara i USA, men den kom senare att spridas ut över världen.

När det gäller den svenska delen av historien så finns det säkert många som har minnen från olika händelser och jag har ingen avsikt att försöka göra någon heltäckande bild, utan lutar mig mot de delar som jag själv varit engagerad i på något sätt.  För min del startade det 2010 med en del mindre träffar i några föreningar. Intresset väcktes och det som kom att verkligen tända gnistan var när jag hjälpte Genealogiska Föreningen att anordna en DNA-dag på Historiska Museet under 2011. Där fanns representanter från Svenska Haplogruppsdatabsen, det enda svenska DNA-företaget DNA-guide, som tyvärr inte klarade att investera i allt nytt, Eva Daskalaki från Uppsala Universitet och vetenskapsredaktör Karin Bojs.  Personligen kan jag säga att det var starten på en fantastisk resa, med många höjdpunkter. När vi hade DNA-dag året efter var intresset så stort att de stackars föredragshållarna fick köra dubbla pass eftersom alla inte fick plats, lång dag blev det, men oj så skoj. Det fortsatte med avslöjanden om Bure, som till och med kom i rikspressen, djupdykning i Europas historia och andra höjdpunkter. När vi 2014 bildade SSGG, vill du veta mer om det, läs på www.ssgg.se ,  så kändes det som det blev allvar och det som börjat lite smått nu blev etablerat och växte på alla sätt.

Eftersom detta egentligen är en tillbakablick på den första tiden så slutar jag beskrivningen här, de senaste fem åren får beskrivas någon annan gång, kanske med en viss distans och av någon annan som har andra minnen och inblickar.  Men visst är det en fantastisk utveckling, som lagt grunden till ett av de bästa komplementen till alla de arkiverade källor som finns att tillgå. 

Fortsätt läs mer
  1442 Träffar
  0 Kommentarer
1442 Träffar
0 Kommentarer

Land ska med lag byggas....

nedladdning

Det var Karl XV som hade det valspråket. Jag har just plöjt igenom ett digert verk med kommentarer till brottsbalken i min nya tjänst (jag har korrekturläst den som talbok). Detta har fått mig att inse en sak. Det knepigaste är kanske inte att fånga in brottslingen och ställa honom inför rätta. Det är nog minst lika knepigt att sålla fram rätt lagparagraf att konfrontera boven med! 

På sätt och vis var det nog enklare förr. I forntida lagstiftning fanns helt strikta lagar för vad som skulle hända om någon begick stöld, hor eller rentav mord. På en ring av stenar satt lagkloka och lät kärandena komma fram med sina ärenden, en efter en. 

Men idag... låt oss säga att du gjort dig skyldig till bokföringsbrott. Då finns det en uppsjö olika kriterier att ta hänsyn till. Gjorde du det för egen vinning? För att rädda ditt företag, eller gamla mammas pengar som du satsat? 

Jag läste om ett ganska knepigt fall som egentligen borde ha varit snatteri. I en butik plockade en man till sig en bit grillad kyckling värd 8:66 (det här var några år sedan). Han ställde sig helt lugnt i butiken och åt upp den grillade kycklingbiten. Varvid han förstås åkte fast, det bör ju ha väckt en viss uppmärksamhet. Men då uppstod problem. Eftersom mannen inte hade fört ut kycklingbiten ur butiken, kunde han inte dömas för snatteri. Å andra sidan hade han ju bevisligen avlägsnat matbiten. Och det var ju inga förhoppningar om att han skulle återlämna den i ursprunglig form...  Några pengar hade han inte, så betala för måltiden kunde han inte, alltså kunde han inte gå fri heller. För övrigt blir man inte frikänd från brott genom att återställa det man stulit. Det hela slutade med en dom för någon form av egenmäktigt tillgrepp. 

Jag hyser numera en stark beundran för lagman Torgny och andra beryktade lagläsare. Det var långtifrån alla som kunde läsa eller skriva sina namn, men lagarna kunde de rabbla ur minnet!  Och de ingav nog mycket respekt där de kom inskridande på tinget. Till och med förmögna herremän kunde dömas för grova brott vid tingen. Och de var tämligen okänsliga för mutor, som jag också läst om idag. Det var däremot inte fyra kommunalgubbar, som bjöds på resa av ett företag som ville etablera sig i gubbarnas kommun. Det slutade illa. Domstolen kunde inte förstå varför gubbarna skulle få åka till Budapest, och ansåg det hela 'otillbörligt'. 

 

Lite lagom virriga tankar ur 'Träskman och Wennberg: kommentarer till Brottsbalken 1-12'. Och lite historiska minnen ur en tankspridd bloggares hjärnbalk....

Bild: Lagparagraf. Foto: Pixabay

 

Fortsätt läs mer
  1463 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — Hans-Peter Stülten
Det är ju ganska roligt att läsa att Karl XV hade det som valspråk, i alla fall för mig som dansk. Det står över ingången till Köp... Läs mer
onsdag, 08 april 2020 16:16
1463 Träffar
1 Kommentar

Anny Rönmark, Lövånger

Anny Löfstedt f. 1884 i Bäck gift Rönnmark 2015 001 067Anny Löfstedt gift Rönmark. Foto: R. Garfvé, Umeå. Privat bildsamling. Anny, som hon kallades, var döpt till Anna Maria Löfstedt. Hon föddes 22 november 1884 och växte upp i Övre Bäck, Skellefteå som äldst i en syskonskara av sju barn till bonden och smeden Karl Erik Johansson Löfstedt samt hans hustru Maria Helena Lundqvist. Fadern "Kalle" Löfstedt hade byggt upp gården som familjen bodde på. Han var en ovanligt driftig och duktig man. Han nyodlade större delen av hemmanet. "Kalle" arbetade i smedjan en stor del av sin tid. Det berättas om honom att han inte hade tid att gå till och från smedjan, utan att han sprang. Han var en hederlig och hjälpsam människa. Bad någon honom om hjälp, kom han alltid till undsättning. Han ville inte hjälpa för att få berömmelse eller för att kräva gentjänster tillbaka. Det var mer en känsla av pliktuppfyllelse som gjorde att han hjälpte om någon behövde ett handtag. Att hjälpa sina medmänniskor var något som gick i arv till dottern Anny. 

Anny kom 1910 som handelsbiträde till Gammelbyn, Lövånger där hon blev kvar livet ut. Hon vigdes år 1913 med bagaremästare Karl Birger Rönmark född 1886-09-25. De blev föräldrar till fem barn. Tillsammans drev makarna en kaférörelse i Lövånger med tillhörande bageri. Detta medförde mycket arbete för Anny och maken. Mycket skulle beställas och tas om hand. Därtill följde ju även uppgiften som värdinna i stort sett varje helg. Alla dessa arbetsuppgifter klarade Anny av utan besvär. Ett flertal år efter makens död fortsatte Anny att driva rörelsen vidare. Hon slutade först när hälsan började svikta.

Fru Rönmark hade många strängar på sin lyra. Hon hade flera uppdrag såväl ideella som sociala. Hon var i många år Blomsterfondens kassör. En ideell förening som ju arbetar för hem och vård åt de som är äldre.  Anny var ledamot i pensionsnämnden och tillhörde barnavårdsnämnden under flera års tid. Dessutom var hon en del av styrelsen för Burträsk-Lövångers dispensärdistrikt, där även barnkolonin i Lövånger ingick. Hon var även politiskt intresserad och var en av ledarna för Moderata kvinnoföreningen i Lövånger. 

Som person var Anny stillsam, omtänksam, ambitiös och lyhörd. Hon hade uträttat en livsgärning som varit till nytta för åtskilliga människor i bygden. Därför hade hon skaffat sig många vänner. Hon gick bort på tisdagsmorgonen 24 oktober 1950. Maken Karl Rönmark avled 23 juli 1935. 

Fortsätt läs mer
  765 Träffar
  0 Kommentarer
765 Träffar
0 Kommentarer

Är vi besatta?

Vi släktforskare har väl ett rykte av att vara lite nördiga? Vårt stora intresse är verkligen stort och uppslukande och vi pratar om det i tid och otid. Eller? Jo, så är det allt för mig, det ska erkännas. Är det så för dig också? Men var går gränsen till när det blir för mycket? Har du någon gång avfärdat en pockande familjemedlem med att du "ska bara kolla en sak till..." och så går timmarna och tillfället till det där samtalet eller promenaden har försvunnit?

Det här låter ju hemskt, eller hur? Jag brukar tänka på att de levande alltid är viktigare än de döda, även om jag älskar att leta efter de döda i arkiven. Men arkiven finns alltid kvar.

Jag är nog lite besatt ibland. När jag träffar mina släktingar är det väldigt lätt att jag bubblar på om de senaste fynden i släktforskningen men kusinen kanske helllre vill prata om något annat, och så märker jag inte det för att jag är så inne i mitt. Jag hoppas att det inte är så. Men visst kan jag känna mig besatt ibland. När timmarna går och jag letar och letar och bara ska hitta hon som försvunnit på väg mellan pigplatserna eller föräldrarna som bara är som uppslukade av jorden... Plötsligt är det natt, maken har redan somnat och trafiken stillnat utanför.

familj
Jag vill veta allt om de gamla släktingarna, sedan länge döda.

Även om jag släktforskar en hel del ger jag mig också tid att läsa, nu när sociala kontakter ligger på is. I vintras upptäckte jag författaren Maria Gustavsdotter som skriver historiska romaner. Rekommenderar henne varmt. Här om dagen läste jag en av hennes senare böcker, som heter "En sekund är jag evig". Släktforskning är en bärande del av intrigen. Utan att avslöja för mycket ska jag bara berätta att det handlar om en kvinna i min egen ålder som heter Birgitta. Hennes mor dör och hon ska ta hand om dödsboet. Många av er har varit med om detta, precis som jag. Birgittas far är död sedan 1990-talet. Han var släktforskare. Parallellt med den nutida historien får vi följa Annika Trulsdotter i Dalby utanför Lund som levde i början av 1700-talet och uppenbarligen var en anmoder till Birgitta. Historien nystas upp allt eftersom.

Men det som gav mig en tankeställare är hur Birgittas far beskrivs. En släktforskare som är nästan besatt av att hitta släktens historia i arkiven. Så besatt att han försummar hustruns behov, så som dottern Birgitta upplevde det.

Först kändes det som en orättvis beskrivning. Sådana är vi väl inte? Men jag rannsakar mig själv och inser att jag kanske skulle kunna vara på väg ditåt, om det inte vore för att mina nu levande familjemedlemmar håller mig på jorden. Men nördig ska jag absolut tillstå att jag är. Dvs uppslukad av ett specifikt och mycket intressant intresse.

För övrigt är boken mycket läsvärd.

dombok
Kan vi bli alltför besatta av vårt letande i arkivhandlingar? Ja, kanske. (Eget foto.)

Fortsätt läs mer
  1894 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Hej Eva Jovisst är släktforskare nördiga! Precis som modellbyggare, fågelskådare och alla andra med specialintresse. Och det ma... Läs mer
lördag, 04 april 2020 17:49
Eva Johansson
Ann-Christin: Tack för din fina kommentar och så bra boktips! Jag ska se om jag kan få tag på de böckerna. Jag gillar att läsa skö... Läs mer
lördag, 04 april 2020 19:31
Stefan Simander
Släktforskning är mitt liv de' se'! Eller? O Sunnerbo häradsrätt som är såååå spännande! Stort TACK för dina fina skriverier! Ur... Läs mer
lördag, 09 Maj 2020 03:48
1894 Träffar
5 Kommentarer

Digitala resor

I dessa dagar så blir det allt vanligare med digitala möten.  Allt från årsmöten till personliga kontakter, något vi blivit tvungna till i virustider. Detsamma gäller resor, vi ska inte resa mer än nödvändigt så då kom jag på att jag kan göra en digital resa, tillsammans med vilka som helst och var som helst.  Jag bestämde mig för att göra en sådan resa och jag gjorde det tillsammans med några som intresserat mig under en längre tid. Jag följde några av barnen till en person som jag tidigare skrivit om, Lasse i Berget från Husaby socken i Västergötland.  Hans eget liv var spartanskt och många funderar nog på hur det blev med familjen. Jag gjorde den här resan tillsammans med två av barnen, Frans född 1865 och Maria född 1867.

De båda emigrerade och skaffade sig familj på andra sidan atlanten. Jag tog fram uppgifterna ur mitt program, allt det som egentligen bara är torra uppgifter om födslar, vigslar och dödslar med lite uppgifter om plats och tid.  Eftersom det inte är mina släktingar så har jag inte så många källor att ösa ur, det finns inte så många anekdoter från andra familjemedlemmar och det finns inte heller bevarade brev hem till Sverige som jag sett. Ärligt talat så vet jag inte hur duktiga de var att skriva och pappa Lasses färdigheter låg nog mer åt det praktiska, tillverka bössor med en fantastisk precision och fixa till sitt boende under kalkstensutsprånget än att skriva och läsa.

Minnessten Eget foto
Resan jag gjorde ledde mig till många små berättelser om de orter som fanns angivna i släktforskningsprogrammet. En del från den tid då Frans och Maria levde och fram till nutid. Små intressanta inblickar och ibland överdådiga beskrivningar av natur och kultur. Eftersom de två inte hamnade på samma plats, även om de bodde nära varandra i Pennsylvania ett tag, så blev det olika beskrivningar. Frans blev kolgruvearbetare och fick säkert slita ont, men det ser nästan ut som trakter runt Kinnekulle på en del bilder. Maria hamnade ganska tidigt i Connecticut, New Haven närmare bestämt och där kan jag vandra runt hur mycket som helst.  Det finns mycket intressant och jag behöver inte förhålla mig till de restriktioner som finns idag utan kan drömma mig bort från verkligheten och försöka se hur det var förr.

När jag reser i min digitala värld så har jag ju också en tidsmaskin. Leta upp berättelser om hur det var för de som kom från Sverige, gå vidare med hur Frans elva barn och Marias fyra kunde ha upplevt tider och platser och sedan vidare ner bland barnbarn och så vidare. Att försöka leva sig in i miljöerna och händelser som präglade de olika epokerna ger många gånger upphov till dagdrömmar och ibland nästan mardrömmar. Tankarna glider iväg, frågorna dyker upp och en del besvaras men det finns ju alltid ett litet frågetecken med, var det så eller tolkar jag intrycken helt fel.

Jag hoppar på möjligheten att göra en liten gravrunda, kan man se skillnader och likheter beroende på plats och tid. Find A Grave ger många svar och här och där dyker det upp små notiser eller dödsrunor som gör att upplevelsen får ett annat innehåll, det blir en mer innehållsrik och fördjupad känsla. Efter några timmar så börjar reströttheten ta över och det är skönt att kunna ta en paus, en svensk fika och sen reser vi vidare ett tag till. Det bästa av allt är att jag kan göra resan en gång till och då kanske hitta nya vyer och vinklingar på allt som finns att se och uppleva. Egentligen tar resan aldrig slut, jag kan ju hoppa på tåget när som helst och jag ta vilka pauser som helst. Yndrar om det är fler än jag som reser på detta sätt?

Bilden på stenen ovan är en minnessten över de som är upphovet till resan, Lasse och hans hustru Inga. Den finns på Husaby kyrkogård och står ungefär där den omärkta graven en gång låg.

Fortsätt läs mer
  1214 Träffar
  0 Kommentarer
1214 Träffar
0 Kommentarer

Nu ska vi gå till Skansen...

DSCN9918

... och titta på alla djuuuuuren, sjöng man som barn. Men då har vi kommit in vid fel tidpunkt. Låt oss vända tillbaka i historien.

För länge, länge sedan var det en nytillträdd kung som ville att hans ende son skulle träna sig på krigföring. Ute på den kungliga Djurgården byggde han därför en liten försvarsanläggning, en skans. Den finns omnämnd som tidigast 1814. 

Flera decennier senare, blev den här kungens sonson uppvaktad av en ivrig man, som ville köpa marken där den lilla skansen var belägen. Mannen ifråga hette Arthur Hazelius, och var redan far till Nordiska museet, där man inomhus visade nordiska seder, bruksföremål och hantverk. Nu ville han visa svenska byggnader, växtlighet och djur under bar himmel. Han tänkte sig också kultur, såsom dansuppvisningar och liknande. Den uppvaktade kungen, Oscar II, var road av projektet och släppte till mark. Några år senare köpte Nordiska Museet in ett intilliggande parkområde med utsiktstorn, kallat Belvederen men av Hazelius senare omdöpt till Bredablick. Tornet var byggt redan 1876 och fanns alltså redan på plats. Men nu är Skansen fött! 

'På Djurgårdsbergens från teaterslätten och Djurgårdsbrunnsviken brant uppstigande platå ligger ett af backsluttningar och högslätt samt löf- och barrskog i angenäm omväxling bestående område, sedan gammalt kallat Skansen' berättar Nordisk Familjebok anno 1913. 

På detta område hamnade alltså hantverksgård, klockstaplar, rökstuga, lappkåtor, soldattorp, kolarkoja, Seglora kyrka och mycket annat. För att då inte tala om nordiska växter och djur. 

Finns det någon i Stockholm med omnejd som INTE har någon form av relation till Skansen? När jag själv blickar tillbaka, så inser jag att platsen var en självklarhet för mig redan när jag var ganska liten. 

Men första gången, vad jag minns i alla fall, som jag skulle gå på Skansen, gjorde jag det inte. Det var nämligen stängt! Jag och lillasyster var ute med morfar och hans sambo. Men då visade det sig att intilliggande Gröna Lund var öppet, så då gick vi dit istället. Dagen var räddad. 

Jag minns en gruvligt het sommardag, med åskan hängande i luften, där våra träskor gjorde avtryck i asfalten. Till slut tog jag av mig skorna och gick barfota, men det skulle jag förstås inte ha gjort. För första och hittills enda gången i mitt liv, trampade jag på en geting! Men aporna var gulliga, tyckte jag. 

Flera julmarknader, i rykande iskyla, med glögg, korvgrillning och köer. Sedan var det en period när jag räknades som 'ung vuxen' rent åldersmässigt, där Skansen låg lite i skymundan. Mest för barn och gamla, tänkte man. Så småningom löste jag dock Kulturarvskort, och då kom Skansen tillbaka in i bilden. Jag insåg att även om man växt ifrån att klappa kaniner och kattungar, så finns det ohyggligt mycket att se på Skansen. Inte minst i stadskvarteret. För oss släktforskare är det en guldgruva. 

Vid mitt senaste besök i början av mars, upptäckte jag det gamla apoteket. Inredningen kommer huvudsakligen från Drottningholms slottsapotek utanför Stockholm, och från Scheeles apotek i Köping, båda från senare hälften av 1700-talet. Kunderna betjänades vid den långa disken, i mitten av rummet fanns recepturen där den slutliga blandningen av av medicinerna gjordes. I det inre rummet fanns laboratoriet och materialkammaren, där medicinerna förbereddes. 

Jag hamnade i ett intressant samtal med en vackert tidstroget klädd man, som tillhörde en ideell förening som jag tyvärr glömt det exakta namnet på. Han fick veta att min farfars far var apotekare, och att jag tyckte att hans apotek, som jag sett foto av från ungefär 1930, påminde rätt mycket om detta på Skansen. Jag fick veta en hel del om apoteksverksamheten förr, bland annat det jag skrivit ovan. 

När jag gick ut genom Skansens grindar den dagen, insåg jag att jag varken varit och tittat på djur, salubodar eller några timmerhus. Ändå hade jag varit där i flera timmar! 

Så visst finns det anledning att återkomma. Här finns något för alla. Dessutom är det fin utsikt!

PS Den ursprungliga Skansen, som alltså Oskar I skulle öva sig på, låg ungefär där Håsjöstapeln finns nu. Om någon vill se just den. DS

Bilden: Från Skansens apotek. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  992 Träffar
  0 Kommentarer
992 Träffar
0 Kommentarer

Mejerskan Hulda Andersson

Mejerskan Hulda Andersson f. 1878 i Mårtensboda 2015 001 009Hulda Andersson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Hulda Kristina Andersson kom till världen 7 augusti 1878. Hon växte upp i Mårtensboda, Lövånger som äldsta barnet i en syskonskara av sju till bonden Anders Persson och hans hustru Kristina Katarina Nilsdotter.

I unga år utbildade hon sig till mejerska. 1901 flyttade hon till Kusmark, Skellefteå och erhöll tjänst på mejeriet där. 1906 arbetade hon vid mejeriet i Övre Bäck. En tid var hon även mejerist vid mejerierna i Vallen och Selet utanför Lövånger. Hulda insjuknade och kunde därför inte fortsätta med sin profession. Hon hade ett stort intresse för sitt yrke och hade alltid varit en skicklig kvinna. Hon hade en förträfflig arbetskapacitet och förenade det med en stark ansvarskänsla. Detta medförde att hon var en högt ansedd och duktig mejerska. Uppskattad av både leverantörer, medarbetare samt chefer.

1912 återvände hon hem till Mårtensboda. Hon fick ett antal år senare ansvaret för att sköta byns telefonväxel och postutlämning vilket hon gjorde i cirka 15 års tid. I dessa arbetsuppgifter var hon sympatisk, snäll och alltid redo att stå allmänheten till tjänst. Hon var en idealist och en osjälvisk person av stora mått. Fröken Andersson tillhörde IOGT och inom sin loge nedlade hon ett uppoffrande arbete. För Hulda var nykterhetsarbetet ett viktigt och heligt uppdrag, som det handlade om att slutföra med målet att få en bättre allmän folknykterhet. Förmodligen var det flertalet minnesgoda arbetskamrater som ville önska säga henne ett varmt tack för bra utförd livsgärning. 

Omkring 1925 drabbades hon av polio vilket gjorde livet svårare för henne. Så länge hon orkade och hälsan tillät, tvekade hon aldrig att ge en hjälpande hand inom olika områden. Hon var intresserad av det som hände i omvärlden och hade en positiv syn på allting. Hennes funderingar om det som hände i det vardagliga livet, fanns det all anledning att lyssna på. Det borde inte vara många som så ingående tänkt igenom bekymren och räknat med konsekvenserna av vad som händer och sker. Hulda gjorde detta. Hon var en rättfram och opretentiös kvinna med en helgjuten karaktär som alla lärt sig att beundra med stor respekt och ödmjukhet.

68 år gammal avled hon plötsligt i sitt hem i Mårtensboda söndagen 5 januari 1947. Hon var en förebild för de självständiga kvinnorna, som trots sjukdom under de sista åren försökt klara sig själv och sina åtaganden på bästa sätt. Nu har hennes rastlösa själ fått vila. Den långa arbetsdagen är slut. Hennes närmast anhöriga var syskon, syskonbarn, släktingar och åtskilliga vänner. 

Fortsätt läs mer
  677 Träffar
  0 Kommentarer
677 Träffar
0 Kommentarer

Lägesrapport i coronatid

Hur har ni det där ute i coronatider? Hoppas alla släktforskare och alla andra håller sig till rekommendationerna och på avstånd så att smittan kan hållas i schack. I början av mars fick jag frågan av en bekant om jag var orolig för coronaviruset. Nej det var jag inte. Så lite jag förstod då!

För oss som släktforskar är det kanske inte riktigt lika illa som för många andra, just när det gäller sysselsättningen under självvald isolering. Vi har ju alltid något i släktforskningen att ta tag i och fördjupa oss i. Hittills har jag aldrig träffat på någon släktforskare som sagt sig vara färdig. Har du?

Naturligtvis ska jag inte förringa det som händer just nu. Läget är mycket allvarligt. För många är det en väldigt svår tid, framför allt för dem som är sjuka och för de äldre som nu isoleras på äldreboenden och i hemmet. Alla handskas inte med Skype och Facetime i kontakten med yngre släktingar. Men ringa och skriva brev kan man också göra, glöm inte det.

För oss som är aktiva i en eller flera släktforskarföreningar så läggs ju all sådan verksamhet på is, åtminstone fram till sommaren. Kanske längre, det får vi se. Här i Västerås är jag nu invald i styrelsen för Västerås Släktforskarklubb och vi håller styrelsemöten och övrig kontakt digitalt. Det går bra. Jag är också med i Tjust Släktforskarförening i Västervik och där är planen sedan länge att hålla en veckokurs till sommaren, i slutet av juli, där jag ska medverka ett par dagar. Det spörs hur det blir med det.

Under tiden fortsätter jag släktforska. Just nu åt ett par kunder där forskningen rör socknar i Dalarna och Skåne, växelvis med min egen släkt i Halland. Det är fantastiskt roligt att ha ett sådant här intressant intresse, både som hobby och som jobb. Så många fascinerande livsöden jag råkar på i kyrkböckerna. Det spelar ingen roll att det inte är min egen släkt, det är lika intressant för det.

Här om dagen funderade jag på en familj där de gamla föräldrarna lämnade ifrån sig en ansenlig förmögenhet enligt bouppteckningarna. Men inte så många år senare, när nästa generation lämnade jordelivet, då var pengarna borta. Vad hände? Det har jag inget svar på.

Just nu grubblar jag på en annan familj i Dalarna. En kvinna som föddes i mitten av 1700-talet och namnet på hennes föräldrar finns i kyrkboken. Båda två hade mycket vanliga namn. Husförhörslängd saknas för den tiden men finns från ett decennium tidigare. Då fanns det två ungdomar med de rätta namnen i byn. Men namnen var så vanliga så någon av föräldrarna kan lika gärna vara från en annan by som kommit dit efter vigseln. Gapet till nästa husförhörslängd är 30 år och då finns föräldrarna inte kvar i byn. Så nu grunnar jag på vilka andra vägar jag ska gå. Det här är alltså för en kunds räkning så jag ska inte gå in mer i detalj på det.

I min egen släkt har jag nyss fått kontakt med en annan släktforskare som är gift med en tremänning till mig. Hon har släktforskat på min och hennes makes gemensamma släkt så vi har utbytt information. Jätteintressant, tycker jag. Allt stämmer inte överens, men det mesta. Snart ska jag fördjupa mig i diskrepanserna och se vad som kan vara rätt.

Som släktforskare är jag alltså fullt sysselsatt hela tiden, även i självvald isolering. Hade jag varit vårdutbildad och yngre hade jag haft en annan uppgift nu. Det finns mycket vi kan göra för att hjälpa varandra i dessa tider.

Jag saknar mina barnbarn, det ska erkännas. Hoppas coronakurvan planat ut så mycket till sommaren att vi kan träffas då.

farmor konfirmation
Min farmors konfirmationskort från Rolfstorp i Halland. Hon var född 1889 så det bör vara från 1903 eller 1904. Farmor hette Gerda Kristoffersson och sitter som tredje från vänster. Jag hoppas lösa en släktgåta i hennes släkt.

mammas klasskort
Min mammas skolkort från sjätte klass (eller möjligen femte) i Okome skola i Halland. Mamma står precis framför trädet och hon verkar inte ha varit på så gott humör den dagen. Mamma hette Gertrud Dahlberg, föddes 1924 och dog 2009. Detta bör alltså vara från 1935 eller 1936. I hennes släkt, liksom i min pappas, finns det inte en enda okänd far i rakt uppåtstigande led. Men utmaningar finns ändå för den som släktforskar.

fattighus
Varje dag går jag ut en timme, oftast i skogen i närheten av där vi bor, antingen själv eller med maken som nu jobbar hemifrån. Vid en stig finns den här husgrunden och jag jobbar på att ta reda på vad detta är för hus. Det går ju inte att låta bli att fundera på. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  922 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Håkan Gelin
Hej Eva! När det gäller Dalarna och sökning på föräldrar där problem föreligger. Gäller det församlingar som vår skiva Födda vigda... Läs mer
måndag, 30 mars 2020 10:00
Eva Johansson
Håkan: Tack för omtanken! Jättebra att veta men just den här familjen fanns i Leksands socken. Och jag lär mig efter hand som jag ... Läs mer
måndag, 30 mars 2020 13:12
922 Träffar
2 Kommentarer

Smått och gott

Att ha en älskad hobby är ju en ”gudagåva” och det är så många glädjestunder som kommer upp i minnet när jag tittar tillbaka på de olika delarna av mitt släktforskarliv.

Alla de små och stora tillfällen när personer, platser och händelser plötsligt faller på plats. När det som verkat vara helt omöjligt plötsligt får en lösning.  Ibland genom olika spår i arkiven, där den senaste sidan ger den förklaring som behövs. När det är klart att det var mellan två sidor som det blev lite fel på födelseår och plats.  Trots att mammans namn ändrades så går det nu att se att det samma familj, något som andra påpekat är omöjligt.

Ibland hittar jag uppgifterna själv, ibland kommer det någon form av information från oväntade håll. En gammal kommentar på Anbytarforum gör att någon för mig okänd skriver ett meddelande och pekar på var jag ska leta. Eller plötsligt kommer det en hel bunt med papper, kolla igenom och se om det är så att du är släkt med Dan Andersson, för det tror avsändaren. Visst, där står ju namnet på personen som jag tappat bort, och eftersom det finns källhänvisningar så startar kontrollen av de uppgifter jag fått och nog kommer vi till samma slutsats. Det finns en koppling och den finns ju där som den tegelväggen var. Tegelvägg är kanske inte rätt namn, men hur översätter man annars det engelska ordet brickwall som många skriver om både här och där.

Fritt foto Evan Dennis Unsplash

För länge sedan stod jag och pratade med en person i det som då var Släktforskarförbundets lokaler. Han hade några släktträd uppsatta på väggen och vi småpratade om de olika ingående släkterna och hur olika ödets lotter kan falla. Det gick bra för en del och mindre bra, eller vi ska kanske benämna det som att det gick rätt åt pipan för andra. Kunde det bero på arv, fallenhet eller vad kunde vara den bakomliggande orsaken. Ä det så att det kan olika bra för olika grenar i en familj, då kanske det inte är arv utan mer lyckliga eller olyckliga omständigheter. Personen ifråga tog då upp ett stort träd, som han hade hoprullat i en hylla. Stort var det och en massa namn, efter vad jag minns så var det en produkt som förbundet tagit fram vid något tillfälle, fast jag kan ju minnas fel. Hur eller hur så fastnade mina ögon på ett namn och en ort.  Någonstans bland de grå cellerna så dök det upp ett liknande namn från mitt eget träd. Kunde det vara samma person. Hem och kontrollera, visst var det samma person och då kunde jag konstatera att jag var släkt med en stor skidåkare eftersom huvudpersonen var Gunde Svan. Tydligen fanns det ett intresse för hans anor då det togs fram ett träd av någon, undrar vem det var. Så genom den trycksaken så fick lite fler avlägsna, riktigt avlägsna släktingar.

Att det är bra att kasta ur sig frågor både här och där kan jag inte nog understryka. Kört fast på en östgöte, slängde ur mig namnet när vi städade bland hyllor på Genealogiska Föreningen och då stannade en av deltagarna upp och sa att jag borde läsa förbundets årsbok, det fanns ett avsnitt som kanske kunde leda till något.  Sagt och gjort, efter lite letande och med min information kopplat till det som stod i boken, och även lite andra häften så var det klart att jag har släktband till Tage Danielsson, en av de största humoristerna vi haft.

Så, men olika sorters hjälp, med olika verktyg och olika personers intresse så förstår jag nu varför jag egentligen inte vill skriva något. Att jag inte är bra på skidor vet alla som sett mig, även om det är få som gjort det och att min humor inte alltid går hem har ju också sin förklaring. De gener jag skulle ha haft gick alltså inte till mig, utan till Dan, Gunde och Tage.

Fortsätt läs mer
  741 Träffar
  0 Kommentarer
741 Träffar
0 Kommentarer

Nittionio-och-en-halv.... hundra!

DSCN9945

Nä. Som det står i den gamla soulklassikern: 99 and a half won't do... HUNDRA ska det vara! 

Tänk, detta är min etthundrade blogg här på Rötter! Jag som fortfarande kommer ihåg när jag fick frågan och skulle bli fotograferad... Det var klart att jag tackade ja, men undrade ju lite grann om jag verkligen skulle kunna skriva något varje vecka. Någon gång har det väl blivit 'mässfall' och ledigt över jul och  sommarsemester har jag ju tagit mig, men i stort sett, så har det gått bättre än jag trodde. 

En liten titt i backspegeln: Den MEST sedda av mina bloggar är fortfarande 'Min vän mördaren' som jag skrev för lite drygt två år sedan. Kanske inte så konstigt, det är väl inte så många släktforskarföreningar som fått brev med begäran om släktforskarhjälp från en dömd mördare. 

Den MINST sedda bloggen är till dags dato 'Usch - snö!' som jag skrev i december förra året. Kanske lät den lite gnällig även om jag faktiskt försökte att skriva positiva saker också. 

Den mest KOMMENTERADE bloggen, vad jag sett åtminstone, är, underligt nog, 'Funderingar på dass' som inte innehöll några genealogiska inslag, bara allmän dasshistoria. 

Det har varit drygt två roliga, intensiva och lärorika år med bloggen. Lite trista bananer också, som när sura facebookanvändare vill att min länk till bloggen ska tas bort bara för att den inte varje vecka behandlar just den gruppens specialintresse. Men, som jag påpekat flera gånger, man behöver ju faktiskt inte klicka på länken och läsa!  Och jag försöker ju i alla fall inte sälja falska märkessolglasögon.... 

Det roligaste med att blogga är alla snälla kommentarer och beröm som kommit mig till del, ibland från helt okända människor! En extra rolig sak: när jag skrev om det 'turkiska tältet' på Armémuseum, som jag återsåg många år efter min pryotid där, så hörde min handledare av sig! Fantastiskt, efter så många år.... 

Det absolut svåraste med bloggen är att det ibland blir tisdag lite väl fort....  Har jag bara en idé om vad jag ska skriva om, så löser det sig i allmänhet. Men det har hänt att jag suttit här vid skärmen och stirrat på en tom bloggruta och malt: 'vadihelsifyrskajagskrivaom?' femtioelva gånger. Men oftast har jag kommit på något, om än ibland i sista minuten. 

Det finns säkert en och annan som tycker att jag borde skriva mer 'strikt' om släktforskning här i bloggen. Och ge tips på länkar och böcker som kan lösa släktforskningsproblem. Men det gör mina bloggkollegor så bra, att jag medvetet har valt att lägga mig lite 'vid sidan' om detta. Försöker kreera en salig blandning av släktforskning, alllmänhistoria, folktro, mytologi och hembygd. Som den historienörd jag är och har varit sedan barnsben, så envisas jag med att lägga historisk synvinkel på i stort sett allt jag upplever, läser eller hör talas om. Och jag tror att de flesta släktforskare nog faktiskt är intresserade av ovanstående ämnen, eftersom släktforskningen hela tiden 'krockar' med dessa.

Ibland har jag varit frestad att använda min blogg till diverse samhällskritiska inlägg. Jag blir heligt förbannad som så många andra, på exvis könsfördomar, narkotikaliberalism och annat. Men hittills har jag lyckats hejda mig. Den här bloggen ska vara TREVLIG, så att ni vill läsa den! Det där andra skriver så många om på olika håll och kanter, så det behöver inte stå att läsa på Rötterbloggen också. 

Men... den främsta orsaken till att jag kommit ända till hundra, och faktiskt tänker fortsätta om jag får, är ju att ni LÄSER mina bloggar! Och det tycker jag är HELT FANTASTISKT! 

Stort och varmt tack till ALLA som läser min blogg! 

Vi ses nästa tisdag!

Släktforskarhälsningar

 

Helena

Bilden: 99 and a half (won't do) är en soullåt som spelats in av många artister.... Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  600 Träffar
  0 Kommentarer
600 Träffar
0 Kommentarer

Per Anton och Hulda Viklund, Fisktjärnliden

Per Anton Hulda ViklundHulda och Per Anton Viklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Hulda Kristina Nyström föddes 13 september 1875 i Källheden, Burträsk som dotter till den i trakterna kända bonden, snickaren och bössmeden Nils Karlsson Nyström samt hans hustru Emma Karolina Karlsdotter Lindahl. När Hulda var 6 år gammal flyttade familjen till Holmtjärnliden, Burträsk. Redan som nioåring arbetade hon som barnsytare hos sin morbror O. P. Lindahl i Tornäset, Gammelbyn, Burträsk. Efter att hon vuxit upp tjänade hon som piga på olika ställen och gifte sig 19 år gammal, 1894 med Per Anton Viklund från Risåträsk, Burträsk. 

Olika åkommor plågade henne de sista tio åren av livet, trots det hade hon alltid kvar sitt goda humör och var strävsam enda till slutet. Sorger upplevde hon också. Maken gick bort 1934 och två år senare somnade gifta dottern Hildur in, endast 32 år gammal. Hulda var en bra och godhjärtad människa vars omsorg om hemmet och sin familj aldrig tog slut. Hon avsomnade plötsligt lördagen 11/4 1942 i sitt hem i Fisktjärnliden, 66 år ung. 

Per Anton Viklund kom till världen 5 juli 1870. Han växte upp i Risåträsk, Burträsk som yngst av sju syskon. Hans föräldrar var den legendariske kraftkarlen Johan Fredrik Jonsson Viklund, kallad ”Stor-Jan-Frick” och hans hustru Katarina Sofia Andersdotter. Gården i Risåträsk var Katarina Sofias barndomshem, hennes föräldrar bodde med på gården. När Per Anton var två år gammal omkom hans far ”Stor-Jan-Frick” genom drunkning. Om Per Antons far, ”Jan-Frick” finns mycket att berätta. Gissningsvis var han, att döma av sonens storlek, cirka två meter lång och bred som en ladugårdsport. När bönderna i bygden skulle göra stadsbesök ville de gärna ha honom med sig bak på släden eller vagnen. Man ville nog ha med sig en stadig man vid ett eventuellt krogbesök, med honom som sällskap ville nog ingen börja bråka.

Under senare delen av 1800-talet hade diverse skogsbolag köpt upp skogen i trakterna och det flottades timmer i de flesta vattendrag. Johan Fredrik arbetade som flottningsförman i Risån.

Tjärbränning var ju något som kunde bringa inkomster till bönder. Stor-Jan-Frick sägs ha kunnat greppa en full tjärtunna (lite mindre än ett bensinfat) och lyfta den med raka armar. Få i Burträsk socken eller i Västerbotten kunde upprepa den bedriften.

När han skulle ut och arbeta i skogen på vintrarna ville hans hustru skicka med honom en matsäck. Han lär då ha yttrat: ”Äsch, det är väl ingen karl som inte kan vara ifrån matfatet över dagen.” Helt onödigt tyckte han och det tog kanske också överflödig tid att äta lunch. Om allt detta om ”Jan-Frick” är sant vet jag inte men så har det berättats om honom.

Tillbaka till Per Anton. Han kom som dräng till Fisktjärnliden 17 år gammal 1887. Hans mor bodde också där, hon hade år 1882 gift om sig med Nils Johan Gustafsson Lindahl. Per Anton vigdes som sagt med Hulda 14/10 1894. De köpte en bit mark i Fisktjärnliden och blev torpare där. Ett tufft liv började då för makarna. Länge födde deras hemman endast en ko, men både Per Anton och Hulda kämpade samt knogade hårt vilket gjorde dem så småningom ganska välbärgade. Vid Per Antons frånfälle hade makarna Viklund fyra kor på gården. Genom åren kom 10 barn till världen, vilket innebar många vaknätter och umbäranden för makarna. Per Anton insjuknade i tuberkulos och avled måndagen 2 april 1934 i sviterna av sjukdomen. Han var vid sin bortgång 63 år gammal.

Fortsätt läs mer
  692 Träffar
  0 Kommentarer
692 Träffar
0 Kommentarer

Mormors betyg

I dessa karantäntider så kanske du ägnar dig lite mer åt släktforskning än vanligt, nu när du inte kan umgås med nära och kära i samma utsträckning som tidigare.

Har du din släkt i Österåker och Västra Vingåker i Sörmland och vill fördjupa din forskning så finns det nu avfotograferade examenskataloger från skolorna i dessa socknar att hämta information från. Detta är ett av många lokala projekt som genomförs av medlemmarna i släktforskarföreningar, i detta fall Katrineholm-Flen-Vingåkers släktforskarförening.

Examenskatalogerna sträcker sig från 1862 till 1950 så det är en ganska lång period, även om det finns några luckor på 1930-talet. Utöver betygen från examen innehåller katalogerna uppgifter om närvaro i skolan, sjukdagar, lovliga och olovliga frånvarodagar. Även frånvaro pga avsaknad av skor eller kläder är inskrivet, liksom redovisning från slöjdskolor och skolkök.

Bilderna finns inte på nätet utan är du intresserad av att ta del av en skolkatalog kan du kontakta släktforskarföreningen på e-post till .

Är du med i en förening där andra liknande projekt genomförs, alltså fotografering av lokala arkivhandlingar? Berätta gärna om det i en kommentar här.

Egentligen borde man samla information om sådant från hela landet. Eller finns det redan någonstans?

Så här kan bilderna se ut:

2

kyrkskolanVV1880

Fasta1870

Opsala1898
Namnen står på vänstra sidan i uppslaget.

1

3

 

Fortsätt läs mer
  809 Träffar
  0 Kommentarer
809 Träffar
0 Kommentarer

Galgbacken

Jag var under några dagar på Öland, i närheten av Långlöt och fick då höra om galgbacken i närheten. Den ligger i Nedra Bägby, en del av Gärdslösa socken.  Kanske inte en plats som är högsta prioritet som turistattraktion, men det är ju en historisk plats som kan tilldra sig visst intresse. Inte blev det mindre när en person i grannskapet berättade att han var släkt med ”mörderskan” som var delaktig i det brott som ledde till den sista avrättningen på den galgbacken.

När nyfikenheten steg så gick jag in på databasen Avrättade, som finns på Rötter under rubriken Faktabanken.  Där finns, som avrättning 699, den hemska historien i en kort beskrivning och med hänvisning till uppgifter i dödboken för Gärdslösa socken.

Bröderna Erland och Peter, 19 respektive 23 år avrättas genom halshuggning på en stupstock. De hade året innan slagit ihjäl sin egen far, efter, vad det skrivs, påtryckningar från modern. Avrättningen skedde den 11 september 1845. Efter det har inte galgbacken använts.

Genom uppgifterna i databasen Avrättade var det lätt att gå vidare och hitta lite uppgifter i Gärdslösas olika kyrkböcker. Små notiser om tillvägagångssätt och straffet finns invävt i dödbok och husförhörslängder. Det finns också uppgifter om vart modern skickades och vad som hände med övriga barn i familjen, det var 5 syskon totalt och tre blev fosterbarn i en annan del av socknen. Modern och den man som hon tydligen fattat tycke för och som var en av orsakerna till mordet dömdes också till döden, men fick straffet omvandlat från dödsstraff till 10 års fängelse.

Öländskt landskap, eget foto

I husförhörslängden finns notering om att modern skickats till Norrköpings fängelse, och i den längd som finns där över fångarna finns utförlig beskrivning om händelserna som ledde till mordet och även den rättegång som varit. Hon anklagades, tillsammans med den nya mannen, för dubbelt hor, men det gick inte att bevisa eftersom inget vittne trädde fram. Beskrivningen av den elake äkta mannen kanske är färgad, men den finns där och anges som den orsak som gjorde att hans liv skulle släckas. Att det fanns ett kärleksdrama som också påverkade framgår av den detaljerade beskrivningen.

Den man som modern umgåtts med och som var en av anstiftarna blir som sagt ovan dömd till 10 års fängelse och han transporteras till Malmö, där han, enligt husförhörslängden i Gärdslösa avlider i lungsot den 21 juni 1847.

Naturligtvis finns det mer i andra källor, jag har inte ens letat efter domboken, men bara genom en enkel slagning i databasen Avrättade och sedan uppföljande sökningar i de angivna källorna så framkom en hel del, som gav kött på benen till besöket på Galgbacken i Nedra Bägby. Undrar om det är fler än jag som sökt på den platsen i år, eller är den så gammal och ointressant att den sjunker allt längre ner i glömskans mörker.

Nu har jag ju ingen koppling till de inblandade familjerna, men visst kliar det lite i fingrarna att försöka följa de olika personerna. Vad hände med modern, när hon frigavs 1855 och, som det står, får attest att resa till Gärdslösa. Kom hon tillbaka, fick hon träffa sina barn och ville de se henne. Mannen som deltog och fick lämna sin fru och sina barn dog ju i fängelset. Hur gick det för den familjen, kunde änkan driva jordbruket vidare efter den tragedi hon varit med om och fick barnen möjlighet till en bra uppväxt. 

Frågorna blir fler och fler, kanske finns det redan beskrivet, och ska jag lägga ner lite mer tid, hittills är det ju inte så lång tid som gått åt.  Eller har du svaren på mina frågor, har du sett något som jag kan använda?

Fortsätt läs mer
  986 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Gullan Olsson
Mannen som hustrun hade ett förhållande med var min mans mm mm syssling. Något jag upptäckt ganska nyligen. Han hade hustru och f... Läs mer
söndag, 22 mars 2020 16:48
Mats Ahlgren
Spännande att få veta en del om hur det gick för de inblandade.
söndag, 22 mars 2020 16:52
986 Träffar
2 Kommentarer

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Bloggare

Eva Johansson
308 inlägg
Ted Rosvall
248 inlägg
Mats Ahlgren
132 inlägg
Helena Nordbäck
127 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
75 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser