Rötterbloggen
Rötterbloggen

Anders och Amalia Furberg

Amalia o Anders FurbergAmalia och Anders Furberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Anders Larsson Furberg föddes 22 december 1854 i Stövernäs, Skellefteå som son till Lars Olof Andersson Furberg och hans hustru Amanda Jakobsdotter, kallad "Läsar-Amanda". Redan i unga år blev Anders intresserad av att predika. En väckelse där Anders tyckte sig skönja Guds särskilda ingripande gjorde att han drogs till detta yrke. I många år var han verksam som frivillig lekmannapredikant, senare blev han antagen som ordinarie resepredikant. Vid 22 års ålder började han sin karriär som föreläsare vid byabönerna i sin hemby och sedan i närliggande byar. Därefter började han att verka som predikant i Skellefteå och angränsande församlingar. 1876 höll han sin första predikan i Ostvik i Byske församling. I 68 år tjänade han som predikant

I ungdomen var han dessutom flottningsarbetare vid flottningen i Skellefteälven, som leddes av hans farbror Karl Furberg, endast sex år äldre än honom själv.

1882 ingick Anders äktenskap med Katarina Amalia Fälman f. 18/2 1858 i Fällan, Lövånger. Föräldrarna var Nils Johan Fällman och hans maka Brita Cajsa Nilsdotter därstädes. I rask takt föddes tio barn hos familjen Furberg, ett av dem dog nio månader gammalt.

Anders sålde hemmanet i Stövernäs till sin bror Jakob och flyttade med sin familj till en stor gård i Degerbyn, Skellefteå 1896. Under tiden där hade Anders även ägnat sig åt offentliga uppdrag. I 28 års tid var han ledamot av församlingens kyrko- och skolråd. I ungdomsföreningen "De Våra" var han under ganska många år dess ordförande. När han avsade sig uppdraget som ordförande blev han utsedd till hedersordförande i föreningen som ett bevis på tacksamhet bland medlemmarna. Därutöver var Anders ledamot i Skellefteå missionsförening, med flera uppdrag.

Anders hade genom hela livet haft en god hälsa med en sällsynt fysisk styrka, så även långt upp i åren. 90 år gammal hade han fortfarande en brinnande livslust och viljekraft. Han var ovanligt pigg för sin ålder. Att vara fåfäng var något som aldrig hade tilltalat honom. Som människa var Furberg högt uppskattad och högaktad.

Som predikant var han känd och omtyckt i vida kretsar. Någon lysande talare i yttersta bemärkelse var han nog inte och det var heller inget han hade strävat efter att vara. Hans predikningar präglades istället av känsla och djup luthersk-evangeliska läran. ren och sann, i gammalkristlig anda har han velat meddela andra och även själv levt efter.

Anders Furberg var även en skicklig jägare. Ett stort antal harar hade han förpassat till de sälla jaktmarkerna. Otaliga episoder hade han att berätta om från sina jakttillfällen. Ännu flitigare laxfiskare var han också. Både tur och otur hade han varit med om under sina fisketurer. När det var tillåtet att ljustra i älven togs flertalet höstlaxar på det sättet, som krävde stor kunnighet och vana. Dessutom hade han fångat åtskilliga laxar med drag på höstarna.

I 68 års tid var Furberg verksam som predikant. Han gick i fotspåren efter prästerna Simon Brandell och Gustaf Höijer när det handlade om predikningar. Fast i sin karaktär var Anders. Han hade en djupt grundad passion att följa sitt samvetes bud, att aldrig ge efter för sin övertygelse. Att stå för sin åsikt var något som kännetecknade hans framträdanden.

Amalia avled 13 december 1947, 89 år gammal. Inne på sitt 94:e levnadsår insomnade Anders Furberg 8 maj 1948.

Fortsätt läs mer
  645 Träffar
  0 Kommentarer
645 Träffar
0 Kommentarer

Gamla litteraturskatter

Något som jag verkligen gillar är åtkomst till gamla handlingar och litteratur, när upphovsrättstiden är passerad. Sedan många år tillbaka har Projekt Runeberg digitaliserat äldre litteratur och gjort det möjligt för oss att sitta hemma och läsa i böcker som var samtida med våra äldre släktingar. Både faktaböcker och skönlitteratur från äldre tider kan ge oss en bild av hur det var då, så att vi inte förblindas av ljuset från vår egen tid när vi vill förstå förfädernas och förmödrarnas liv.

Projektet har rullat på sedan 1992 och drivs av frivilliga krafter med säte på Linköpings universitet. Just idag finns det 6057 titlar (böcker eller tidskrifter) att bläddra i och mer tillkommer hela tiden.

Här finns listan på alla digitaliserade verk. När du kommer in på en boksida så scrolla ner en bit så ser du innehåll och direktlänkar till alla sidor. Det går också att bläddra i böckerna och att söka i varje enskilt verk.

Några exempel på publikationer:

Amerika-boken: hjälpreda för utvandrare, 1893
En samtida reseguide för emigranten. Det är mest praktiska upplysningar om hur det är i Amerika, hur man ska göra och vad man ska akta sig för.

Anteckningar rörande svenska regementernas historia, 1866
Särskilt intressant för dig som har soldater i släkten.

Arbetets söner, 1906
En rikt illustrerad bok om arbetarklassen i Sverige. Här finns framför allt mängder av bilder från olika arbetsplatser. Det är bilder vi annars inte möter så ofta.

Arbetets 0105.4
Från Arbetets söner: Fabriksarbeterskor vid Inlands pappersbruk i Lilla Edet.

Boken om Tjust, 1907-1928
Ett bokverk i sju delar, skrivet av Ada Rydström som var hembygdshistoriker och bodde strax norr om Västervik. Tjust härad omfattar ungefär det område som idag utgör Västerviks kommun, där jag bott i 38 år, och i hennes böcker har jag hittat mycket intressant om min tidigare hembygd.

Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige, 1859-1870
Dåtidens samlade information om Sverige gavs ut i sju band. Det är ett lexikon över svenska orter (socknar, bruk, härader, pastorat, större gårdar m m) från A till Ö.

historiskt geografiskt 0152.6
Om Mälby på olika håll i Sverige, från Historiskt-geografiskt lexikon.

Hvar 8 dag, 1899-1933
17 årgångar av 35 har hittills publicerats av detta veckomagasin. Det berättar om händelser i Sverige och världen i kronologisk ordning och annat blandat innehåll, bl a finns många porträttbilder.

Hvar8dag 0471.5
Födelsedagsnotisen om Beatrice Dickson i Hvar 8 dag 1912 börjar på sidan innan.

Nordisk familjebok
Här finns både upplagan från 1876-1899 och Uggleupplagan 1904-1926. Dåtidens kanske mest omfattande uppslagsverk med den kunskap som fanns för drygt hundra år sedan. Här har jag tittat många gånger.

Svenska Allmogehem, 1909
Detta är en bok som gavs ut för att upplysa egnahemsbyggarna i början av seklet. Ett kaptiel heter "Hur allmogehem skola byggas". Lite nationalromantik ingår men framför allt bilder och ritningar på olika typhus i den bakre planschdelen. Där finns praktiska förslag på hus avpassade för de olika landskapens byggnadstradition.

allmogehem 0219.5
Förslag på hus som passar i Småland i Svenska Allmogehem.

Diverse personhistorisk litteratur:

Genealogi och biografier öfver släkten Waldenström, 1903

Härnösands stifts herdaminne, 1876-1879, 1923-1926
Kalmar stifts herdaminne, 1909
Karlstads stifts herdaminne, 1845-1848
Lunds stifts herdaminne, 1854-1858
Skara stifts herdaminne, 1871
Stockholms stads herdaminne, 1951
Strängnäs stifts herdaminne, fjärde delen, 1901

Slägten Schartau 1648-1902, 1902

Studerande Kalmarbor i Lund 1668-1907

Östgötars minne: biografiska anteckningar om studerande östgötar i Uppsala 1595-1900

Dessutom finns flera porträttgallerier, som till stor del (kanske alla?) även finns digitaliserade i Svenskt Porträttarkiv. Och flera landskaps- och stadsbeskrivningar från Sverige.

Man kan donera en slant till projektet. Det gör jag med tacksamhet någon gång ibland.

Fortsätt läs mer
  1280 Träffar
  0 Kommentarer
1280 Träffar
0 Kommentarer

I det lilla

Släktforskning har många betydelser, ibland undrar jag om det egentligen finns två personer som har bild av vad det egentligen är och vilket utfall man kan få. Nu är det säkert inte så drastiskt men visst finns det en hel del olika synpunkter och idéer om vad som ingår och inte. Spännande är det i vilket fall som helst att diskutera ämnet och se vart diskussionen leder.

Jag har helt nyligen blivit intresserad av att se vad som kan komma fram om jag håller mig till en begränsad geografisk yta. Att det är många som har liknande inriktning vet jag, och det finns säker många med erfarenhet, men för mig är det nytt. Ibland känns det som balansgång mellan hembygdsforskning och släktforskning, eller kanske är det ännu bättre att beskriva det som en kombination av de båda. Det blir i alla fall en utökning och lite okända marker som jag beträder. Intressant, utvecklande fast ibland invecklat kan vara en sammanfattning.

Jag har inga kända släktkopplingar till Öland, något jag nämnt i några tidigare inlägg, men jag har känslomässiga band genom att jag under stora delar av mitt liv har tillbringat kortare eller längre tid på ön. Jag har försökt att se vad som skrivet om bygden och det finns det mycket att upptäcka och många intressanta källor att gräva ur, men var ska man börja och hur ska man avgränsa arbetet med letandet

Ett sätt kan vara att hitta något som senare kan väcka intresse hos andra, och det kan ju i för sig vara svårt att veta innan, men jag tycker att jag hittat något att hänga upp mitt letande på. Varför inte leta i det lilla, som rubriken antyder. Så jag håller mig alltså till det minsta landskapet i Sverige, nämligen Öland. Och där tar jag den minsta socknen som dessutom, som lite lök på laxen, har Ölands minsta kyrka. Socknen heter Egby, ligger på den norra halvan av ön , på östra sidan, och för de som är lite bevandrade kan jag säga att det är i höjd mer kända Köpingsvik.  För att avgränsa lite mer så väljer jag då det som betecknas som den minsta byn i den minsta socknen i det minsta landskapet, nämligen Ytterby.

Från Ytterby. Fotografi i författarens ägo

Kan tänkas som en enkel uppgift, men det finns en del som försvårar mitt letande. Visserligen är byn liten, idag är det egentligen tre gårdar av någorlunda storlek och en del mindre fastigheter, men så har det inte alltid varit. Kyrkböckerna visar att det bott en del personer i byn och att numrering och utseende på gårdarna förändrats, något som gör att det inte alltid är så lätt.

Men här kommer ju Lantmäteriet in, underbart att följa alla dokument som finns kring byn och dess förändringar, alltifrån genomgripande förändringar till flyttning av någon gräns med en meter eller två. Den ena avstyckningen är helt olik den andra, och man kan undra vad som egentligen är den bakomliggande orsaken. Finns det släktfejder, osämja mellan grannar eller är det giftermål bakom förändringarna? Allt finns ju inte beskrivet så det kanske behövs en intervjurunda, undrar hur det kommer att upplevas.

Mitt intresse för denna lilla by är helt nytt så jag har många härliga stunder framför mig, med nya upptäckter. Fick ett litet papper i min hand, där står det att vissa byggnader uppskattas vara från slutet på 1600-talet, så nog finns det att grotta i. Kanske bra att kontrollera om den hembygdsförening som finns är aktiv, de har säkert något material som ge visst ljus över den lilla byn. Och då blir mitt lilla projekt en koppling mellan de två folkrörelserna, den ena känner jag till, nämligen släktforskning men den andra, hembygdsforskningen, är inte jag så hemma i.  Jag hoppas att kunna återkomma till mer och djupare resultat senare, för något ska det gå att hitta.

På bilden syns det som sägs ha varit en bagarstuga på Ytterby 2:2, troligen byggd runt 1820 och i bakgrunden delar av en äldre byggnad med byggnadsstil som påminner om slutet på 1600-talet. Vi får se om det går att få fram fler uppgifter.

Har du egen erfarenhet av att följa livet i en by eller annan avgränsat område, finns det i så fall tiops och idéer som du kan förmedla?

Fortsätt läs mer
  939 Träffar
  0 Kommentarer
939 Träffar
0 Kommentarer

En värmande eld

Oslo-350

Nu börjar tiderna bli kylslagna och ruggiga. Det har blivit dags att ta på strumporna och leta reda på pläden. Vilket fått mig att fundera på elden. Jag har varit inne på eld förut i bloggarna, men då som majbrasa, häxbål och sabotör av kyrkböcker. Kanske dags att tänka lite på eldens mer positiva sidor. 

Jag har ofta undrat hur det gick till då människan upptäckte elden. Var det när en fräsande blixt antände skog eller mark? Eller var det någon som oförtröttligt gned flintstycken mot varandra och fick till en ordentlig gnista? Förmodligen en kombination. Man kanske hade sett eld som blixten orsakat, och kände igen fenomenet när gnistbildning uppstod. Våra ur-anor måste i alla fall snabbt ha insett fördelarna med elden. Förutom att den värmde gott, kunde man också få varm mat och dryck. Elden gav ljus, och skrämde bort farliga rovdjur. 

När började vi ha eld inomhus? Vikingatidens långhus hade i alla fall eldstad inne, med hål i taket för röken. På vintrarna när det var kallt, samlades både människor och djur inomhus för att hålla värmen. Säkert berättades det många gamla sagor och sägner i skenet från brasan! 

På medeltider såg de stora öppna spisarna dagens ljus. På skånska Glimmingehus, som började byggas 1499, var man före sin tid och hade centralvärme! Från de stora öppna spisarna, drogs rökgångar i murarna, vilka försåg de flesta rummen med skön värme. 

Även till vanliga människors hem kom det så småningom öppna spisar, med murade hällar. Där hängde husmors stora kokgryta på en stång. Oftast var elden också det enda ljusskenet man hade, ljus var en dyr lyxvara. 

På 1700-talet började kakelugnar spridas i de mer burgna hemmen. Med kakelugnen kunde man bevara värmen från elden bättre. Dessutom minskade risken för eldsvådor. Kakelugnarna var dessutom vackra konstverk att beskåda, en ny aspekt av eld som värmekälla. 

På 1800-talet kom vedspisarna alltmer. Man eldade i en lucka, högst upp på plattan satte man kastruller och grytor, och i en annan lucka kunde man värma eller torka saker. Fortfarande var det vedspisen som spred värme i husen. 

Och slutligen, på 1900-talet ersattes elden av olja, varmvattenberedare, gas och elektricitet. Man fnös föraktfullt åt de gamla vedspisarna, installerade gasspisar, elspisar och i vår tid mikrovågsugnar och induktionshällar. 

Men... något verkar ha landat hos folk och fä i denna vår överautomatiserade tid. För numera har den gamla svarta vedspisen fått en renässans! Den är ett säljargument i bostadsannonserna, där den står nyputsad och renoverad mitt i det nu så moderna, sterila industriköket med spotlights och borstat stål. 

Faktum är ju, att inte ens vårt högteknologiska samhälle av idag har lyckats utrota det som heter strömavbrott. Och när strömmen slocknar, är det bara att säga godnatt till varmluftsugn, timer och diskmaskin. Och lägga ved i den gamla trotjänaren för att få lite varm mat och värme i kroppen. Precis som våra anor gjorde för flera hundra år sedan. 

Cirkeln är sluten! 

Bilden: Pampig eldstad på Akershus, Oslo. Foto: författaren.

 

Fortsätt läs mer
  702 Träffar
  0 Kommentarer
702 Träffar
0 Kommentarer

Anton och Maria Forssell, Holmfors

Maria f. Eriksson och Anton ForssellOlof Anton Forssell föddes på nyårsafton nödåret 1867 i Holmfors, Skellefteå som son till Johan Olofsson Forssell och hans hustru Eva Lisa Jakobsdotter. Anton hade fem syskon men tre av dessa dog som spädbarn.

Anton vigdes 7 december 1893 med Maria Kristina Eriksson f. 3 juli 1874 i Finnforsberget, Skellefteå. Hennes föräldrar var Anders Eriksson och Ulrika Jonsdotter. Anton och Maria övertog Antons barndomshem i Holmfors. De fick nio barn, varav de två yngsta dog som små. På gården bedrev makarna jordbruk.

Maria insjuknade i lunginflammation sommaren 1909 och avled 28 augusti samma år, endast 35 år. Anton gifte om sig 5 november 1911 med Ulrika Lundgren f. 30/9 1870 i Risliden, Norsjö.

28/10 1919 fick Holmfors och närliggande byar elektricitet. Transformatorn var placerad hos Antons, "oppa Antons djääla" som de sa. ("Djääla" betyder odlat område). Högspänningsledning var dragen från Holmfors till Krångfors och vidare till Gråberg. Ledningarna var smala vilket hade till följd att vid snöfall, böjdes träd över trådarna med strömavbrott som konsekvens. Längsta avbrottet inträffade i början av juni 1932 när det föll en meter blötsnö över trakterna. I stort sett samtliga stolpar var avbrutna vid markytan. Vårtvätten pågick som bäst och de gamla hederliga strykjärnen som värmdes upp i eld, kom till användning igen. Strömmen återkom inte förrän efter "slåttanna".

Anton Forssell var en aning närsynt. Han råkade en gång vid vedhuggning fälla en björk över högspänningen varpå trådarna slogs ihop och brann av. Eftersom det inte fanns telefon i byn på den tiden skickades bud följande dag med mjölkköraren till Svanström där telefon fanns. Dagen därpå kom bröderna David och Artur Forssell från Svanström. De bar på ett trådknippe och ett par stolpskor för att reparera ledningen. Anton var synnerligen förfärad över vad han hade orsakat. På kvällen samma dag när en grannpojke tittade in för att hämta tidningen hade han redan gått till sängs och dragit fällen över huvudet. Han tittade upp och sa: "Ja he jer änt skämt för meg som ha feld-å lenja, ennan i måran kwell jer i införpassad i kronohäktet i Umeå". (Ja det är inte skämt för mig som har fällt av linjen, innan i morgon kväll är jag införpassad i kronohäktet i Umeå).

Anton hade en hund som kallades för "N´sprätti". Det var en färgrik vovve som i dag kallas för Norrbottenspets. När det var djupsnö brukade de ha honom i ryggsäcken. De åkte upp spår kors och tvärs genom skogen, så att han skulle kunna ta sig fram. Han satte sig på spåret, såg upp i träden och fixerade ekorrens position. En underlighet var att hunden var dresserad så att han, när det önskades, inte skällde utan bara smågnisslade. Det var nämligen hård konkurrens om ekorrarna och det sågs inte med blida ögon, om man jagade för nära gårdarna.

Det finns många berättelser om Anton i Holmfors. Förr var ju avstånden stora och vägarna dåliga i dessa trakter. Därför var det tradition att ta till rejält med tid när man skulle passa ett fastställt klockslag. Holmforsborna var kända för att vara morgontidiga. I andra byar pratades det om "Holmfors-tin". Anton i Holmfors slog alla rekord i att vara tidig. Följaktligen skulle han en gång åka med tåget från Krångfors till Skellefteå, ett tåg som avgick från Krångfors vid kl. 08:00. Någon klocka hade han inte på sig, men han hade tagit till så pass tid, att han skulle vara säker på att hinna. Detta var vid den tiden när kraftstationen byggdes i Krångforsen. (Kraftstationen byggdes under åren 1926-1928). Anton mötte i Krångbacken en av anläggningsarbetarna, som han frågade:

-Tro du att I henn tåge? (Tror du att jag hinner tåget?)

Rallaren tog fram sin klocka och tittade efter.

-Ja du gubbe, ska du hinna med tåget får du allt sno på! 

Anton sprang allt vad han kunde och berättade sen:

-He vart just så pass att I henne dit'a stasijon, så komme tåge å he vart hoj-vaj å I glamd hånska däri väntrummen. (Det blev just så pass att jag hann till station, så kom tåget och det blev bråttom och jag glömde handskarna i väntrummet).

Framkommen till stan tyckte han att det var märkligt att alla "bodar" var stängda. I efterhand insåg han att han hade åkt med tåget som avgick från Krångfors kl. 06:00.

Anton var väldigt morgonpigg. Det berättas att han brådstörtat väckte en dräng med orden: "Nu jett du opp, för sola ha redan gatt opp." (Nu är du tvungen upp, för solen har redan gått upp). De skulle ut och slå hö på ängarna. När de hade hållit på ett tag konstaterade drängen lite ironiskt att: "i dag vál he vart för nöuw ga he raint opp ein sol deill." (I dag blir det varmt för nu går det faktiskt upp en sol till). De hade startat slåtterarbetet långt före soluppgången. 

Anton insomnade 5 juni 1938 och hans andra hustru Ulrika gick bort 3 mars 1947.

Fortsätt läs mer
  600 Träffar
  0 Kommentarer
600 Träffar
0 Kommentarer

Här finns företagens arkiv

Varje gång vi åkte till västkusten för att hälsa på min pappa de sista åren han levde åkte vi genom Bruzaholm. Det är ett litet brukssamhälle på vägen mellan Vimmerby och Eksjö. I Eksjö brukade vi stanna för en fika på kultkaféet Lennarts.

JM.2001 5 2095
Flygbild över Bruzaholm 1976. Bild från AB Flygtrafik. Bildkälla: Jönköpings Läns Museum. Public Domain.

Bruzaholm är ett vackert namn men har inget alls med "Brusa högre lilla å" att göra.

När man kommer in i samhället ligger bruket på vänster sida och villabebyggelse på höger sida. Söder om vägen flyter Brusaån.

Bruzaholms bruk har funnits sedan 1660 och är ett av de äldsta, kanske det äldsta, bruksföretaget i Sverige som ännu är i drift. Brukets arkiv finns deponerat hos Centrum för näringslivshistoria. Arkivinstitutionen har nu gjort den här filmen om brukets historia: https://youtu.be/D4iD55c41pU

Har du företagare i din släkt kanske företagets bruk finns hos Centrum för näringslivshistoria. Det är en förening som tar hand om arkivhandlingar från både existerande företag och företag som inte längre finns. Arkivinstitutionen finns på Facebook.

Företagsarkiv är s k enskilda arkiv vilket innebär att de inte är offentliga utan man måste ha tillstånd för att ta del av arkivhandlingarna. Men tillstånd ges i många fall, ibland generellt, ibland efter bedömning av forskningssyftet. Vill du efterforska dina släktingar i företags- eller organisationsarkiven ska du börja med en förfrågan till forskarexpeditionen. Förklara så detaljerat som möjligt vad du vill hitta om en viss person, vilken position personen hade i företaget och under vilken tidsperiod. "Personer som varit företagsledare eller haft högre tjänster eller styrelseposter är de som det finns mest personrelaterade uppgifter om i våra arkiv. Sådana personer är lätta att spåra i arkivhandlingarna." Så berättade arkivchefen Per-Ola Karlsson för mig i en intrervju för några år sedan.

Undantaget är nedlagda företag, deras arkiv är fritt tillgängliga.

Även på landsarkiven kan företagsarkiv finnas, liksom i de regionala föreningsarkiven. Sök i NAD så får du veta var företagets arkiv finns, om det har lämnatd till en arkivinstitution. Många företagsarkiv har inte bevarats, andra finns kvar hos företagen eller hos ägarnas efterlevande.

I företagsarkiven finns ju inte bara information om ägarna utan också om anställda. Lönelistor, arbetsbetyg, anställningskontrakt, brev mm.

Fortsätt läs mer
  1013 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — J. A. Rosén
Har du testat att använda koden för inbäddning av YouTube-videor? Under filmklippet (brevid gilla/ogilla-knapparna) finns en knapp... Läs mer
måndag, 19 oktober 2020 09:17
Eva Johansson
Ja, det testade jag först, men filmen visades inte då. Jag får göra ett nytt försök, kanske gjorde jag något fel.
måndag, 19 oktober 2020 09:20
Eva Johansson
Nu blev det rätt.
måndag, 19 oktober 2020 09:25
1013 Träffar
3 Kommentarer

Diamanter varar evigt

Det var många som utvandrade från Sverige under perioden 1850-1930. Vi kan läsa mycket om dem, de dyker upp på olika sätt och i olika sammanhang. De flesta reste till den nordamerikanska kontinenten, men det fanns ju andra resmål också. Ibland kan vi se bilder från Brasilien, dit ganska många från Kirunaområdet reste. Vi ser frågor från Australien, Nya Zeeland, Argentina, Kuba och Asien om olika personer som sagts vara från Sverige. En del av dem går att identifiera, men det var inte ovanligt att man glömde det gamla landet, av en eller annan anledning. 

I Edsberg , Närke, fanns Karl Johan Lindholm, född 1842, han brukade jorden och det verkar som de flesta av hans och hustru Kristinas barn fick jord under naglarna eller vad det var som höll dem kvar i trakterna runt Edsberg. Av de sju barnen stannade sex av dem nära föräldrahemmet, skaffade familj och barn. Det är en som sticker ut lite, en av pojkarna i mitten av barnaskaran, som inte fann det så roligt att han ville stanna. Erik David, som kallar sig David, föddes 1877, och växte upp under tid då lockropen från Amerika var starka, dessutom fanns det inte så många jobb att söka och den lilla tegen som pappa och mamma hade gick inte att dela på. Visserligen blev det att ta tag i vissa arbetsuppgifter tidigt eftersom pappa dog redan när David var sex år. Som barn i mitten av barnaskaran så hamnade han nästan lite i skymundan.

Något var det som drog och han bestämde sig för att söka lyckan i Stockholm, det var en tillräckligt lång resa tyckte mamma. Han gick till prästen och bad om flyttningsbetyg, till Katarina skulle han, och i samma stund som han fick betyget så skrevs han ut ur socknen och då och där försvinner spåren efter David. Om han kom till Katarina vet jag inte, men jag ser att rotemannen inte fångade upp hans ankomst och därmed inte heller hans avresa. Han tycks inte finnas i de vanliga registren för utresande heller, men på något sätt så måste han ha rört sig för det finns en familjehistoria om att det fanns diamanter att hämta någonstans i världen. Kanske tröttnade han på sina svenskkopplingar och bytte namn, gifte sig och försvann. Det verkar som ingen vet, åtminstone ingen som jag kommer i kontakt med. Kanske fanns det någon som visste något ändå, för vid mammans bouppteckning 1920 så finns inte sonen Erik David nämnd. Inte ett ord, kanske visste man inte om han levde men då brukar de ändå stå med. Eller hade han redan fått ut sitt arv.

Skärmbildskopia från Familysearch, som hat tillstånd från NATIONAL ARCHIVES OF SOUTH AFRICA NATIONAL ARCHIVES OF SOUTH AFRICA 24 HAMILTON STREET ARCADIA PRETORIA

I det här läget så kan man ge upp, men då dök det upp en ledtråd. Det stod att det fanns ett dokument från en domstol i Kimberley, Kapprovinsen i Sydafrika. Det var ganska spännande att leta fram det och se vad som fanns att se, kanske fanns det ett jättestort arv.  Att personen hette David Lindholm var ett första steg, att han var i rätt ålder och att föräldrarna benäms hyfsat rätt gör det troligt att det är rätt person. Uppgiften om att han var ”diamond digger” gör att hjärtat slår några extra slag. Dokumentet visar att David dött på ett sjukhus den 11 juni 1912.

Hoppet om det stora arvet försvann när det räknades upp de tillgångar som fanns. Konstigt nog står det inget annat än det som han hade med sig på sjukhuset, men det var kanske allt. Två klockor, en klockkedja, en nyckel och en bankbok med 12 sydafrikanska pund. Det sistnämnda motsvarar runt 4 500 kronor idag, så helt utfattig var han inte. Vad som hände med tillgångarna framgår inte, kanske användes de till att ordna en begravning.

Spåren slutar där, vi vet inte hur han kom till Sydafrika och vi vet inget om hans liv där. Att han anges vara singel gör att funderingarna på familj kan läggas på hyllan. Skönt i alla fall att få veta lite om honom, även om det inte fanns en massa diamanter.

Fortsätt läs mer
  1156 Träffar
  0 Kommentarer
1156 Träffar
0 Kommentarer

Med Sven Ausenius i riksdagen 1660

Promenadsndag-009-1

I en tidigare blogg (Spioner var dom allihopa) berättade jag om min präst-anfader Sven Ausenius, som fick lägga prästkappan åt sidan och ge sig ut och spionera på danskarna under kriget 1676-79. Förutom att han extraknäckte som spion, hade han också ett förflutet som riksdagsman för prästeståndet. 

På Stockholms Stadsarkiv fann jag för många år sedan ett protokoll i bokform från just prästernas riksdag år 1660. Där är Sven med! Vid den här tiden är han ännu inte pastor i Torup i Halland, utan lektor i grekiska i Växjö. 

Som representant för 'högvördige prästeståndet' kommer alltså Sven till Stockholm år 1660. Vi ska komma ihåg att på den tiden fanns inget riksdagshus, utan stånden fick samlas på lite olika platser i det vi idag kallar Gamla stan. Borgarna hittade man exempelvis i det gamla Rådhuset, där Börshuset nu ligger, vid Stortorget. Sven och hans bröder i anden höll till i Själakoret i Storkyrkan. Där hade prästerna sin riksdag från åtminstone 1582 ända till 1834. Vid riksdagen närvarade biskoparna och representanter från de olika stiften i landet. Här diskuterade man olika ärenden som man skulle föra vidare till hovrätten och andra instanser. 

En sak frapperar mycket när man läser protokollet. Det fanns ju inga kommunikationer på den tiden, så både Sven och de andra prästerna får till fots söka upp borgare, adel och bönder i deras olika högkvarter om de behöver fråga eller dryfta något. Det är rätt många promenader protokollförda år 1660...

Och vad var det man pratade om då? Det handlar mycket om den självdetroniserade drottning Kristina, som försöker utöka sin makt över det land hon inte längre regerar. Ett annat aktuellt ämne är att Karl X Gustav nyligen avlidit, och hans testamente nämns flera gånger i texten. Därtill har man bekymmer med den unge arvprinsens (Karl XI) förmyndarregering.

Sven deltar i en diskussion angående en anhållan från exdrottning Kristina. Hon vill ha ränta från och jurisdiktion över Sveriges erövrade territorier. Efter diskussionen anser prästerna att hon kan få räntan, men jurisdiktionen behåller den svenska regeringen. 

En annan diskussion handlar om en man i Viborg som 'besofvit en tjenstepiga' medan hustrun fortfarande levde. Nu är hustrun död, och mannen vill gifta om sig med pigan som han var otrogen med. Prästerna beslutar godkänna det nya giftermålet, på villkor att man i Viborg ordentligt undersöker att inte det såta paret mördat den nu avlidna hustrun... 

Sven och några andra präster skickas iväg till borgerskapet för att fråga vad de har för åsikt om att byta ut hertig Adolf Johan ur arvprinsens förmyndarregering. 

En annan promenad gick till Herr Bengt Horn för att fråga hur man ska behandla ärendet Olai Berg i Räfle. Olai har gjort bort sig ordentligt; supit i prästtjänsten, slagit sin fru, och förloämpat svärföräldrarna, framkommer det. 

Två gånger knallar Sven med kollegorna upp till Slottet. Ena gången för att framföra prästerskapets mening om 'det som på Slottet föreställt är'. Lite gåtfullt formulerat. Kan det handla om den förestående ombyggnaden av Slottet? Andra promenaden är några dagar senare, efter förhandlingarnas slut. Då framgår det inte varför prästerna tågar till Slottet. Kanske var riksdagsledamöterna bjudna på middag där? 

Till slut ska faktiskt Sven Ausenius få ta till orda! Hans ord är bokstavstroget återgivna i protokollet! Ärendet handlar om en magister Elmegren, som har supit och på andra sätt burit sig illa åt i sin församling. Kan man ta upp saken till diskussion här i riksdagen utan att biskopen i det aktuella stiftet är närvarande?

Sven säger: "Efter saken hafuer warit i Hofrätten etcetera, kan hon intet här upptagas, ellies ära icke eller acta här, som finnas myckit widlyftiga"

Såvitt jag begriper gammalsvenskan, menar han att efter att ärendet varit uppe i Hovrätten, så kan man inte diskutera det här och nu. 

Utöver detta finns Sven förstås med i förteckningen över närvarande präster, och han är med och undertecknar prästerskapets 'reprotestation' (vilket underbart ord!) mot exdrottning Kristinas protest. Detta gör han den 19 november 1660. 

Sedan var det slut på riksdagen, alla åkte hem till sitt. 

Källor: Wikipedia

Prästeståndets riksdagsprotokoll  volym 2 1660-1664. Stockholms stadsarkivs bibliotek.

Bilden: Storkyrkan, där Sven och de andra prästerna höll riksdag, sträcker sitt torn över Gamla stan. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  805 Träffar
  0 Kommentarer
805 Träffar
0 Kommentarer

Gunnar och Gerda Marklund

Gerda och Gunnar MarklundGerda och Gunnar Marklund. Privat bildsamling. Okänd fotograf. Johan Gunnar Marklund föddes 19/2 1908 i Forsberget, Skellefteå som son till Per Gustafsson Marklund och hans hustru Erika Margareta Eriksdotter.

Gunnar flyttade till Böle, Norsjö 1935 och fick jobb på snickerifabriken där. 6 januari 1936 ingick han äktenskap med Gerda Madeline Alm f. 11/9 1908 i Bastutjärn, Norsjö, dotter till hemmansägare Johan Elis Alm och hans maka lärarinnan Nanny Katarina Björk.

Gerda hade åren 1933-1934 arbetat som tjänarinna (hembiträde) hos kyrkoadjunkt Karl Emil Jonsson med familj på Kyrkobordet/Prästbordet i Skellefteå. 

Gunnar var, liksom flera av sina syskon, en händig och konstnärlig man. Han målade bland annat tavlor. Han var också en duktig snickare. Gunnar byggde makarnas egna hus under åren 1940-1945. Han arbetade då hos Böle snickerifabrik utanför Norsjö. Därefter var han verksam i Bastutjärn där han uppförde ett nytt hus åt familjen. Cirka 1950 köpte han snickerifabriken där, han tillverkade i huvudsak trappor. Gunnar hade också fiskodling där han kläckte fram ädelfisk från rom till matfisk, som såldes till olika fiskeföreningar.

Gunnar och Gerda fick inga egna barn men hade fosterbarn i perioder och adopterade en dotter.

1958 brann snickerifabriken i Böle. Då började Gunnar att arbeta som resemontör för Marbodalkök. Två år senare, 1960, flyttade familjen till Alingsås där Gunnar hade köpt ett gammalt kvarnställe en mil utanför stan vid namn Långesbro. På gården fanns kvarn, smedja, sågverk samt ett gammalt kraftverk, förutom stor tomt och bostadshus. Han renoverade huset och byggde ett nytt kraftverk.

Trädgård var ett stort intresse för Gunnar och Gerda. Blomsterprakten och odlingarna var stora. Även engagemanget för de två barnbarnen var stort. Gunnars sista stora jobb var att uppföra simhallen i Alingsås.

Gunnar var en mycket trevlig och social person men han hade sina bestämda åsikter samt kunde vara ganska envis. Han hade en mysig framtoning och en lågmäld, nästan beslöjande röst som även hans syskon hade. Gerda var en klok och begåvad kvinna. 

Gerda avled 2 februari 1982, 73 år gammal. Gunnar flyttade då in till centrala Alingsås där han blev en omtyckt slöjdlärare för pensionärer under flera års tid. 90 år ung gick Gunnar bort den 10 november 1998. 

Fortsätt läs mer
  639 Träffar
  0 Kommentarer
639 Träffar
0 Kommentarer

Med morsekod och nyckel

I mitten av 1800-talet började man kunna kommunicera genom telegram via telegrafstationerna. Den som fixade detta kallades telegrafist. Efter hand blev det vanligt att kvinnor arbetade som telegrafister i Sverige och senare som radiotelegrafister i den svenska handelsflottan. Jag var själv en av dem.

telegrafist TEKA0140547 liten
Telegrafstationen i rådhuset i Falun före 1904. Fotograf okänd. Bildkälla: Tekniska Museet.

fotoKarlHeinzHernried NMA.0030798 x
Så här kunde en telegrafstation se ut i mitten av 1900-talet. Foto: Karl Heinz Hernfried. Bildkälla: Nordiska Museet.

Telegrafist är idag ett försvunnet yrke och kanske lite udda i skuggan av många andra yrken som kvinnor haft. Att kvinnor alltid arbetat, det vet vi, men det dröjde länge innan vi fick tillgång till en arbetsmarknad på samma villkor som män.

Telgrafverket bildades 1853, när telegram började användas. Drygt tio år senare, 1864, blev det tillåtet för kvinnor att arbeta som telegrafister, tack vare pionjären Elfrida Andrée. Först hennes far och sedan hon själv tog strid för att hon skulle få möjlighet till detta, i upprepade brev till Kungl Majt. Efter flera avslag ändrades reglerna och man ordnade en kurs för kvinnliga telegrafister. (Elfrida Andrée är en mycket intressant person som du kan läsa mer om på Wikipedia och i Svenskt biografiskt lexikon).

Så småningom ändrades attityden och telegrafist kom att anses som passande yrken för kvinnor, inte minst för medelklassens döttrar och ogifta kvinnor från det som kallades bättre familjer men som ändå ville eller behövde försörja sig. Arbetet innebar att tjäna andra, alltså inget självständigt arbete. Därför menade man att det var lämpligt för kvinnor. Dessutom hade ju kvinnor också lägre löner än män och det var billigare att ha kvinnor anställda.

Kvinnorna som var telegrafister har jag vid några tillfällen stött på i husförhörslängderna, t ex Erika Charlotta Warfvinge som var telegrafist i Gunnebo vid förra sekelskiftet och Anna Ottilia Grundström, telegrafist i Karlstad på 1880-talet. Anna Westerhult var telegrafist i Lerum på 1910-talet liksom Sara Maria Björk och Anna Fredrika Göransson i Göteborg några år tidigare. Listan kan bli lång.

Ottilia
Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

telegrafister
Från vänster: 1. Elfrida Andrée, född 1841 i Visby, telegrafist i Örebro 1865. 2. Estrid Béen, född 1888 i Stenbrohult, e o telegragist i Örebro 1907, 1934 blev hon telegrafkommissarie i Valdemarsvik. 3. Ida Kristina Myrberg, född 1866 i Kila, e o telegragist 1884, telegrafföreståndare i Sveg 1899 och i Falun 1902. 4. Augusta Emilia Södergren, född 1858 i Stockholm, e o telegragist 1878. 5. Tekla Maria Elisabeth Wastenius, född 1853 i Falkenberg, e o telegragist 1873 i Onsala, senare föreståndare i bl a Fjällbacka. Bilder från Wikipedia och Svenskt porträttarkiv.

telegram mor far
Mina föräldrars lyckönskningstelegram när de gifte sig 1947. Egen bild.

När telefonen kom i bruk minskade förstås användningen av telegram och till slut var det mest högtidstelegram som förmedlades, ni vet de där fina telegrammen till bröllop och 50-årsdagar och som finns sparade i många familjearkiv.

Handelsflottan började använda telegrafi när radiokommunikationen utvecklades i början av 1900-talet. Radiotelegrafin blev väldigt viktig för att kunna få hjälp vid olycker och förlisningar och ganska snart enades man om internationella nödsignaler som alla kunde förstå, t ex SOS.

I fartygen var det först bara män som arbetade som telegrafister och inte förrän 1948 mönstrade den första kvinnan som telegrafist i handelsflottan. Det var Ulla Bergström från Göteborg som fick arbete i Gorthonrederiet. Möjligen hade Margot Hallberg från Göteborg tjänstgjort i ett fartyg redan på 1920-talet men det har inte gått att belägga. Själv blev jag telegrafist i handelsflottan 1974 och om det kan du läsa på min egen hemsida. Arbetsuppgifterna innebar att hålla kontakten med land med hjälp av Morse-alfabetet och telegrafnyckeln, men också att sköta fartygets administration. Numera finns det inte telegrafister kvar, all kommunikation till sjöss går väl via nätet.

jag
Här sitter jag och jobbar på mitt kontor ombord på M/S Arizona 1975. Markeringarna på klockan visar när det skulle vara radiotystnad varje timme för att lyssna efter nödsignaler. Eget foto.

utbildning1
Jag har inget foto från någon av radiohytterna ombord på fartygen jag arbetade på, bara detta från telegrafistutbildningen på Sjöbefälsskolan i Kalmar 1974-1975. Någon av mina klasskamrater har tagit detta. Det var liknande radiostationer ombord. Eget foto.

artikel
I februari 1977 var M/S Arizona i hamnstaden Eastport i Maine på USA:s ostkust och jag blev intervjuad för lokaltidningen.

nyckel1
En sådan här morsenyckel använde jag i mitt arbete som telegrafist. Denna finns på Sjöfartsmuseet i Kalmar. Eget foto.

Telefonister blev ännu mer än telegrafister ett kvinnoyrke under en stor del av 1900-talet. Om det kan ni läsa i senaste numret av Släkthistoriskt Forum som har kvinnors arbete som tema.

PS. En film jag rekommenderar är "The last signal" som handlar om Titanics telegrafist, en ung man. Kan ses på Youtube.

Källor jag använt är bl a böckerna "Radion och radiotelegrafisten" av Birgitta Gustafsson (1991) och "Hallå – Om telefonens första tid i Sverige" av Jan Garnet (2005).

Fortsätt läs mer
  1150 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
Igår morse! Rätt kvinna på rätt (beMANningsplats! Vilka signalvärden för jämställdheten det måste ha sänt ut!!! ... Läs mer
söndag, 11 oktober 2020 08:05
1150 Träffar
1 Kommentar

Varför så svårt

Vid flera tillfällen har jag berört hur mycket nya verktyg som det kommer nuförtiden. Det görs register, det fotograferas allehanda olika dokument och böcker, det tas fram matchlistor via DNA och mycket, mycket mera.  Men vad hjälper det när min Anders Larsson inte dyker upp.

Det finns olika uppfattningar om hur lätt det är att leta släkt i Sverige jämfört med andra länder. En del tycker det är hur lätt som helst, här finns resultatet av en uppsjö av villiga prästers noteringar, om allt möjligt. Det finns mönstringsrullor så att soldater kan följas och alla ska finnas med i födsel, vigsel, död och flyttningsböcker.  I andra delar av världen finns det kanske inte lika mycket, på vissa platser finns ju ingenting nedskrivet, men kanske finns det muntliga berättelser.

så när jag sitter här med min farfars fars halvbror så skulle det väl inte vara så svårt, född 1821 också så det är ju ganska nyligen, åtminstone om man jämför med många andras letande. Visst finns han i födelseboken och några husförhörslängder, men plötsligt är han struken och den här gången måste prästen ha glömt bort något, för vart tar han vägen?  Finns han inom socknen men på andra sidor, eller finns inom pastoratet, där samma präst ibland förde fler böcker. Han tycks inte ha dött om jag läser dödboken rätt, fast läser jag rätt dödbok. Man kan ju aldrig vara säker, för det här är i den del av Västergötland där de små socknarna hänger ihop lite hur som helst. Född i en socken, men boken har sitt namn från en annan och det gäller, när man inte är riktigt van, att hälla tungan rätt i mun.

Önums gamla kyrka, se info i texten

Inte blir det bättre av att just den bok där Anders finns sträcker sig över 20 år och några säkra noteringar om nattvardsgång saknas, så när ströks Anders, det är den stora frågan. Så trots våra fina böcker så är det inte så lätt. Jag sitter och funderar på de berättelser jag hört i andra delar av världen, där berättelsen om släktingar verkar levande trots att det länge sedan och inga skriftliga källor finns. Släkter som hänger ihop och det berättas om den ena efter den andra kopplingen. När jag hör dessa berättelser så blir jag nästan avundsjuk, vilket bra minne de måste ha och vilka källor att ösa ur. Fast sen slår det mig, hur vet jag att det som berättas är som det var, har det kanske skett någon förändring genom tidens lopp, kanske var det inte alls som de berättar, hur ska jag kunna veta det.

En liten fortsättning på mina funderingar runt de muntliga historierna är att Urban Sikeborg beskrivit hur viktigt det var att kunna sin historia för 400 till 600 år sedan. Det var inte mycket som skrevs ner men ägande, arv och släktskap vid giftermål måste man hålla reda på i minst fyra generationer och hur många kan det idag, trots våra datorer och databaser.

Tillbaka till Anders, hur ska jag komma vidare?  Om han fick behålla rätt födelseuppgift, född 8 maj så finns han inte runt 1840 då Arkiv Digitals indexerade register börjar. Men hur många har inte fått sina uppgifter ändrade, kanske var det bara lite kvar av ljusstumpen när prästen skulle skriva av flyttningsattesten, om den nu fanns. Eller fick han datum som egentligen hörde till raden under när en ny husförhörslängd togs fram.  Jag hoppas att någon gång få svar, hoppet är det sista som överger människan sägs det ju. Som lite avkoppling så får jag leta av Anders systerdotters dotterdotter Ester Tedorson, född 1916 i Braddock, Pennsylvania, USA. Hon är ju trots allt min farfars fars halvsysters dotterdotters dotter.

Jag kan berätta att bilden visar Önums gamla kyrka, där kanske Anders döptes, även om födelseboken idag kallas Skarstads.  Den kyrkan revs 1865 och idag är det en ödekyrkogård, kanske finns han där trots mitt letande i dödboken. Övriga uppgifter är
Teckning av K. Kullander - Västergötlands museum. http://samla.raa.se/xmlui/handle/raa/7044  Önums gamla kyrka. Public Domain   File:Önums gamla kyrka - Kullander.jpg Skapades: Appr. 1860

 

Fortsätt läs mer
  2046 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Sitter och stirrar på denna notis, hämtad från Källa: Önum AI:9 (1867-1881) Bild 30 / Sida 23 Där finns en ANDERS LARSSON *1821 7... Läs mer
torsdag, 08 oktober 2020 10:17
Mats Ahlgren
Tanken är helt rätt, och jag jagar denne Anders. När han gifter sig i Önum anger han att föräldrarna ska vara Lars Andersson och C... Läs mer
torsdag, 08 oktober 2020 11:15
Mats Ahlgren
Tyvärr så var det inte Anders från Björke, som egentligen är född samma dag som min Anders, den 8 maj 1821 men i Hudene, sen blir... Läs mer
torsdag, 08 oktober 2020 15:48
2046 Träffar
3 Kommentarer

Maria Andersdotter - den vandrande pigan

DSCN0287

Jag har nämnt Maria Andersdotter i förbigående, i en av mina allra första bloggar. Men det berodde på att jag hittade en annan kvinna med samma namn, belagd med en lite udda marginalanteckning. Min Maria Andersdotters historia är inte särskilt ovanlig i släktforskarvärlden. Snarare rätt typisk. Men kanske just därför kan det vara bra att lyfta fram denna typiska kvinna ur historiens glömska.  

År 1815 står det bröllop i Upplands-Bro, i utkanten av Stockholms län (gränsen har flyttats fram och tillbaka flera gånger i historien). Brudgum är soldaten Gustaf Svala. Bruden är hans hushållerska Maria Andersdotter. 

I husförhörslängderna för Spånga soldattorp i Bro socken står  Maria Andersdotter som född i Spånga. Då det fanns både en gård och ett soldattorp i Bro socken med namnet Spånga, är det förstås nära till hands att tro att damen ifråga kom därifrån. Men hon måste vara född i mitten av 1780-talet, och det fanns helt enkelt inte någon Maria Andersdotter född i Bro församling vid den tiden! 

Som de flesta släktforskare vet, bör man då försöka med omkringliggande församlingar. Nej, hon fanns inte född där heller. I den allra första husförhörslängden för Bro där Maria överhuvudtaget finns med, står en något otydlig anteckning om att hon kommit från 'Lossa', alltså grannförsamlingen, som idag heter Låssa. I Låssa hittade jag verkligen Maria Andersdotter, fortfarande med noteringen att hon var född i Spånga. Men hade hon verkligen kommit från vad vi idag kallar för Spånga strax utanför Stockholm? Det blev en lång baklängesresa i husförhörslängderna, men till slut fick jag ihop följande lilla 'reselängd':

1786 14/1: Maria föds i Plaisiren, Spånga församling, som dotter till torparen Anders Jansson från Spånga, och hans hustru Catharina (Cajsa) Nilsdotter från Skylsta i Järfälla. Båda i Stockholms län. 

1788 flyttar familjen till Smedshagen i Spånga

1798 flyttar familjen till Oljeberget, men inte Maria. Hon flyttar istället till Skesta. Fortfarande i Spånga.

1799: Maria flyttar till Lunda i Spånga

1803 finns hon i Hjulsta, Spånga (möjligen flyttade hon dit redan 1802, men husförhörslängden för det året saknas)

1805 flyttar Maria tillbaka till Lunda.

1808 lämnar Maria Spånga församling och flyttar till Stockholms-Näs, numera Kungsängen.

1809 flyttar Maria till Låssa och slutligen

1812 flyttar hon till Bro för att bli hushållerska hos soldaten Svala, som hon sedermera gifter sig med. Paret fick sammanlagt fem barn, men bara två lever till vuxen ålder. Gustaf Svala dör 1827. Maria stannar kvar i Bro några år till, men sedan är det dags igen:

1831 flyttar Maria som änka till Ed. 

1837 15/1 dör Maria Andersdotter i bröstsjukdom, och begravs i Ed 23/1 samma år.

Och där slutar resan. Gustafs och Marias andra barn, Maria Christina Svala, föddes i Bro 1817, gifte sig i Ed 1840 och avled i Stockholm 1851. Hon var min mormors morfars mor. Men det är en helt annan historia!

Det jag tyckte var lite intressant när jag jagade min flyttande piga, var alla ortnamn i dåvarande Spånga församling. Plaisiren, Tumultet... och så plötsligt Hjulsta! Idag ser jag en tunnelbanestation framför mig, men då var det förmodligen ett torp eller en gård...

 

Bilden: Torpet Plaisiren, där Maria föddes, finns inte kvar idag. Däremot den här spannmålsladan som idag bär namnet Plaisiren. När bilden togs, var det ett konstgalleri, numera är det tydligen en konferensanläggning, läste jag på nätet...

Originalfoto: Dickie Lundbäck 2004. Omfoto idag: författaren.

Fortsätt läs mer
  895 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Mats Ahlgren
Henrik Henriksson, som skriver mycket om Hässelby har en egen sida om torpet Plaisiren, det finns både text och foto på http://ww... Läs mer
onsdag, 07 oktober 2020 00:11
Karl Hedberg
Hej Helena, så kul att du hittade Maria Andersdotters födelsedatum. Eftersom jag adopterade Ed för mitt NÅDDs projekt och registre... Läs mer
onsdag, 07 oktober 2020 17:01
Helena Nordbäck
Hej Karl Hedberg (Ulf??) Ojojoj! Det var en ordentlig tavla av mig, jag ser hur det har gått till. Jag måtte ha puffat till bilden... Läs mer
onsdag, 07 oktober 2020 22:47
895 Träffar
3 Kommentarer

Edvin och Sanna Forsell Klutmark

Edvin och Sanna Forsell KlutmarkEdvin och Sanna Forsell. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Edvin Andreas Forsell föddes 10 april 1903 i Holmfors, Skellefteå som son till Olof Anton Forsell och hans hustru Maria Kristina Eriksdotter.

Edvin deltog i bygget av Krångfors kraftstation som uppfördes åren 1926-1928. Han arbetade också vid järnvägsbygget till Boliden. 1929-09-22 vigdes Edvin med Sanna Ingrid Alida Forsell f. 1911-02-12, också hon från Holmfors. Hennes föräldrar var Sanna Adelia (Adele) Furberg och Johan Algot Forsell. I slutet av november samma år föddes deras första barn, en son. 1930 flyttade familjen till Boliden där Edvin hade fått jobb som gruvarbetare. Fem år senare kom en dotter till världen. I Boliden hade Edvin gjort sig känd som en mycket duktig och arbetsam gruvarbetare. Han blev väldigt uppskattad för sitt försynta samt samvetsgranna sätt. På sin fritid ägnade han sig gärna åt att fortbilda sig och han deltog ofta i studiekonferenser. Fackligt aktiv var han också och blev invald i avdelning 85:s styrelse.

1946 flyttade familjen från Boliden till Klutmark, Skellefteå där han startade en diversehandel som han tillsammans med sin maka drev med förutseende och vilja. Tyvärr visade det sig att hans hälsa inte var bra. Han reste därför till huvudstaden där han vistades tills han första veckan i december 1949 överfördes till Skellefteå lasarett och till slut flyttades till Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå, där döden oväntat snabbt ändade hans liv. Dödsfallet väckte stor sorg och nedstämdhet bland invånarna i Klutmark där familjen hade skaffat sig flertalet vänner.

Sanna växte som sagt upp i Holmfors. Som storasyster fick hon i unga år hjälpa till med sysslorna på bondgården och även ta ansvar för sina yngre syskon. I sitt äktenskap med Edvin Forsell arbetade hon i hemmet i Boliden fram till familjen flyttade till Klutmark 1946. Där blev Sanna föreståndarinna för byns telefonväxel.

Efter Edvins bortgång 1950 gifte Sanna om sig 1957 med byggnadsarbetaren Johan Vilgot Larsson f. 1912-08-16 i Skellefteå. Sanna jobbade därefter i brödbutiken på varuhuset EPA i Skellefteå i flera år. Med sin outsinliga energi och arbetskapacitet var hon en förebild. Släktingar och nära vänner fanns alltid i hennes tankar med handgjorda presenter vid olika bemärkelsedagar. Vilgot somnade in 27 januari 1980. Under de sista fyra åren av livet bodde Sanna på Anderstorg i Skellefteå. Hon avled dock på Skellefteå lasarett lördagsmorgonen 1991-08-31.

Fortsätt läs mer
  515 Träffar
  0 Kommentarer
515 Träffar
0 Kommentarer

Arkivdetektiverna

foton

Släktforskning är verkligen stort. Inte bara som ett ökande intresse bland många utan också stort i sitt omfång. Det här blev jag påmind om när jag här om dagen lyssnade på en poddsändning av Karlavagnen i Sveriges Radio. Ett program som jag tror sänds kvällstid och dit man får ringa och prata om ett förutbestämt ämne. Det jag lyssnade på sändes den 23 september och handlade om släktforskning. Karlavagnen har haft släktforskning som tema i tidigare program också.

Poddradio är bra, då kan man lyssna när man vill. Själv var jag i skogen och plockade lingon medan detta pågick i mina hörlurar.

I programmet förekom alla möjliga infallsvinklar på släktforskning. Mycket intressant var det att lyssna på de olika berättelserna om vad som fått dem att börja släktforska, hur de gick till väga och vad de hittat. En började släktforska efter att ha ärvt en forskning efter sin morfar. Vilket fint arv! En annan hade med hjälp av DNA-test fått veta vem hennes pappa är (fantastiskt!). En tredje hade hittat 68 generationer bakåt i sin sambos släkt.

Under mina drygt tio släktforskarår har jag tänkt mig att de flesta drivs av ungefär samma motivation som jag, att hitta min släkts historia i arkiven. Det kan man ju göra på olika sätt och med olika ambitioner. En del samlar personer i sina släktträd, andra skriver omfattande berättelser om varje generation och sätter in dem i sina historiska sammanhang. Smalt eller brett, djupt eller grunt.

Något jag tror att de flesta av er känner igen er i är känslan av att vara en tidsdetektiv, eller kanske snarare en arkivdetektiv. En som letar efter spår i arkiven, som ser massor av detaljer som tillsammans blir en helhet. "Det ska gå att hitta." Visst har du ofta tänkt så? Det är väl det som limmar fast oss timme efter timme vid datorn...

Tänk vilken rik hobby detta är! Och så givande för så många! Jag gläds med den släktforskare som hittat så mycket dramatik att det blivit en spännande bok. Eller den som kunnat lösa gåtorna med okända fäder. Och även om jag är skeptisk till att ta 68 generationer på allvar så kan jag verkligen förstå den glädje som släktforskaren ifråga känner över sitt resultat.

När släktforskning diskuteras brukar släktforskare ofta få frågan om vad som är det mest spännande som hittats. Vad skulle du svara på det? För min egen del vet jag inte, det är så mycket som är intressant och samtidigt inget som sticker ut i min släkt. Inga mord och inga kändisar. Men väldigt intressant ändå, för det är människor som levt före mig och gjort mig till den jag är.

För mig är det både hobby och jobb, och lika roligt och givande oavsett vilken släkt jag letar information om. Varje gång jag börjar på ett nytt uppdrag eller på en ännu outforskad gren i min egen släkt så känner jag stor förväntan. Den förväntan uppfylls så gott som alltid. Bara om jag möts av kyrkoarkiv som förstörts i brand på senare tid kan jag bli besviken. Men då kan det finnas andra vägar.

I helgen pågår en digital släktforskarmässa, en kompensation för uteblivna Släktforskardagarna som jag saknat i år.

Tillägg lördag kväll:

Efter en dag med digital släktforskarmässa tycker jag att det är intressant och uppfriskande, och trots en del tekniskt strul har det fungerat bra i det stora hela. Bra att kunna sitta hemma och ta del av föredrag. Eftersom det går tre  föredrag samtidigt båda dagarna kommer jag att se en del efteråt. Jag är imponerad av hur bra de föredragande släktforskarna ute i landet klarat ut sina digitala föredrag i Zoom, även om det kanke varit nervöst för en del.

Precis som på de vanliga Släktforskardagarna möts man av en del överraskningar. T ex historikern Mia Skott som höll en verkligt upplivande och engagerad föreläsning om att hitta kvinnors historia. Nu ser jag fram emot morgondagens program.

Fortsätt läs mer
  930 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Hjalmar Lindberg
Ja, det var en mycket trevlig konferens. Särskilt Fredrik Mejsters föreläsning om att "klä på" sina anor tyckte jag var bra. Även ... Läs mer
måndag, 05 oktober 2020 23:07
Eva Johansson
Hjalmar: Tack för din kommentar! Ja, så här kan det vara när man släktforskar. Det är verkligen en fantastisk syssla.
tisdag, 06 oktober 2020 23:01
930 Träffar
2 Kommentarer

Från saga till sanning

Det kom en fråga i en facebookgrupp, den kom från en ättling till Andrew Peterson, en man omskriven i en ganska detaljerad familjehistoria. Jag försöker nedan att visa hur frågeställningen var, även om jag lagt ihop det första inlägget med några uppgifter som kom i några kommentarer.

Efter frågeställningen så kommer jag att visa hur det egentligen var, och då kanske det blir mer klart hur titeln passar in.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag letar efter en blandad familj från Stockholm, namnen är skrivna som jag sett dem i amerikanska dokument.

Andrew Gaspison och Stena Kiser Swinson står som föräldrar till Oliver Anderson, född 1832–1835 och död 1902 i Michigan. Denne Oliver gifter sig i New Jersey 1863 och de får en dotter 1864. Flyttar till Michigan före 1870

Kate Andersson, yngre syster till Oliver. Hon sägs ha varit operasångerska och gift med en bankir från Stockholm. Hon och brodern bor ett tag tillsammans i New York, flyttar inte med till Michigan

Sedan kommer det en ny make till Stena Kiser Swinson, och han heter troligen Peter eftersom deras barn heter Peterson. Det blir tre söner i detta äktenskap.

Andrew Peterson, född i januari 1845, med datum 1, 2 och 18 blandat.
Lawrence Peterson, född runt 1848 eftersom han anges vara 31 år vid sin död 1879. Han sveps över bord från en fisketrålare i Michigan. Hans kropp återfinns aldrig.
Otto Peterson, född ungefär 1856, baserat på hans ålder vid sitt giftermål. Han avlider 1893.

Vi fortsätter med Andrew Peterson, han som är nämnd ovan och född 1845. Han sägs ha gift sig med Ellen K Anderson i Sverige och de får tre barn.


Lawrence Peterson född 1872–1875, han dör I Michigan runt 1890 av tyfus.

Elmer Peterson född i februari 1873, han dör 1913, även han sveps överbord.
Elizabeth Peterson, troligen född 1870–1875, hon dör 1889, strax efter ankomst till Michigan.


1875 var pappa Andrew etablerad i USA och han ville ta med familjen över men hustrun vägrade att följa med. Andrew och barnen reste över och Andrew lämnade de tre barnen i storasyster Kathys omvårdnad. De stannar där till 1889 då de återförenas med fadern i Michigan, han hade under tiden som barnen var i New York gift sig 1884 och var redo att ta hand om dem. 

Vidare berättas att Peter, far till Andrew och hans två bröder är skeppsbyggare i Stockholm och att familjen var ganska förmögen. Strax innan Andrew dör så kommer herr Gusterson, arbetande på Stockholms Enskelde Bank, och berättar om ett arv, där Andrew måste resa till Stockholm för att få ut det. På grund av sjukdom blev resan aldrig av.

Går det att hitta min familj?

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap

 

Det verkar finnas mycket information om familjen och även om skribenter naturligtvis kan minnas fel och att namnen är amerikaniserade så ser det inte svårt ut. En del personer borde ju ha satt vissa avtryck i svenska källor och emigrantdokument.

Det visar sig att det kanske inte var så lätt, det kom liksom inte fram något vettigt hur än sökningarna gjordes. Skeppsbyggare i Stockholm, operasångare, barn som reser med sin far, vistelse i New York och en del andra uppgifter.  Lösryckta uppgifter i amerikanska källor visade på att vissa uppgifter som fanns i frågan tycktes stämma men det gick inte att komma tillbaka till Sverige.

Konstigt nog så stod det på Andrews son Elmer att han immigrerat 1889, i två census. Hade han landat ihop resan från New York med sin inresa till landet?  Om han nu visste vad han svarade på, kunde en sådan uppgift leda oss någon stans? En ung man född i februari 1873, om det nu stämmer, som reser ut 1889, hur många sådana fanns det i Emiweb. Det var nog ett femtiotal och ingen Elmer, men det fanns en Hjalmar. Fast denne Hjalmar var inte från Stockholmstrakten, han kom från Jämjö i Blekinge. Han reste tillsammans med sin syster Hildegard Anette och det låter ju inte som Elisabeth precis. Men det intressanta var att de biljett betald till Escanaba, Michigan, samma plats som Andrew Peterson bodde i.

För att göra en lång historia lite kortare så kan jag berätta att Hjalmars mamma hette Elin Andersdotter. Hon hade 1872 gift sig med sjömannen Anders Peter, som var son till Carl Johan Petersson och Stina Kajsa Svensdotter. I Sverige kallades han Carlsson. De hade fyra barn, Hjalmar, Hildegard Anette, Sven Lorentz och Amanda. Men Amanda var född lite senare så hon kanske inte var känd av den presumtiva fadern. Elin fick fyra barn till mellan 1883 och 1894, men de markeras som oäkta. Elin lever till 1907 så vi vet nu att Anders Peter blir bigamist när han gifter sig i USA.

Tittar vi på hela familjen så är det sockenskräddaren Anders Olsson som är far till de första barnen. Oliver heter Olof Peter i Sverige och det mesta stämmer om honom. Systern Kathy var inte operasångerska eller gift med bankir, hon gifte sig med en båtsman Buller och avlider 1873 i barnsäng. 
Anders Peters pappa var inte skeppsbyggare, och inte speciellt välbärgad heller. Men syskonen Sven Lorentz, samma namn som en av Anders Peters söner och Otto, de finns med och uppgifterna stämmer ganska bra.
Den Sven Lorentz som var Anders Peters son dog inte i tyfus. Han försvinner ur böckerna några år, kommer tillbaka och gifter sig i Sverige.

Sedan hittar vi lite mer uppgifter i bouppteckningar om olika personer som visar att det är rätt familj, så nu kan historien skrivas om. Kanske tur att herr Gustersson inte fick med Andrew till Sverige för att hämta ut arvet, det kanske inte var så stort.

Publicerat med tillstånd av den person som ställde frågan

Fortsätt läs mer
  803 Träffar
  0 Kommentarer
803 Träffar
0 Kommentarer

Ta ett bord!

Detta-kallar-jag-banana-split

Av någon anledning kom jag att fundera över det här med offentliga utskänkningsställen ikväll. Som den historienörd jag är, kastade jag mig genast bakåt i historien. Trots flitigt letande, kunde jag inte hitta att de gamla grekerna hade någon sorts etablerad restaurangverksamhet. Det bör väl ha funnits någon sorts enkla tavernor eller liknande, men vanligast var att man i antikens Grekland ställde till med så kallade 'symposium' där allsköns gäster trakterades inte bara med mat och dryck, utan också sång, högläsning och möjlighet att själv tala om sina åsikter för ett stort antal människor. Bröd, oliver, druvor, fikon samt förstås kött och fisk fanns att äta. Vin, ofta utspätt med vatten eller smaksatt med honung eller kåda bjöds att dricka. Eller så drack man vatten helt enkelt. Kvinnor fick inte vara med på symposierna, om de inte var så kallade hetärer förstås. Hetärerna sjöng, läste dikter, spelade något instrument och var väldigt dyra att hyra. Troligen hade de inte riktigt samma funktion som vi i senare tider kopplar till benämningen 'hetär'... 

Romarna däremot gillade barer och uteliv. En bar kunde för övrigt innehålla betydligt mer än bara mat och dryck. Spelhålor och vadhållningslokaler i bakre delarna av restaurangen var inte ovanligt. Barerna var dock mestadels besökta av 'vanligt folk'. Patricierna föraktade sådana ställen. Även romarna spädde ofta ut sitt vin med vatten, eller kryddade med honung eller kåda. Man åt skaldjur, kött, bröd och även pizzor. Dock utan tomat, det fanns inte i Europa förrän långt senare. 

Hur hade vi det med restauranglivet i Sverige då? Jo, redan Magnus Eriksson på 1300-talet försökte lagstadga om tavernor för mat och dryck, övernattning och hästbyte längs våra vägar. Fastän förordningen togs med i ytterligare en stadga något hundratal år senare, hände inte mycket förrän Erik XIV stiftade lag om värdshus längs vägarna på 1560-talet. Johan III försökte upphäva lagen, men då blev det kaos längs vägarna, när folk inte längre kunde byta hästar, så  förordningen återupptogs. På 1600-talet kom så gästgiveristadgan med skjutsbönder och annat. 

Det moderna restaurangväsendet föddes dock i Frankrike (var annars, är man frestad att fråga). Under franska revolutionens tidevarv i slutet av 1700-talet, hade många av adelns kockar blivit arbetslösa, då deras arbetsgivare avrättats eller fängslats. De öppnade då egna matställen, men kallade sig oftast traktörer. Ungefär vid den här tiden, började en driftig man vid namn Boulanger att koka och sälja en stärkande soppa med kött i. Kött fick han inte använda, det var traktörernas privilegium. Ansåg i alla fall traktörerna, och drog Boulanger inför rätta. Vår soppkock vann emellertid målet, och fortsatte koka soppa med kött i. Han kallade sitt hantverk för 'restaurer'= vederkvicka. Och därifrån har vi alltså fått ordet 'restaurang' och 'restauratörer'. 

På de flesta restauranger blir man snabbt mött av någon trevlig restauratör som frågar om man beställt bord. Fast just i afse, råkade jag och min k. moder ut för en som såg ut som en fågelholk i ansiktet när vi kom för att få vår beställda hämtmat. Men det berodde på att vi i hastigheten tagit fel på dörr, och hamnat i en helt annan restaurang än den vi skulle till... 

Källor: Nordisk Familjebok, 1953 års upplaga

Wikipedia

Bilden: Ett magnifikt exemplar av banana split har jag fått mig restaurerat, i Las Palmas, Gran Canaria 2014. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  734 Träffar
  0 Kommentarer
734 Träffar
0 Kommentarer

Isak och Anna Brännström Bjurliden

Anna och Isak BrännströmIsak och Anna Brännström. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Isak Johansson Brännström föddes 18 januari 1871 i Mullkälen, Skellefteå, nära gränsen till Jörns socken. Hans föräldrar var inhysemannen och separatisten Johan Olofsson samt hans hustru Brita Cajsa Andersdotter. Isak började att arbeta som dräng vid 19 års ålder 1890. Hans första tjänst var i Östra Hjoggböle, Skellefteå hos bonden Per Persson Lundgren med familj. 1892 flyttade Isak till Degerbyn, Skellefteå och finns antecknad som fältjägare Isak Johansson Hägg. I oktober samma år fick han plats som dräng i Renbergsvattnet, Burträsk hos Jonas Albin Marklund med familj. Ungefär samtidigt tog Isak sig efternamnet Brännström. I januari 1895 lämnade han Renbergsvattnet för att istället bosätta sig i Järvtjärn, Burträsk. Han ägde en bit jord där. Tre år senare, i februari 1898, flyttade han till Jörns socken och Östra Stavträsk. Han stannade där i cirka ett år innan han flyttade hem till Skellefteå igen. Han var (dräng) arbetare hos Olof Vidmark i Bjurvattnet.

12 december 1899 gifte han sig med ANNA Lena Gustafsdotter Marklund från Bjurliden, Skellefteå. Hon var född 1871-05-05. Hon hade som ung haft olika anställningar som hembiträde före giftermålet. Makarna köpte sig en gård i BjurlidenIsak BrännströmIsak Brännström. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. där de bosatte sig och uppförde ett bostadshus. De blev föräldrar till sju barn, sex av dessa levde till vuxen ålder. Den medföljande odlingsmarken var för liten för att ge familjen full försörjning, därför sysslade Isak med träarbete på sommaren och med skogsarbete på vintern. Det blev den huvudsakliga inkomstkällan för honom och familjen. På den tiden var Bjurliden en liten isolerad by som bestod av ungefär åtta hushåll. Förbindelserna med omvärlden var verkligen undermåliga. Närmaste handelsbod var flera kilometer bort. Senare upptäcktes malmfyndigheten i december 1924 och därmed bröts den undanskymda lilla byns isolering mycket fortare än vad någon hade kunnat föreställa sig. Bjurliden blev med åren en viktig förort till det snabbt expanderande gruvsamhället som fick namnet Boliden. Att herr Brännström, liksom många andra i trakten, sökte tjänst hos gruvbolaget var ju självklart. Han hade tjänst som träarbetare hos företaget i sisådär tio år. Isak förvärvade sig förtroende som en skicklig och plikttrogen arbetare. "Hederlig och vänskaplig" blev också arbetskamraternas vitsord om honom. Isak insjuknade och avled 8 september 1942, 71 år gammal.

Makarnas yngste son, Ingvar med familj övertog hemgården. Där bodde Anna efter makens död. Hon var en alert och trivsam kviAnna MarklundAnna Gustafsdotter Marklund gift Brännström. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.nna. Hela livet hade hon haft en god hälsa. Hon var oerhört vital för sin ålder. Missionen låg henne nära hjärtat, hon besökte gärna gudstjänsterna i Boliden. Dit färdades hon sommartid på cykel. 85 åAnna Brännström beskurenAnna Brännström på äldre dagar. Okänd fotograf. Privat bildsamling. r gammal, 1956 cyklade hon de dryga två kilometerna från hemmet i Bjurliden till kapellet i Boliden för att närvara på sin systerdotterdotters vigsel. Det var min mormors syster som gifte sig då.

Anna var en duktig kvinna. Hon lagade "hopkok" mot gulsot. Vad "kuren" bestod av vet jag inte. Utan att på något sätt smutskasta henne har det berättats för mig att hon av sin systerdotters man kallades för "Morgon- och Aftonposten" eftersom hon hade så mycket skvaller att komma med. Anna höll sig alltid uppdaterad om vad som hände, inte bara i bygden utan även på andra håll. Som person var hon gladlynt och sällskaplig.

90 år ung insomnade Anna 29 augusti 1961 på kronikerhemmet i Jörn efter en lång tids sjukdom. Hon hade dessförinnan sedan cirka 1955 bott hos en ogift son i Bjurliden. Exakt när hon flyttade till sjukhemmet i Jörn vet jag inte. Frid över deras minnen!

Fortsätt läs mer
  601 Träffar
  0 Kommentarer
601 Träffar
0 Kommentarer

Anna Cederflycht på Helgerum

I tio år bodde jag i Helgerum i Småland, fram till sommaren 2019. Helgerum ligger i Västrums socken i Tjust härad. Några hundra meter från huset där vi bodde ligger Helgerums slott, som byggdes på 1760-talet. Men Helgerum är ett mycket gammalt gods, en stor gård redan på medeltiden. Den stora gården har under långa perioder ägts av kvinnor, omstridda och omskrivna. Min favorit är Anna Cederflycht. Hon är välkänd lokalt i Västervikstrakten och du som läser detta och kommer därifrån misstänker jag kommer att känna igen det jag skriver här.

Anna föddes som Anna Hansdotter 1684. Hennes far Hans Andersson var en rik köpman i Västervik, hennes mor var Christina Månsdotter. Hans Andersson köpte Helgerums gods 1698. Han ägde då redan Ankarsrums bruk. 1724 dog han på Helgerum och efterlämnade hustrun och döttrarna Catharina och Anna.

Catharina var ett år äldre än Anna och ogift och hon hade troligen någon form av handikapp. Anna var gift med köpmannen och redaren Anders Nilsson från Göteborg, adlad Cederflycht. 1718 hade de övertagit Ankarsrums bruk. Makarna fick tre barn, Hans, Eric och Christina. Alla barnen dog före sin mor utan att efterlämna några arvingar. Systern Catharina dog 1742 och då ärvde Anna hennes del av förmögenheten också. Sedan deras mor dött var det Anna som ägde Helgerum med sitt skeppsvarv och sina gårdar och bruk.

Av gårdens hus från Annas tid finns idag inget kvar men flera lämningar av husgrunder. I området har jag gått omkring många gånger med gamla kartor i handen och jämfört och letat spår av husen från 1600- och 1700-talet. Annas bostad var ett hus på den nuvarande lagårdsbacken intill huset där maken och jag bodde. I en slänt finns en rad grundstenar kvar och som kommit i dagen på senare år sedan markägaren röjt här.

husgrund
På ladugårdsbacken vid Helgerum finns delar av en stengrund kvar som ska vara från huset där Anna Cederflycht bodde. Placeringen stämmer med en karta från 1788, då husen ännu fanns kvar. Eget foto i januari 2018.

Anna och hennes make kom inte särskilt väl överens. Deras sista bittra gräl någon gång på 1730-talet är välkänt. På väg till Göteborg hade de kommit till Skafte backe på den gamla vägen väster om den nuvarande bron i byn Skaftet. Där gick vägen upp på berget i en brant backe.

Makarna åkte förstås häst och vagn på sin resa och hade förmodligen en del packning med sig. När de kom till Skafte backe ville Anna att de skulle gå ur vagnen och i stället promenera bredvid för att det inte skulle vara så tungt för hästarna. Men det ville inte Anders. Då klev Anna ur, förmodligen arg som ett bi, och lämnade maken för tid och evighet. Hon lovade att hon aldrig mer skulle träffa honom, och så blev det också. Inte heller ville hon ärva honom.

Osämjan makarna emellan var känd under deras levnad. I en berättelse av den samtida Daniel Tilas skrev han ett par decennier senare att ”gamle Cederflycht haft galanterier för sig, vilket så småningom åsamkade groll”.

Anders dog bitter, rik och ensam i Göteborg 1747. Sonen Hans skulle ärva sin far men dog bara en dryg vecka efter att de fått besked om hans fars död i Göteborg. Eftersom Anna svurit på att inte befatta sig mer med maken eller hans förmögenhet donerade hon den till en rad större hjälpprojekt.

100 000 daler kopparmynt gick till att bygga ett nytt fattighus i Västervik 1748. Det Cederflychtska fattighuset står där än, ritat av Carl Hårleman, och blev så fint att stadsborna sa att “i Västervik bor de fattiga bättre än de rika”. Donationen gick också till försörjning av de fattiga. 72 000 daler donerade hon till ett nytt kyrkbygge i Hallingeberg, den socken där Ankarsrums bruk ligger, ett av de bruk hon ägde. Även denna byggnad ritades av Carl Hårleman. Resten av pengarna gick till kyrkans inredning, bland annat predikstol och altare.

Kyrkan byggdes först 1753 och då var Anna redan död. Hon dog den 11 januari 1752 och prästen skrev att dödsorsaken var “värk i hela kroppen”. Då var hon 67 år gammal. Innan hon dog hade hon donerat pengar till Västrums kyrka, för att hennes grav skulle underhållas och för att kyrkan skulle få ny klockstapel med klocka.

fattighuset
Till vänster: Cederflychtska fattighuset i Västervik (det rosa huset) som idag är Kyrkans hus och används av Västerviks församling. Till höger: Målning i Västrums kyrka av Annas mor Christina Månsdotter, eller möjligfen av Anna själv. Sedan många år tillbaka anses detta porträtt föreställa modern men jag har fått påpekat för mig att det skulle kunna vara Anna. Egna foton.

gravkapellet
Anna Cederflycht är begravd i det Cederflychtska gravkapellet på Västrums kyrkogård tillsammans med sin syster Catharina och sina tre barn. Gravkapellet är det som finns kvar av Västrums gamla kyrka. Eget foto.

I Västrums kyrka finns ett epitafium över Anna Cederflycht, systern Catharina och dottern Christina.

Det Anna lämnade efter sig står kvar än idag och hon är inte glömd, tack vare sin självständighet och att hon levde i omständigheter som medgav det liv hon levde. De flesta kvinnor gjorde inte det.

Fortsätt läs mer
  811 Träffar
  0 Kommentarer
811 Träffar
0 Kommentarer

Fest!

Just idag, som är den 23 september när detta skrivs, så har jag ett litet fiktivt födelsedagskalas. Det är några kvinnor som jag har i mitt släktforskningsprogram som är med.  Att jag äter tårta är ju klart, vad de andra äter det kan vi fantisera om eftersom de alla har lämnat jordelivet för bra många år sedan. Men jag kan ju köpa tårta till dem också, blir ju större portion till mig.

Att ha fest är trevligt, att ha släktkalas är trevligare, oftast i alla fall, men i dessa tider kanske inte så lätt för alla. Därför så passar jag på att fira några som föddes den 23 september och där vi kan ”träffas” utan andra risker än de vanliga för en släktforskare. De kan ju berätta sina historier på ett annat sätt än muntligt, vi låter de olika källorna berätta.

Jag valde inte datum av annan orsak än att det är idag, men det som hände var att de fyra jag fick träff på alla var kvinnor och de hette alla Tekla. När jag såg resultatet av sökningen så var det inte utan att jag började fundera på om det bara är slumpen eller finns det namn kopplade till ett visst datum utan att jag sett det. De här kvinnorna är födda mellan 1875 och 1901, så kanske det fanns någon koppling. Och visst finns den, föräldrarna tyckte säkert att det var svårt med presenter på både födelsedag och namnsdag, så de gav barnet namnsdagsnamnet så var det ett problem mindre. Det var då och är nu Tekla som vi firar.

Tekla Karolina Horn och Carl August Asp, bröllopsfoto, i författarens ägo

Vilka har jag då runt bordet?  Vi kan börja med Tekla Karolina Horn, född 1875 i Älvdalen. Hon är i mitt program eftersom hon gifte sig med min morfars bror i Rhode Island, USA. Så jag har ju inga genetiska band med henne men hon har en intressant historia och hennes släkt, både på pappa spiksmeden Horn och mamma Grundström, hänger ihop på flera sätt och det finns en del spår av dem i Worcester, Massachusetts, USA. Tyvärr fick de inget längre liv tillsammans, Carl August blev ett offer för spanska sjukan 1918 och TBC tog hennes liv 1921. Men Tekla har historier från flytt runtom i Sverige och en del intressanta kopplingar med en bödelsfamilj på mammans sida. När jag för några år sedan visade kopplingen mellan Tekla och några amerikaners familjer och skrev om ”head choppern” så tyckte den ena att det var intressant och den andra sa upp bekantskapen med orden ”never contact me again, we are disent”.

Nåvål, om den första Tekla har mycket att berätta så är det tvärtom med nästa. Det är inte heller en direkt släkting utan här kommer min hustru in i bilden. Det är hennes mormors kusin, dotter till distionskorpral Anders Albert Sthen i Björskog. Att möta henne vid födelsedagsbordet är intressant, för jag vet egentligen ingenting om henne. Hon finns med i handlingarna, mina alltså, som född och sedan inget mer. Kalaset ger nu upphov till en notering i att göra listan. Något måste det väl finnas om henne, mer än uppgiften om att hon är född 23 september 1881.

Vi tar ett steg till bland mina gäster och nu hamnar vi ännu längre från mig, men man kan ju ha med nästan vilka som helst i programmet. Det är min hustrus brors frus mormor, en sån där koppling som påminner om vissa förslag på släktskap som man kan få från programmet Geni. Men hon är ganska intressant och har en rolig historia att berätta. Familjen fick alltid höra att Tekla Sabina Gerhardina Zenobia var av adlig släkt.  Hennes pappa, tvålfabrikör en viss tid och trädgårdsarbetare tidigare reste till Tyskland och arbetade. På ett slott träffade han Maria Sofia Dorotea, som en gång dansat i slottets salonger med kronprins Oscar, och trots familjens önskan om en annan man gifte de sig. Resultatet blev att Teklas mamma gjordes arvlös och fick anpassa sig till ett liv utan stora pengar. Det blev ett kringflackande liv med många intressanta delar, inte minst några misslyckade affärer som påverkade familjen. Tyvärr förstörde jag den fina historien när jag skrev till ett arkiv i Ostpreussen och frågade. Maria Sofia Dorotea var dotter till en lantbruksarbetare på slottet och kanske kan hon någon gång ha varit vid slottet, men inte mycket mer. Synd på en sån fin historia. Men det gick bra för Tekla trots det och hon har mycket annat att berätta.

Den sista Tekla runt bordet är också kopplad till min hustru, det är hennes farmor , med sina rötter på pappans sida i Götlunda utanför Arboga. Så långt tillbaka jag kommer är det bara några kilometer mellan de olika gårdarna där pojkar och flickor hittar sina käresta, generation efter generation. Inga problem med att hoppa mellan olika socknar när man letar släkt på den sidan. På mammas sida är det Julita, men där är det inte lika cementerat utan det finns inflöde från olika håll. Teklas historia har några sorgsna inslag, det värsta var att hennes make råkade ut för en olycka med skördetröskan och blev så brännskadad att han avled som ung.  En olycka som beskrevs i tidningarna och som vi hittade nu i våras när KB’s tidningar var tillgängliga., så nu vet vi hur det gick till. Historien lämpar sig knappast för en födelsedagsfest, men den dyker kanske upp ändå, det var inte så tevligt att få hem en svårt brännskadad make och att sonen hittade några av pappas naglar som trillade av när han bars in i huset gör det inte bättre. Ibland så står det klart att allt var inte bättre förr och det kan inte ens feststämningen dölja.

Nu har vi gått runt bordet på min fiktiva fest, jag undrar hur det skulle vara om fler gör samma sak. Kanske kan vi någon gång i framtiden träffas och berätta om våra fester, med några av de vi har i våra program, oavsett om de är släkt eller bekantskaper. Kanske ett tips för någon kommande föreningsaktivitet, vad vet jag. Kan avsluta med att tårtan var god, undrar om jag ska ha en i morgon också 😊

Fortsätt läs mer
  1172 Träffar
  0 Kommentarer
1172 Träffar
0 Kommentarer

Blåst på biblioteket

DSCN0256

Sistlidna fredag besökte undertecknad Stockholms Stadsbibliotek för att leta fram några uppgifter som jag trots flitigt sökande inte fått tag i på nätet (jo, tro det eller ej!). Efter att ha begett mig till en av facksalarna, fick jag raskt ihop en trave lämpliga böcker att söka i. Sedan började jag se mig om efter bord och stol för att gå igenom böckerna. 

Det var då jag observerade att samtliga bord utan datorer var belamrade av stolar! Och både bord, stolar och enstaka sittpuffar var omtejpade med rödgula varningsband. På samtliga ställen satt dessutom små svartvita lappar på borden, föreställande en sittande figur, överkryssad i rött. 

Däremot fanns flera långa datorbord där folk satt på rad, om än med ett visst avstånd från varandra. Jag började då leta efter fristående stolar. Det fanns två där jag befann mig. Båda var upptagna av unga män med laptop respektive mobiltelefon i handen. Jag gick igenom stora salen till de övriga tre facksalarna. Där fanns också samma stolar på borden, övertejpade sittpuffar, och inga lösa stolar. Sammanlagt två lösa stolar på fem facksalar! Men även där borta fanns datorbord där folk satt på rad.

Det fanns förstås en och annan dator som var ensam och övergiven. Varför satte jag mig inte där? Jo, för att det vid var och en av dessa, stod en stor skylt och talade om att det var förbjudet att sitta där om man inte skulle använda datorn! 

Jag uppsökte nu Informationsdisken i stora salen, fortfarande med min trave böcker under armen. Mycket förvånad och, okej, aningen echaufferad. Frågade: 'Ursäkta, finns det någon plats i biblioteket där man kan sitta och läsa böcker?'

Den unge mannen bakom disken svarade nej, och tillade att det hade beslutats av ledningen med anledning av coronapandemin. Vilket bekräftade  vad jag redan börjat misstänka: Chefen för Stadsbiblioteket i samråd med ett antal övriga bibliotekschefer, har kommit med en ny, revolutionerande slutsats inom coronaforskningen: Corona överförs endast om du sitter vid ett långbord och läser böcker! Sitter du vid ett långbord och läser på dataskärmen, är du immun mot corona! 

Kära biblioteksledningen, berätta! Hur har ni kommit fram till denna revolutionerande slutsats? Utveckla närmare, tack! 

Summa summarum: Välkommen att sitta ner för en skön lässtund i Stockholms Stadsbiblioteks salar!

Bara du inte vill läsa böcker... 

Bilden: Stockholms Stadsbibliotek. Bilden blev lite sned, vilket jag i och för sig tycker är passande... Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  1311 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Så ledsen jag blir!!! Som gammal biblioteksarbetare (visserligen i landsorten men ändå) så blir man ju ledsen över tingens ordning... Läs mer
onsdag, 23 september 2020 12:53
Helena Nordbäck
Hej Ann-Christin! Tack för att du läst min blogg, även om det var sorglig läsning denna vecka. Det som verkligen är heltokigt i de... Läs mer
onsdag, 23 september 2020 23:30
1311 Träffar
2 Kommentarer

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Bloggare

Eva Johansson
334 inlägg
Ted Rosvall
250 inlägg
Mats Ahlgren
158 inlägg
Helena Nordbäck
149 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Anton Rosendahl
101 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser