Film och bok om statare

Det är många av oss släktforskare som har statare i släkten. Kanske finns det till och med någon av er som läser detta som är född i en statarfamilj. Statarsystemet var ju kvar ända till 1945.

Vi äldre släktforskare känner säkert till en hel del om statarlivet, så jag ska inte orda så mycket om det. Det var gifta lantarbetare som fick en stor del av sin lön in natura, det var detta som kallades stat. För de allra flesta var det väldigt svårt att ta sig ur att vara statare. I många släkter var man statare i flera generationer.

Något som utmärker statarna är att de flyttade ofta. Många familjer flyttade varje år, i sökandet efter bättre villkor. I min egen släkt har jag inga statare men i släktutredningar till kunder har jag stött på detta då och då. I en familj såg det ut så här när man följer familjen i husförhörslängderna.
Familjens boställen sedan föräldrarna gift sig (faderns yrke inom parentes):
1859–1860: Skästa Husgård i Lillhärads socken (statdräng)
1860–1862: Skarpa Norrgård i Skerike socken (statdräng)
1862–1865: Skarvsta i Skultuna socken (statdräng)
1865–1868: Skåntorp i Skultuna socken (torpare)
1868–1872: Ruttorp i Skultuna socken (daglönare)
1872–1874: Lista i Sankt Ilians församling i Västerås (statdräng)
1874–1875: Skultuna Bruk (stalldräng)
1875–1876: Ekeby i Dingtuna socken (statdräng)
1876–1879: Lista i Sankt Ilians församling i Västerås (statkarl)
1879–1882: Nortuna i Romfartuna socken (statdräng)
1882–1885: Julpa i Romfartuna socken (statdräng)
1885–1886: Kvarnbro i Romfartuna socken (statdräng)
1886–1888: Nortuna i Romfartuna socken (statdräng)
1888–1895: Kävsta i Skerike socken (statdräng)
1895–1896: Lisselberga i Skerike socken (statdräng)
1896–1907: Rustberga i Skerike socken (ladugårdskarl)
Bortsett från eländiga levnadsvillkor så kan man undra hur det blev med skolgången för barnen. Och att aldrig kunna rota sig i ett socialt sammanhang. Inte underligt att de fastnade i sådana mönster.

Vill du veta mer om statare så finns en dokumentärfilm i Sveriges Televisons öppna arkiv, producerad 1995. Filmen heter "Den vita piskan" vilket anspelar på att statarhustrurna skulle mjölka utan ersättning morgon, middag och kväll. Ett tungt och krävande arbete. Det var mannen som anställdes men hustruns arbete ingick. Även barnen tvingades i många familjer att arbeta tidigt, t ex med att plocka bär.

statare1

Det finns också en bok med mycket fakta om statarna. Den heter "Statarliv", gavs ut 2009 (Gidlunds förlag) och består av ett antal artiklar skrivna av forskare inom framför allt historia. Till vänster: Okända statare på okänd gård, troligen i Västergötland. Foto: Carl Victorin.

Statarna var prisgivna åt arbetsgivarna i och med att bostaden ingick i staten, dvs i lönen. De som inte skötte sig kunde bli vräkta. Detta drabbade framför allt de som engagerade sig fackligt i Lantarbetareförbundet och det finns flera exempel på statare som vräkts vid strejker, bl a vid Mörekonflikten 1929.

statare2

Ett vykort från 1907 från Västervåla socken i Västmanland. På detta står det tryckt: "Patron Timm å Engelsberg vräker sina statkarlar med familjer den 19 Aug 1907."

I Sverige finns två statarmuseer (kanske finns det fler?), ett i Skåne och ett i Solna.

Fortsätt läs mer
890 Träffar
5 Kommentarer

Hipp som happ

Mitt i sommaren och det ena efter det andra händer, och konstigt nog så finns det alltid lite släktforskning inkopplat både här och där. Undrar om jag har kommit till det stadium där jag både andas och äter släktforskning. Nja, inte riktigt, åtminstone inte när jag äter på ett av mina favoritställen, Brasseriet Tack och Bock i Borgholm. Där är det smakerna som fyller hela mig som blir det väsentliga. Ända tills en i sällskapet säger att det nu är nära med resan till Syd-Korea, till det stora världsscoutlägret, eller Jamboree som det ska mest kallas. 45-50 tusen scouter samlade på en plats, varav runt 2 500 från Sverige. Det är säkert en upplevelse, och det var tre runt bordet som ska dit.

Och hur kan jag då koppla scoutläger till släktforskning, det kanske inte går, men landet de åker till, Syd-Korea, väcker minnen och tankar från de insatser som gjorts och görs för att hitta släktingar till de som adopterats därifrån, eller på annat sätt har koppling dit. Det finns ett antal olika initiativ, och i de absolut flesta fallen så finns det DNA inblandat. En av mina sysslingar i USA är gift med en man som är född i Syd-Korea, av en koreansk mamma som hade en affär med en amerikansk soldat. Det var inte en kortis, för det blev två barn. Något hände och de två barnen kom till USA, och adopterades till var sin familj.

Att få följa de sökningar som gjorts, att höra berättelserna om med- och motgångar gör att jag blir mer och mer ödmjuk inför alla de släktforskningsresurser som finns. Det är inte bara de vanliga arkiven och kanalerna, här finns det så mycket mer. En del hittas på datorn, annat i handskrivna dokument. Och det blir en väv, som till vissa delar blir klarare och i andra fall så rivs trådarna sönder och det är bara att börja igen. Men i det här fallet så verkar det som det finns en möjlighet att knyta ihop släkterna i de två världsdelarna.

Fri bild av Joshua Kettle på Unsplash

Hur många har inte hört om de lyckade sökningar som gjorts här i Sverige, där tidigare helt okända syskon plötsligt hittar varandra, utslaget på DNA-testen visar klart att de är syskon och ibland har de bott ganska nära varandra utan kunskap om relationen. Man kan undra hur det skulle se ut om alla testade sig, tänk vad många idag okända relationer som kunde komma fram. Sedan finns det naturligtvis den andra sidan också, alla de som inte har de kopplingar de tror sig ha. Kanske är det bäst att vi tar det lite varligt och inte rusar på, utan de som vill vara med på tåget är det av fri vilja. Alla vill säkert inte veta och jag tänker på Fredrik Mejsters ord, ge inte bort ett DNA-test i julklapp utan låt personen i fråga komma på testandet av egen kraft.

Det finns så många fall av lyckliga återföreningar, men det finns ju lika många som får fel svar, som det upplevs, även om det genetiskt är rätt. Och det gäller att vi är förberedda själva och förbereder andra på vad som kan komma fram. Men åter till scouterna och resan till Syd-Korea, samtalet vid bordet ledde så småningom till att jag talade med några som jag arbetat med för länge sedan, och nu börjar deras jakt på eventuella släktingar i det fjärran landet.  Så viss kommer släktforskning in överallt och det uppstår kopplingar på de mest konstiga vägar.

Har du varit med om att en helt släktforskningsfri händelse ändå slutar med att det diskuteras både källor och metoder, att det blir början till en ny värld för några i din närhet

Fortsätt läs mer
719 Träffar
0 Kommentarer

Gideon och Altea Lövmark

Gideon Löfmark och Altea BerglundGideon och Altea Lövmark. Fotograf: Ebba Lagergren, Jörn. Privat bildsamling.I byn Stensträsk inom Jörns socken föddes den 28 maj 1892 en pojke. Vid dopet fick han namnet Johan Gideon. Föräldrarna var Johan Anton Lövmark och hans hustru Anna Kristina Andersdotter. Gideon var barn nummer tre i en syskonskara på åtta.

Gideon, som var den äldste sonen i familjen, fick redan tidigt hjälpa till i föräldrahemmet eftersom faderns hälsa inte var den bästa. Tillsammans med en broder övertog han föräldrahemmanet i Stensträsk. När järnvägen drogs förbi byn 1925 tog han anställning åt SJ och arbetade sommartid som järnvägsarbetare vid sidan av det egna jordbruket. Han var med då inlandsbanan byggdes och fortsatte vid banavdelningen tills dess att han avgick med pension.

1925 gifte han sig också med Altea Katarina Berglund född 24/7 1901 i Ulriksberg, Jörn som barn nummer tre av sju till Jonas Oskar Berglund och hans maka Katarina Lovisa Berglund. 1908 flyttade dock familjen till Snorum där Altea tillbringade resten av sin uppväxt. I unga år fick hon lära sig att sköta både hem och ladugård. Gideon och Altea fostrade sex barn i hemmet.

Gideon Lövmark hade en hälsa som få. Vid 75 års ålder (1967) drev han fortfarande jordbruk i full skala, dock kreaturslöst sedan 1964. Ett år tidigare hade han dessutom utökat hemmanet genom att överta den del av fädernehemmanet som hade ägts av en bror till honom. Trots sin ålder var han fortfarande alert och fullt arbetsför. Han hade genom åren provat på ett flertal olika yrken. Förutom jordbruks- och järnvägsarbete hade han ägnat sig åt skogskörslor, kolning samt skogsavverkning.

Som person var Gideon gladlynt och trevlig, varför han hade gjort sig omtyckt av alla han kommit i kontakt med. 1971 flyttade Gideon och Altea till Skellefteå. Gideon gick bort 4 september 1976 på Skellefteå lasarett efter en kort tids sjukdom.

Tack vare sin fryntliga och gemytliga personlighet hade Altea skaffat sig många vänner. Hon somnade in på Dammens servicehus i Skellefteå 8 juli 1991.

Fortsätt läs mer
381 Träffar
0 Kommentarer

Hur var vädret?

Hur var vädret i Härnösand den 5 mars 1865? Eller i Skara samma dag?
Den 5 mars 1865 i Härnösand var det som lägst -8 grader kallt och som högst -4,6 grader. I Skara var det lite varmare samma dag, som lägst -3 grader och som högst -0,3 grader.

SMHI:s hemsida kan man få fram temperaturen på olika orter från och med 1858. Det är större orter man får söka på, så det kan ju ha varit lokala temperaturskillnader.
För den som släktforskar och skriver om sin släkthistoria kan detta vara intressant.
Här kan du också läsa om SMHI:s arkiv.

JvmKAAA00644

Stationen i Storlien (eller är det i Duved?) efter en snöstorm i februari 1923. Okänd fotograf, bildkälla: Järnvägsmuseet.

På SMHI:s webbplats finns en del information om väder och oväder i äldre tider. Exempel:
Om det svåra ovädret den 29 januari 1850.
Om rekordkalla juni 1923.
Om snökanonen som drabbade Västervik 1929.
De värsta stormarna sedan 1850.
Den stormiga julen 1902.
Vädret under nödåren 1867-1868.
Värmerekord och köldrekord. Det äldsta rekordet är från 1880.

VMGDIG00231 089

Riktigt varma sommardagar kan man behöva svalka sig med ett bad. Detta är från Öresjö i närheten av Trollhättan och fotot togs den 7 september 1958, när det egentligen redan var höst. Sommaren därpå, 1959, blev riktigt varm, det minns till och med jag fast jag bara var fem år då. Fotograf: Stig Olsson. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Fortsätt läs mer
823 Träffar
0 Kommentarer

Sommarminne

Sommarminne, visst finns det många sådana. En del tänker på väder, sol när man jobbar och regn när man är ledig, eller kanske tvärtom. Den svenska sommarens väder brukar vara ett bra samtalsämne, och visst är det fantastiskt att det tycks bli mindre regn att berätta om när minnena börjar bli lite suddigare, det var ju bättre förr.

Ett sommarminne från i år är det som hände i söndags, något jag nämnt i tidigare blogg, en sejour på Ölands museum, Himmelsberga. Det var med spänning som vi satte oss ner i en del av kaffestugan och funderade på vad som skulle hända. Museet lockade med Öland-Amerika dagen och vi tänkte oss en del frågor om emigranter. Sex stycken laddade släktforskare i en ny miljö, och det som vi lärde oss ganska snabbt var att ett friluftsmuseum är beroende av vädret. Strax efter öppningen kom det ett rejält skyfall, och tillströmning av besökare var minst sagt låg.

Men vad hände då, jo det var ju fler som inte hade så mycket att göra så kökspersonal kom ut och körde ett antal frågor, om sin släkt och deras bakgrund. Vi hamnade i generalmönsterrullor, kyrkböcker, dödboken och en massa andra källor. Där satt de i mitten och sex stycken datorer fick jobba, eller rättare sagt sex forskare. Det gick ju bra, och tiden flöt på bra, det gjorde också regnmolnen som försvann i fjärran och sedan började invasionen.

Det tog aldrig slut, en fick svar och då stod det två till och väntade, framför var och en av oss. Det var inte bara emigrantfrågor, även om det var flest sådana, utan det var frågor om gamla kort som ingen visste vad de visade, det var frågor om den senaste DNA-tekniken och mycket mer. DNA frågorna fick också bra svar eftersom det fanns specialister på det i vårt gäng. Naturligtvis kunde inte alla få ett svar på just sina emigranter, men några svåra fall var det som löstes upp.

Fri bild från Unsplash, tagen av Ferdinand Stohr

Emigranter från mitten på 1860-talet är inte alltid så lätt att hitta, det var inte så många uppgifter som skrevs ner av de amerikanska myndigheterna och kontakta man inte en svensk kyrka så finns det knappast spår av dem. Lasse kom med ett namn, amerikaniserat var det, och kanske kunde det börja på K, Kj, S, Sj eller något liknande en gång i tiden. Nu var det till att börja spåra och det gick väl så där till en början med. Resa mellan USA och Kanada ställer till det. Men en trolig syster skulle kunna vara en ledtråd och plötsligt så fanns där en notis i en tidning om hennes bröllop. Bra, där brukar familjen nämnas, och då kan man komma vidare.

Men när tidningsägaren gifter sig, efter första fruns bortgång, med en ur personalen, då ska det vara ett så litet och lugnt bröllop så ingen utom prästens fru och den blivande makens vän, var närvarande. Där försvann den möjligheten, och det såg mörkt. Men en liten notis om att den nu välbärgade systern fått ett tråkigt besked om sin bror, gav ledtrådar.  Det började synas ett ljus i tunneln, och så småningom så blev det mesta synligt. Mamma hette Eva Andersson i Sverige, stod det. Inte direkt ovanligt, men nu kom det fram att hon var född 1844. Liten avsmalning av sökfältet.

Än bättre blev det av att yngste sonen fanns i ett register med fullt namn på mamman, Eva Albertina. Inte lika vanligt så till slut gick det att lösa gåtan, och det blev klart att det amerikanska namnet ursprungligen börjat med Kä. Maken dog 1878, och barnen som föddes i början på 1870-talet syns inte i census 1880, men däremot mamman med ny man och de yngre syskonen.  Inte undra på att det var svårt att hitta kopplingarna, men till slut gick det.

Nog om letandet, kontakterna med människor i en ny miljö är spännande och roligt, samarbete med likasinnade likaså och så blev det ett sommarminne att komma tillbaka till i höst, när kvällarna blir mörkare. När sedan våren kommer så kanske det dyker upp funderingar på om vi kan göra något liknande, kanske i lite annan form, för gensvaret var stort och det gjorde absolut inget att det försvann en söndag, det var det värt.

Sommaren är inte slut, så det kan bli fler sommarminnen att vårda, eller som en person sa till mig, glöm inte att vattna dina minnen, de blir så mycket bättre då.

Fortsätt läs mer
588 Träffar
2 Kommentarer

Släkten runt hörnet... igen

Vikingabt

För några bloggar sedan, skrev jag om fartblindhet i släktforskningen. Jag påtalade att även om det är jättekul att släktforska sig ner till medeltiden, så får man inte glömma bort den mer närliggande släkthistorien för den sakens skull. Låt mig nu ta ett litet exempel på hur gynnsamt möte med nu levande släktingar kan bli! 

Under den gångna helgen hade jag besök av en mig närstående släkting med fru. Medan övriga familjen var ute på golfbanan, tillbringade min släkting och jag eftermiddagen framför min dator, där jag stoppat in en CD med gamla släktbilder som digitaliserats ur min farfars fotoalbum ett antal år tidigare. Under den eftermiddagen hann min släkting:

Identifiera flera personer som dött innan jag hunnit träffa dem, och således inte visste vilka det var, trots att bilderna var relativt sena (1960-tal troligen). 

Förklarat åtminstone två saker i släktens närliggande historia som jag undrat länge över, och som inte tycks finnas dokumenterat någonstans. 

Upptäckt att CD:n ifråga innehöll betydligt fler bilder än jag från början lagt märke till. Plötsligt mångdubblades fotona! 

Lyckats identifiera i alla fall någon ort trots att den var fotograferad från luften (farfar var Malmslättflygare). 

Men lyckligtvis hade jag något att bidra med i gengäld. Min släkting hade aldrig sett bilderna förr, och fick nu möjlighet att tanka ner dem på en pinne. Dessutom hade jag hittat en liten anekdot om farfar, som faktiskt var ny för honom. (För min släkting, inte farfar alltså!). 

Dessutom hade vi båda, tror jag, en oerhört trevlig och intressant eftermiddag i det förgångna! 

 

Nu tänkte jag ta lite semester ett par veckor, så på återseende i augusti. 

Trevlig släktforskarsommar alla! 

Bilden: Ett vikingaskepp kommer farande i Norrtälje och får symbolisera allas vår urtida släkthistoria... Foto: författaren

Fortsätt läs mer
581 Träffar
3 Kommentarer

Vad är sant och vad är falskt?

I en släktutredning till en kund kom jag nyligen till gården Träske i Kräklingbo socken på Gotland på 1700-talet. I kundens släkt finns en man som hette Jacob Larsson, född den 17 april 1713 och död den 17 januari 1786. Den 18 oktober 1737 gifte han sig med Brita Jostesdotter och flyttade då till hennes föräldragård Österby i samma socken.

När Jacob dog står det i kyrkboken att hans föräldrar var Lars och Helena i Träske. Ordagrant står det "Lars et Helena Träske". I flera socknar vid den här tiden har prästerna bara skrivit förnamn och gårdsnamn på folk. I dödsnotisen står också Jacobs födelsedatum:

1786

1737

I vigselnotisen 1737 står det att Lars kom från Träske och Brita från Österby, dvs "Jacob Larsson Träske och Bryta Jostesdr. Österby" (vigsel nr 1).

När jag såg detta förväntade jag mig att gossen Jacob som föddes den 17 april 1713 också skulle vara född i Träske, men när jag sökte i Arkiv Digitals eminenta register för födda, vigda och döda i delar av Sverige står det Ekeskogs som födelseort i träffen. "Så de bodde där först och flyttade sedan" hann jag tänka medan sidan i födelseboken laddade. Men när jag läste där står det ju Träske. Eller... Vad säger du? Jag tolkar det som Träskes även om den versala bokstaven T nästan ser ut som ett E. Jag tolkar det definitivt inte som Ekeskogs. Har jag rätt eller har jag fel? Födelseboken 1713:

1713

Två barn föddes i Träske på våren 1713. Årets födelse nr 2 i Kräklingbo var Pers dotter Elisabeth. Där läser jag att det står "Pär Treskes dotter". Födelse nr 3, där läser jag "Lars Treskes son" som föddes den 17 april och fick namnet Jacob.

Jag kan förstå hur det har gått till. Att den som gjort avskriften tolkat begynnelsebokstaven som E och sedan kanske sett ett k i namnet och tagit för givet att det då måste vara Ekeskogs, en av socknens gårdar.

Igår skickade jag in en rättelse till AD och jag förutsätter att någon där granskar detta, så får vi se om jag får medhåll.

Mitt syfte med det här inlägget är att visa att det är viktigt att kontrollera alla registeruppgifter i originalkällorna. Det kan inte nog poängteras. Men tänk också på att söka lite kreativt i alla sökbara register. Det är avskrivna uppgifter och det kan givetvis bli fel, inget konstigt med det.

Jag är verkligen tacksam för alla de register som numera finns hos AD och förstår att det kan bli fel. Registren kommer från många olika håll, både föreningar, enskilda släktforskare och (tror jag) AD:s eget samarbete med My Heritage.

Det som är mer allvarligt är att fel sprids mer eller mindre okontrollerat på nätet, och i det här fallet har det skett innan AD hade register. Så bara för att en uppgift finns på flera ställen på nätet betyder det inte att den är sann. Uppgiften att denne Jacob skulle vara född i Ekeskogs finns i flera upplagor på nätet, både på Geni, i Anbytarforum och i privata släktträd.

Ett annat fel som spridits i samma sammanhang är namnet på Jacob Larssons mor. Hennes namn uppges på flera ställen vara Maria Mårtensdotter men i dödsrunan i kyrkboken skrev ju prästen att hon hette Helena. Hur kunde det bli så? Svaret tror jag beror på följande.

Jacobs far hette Lars Persson. I Kräklingbo CI:1 på sidan 51 finns en notis om att Lars Pedersson gifte sig med Maria Mårtensdotter från Lilla Hammar den 29 november 1691. Där nämns inget gårdsnamn för Lars Pedersson så vi kan inte vara säkra på att det är Jacobs far, men det kan det ju vara:

1691

I Träske föddes ett tvillingpar 1693 med Lars som far men inget namn på modern. Båda tvillingarna dog som spädbarn. 1708 föddes flickebarnet Helena i Träske med Lars som far och Elin som mor. När Jacob föddes 1713 står inte moderns namn i kyrkboken. Om Lars Pedersson är Jacobs far så kan ju Maria Mårtensdotter ha dött och fadern gift om sig i en annan socken med Helena/Elin. Elin kunde användas som en kortform av Helena så Elin som är nämnd som flickans mor 1708 och Helena som är skriven som Jacobs mor vid hans död måste vara samma person.

Det som förvånar mig är att uppgiften att Maria Mårtensdotter skulle vara mor till Jacob Larsson har spridits trots att det står i hans dödsnotis i kyrkboken att hon hette Helena.

Själv har jag bara läst i kyrkböckerna, inte i domböcker, skattelängder eller andra arkivhandlingar där mer uppgifter kan finnas om den här familjen.

Bildkälla, samtliga bilder: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
1056 Träffar
2 Kommentarer

Semestertider

Det är sådana där tider nu, semestertider säger många. Men kan man ta semester från sina intressen eller är det bara en prioritering av tid som gäller? Varför släktforskar man inte mer när man är ledig, kam man undra. Eller gör vi det, fast på ett annat sätt än att bara grotta i gamla arkiv. Är en tanke på de som gått före när man passerar en vägskylt med ett namn som finns i förteckningen av släktingar en typ av släktforskning.  Visst kan det vara så och än mer påtagligt blir det om man följer skylten och svänger av den tänkta vägen och tittar till platsen/området där de gick en gång, våra anor. De som faktiskt gjort att vi finns till på det sätt som vi gör.

Det går ju också att inspirera andra genom att peka på sådant som är kopplat till släkten, kanske kommer någon ihåg berättelsen från en resa senare i livet och börjar kontrollera vad som egentligen hände. Det finns många sätt att väcka intresse och det är inte alltid som man kan räkna ut vad det var som tände en gnista. Så lägg inte släktforskningsintresset på hyllan utan berätta gärna, även om det bara blir små anekdoter. Någon gång kommer det kanske att resultera i ny släktforskning.

Fast jag kan inte få semester, säger någon i min omgivning, jag är ju pensionär. Precis som att det inte innebär en massa åtaganden, och man kan inte skylla på att man inte hinner för att man måste arbeta. Det kan ju bli svårt att koppla av när dagarna ser nästan likadana ut, vare sig det är semestertider eller ej. Men att ta sig en tur när det är bra väder kan man ju vare sig man är pensionär eller inte.  Och det tar kanske på krafterna så man inte orkar med det vardagliga, så det blir en kortare blogg än vanligt, känns mer som en liten semesterhälsning, även om jag inte får ha semester. 😊

Bild av Himmelsberga Norrgård. Fotograf Olaf Meister publiceras enligt CC BY-SA3.0 via Wikimedia commons

Redan förra veckan skrev jag om Himmelsberga, dit jag ska på söndag. Himmelsberga mitt på Öland som firar Öland-Amerika dagen. Att Öland är det landskap som hade flest emigranter om man räknar per innevånare är det inte alla som vet, men det ger en bra grund till firandet av just den här dagen. Jag och sex andra, Fredrik, Cecilia, Tomas, Hanna, Karin och Gullan ska försöka vägleda så många som möjligt i släktforskning och då primärt emigrantforskning. Ett spännande avbrott och samtidigt en möjlighet att träffa många intressanta människor.

Ha en bra tid framöver, vi kanske ses någonstans, så håll ögonen öppna.

Fortsätt läs mer
1267 Träffar
1 Kommentar

Med arkiven som källa

Ska du skriva en släktbok? Kanske funderar du på hur du ska utforma den och vad du ska ta med. Om du ska göra en ren faktabok eller dramatisera?

Ett inspirerande föredrag finns i Riksarkivets Youtubekanal där arkivarien Petra Nyberg berättar om hur hon gjorde med sin bok "Missgärningar" (Lava förlag 2021). Boken handlar om en kvinna som blev mördad på uppdrag av kvinnans make och hans nya flickvän. Det här hände i Skåne 1849 och skilsmässa var inte aktuellt.
I boken får vi veta bakgrunden till mordet och vad som hände sedan. Vi får en fyllig bild av de inblandade familjerna. Författaren väver in detta i en nutida historia och tillbakablickar till mitten av 1900-talet. Den äldre berättelsen bygger på ett verkligt fall som Petra Nyberg hittat i arkiven och gjort en dramadokumentär om.

Det gillar jag.

PetraNyberg

Utsnitt från husförhörslängden med anteckning om vad som hände med anstiftaren till mordet. Boken inleds med ett avsnitt om avrättningen. Bildkälla: Arkiv Digital. Till höger Petra Nybergs bok.

Det här är en mycket läsvärd bok och som jag tror kan vara en bra inspiration, inte minst tillsammans med föredraget om att använda arkiven som källa till ditt skrivande. I föredraget berättar Petra Nyberg om vilka primärkällor och sekundärkällor hon använt, hur hon hittat dem och hur hon använt dem. Hon ger också bra tips på hur man hittar användbar information för att få en bakgrund till den historia man vill berätta.

"Allt finns i arkiven!" säger Petra Nyberg i sitt föredrag och det håller jag verkligen med om. Våra arkiv är fantastiska källor till information.

Nu på måndag den 10 juli ska jag hålla ett föredrag om att skriva släktbok. Det är en del av Västmanlands Släktforskarvecka som ordnas av släktforskarföreningarna här i Västerås med omnejd i år.

Ta gärna en titt på resten av Riksarkivets Youtubekanal, där förmedlas mycket kunskap.

Fortsätt läs mer
678 Träffar
3 Kommentarer

Början till slutet

Jag har tagit ett test på min Y-kromosom och kan nu se att det som i dagsläget är den markör, SNP, som jag har gemensamt med flera andra, uppstod runt mitten på 500-talet.  Det är länge sedan och mycket vatten har hunnit rinna under broarna. Efter att den mannen fört sin Y-kromosom vidare så har det naturligtvis skett vidare utveckling, genom att nya mutationer tillkommit, men av de 13 mutationer som är unika för mig finns inget spår hos någon annan nu testad.

De jag delar den där SNP från mitten av 500-talet med anger att de kommer från brittiska öarna, så nu undrar jag om deras förfäder kommit dit från Skandinavien eller om det är mina som kommit från de brittiska öarna. Det fanns ju stora folkrörelser under den aktuella tiden, den kallas ju folkvandringstiden av den anledningen. Jag lär aldrig få veta i vilken riktning som flyttningarna skett, om det inte dyker upp intressanta arkeologiska fynd.

Eget foto

Men jag kan ju försöka gå bakåt i tiden och se om det finns några kända linjer som jag kan koppla mig till. Men nu ser jag hur lätt det är att Y-linjer liksom bara försvinner, en del ättlingar får inga barn alls och andra får ”bara” döttrar och eftersom Y-kromosomen ärvs från far till son så blir det stopp om det bara finns döttrar. Om jag tar mig själv så har jag döttrar, bröder och manliga kusiner har inga barn eller döttrar, så min linje slutar i nutid.

Och går jag bakåt, så hade farfar visserligen sju syskon, med av de fyra männen så var det bara en som fick barn och han fick fyra döttrar och en son, men sonen fick inga barn, så där var det stopp. Och farfars far, hur var det med honom, hade han manliga syskon. Och visst finns det en Anders Larsson, född 8 maj 1821 i Önum, Västergötland.  Men den rackarn han försvinner för mig när han 1842 påstås flytta från Jungs socken till Winköl, Vinköl idag, men han är som uppslukad efter det. Tänk om jag kunde hitta honom och se om han fick efterlevande söner, som fått söner och så vidare.

Men i avvaktan på denne Anders så går vi ett steg till bakåt, till Lars född 1 januari 1786 i Önum, kan hans pappa ge fler ledtrådar. Kanske kan han om jag bara visste vem han var, Lars pappa.  Han påstås, i uppgifter från Lars vigsel, ha hetat Lars Bengtsson men han finns inte synlig någonstans. Och att hitta farfars farfars far via DNA i de socknarna i Västergötland är inte det lättaste, oavsett hur många olika DNA-tester jag tar. Undrar hur många som hittat okända farfars farfars far via DNA, det vore en intressant fråga.

Så i mitt sökande efter spår bakåt får jag förlita mig på att fler testar sin raka pappalinje, kanske kommer jag inte lika långt tillbaka som Buresläkten, men de har ju haft ett stort antal raka faderslinjer, som inte avslutats med döttrar eller barnlösa, så förutsättningarna skiftar. Jag får kanske åka till Önum och se till att ha ett riktigt topsarparty, med inriktning på Y-test. Fast de flesta som kanske kunde finnas i min linje bor säkert någon helt annan stans.

Under tiden som jag letar kan jag ju hitta på lite annat, och då kan jag tipsa om Öland-Amerikadagen på Himmelsberga, det fina museet på Öland. 16 juli är det och då finns sju eminenta emigrantforskare på plats för att svara på frågor och hjälpa till. Passa på att träffa Cecilia, Fredrik, Hanna, Karin, Gullan, Tomas och mig, det kommer säkert att bli både trevligt och spännande.

Fortsätt läs mer
896 Träffar
4 Kommentarer

Gustaf och Stina-Lisa Marklund

Familjen Marklund BjurlidenFamiljen Marklund, Bjurliden. I mitten sitter Gustaf och Stina-Lisa. Till höger om dem sitter dottern Margareta. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Min mormors mormors far Gustaf Fredriksson Marklund föddes 1 februari 1843 i Bjurliden utanför nuvarande Boliden som yngst i en syskonskara på sex barn till bonden Fredrik Johansson, barnfödd i Fällfors och hans hustru Maja Greta Johansdotter, bördig från Gummark. I samband med att Gustaf gifte sig 7 januari 1866 med Stina-Lisa Larsdotter övertog han också en del av föräldrahemmet i Bjurliden. Stina-Lisa var dotter till Lars "Penslar-Lasse" Larsson, född i Torrbergsliden, Burträsk och hans hustru, mångsysslerskan Greta-Stina Olofsdotter Rosengren, bördig från Innervik, Skellefteå. Stina-Lisa föddes 7 juli 1839 i Bjursele, Norsjö. Hennes far dog när hon var fyra år gammal. Det berättas att Lars som kallades för "Penslar-Lasse" eftersom han var målare, hade en förkärlek till sprit och att den också ändade hans liv. Modern var tvungen att ta tjänst som piga och efter några år träffade hon sin andre make, Jonas Persson, allmänt kallad "Jon-Pers". De bodde i en liten stuga på en plats som i folkmun kallas för "Rajmirbränne", nära nuvarande Kankbergsgruvan, inte så långt från Bjurvattnet. Marken tillhörde Bjurvattnets byamän. 

1856 erhöll Stina-Lisa tjänst som piga i Gillervattnet hos Per Persson (bror till Jon-Pers) och hans hustru Greta Fredrika Fredriksdotter (syster till Stina-Lisas blivande make Gustaf Fredriksson) samt deras familj. Där blev hon kvar i ett år innan hon vände hem till Bjurvattnet igen och tjänade som piga hos en familj där. 1862 blev hon piga på nytt hos tidigare nämnda familj i Gillervattnet. Där stannade hon tills hon gifte sig med Gustaf fyra år senare.

Gustaf och Stina-Lisa blev föräldrar till tio barn, där min mormors mormor Margareta var äldst i barnaskaran.1890 tog Gustaf efternamnet Marklund. På våren 1894 såldes hemmanet i Bjurliden till två av sönerna, Olof och Gustaf som delade på detsamma. Den relativa välgång som familjen från början hade haft, upphörde när Marklund tvingades att ansöka om personlig konkurs. På hösten 1894 hölls konkursförhandlingarna i Skellefteå tingslags häradsrätt. Även Stina-Lisas guldsmycken, däribland vigselringarna, såldes på auktionen. Dessa ropades in av en förstående man från Nyholm som gav henne dem tillbaka. Gustaf och Stina-Lisa kunde bo kvar på gården. Det var dock inte slut på motgångar för makarna. Den obeveklige liemannen kom och tog tre av deras barn ifrån dem. 

Gustaf var en mångsysslare, en allt-i-allo. Han var händig och kunde utföra alltifrån murningsarbMargareta Lundbergs gård 0002Margaretas hus. Notera den vridna skorstenen. Okänd fotograf. Privat bildsamling.eten till att snickra. Gustaf och Stina-Lisas äldsta barn, dottern Margareta bodde med sin familj i en av de äldsta gårdarna i Bjurliden. I Margaretas mangårdsbyggnad fanns en skorsten som inte fungerade som den skulle. Röken ville inte dra ut på vanligt sätt, det var ständiga problem. Gustaf kom då på idén att göra ett experiment. Han rev ner den befintliga skorstenen till vattentaket och murade upp den nya i spiral. Detta utförande lyckades och röken sögs ut genom skorstenen. Guldmalm hittades ju på Margaretas mark på 1920-talet och i samband med detta blev hennes hem ett mål för många att besöka. De flesta besökare fastnade för den spiralformade skorstenen (den enda av denna typ som är känd) och undrade av vilken anledning den var murad på detta sätt. I tidningar skrevs det att förklaringen till det sällsynta utförandet var vidskepelse, att hindra onda andar från att komma in i huset. Troligtvis en reporters påhitt för att få det att låta intressant. Orsaken till att inte muren fungerade från början påstods vara att en vattenåder gick fram mitt under murstocken och att den tydligen hade viss dragningskraft på röken. Det kanske också var vidskepelse, jag vet inte. Stugan med den vridna skorstenen finns kvar än i dag. Den står vid Sidtjärnen i Boliden. 

Stina-Lisa insjuknade och avled måndagen 3 januari 1916 kl. 01:00. Det var fyra dagar före hon och maken skulle ha firat guldbröllop efter 50 års äktenskap. Hon sörjdes av den stora barnaskaran, barnens familjer samt en stor krets vänner. Gustaf levde längre än sin hustru. Han tvingades att följa sin äldsta dotter Margareta till graven när han var 88 år gammal, 1931. De sista 15 åren var han blind på grund av katarakt, grå starr. Med tiden blev han mycket lomhörd. På sin höjd hörde han om man skrek honom i öronen. Trots sina funktionshinder var han lugn och höll humöret uppe. Han klagade aldrig utan alla sorger och prövningar bar han med jämnmod i medvetande om att det varit Guds vilja och en del av Guds märkliga fostran. Gustaf var skröplig och mager. Han var en sympatisk och godhjärtad människa. När Gustaf fyllde 90 år 1 februari 1933, hade alla hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn, samt en del andra inbjudna, ett 50-tal personer samlats i hans hem för att gratulera honom. Han var aktad av sina grannar och av alla han kommit i kontakt med. Marklund blev sjuk och behövde sakkunnig vård. Han togs därför in på Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå där han bodde sista månaden av sitt liv och vårdades av en sondotter. Den 24 april 1933 somnade han in, drygt 90 år ung.

Fortsätt läs mer
381 Träffar
0 Kommentarer

Poliserna som löste morden

1748 kom Henric Jakob Sivers i biskopens ställe till Västerviks trivialskola som examinator. Tio år senare hade han skrivit en bok om Västerviks historia, trots att han aldrig bodde där.
Henric Jakob Sivers var en präst verksam i Tjust härad och en av många ganska väldokumenterade präster. Född i Lübeck den 8 april 1709 och död i Tryserum den 8 augusti 1758. En mångsidig och omtalad man.
För den som bor i Västervik och är intresserad av sin hembygds historia är nog Henric Jakob Sivers ett känt namn, tack vare sin bok om Västerviks historia. I stan finns en gata uppkallad efter honom, Siversgatan. Och under senare delen av 1900-talet hade Västervik en gatuchef med efternamnet von Sivers, född i Örnsköldsvik 1928 men som återkommit till sina rötter eftersom Henric Jakob Sivers är hans farfars farfars farfar.
I sin bok ger Henric Jakob Sivers en karaktäristik av Västerviksborna. De är "hederlige, hövlige och fägnesamme emot sina vänner och främmande; älska renlighet och snygghet samt stadighet" och skriver att de flesta hustrur i staden är "artiga, snälla och dygdiga; och så uppfostra de även sina döttrar". "De sätta inte bort dagen med otidiga visiter, utan sköta sitt arbete och sina sysslor hemma". Han berömmer också stadsborna för att de går till fots till kyrkan och inte åker vagn av bekvämlighet.

Fadern Henrik Sivers var kantor och lärare i Lübeck. Hans mor hette Regina Katarina Pagendarm. Möjligen var hans farfars far Erik von Sivers i svensk tjänst i början av 1600-talet.
19 år gammal disputerade Henric Jakob vid universitetet i Rostock och blev då filosofie magister. Teologiska studier ledde honom sedan till prästbanan.
Anledningen till att han bosatte sig i Sverige ska vara att han råkade bryta ett ben då han befann sig i Linköping på resa 1735, där han prästvigdes samma år. Under tiden som konvalescent utsågs han till pastor i tyska församlingen i Norrköping.
Här träffade han sin första hustru Anna Maria Aschania och bildade familj. Efter hennes tidiga död 1738 var han gift med prästdottern Maria Margareta Rising från Vimmerby och efter skilsmässa från henne samma år de gift sig 1739 gifte han sig med prästänkan Helena Retzia. Under de här åren gjorde han karriär som präst och utsågs till hovpredikant 1746. Året därpå blev han prost i Tryserum, Hannäs och Fogelviks församlingar och 1750 för hela Norra Tjust härad.
I Tryserums församlings kyrkbok finns alla hans titlar inskrivna i noteringen om hans död: "Kungl hovpredikanten, häradsprosten över Norra Tjust kontrakt och kyrkoherden över Tryserum och Hannäs högvördige herr doktor Henric Jacob Sivers".
Henric Jakob Sivers var inte bara präst och teolog utan även naturvetenskaplig vetenskapsman. Han hade en stor mineralsamling som i bouppteckningen värderades till 1800 riksdaler. Det var för att förkovra sig i naturvetenskap som han gav sig ut på sin resa till Sverige.
Som vetenskapsman var han också författare och gav ut flera skrifter före sitt storverk om Västerviks historia. Dessutom hade han samlat på sig ett ansenligt bibliotek. Vid hans död gjordes en egen katalog över bibliotekets innehåll. Hans bibliotek värderades till 3329 riksdaler, en mycket stor summa och som låg långt över vad de flesta lämnade efter sig.

Sivers far son

Till vänster: Porträtt att Henric Jakob Sivers från boken "Westerwiks Stads Historia och Beskrifning", utgiven 1758.. Illustration av C. Fritzsch 1756.
Till höger: Sonen Nils Liljensparre, polismästare i Stockholm. Målning av Johan Erik Bolinder (1768-1808).

Har du orkat läsa så här långt så ska jag komma till saken, eller poängen.
Henric Jakob blev far till minst nio barn. Äldste sonen Nils, född 1738 i Norrköping och son i första äktenskapet med Anna Maria Aschania, blev polismästare i Stockholm. Han blev adlad Liljensparre men kallade sig von Sivers, vilket bestått in i vår tid. Kanske kommer alla von Sivers i dag från prästen och historieskrivaren Henric Jakob Sivers.
Nils blev den som utredde och ganska snabbt löste mordet på Gustav III. Alf Henriksson har skrivit om Nils att han var "en skicklig och energisk polisman" som gick metodiskt fram och resolut tog sig an uppgiften och att det då inte längre var aktuellt för attentatsmännen att utropa en revolution. Vi vet ju att kungen så småningom dog och att Anckarström greps för mordet och gick en gruvlig död till mötes.
Polismästare Liljensparre började med att stänga dörrarna och ingen tilläts lämna maskeradbalen förrän de uppgett vilka de var och kunde förhöras. Nästa dag kontaktades alla pistolsmeder i Stockholm för att identifiera den pistol som hittats efter mordet och på så vis kunde Anckarström identifieras som mordvapnets ägare.
Nils Liljensparre bör under en del av sin uppväxt ha bott i prästfamiljen i Tryserum i Tjust härad, där Västervik ligger.
Vill man dra en nutida parallell så tänker jag på mordet på utrikesminister Anna Lindh för snart 20 år sedan. Polisutredningen leddes av polisen Leif Jennekvist (som blev polismästare 2008) och mordet klarades upp förhållandevis snabbt. Leif Jennekvist kommer också från Västervik och är lillebror till min avlidne tidigare arbetskamrat Lennart Jennekvist på Västerviks-Tidningen, där vi båda arbetade vid tiden för mordet på Anna Lindh. Leif Jennekvist har skrivit en bok om mordet på Anna Lindh, den är väl värd att läsa.
Att jag kom att tänka på detta är att jag just nu läser Hans-Gunnar Axbergers bok "Statsministermordet" där han gör en jämförelse mellan Nils Liljensparres resoluta arbete efter mordet på Gustaf III och polismästaren Hans Holmérs kaotiska och resultatlösa arbete efter mordet på Olof Palme.

Se där, nu fick ni några boktips igen, fast det inte var min tanke från början.

Men tänk så mycket man kan hitta i arkiven. Själv blev jag ganska fascinerad när jag läste bouppteckningen efter kyrkoherden och prosten Sivers i Tryserum.

Källor, i huvudsak:
Håhl: Linköpings stifts herdameinne, del II (1846)
Ada Rydström: Boken om Tjust, andra delen (1921)
Alf Henriksson: Svensk historia, del II (1978)
Tjust häradsrätts arkiv, volym FIIIa:114 (1756-1758) sidan 58

Fortsätt läs mer
526 Träffar
0 Kommentarer

De dör ut, eller

Jag satt och tittade på uppgifter om personer som tidigare funnits i min närhet och fastnade för en arbetskamrat. Vi hängde ihop för riktigt länge sedan och var nästan oskiljaktiga under en period. Det fanns inga släktkopplingar, men det kändes som våra familjer hängde ihop på något sätt. Och det är väl inget konstigt med det, träffas man regelbundet och olika familjekonstellationer möts både här och där så uppstår det ji sådana känslor.

Av olika anledningar skildes våra vägar, fast vi under en tid hörde av oss till varandra. Det blev längre och längre mellan gångerna och till slut så dog kontakterna. Det är sånt som händer och det är inte så konstigt när nya konstellationer skaps, när det gemensamma arbetet inte finns längre och nya intressen kommer in. Att geografin spelar in är också självklart, någon flyttar hit och någon annan dit. Nu var ju detta inte släkt, men detsamma händer ju där. Kontakter tappas, ibland finns det kontroverser bakom, ibland blir det bara så.

När jag nu, som jag skrev överst, satt och tittade på några uppgifter, påpassligt redovisade i Arkiv Digitals sammanställning från 1940 och framåt, och som en liten förberedelse inför några nerslag i de olika släktforskarveckor som är aktuella i dessa dagar, så dök namnet upp. Vad hade hänt med min forne arbetskamrat och hans familj, det var frågan. Spåren hade ju tidigare bleknat och nu var det inte så mycket som syntes. Och då fick jag ta till hjälp ett bra verktyg, men med sorgsna förtecken, Sveriges Dödbok, sammanställd av släktforskarförbundet.

Sveriges Dödbok, klipp från Rötters bokhandel där du kan köpa den

Dödboken är en bra uppslagsingång, det kan leda till många intressanta upptäckter, men också till sådana som man egentligen inte vill ska finnas med bland sökträffarna. Visserligen är jag lite till åren kommen, men att hitta ett bekant namn känns inte alls bra. Det kommer så nära och det blir lite annorlunda mot att registrera de i släkten som dött för länge sedan, det som är tråkigt men förståeligt.  Alla namn i det här verktyget borde inte finnas där, de ska ju vara bland oss.

Min arbetskamrat fanns med, och det gjorde att jag fortsatte titta efter andra i hans familj. Det ena namnet efter det andra, några gamla och därmed ganska naturligt att de finns med, men när den ena yngre än den andra finns med och de jag letar efter blir färre och färre så kommer funderingarna. Ska det vara så här, ska det gå så illa att hela den familj jag en gång känt, nu är utraderad. Det finns inte ett levande spår efter dem. Att de lever kvar i olika personers minne är ju för väl, det ger åtminstone en del tröst.

Tänk att det jag lärt mig genom släktforskningen ska ge sådana här resultat, det är på gränsen till att jag önskar att jag lärt mig något annat i stället. Fast å andra sidan så är det inte så här med alla nedslag på tidiga bekanta, jag har på en annan bekant hittat att han faktiskt sitter i en liten stuga inte alls långt från där jag befinner mig nu, så det nog bli en liten tripp. Undrar om vi hamnar på en ljugarbänk och sitter och drar skrönor om allt vi (kanske) gjorde en gång i tiden.

Fortsätt läs mer
1413 Träffar
0 Kommentarer

Släkt och vänner

Mellandagarnyr-012

Under den gångna midsommarhelgen, kom min mor med ett par brev som tydligen ramlat ur en väska i garaget. Det var brev från en släkting som tyvärr inte finns med oss längre. 

Ibland undrar jag varför somliga av oss släktforskare är så ivriga att få tag i nu levande släktingar, utom för att få släktinformation? Visst är det trevligt att få träffa eller åtminstone prata med den där fyrmänningen som ingen visste fanns innan du började släktforska, eller den där kusinen som din mamma alltid undrade vart han eller hon tog vägen, men... Man ses eller skickar foton och kan konstatera att 'värst vad han är lik morbror Knut' eller 'den där näsan är så typisk för släkten'. Sedan pratar man om intressen 'jaså, håller du också på med musik? det gör jag/farbror Arne/flera kusiner också'. Eller rentav karaktärsdrag 'va, brukar du/ni också knyta vänsternäven när ni blir arga?'. 

Men sedan då?  Den sorgliga sanningen är nog, att förutom att hålla släkttabellerna uppdaterade, så har man kanske inte så mycket gemensamt efter de inledande samtalen. Var och en har levt sitt egna liv, med familj , arbete och vänner. 

Desto roligare är det när undantagen inträffar! Skrivaren av de här breven som låg i garaget, var en släkting till min farfar. Jag sökte och fick kontakt i släktforskningssyfte, och vi 'klickade' faktiskt. Han var gammal nog att vara just min farfar, men han hade en underbar, finurlig humor som verkligen tilltalade mig, och visade sig också ha en klar blick för detaljer. Tyvärr bodde vi i olika delar av landet, så vi sågs inte mer än ett par gånger i verkligheten, men det var alltid en glädje när hans brev, med den karaktäristiska handstilen, damp ner i brevlådan. Han skrev inte så jättelånga brev, men desto oftare. Jag försökte hinna svara så gott det gick. Och vi pratade om allt möjligt, långt utanför släkttabellerna.  Jag saknar hans brev!

Ibland funderar jag på hur det går för alla de där som upptäckt att deras pappa inte är deras pappa. När man sedan har spårat och forskat med DNA och andra, och slutligen kanske hittat den riktiga pappan i livet - hur går det sedan? Träffas man, går genast upp i varandra och blir som om man alltid känt varandra? Eller blir det tvärtom totalt främlingsskap? Jag minns en kvinna som berättade om en släkting som lyckats spåra upp sin biologiska pappa, och bjudit hem honom till sig. Gubben kom, ondgjorde sig omedelbart över möblering och inredning hos den nyupptäckte sonen, körde ut sina barnbarn ur vardagsrummet, och betedde sig allmänt illa 'det var en förfärlig gubbe'. Så det är ju inte alltid en ny släktskap visar sig lyckosam. 

Sedan finns det ju roliga exempel 'åt andra hållet'. Jag minns en man som ganska nyligen börjat med släktforskning, och han berättade för mig att han hade en mycket god vän, som han varit kamrat med sedan studieåren 'och kan du tänka dig? jag är släkt med hans fru!'.  Det är ju onekligen mer sannolikt att ett nyupptäckt släktskap blir till allmän trevnad om man redan känner den nya släktingen! 

Nej, nya släktingar behöver inte automatiskt bli nya vänner. Men för det mesta blir man i alla fall 'allierade' i sin strävan att hålla släkttavlan uppdaterad. Och det räcker en bra bit!

 

Bilden: Ett par med barnvagn och en ensam kvinna får symbolisera 'släkt' och 'vän'. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
824 Träffar
0 Kommentarer

Johan och Evelina Lindfors

Johan och Lina Lindfors backen JörnJohan och Evelina Lindfors. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Johan Gotthard J. G. Lindfors föddes 1889-10-30 i Rörträsk, Jörn som son till Lars Johan Lindfors och hans hustru Ida Lovisa Olofsdotter. J.G. var barn nummer tre i en syskonskara på nio. När han var sex år gammal flyttade familjen till Klöverberg.

20 år gammal 1909 erhöll J. G. tjänst som dräng hos bonden Karl Georg Markgren i Källbomark, Byske. I juni 1913 återvände Johan till Jörn. 1917, under brinnande världskrig, gifte han sig med Evelina "Lina" Kristina Vestermark född 1887-10-31 i Hebbersliden, Skellefteå, dotter till Olof Olofsson Vestermark och hans maka Emma Kristina Falkman. Precis som Johan hade Evelina åtta syskon.

Johan och Evelina bodde de första åren som gifta i Klöverberg med undantag för tre månaders vistelse i Lindå. Under denna tid föddes deras två äldsta barn. 1920 bosatte sig familjen i Porjus, Norrbotten. Där utökades familjen med ytterligare två telningar. 1926 vände familjen tillbaka till Jörns socken. De bosatte sig i Jörns samhälle.

1963 flyttade Johan och "Lina" till Furugården i Jörn. När hälsan började att tryta för honom togs han in på sjukhemmet där han också avled söndagen 27 augusti 1967.

I sina krafts dagar var Johan en driftig man. Han hade provat på lite av varje. Han var gruvarbetare i Kiruna, anläggningsarbetare i Porjus men även rallare, då bandelen Jörn-Arvidsjaur byggdes. De sista åren fram till 70-årsåldern, var han verksam som resande försäljare. Med sin cykel och väska besökte han stora delar av Västerbotten. J. G. Lindfors kännetecknades av ett glatt lynne. Närmast sörjande vid hans dödsbädd var hans maka samt de fyra barnen. Evelina bodde också den sista tiden av sitt liv på sjukhemmet i Jörn. Där somnade hon in fredagen 9 oktober 1970.

Fortsätt läs mer
479 Träffar
0 Kommentarer

Semesterkänsla

UMFA53202 0412

Visst ser det härligt ut? En kaffepaus i hagen invid sjön en sommardag. Kanske en midsommarhelg, som nu. Det verkar vara varmt men inte soligt. Kvinnorna har det bra där på sina filtar någonstans troligen i närheten av Karlshamn på 1930-talet. Fotograf är Alfred Andersson och bilden finns i Bohusläns Museums bildsamling.
Det kunde varit jag, om jag fötts runt 70 år tidigare, tänker jag. Semesterkänsla. Ja, nu ska jag ta lite semester efter midsommar. Träffa barn och barnbarn, slappa lite. Och så släktforska, åtminstone lite.
Jag som arbetar med släktforskning behöver skilja på jobb och fritid. Släktforskning åt kunder, det är jobb. Släktforskning om min egen släkt eller om vänner och bekantas släkt, det är fritid. Och det är lika roligt, vilket som.

XLM EB402

Kanske är det så här jag borde ordna min semestervardag, i hängmattan med en bok. Om jag hade ett torp och en hängmatta... Men det är inte jag utan Hanna Olsson som vilade ut i hängmattan den där sommardagen på 1910-talet. Foto: Elna Brundin från Gävle.

JA198

Att hässja hö hörde det gamla bondelivet till och vi är många som växt upp med bilden av höbärgning som en sommaridyll. Men egentligen var det nog mest tungt arbete, särskilt om det var en het sommar som i år. Höet måste ju bärgas, annars blev det problem till vintern.
Bilden är tagen av Josef Ärnström på 1920-talet i byn Söder Rälta i Djura socken i Leksands kommun och troligen är det fotografens egen familj som fotograferats.
I min släkt finns nästan bara bönder och torpare på landsbygden så det här var verkligheten för mina gamla släktingar i många generationer. Ingen sommarsemester där, inte. Men man tog sig tid att gå på kalas ibland, det vet jag.

Semester infördes 1938 då vi fick två veckors betald semester. Oceaner av tid, tyckte många, som var vana vid att arbeta året om. Innan dess var den enda ledigheten slankveckan på hösten, men den var inte betald. Det var veckan mellan att en piga eller dräng lämnat sin plats på en gård tills de skulle tillträda på nästa gård.
1951 fick vi tre veckors semester och 1963 fyra veckor. Det minns jag, när min pappa skulle få vara ledig i fyra hela veckor. Han arbetade på en cementindustri och vi bodde i villa med trädgård. På den tiden åkte vi på tältsemestrar men inte så jättelångt bort för mamma ville inte vara borta från trädgården mer än några dagar, kanske max en vecka. Skötseln av trädgården var viktig för henne, hela livet.
I stället brukade vi barn sova i tält i trädgården med kompisar några nätter under sommaren. Ett grönt tält av bomullstyg. Jag minns hur det var att vakna där en tidig sommarmorgon, i det gröna halvdunklet och redan varmt i den gassande solen.

Numera tar jag semester på balkongen, avbrutet av några resor för att besöka barn och barnbarn under sommaren, eller att få besök av dem.
Och så lite aktivitet under Västmanlands Släktforskarvecka en bit in i juli.

Fortsätt läs mer
628 Träffar
0 Kommentarer

Midsommartid, syns det

Nu är det midsommar, en högtid som firats länge om än i olika former. För oss som har många släktingar bland de som ibland kallas obesuttna, alltså torpare, statare, backstugusittare och inhyseshjon samt drängar och pigor, så tycker jag mig kunna se att det var den tid som alla slog sig lösa och festade rejält. Det fanns inte så många tillfällen för firande och de ekonomiska möjligheterna var inte så stora, men just denna sommarhögtid, fanns det tillräckligt med resurser för att fira.

Hur man festade och vad som ingick i traditionerna skiljer nog på olika delar av landet och under olika tidsperioder men att det festades tycker jag mig se i mitt släktträd. Jag har inte gjort någon statistik än, men det ska komma, på när under året barnen föds, men jag skulle tro att det finns en topp nio månader efter midsommar. Åtminstone första barnet, sen kanske inte festandet har samma påverkan.

Har du följt dina släktingar med tanke på när barnen föds, och hittat mönster? Kan det komma fram olika mönster för olika delar av landet eller ser det likadant ut, det är en av frågorna som vi kanske kan lösa tillsammans. Det finns säkert en massa olika källor med statistik, men finns det en bra sammanställning. Spännande om det finns sådan eller flera sådana.

Fritt foto av Mikael Kristenson på Unsplash

Det kan kanske också finnas möjlighet att ta med det om man vill presentera något kopplat till den möjlighet att få medel till sitt projekt från Arvid Lundbäcks Stiftelse. Där står det: Obesuttna är de som egentligen inte hade egendom, och vanligtvis brukar det avse grupper som torpare, statare, backstugusittare och inhyseshjon samt drängar och pigor. Finns det mönster inom de grupperna, som kan påvisas? Går det att se händelser, historier, kunskap som påverkade hur de levde och kan förändringar skönjas genom att använda olika källor?

Vill du läsa mer om möjligheten att ansöka så läs på https://www.rotter.se/senaste-nytt/3930-sok-stipendium-fran-arvid-lundbacks-stiftelse-3   Tänk på att ansökan måste vara inne den första september, men det innebär ju inte att allt måste vara klart utan det är principen och tänkt genomförande som ska vara med.

Nu ska det firas midsommar, med allt från blomplockning till ätande av god mat, och därefter kan vi återgå till släktforskning.  Ha det riktigt bra!

Fortsätt läs mer
686 Träffar
0 Kommentarer

Algot och Gerda Lindberg

Gerda Dahlberg och Algot Lindberg Vigsel 1947 mage068 e 2Gerda och Algot Lindberg 1947. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Johan Algot Lindberg föddes 1897-05-11 i Loberg, Skellefteå som son till Johan August Lindberg, bördig från Jörns socken och hans hustru Brita Amanda Nygren, barnfödd i Åsen, Norsjö. Algot var näst äldst av tretton syskon.
Algot gifte sig första gången för 100 år sedan (1923) med Emma Karolina Bergvall f. 1896-07-23 i Forsberget, Skellefteå, dotter till Lars Anton Bergvall, bördig från Norsjö socken och hans hustru Kristina Margreta Jonsdotter, härstammande från Nyholm, Skellefteå. Emma hade tio syskon.
De första tre åren efter vigseln bodde Algot och Emma i Fallet, Skellefteå. Där föddes också deras son Allan Valdemar 1925, han dog dock efter fem dagar. 1926 flyttade Algot och Emma till Boliden där Algot hade erhållit anställning som gruvbyggare. Inom fyra år föddes tre barn i familjen, två söner och en dotter.
29 maj 1942 drabbades familjen av en stor sorg. Mor Emma avled på Skellefteå lasarett i sviterna av bröstcancer. Äldste sonen i familjen, Assar, var sjuk i tuberkulos och vårdades på Hällnäs sanatorium. Där somnade han också in 17 oktober 1946, 17 år och 11 månader gammal.
Året efter gifte Algot om sig med Gerda Kristina Dahlberg född 1919-02-11 i Tällberget, Fällfors, dotter till tjänarinnan Selma Kristina Dahlberg, barnfödd i Byske socken och Anders Brännström i Brännkläppen. Gerda bodde dock under uppväxten på olika ställen, bl. a. i Brännkläppen, Segerlund och Norrlångträsk. I Algot och Gerdas äktenskap föddes en son. Gerda hade före giftermålet fått en son tillsammans med Karl Viktor Boström, en kusin till min farmor. Den sonen blev senare bortadopterad.
Algots dotter från första äktenskapet, Elvy, gick bort 29 år gammal 10/9 1960 när hon vistades på Skellefteå lasarett. Hon var då gift och efterlämnade make samt två minderåriga barn. Av Algots totalt fem barn återstod nu endast två stycken.
Själv avled Algot 1968-06-05 på Hällnäs sanatorium utanför Vindeln. Gerda levde till 4 januari 2008, hon bodde på Anderstorg i Skellefteå vid sin bortgång. Hon var en humoristisk person som älskade att sjunga.

Fortsätt läs mer
728 Träffar
0 Kommentarer

Utmaningar för en släktforskare

Bland det roligaste med att vara aktiv i en släktforskarförening är att hjälpa till vid släkforskarjour. Det tycker jag och det har jag säkert bloggat om tidigare. Många föreningar har släktforskarjourer, mer eller mindre regelbundet.

I lördags hade en föreningskollega och jag släktforskarjour på Skiljebo bibliotek, som är mitt eget stadsdelsbibliotek här i Västerås. Vi har haft det ett par gånger tidigare och det blir nog fler gånger. Biblioteket är normalt inte öppet på lördagar men i lördags arrangerades den årliga Skiljebofesten i Skiljebo centrum, på torget utanför bibliotekets dörr och med en del aktiviteter inne på biblioteket.

Skiljebofesten1

Här satt jag på Skiljebo bibliotek och hade släktforskarjour förra lördagen. Eget foto (därför är jag inte med på bilden).

Skiljebo är centrum i ett område med många bostäder, både villor, bostadsrätter och hyresrätter, det mesta byggt under andra halvan av 1900-talet. Runt om här bor flera tusen Västeråsbor. En hel del är invandrare från andra länder och vid varje släktforskarjour tidigare har vi fått frågor om sådan släktforskning, t ex i Finland (flera gånger), Italien och Ryssland.

Den här gången blev det två rejäla utmaningar. Allra gladast är jag för att jag kunde hjälpa en man från Somalia.
Men tro för all del inte att jag kunde hitta hans släkt...

När han stannade vid mitt bord var han skeptisk till att över huvud taget kunna släktforska om sin släkt men ändå intresserad. Jag ville inte bara säga att "nej, det går nog inte" utan började i alla fall med att fråga i vilket land han hade sin släkt. Med svaret Somalia förstod jag ju att det skulle nog inte gå. Därför föreslog jag att vi skulle börja med de uppgifter han redan känner till om sina föräldrar och far- och morföräldrar.
Jag visade honom i mitt anteckningsblock hur han kunde göra ett enkelt släktträd med namnen och då fick han ett ljus i blicken. Så han fyllde i alla namn och så kom han på att han vet vad hans farfars far hette, så det blev några generationer. Plus hustruns namn och de han kände till i hennes släkt. Alla i generationerna före honom själv är döda, sa han.
Jag märkte att systematiseringen betydde mycket, att han fick ordning på det. "Det blir som fjärilsvingar" sa han. Jo, så kan man se det.
Sedan visade jag honom Familysearch och sa att vi kan i alla fall prova. Där fick vi flera träffar när vi sökte på hans efternamn och Somalia, jag blev glatt överraskad över att Familysearch ändå har en del information från Somalia. Men det var inga personer han kände igen. Ändå gjorde det att han blev eld och lågor och han sa när han hade vikt ihop papperet med släktträdsskissen att det här skulle han fortsätta med när han kom hem. "Min syster vet nog mer, jag ska fråga henne", sa han.
Det gjorde mig verkligen glad.

Någon timme senare stannade en afghansk kvinna i sällskap med flera barn vid mitt bord. Hon trodde inte heller på att det skulle gå att släktforska men sa att hon så gärna skulle vilja det.
Eftersom vi fått träffar från Somalia tidigare så visade jag henne Familysearch och gjorde en sökning på hennes efternamn och Afghanistan. Det blev en ganska lång lista med träffar där också, flera emigranter som kom till USA i början av 1900-talet. Hon visste att det fanns emigranter i hennes släkt så hon skulle forska vidare när hon kom hem. Minstingen i barnkärran var otålig så vi stannade vid detta.

Naturligtvis inbillar jag mig inte att dessa två från Somalia och Afghanistan ska kunna släktforska så som vi kan i Sverige, men att bara göra ett försök och kanske hitta någon släkting, kan betyda mycket. Jag är glad att digitaliseringen åtminstone ger en möjlighet.

Skiljebofesten2

Medan vi släktforskade inne på biblioteket pågick Skiljebofesten på centrumtorget utanför dörren. Det var ett bra tillfälle att ha släktforskarjour. Eget foto.

Fortsätt läs mer
1156 Träffar
2 Kommentarer

Vandring

Nu när temperaturen är behaglig och det är ljust en stor del av dygnet så kan det finnas möjlighet att besöka olika kyrkogårdar och bara ta in alla de öden som finns beskrivna på olika typ av gravutsmyckningar. Behöver inte vara där det finns släkt och det kanske inte är så mycket som kommer fram om man jämför med det som kan fås fram när man nyttjar alla tillgängliga källor.

Funderingarna kan bli några stycken när man står vid häradshövdingens stora sten, välbekant var han säkert, men hur var det med de som ligger under de små stenplattorna som finns framför stenen. Barn efter barn, korta levnadstider, och många är det. Det som jag inte ser är uppgift om mamman, eller kanske det fanns flera mammor, och om det faktiskt finns barn som nådde vuxen ålder. Det syns inte här, det får sökas på annat håll.

Blandningen av åldrar syns på olika sätt, ibland är det uppenbart när namnen finns på samma sten, men annars kan det bli lite gissningslek. Men står jag vid något som ser ut som fyrkantig stenkista och det står med stora bokstäver Familjens urngrav så finns det nog kopplingar mellan de kopparplattor, tror jag det är, med inskriptioner från olika tider.  Tänk att få dra lite streck mellan dem, då finns det nästan ett helt släktträd. Men så långt ska vi nog inte dra det, men tanken kommer ett kort tag.

Eget fotografi från Gärdslösa utan direkt koppling till texten

Även om gravarna ligger bredvid varandra och det är samma efternamn på dem så behöver de ju inte ha någon koppling, men funderingarna finns ju.  Kan det vara pappa som blev 92 år som ligger bredvid sonen som inte blev äldre än 32. Vad kan det finnas för orsaker till skillnad i ålder och hur påverkar det familjens minnen och kopplingar. Fanns det fler som ligger på samma kyrkogård eller är resten av familjen spridd över landet.

Det blir många funderingar när vandringen fortsätter, tänk på alla levnadsöden som finns bakom dessa stenar. Och om tankarna får flyga iväg, tänk på alla de som inte har en markering kvar. De som fick en utsmyckning i form av ett träkors, där finns inget kvar att läsa eller som de släktingar som fick en liten kulle, det räckte ju för att visa var de var och minnena fanns ju kvar, åtminstone då, det är lite svårare med det nu.

Även om det är intressant, och ger upphov till allehanda spekulationer, så känns det skönt att gå ut genom grindarna och möta nu levande människor och få uppleva möten och utbyta erfarenheter. Det får bli en bra blandning av det som varit och det som ligger framför oss.

Fortsätt läs mer
942 Träffar
2 Kommentarer