Den fartblinda forskaren

Midsomer-005---kopia

På en volontärkväll för lite sedan, hjälpte jag en kvinna att komma igång med sin släktforskning. Jag noterade att när vi fått tag på en ana och antecknat födelse- och dödsdatum samt vigsel ur kyrkböckerna, ville hon omedelbart gå vidare bakåt till nästa generation. Jag föreslog en titt i husförhörslängden i alla fall, för att få en bild av var och hur anan bodde, men hon ville absolut vidare bakåt direkt. Hon hade ju namnen på föräldrarna från födelseboken.

Full fart bakåt! Det var exakt så jag själv tänkte när jag blev släktforskare. Född, vigd, död, född, vigd, död... få antavlan fulltecknad. Nu, trettio år senare, har jag med backspegeln i handen kunnat konstatera: 

1. Antavlan blir sällan komplett.

2. Bara född-vigd-död blir rätt monotont i längden

3. Släktforskning handlar faktiskt också om att ta tillvara de uppgifter som finns i ens egen tid, så att säga. 

När jag började med släktforskning, hade jag bara mormor i livet av mina far- och morföräldrar. Men då hade jag åtminstone vett att göra en bandupptagning medan hon levde och hade hälsan. Och kunde berätta om sin barndom och uppväxt. Däremot har jag insett att jag vet mycket lite om mina övriga far- och morföräldrars uppväxt. Så sent som för ett par dagar sedan, hade en släkting berättat en liten familjehistoria på facebook, och jag insåg att detta var något som jag inte alls hade känt till tidigare. 

Jag tycker fortfarande att det är spännande att hitta anor långt tillbaka i tiden. Men det blir onekligen mer färgrikt om man kan få en glimt av deras personligheter, inte bara försökta leta reda på deras födelse- och dödsdatum. Och framför allt, du som är ung och ännu har mormor eller farfar i livet, med hjärnan i behåll: vänta inte! Ta med block, penna (eller laptop) och framför allt, någon sorts bandspelare, sök upp dem och trigga dem att berätta vad de kommer ihåg. Kanske finns det något gammalt fotoalbum som kan fungera som 'utlösare'? 

För, som jag sagt förut: arkiven finns (förhoppningsvis) alltid kvar. Men gamla farfäder och mormödrar, som är de enda som kan berätta att deras egen farfar gillade att tälja träfigurer och att röka pipa, eller att gammelmormor sjöng i kör eller sydde sina egna kläder, har en tråkig tendens att lämna oss. 

Så bromsa in, stäng av motorn och ta en titt på dina samtida historieberättare också. 

Bilden: några fartblinda buskar visslar förbi... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
873 Träffar
1 Kommentar

Skatten i sjömanshusarkivet

Har du sjömän i din släkt så har du en rik källa till kunskap i sjömanshusarkiven. Som mest fanns det runt 40 sjömanshus och arkivhandlingarna har digitaliserats av Arkiv Digital, till viss del även av Riksarkivet. Dessutom har Riksarkivet en databas som heter Sjömanshus (sjöfolk) i digitala forskarsalen och som omfattar arkivhandlingar från c:a 10 sjömanshus, plus en databas på DDSS som omfattar på- och avmönstringar i Karlskrona. Så det är väl förspänt för dig med sjömän i släkten.
Det här har jag skrivit om förut, både i Rötterbloggen och i en handbok om hur man släktforskar om sjöfolk.

Idag handlar det om sjömän från Gotland. De blev inskrivna i Visby sjömanshus, som är ett av de äldsta sjömanshusen, med start redan 1753. Här var man också tidigt ute med att registrera öns sjömän, redan från start.
Sjömannen blev inskriven i inskrivningsboken, som i Visby sjömanshus hette inmönstringsbok. I denna finns anteckningar om mönstringar med hänvisning till utmönstringsboken där man får veta mer om varje arbetspass. Alltså vilket fartyg han arbetade på, datum för på- och avmönstring, vem som var kapten, vilka övriga besättningsmedlemmar som arbetade ombord, vart resorna gick och vem som var ägare. Råkade fartyget ut för en förlisning eller om någon sjöman drunknade är det också antecknat här.
Så en sjöman från Gotland kan följas genom hela sjökarriären från första påmönstringen som kajutvakt som 14-åring ända tills det var dags att gå i pension efter många år som skeppare flera decennier senare. Varje fartyg, varje resa, allt finns dokumenterat. Visst är det fantastiskt att vi har en så rik informationskälla!

I Riksarkivets databas Sjömanshus (sjöfolk) ingår uppgifter från Visby sjömanshus så har du en sjöman i din släkt från ön så sök i databasen. Då kan du få många träffar och i dessa ser du vilken arkivvolym och vilken sida du hittar uppgifterna på. Det är väldigt behändigt.
Handlar det om en sjöman som levde på 1700- och ungefär första halvan av 1800-talet så skriv inte in födelseår, för det gjorde man inte från början, bara ålder, och databasens innehåll är källtroget. Tänk också på att inte skriva ut hela förnamnet utan börja med bara initialer, ofta är det så det står i inskrivningsboken.

Ett exempel:
Erents (troligen kallad Ernst) Norby föddes i Lärbro omkring 1740. 1755 gick han till sjöss och var då 14 eller 15 år. Som alla andra sjömän började han längst ner i hierarkin, troligen som kajutvakt eller kanske som kockjungman. 1767 hade han avancerat till matros och blev så småningom bästeman (styrman) och sedan skeppare. Han seglade till åtminstone 1793, kanske längre, alltså i omkring 40 år.

Gotland Norby1
Inskrivningsboken (inmönstringsbok). 1761 blev han inskriven för andra gången i Visby sjömanshus och var då omkring 19 år och bodde i Lärbro socken, där han gifte sig 1762. Alla inskrivna beskrev och Erents var "af lång och smal statur med bruna hår och ögonbryn samt blågrå ögon". Här får vi också veta att han blivit matros. A vgiften till sjömanshuset varierade beroende på befattning.
På högersidan är inskrivet de resor han gjorde, år för år från den 4 oktober 1755 då han mönstrade på ett fartyg som fördes av Petter Söderstedt som skeppare. Sedan bytte han nog fartyg för hans eglade för andra kaptenere. Flera av resorna var med kapten Klingvall (troligen Carl Klingvall från Östergarn).
I inskrivningsboken är det alltså bara noterat vilka kaptener han förhyrdes av. För att få veta vilka fartyg han arbetade på ger en sökning i Riksarkivets databas träffar i alla påmönstringsböckerna och där finns mer information. Här får vi följa honom fram till 1780 och därefter är han inskriven i en senare bok från 1780–1798:

Gotland Norby2
En senare inskrivningsbok. Här fortsätter uppgifterna om Erents från Grötlingbo från 1780 till 1783. Då seglade han som matros och sedan bästeman. Noteringarna slutar med att han blev skeppare 1783, och fördes över till en annan bok. Skeppare blev oftast inskrivna i en egen bok.

Gotland Norby3
Utmönstringsbok. Ett exempel på en på- och avmönstring som är inskriven i utmönstringsboken (i andra sjömanshus kallas den ofta påmönstrinsgbok eller bara mönstringsbok). Den visar alltså ett arbetspass ombord på ett fartyg.
Denna visar hans seglats med galeasen Engelen Raphael om 20 läster (läster anger fartygets storlek). Påmönstringen skedde den 15 mars 1769 och Erents Norby var bästeman. Skeppare var Paul Stake och vi får också veta vilka övriga ombord var. De var alla förhyrda för hela sommaren. Första resan gick till Danzig, liksom flera av resorna detta år. Den 24 november mönstrade de av och fartyget blev upplagt för vintern.

Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
1131 Träffar
0 Kommentarer

Lite rörigt

Visst kan det bli lite rörigt ibland när man släktforskar, det kan saknas källor eller det kanske finns uppgifter som står mot varandra.  Att värdera sina källor är en viktig del och det är något som vi kan prata länge om. Exempelvis frågan vad en person egentligen hette, är ju en sådan. Är det namnet som prästen skrev i födelseboken, något av alla varianter som kan finnas i husförhörslängder eller är det dödboken som gäller.  Det finns olika sätt att se det på, och det finns säkert många olika åsikter om vilket som är rätt. Frågan är ju också hur stor betydelse det egentligen har, om det är någon som levde för länge sedan.

Lite mer om att värdera källor, och jag tänker på något som hände för inte så länge sedan. Jag talade med en bekant som funderade på en liten släktträff som han skulle på, och han hade då, mer för skojs skull, tagit fram lite uppgifter om en släktgren. Skulle jag kunna titta på resultatet och se om det fanns risk för feltolkningar, bara så där för skoj skull. En tanke som inte var så dum, kan vi se så här i efterhand. Det var ingen djup historia, men den var till stor del i närtid och det kan ha sina speciella problem.

Det som hände för riktigt länge sedan, kan vara svårt att spåra för det saknas många gånger källor, det som hänt några hundra år tillbaka från 1900-talets mitt kan vara så mycket lättare, om man har tillgång till de hjälpmedel som finns idag. Men hamnar vi närmare än så, kan det bli lite bekymmer, allt är ju inte tillgängligt, det finns regler och riktlinjer som ställer till det i vårt letande. Att det kan vara bra att alla inte kan se allt är klart, men ibland blir det lite väl svårt.

Nåväl, i det aktuella fallet så fanns det en del uppgifter från olika folkräkningar, SCB-utdrag och liknande när de vanliga kyrkböckerna inte räckte till. Det går att komma långt men det är inte alltid uppenbart vad som egentligen skett, det är något vi blir påminda om och här fanns det några fällor. Den man är gift med är inte alltid förälder till barnet som står i rullorna. Det är inte ens säkert att någon av föräldrarna är förälder. Att det inte framgår att adoption skett är en orsak, och det gav huvudbry i just detta fall. Att sedan två syskon är adopterade, och att de två sedan adopterar något av de barn som anges som deras, i nästa generation får också implikationer. Egentligen är ingen biologiskt släkt med någon, känns det som när vi försöker rita om det träd som såg enkelt ut.

Att det blir att leta i på andra ställen är kanske välbekant för de som hållit på ett tag, men inte för alla. Att bouppteckningar kan ge svar är bra att fundera, gäller bara att hitta dem och få fram uppgifterna. Att en personbild från Skatteverket kan ge ytterligare ledtrådar är bra, men inte allom bekant. Dessutom så stryker en person över just det jag vill veta, om det anses som uppgifter som är ömtåliga. Ibland är det bara ett tecken som är svart, ibland en hel rad. Ofta ganska lätt att förstå, men det ställer till det.

Fritt foto av Kristina Flour på Unsplash

Och när vi tillsammans, efter en del letande och funderande, sitter där med hans nya träd, så kommer nästa fundering. Ska jag berätta allt detta, det är ju inte som vi trodde det var, det är ett annat landskap som visar sig och vill alla veta detta. Det är ju ingen som frågat efter resultatet, alla verkar nöjda med att tro att det är som den första, felaktiga, bilden. En aktuell fråga, och frågan som ringer är ”Vem är jag att berätta något som ingen frågat efter”.  Visserligen har vi rätt att få veta uppgifter, men är det inte så att då ska behovet komma från individen, inte påprackas från någon annan. Inte en lätt fråga, den blir aktuell vid många olika tillfällen och svaret är inte givet, inte för mig i alla fall.

De etiska diskussioner som förekommer är en oerhört viktig del av släktforskningen, och det finns mycket kvar att göra. Behöver vi informera mer om det som kan komma fram, behöver vi hjälp att göra saker bättre och vem kan hjälpa oss med att dra i detta. Är det egentligen ett problem och ska vi försöka samlas om riktlinjer, inte tvingande men som rekommendationer?

Fortsätt läs mer
1024 Träffar
2 Kommentarer

Andreas Lindström

Andreas Lindström med sin hushållerska Linnéa StoltzAndreas Lindström med sin trotjänarinna Linnéa Stoltz. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Mormors morbror Johan Andreas Lindström föddes 1896-12-12 i Bjurvattnet utanför nuvarande Boliden som yngst av tre syskon till snickaren Johannes Lindström och hans hustru Margareta Gustafsdotter. Fadern dog när Andreas var ett halvår gammal. Margareta gifte om sig efter makens död med Karl Lundberg från Nybo, Jörn. De bodde ett år i Gamla Falmark innan de 1902 köpte ett hemman i Bjurliden och bosatte sig där. Det var i samband med detta köp som Fågelmyran kom i Margareta och Karls ägo. Året efter dog Karl. På Fågelmyran hittades  guldmalm den 10 december 1924, vilket blev grunden till samhället Boliden. Andreas bodde kvar på gården och hjälpte sin mor med gårdens sysslor efter att hon hade blivit änka. 

Redan 1923 bodde det flera geologer hos Lundbergs i Bjurliden, bland annat två österrikare, Otto Meier och Fritz Kautsky. Den förstnämnde hade deltagit i första världskriget och hade mycket att berätta därifrån. Det var en del andra också. Enligt Andreas fanns det i detta gäng riktiga festprissar. De hade gjort upp med taxibilar i Skellefteå att varje lördag blev de hämtade och skjutsade till Skellefteå. Där festade de på Statt och kom hem på söndag eftermiddag.1923 gjordes inga malmfynd och sökandet upphörde under vintern.

1924 började mätningsarbetena igen. Många av Bjurlidenborna arbetade med detta. En 24-årig mätningsingenjör vid namn Tore Kättström kom då in i bilden. Andreas menade att om det var någon som skulle tillskrivas äran att gruvan verkligen hittades så var det Kättström. Han bodde i kammaren uppe hos Margareta Lundberg, Andreas mor. Andreas hade många minnen av honom.

Andreas berättade att Kättström en kväll kommit hem från dagens mätningsjobb i skogen, det var på hösten och det hade regnat hela dagen. Då satte sig Kättström ner på en stol och tittade på den vid det laget ganska slitna gröna rock han hade haft hela sommaren. ”Ja den här rocken börjar att vara sliten och ruggig men jag hade inte tänkt att byta rock förrän jag hittat malmen”, sa Kättström.

Centralgruppens emissionsaktiebolag (senare Bolidens gruvab), som finansierade malmletandet, började att ha en ganska ansträngd ekonomi. I slutet av augusti 1924 beslutade man därför att stoppa allt vidare malmletande.

Margaretas hus ladugård före flytten till BolidenjpgLängst upp i bild syns det stora bostadshus som Andreas uppförde i början av 1930-talet. Till vänster om det syns sommarstugan byggd 1859, vilken ännu står kvar på platsen. Huset i mitten av bilden, där bodde Margareta samt Andreas och hans syskon. Huset kallas för Bolidengården och är sedan många år tillbaka flyttat till Boliden. Till höger i bild syns ladugården som ännu står kvar. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Det finns några olika versioner om hur det verkligen gick till när malmen hittades men här är en version. En afton kom Tore in till Andreas och sade att de fått order från Stockholm att avbryta allt letande efter malm. Då fattade Kättström ett beslut som kom att bli avgörande för hela gruvfyndigheten. Han frågade om Andreas kunde skaffa fram någon man till hjälp så skulle Andreas och den andre mannen hugga upp en sticklinje till. Då skulle Kättström på eget bevåg flytta borraggregatet dit och göra ytterligare ett borrhål.
Andreas vände sig till ”Valle” Brännström. Det var de två som högg upp sticklinjen över Fågelmyran. Där lät Kättström uppföra ett borrskjul och lät sina diamantborrare borra vidare. Det hela pågick i någon vecka och Kättström började att förstå att de hittat malm. De trodde att det var koppar, vilket var vad de hela tiden hade letat efter. Det bestämdes att några borrkärnor en viss dag skulle borras upp. Dessa skulle skickas till Stockholm för analys. Andreas hade fått order om att infinna sig i borrskjulet på en bestämd tidpunkt. Där skulle vara en representant för bolaget, en för bergmästarämbetet i Luleå och en för markägaren. Den sistnämnda blev alltså Andreas. Det var ju vinter när detta skedde. Andreas berättade att det blåste kallt i det glesa borrskjulet. Borrmaskinen krånglade flera gånger, man fick in vatten och lera i röret. Trots alla dessa missöden lyckades de att få upp några borrkärnor som skickades till Stockholm för analys. Resultatet blev ju en världssensation, det var ju inte bara koppar i analysdegeln utan även högprocentigt guld. Guldruschen kunde börja!

Gruvepoken börjar. Efter guldfyndet blev det alltmer liv och rörelse på Fågelmyran. Bolidengruvan uppstod. Någon riktig väg fram till gruvan fanns inte vid denna tid. Allt gods som kom med järnväg och lastades av vid järnvägsstationen i Finnforsfallet, hade Andreas tagit på sig att transportera med häst därifrån till gruvan. Transporten skedde då på en skogsväg som gick från Finnforsfallet över Bruträsk innanför Bjurlidensjön och till Fågelmyran där gruvan var. En dag skulle den första provisoriska gruvhissen anlända. Det var en begagnad sådan som bolaget köpt från en nedlagd gruva i mellansverige. Den kom i tre delar, med en vikt på cirka 1500 kg vardera. Andreas hade tagit hjälp av ytterligare två kuskar, Gunnar Lundström och Gustaf Gustafsson. Till en början gick allting bra men när ekipagen skulle passera Brubäcken hände följande: Gustafsson hade en häst som var ganska hetlevrad, hans lass fastnade mitt på bron över bäcken. Hästen ryckte till vilket gjorde att hela hissdelen gled av lasset och ner i Brubäcken. I första skedet blev Andreas och hans kamrater förstummade över vad som hänt. Det var bara att ta nya tag. De högg slanor och stack under hissdelen. De kopplade om hästarna så att alla tre hjälptes åt att dra hissdelen uppför den glidbana som slanorna utgjorde. Så småningom fick de upp allting på lasset igen och kunde fortsätta färden mot gruvan.

IMG 4121En undertröja i halvylle som Andreas har använt och som hans mor har tillverkat. Som synes är tröjan lappad och lagad flera gånger. Ett klädesplagg som förmodligen inte är så bekvämt. Foto: Anton Rosendahl. Tröjan finns sedan länge hos Skellefteå museum. 1931 övertog Andreas hemmanet i samband med moderns död. Han uppförde ett nytt bostadshus på gården där han också bosatte sig. Han var kunnig i lite av varje. Jordbruksarbete, timmerhuggning samt träförädling var några av de yrken han ägnade sig åt. Han hade även under en tid lastbilstrafik med lejd chaufför. Tillsammans med sin svåger Oskar Eriksson ägde Andreas ett mindre sågverk i Bjurliden. Sågverket fungerade som "byasåg". Byborna kunde lämna in sina fällda träd och få brädor tillbaka. Gruvbolaget Boliden AB var dock sågverkets största kund.

Hela livet var Andreas ogift men han hade genom åren flera olika hushållerskor som hjälpte honom med gårdens sysslor. Den hushållerska som tjänstgjorde längst tid hos honom hette Linnéa Stoltz. Hon var där från 1954 fram till sin bortgång 1977. Andreas var intresserad av politik. Via press, radio och tv höll han sig uppdaterad om vad som hände ute i vida världen.

Snäll, lugn och enkel var egenskaper som kännetecknade Andreas Lindström. Han var tillbakadragenheten personifierad. Allmänt omtyckt var han av sin omgivning. Trots att han saknade egna barn brukade han sköta sina syskonbarn. Bland annat gungade han sin syster Jennys barn när de satt i gungstolen. Jennys make Oskar var sjuk en tid och därför hjälpte Andreas Jenny en del. Andreas var arbetsam och duktig. Han såg med tillförsikt på framtiden. När han fyllde 80 år 1976, planerade han var han skulle avverka skog om 20 år, han hade tänkt att leva länge! Andreas somnade in 1981-04-28. 

Fortsätt läs mer
752 Träffar
2 Kommentarer

Mördarna i Amnehärad

Att leva ihop flera generationer var säkert inte alltid så lätt. Ända till slutet av 1800-talet var det förhållandevis vanligt på landsbygden att gamla föräldrar överlät gården till nästa generation och bodde kvar på undantag. Det känner ni ju till och har säkert sett många exempel på i kyrkböckerna.

I en del familjer kundet bli en lång undantagstid, flera decennier om föräldrarna levde länge. Kanske var det många gånger svårt att släppa taget om den gård de själva en gång ärvt och brukat i många år. Att det blev konflikter och slitningar mellan generationerna är därför inte svårt att inse. Men att dessa konflikter skulle leda till mord, det är svårare att förstå. Men det hände.

Den 3 juni 1862 avrättades två makar i Amnehärads socken i Västergötland, dömda för mord på ett par gamla på undantag. Orsaken var att de förgiftat hustruns båda tidigare svärföräldrar. Hennes tonåriga dotter från första äktenskapet var också inblandad och dömdes till döden men straffet omvandlades till livstids fängelse. Makarna hette Isak Andersson och Hedda Kihlgren och hennes dotter hette Carolina Johansdotter. I Amnehärads husförhörslängd AI:13 sidan 309 finns antecknat om morden. Både morden, rättegången och avrättningarna blev också omskrivna i tidningarna.

tidning mord1862

Till vänster: Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 6 juni 1862. Till höger: Sköfde Tidning 7 juni 1862.

Så här var det:
Heddas förre make Johannes Larsson (far till den dömda dottern) hade genom testamente gett Hedda rätt att efter hans död bruka 1/24 mtl i Råglanda mot att försörja hans föräldrar Lars Jönsson och Greta Andersdotter på undantag så länge de levde.

För Hedda var Isak hennes tredje make. Hon kom från Karlstad där hon föddes på julafton 1814 och hade gift sig med förste maken Johannes troligen i början av 1840-talet. Johannes var det mördade parets son och född 1810. Hedda och Johannes hade flyttat från Göteborg 1852 till hans föräldrar på deras gård 1/24 mantal i Råglanda i Amnehärads socken. Det var föräldrarna som ägde gården men sonen och sonhustrun brukade den mot att de försörjde föräldrarna.

Johannes och Hedda hade två barn, Carolina och hennes lillasyster Matilda, födda 1843 och 1850 i Göteborg. Redan den 19 november 1852 dog Johannes på lasarettet. Kanske hade de lämnat Göteborg för att han var sjuk. Vad han dog av får vi inte veta. Hedda gifte om sig med drängen Johannes Johansson på nyårsafton 1853 men han dog ett halvår senare och blev bara 31 år. Inte heller hans dödsorsak är inskriven i dödboken. Ett par veckor senare föddes deras dotter Ida i juli 1854. I juni 1856 gifte Hedda om sig med drängen Isak Andersson, som var två år yngre än Hedda som nu hunnit bli 42 år. Dottern Anna föddes 1857. Under fängelsetiden föddes deras son Carl Gustaf i oktober 1861, han dog ett halvår gammal.

Efter en tid sedan Hedda och Isak gift sig började de tala om hur svårt det var att ha de gamla svärföräldrarna på gården och de nämnde det också vid samtal med en annan sockenbo. Så småningom bestämde de sig för att döda de två gamlingarna på undantaget. På Kristi Himmelsfärdsdag den 9 maj 1861 tog Hedda svavel från tändstickor och blandade det i kaffet. Hennes dotter Carolina Fredrika var invigd i planeringen av brottet och blev delaktig. Det var hon som gav sin farmor det förgiftade kaffet.

Enligt samtida tidningsreferat hade de ömsom bönfallit och ömsom hotat dottern tills hon gick med på att medverka, med löfte om belöning. Bland annat skulle hon få välja det finaste klänningstyg hon kunde hitta. Hon var 18 år då. Anledningen till att de ville ha Carolina att utföra morden var att det annars skulle vara för uppenbart vem som begått dem.

Det första mordförsöket gick inte som de hade tänkt sig. I stället använde de arsenik som Carolina bakade in i en sillmunk som hon gav sin farmor den 12 maj. Farmor Greta blev sjuk och dog samma dag. Efter det lyckade mordet ska makarna ha diskuterat om de skulle låta Lars Jönsson leva över sommaren eftersom de kunde ha nytta av honom på gården. Men det blev inte så, han mördades den 26 maj. Den här gången gick det inte att få Carolina att vara behjälplig så Isak och Hedda gjorde gemensamt en deg med arsenik och gjorde sillmunkar som Lars åt med god aptit. Han insjuknade och dog i svåra plågor dagen därpå.

Pratet gick i byn och snart blev både Isak, Hedda och Carolina häktade, misstänkta för mord. De gamla svärföräldrarna hade nämnt för grannar att de kände sig rädda för att bli tagna av daga av svärdottern och hennes make. Isak och Hedda nekade länge men till slut, efter att rättegången inletts, erkände Carolina och då erkände också hennes mor och styvfar. I tidningen bekrivs Hedda Kihlgren som att hon hade "ett ovanligt fräckt och fasaväckande utseende", bl a i Borås Tidning den 27 mars 1862.

Redan den 14 juni 1861 hade de båda makarna gripits och satts i häkte i Mariestad, som fångar nr 405 och 406. Fångjournalen berättar att Isak var 5 fot och 9 tum lång, hade brunt hår och blå ögon. Hedda var 5 fot och 1 tum lång, och hade också brunt hår och blå ögon. Rättegången inleddes den 1 juli och domen föll den 15 augusti.
Alla tre dömdes till döden men Carolina benådades och fick i stället livslångt straff på spinnhus. Det avkortades så småningom till tio år. Eftersom det var dödsdomar skulle ärendet avgöras i hovrätten som fastställde dödsdomarna för de båda makarna. Utöver domarna för mord dömdes de också för snatteri. De blev halshuggna av bödeln på Vadsbo härads avrättningsplats den 3 juni 1862.

Roddy Nilsson, historiker vid universitetet i Göteborg, tar upp fallet i en artikel i Historisk tidskrift 137:1 2017 (sidan 20) och skriver att det under rättegången kom fram att det fanns "djupa spänningar mellan generationerna". Vittnen hade hört Isak och Hedda klaga över hur svårt det var att ta hand om hennes gamla svärföräldrar.

Vad hände med barnen? Det undrar jag alltid när jag stöter på fall där något händer med föräldrarna.

Carolina ska ha suttit i fängelse i tio år, troligen på spinnhuset i Norrköping. Där blev hon sedan kvar. Hon gifte sig 1872 med arbetaren Axel Fagerberg och de fick fem barn i Norrköping.

De yngre barnen kom till fosterfamiljer i närheten.

Systern Matilda blev kvar i Amnehärad, hon gifte sig först med bonden Carl Larsson i hemsocknen, sedan med arbetaren Anders Gustaf Andersson och fick fem barn, två av barnen emigrerade till Amerika.

Halvsystern Ida, dotter till Heddas andra make, gifte sig 1880 med sin fosterfar bonden Johannes Larsson sedan han blivit änkling, han var 32 år äldre än Ida och de fick fyra barn. Maken dog 90 år gammal 1912, familjen bodde då i Reserud i Hova.

Isaks och Heddas dotter Anna, född 1857, kom till Säby i Visnums socken i Värmland. Där gifte hon sig med torparsonen Anders Valfrid Johansson och de bodde med hans föräldrar i torpet, men flyttade efter ett par år till ett eget torp. Anna hade med sig sin utomäktenskapliga dotter Anna Axelia och i äktenskapet föddes tre barn. Anna dog redan 1897.

Frågan är om de vuxna barnen talade om det som hänt. Jag skulle tro att de inte gjorde det, de ville nog lägga det bakom sig.

Tack till läsaren Jan Brynstedt som tipsade mig om detta!

Fortsätt läs mer
930 Träffar
1 Kommentar

Nu är jag klar

Nu har jag hållit på med släktforskning och kommit så långt ut på mina grenar att jag är nöjd. Många trevliga och inspirerande tillfällen har gått åt, fast de kanske inte varit lika inspirerande för resten av familjen eftersom de påstår att de saknat mig långa stunder. Men nu ska det bli ändring, jag har lärt mig hur jag ska komma till ett avslut, så att jag kan hålla på med annat. Försöka hitta tillbaka till naturen, se allt nytt som hänt i omgivningarna under de senaste åren när datorn tagit all tid. Undrar om några av de jag träffade förr fortfarande finns kvar där ute i svängen någonstans. Fast de har kanske glömt att jag finns till, en slutsats som jag kan ha förståelse för, jag minns ju knappast vilka de var. De kanske ser annorlunda ut nuförtiden, tidens tand kanske tärt på dem.

Men som sagt, nu gäller det att hitta nytt. Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår, sjöngs det för länge sedan, av min generation, men det gäller fortfarande så nu ska det satsas. Varför sitta inne när det kan gå med automatik. Jag får höra att det borde jag förstått tidigare, men sitter man med näsan i gamla böcker så blir det svårt att se annat. Men, nu ni, nu har jag äntligen förstått.  Skriv din pappas namn och hela din släkt kommer, som genom ett trollslag fram ur dimmorna och omfamnar dig. Hoppas bara jag har rätt namn, men det får vi se. Som genom ett under dyker det upp färgglada, före detta svartvita foton, som till och med talar till mig, eller är det om mig.

Fritt foto av Joshua Kettle på Unsplash

Och jag ser vad jag missat tidigare, nu ser jag att jag är släkt med Beethoven, förstår varför jag inte fick en musikalisk gåva, den tog han hand om helt och jag fick kanske något annat. Han lämnade en bit av dövhetsgenen kvar i alla fall, tur för de som säljer hörapparat till mig. Vi ska kanske inte spekulera så mycket om vad man får och inte, det blir ju inte så stora bitar kvar av generna när de blandas och bryts ner på olika sätt för varje generation. Det är därför som man ska fiska i många dammar, sägs det, för att få mest för pengarna. Men jag vill bara ha svar på vilka alla mina femmänningar är, för de är svåra att hitta men ger samtidigt alla svar på frågorna. Det sas det på ett seminarium häromdagen, fast det var på engelska så jag kanske inte hängde med riktigt.

Men när jag tänker efter så kan det kanske vara skönt att kunna dra sig tillbaka åtminstone kortare stunder, för att leta. Svaren finns kanske inte hos alla kommersiella aktörer, som vill ha en slant för det ena och en annan slant för det andra. Fast en liten slant går det nog åt ändå, även om Riksarkivet är gratis så kostar min internetlina och min dator lite grann, och så kan jag väl slänga med lite Arkiv Digital också. Men om det gäller emigranter då, ja FamilySearch är gratis, men Ancestry har allt lite mer så det kanske får kosta. Men det blir billigare om jag beställer via släktforskarförbundet, eftersom jag är medlem i en släktforskarförening, så då ”spar” vi en slant som kan läggas på annat.

Känns som jag gått i en cirkel och är tillbaka, kanske dumt att bryta vanorna, saknar ju trots allt någon gubbe här och någon gumma där i trädet. Jag ångrar mig, jag kör ett tag till, hoppas vi syns på barrikaderna, eller är det djupt nere i ett arkiv kanske. Ha det så bra!

Fortsätt läs mer
2150 Träffar
2 Kommentarer

Vårkänslor!

Krokus

Jag ser att det var länge sedan jag bloggade senast, och ber så mycket om ursäkt för detta. Kanske har jag drabbats av vårkänslor, nu när kung Bore äntligen verkar ha slagit till reträtt (ta i trä!). Men snödroppar, vintergäck och krokus (se bilden) i trädgården talar sitt tydliga språk, det ÄR vår på gång! 

Och det är nu, med tilltagande ljus ute, som energin inför sommarens ledigheter blossar upp. 'Vanliga' människor planerar utlandsresor, servar husbilen eller väljer färg för att måla om huset. Släktforskare kollar öppettider på arkiv och hembygdsföreningar...

För det gör ni väl? Sommar eller inte, semestertider drabbar även dessa. Inte minst ideella verksamheter som privata museer, hembygdsgårdar och kunniga kyrkvaktmästare. Alltid bäst att kolla upp telefonnumer i god tid innan! Och ni som tänker göra släktresor i sommar, minns att ni bör ha:

1) En tålmodig kompis eller anhörig med bil (om ni inte har körkort och bil själva, förstås!). Extra plus om ni kan hitta en bilförare med bra lokalsinne, och gärna också lokalkännedom om trakten ni åker omkring i. 

2) Ett strategiskt placerat övernattningsställe, gärna i mitten av de platser ni tänkt er att besöka

3) En massa telefonnummer. Ja, nu säger väl någon 'men man kan väl e-posta?'. Jodå, men återigen - det är inte säkert att expeditionen eller receptionen är bemannad/bekvinnad under just era semesterveckor. Ett telefonnummer brukar faktiskt leda till snabbare kontakt (har ni fått tag i fel person, brukar de oftast kunna upplysa om vem som är rätt person). Jag ringde en gång en pastorsexpedition som inte svarade. Jag kopplades då automatiskt till ett annat nummer, som inte heller svarade. Då kopplades jag ytterligare en gång - och hamnade hos en telefonsvarare, som visade sig tillhöra kyrkvaktmästaren. Bingo! Jag pratade in, och han ringde faktiskt upp, varvid saken ordnades till stor glädje för undertecknad. Också ett litet råd: inte ge upp! Förr eller senare hamnar ni hos rätt person. 

Har ni hittat en släktgård eller ett torp som tillhört anorna, men som sedan sålts, så titta på nuvarande ägare i register och kyrkböcker ändå, det kan ju vara någon mer avlägsen släkting! 

Sedan en liten, förmodligen onödig förmaning: De flesta människor tycker att det är ganska kul att det kommer släktforskare åkande och vill veta mer om deras gård eller torp, men inte alla. Jag besökte en 'släktstuga' där damen som hade stället gärna lät oss gå runt huset på utsidan och titta, däremot ville hon inte släppa in oss. Sådant får man respektera, helt enkelt. 

Och så hoppas vi förstås att vädret står oss bi när det börjar bli semesterdags...

 

Bilden: En krokus har lyckats slita sig ur Kung Bores grepp Foto: författaren

Fortsätt läs mer
558 Träffar
0 Kommentarer

Anshelm Rönnkvist

Anselm Rönnkvist 0001Anshelm Rönnkvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Jonas Anshelm Rönnkvist kom till världen i Renfors, Burträsk den 29 april 1908 som barn nummer sex i en syskonskara på elva. Föräldrarna var Jonas Anton Rönnkvist, barnfödd i Hökmark, Lövånger men uppvuxen i Renfors, Burträsk och hans hustru Sofia Margareta Olofsson (min farmors faster), bördig från Svarttjärn, Lövånger.
Anshelm gifte sig 1933 med Margit Ottilia Jonsson f. 1909-11-07 i Gummarksnoret, dotter till Karl Olof Jonsson och Frida Margareta Lundmark. Anshelm och Margit bosatte sig i Gummarksnoret där de köpt sig ett hemman. I deras hem fostrades fem barn, två döttrar och tre söner. När yngste sonen föddes 19 augusti 1941 avled Margit samma dag av blodstörtning. Hon var känd som en hemmets kvinna. Sympatisk och fryntlig till sin läggning hade hon skaffat sig förtroende samt uppskattning av alla som hade lärt känna henne. Trots det myckna arbetet i hemmet utförde hon en hel del syarbeten till sina kunders belåtenhet. Hennes favoritsång var Sions toner nr. 646.
På nyårsaftonen 1946 gifte Anshelm om sig med Astrid Altea Johansson född 1902-02-26 i Plan, Finnforsfallet, Skellefteå, dotter till Lars Edvard Johansson och hans hustru Eva Maria Nilsson. Åren 1929-1931 arbetade Astrid som hembiträde i Kiruna men återvände sedan hem till sina föräldrar.
Anshelm Rönnkvist var en skicklig träarbetare och snickare. Han anlitades flitigt för olika arbeten, både i Skellefteå och på landsbygden. Hans egna fina gård, som han själv byggt, i Gummarksnoret vittnade om hans kunskaper. Vid sidan om sin huvudsysselsättning drev han även ett mindre jordbruk på gården, vilket han skötte med stor omsorg och intresse. Kreatursbesättningen bestod av två kor, en kalv och 146 höns. Den areal som han brukade, hade han uppodlat ur stenig, besvärlig mark, vilket kostat honom mycket tid och pengar. Han var också troende kristen.
1964 sålde Anshelm och Astrid fastigheten i Gummarksnoret. De flyttade då till Medlefors i Skellefteå. Astrid somnade in 10 februari 1975. Anshelm gick bort 16 augusti 1980. Hans stora hobby var att svarva i trä. Jakt var ett annat av hans intressen.

Fortsätt läs mer
632 Träffar
3 Kommentarer

Kära mormor

Våra mor- och farföräldrar har för många av oss en särskild plats i hjärtat. Min egen mormor var verkligen en central person i mitt liv under uppväxten, men också för min mamma och hennes syskon.

Idag berättar jag om två böcker om mormödrar, sinsemellan mycket olika. Alltså både böckerna och mormödrarna, men från ungefär samma tidsepok. Den ena levde på landsbygden i Småland, den andra i staden Västerås och senare i Stockholm.

Andra släktforskare har tipsat om båda dessa böcker, men nu minns jag inte längre var och hur, jag är bara glad att jag fick upp ögonen för dem.

Hultgren Miller 

Lättläst, kärleksfull och och med både humor och värme. Så skulle jag beskriva Catharina Millers bok "Det var inte längesen" (Votums förlag 2022). Hon skriver om sin mormor Hanna Elisabeth Grek som levde mellan 1884 och 1970, från 1914 gift med Sixten Lindblad. De hade gården Norra Isaryd i Frinnaryds socken i norra Småland.

Hanna Grek var småskollärarinna från Nye, född i Lannaskede, och kom på besök till en kamrat som var lärarinna i Frinnaryds skola. Där träffade hon blivande maken Sixten, född Sixtus Petrus Lindblad 1885. Som gifta tog de över hans fädernegård. Boken innehåller en del släkthistoria men kretsar framför allt kring Hanna Elisabeth och hennes liv. Hon födde tre barn innan maken dog alldeles för tidigt 1939.

Det här är en släktbok som är intressant långt utanför den egna släkten och lokalsamhället. Catharina Miller berättar i korta avsnitt om allt möjligt som har bäring på hennes mormors liv, både utifrån historiska dokument, egna minnen, ärvda saker, fotografier och berättelser. I boken tar hon ett kliv utanför sin mormors familj och gården och berättar om grannarna, om trakten, om arbetet, om vänner och släktingar, om de stora förändringar och händelser som påverkat hennes mormors liv eller som hon berörts av. Om livet.

En viktig roll i boken har bygdefotografen Oskar Jarén, verksam under första halvan av 1900-talet i Frinnaryd. Många av hans fotografier har lånats in till boken och de ger en extra dimension åt berättelsen och en vidare bild av bygdens folk. Det mesta kretsar kring mormor Hanna Elisabeth men Catharina Miller bjuder också läsaren på sina egna reflektioner om både dåtid och nutid, om varför mikrohistorien är viktig och vad vi ska ha den till idag.

Miller 5905

Miller 5904

De två bilderna ovan är från Catharina Millers bok. Hennes man David Miller är fotograf och har tagit de fina nutida bilderna i boken. 

Släktforskaren Kurt Hultgren har skrivit boken "Se upp i backen". Den kom ut 2021 (Perrongförlaget) och handlar om hans mormor Ina Lundbeck, född Lindgren 1876, och som levde till 1964. Boken handlar också om hennes släkt några generationer bakåt, om författarens morfar John Lundbeck och hans släkt men också om de nutida generationerna.

Både Ina och John Lundbeck var födda i Västerås, John var storebror till Inas klasskamrat Märta Lundbeck. Som unga flyttade de till Stockholm och gifte sig 1901, och där föddes deras fem barn i det nya villasamhället Storängen i Nacka.

Kurt Hultgren berättar om hur mycket hans mormor berättade på äldre dar och att han då nedtecknade systematiskt vad hon sa och att de gick igenom hennes gamla fotoalbum. Det är så många av oss önskar att vi hade gjort. Det är verkligen trevligt berättat, med många detaljer och mycket släkthistoria. En skatt för den som har gemensam släkt med paret Lundbeck. Ett föredömligt namnregister finns längst bak i boken.

Hultgren 5896

Hultgren 5898

I Kurt Hultgrens bok finns både familjbilder och äldre fotografier från Västerås och andra platser.

Fortsätt läs mer
700 Träffar
7 Kommentarer

Med ålderns rätt


När vi håller på och letar oss bakåt bland våra släktingar så händer ganska ofta, åtminstone för mig, att det blir lite oklart om det är rätt person som jag hittar i äldre källor, alltså äldre än den jag har där jag vet att det är rätt person. Små ändringar kan ställa till det, och då krävs det lite extra kontroll och missar man så kan fara iväg hur som helst. Med de nyare verktygen, som kopplas till DNA, så finns ibland inbyggda algoritmer, som ska hjälpa till med att plocka fram sådana uppgifter som det borde vara. Ibland har de rätt, ibland blir det fel.

En gren som jag började titta på, efter att ha fått indikationer på att vi har ett släktskap någonstans, var nästan omöjlig att följa och sedan när jag jämförde med andra så blev det konstigt. Men det finns ju inga regler som är allenarådande, även om de flesta anser att en mamma som är 52 år ligger utanför det man bör räkna med, och är sedan pappan 82 år så hamnar man en bra bit bakåt i tiden för den generation som fanns innan. Och det stoppar inte där, när jag hittar födseln av pappan i ovan nämnda fall så kan jag se att hans höga ålder vid barnets födsel verkar ligga i generna. Hans som då är farfar till barnet med en 52-årig mamma och en 82-årig pappa är själv ett par dagar från att fylla 80 år, vid sonens födsel. Det blir rejäla hopp i generationerna om man jämför med andra i samma släkt.

Fritt foto av Donald Teel på Unsplash

Det är knappt att jag vågar följa den grenen bakåt en generation till, det blir ju långt tillbaka i tiden när farfar föds 162 år innan barnbarnet. Åtminstone om böckerna stämmer, det kan ju finnas något som döljer sig i skuggorna och som vi kanske aldrig får veta något om. Tänk att hade det varit jag som är barnbarnet skulle min farfar ha varit född 1786, då kan man tala om långa generationer.

Men alla har det ju inte så, det finns ju de som har någonstans runt 15–16 år mellan generationerna och finns det då några sådana i rad så blir det ganska många generationer under 100 år.  Och varken det ena eller det andra fallet finns det täckning för i redskapen algoritmer, och tur är väl kanske det, för då skulle det bli en verkligt stor avvikelse mellan högsta och lägsta värde.

Så hur vi än ser på det så måste vi gå tillbaka till de källor som finns och verkligen kontrollera själva, inte lita på det som något system försöker räkna ut eftersom variablerna är allt för okända.  Hur ser det ut bland dina släktingar, har du hittat några ytterligheter, när det gäller korta eller långa generationer.

Fortsätt läs mer
1790 Träffar
1 Kommentar

Artur och Adina Lindfors

Adina och Artur Lindfors 1950 0002Adina och Artur Lindfors 1950. Fotograf: Arli. Privat bildsamling. Jonas Artur Lindfors kom till världen 1907-07-09 i Långselet, Skellefteå socken som yngst av sex syskon. Föräldrarna var Gustaf Lindfors och Anna Katarina Danielsson.
Redan i tidiga barnaåren började Artur att intressera sig för fotografering. Det resulterade i att han som 14-åring byggde en kamera. Vid 18 års ålder avbröt han dock all fotoverksamhet och reste till Östertälje för studier vid svenska Bibelinstitutet. Han hade nämligen planer på att bli präst. Av ekonomiska skäl blev han dock tvungen att överge planerna på att bli förkunnare. En kurs på Bibelinstitutet var allt han mäktade med. Lindfors återgick därför till fotograferingen.


Även Arturs äldre bror, Simon, hade ett intresse för fotografering. Simon flyttade till Frostkåge med sin familj 1926 och blev kvar där till 1928. Han innehade under denna tid fotoateljé i Kåge. Artur bodde hos Simon med familj i Frostkåge 1927-1928. Åren 1929-1931 vistades Artur i Kiruna. Det sistnämnda året återvände han till sin hemby, Långselet i Skellefteå socken.


1932 öppnade han sin första egna rörelse, en liten ateljé i Boliden. 1933 gifte sig Artur med Dagny Lovisa Öhlund född 1907-07-19 i Övre Tväråsel, Älvsby församling, dotter till Karl Alfred Bernhard Öhlund och hans hustru Emma Amanda Johansson. I Boliden blev makarna kvar till 1935 när de flyttade till Skellefteå. Artur öppnade fotoateljé på Storgatan 38. Avsaknad av ordentliga lokaler gjorde dock att Artur fick överge hembygden. 1941 flyttade han och hustrun till Tidaholm i Västergötland. Där drev Artur fotorörelse fram till 1946 när han blev föreståndare för hovfotograf Lindelöws ateljé. Året därpå valde han och hustrun att gå skilda vägar. Dagny Lovisa blev kvar ett tag i Tidaholm medan Artur valde att återvända hem till Skellefteå och Västerbotten.


1950 vigdes Artur med sin ungdomskärlek Adina Margareta Eriksson född 1903-11-06 i Finnselet, Skellefteå socken, dotter till Gabriel Edvard Eriksson och hans hustru Maria Margareta Danielsson. Artur och Adina var kusiner. Adinas far gick bort när hon var i tonåren varför hon fick hjälpa sin mor med skötseln av hushållet. Därefter tjänade hon som hembiträde bl. a. hos sin äldre bror Artur Eriksson med familj i Långselet. Adina lärde sig till sömmerska hos Signe Ågren i Skellefteå och flyttade sedan tillbaka till sin hemby Finnselet där hon ägnade sig åt sömnad. Åren 1947-1949 förestod hon barnbespisningen i Långselets skola.


I samband med vigseln öppnade Artur åter fotoateljé i Skellefteå. Denna gång på Strandgatan 25, ateljéns namn var ”Foto Arli”. Den firman drev han ett antal år med hjälp av sin hustru och en anställd. I slutet av 1950-talet flyttade Artur och Adina till Åkerlund, Skellefteå socken. I början av 1960-talet bosatte de sig i Arturs hemby Långselet. 1964 erhöll han anställning vid Boliden AB. Adina var kristligt intresserad och missionsverksamheten låg henne varmt om hjärtat. Under tiden i Långselet var hon ledare i dess juniorförening och verksam som söndagsskollärarinna. Hon var känd som en timid och anspråkslös kvinna. En tung förlust för Artur var när Adina avled 20/8 1971.


Ett av Arturs fritidsintressen var att spela schack. Han lärde sina syskonbarn att spela schack. Ett annat intresse han hade var att läsa. Han hade hemmet fullt av böcker. Särskilt intresserade han sig för Bibeln och hur man skulle få fler att läsa den boken. Artur sammanställde sin bok som han kallade Ord av liv. Den handlade om Nya testamentet i systematisk framställning, så att man genom att slå upp en sida i boken kunde läsa det centrala om exempelvis bönen. En prästernas ”lathund”. Syftet var att underlätta för folk att se vad som står t.ex. i Nya testamentet. Sex år tog det honom att göra denna sammanställning men vad jag vet blev den aldrig tryckt. Däremot gav han 1994 ut boken "Gräns: visar vägen till befrielse som alla kan och bör gå".


Artur var också en självständig man som gick sina egna vägar. Han gillade att diskuterade både små liksom stora frågor. Han kunde även vara skämtsam och locka till skratt. Artur flyttade på 1970-talet till Sörböle i Skellefteå. 1980 gifte han sig för tredje gången. Astrid Helena Öhlund född 1911-07-19 i Fällbäcken, Skellefteå, var hans tredje hustru. Hon var dotter till Gustaf Oskar Öhlund och hans maka Anna Viktoria Granstedt. Artur och Astrid bodde under en period i Kusmark. 1996-06-01 gick Astrid bort, då bosatt på Norrgården i Byske. Artur avled på Dammens äldreboende i Skellefteå 29 april 2005, 97 år ung.

Fortsätt läs mer
596 Träffar
0 Kommentarer

Glad Påsk!

Stoopendaal UMFA54672 1268

Nu önskar jag er alla en riktigt Glad Påsk!

Konstnären bakom påskkortet här heter Curt Nyström Stoopendaal och hans mor var den mycket kända Jenny Nyström. Hon föddes i Kalmar 1854 och anses vara den som gav jultomten ett ansikte. Det var hon som började måla jultomten så som vi är vana att se den idag, med vitt skägg och röd tomteluva. Det tror jag att de flesta av er känner till.

Jenny Nyström gifte sig med Daniel Stoopendaal och 1893 föddes sonen Curt som hade tänkt bli läkare men så småningom övergick till att följa sin mor i hennes yrkesarbete som illustratör och konstnär. Curt Nyström Stoopendaal gifte sig 1928 med Alice Rehler, född i Johannesburg och de verkar inte ha fått några barn. Makarna bodde på Rådmansö och Curt avled 1965.

Stoopendaal Jenny Nystrom Self portrait with her son

Jenny Nyströms självporträtt med sonen Curt finns hos Göteborgs konstmuseum. Bild från Wikipedia, Public Domain.

Curts far Daniel Stoopendaal var född 1853 i Linköping och studerade till läkare. Curts farfar hette Henrik Wilhelm Stoopendaal och var född i Amsterdam, hans farmor Charlotta Amalia Paerl kom från Skövde och de hade minst tio barn. Henrik Wilhelm Stoopendaal var fabrikör och hade rullgardinsfabrik när de bodde i Örgryte och även i Jönköping. Daniels äldste bror Johan Wilhelm kallas rullgardinsmålare i husförhörslängderna, ett yrke jag aldrig tidigare stött på. Så kanske hade Curt dubbelt påbrå som målare, även om hans mor Jenny uppenbarligen är den som påverkat honom mest.

Påskkortet finns i Bohusläns Museums bildsamling på www.digitaltmuseum.se

Fortsätt läs mer
702 Träffar
2 Kommentarer

Mötas och skiljas

Vet ni vem jag träffade häromdagen   Det kan ni förstås inte veta, men jag kan berätta lite grann om ett möte som inte sker varje dag. För även om pandemin är slut, så är det inte samma fart som innan den på alla fronter när det gäller större folksamlingar. Eller rättare sagt det är så jag upplever det, fast det kan kanske bero på att det är olika digitala möten både nu och då så det finns inte lika mycket tid att vara ute på olika ställen.

Genom tiderna har jag mött många olika människor, genom familjen, genom arbeten och genom olika sociala kontakter. Att släktforskningen har gett många olika kontakter, egentligen runt hela jordklotet även om det finns en del hål i Asien och lite andra platser. En del av de jag mött, har skett på andra sätt än rent fysiska och det är ju möjligt genom alla olika digitala lösningar. Det är egentligen bara en digital lösning som jag saknar och det är möjligheten att resa i tiden.

Tänk om jag kunde slå på min dator, trycka på rätt knappar och hamna på bänken bredvid min farfars farfar vid ett husförhör. Få höra vilka som var släkt med varandra och hur de upplevde vardagen och samtidigt hoppas att prästen inte skulle fråga om något ut Luthers katekes. Förhoppningsvis hade jag förstått vad de sa, fast kommer vi lite längre tillbaka i i tiden, fast då min morfars sida hade de kanske talat finska även om vi befann inom de gränser som idag utgör Sverige. Vilken upplevelse! Undrar bara hur jag skulle få med mig informationen tillbaka, fast hade jag bara min mobil kunde jag ju spela in allt, både röst och bild.

Fritt foto av k JRK IAI på Unsplash


Sedan får jag hoppas att jag kunde komma tillbaka till nutid, annars skulle jag ju inte kunna skriva ner det jag fått veta och föra den kunskapen vidare. Fast det skulle nog vara svårt att få så många att tro på de källhänvisningar som jag använde, ” besök på husförhör år 1812” eller något i den stilen. Det finns nog ingen ansvarig redaktör för någon skrift som accepterat den skrivningen. Risken är nog stor att jag placerat i någon form av skydd, för att inte framstå som helt konstig.

Men om jag hoppar över tidsresan till husförhör för länge sedan, så kändes det nästan som en tidsresa när jag träffade den första identifierade personen som fanns med på min första träfflista efter att jag gjort ett autosomalt DNA-test. Vi sammanstrålade strax efter att resultatet fanns tillgängligt, vi hade testat oss nästan samma dag, och vi kunde konstatera att vi inte förstod hur vi kunde vara på den listan. Att listan innehöll ett fåtal namn, till skillnad från dagens jättelistor, var naturligt, det fanns inte många som ens kände till att det gick att använda DNA.

Vi spenderade lite tid, efter första mötet, via telefon, sen skildes våra vägar. Men nu stod han där, och vi kände igen varandra trots att tiden tand påverkat oss båda. Och det kändes som en tidsresa, vi var tillbaka där vi slutat senast vi hördes, och inte heller nu kunde vi klara ut vilken av våra okända fäder i tidigare generationer som kunde ligga bakom vårt gemensamma DNA, trots all utveckling inom området genetisk genealogi, släktforskning med stöd av DNA. Men lite nya verktyg finns det så vi hamnar nog någonstans som femlingar eller kanske längre bak om vår gemensamma ana finns i släkttäta områden.

En tidsresa kan vara på många sätt, och visst är det en oerhörd förmån att kunna ta del av alla de källor som redan finns tillgängliga den digitala vägen. Och fler är det som kommer, nästan varje dag ser jag meddelanden från Arkiv Digital om att ny information finns inlagd, så att vi kan komma längre i vårt letande. Om det är bakåt, framåt eller åt sidan vi letar spelar egentligen ingen roll, vi får möjlighet till nya upplevelser hela tiden. Så visst är vi lyckligt lottade!

Fortsätt läs mer
911 Träffar
0 Kommentarer

Lars Stenmark

Lars Stenmark Båtfors NorsjöLars Stenmark. Foto: Hanna Lundborg, Umeå. Privat bildsamling.Lars Stenmark kom till världen 11 januari 1876 i Båtfors, Norsjö. Han var ett av nio barn till bonden Karl Erik Stenmark och hans hustru Greta Stina Larsdotter. Lars fick tidigt hjälpa till med jordbruksarbetet på gården men även med skogsavverkning.

1898 gifte sig Lars med Maria Lovisa Vestermark född 12/6 1876 i Bruträsk, Skellefteå socken, dotter till Nils Nilsson Vestermark och hans maka Eva Margareta Teodorsdotter. Lovisa var äldst av tio syskon. Året efter vigseln föddes deras första barn, en son. År 1900 flyttade familjen till Bjurliden, Skellefteå socken. Där föddes ytterligare två barn, en son och en dotter. 1905 flyttade familjen tillbaka till Båtfors och övertog en del av Lars föräldrahem. Ytterligare fyra barn, två döttrar och två söner fostrades i hemmet. Yngste sonen var dock dödfödd. 1929 övertog de två äldsta sönerna gården och delade på den. Lars och Lovisa bodde hos barnen i en egen stuga fram till sin bortgång. Lars tyckte om att snickra. Han var en duktig smed. 

Lovisa avled dagen före julafton 1939 i sviterna av en hjärnblödning. Lovisa var en hemmets kvinna. Hennes hopp stod till Gud. En tung sorg för Lars var när de två äldsta sönerna insjuknade år 1954 och avled med drygt två månaders mellanrum. Stenmark var religiös sedan ungdomens dagar. Själv blev Lars också sjuk och sängliggande innan han gick bort 9 mars 1955.

Fortsätt läs mer
457 Träffar
0 Kommentarer

Kerstin i Vräk

Trots att det är den 1 april idag är det inget lurt alls med det jag berättar om i det här blogginlägget. Det handlar om min mormors farmors mormors farfars mormor, dvs tio generationer före mig. Hon hette Kerstin Andersdotter och var född omkring 1649. Hon bodde i byn Vräk i Ullareds socken i Halland.

När jag skulle välja ämne för dagens blogg så letade jag efter personer som fötts, vigts eller dött den första april. En enda vigsel har jag i mitt släktträd på detta datum, ett par som jag redan tidigare bloggat om, och jag började då fundera på om man förr valde bort att vigas den 1 april, en dag som förknippas med lurendrejeri och skämt. En titt i ett antal vigselböcker visar att det kan vara så men inte helt, för jag hittade ett par vigslar den 1 april på 1700-talet i en vigselbok i Stockholm.

Därför blir det i stället en liten berättelse om min anmoder Kerstin Andersdotter, som jag inte vet särskilt mycket om. Snarare väldigt lite.

Det som kan beläggas i kyrkboken är att hon dog 1706 och begravdes den 1 april samma år. På den tiden var det ju begravningsböcker prästerna skrev så dagen för hennes dödsfall är inte känt, men förmodligen var det några dagar tidigare. Hon var 56 år när hon dog. Hon hade två döttrar från sitt första äktenskap med en man som hette Hans, eftersom båda döttrarna Margareta och Karin hette Hansdotter. Karin var född 1676 och det är hon som är min ana. 1688 gifte hennes mor om sig med Anders Andersson. Med honom fick hon tre barn: Hans, Anna och Börta.

1706

Kerstins begravning den 1 april 1706 i Ullareds kyrkbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

En del uppgifter om Kerstin och hennes familj hittar jag i kyrkböckerna, annat har jag från hembygdsboken "Ullared – folk och bebyggelse", utgiven 2017 av Fagereds Pastorats Hembygdsförening. Den boken är en omfattande genomgång av alla boställen i socknen, med information som tagits fram av en grupp lokala släktforskare och historiker. En fantastisk källa till kunskap för oss med gammal släkt i Ullareds socken. Ullared fanns ju långt innan det stora varuhuset kom till (startat av en av mina fyrmänningar på 1960-talet), här fanns gårdar lång tillbaka på dansktiden och medeltiden.

Vräk var en gammal gård, omnämnd 1270. Den ligger i den östra delen av socknen och var en skattegård på ett mantal. I slutet av 1600-talet var den uppdelad på fyra hemmansdelar med var sin brukare. Kerstin och hennes man brukade den ena av dessa.

Enligt hembygdsboken ska Kerstin och Anders ha gift sig 1688 och kanske kom Kerstin från en annan gård i socknen, eller en annan socken, för i mantalslängderna hittar jag ingen Hans i Vräk på 1670-talet, bara Peder och Oluf. Men 1646 var Tore Hansson bonde i Vräk, och Peder och Oluf kan kanske vara bröder till Hans. Jag har inte granskat alla mantalslängder, så om någon vet mer om detta är jag tacksam för klarlägganden.

Den 25 mars 1688 var Anders Andersson i Vräk dopvittne men hustrun Kerstin Andersdotter nämns inte i dopnotisen, kanske hade de inte gift sig då.

Maken dog 1694, 47 år gammal. De yngsta barnen var då bara några år gamla. Kerstin bodde kvar på gården som änka till sin död 1706, tillsammans med dottern Margareta och hennes make och barn. Året efter blev den då 18-årige sonen Hans skriven som brukare och rusthållare på gården.

Då befann sig Karl XII nere på kontinenten på fälttåg mot Ryssland och i takt med att soldaterna stupade och dog av andra orsaker skrevs nya soldater ut. 1709 blev Hans utskriven som soldat och skickades till Livland och så vitt jag förstår kom han aldrig tillbaka. I stället tog halvsystern Karin Hansdotter och hennes make Björn Nilsson över gården. Min släkt var kvar i Vräk till och med Karins och Björns sonson Bengt Nilsson som föddes i Vräk 1748 och så småningom flyttade till Övre Berg i grannsocknen Gällared. Han dog i Buskabygd 1830.

karta

Vräk ser ni nästan längst upp i övre kanten, öster om Högvadsån och norr om Ullared. Längre österut ligger Buskabygd på andra sidan sockengränsen, där Bengt Nilsson dog 1830. Bildkälla: www.kartbild.com

Fortsätt läs mer
607 Träffar
0 Kommentarer

Oj, det blev fel

När det gäller släktforskning så betonas det från många håll att vi måste vara helt säkra på de uppgifter vi hittar och för in i de sammanställningar vi har, vare sig det är på papper, egen dator eller på någon nätbaserad tjänst. Och visst kan det bli väldigt fel om vi bara litar på en uppgift som vi får från någon annan, vare sig det är från en person eller från någon tjänst på nätet. Det kan ju bli hur tokigt som helst.

Och visst finns det utmaningar med detta, inte minst har våra kyrkboksskrivare utmanat oss. Födelsetider blandas lätt, ibland börjar det redan när prästen kommit hem från olika dopförrättningar och minnesanteckningar blandas ihop. Ibland, vilket jag tycker verkar vara den vanligaste felkällan är det när uppgifter ska flyttas mellan olika sidor eller olika böcker. Ibland slarvigt skrivna uppgifter som feltolkas, ibland verkar det vara någon form av synfel eftersom alla personer på en sida i en gammal bok plötsligt får förskjutna födelseuppgifter i nästa. En hel radda med namn har fått födelsedatum från personen ovanför eller nedanför i den gamla boken. Kanske var det inte synfel utan tullande på vinet, vad vet jag.

Fri bild av Ben Hershey på Unsplash

Men vi ser också att det ibland blir för noga med uppgifter och det syns inte minst bland de som tar till genetisk genealogi, eller släktforskning med DNA som det kallas på populärspråk. De företag som levererar tjänster och använder olika algoritmer, för det är ju ingen manuell kontroll av uppgifter i vanliga fall, försöker överträffa varandra med genom att bli mer exakta för varje år. Ibland är det bra, när det verkligen finns ett underlag att luta sig mot, men ibland blir det bara fel av alltihopa. Det finns, hos ganska många, en övertro på de uppgifter som presenteras. Att det som kallas ursprung eller etnicitet inte är så viktigt, det är mest ett marknadsföringstrix, vet allt fler. Men att de förslag som kommer från företagen om släktskap, skrivna med stora bokstäver, inte har någon egentlig bäring mot testresultatet verkar det som det behövs mer upplysning om. Dessutom så kan vi nog konstatera att när de presenterar ett resultat med decimaler, när det är ganska stor osäkerhet i vad som visas, så känner jag att det blir nästan komiskt.  Att det blir diskussioner om små förändringar i värden som presenteras och vi vet att det finns felmarginaler som är ganska stora, då finns det behov av mer upplysning.

Ett resultat av den kraftigt ökade mängden av DNA-tester är att vi måste förstå att även det som tidigare setts som säker information, nämligen våra olika kyrkböcker, också har ett större felkällor. Det är frapperande många uppgifter som vi ser nu i våra, som vi trodde kvalitetssäkra, träd som visar på felaktigheter. Och att då som jag hör från vissa, bara tro att det är uppgifter från de senaste 50 åren som är fel, det är nog att missbedöma situationen. Det är nog inte så att man var så helt kontrollerade av de sociala banden att inte snedsteg förekom. Men det är svårare att se de direkta felaktigheterna ju längre tillbaka vi går. Men med rätt användande av DNA-tester så kan vi öka säkerheten även bland de grenar som inte omfattas direkt av de tester som visar närtid.

Så alla de diskussioner som vi ser när vi tittar tillbaka på släktforskningen genom tiderna, med släktträd som byggdes för att visa adliga anor, med träd som togs fram mot en kostnad och där det inte fick finnas hål eller liknande, de diskussionerna är fortfarande lika aktuella. Nu har vi lite andra verktyg som kan hjälpa oss, men även stjälpa om vi inte är helt medvetna om vad det är vi ser.

Har du hittat många fel i din egen släkt, eller har du haft tur.

Fortsätt läs mer
2862 Träffar
4 Kommentarer

Oskar och Elsa Lundström

1930 03 30. Lundström ElsaOskar och Elsa Lundström 1930. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Oskar Lundström föddes 30/11 1900 i Holmsvattnet, Skellefteå som son till Karl Edvard Lundström, barnfödd i Vikdal inom Skellefteå socken samt hans hustru Anna Karolina "Lina" Persdotter, bördig från Svarttjärn, Lövånger.

Oskar hade sju syskon. När han var nio år gammal flyttade familjen till grannbyn Fjällboda, belägen mellan Holmsvattnet och Svarttjärn, en bit in i skogen. Från den ensamma gården i Fjällboda fick Oskar och hans syskon gå till skolan i Svarttjärn. Ibland hände det att de nyttjade köroxen, vilket var trevligt men det tog lika lång tid som att traska genom skogen.

"Fjällbo-Oskar", som han kallades flyttade 1928 till Daglösten. Där tjänstgjorde han som dräng hos Per Eriksson med familj. Oskar gifte sig i slutet av mars 1930 med Elsa Malvina Ågren född 1906-12-27 i Övre Bäck, dotter till Karl Olof Ågren och hans hustru Anna Evelina Olofsson, båda härstammande från Övre Bäck. 1911 dog Anna Evelina vilket innebar att fadern Karl Olof lämnades ensam med de tre barnen. Det yngsta var bara en vecka gammalt.

Elsa och Oskar bodde de första sju månaderna efter vigseln i Daglösten. Där föddes också deras son. I oktober 1930 flyttade familjen till Övre Bäck. Barnaskaran utökades under denna tid med två döttrar.

Hösten 1933 deltog Oskar i A:K-arbete i sin hemby Holmsvattnet. Under denna tid råkade han en natt att falla ur översängen han låg i varpå han spräckte hakan och erhöll även andra skador. Han fördes till sjukstugan i Bureå för vård.

I augusti 1946 slog sig familjen ner i Ljusvattnet, Bureå där de köpt ett jordbruk. Ytterligare en dotter kom till världen. Oskar arbetade under denna tid vid massafabriken i Bureå. Köroxen som fanns vid hans uppväxt, hade bytts ut mot en tvåsitsig Messerschmidt, med vilken han färdades mellan hemmet i Ljusvattnet och massafabriken när skiftet var slut för dagen. Oskar Lundström var en arbetskarl som få. Han hade tidigare haft anställning vid Scharins söner i Klemensnäs.

En stor tragedi för Oskar och Elsa var när deras yngsta dotter omkom efter att ha blivit påkörd av en bilist när hon klev av skolbussen 1967. På 1970-talet flyttade makarna till en pensionärslägenhet i Bureå. På Skellefteå lasarett somnade Oskar in 9 maj 1981.

Elsa fick som ung lära sig att sy. Hon inackorderades hos en gammal skräddare i Bureå där hon fick lära sig att hantera nål och tråd. En kunskap som hon fick användning för i sitt hem. Hon tyckte om att virka spetsar exempelvis. Hon var känd som en gladlynt kvinna. En pratstund med Elsa var alltid en upplevelse. 17 september 1992 somnade Elsa in på lasarettet i Skellefteå.

Fortsätt läs mer
804 Träffar
0 Kommentarer

Skola i 400 år

I år är det 400 år sedan som biskopen Johannes Rudbeckius i Västerås startade en skola. Den skolan var för pojkar och heter nu Rudbeckianska skolan. Sedan många år är den öppen även för flickor, så klart. Rudbeckianska skolan är Sveriges äldsta gymnasium. Under året firas Rudbeckianska skolans 400-årsjublieum på olika sätt, bland annat just idag.

Lyssna på radioprogrammet Vetenskapsradion Historia i P1 där det senaste handlar om den här skolan.
Läs Västeråsjournalisten Anders Lifs blogginlägg om skolan.

Rudbeckius elever stadsarkivet

På Västerås stadsarkiv finns boken med katalogen över de första eleverna på  biskop Rudbeckius skola på 1620-talet. Eget foto.

Men biskop Rudbeckius var inte nöjd med bara en skola för pojkar. Han startade också den allra första skolan för flickor i Sverige, redan 1632, vilket var väldigt tidigt. Även biskopens hustru Malin Hising ska ha varit med i arbetet med flickskolan. Detta var en skola för fattiga flickor och med grundläggande undervisning där eleverna fick lära sig läsa, skriva och räkna, givetvis också katekeskunskap men även hushållsarbete och sömnad.

Flickskolan i Västerås var den enda svenska skolan för flickor under 1600-talet. På 1730-talet ska några flickpensioner ha funnits i Stockholm och det dröjde till senare delen av 1800-talet innan utbildning utöver folkskolan blev tillgängligt för unga kvinnor. Paret Rudbeckius flickskola las ner någon gång på 1640-talet, efter biskopens död. Sedan dröjde det till 1852 innan en ny skola för flickor öppnade i Västerås.

Johannes Rudbeckius och Malin Hising är anor till mina barn och barnbarn, om jag minns rätt är det 13 generationer mellan dem och mina barnbarn. Det är inte jag som är släkt med dem utan mina barns pappa.

biskopsparet

Biskopsparet, bild från en utställning i domkyrkan i Västerås 2019. Eget foto. Godkänt för publicering av domkyrkans kansli.

konsistoriehuset

Det gamla konsistoriehuset intill domkyrkan i Västerås. Här bedrevs skolundervisning på 1630-talet. Idag finns Malins kafé i huset, namngivet efter Malin Hising. Eget foto 2022.

Kanske är du en av dem som gått i flickskola. Det var motsvarigheten till pojkarnas läroverk.

För att få tillträde till universiteten krävdes studentexamen, som förr kallades mogenhetsexamen. Att avlägga studentexamen blev tillåtet för flickor 1870, men bara som privatister. Några av flickskolorna hade rätt att examinera för mogenhetsexamen. Först med examensrätt blev Wallinska flickskolan i Stockholm 1874, som därefter ökade sitt elevantal dramatiskt. Men studentmössa fick flickorna inte ha, det var förbehållet pojkarna.

1905 delades läroverken upp i realskola och gymnasium. På en del håll inrättades då samrealskolor för både flickor och pojkar medan många flickskolor fick rätt att ge realexamen. Genom 1927 års skolreform blev gymnasierna tillgängliga för flickor och på 1960-talet avvecklades flickskolorna.

Alla läroverk öppnades inte för flickor, många var fortfarande motståndare till samundervisning. I Stockholm dröjde det till exempel till 1959 innan Östra Real tog emot flickor som elever och Norra Latin, Norra Real och Södra Latin väntade till 1961. Därför finns det fortfarande en hel del kvinnor som gått i flickskola, det vet jag.

Fryxellska1

1902 invigdes Westerås elementarläroverk för flickor, som numera heter Fryxellska skolan. Den har fått sitt namn efter Cecilia Fryxell, som startade Västerås andra flickskola 1852. Eget foto.

Fryxellska2

Väggen på Fryxellska skolan. Utsnitt ur foto ovan.

karta1688

Del av en karta över Västerås från 1688. Domkyrkan ligger ungefär i mitten, omgiven av två hus på östra sidan och ett i nordvästra hörnet, alla rödmarkerade (tillsammans med biskopsgården väster om kyrkan). De tre rödmarkerade husen är alla skolhus. Konsistoriehuset är det som ligger i nordväst (se bilden ovan) och kallades då Collegium Pietatis. Där låg prästseminariet och en skola för mindre barn. Det övre av de två husen öster om kyrkan är Collegium Eloqventie, det nedre kallades Collegium Sapientiae. Dessa två var skolhus för gymnasiet. Båda de östra husen är rivna. Källa: Anders Lifs blogginlägg (se ovan).

Vid domkyrkan i Västerås finns fortfarande kvar byggnader från skoltiden på 1600-talet:

proban

Det här huset kallas proban och var ett skolfängelse. Här sattes bråkiga elever, men också lärare, som straff. Eget foto. På karta ovan är proban den lilla fyrkanten i mitten av muren precis söder om domkyrkan.

rudbeckia

I förgrunden blommande rudbeckia, i bakgrunden proban och bakom den ligger domkyrkan. Eget foto.

Fortsätt läs mer
1122 Träffar
4 Kommentarer

Ägg och gammal sten

Häromdagen var jag i Hässleby, för att köpa lite ägg. Detta Hässleby ligger i närheten av Köpingsvik på Öland. Tittade mig omkring och funderade på hur det såg ut för 175 år sedan, i vilken del var det Hässleby 2 låg. Att kombinera äggköp med släktforskning må låta långsökt och om du undrar varför så förstår du säkert lite mer snart.

På kyrkogården i Köpingsvik finns ett hörn där man sparat gravstenar som är äldre och som någon tyckt vara intressanta.  En av dessa är en kalkstensplatta infogad i en lite större sten. Inte så lättläst och definitivt svår att fotografera utan en massa extrabelysning och sådant. Men jag kunde läsa och jag tycker det står: ”Här vilar hemmansägaren Olof Larsson från Hässleby född den 3 sept 1801 död den 3 feb 1832 och dess kära maka Maria Persdotter född 8 maj 1799 På hemvägen från kyrkan den 3 söndagen i advent blev hon uppsåteligen ihjälslagen 1848 av mördaren till denna missgärning”. Slutet kan vara lite annorlunda eftersom stenen är spräckt där.

eget foto av sten på Köpings(H) kyrkogård
En text som väcker intresse, vad är det som hänt. Först så kan vi se att Olof inte blev gammal och sedan fick Maria ett otäckt slut. Dödboken ger lite mer information: ”17 dec 1848. Maria Persdotter, änka efter Olof Larsson i Hessleby befanns den 3dje söndagen i advent på sin återgång ifrån Köpings kyrka till sin hemvist, bredvid vägen mellan Törneby vägskäl och Pinnekulla med ett förkrossat huvud på stället mördad. Rannsakning anställdes den 22/12 men den anklagade drängen Jonas Peter Andersson ifrån Klinta nekade till det begångna brottet”

Här har tydligtvis något hemskt hänt, Maria, som var född i Övra Wannborga, hade varit i kyrkan och på väg hem till son med familj, mött sitt öde. 3dje advent, undrar om det snöade den dagen eller om det var en pinande vind när hon försökte gå halvmilen hem. Hon mötte sitt öde och i dödboken finns en förmodad mördare nämnd. Jonas Peter Andersson från Klinta, som ligger nära kyrkan,  och 24 år gammal var nog inte en exemplarisk medborgare, hade säkert haft en del hyss för sig och det kanske var därför han gick till sjöss några år.

I dödboken står det att han  nekade till brotten, men det slutade inte där. Jag har inte läst domboken än, men jag ser att han skrivs in i Kalmar fängelse den 23 december 1848, anklagad för dråp. Där tycks han stanna till dess att han den 1 april 1850 avsändes till Långholmen. Texten i boken lyder:        ” Kungl Majts nådiga utslag den 27 februari 1850 dömer Andersson till allmänna straff och arbetsinrättningen å Långholmen för att där i enskilt rum förvarad och av vederbörande prästerskap förmanas till uppriktig bekännelse av det mot honom angivna dråp”   Så det hjälpte inte med hans nekande, något fällde honom.

Att komma till Långholmen var inte det lättaste, jag har tidigare nämnt om alla de pest och kolerafall som fanns vid den här tiden på fängelset. Jonas Peter klarade sig lite mer än ett år men sedan återfinns han i fängelsets dödbok den 21 maj 1851. Eftersom det finns en del otäckheter i texten så klarar vi kanske en till. Jonas Peters dödsorsak låter ovanligt väl beskriven när jag jämför med andra på sidorna runt hans. De skriver ”hjärtsäcksinflammation med stor utsöndring av lymfa och lungtuberkler”.  Inte den trevligaste texten med sådant ser det ut.

Hur det gick för Marias son eller för Jonas Peters syskon vet jag inte, förutom en syster som gjorde en klassresa, men det kan få vara något som kanske framtiden utvisar. Just nu räcker det med anteckningarna i böckerna och stenen på kyrkogården, tänk förresten att den finns kvar 175 år senare, det är inte alla som sparas så länge, för att försöka förstå det hela.  Och jag lär säkert bli påmind igen, för bättre grönsaker och ägg än i Hässleby är det svårt att hitta, så jag är nog där snart igen, får kanske hålla utkik när jag passerar platsen för det bestialiska mordet. Undrar om jag får se något eller någon som påminner oss om den tragiska händelsen.

Fortsätt läs mer
1487 Träffar
0 Kommentarer

Bilden ljuger aldrig - eller?

DSCN0370

Ikväll såg jag en dokumentär om farao Ramses II på TV. I samband med mumifieringen av honom, framkom det att det kan ha förekommit retuschering. 

Redan då? 

Idag tänker vi väl först och främst på digitala bilder när det gäller att försköna saker och människor. Solnedgången har fått extra färgpåslag, kändisarnas ansikten blir befriade från onödiga blemmor som dämpar deras perfekta 'look'. Och nog blir det så att man lätt betraktar detta med retuschering som ett ganska nytt fenomen. Men så är det alltså inte. 

När man först började avbilda människor på hällar och stenar, blev det ju ganska enkla skapelser. Streckfigurer. Samma när det började komma mynt. En skicklig gravör kunde väl åstadkomma en någotsånär hyfsad likhet med den kung eller drottning som skulle avbildas. Inte mycket utrymme för några retuscheringar här, inte. 

Jag är lite osäker på när det började komma porträttmålningar på 'finare folk'. Någon gång under medeltiden? Men jag kan gott tänka mig att det satt någon adelsman eller drottning framför konstnären och gormade 'korta ner min långa näsa!' eller ' du behöver väl inte ta med vårtan på högra kinden'. 

Erik XIV, han med ärtsoppan, friade en gång till den engelska drottningen Elizabeth I och medsände budbärarna sitt nymålade porträtt att överräckas som övertalningsmedel. Men 'jungfrudrottningen' lät sig inte bekommas. Hon tittade på tavlan och anmärkte ungefär att:  'såg han sådär bra ut i verkligheten, så borde jag gifta mig med honom meddetsamma'.  Men det gjorde hon inte. Fast det berodde nog inte enbart på att hon tvivlade på tavlans autenticitet... 

På 1700-talet var det en modenyck att förstora upp ögonen på porträtten. Tavlor från detta århundrade får således lätt den kusliga effekten att ögonen på den konterfejade verkar röra sig runt  i rummet.  

Sedan kom ju fotografiet i mitten av 1800-talet, och allteftersom kom också möjligheterna att retuschera bort oönskade defekter. En annan sak som jag ganska nyligen lärde mig: fotograferna då hade liksom idag ateljéer med diverse kläder , smycken och tillbehör som fotoobjektet kunde låna. Så ser ni ett foto där er farfars farfar har en tjusig jaktrock på sig eller mormors mormor har en exklusiv brosch på klänningen, kom ihåg att det kanske inte alls var deras egna! 

Summa summarum: Bilden kanske aldrig ljuger. Men det är värre med de som är avporträtterade. Eller avbildaren...

Bilden: Ett berg av papper, till en tidigare blogg. Men berget vilar på lösa grunder, jag letade papperslappar en god stund innan jag fick ihop en lite dramatisk blandning. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
718 Träffar
3 Kommentarer