Planering - är det bra

Det finns en del släktforskare som tycker om att följa de fynd de gör i arkiven oavsett vart de leder dem, och sedan hitta nästa pusselbit som styr iväg åt ett annat håll an vad de trodde. Upptäckt på upptäckt, men inga större sammanhang utan det blir nästan som en promenad utan mål. Spännande, och resultatet kan bli vad som helst.

Sedan finns det de som planerar allt i detalj och strikt följer sin plan, oavsett vilka godbitar som dyker upp under tidens gång. Kanske en ytterlighet men då vet man precis vad man vill uppnå och uppnår då oftast sina mål. Fast det kan bli lite för mycket av planerande, det finns de som fastnar i planerandet och inte ens kommer igång med arbetet att leta efter uppgifter.

Det finns en berättelse som jag tycker kan ge vissa funderingar, om inte annat så kan den ge lite eftertanke och funderingar. Den är sann, men jag har tar bort lite uppgifter så det inte blir uppenbart vem jag talar om. Det finns ju olika skäl varför vi börjar släktforska, och också olika händelser som blir startpunkten för letandet. I det här fallet så började det faktiskt vid ett fikabord, i Stockholmstrakten. Vi två satt där och pratade om allt möjligt och när jag börjar berätta lite om vad DNA kan ge svar på, både önskade och oönskade, så tändes en liten låga i min väns ögon.

Tänk om jag skulle börja med det, jag tro jag kollar lite vad det kan innebära, var avslutningsorden när vi skildes. Alltså att börja med DNA och gå vidare. Men det blev inte som jag trodde, han dök ner i allehanda olika tidningar, facebookgrupper och annat som visade på hur man släktforskar. Och lärdomen var att först skaffa ett riktigt bra släktträd, för det säger alla är viktigt. Och att man ska planera sin forskning var klart, inte minst när det gäller DNA.  Tänk igenom noga vilka steg som är nödvändiga läste han. Skaffa en strategi och håll dig till den.

Och visst var allt rätt, men ibland kan det gå till lite överdrift. Släktträdet växte fram, släktgren las till släktgren. Personer på olika håll i landet, i generation efter generation, hamnade i hans träd.  Och sedan gick han åt andra hållet, fram mot nutid på grenarna för att få fram så många som möjligt som sedan kunde testas med DNA, lite beroende på vad som ville uppnås. En lista med vilka som skulle kontaktas, med en mängd uppgifter, inte minst telefonnummer eller mail. Det gäller att vara förberedd, och att planera sina tester för att få full utväxling av de svar som kommer och att testa i rätt ordning.

Till slut, några år senare, är det dags för det egna testet med DNA, det första i en förmodad lång serie av tester, lite beroende på hur många som kunde övertygas testa. Det går långsamt mellan testningen och när svaret förväntas komma. Men det kommer och det står klart att något inte stämmer, det tycks som det blivit något fel. Det visar sig att det som några visste, men inte berättat, uppdagas. Vid en riktig mogen ålder syns det vit på svart, en adoption. Visserligen finns släkten kvar på ett visst sätt, men inte blev det som tänkt var.

Sånt händer, så visst är planering bra, men ibland önskar man sig ett annat utfall. Kanske något jag själv ska fundera på, nu när mycket tid går åt till att planera deltagandet på Släktforskardagarna i Östersund. Mycket ska med och det är lätt att missa någon detalj, men det får vi fixa ändå.  Kommer du dit, leta rätt på mig så kan jag berätta om spännande utveckling inom DNA och kanske finns det extrapriser också. Vi syns där!