Östersund - utställning med trappor

Nyss hemkommen från Släktforskardagarna i Östersund under gångna helgen, kan det vara läge att summera årets dagar. När det gäller goda och dåliga nyheter, eller roliga och tråkiga saker som ska göras, brukar jag alltid ta det värsta först. Så kan man vara gladare sedan. Jag gör samma sak här. Vi börjar alltså med det som var mindre bra, och det kan summeras i två punkter:

1. Redan när jag kom på fredagen, fick jag onda aningar. En vänlig funktionär tog min extremt tunga väska, och skulle visa vägen. Den ledde uppför ett par trappsteg upp på scenen. Ja, men det låter väl bra? Vem har inte drömt om att stå på scen inför fullsatt salong? Jodå, men här hade man effektivt skärmat av scenen med tre meter höga monterväggar till föreningarna nedanför. Det gick inte att se ett smack av oss som stod där uppe.  Vi var ett författarsällskap, ett studieförbund, en intresseförening, en antavlefirma och ett nystartat företag för släktforskarhjälp och förenade Dalarna där uppe samt undertecknad. Susanne Pettersson från Skövde var framgångsrik i att stå nere på golvet och 'kasta in' folk upp på scenen, själv bidrog jag med att stå ovanför trappan och vinka frenetiskt, som en skenande semafor. Det här är inte första gången jag har drabbats av en totalt undanskymd placering. Det var samma sak i Skövde förra året, och i Borås 2019. Ändå är det vi som inte är någon förening som bäst behöver en synlig placering för att kunna sälja in oss. Dessutom går vi miste om gemenskapen med de övriga utställarna; att kunna se vad som händer i de övriga montrarna, och studera nya innovationer. Och det är en viktig del av släktforskardagarna! 

2. Trapporna. En spiraltrappa i järn ledde upp till balkongen i den så kallade Vinterträdgården. Där uppe logerade en grupp utställare, ganska väl dolda de också för omvärlden. Men de hade åtminstone en fungerande varuhiss dit upp!  Sedan var det då vår trappa. Funktionären som skulle hjälpa mig upp med resväskan snubblade i trappan och höll på att ramla omkull. En besökare på lördagen ramlade i samma trappa. Bara tre trappsteg, men höga! Olika höga dessutom. En ledstång snickrades dit på fredagen, men anbringades så lågt, så när man skulle ner, fick man vika sig dubbel och såg ut som en groda, alternativt att fundera på en regelrätt dykning ner på golvet... Under utställningsdagarna hade jag, som stod närmast, hjärtat i halsgropen att någon skulle trilla och slå sig ordentligt. Och det var inte så få, som jag fick hjälpa ner eller upp. Folk med rullatorer eller rullstol var tyvärr chanslösa. 

Det sägs ha kommit ettusen besökare på lördagen. Jag gissar att omkring etthundra hittade oss där uppe på scenen. 

Det om detta. Rent allmänt tycker jag nog att lokalen inte var riktigt lämplig för utställningar, med trappor, prång och långa gångar. 

Nu går vi över till de goda egenskaperna istället!

1. Vänligheten var påfallande i Östersund. Inte bara hos värdföreningens funktionärer, utan även på bussar, hotell och restaurannger. Chaufförer, receptionister och servitriser var ostressade och hjälpsamma. 

2. Jag åt aldrig luncher eller middagar i Släktforskardagarnas regi, men vad jag hört från kollegor, var det bra mat och gott om plats. Jag själv åt på annat håll, men fick också god mat. 

3. Toaletterna var fräscha och välstädade i utställningslokalen. 

4. Stämningen överlag var väldigt god. Vi som blivit 'undanskuffade' utvecklade en speciell gemenskap där uppe på scenen, men också i övrigt verkar både utställare och besökare ha trivts utmärkt i lokalen. 

5. För min del sålde jag faktiskt bättre än jag trodde. Detsamma sa åtminstone någon av de andra där uppe på scenen. 

6. Läskiga trappan gav mig åtminstone en naturlig hälsningsreplik, där jag stod närmast: välkommen upp!

7. Aldrig under tidigare släktforskardagar, har jag sett så snygga stolsdynor som på stolarna i Folkets Hus i Östersund! 

Nästa år bär det av till Malmö! 

Bilden: Skräcktrappan. Foto: författaren.