Döden, döden, döden

"Döden, döden, döden". Så inledde Astrid Lindgren och hennes systrar sina telefonsamtal på äldre dar. Så var ämnet döden avklarat och de kunde prata om annat. Själv har jag blivit så gammal att många telefonsamtal med jämnåriga upptas av att prata om krämpor, men döden är inte riktigt lika närvarande.

Före påsk läste jag en bok om bergsbestigare och döden. Det är en hitte-på-bok (skönlitteratur), men eftersom jag inte visste något om bergsbestigning tidigare så googlade jag förstås en del. Boken utspelar sig på berget Manaslu i Tibet, ett av de 14 berg på jorden som har en höjd på mer än 8000 meter över havet. Tidigare kände jag nog bara till Mount Everest och K2, som är mer kända.

Berget Manaslu i Tibet. Toppen är 8156 meter över havet. Foto: Ben Tubby, bildkälla: Wikipedia.

När jag läste tidningsartiklar och blogginlägg i ämnet blev jag varse att människor som dött högt uppe på bergen inte har begravts. I stället är det flera vars kroppar ligger kvar, i vissa fall inte så långt från de leder som bergsbestigare går på. De kan alltså på vissa ställen gå förbi döda kroppar bara några meter bort.
Först kändes detta väldigt svårt att ta in. Att vi är en civilisation utmärks ju bland annat av att vi tar hand om våra döda.
Men under surfandet i ämnet bergsbestigning läste jag någonstans en skribent som menar att det inte är fel att bergsbestigare som dött på berget får stanna kvar där de älskade att vara. På berget. En tanke som känns ny för mig, men fin på något sätt.

Det finns naturligtvis skäl till att det är som det är. Att bärga en död kropp från mycket högt uppe på ett berg är mycket svårt och resurskrävande. Det är krävande nog att ta sig ner för egen maskin. Bland de döda är inte bara dem som dött genom fall utför stup och ner i sprickor utan också de som drabbats av utmattning och lagt sig för att vila och sedan frusit ihjäl.
Det är bokstavligt talat livsfarligt att vara bergsbestigare på dessa extremt höga berg, det visar dödsfallsstatistiken. Den allra översta delen av dessa berg kallas dödszonen. Syrebristen där är så stor att man kan drabbas av höjdsjuka och tappa omdömet.

Vi ska alla dö och det vet ju, vi släktforskare som ägnar oss så mycket åt de döda. Men jag har aldrig tänkt på annat än traditionella begravningar (jordbegravning och kremering) eller begravning till havs. De döda på bergen fick mig att tänka i nya banor.

Apropå döden. Samma dag jag hade läst ut den här boken släktforskade jag i kyrkböckerna i Tuns församling i Västergötland. Där har prästen antecknat om ett äldre torparpar att de flyttat till "evigheten". I en anmärkning på högersidan i husförhörslängden står datum för deras respektive död.
Kanske har du också stött på detta begrepp, att flytta till evigheten? Jag vet att jag sett det förut i kyrkböcker men minns nu inte var.

Dessa tre fattighjon på fattighuset i Tun dog 1847, 1846 och 1849, men prästen skrev att de flyttat till "evigheten". Bildkälla: Riksarkivet. Husförhörslängden AI:9, sidan 83.

I övrigt finns det så klart mycket annat att säga om döden och sedvänjor kring döden.