Kan man skriva vad som helst

När det gäller vad som får skrivas, sägas eller uttryckas på annat sätt så brukar det talas om integritet, om social hänsyn och även om olika lagrum som reglerar olika delar. Men det gäller ju vad som gäller nutid. Finns det något som reglerar vad som får sägas om ”dåtid”. Finns det tvingande regleringar och hur ser de ut. Det kanske inte är så vanligt att vi frågor oss det, och jag måste erkänna att jag inte vet, så svar kan du kanske inte få, men funderingar kan det bli.

Tankarna dyker upp runt de här frågorna när jag berättade lite om släkten för några intresserade. De är släkt med mig på lite olika sätt så det finns delvis kunskap om mina anor, men i det här fallet inte så detaljerat. Ska jag berätta allt, om det nu kanske innehåller uppgifter som inte är allmänt känt, eller ska vi glida förbi de händelserna.

Fri bild av John Towner på Unsplash

Det finns, som jag ser det, inga egentliga riktlinjer, och vem skulle egentligen skriva ner dessa. En händelse som av vissa upplevs som bisarr kan för andra vara av avgörande betydelse för att först andra skeenden. Det som vissa kanske vill tysta ner är det som triggar en annan persons intresse. Kan uppgifter vara till skada om det hänt någon som inte längre lever, kan det trigga till släktfejd om det tas upp, eller vad kan hända.

Ska jag berätta att en viss person i släktträdet, som dör i unga år, anges ha begått självmord genom gevärsskott. Är det så intressant, eller ska jag bara konstatera att han dog. Är det på något sätt stötande eller nervärderande, eller är det lika naturligt att ange det som att tala om koppor eller slag som angiven dödsorsak. Hur är det med barnet som föds, där det finns dombokstext om det våldförande som anges när frågan om lönskaläge och faderskap dyker upp i tinget.  Ska det berättas eller få försvinna i en tysthetens dimma.

En del som släktforskar letar efter mördare och banditer, andra efter fina berättelser. Vilket är egentligen bäst, eller ska vi kanske säga vilket är eftersträvansvärt. Min egen tolkning är att det är sanningen som ska beskrivas, men kan den beskrivas på mer än ett sätt. Är det lämpligt att tona ner vissa delar av berättelserna eller ska vi, tvärtom, lyfta upp det som sticker ut en del. Kanske inte överdriva, men mycket kan ju berättas på olika sätt, och det kan lätt styras till den önskade effekten.

Det här blir lite filosofiskt, och det är nog en del av problematiken att det inte finns ett bra svar på vad som bör sägas, hur och när. Om det ger en förklaring till ett skeende, om det är relevant för berättelsen så ska inget undanhållas, men om det börjar likna sensationsjournalistik så kan vissa delar säkert utelämnas utan att det stör för mycket.

Hur resonerar du, är det viktigt att plocka med allt, oavsett vad det är, eller hoppar du över vissa delar av berättelsen om dina eller andras förfäders liv och leverne. Finns det någon orsak till att dölja eller undanhålla skeenden, som kan upplevas som känsliga.  Det skulle vara intressant att höra din åsikt.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Viva España
Per Holmgren
 

Kommentarer 6

Carin Olofsson den torsdag, 14 mars 2024 10:29

Tror nog de flesta släktforskare numera anser det vara Bingo! när/om man hittar en brottsling bland anorna, eftersom det ger större möjligheter att få reda på mer om personen ifråga än bara "född-vigd-död". Samma gäller förvisso präster och adel, men det är kanske inte så många som har dessa bland sina anor som det är som har brottslingar i släkten.

Om man sedan ska berätta alla gruvliga detaljer är en annan sak. Personligen anser jag att man kan berätta det mesta, men kanske man ska vara lite försiktigare om brottet skett förhållandevis nära i tiden (senare halvan av 1900-talet t.ex.). Med tanke på hur populärt det är med artiklar och tv-program om olika brott som skett förhållandevis i närtid, så borde det kanske inte vara så kontroversiellt att även berätta om den egna släktens brottslingar? Det finns ju till och med hela tidningar som enbart inriktar sig på olika brottshistorier. För att inte tala om program som Efterlyst, Veckans brott, Brottsjournalen m.fl.

Tror nog de flesta släktforskare numera anser det vara Bingo! när/om man hittar en brottsling bland anorna, eftersom det ger större möjligheter att få reda på mer om personen ifråga än bara "född-vigd-död". Samma gäller förvisso präster och adel, men det är kanske inte så många som har dessa bland sina anor som det är som har brottslingar i släkten. Om man sedan ska berätta alla gruvliga detaljer är en annan sak. Personligen anser jag att man kan berätta det mesta, men kanske man ska vara lite försiktigare om brottet skett förhållandevis nära i tiden (senare halvan av 1900-talet t.ex.). Med tanke på hur populärt det är med artiklar och tv-program om olika brott som skett förhållandevis i närtid, så borde det kanske inte vara så kontroversiellt att även berätta om den egna släktens brottslingar? Det finns ju till och med hela tidningar som enbart inriktar sig på olika brottshistorier. För att inte tala om program som Efterlyst, Veckans brott, Brottsjournalen m.fl.
Maria Timashans den torsdag, 14 mars 2024 15:56

Instämmer med det som Carin skriver i sitt inlägg att det är rimligt att vara lite försiktig gällande saker som hänt de senaste 70 åren - det är ju inte för inte som det finns en begränsning i vad som går att finna i offentliga register och inskannat material så jag skulle nog hålla tillbaka lite vad gäller min egen "berättarlust".

Men med sådant jag funnit i min forskning, eller för den delen fått berättat för mig av släktingar om sånt som hänt före 1950, känner jag inte att jag behöver vara så försiktig med, speciellt inte om det är sådant som går att finna om en är intresserad av släktforskning.
Sen kan ju saker som "emigranten som for till Amerika och lämnade tio barn och en gravid hustru", "mamman till en emigrant som var så förtvivlad så hon dränkte sig i Fyrisån" samt "mannen med stora skulder som tog sig själv av daga med en slaktmask" väcka både sorg och nyfikenhet, och i viss mån, ilska. (exemplen från egen forskning)

Att släktforska är alltid roligt, vill jag hävda, även om upptäckterna långt ifrån alla gånger är roliga.

Instämmer med det som Carin skriver i sitt inlägg att det är rimligt att vara lite försiktig gällande saker som hänt de senaste 70 åren - det är ju inte för inte som det finns en begränsning i vad som går att finna i offentliga register och inskannat material så jag skulle nog hålla tillbaka lite vad gäller min egen "berättarlust". Men med sådant jag funnit i min forskning, eller för den delen fått berättat för mig av släktingar om sånt som hänt före 1950, känner jag inte att jag behöver vara så försiktig med, speciellt inte om det är sådant som går att finna om en är intresserad av släktforskning. Sen kan ju saker som "emigranten som for till Amerika och lämnade tio barn och en gravid hustru", "mamman till en emigrant som var så förtvivlad så hon dränkte sig i Fyrisån" samt "mannen med stora skulder som tog sig själv av daga med en slaktmask" väcka både sorg och nyfikenhet, och i viss mån, ilska. (exemplen från egen forskning) Att släktforska är alltid roligt, vill jag hävda, även om upptäckterna långt ifrån alla gånger är roliga.
Gäst
Gäst - Lennart Carlsson den torsdag, 14 mars 2024 21:45

Det är just dessa tankar jag brottas med. Ska jag publicera att en ana i slutet på 1800-talet bedrev bordell och att han därtill gjorde sig skyldig till tidelag och p g a det senare brottet blev dömd till straffarbete i två år. Det förstnämnda brottet är redan publicerat i en hembygdsskrift. Men de verkade inte ha kunskap om det andra brottet. Det känns lite skämmigt för mig och kanske min släkt att skriva ihop en sann historia omkring dessa brott och de följdverkningar de tycks ha fått, t ex makan som skilde sig från mannen när han avtjänade sitt straff och för min farmor särskilt (och kanske hennes syskon) som växte upp i familjen när dessa brott begicks.

Det är just dessa tankar jag brottas med. Ska jag publicera att en ana i slutet på 1800-talet bedrev bordell och att han därtill gjorde sig skyldig till tidelag och p g a det senare brottet blev dömd till straffarbete i två år. Det förstnämnda brottet är redan publicerat i en hembygdsskrift. Men de verkade inte ha kunskap om det andra brottet. Det känns lite skämmigt för mig och kanske min släkt att skriva ihop en sann historia omkring dessa brott och de följdverkningar de tycks ha fått, t ex makan som skilde sig från mannen när han avtjänade sitt straff och för min farmor särskilt (och kanske hennes syskon) som växte upp i familjen när dessa brott begicks.
Eva Johansson den fredag, 15 mars 2024 15:43

Jag redovisar de fakta jag hittar i kyrkböckerna och ibland är det obehagliga och skrämmande fakta. Men ju längre bort i tiden desto lättare är det förstås att smälta vad som hänt. Vi kan ju inte ändra historien.
Dessutom finns det ju den andra sidan av myntet, t ex vid brott då det finns ett offer som blivit utsatt. Att förtiga vad som hänt kan bidra till att förringa offrets lidande. Det finns en bok skriv en av en släktforskare i Småland där hon öppet berättar om sin farmors far (eller om det är mormors far, i alla fall tre generationer bort tror jag) som utsatte sin vuxna dotter för sexuella övergrepp. Incesten ledde till graviditet och barnet som föddes blev författarens farfar eller morfar. Det är många år sedan jag läste den men minns att författaren i förordet poängterar syftet med boken, att berätta offrets historia.

Jag redovisar de fakta jag hittar i kyrkböckerna och ibland är det obehagliga och skrämmande fakta. Men ju längre bort i tiden desto lättare är det förstås att smälta vad som hänt. Vi kan ju inte ändra historien. Dessutom finns det ju den andra sidan av myntet, t ex vid brott då det finns ett offer som blivit utsatt. Att förtiga vad som hänt kan bidra till att förringa offrets lidande. Det finns en bok skriv en av en släktforskare i Småland där hon öppet berättar om sin farmors far (eller om det är mormors far, i alla fall tre generationer bort tror jag) som utsatte sin vuxna dotter för sexuella övergrepp. Incesten ledde till graviditet och barnet som föddes blev författarens farfar eller morfar. Det är många år sedan jag läste den men minns att författaren i förordet poängterar syftet med boken, att berätta offrets historia.
Gäst
Gäst - Birgitta Nordblom den lördag, 16 mars 2024 15:23

Det som har hänt, har hänt och går ju ändå inte att göra ogjort!
För min del känner jag att ju fler släktberättelser som finns med och kommer upp till ytan, dess bättre, både de ”finare”och de mer ”skämmiga”!
Det är ju ändå så som livet har sett ut för våra förfäder, och som säkert format de efterkommande (inklusive oss själv), kanske i generationer, även om det aldrig talats öppet, utan bara viskats vuxna emellan!
Det som inte faller inom 70-årsgränsen är ju dessutom officiella handlingar!
Jag har själv händelser i min släkt som påverkat oss efterkommande!
En av dem gäller min fmm Augusta som blev gravid 1880, vilket påverkade henne och senare min fm Alma gm hela livet, så pass, så det bara blev en kompakt totaltystnad även för kommande generationer!
Fm fick växa upp som dtr i en sjökaptensfamilj i Gbg, gifte sig och fick 4 egna barn (bl.a. min far 1911).
Dessa 4 syskon fick heller aldrig veta ngt om förhållandena, förrän den dag min far, som 25-åring, flyttade till Lund, och skrev hem till sin mor i Gbg och frågade VEM den s.k. ”Moster Augusta” eg. var, som kommit på besök, varenda lördag, under syskonens hela uppväxt … och det var först då som det kröp fram att det faktiskt var de 4 syskonens riktiga mormor … !
Men VEM fadern var tegs det vidare med, den uppgiften gick i graven med fmm o fm!
Denna fråga har ju skavt och påverkat oss efterkommande hela livet!
Denna tystnad - till vilken nytta!?
Jag är nu snart 75 och har massor av b och bb efter mig själv! Det har nästan blivit som ett måste, att försöka få fram vem fmf var … vi har DNA-testat oss, för några år sen, så vi får väl se ??‍♀️!
Jag känner mig mest ledsen och frustrerad över denna onödiga ”tystnadskultur” som tydligen funnits inom de flesta familjer! ??‍♀️
Visst var tiderna annorlunda men öppenhet varar längst!

Det som har hänt, har hänt och går ju ändå inte att göra ogjort! För min del känner jag att ju fler släktberättelser som finns med och kommer upp till ytan, dess bättre, både de ”finare”och de mer ”skämmiga”! Det är ju ändå så som livet har sett ut för våra förfäder, och som säkert format de efterkommande (inklusive oss själv), kanske i generationer, även om det aldrig talats öppet, utan bara viskats vuxna emellan! Det som inte faller inom 70-årsgränsen är ju dessutom officiella handlingar! Jag har själv händelser i min släkt som påverkat oss efterkommande! En av dem gäller min fmm Augusta som blev gravid 1880, vilket påverkade henne och senare min fm Alma gm hela livet, så pass, så det bara blev en kompakt totaltystnad även för kommande generationer! Fm fick växa upp som dtr i en sjökaptensfamilj i Gbg, gifte sig och fick 4 egna barn (bl.a. min far 1911). Dessa 4 syskon fick heller aldrig veta ngt om förhållandena, förrän den dag min far, som 25-åring, flyttade till Lund, och skrev hem till sin mor i Gbg och frågade VEM den s.k. ”Moster Augusta” eg. var, som kommit på besök, varenda lördag, under syskonens hela uppväxt … och det var först då som det kröp fram att det faktiskt var de 4 syskonens riktiga mormor … ! Men VEM fadern var tegs det vidare med, den uppgiften gick i graven med fmm o fm! Denna fråga har ju skavt och påverkat oss efterkommande hela livet! Denna tystnad - till vilken nytta!? Jag är nu snart 75 och har massor av b och bb efter mig själv! Det har nästan blivit som ett måste, att försöka få fram vem fmf var … vi har DNA-testat oss, för några år sen, så vi får väl se ??‍♀️! Jag känner mig mest ledsen och frustrerad över denna onödiga ”tystnadskultur” som tydligen funnits inom de flesta familjer! ??‍♀️ Visst var tiderna annorlunda men öppenhet varar längst!
Ulla Comérus den fredag, 22 mars 2024 14:46

Jag hör till dem som tycker att historien skall vara sann. Man behöver, som jag ser det, inte skämmas för anfäders vandel. Om jag hinner ska jag försöka skriva en bok eller i alla fall berättelse om min mor som fick mig inom sitt äktenskap, men med en annan man. Det höll hon totalt tyst om till alla inklusive mig - tills jag var 18 år. Jag kände mig snuvad på åren då jag misstänkte, men inte visste. Den känslan har gått över och jag har inga "hard feelings" för att mamma var otrogen någon gång under kriget, när maken var på sjön år ut och år in, ibland utan möjlighet att komma hem och hälsa på. Så ensamt det måste ha varit. 70 års sekretess är bra och räcker nog.

Jag hör till dem som tycker att historien skall vara sann. Man behöver, som jag ser det, inte skämmas för anfäders vandel. Om jag hinner ska jag försöka skriva en bok eller i alla fall berättelse om min mor som fick mig inom sitt äktenskap, men med en annan man. Det höll hon totalt tyst om till alla inklusive mig - tills jag var 18 år. Jag kände mig snuvad på åren då jag misstänkte, men inte visste. Den känslan har gått över och jag har inga "hard feelings" för att mamma var otrogen någon gång under kriget, när maken var på sjön år ut och år in, ibland utan möjlighet att komma hem och hälsa på. Så ensamt det måste ha varit. 70 års sekretess är bra och räcker nog.
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
20 april 2024

Captcha bild