Arvegodset i vardagen

Idag handlar det om trasmattor i mitt blogginlägg. Trasmattor har ingenting med min släktforskning att göra. Men med släkten.

Trasmattan på bilden ligger i min ene sons kök i sommarhuset. Hans farmors syster har vävt den. Eget foto.

Mina trasmattor är ett släktarv. Så är det säkert för många av er andra också. Inte bara bordssilver, guldringar och gamla fotoalbum går i arv, det gör också vardagsgrejerna vi kanske inte tänker så mycket på.
Vi är så vana vid köp-slit-och-släng men så var det ju inte förr.

Min mamma klippte mängder av mattrasor, och jag hjälpte ofta till med det. Gamla utslitna kläder gick inte till spillo. Tyget klipptes i längder, kanske en tum breda. Knappar och dragkedjor klipptes loss och sparades. Jag har massor av sådana sytillbehör som jag ärvt efter mammas död.
Men jag har varken trasmattor eller nystan av mattrasor kvar från min egen släkt. Min mamma vävde inte. Jag tror att hon i stället lämnade kassar med klippta mattrasor till min mormor. Jag har inget minne av att min mormor vävde, hon lämnade nog detta vidare till någon bekant eller släkting och både hon och vi fick mattor tillbaka.
Vi hade så klart många trasmattor hemma, säkert från mammas släkt, men de slets och jag har inte kvar någon av dem idag. Däremot har jag flera som mina barns farmors syster vävt på 1950- och 1960-talen.

Mina barns pappa och jag är skilda sedan många år men visst räknar jag hans släkt som min, eller snarare som släkt till släkten. De är ju mina barns direkta farssläkt och många av dem känner jag mycket väl sedan alla åren som gift. Givetvis har jag släktforskat om denna släkt också, i sommar ska släktboken bli klar.
Så för mig är trasmattorna ett kärt släktarv, liksom stolen min pappa snickrat, örngotten med monogram min mamma broderat och morfars mors psalmbok från konfirmationen.

Snart är det väl dags för mig att börja döstäda. En vet ju inte när den dagen kommer och det kan väl vara bra att vara beredd.
I den processen har jag tänkt att det ska ingå att jag fotograferar av allt arvegods jag har och gör ett dokument med bild och text om varje sak, till mina barn. Då vet de var det kommer ifrån, när inte jag är med längre. Även om jag säkert ibland sagt till dem att den där duken kommer från min farmor eller de teskedarna fick mina föräldrar som bröllopsgåva med mera, så kan de omöjligen komma ihåg det. Däremot vet jag att de har koll på de många kökshanddukar de fått, med både sin farmors och sin mormors broderade initialer på.

I våras när jag hade ena barnbarnet på besök tog jag fram min examensklänning från tredje klass. Barnbarnet är i samma ålder som jag var då och hon provade den och jag berättade om klänningen, att min mamma sytt den och att tyget kallas brokad. Hon tyckte att den var fin men inte en klänning för henne, för hon kan ju inte leka i den.
Den klänningen är nu 60 år gammal och egentligen har hon väl rätt, det kanske inte vore läge att klättra i träd i den för jag skulle ju bli ledsen om det blev en reva i den. Så den får hänga kvar i garderoben, som en relik från gamla tider.
Jag kan känna en viss kluvenhet inför det där. Bevara fint i skåpen eller använda och slita på. Det mesta av släktprylarna använder jag gärna, t ex dukar, bestick, glas mm. Varje morgon serverar vi våra frukostmackor på min tyskfödda svärmors assietter från hemlandet. Annat ligger fint nerpackat i silkespapper. Det beror på vad det är, på åldern och hur ömtåligt det är.

Min pappa var både duktig på att snickra och tyckte mycket om den sysslan. Han har gjort alla möjliga prylar och möbler. Bland mycket annat ett brödskrin till köket. En fyrkantig med lock på gångjärn. Den har jag som kontorslåda nu.
Jag arbetar ju hemma och sommartid sitter jag gärna på balkongen med datorn i knäet. Då behöver jag någonstans att ha diverse pennor, block och andra småprylar. Det passar pappas brödskrin utmärkt till. Jag minns ju var den stod hemma i köket hos mina föräldrar, nu står den på mitt balkongbord. Det känns fint.

Min pappa gjorde det här brödskrinet för kanske 40-50 år sedan. Efter hans död 2017 ärvde jag det och har det som kontorslåda på balkongen. Där har jag ett mindre sidobord som arbetsbord. I vanliga fall är det inte så här städat men jag plockade bort en del papper och tidningar inför fotograferingen. Böckerna ska jag använda som källor till en artikel som jag ska skriva i helgen och som berör Västerviks historia. Jag brukar också ha ett par krukor till med kryddväxter på bordet. Den fina sommarduken är arvegods från min makes föräldrar.