I bloggen 23 november förra året, berättade jag om mötet med familjen Knös en regnig höstdag i Od. Här kommer den rafflande fortsättningen: 

I envist strilande regn kör vi från Od till Fristad. Nu blir miljön helt annorlunda. Vi har kört på asfaltsväg och parkerar på en helt nutida parkeringsplats utanför Fristads kyrka. Den ser vitspetsigt modern ut, och visar sig också vara byggd på 1850-talet. Finns där verkligen en gravhäll från 1630-talet, som mina källor påstår? 

Kyrkan är olåst, men tom på folk, så Lisbeth och jag får leta oss fram på egen hand. Enligt uppgift ska gravhällen över min prästerliga anmoder medd make finnas i sakristian. Detta rum är inte svårt att hitta, men har man sett! Där inne finns inte en, utan två gravhällar! Fast inte i golvet, utan upphängda på väggen, som en sorts tavlor bakom de tvärrandiga sofforna i rummet. 

Vilken av dem kan det vara? Den ena har en liten skylt bredvid sig, som upplyser om att epitafiet föreställer en Anders Pedersson. Fel gubbe, alltså fel tavla. Den andra har ingen beskrivning alls. Den tycks föreställa en man och en kvinna, båda i vida kläder och med fromt sammanförda händer. Ansiktena är så gott som helt konturlösa. Kan detta verkligen vara den gravhäll jag söker? Jag vet inte vad jag ska tro, men tar ett kort av den för säkerhets skull. Men... vänta nu! Enligt uppgift skulle ju 'min' gravhäll ha inskriptioner! Det finns det absolut inte på den här hällen. Men var är då mina anors gravhäll någonstans? 

Tänk att till och med anor som varit döda i drygt trehundrafemtio år lyckas rymma från en! Förbryllad och besviken är jag nästan på väg att lämna kyrkan, när Lisbeth tjoar till. Hon har hittat en bok om Fristads kyrka bland skrifterna. Kan vi hitta någon ledtråd där? Efter att ha konstaterat att den nuvarande kyrkan, som invigdes 1856, är byggd nästan exakt där den gamla var placerad, hittar vi faktiskt ett kapitel om gravhällarna, och då skingras dimmorna. Stenen jag letar efter finns inte i sakristian längre, utan i trappan upp till predikstolen! 

Vi lokaliserar raskt predikstolen och beger oss ut i det lilla valvet där trappan dit upp verkar ha sin början. Det har den, men gravhällen står inte i trappan, utan mitt emot densamma. Nu är det rätt! Tyvärr har någon okänslig person lutat en mycket tung löstagbar trappa mot gravhällen och trappan skymmer rätt mycket av den. Men med gemensamma ansträngningar lyckas Lisbeth och jag baxa undan eländet så pass att det går att se ordentligt. 

En skylt bredvid gravhällen berättar att den här hällen anses vara 'Västergötlands bäst bevarade ganravhäll' från den här tiden, dvs 1630-talet, och det kan jag gott tänka mig. På gravhällen är avbildade Kerstin Håkansdotter, död 1632, och hennes make, prästen Arvidus Haquini Hornius, som var staden Borås förste pastor, och som avled 1654. Omgivande paret är dessutom små bilder på alla deras barn. Två söner och nio döttrar, vilken av de sistnämnda är min anmoder Annika? 

Jag tittar länge på de uthuggna porträtten. Jo, det är faktiskt porträtt, inte bara uthuggna figurer. Man kan verkligen se hur Arvidus och Kerstin såg ut!  Det är en otrolig känsla att se sina egna anor blicka ut från stentavlan och faktiskt få en känsla för hur de kan ha sett ut när de levde. Däremot är texten på hällen ganska kraftigt bortnött. 

Jag kan knappt slita mig från gravhällen, men vill å andra sidan inte låta Lisbeth stå och hålla i den löstagbara trappan hela natten. Dessutom har jag gjort slut på filmen i kameran (detta var före digitalkamerans tid).  Trappan återbördas till sin tidigare plats, vi lämnar Fristads kyrka och återvänder till vår egen tid. 

En liten fotnot: Arvidus Haquini Hornius är, säger herdaminnet, inte begravd i Fristads kyrka. Det var nog meningen, men han råkade gifta om sig några år efter att Kerstin dött, och sedan överlevde han henne dessutom med över 20 år. Kanske var det därför? Eller så tyckte berörda instanser inte att han skulle begravas i en liten 'förortskyrka', utan inne i dåvarande nyuppförda flotta stadskyrkan, förste prästen där som han var. Vilket tyvärr innebär att hans gravplats idag är okänd och försvunnen med alla eldsvådor och ombyggnader som Borås Caroli har varit med om. Det hade varit bättre om han fått vila i Fristad, som det var tänkt! 

Bilden: Kerstin Håkansdotter och Arvidus  Haquini Hornius, gravhäll i Fristads kyrka, Västergötland. Foto: författaren 

Robert och Jenny Lidén. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Jenny Viktoria Blylod föddes 23 januari 1901 i Bjurvattnet inom Skellefteå socken som dotter till fältjägare Karl Blylod, bördig från Långselet, Skellefteå och hans första hustru Katarina Lundqvist, härstammande från Stenbäcken, Burträsk. Katarina avled i barnsängsfeber när Jenny var två år gammal. Jenny var yngst av sju syskon. På grund av moderns bortgång klarade inte fadern Karl av att ta hand om alla barnen. Därför fick Jenny tillsammans med sin syster Nanny växa upp hos en familj i Skråmträsk. Dit kom de år 1910.

Jenny utbildade sig till lärarinna och tjänstgjorde som detta under en period i just Skråmträsk. I december 1920 flyttade hon till Arnberg i Norsjö socken där hon fortsatte sin karriär som lärarinna. 1927 gifte sig Jenny med handelsbiträdet Robert Valdemar Lidén född 7 juni 1901 i Norsjö. Robert var yngst av tio barn till klockaren i Norsjö, Karl Otto Lidén och hans hustru Hilda Kristina Sjöström.

Robert och Jenny bodde en kort tid ihop i Norsjö innan de i oktober 1927 begav sig till Sorsele. Där öppnade Robert en järnhandel. Han blev en framgångsrik egen företagare. 1932 uppförde han en egen fastighet i Sorsele. Robert och Jenny fick inga egna barn men de adopterade en flicka som hade blivit moderlös vid födseln. Flickan kom från Nordanås, Sorsele.

Redan som 15-åring hade Robert börjat som handelsbiträde vid sin svågers järnhandel i Norsjö. Där blev han kvar ända tills han ingick äktenskap med Jenny.

Efter flytten till Sorsele och starten av järnhandeln där ägnade Robert all sin tid till affären samt hemmet. Tillhörande en musikalisk släkt, som Robert ju gjorde, var föga förvånande sång och musik hans stora fritidsintressen. Under tiden i sin hemsocken tillhörde han mans- och kyrkokören i Norsjö. Lidén sjöng andra bas. Han hade deltagit i sångarfärder till Lycksele 1924 och till sångarförbundets kongress i Umeå 1918. Tillsammans med sin hustru tillhörde han kyrkokören i Sorsele sedan denna bildades 1928. Han var också en del av Sorsele Manskör. Därutöver var Lidén medlem i Övre Norrlands järnhandlareförening och Södra Västerbottens köpmannaförbund. Han ingick i styrelsen för Sorsele köpmannaförening. Sorsele skytteförening och Sorsele jaktklubb var han dessutom medlem i.

Tack vare sitt goda hjärta, sitt gladlynta humör, sitt vänliga och sympatiska sinnelag hade han förvärvat sig allmän uppskattning och respekt av alla som hade kommit i kontakt med honom, d.v.s. hela Sorsele socken.

Jenny var känd som en duktig och mångsidig kvinna. Hon avled 18 juli 1952. På äldre dagar blev Robert Lidén blind och ett år före sin bortgång bröt han benet. Han slutade sitt jordiska liv söndagen 16 februari 1964 på Sorsele sjukstuga.

Idag är det Släktforskningens Dag och många föreningar ordnar publika arrangemang. Eller hade i alla fall tänkt att göra. Här i Västerås ställde vi in för ett tag sedan och nu i januari har jag fått meddelanden om det ena inställda arrangemanget efter det andra.

Så trist det är med pandemi... Men bra att vi inte är ute och smittar varandra.

Jag skulle hållit ett föredrag idag om fastighetsforskning, på Stadsbiblioteket i Västerås. Hade vi inte ställt in här så hade jag ändå inte kunnat genomföra detta för jag ligger sjuk i covid. Till slut fick även vi det i min familj. Vi är fyra sjuka vuxna, de andra tre har testat positivt och själv ska jag ta testet nu på morgonen. Men det är ingen tvekan. Lätt identifierade symptom, som jag ser det.

För mig blev det som en rejäl förkylning, och det är jobbigt nog. Förmodligen hade det blivit betydligt värre om jag inte hade tagit mina tre vaccinationer.

Här om dagen fick jag i mitt Facebookflöde reklam för Släktforskardagarna 2022 i Skövde. Det gillar jag förstås. Hoppas, hoppas... Tänk om det kunde bli möjligt att träffas igen, efter två förlorade pandemiår.

Ändå har vi släktforskare gjort bra ifrån oss, med hjälp av den digitala tekniken. Vi har haft digitala styrelsemöten, arbetsmöten och stämmor. Jag har hållit flera digitala föredrag och en kurs och det har fungerat bra. Vi har lärt oss. Vi sätter oss inte bara och väntar på bättre tider.

Under den här sjukveckan så har jag ändå försökt mig på lite släktforskning, det är ju svårt att släppa helt. Men den där coviden är på ett sätt värre än förkylning, för hjärnan blir trött också. Så jag vill inte ha detta igen, men så kan det ju mycket väl bli. Omikron är ju hur smittsam som helst.

Intresset för släktforskning har i alla fall inte minskat, tvärtom. Det verkar som om fler har börjat fundera på sin släkthistoria när man nu periodvis suttit hemma i social isolering. Jag har fått många fler kontakter med frågor och funderingar under pandemitiden, jämfört med tidigare. Och då gör en ju ändå något bra av det här dåliga, om en börjar släktforska.

Många verkar ha blivit nyfikna på sin släkthistoria under pandemin. Det här är ett okänt bröllopssällskap på ett foto från Museet i Gränna. (Bild: Public Domain).

Varje år publiceras det sammanställningar på nya ord, som enligt uppgift inte funnits tidigare och som nu anses vara tillräckligt förankrade för att få lite av en officiell status. Ett av årets ord var jobbonär, som ska vara en pensionär som också har ett jobb med lön.  Jag undrar om det finns ett bra ord för de som är pensionärer och som har ett jobb utan lön, kan det bli någon form av volosionär, en blandning av volontär och pensionär. 

Fast hur kom jag nu in på detta med nya ord, det finns ju en massa gamla fina ord som inte hörs så ofta, varför inte börja använda de orden istället för att hitta på nytt hela tiden. En del av de ord som dyker upp kanske många känner till, men för mig dyker de upp då och då när jag släktforskar. Ett sådant ord, kanske självklart för vissa, var myndling.  Det stod framför ett namn på en ung flicka och det var faktiskt första gången jag sett det. Om det beror på att jag läst fel böcker eller om det inte används i de delar av Sverige som jag kollat på, må vara osagt. Ordet i sig är ganska lätt att förstå, men det är ju inte alltid som betydelsen är den som det borde vara.

I detta fall så blev det uppenbart att det hade med förmyndare och att myndling var den som förmyndaren var satt att ta hand om. Men vilken skillnad var det på fosterdotter och myndling, det kanske någon kan svara på. I det här fallet är det ung flicka, som föds oäkta i Stockholm, mammans namn anges men jag hittar inte någon med det namnet och den angivna åldern. Hon placeras hos en vaktmästare några år, tycks försvinna under något för att sedan dyka upp i Blekinge. Hur han placerades hos vaktmästaren återstår att hitta, hon finns inte med i Allmänna Barnhusets rullor, så det kanske skedde genom något av de andra barnhus om fanns då.

Detta är inte myndlingen, utan en annan emigrant. Foto i författarens ägo

I Blekinge, där jag stöter på begreppet myndling, finns hon hos en premiärlöjtnant av adlig börd och dennes hustru, också hon av adlig börd.  Hur hamnade flickan hos dessa båda?  Visserligen hade de varit gifta sex år, utan egna barn, men jag förundras över hur flickan hamnade i det sällskapet.  Hon blev med säkerhet väl mottagen och bodde kvar med sina fosterföräldrar och nämns med fosterfaderns adliga efternamn när det blir dags för lysning. Det blir intressant att försöka hitta lite mer om när och hur hon börjar använda det namnet. Undrar vad släkten sa, men det kanske inte har så stor betydelse.

Att flickan fick ett bra liv, det verkar klart och hon gifter sig, får barn och emigrerar senare till Amerika. Det finns en del intressanta spår att följa runt familjen i olika register. Det tycks finnas oanade möjligheter att skapa hur konstiga relationer som helst, men det får bli en annan historia för det blir så invecklat med födslar långt efter mammans död och halvsyskon här och där. Numera tror jag mig veta lite mer om myndling och i just detta fall också myndlingens liv, men det återstår att hitta hur det var i början på hennes liv, det får bli underlag till en framtida blogg.

Har du många myndlingar i din släktforskning?

"1831 4/12: Drängen Nils Persson Burström från Lövånger nu i Yttervik, och pigan Catharina Andersdotter ifrån Skråmträsk nu i Yttervik" .  Detta utdrag ur Skellefteå landsförsamlings vigselbok kom att bli avgörande på flera sätt för undertecknad, då fortfarande ganska grön släktforskare. Dels för att jag äntligen förstod varför Nils inte fanns med i Skellefteå landsförsamlings lätt sönderbrända födelseböcker, dels för att jag förstod hur hans och Catharinas vägar hade korsats. Dels markerade den här vigseln, fast det visste jag inte då, slutet på mina norrländska rötter. Året därpå, 1832, hittade jag nämligen Nils Burström på Söder i Stockholm, inflyttad i Göta Livgarde och 'övningskorpral' i Klerckers kompani.Den civila adressen var Maria församling, och där fann jag så småningom mormors mor i födelseboken år 1841. Jag tror att Charlotta, som hon hette, kom som en verklig överraskning för föräldrarna, Catharina Andersdotter var då redan 43 år gammal. Maken, nu färdigutbildade korpralen Nils, var däremot en bit yngre, född 1811 som han var. Jag hade sett  Nils några gånger i de militära rullorna innan inflyttningsboken, och få av mina anor har fått så många felaktiga födelsedatum som han. Han ska vara född 1800, 1805, 1808 och 1811 enligt de militära husförhörslängderna. Och datum är inte heller detsamma, allt från januari fram till det riktiga, 23 oktober, har förekommit. Och någonstans dök det fatala misstaget med Skellefteå landsförsamling upp i böckerna. Inte så konstigt kanske, det var ju där Nils hade bott, och där han gifte sig med Catharina Andersdotter. Men jag drog en lättnadens suck över att slutligen hitta honom i Lövångers födelsebok och husförhörslängd. Där finns han, prydligt inskriven med föräldrar och en rad syskon i husförhörslängden. 

Men när Nils och Catharina drog iväg till Stockholm, vilket de alltså gjorde 1832, så blev det slut med norrlandsrötterna. Charlotta, deras enda gemensamma överlevande barn, föddes som sagt i Stockholm, och hennes enda överlevande barn, min mormors mor, hamnade i Södermanland. 

Nu är kanske inte slutet så fullkomligt ändå. Både Nils och Catharina hade ett flertal syskon, och det finns säkert ättlingar till dessa i södra Västerbotten idag. Sedan fann jag också att Catharina i yngre dagar fått en son utom äktenskapet. Denne son placerades tidigt hemma hos hennes föräldrar i Skråmträsk, och jag ska förstås försöka ta reda på om denne halvbror till mormors mor bildade familj. 

Ett annat frågetecken finns också. Catharina Andersdotter dör i Stockholm 1853, i en av de sista koleravågor som sveper genom staden. Maken Nils, numera före detta korpral, finns i längderna på Ladugårdsland fram till 1859, men sedan försvinner han utan att vare sig ha dött eller flyttat. Charlotta hade då för länge sedan flyttat hemifrån. Jag har börjat fundera på om Nils möjligen for tillbaka till Norrland...? 

Vad tror ni? 

Bilden: Byske älv, som dock brusar fram lite längre norrut än paret Burströms jaktmarker.... Foto: författaren

Salomon Karlsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Salomon Valfrid Karlsson föddes 8 juli 1888 i Fäboudden, cirka tre kilometer väster om Granträsk, Burträsk som son till Karl Anton Andersson och hans hustru Eva Kristina Fredriksdotter. Salomon var barn nummer fyra i en syskonskara på sex. När han var sju år gammal avled hans mor. Salomon övertog hemmanet i Fäboudden efter sin far. Han skötte också om sin fader till dennes bortgång 1936.

Karl Anton var den som först bosatte sig i Fäboudden. Han odlade upp fyra hektar mark. Sonen Salomon Karlsson övertog som sagt gården efter fadern Karl Anton. Till närmsta granne i Granträsk var det ungefär tre kilometer. Dit färdades Salomon vintertid på skidor, sommartid med båt. Salomon var lite av en enstöring, han älskade ensamhet. Sedan faderns bortgång skötte han allting själv, så väl inom- som utomhussysslor. Detta utom några som helst moderna hjälpmedel. I kammaren där han bodde, stod två gustavianska sängar, ett bord, några stolar. Spis fanns så klart också men under sommarmånaderna tillagade han sin mat på spritkök. På Fäboudden ville han bo så länge hälsan medgav. På Fäboudden fanns varken elektricitet, telefon eller radio, varför vintermörkret och den dåliga kontakten med grannarna blev ganska kännbart. De gångna årens ensamhet medförde att Karlsson fann sig i detta. Med tiden hade hans levnadsvillkor blivit en självklarhet för honom.

När Fäboudden var som mest produktiv fanns där fyra kor och en häst. Det mesta av födan till kreaturen togs från slåttermyrar i närheten men den största mängden hö bärgades från odlingen. De enda djur Salomon Karlsson hade på 1950-talet var en häst och en hund. Dessa två djur skulle bo kvar där, tills de var redo för bödeln, som Karlsson själv uttryckte sig.

Som 12-åring erhöll Salomon Karlsson arbete hos Robertsfors AB som ägde skogen i området på den tiden. Det var en hård tid. Vad det nu än berodde på fick Karlsson alltid det sämsta avverkningsområdet, skrotet som ingen annan ville ha, men inte fick Salomon något högre avverkningspris än vad de bättre gynnade avverkarna hade. Detta berättade han själv i en tidningsintervju vid 70 års ålder.

-Men skogsbolaget har väl låtit höra av sig i form av pension i likhet med andra skogsbolag, som ger gamla trotjänare en årlig pension, sedan de fyllt 70 år? Undrade tidningens utsände.

-Nej, svarade Salomon. Det gick inte att ta miste på äktheten i hans kommentar!

Salomon försörjde sig huvudsakligen som skogsarbetare, vilket har nämnts ovan. De sista åren när hans far levde, var arbetsbördan särskilt tung för honom eftersom hans arbetsplats vid den tiden flertalet gånger låg en halvmil från Fäboudden. Salomon skulle då färdas med häst fram och tillbaka i alla väder. Under såväl höst som vår var han många gånger i livsfara då isarna varken bar eller brast. Hans seniga och starka kropp räddade honom i alla situationer. Även på sjön Granträsket var Salomon med om många hårda duster, då stormen rusade fram och man blott hade tillgång till vanliga så kallade spelflottar att dra de stora timmerflottarna med.

Fiske och jakt var två intressen som Salomon gärna ägnade sig åt. Fisket i Granträsket försämrades markant efter uppdämningen.

Salomon brukade tobak liksom de flesta män gjorde på den tiden. Närmaste affär fanns i Kalvträsk, några kilometer bort. Där inhandlade han sin tobak. Anselm Gustafsson från Granträsk brukade ibland lifta med Salomon hem. Salomon körde ju häst och efter ett tag under hemfärden somnade han. Anselm steg av hästen och klappade den på ryggen. Då fortsatte den att trava och de kom sig hem till slut.

Vid 70 års ålder hade Karlsson fortfarande en sällsynt kroppslig och andlig spänst. När man såg Salomon kunde man tro att åldern gör en människa fysiskt och psykiskt svag, är en cynisk överdrift.

När åldern ändå tillslut gjorde sig påmind köpte Salomon ett mindre ihopsättningshus som han placerade i grannbyn Granträsk där han bodde ett antal år. Vid 78 års ålder fick han plats på ålderdomshemmet i Burträsk. Skogsfastigheten på Fäboudden sålde han till Robertsfors AB i samband med avflyttningen.

Under en promenad i Burträsk samhälle 29 januari 1970 avled Salomon Karlsson i en ålder av 81 år. Han sörjdes närmast av många syskonbarn.

Fotogenlampan lyser fint i stugan men ger inte särskilt bra ljus. Eget foto.

Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Då var det ganska skumt i husen, framför allt under vinterhalvåret. Och värmen från spisen tog sig inte alltid ut i hörnen.

Min pappa växte upp i ett torp i Halland. De var åtta barn i torpstugan. Min farmors far bodde där också, han var änkling. Pappa föddes 1926 och de flesta av hans syskon var äldre. 1935, när stugan nog kändes trång, byggde farmor och farfar ett nytt bostadshus på tomten.

Torpet var friköpt och hade blivit ett småbruk. De nyodlade och förbättrade. Men el drog de inte in, det var fortfarande en onödig nymodighet i deras tid. 1940 brann huset ner och ett nytt byggdes, men inte heller då kostade de på elektricitet, det dröjde till slutet av 1940-talet. Kanske räckte inte pengarna.

Tänk att leva med bara några timmars ljus mitt på dagen under flera månader av året. Vara van vid att det alltid är lite skumt i rummet. En fotogenlampa lyser inte upp som elektriskt ljus. Man var van vid mörkret. Och det fanns de som var rädda för det starka och genomträngande elektriska ljuset, när det kom. Jag kan förstå dem.

Kan ni tänka er hur det var att leva i mörker och kyla på vintrarna? Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Säkert är det en del av er som läser detta som själva växt upp utan elektriskt ljus eller centralvärme hemma.

Mina första år i livet på 1950-talet bodde vi också i ett torp. Vi hade elekricitet men inte centralvärme och inte heller vatten inne. Min mamma har berättat att det kunde bli en ishinna på vattnet i hinkarna i köket under kalla vinternätter. När jag var fyra år flyttade vi till en nybyggd och modern villa, så själv minns jag inget av detta.

Idag är det brist på mörker i våra liv. Gatlyktor och ljus från fönstren runt om oss gör det svårt att se stjärnorna en klar vinternatt. Det kan jag sakna som stadsbo. Men kylan saknar jag inte, inte efter att flera år på 2000-talet ha bott i ett äldre vedeldat hus där det ibland på vintern kunde vara neråt 15 grader när vi vaknade på morgonen. Då var det bara att skynda sig ner i källaren och få fyr i pannan. Och så på med raggsockorna och ylletröjan tills värmen stigit några grader.

Visst är det mysigt med kakelugn när det knastrar från brasan. Men var det husets enda värmekälla blev det nog inte så varmt. Eget foto.

Trettondagen, en dag som säkert har lite olika betydelse för var och en.  Trettondagen avslutar det kyrkliga julfirandet, men det innebär inte att alla slutar med jul för det, för det håller många på med till tjugondaknut, först då ska granen dansas ut.  Trettondagen kopplas också till de vise männens ankomst, när det gäller berättelsen om det som skedde i Betlehem. Undrar om inte Lucias stjärngossar också hoppade från den dagen till den 13 december någon gång under seklens lopp.

Trettondagen borde ju också vara en dag men inte gör någonting, eftersom många kopplar talet tretton till otur. Varför riskera att göra något, det kan ju bara bli fel denna dag. Undrar hur just talet tretton blev kopplat till otur, får ta reda på det till någon annan gång.

Fri bild av Zhen Hu på Unsplash

För en del tycks talet 13 vara behäftat med tur istället. Att få tretton barn förr i tiden var inte helt ovanligt, det gällde ju att säkra återväxten och se till att det fanns de som tog hand om föräldrarna på ålderns höst. Undrar om man hade någon fundering talet 13 och dess otur när det var dags för mamman att föda. Fast det var ju riktigt riskabelt med varje födsel, så det kanske inte vara någon som blandade in oturstänkandet vid nummer tretton. Kanske tvärtom. Det hade gått bra tolv gånger så varför inte denna gång också. Ja, det blir lite raljerande, det var säkert inte lätt, och ska vi vara lite allvarliga så måste det vara verkligt slitsamt för en mamma att föda sitt trettonde barn.

Jag tittar bland familjer lite längre bak i historien, och förundras över en familj med just tretton barn. Innebar det otur med barn nummer tretton, eller hur blev det. I just denna familj så tycks det inte ha påverkat, det finns egentligen tecken på det motsatta. Det verkar ha varit tretton barn, med en enastående tur, alla når vuxen ålder. Inte ett enda av barnen möter det öde som var så vanligt förr, med den höga barnadödlighet som var så allmän. Det verkar ha funnits mat till alla, det verkar inte som någon sjukdom letat sig in i huset och spridit sig mellan de tätt liggande barnen.

Undrar förresten hur sov de, när de hade 13 barn i en torparstuga. Lågt i tak så det gick nog inte att ha några våningssängar, och hur många utdragssoffor kunde man ha för bäddas undnan mpste det säkert göras på dagen, för inte satt man i sängarna och åt. Att äta förresten, hade man sittplats och hur stort var bordet. Det kan bli många funderingar, inte minst hur det blev när föräldrarna lämnat jordelivet och det skulle fördelas arv, Visserligen fick flickorna bara hälften av vad pojkarna fick, men det kan inte ha blivit mycket per barn när boet skulle delas.

Nu var det inte all som hade såna problem, om sängplats, matplats och fördelning av arv. En annan familj där det föds 13 barn hade inget barn kvar när det var dags för bouppteckning. Barn föddes och barn dog och till slut måste det ha varit fruktansvärt att vara förälder och se att ingen klarade sig, inte någon blev kvar. Naturligtvis måste det vara lika obarmhärtigt oavsett antal födda barn, så vi ska nog inte koppla det just till talet tretton.

Har du familjehistorier om familjer med stora barnkullar, där ödets lott varit så olika?  Alla överlever eller ingen, hur känns det att titta på släktforskningsprogrammet olika rapporter och konstatera att denna gren blev stor och stark eller dog ut helt. Kan vi sätta oss in i hur föräldrarna tänkte på slutet av sitt liv när de såg tillbaka och antingen var omringade av vuxna barn eller satt helt ensamma, med alla barnen på kyrkogården.  Olika öden med olika känslor.

Så nu är det Trettondag och då önskar jag alla på en så God Fortsättning som möjligt!

Johan och Hilda Renlund 1957. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Anton Renlund föddes 1882-12-22 i Holmselet, nära Finnforsfallet inom Skellefteå socken som son till torparen Per Anton Renlund, barnfödd i Lund, Skellefteå socken och hans hustru Greta Magdalena Östensdotter, bördig från Holmselet. Johan var barn nummer fyra i en syskonskara av åtta. 1905 flyttade J. A. Renlund med sina föräldrar och tre syskon till Nyholm där föräldrarna hade köpt ett hemman.
1910 flyttade Johan Renlund till Inre Ursviken. Han arbetade som dräng (stuvare) hos handlanden och sjökaptenen Hampus Claudius Klockhoff. 1911 flyttade han tillbaka till Nyholm och övertog hemmanet där efter sin far. Två år senare vigdes Johan med Hilda Fredrika Dahlqvist född 1887-04-10 i Södra Olofsberg, Skellefteå socken, dotter till bonden Erik Dahlqvist, barnfödd i Brännfors, Skellefteå och hans hustru Katrina Johanna Gabrielsdotter, bördig från Bastunäs inom samma socken. Hilda var yngst av åtta syskon.
1924 såldes hemmanet i Nyholm. Familjen som då bestod av föräldrarna Johan och Hilda samt fem barn flyttade till Sandberg inom Skellefteå socken där de hade köpt ett mindre jordbruk. Detta innehade familjen i flera år innan de 1940 slog sig ner i Hildas hemby Södra Olofsberg. De hade köpt en hemmansdel i byn.

1942 såldes hemmanet till ena sonen. Johan och Hilda bodde dock kvar på gården även efter försäljningen. En stor sorg för makarna Renlund var när yngste sonen avled 1927, vid knappa sex års ålder.

J. A. Renlund var kristligt intrJohan och Hilda Renlunds gård i Södra Olofsberg på 1950-talet. Okänd fotograf. Privat bildsamling.esserad och en avhållen samt respekterad granne. Efter flera års sjukdom somnade han in på kronikerhemmet i ÅselRenlunds torp i Sandberg cirka 1940. Okänd fotograf. Privat bildsamling.e 1 oktober 1958, 76 år ung. Efter makens död bodde Hilda kvar hos ena sonen med familj i Södra Olofsberg. Denna son gick dock bort 1963 varför Hilda inte kunde bo kvar. I början av 1967 flyttade hon dock till Adakgruvan i Malå församling och vistades där hos en annan son med familj. På sjukstugan i Malå slutade hon sina dagar den 7 april 1969, tre dagar före sin 82-årsdag.
Bilden nedan visar makarna Renlund i Södra Olofsberg 1957, alltså året före Johans död.

Årets första dag, då ska jag naturligtvis börja med att önska er alla ett riktigt Gott Nytt Släktforskarår! Det kan också vara på sin plats att både blicka bakåt och framåt.

Ser jag bakåt finns det mycket att glädjas över även om pandemin lagt sig som en våt filt över våra liv. Bästa tre julklapparna för släktforskare tror jag var Sveriges dödbok 1830-2020, förlängning av Arkiv Digitals databas Befolkningen i Sverige bakåt till år 1800 och samma företags tillägg av sökbara bouppteckningar. Mycket bra hjälpmedel som underlättar för mig som släktforskar. Tack!

Den nya Sveriges dödbok får mig också att se framåt. För oss med Macdator går den inte att använda, inte utan tilläggsprogram och det hoppar jag över. I stället har jag kommit överens med ett par släktforskare i min släkt om att jag får skicka frågor om sökningar i databasen. För mig kommer det nog att fungera bra en tid men i längden är det ohållbart om jag ska fortsätta arbeta som släktforskare.

Så för det nya året hoppas jag på att en nätbaserad databas blir verklighet. Alltså att jag genom inloggning och abonnemang kan få tillgång till Sveriges dödbok. Visserligen har de flesta i Sverige PC men jag tror att antalet Macanvändare växer. Tar jag vår lokala släktforskarförenings styrelse som exempel så har tre av oss nio ledamöter Mac, resten har PC. Dessutom är det nog en del idag som använder surfplatta eller mobil för att släktforska och göra sina registreringar i släktträd på nätet. Då kan man inte använda en databas köpt på usb-minne och som kräver fysisk installation. Så min vädjan till förbundet är att skynda på utvecklingen av en databas på nätet.

Databaser och sökbara register är väldigt bra verktyg för släktforskare, så länge man går till källan och kontrollerar uppgifterna. Ibland har det blivit fel, det som registreraren tolkat och skrivit in. 1766 gifte sig en kvinna från byn Ulvstorp men i databasen står det Mostorp, en by i samma socken. När jag läste i kyrkboken förstår jag verkligen att det blivit fel, den handstilen var inte lätt att tolka. Ett annat exempel är en man som föddes 1840 men i kyrkböckerna har han som vuxen fått födelseåret 1846 och det är så klart det år som också är sökbart. Ett fel som väldigt lätt kan uppstå. Och så många gånger siffran 4 tolkats som 11, och tvärtom.

För min personliga del som släktforskare ser jag också fram emot det året som nu ligger för mina fötter. Prio 1 är att göra klart två släktböcker om min egen släkt. Jag har också flera kundprojekt på gång, uppdrag som är påbörjade och ska slutföras under året. Stora släktutredningar tar sin tid och en del kunder har jag arbetat för i flera år. Det är roligt, och det känns nästan som att jag lär känna kundens släkt lika väl som min egen. Jag ska också bistå en svägerska med hennes nästa släktbok, något jag verkligen gör med glädje för det är såå roligt att ha en svägerska som är en verkligt superengagerad och kunnig släktforskare. Jag har faktiskt två svägerskor som är erfarna släktforskare.

Det är några år sedan jag fyllde pensionär och kanske borde jag gå i pension i år? Fast jag tror inte det, med ett så roligt arbete som att släktforska är det svårt att sluta. Men jag jobbar inte heltid utan tar mig tid för min egen släktforskning också. Tänk att det finns något så roligt och intressant som att leta i gamla arkiv efter pusselbitar om människor som är döda sedan många år.

Min mormors lite oskarpa konfirmationsfoto från (troligen) 1918 får illustrera mitt första inlägg för året. Hon sitter som andra från höger i andra raden. Hon hette Alida Johansson och konfirmerades i Gällareds kyrka i Halland.

Tacksamhet. Är det något vi kan koppla till släktforskning?  Det beror kanske mest på hur vi ser på vår släkt och de sammanhang de verkat i. Visst kan jag vara tacksam för att förfäderna funnits, annars hade det inte funnits någon som skrev dessa rader. Och visst kan jag vara tacksam att den som förde kyrkboken skrev upp när de föddes och dog, annars hade jag knappast kunnat hitta dessa uppgifter.

Men tänk om mina förfäder emigrerat istället för att släpa på små tegar eller slita i de arbetsmiljöovänliga bruken. Tänk om de flyttat till Kalifornien och hittat guld, stora mängder guld. Hade jag då suttit framför datorn och skrivit en bloggpost på det ganska udda språket svenska, eller hade det varit för en kolumn i någon stor tidning, kanske med en pik mot förutvarande eller nuvarande president. Kanske hade jag arbetat på ett DNA-företag, för de flesta finns ju på andra sidan atlanten, åtminstone de flesta laboratorierna.

Å andra sidan kan det vara skönt att sitta säkert i en miljö som har gamla anor och där det är lått att hitta släkten. Tänk bara på skillnaden mellan de amerikanska folkräkningarna, som gjordes vart 10:e år. Inte lätt att få kontinuitet i släkten då inte, speciellt som det mesta av 1890 års uppgifter brann upp, så där är hoppet 20 år istället. En del som har släktingar där kyrkböckerna förstörts förstår säkert hur det känns att forska i det Amerika som en gång fanns.

Men just nu känner jag tacksamhet till David Olsson.  Jag vet egentligen inte vem han är, eller rättare sagt var, för han lever inte idag. Han har lämnat något till mig och min släkt. Små maskinskrivna lappar med namn och plats och ett kort följebrev, med lite historik om min frus morfar. Att de små lapparna sitter instuckna vid porträttfotografier, i de två album som varit ute på vift och nu hittat hem, gör att det går att hitta historien bakom de avbildade personerna. Fiskardottern från Valön som gifte sig med en kusin till morfadern, soldaten som kom från Götlunda, en dräng från Sickelsjö och många fler får liv och kan placeras på rätt ställe bland alla kyrkboksuppgifter.  Alla får inte plats i släktträdet, för det finns inga linjer till dem, men de platsar ändå bland alla de minnen som forna generationer lämnat efter sig.

Kort i författarens ägo

Vilken tur att David hann se albumen och orkade skriva ner uppgifterna och dessutom pilla in de små lapparna vid rätt kort.  Han måste haft en känsla av ordning och önskan om att förmedla sin kunskap till de som kom efter.

Sen vet man inte alltid hur det går till när album och andra saker vandrar inom och utom släkten. Ibland kan det dyka upp det mest konstiga saker på helt oväntade platser. Det som man ibland tror är helt försvunnet finns bara där och kanske finns det något mer som gör att det går att komma på hur det återfunna vandrat runt.  Finns det en anteckning om var, i just detta fall, lådan med albumen varit och hur har de senare hittat till vårt hus. Hade lådan hamnat fel och någon hittat den och letat rätt på någon med koppling till bilderna. Fanns den där hela tiden men ingen tittat i den?

I just det här fallet, med korten kommenterade av Daniel, är det lite oklart, men jag tror mig veta var lådan fanns för sex år sedan, om det nu har någon betydelse.  För döm om min förvåning när det bland fotografierna finns en grå plastpåse.  Den är definitivt inte från den tiden då fotografierna togs, och inte heller från den tid då de små lapparna stacks in. För de som har fått ett DNA-kit från FamilyTreeDNA i sin hand för några år sedan, skulle känna igen förpackningen, det är ett oanvänt kit. Det går att se när kitet skickades från Houston, 15 februari 2015, så nu kan vi göra ett försök till för att se att de äldre kiten fungerar. För användas ska det göras, och även om det inte blir på den som det var avsett för först, så blir det en närstående.

Och tänk att det går att hitta så olika saker i samma låda, och hade jag inte släktforskat hade allt åkt till tippen, gammalt som hyfsat nytt. Visst finns det mycket att vara tacksam för, eller hur.

Jag önskar er alla ett riktigt Gott Nytt År,

och hoppas det finns mycket att vara tacksam för under hela det kommande året.

Petrus och Signe Viklund. Vigda 1921. Fotograf: Maja Åström, Bureå. Privat bildsamling. Petrus Alexander Viklund såg dagens ljus 17 februari 1891 i Sjöbotten inom dåvarande Skellefteå socken. Han var näst yngst av sju syskon. Föräldrarna hette Karl Anton Salomonsson Viklund och Anna Karolina Olofsdotter Hedlund, båda bördiga från tidigare nämnda by.

Petrus övertog fädernegården i samband med sitt giftermål 1921 med Signe Elisabet Stenlund född 5 augusti 1893 i Sjöbotten, dotter till Petrus Stenlund och hans hustru Margreta Katrina Bergström, båda härstammade från förutnämnda by. Mangårdsbyggnaden på gården som ännu står kvar, är byns äldsta. Uppförd 1781 enligt uppgift. I Petrus och Signes hem fostrades åtta barn, varav ett endast levde i 16 dagar.

På gården fanns 1943 en häst, fem kor, två grisar och två höns. Vid sidan av jordbruket var Petrus byaslaktare. Man kunde se honom komma cyklande med en halv gris under armen. Utöver detta arbetade Viklund även som stuvare. Med andra ord hade han full sysselsättning från tidig morgon till sen kväll. Arbetslöshet hade nog för honom aldrig existerat. Petrus slutade som stuveriarbetare vid 67 års ålder. Då hade han tjänstgjort i nästan 40 år.  

Personligen var Petrus Viklund, som hade en jämnårig kusin med samma namn, en god granne och vän. Gladlynt, humoristisk och positiv var tre andra utmärkande egenskaper för honom. Därtill var han utrustad med en sällsynt kraftig ”högtalaranläggning”, varför det aldrig var svårt för honom att göra sig hörd. Att vara högröstad var nog något som fanns i släkten, för Petrus hade en farbror som också hördes långa vägar när han talade.

Signe var äldst av sju syskon och fick därför tidigt ta ansvar i hemmet. Efter ingånget äktenskap med Petrus blev hushållet och familjen hennes största intresse. Hon var en omsorgsfull mor och en riktig barnavän. Med säkerhet kan sägas att hon var omtyckt av alla som hade lärt känna henne.

1962 överlät Petrus och Signe jordbruket till yngste sonen men de bodde kvar på gården fram tills de gick bort. Två år senare, på onsdagen 2 december 1964 avled Petrus Viklund hastigt i sitt hem. Hans bortgång väckte förstämning i byn och även bland hans tidigare arbetskamrater inom stuveriet.

Liksom sin make var Signe kristligt intresserad. 1976 firade Sjöbottens EFS-förening 70 år. Den enda medlem som hade varit med sedan begynnelsen 24 maj 1906, var Signe Viklund. Hon var vid jubiléet 83 år gammal och hon somnade in på Skellefteå lasarett två år senare, närmare bestämt tisdagen 16 maj 1978.

Att blogga i julhelgen betyder väl att jag måste nämna julen? Vi är ju mitt uppe i den när detta inlägg publiceras. Så jag ska berätta om en av mina många släktingar, en kvinna som föddes annandag jul den 26 december 1822. Det är alltså precis 199 år sedan nu. Hon hette Anna Katarina Petersdotter och var min farfars farmor.

Faktum är att hennes make Olaus Larsson nästan är född på julen också. Han föddes den 27 december 1821, dagen efter annandagen. Alltså för precis 200 år sedan nu på måndag.

Båda två var födda i Gärdhems socken i Västergötland och Olaus är från samma släktgren som jag bloggade om för två veckor sedan. De gifte sig 1845 och fick sedan nio barn. Av dem var min farfars far Johan äldst. Fyra av barnen dog som små. En av döttrarna hette Anna Beata och det är hennes efterlevande som identifierat Anna och Olaus på fotografiet. På baksidan står deras namn och födelsedatum och det är jag tacksam för idag, för annars kanske jag inte hade fått veta hur min farfars farföräldrar såg ut. Fotografiet kommer från en senare efterlevande, släktforskaren Neta Hedberg, och jag såg fotografiet allra första gången för fyra år sedan. Tack!

Till vänster: Fotografiet på Anna Katarina Petersdotter och Olaus Larsson. Till höger: Platsen för Baggårdstorp i Gärdhems socken, ett av torpen de bodde på. Vi letade upp platsen på hösten 2019, min ene bror står och tittar på resterna av ett gammalt torp i bakgrunden. I förgrunden finns lämningar efter en byggnad, kanske en äldre torpbyggnad. Eget foto.

Om deras liv vet jag inte så mycket. De var torpare, flyttade flera gånger och dog fattiga. Kanske var det dottern Anna Beata, som gift sig med en köpman i Göteborg, som ordnade med fotograferingen. Jag är glad att fotografiet finns och att det har bevarats. De är fyra generationer från mig, det är inte så långt. Vad har jag fått från dem? Det har jag ingen aning om. Kanske något karaktärsdrag? Annas näsa?

Före pandemin, hösten 2019, hittade vi (mina bröder och jag) resterna efter ett av torpen där de bott. Strax därefter kunde min ene bror lokalisera platsen för ett annat torp de haft.

Olaus Larssons farmors föräldrar hette Brita Olofsdotter och Jon Algotsson och bodde också i Gärdhems socken. Större delen av min farfars släkt kommer därifrån. Brita och Jon hade också en bemärkelsedag på julen, de gifte sig på annandag jul 1757. Förmodligen var det inget man firade på den tiden, och att gifta sig mellan jul och nyår var ganska vanligt förr. Idag har vi nog oftast annat för oss.

Julen är här, och snart också nyår, och då finns det kanske lite tid över att fundera på lite annat än det dagliga slitet. Att sätta sig ner och spendera några minuter på helt oviktiga saker och kanske låta fantasin få spela fritt.  Som släktforskare finns det många uppslag och nog kan tankarna få sväva iväg.  Och åtminstone jag drömmer ibland om en sådan där tidsmaskin som det berättades om när jag var ung- Att få resa i tiden och få se hur det var förr.

Vissa nyheter gör att mina funderingar får lite andra perspektiv, det är inte bara det som hänt de senaste hundratals åren som blir intressant. Hur ska vi förhålla oss till det som har lite längre tidsrymd, där det inte finns någon egentlig dokumentation men där vi kan spår av något riktigt gammalt. Läste just om embryo, som hittats i Kina. Det sägs att det är runt 70 miljoner år gammalt, men att det går att se alla detaljer och att det ser precis ut som våra dags fåglar. Finns det alltså en koppling mellan en flygande dinosaurie och skatan utanför mitt fönster. Tänk om man kunde ta DNA-test på embryot och fågeln för att se om det finns likheter,

70 miljoner år, det blir ganska många varv som jorden snurrat på den tiden, med solen på samma ställe och med en himmel som ser nästan likadan ut som idag. Undrar hur det skulle kännas att ta sig till den tiden, fast det vill till att det finns precision i maskinen som ska ta mig tillbaka. Jag vet inte riktigt hur man kan räkna ut mycket fel en sån där maskin kan ha, men blir det 0,08% för kort tid från embryobesöket och häråt, då lär jag kunna hamna i Karin Bojs bok, som den första ut ur Afrika, eftersom jag då hamnar 54 000 år för tidigt på min återresa.

Det är långt tillbaka men ändå bara en litet, liten del av den tid jorden funnits. Tänk om jag då har med några testkit och kan svabba några av de jag möter, då kanske vi får nya kunskaper om människans genetiska utveckling.   Detta naturligtvis beroende på att tidsmaskinen fortfarande fungerar och kan ta mig tillbaka till nuet, med de små provrören i behåll. Får kanske fuska lite och strunta i att ange födelsetid på den blankett som ska fyllas i, vet inte om systemet klarar av negativa siffror.

Men när jag förhoppningsvis kommer åter till rätt tid, så finns det, förutom mina medhavda tester en utmaning till.  Dinosaurier och de första ut ur Afrika må vara intressanta, men nu i dagarna är det ännu mer intressant att topsa tomten så att vi kan börja spåra hans, eller är det en hon under masken, ursprung. Vem vet vilka träffar ett sådant test kan ge.

Foto tillhörande författaren

Jag gjorde ett försök tidigare att testa tomten och just den här vet jag faktiskt vilka haplogrupper han har på sina fars och morslinjer. Den linje som finns inom mitokondrien är H10eoch på Y-sidan är det I-Y43677, som ligger en bra bit ner under I-L22.  Det kanske finns liknande uppgifter om andra tomtar än just denna, så att vi kan jämföra våra resultat?

        Med detta vill jag önska er alla en riktigt trevlig Helg, som blir så bra som ni hoppas!

Som det heter i visan: Det är den där tiden på året igen. Julen närmar sig med stormsteg. I brist på någon verkligt rafflande eller lärorik släkthistoria med julanknytning, bidrar jag till stämningen med lite blandade karameller.  En del av uppgifterna kommer från Wikipedia, andra från lite blandat värdelöst vetande som undertecknad samlat på sig genom åren.

JULSTATISTIK: År 2010 beräknades att var femte julgran i Sverige var stulen. (Hur 17 räknar man ut sån't?)

JULHISTORIA: Julklappar finns belagt på 1600-talet, men då tillgick det så att man smög sig fram till gåvomottagarens ytterdörr, klappade på porten (därav ordet 'julklappar'), pytsade in paketet, och läste upp någon fyndig, ibland lite elak vers innan man raskt smet iväg. Påminner onekligen lite om senare tiders busringningar på dörrarna... 

JULMUSIK 1: Visste ni att den vackra julpsalmen 'Stilla natt' ursprungligen tonsattes för gitarr? Kantor Franz Gruber i S:t Nikolauskyrkan strax utanför Salzburg i Österrike, hade skrivit en vacker melodi till Joseph Mohrs dikt, men orgeln i kyrkan råkade vara sönder... Så på julafton 1818 uruppfördes psalmen spelad på gitarr... 

JULMUSIK 2: En modernare historia. The Beatles spelade under åren 1962-1969 varje år in en julhälsning till sina fans. Det var roliga historier, parodier på egna och andras låtar, julsånger och diverse annat. Dessa gavs ut som flexidiscar till fansen, men fanns inte att köpa. År 1970, när Beatles saga var över, samlade bolaget alla julhälsningarna på en mycket eftertraktad LP. Inte heller den såldes kommersiellt, utan bara till fanclubsmedlemmar. Den går dock ibland att finna på skivauktioner. 

JULSPORT: Annandag jul spelar svenska bandyserier full omgång, en tradition tydligen... 

JULPOLITIK: År 1772 beslutade man att avskaffa tredjedag och fjärdedag jul. Det firades alltså jul inte i tre utan fem dagar tidigare!  

Och avslutningsvis

GOD JUL 

och

GOTT NYTT ÅR !

och tack till alla som läst min blogg under året. Nu tar jag lite jullov, åter efter helgerna!

Bilden: Min enda julgran i år står utomhus. Visserligen har den sina helt egna tider då den lyser, men i alla fall... Foto: författaren

Anton Rudolf Viksten föddes 14 maj 1900 i Högnäs, Malå som son till Johan Ludvig Viksten, barnfödd i Brönstjärn, Burträsk men uppvuxen i Skråmträsk, Skellefteå och hans hustru Eva Johanna Olofsdotter, bördig från Högnäs, Malå. Sju år gammal förlorade Rudolf sin mor i tuberkulos. Fadern gifte om sig två år senare och Rudolf fick flera halvsyskon.
1920 flyttade Rudolf tillsammans med sin far, styvmor och en äldre bror till Grundträsk, Malå. 18 juli 1925 vigdes Rudolf med Signe Viola Hedlund född 1904-10-29 i Långträsk, Malå, dotter till Daniel Johansson Hedlund och hans hustru Katarina Gustava Johansdotter. I Rudolf och Signes äktenskap föddes fyra barn, två döttrar och två söner. Yngsta dottern avled dock efter knappt ett år.
Sedan den dag Rudolf fyllde 14 år stod han som flottare i Storbäcken. I samband med sitt giftermål inköpte han en jordbit i Grundträsk där han uppförde familjens gård. I mer än 15 år tillhörde han kommunfullmäktige. År 1926 erhöll Viksten inträde i skogs- och flottningsavdelningen i Mörttjärn, Malå där han under nio års tid stod som representant för sin landsända. Eftersom det blev för tröttsamt med de 25 km utan väg till avdelningsmöten bildade Grundträsk 1935 egen avdelning med V. som ordförande.
Vikstens huvudsakliga sysselsättning var skogs- och flottningsarbete. Han trivdes bäst med arbete i skog och mark. Vid sidan av sitt arbete i skogen odlade han upp mark och bedrev ett mindre jordbruk tillsammans med sin familj. Ännu vid 60 års ålder var han aktiv flottare och arbetade på vintrarna åt Domänverket. I över 50 år deltog han i flottningen i Skellefteälven och var under en längre tid förman. Rudolf var en hängiven friluftsmänniska och när tiden tillät gav han sig gärna ut på en fisketur.
5/9 1955 insomnade Signe på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom. I samband med hustruns död avvecklades familjens jordbruk. Rudolf bodde den sista tiden av sitt liv på Malå sjukhem. Dessförinnan bodde han på ålderdomshemmet Miklagård. Som person var Viksten lugn och tystlåten, han gjorde inte mycket väsen av sig. En omtyckt granne och bybo var han.

Genom domstolarnas protokoll kan man få veta mycket om sin släkt. Det vet alla ni som redan gett er på att läsa domböcker.

Nu ska jag berätta om ett fall jag råkat på. Det handlar om den unga kvinnan Maria, född 1891. Hon förlorade tidigt sin far och växte upp i fosterhem. 1913 dömdes hon till fängelsestraff för barnamord och satt av straffet på fängelset i Växjö. Det var lätt att hitta henne i fängelsejournalen och fängelsets kyrkbok, de är digitaliserade av Arkiv Digital. Där såg jag att hon dömts till ett och ett halvt år. Men vad hade egentligen hänt?

För att ta reda på det beställde jag kopior från domboken i Årstad och Faurås häradsrätts arkiv, för den är inte digitaliserad. Eftersom jag hade datum för domen tillkom ingen forskningsavgift till arkivarien på Riksarkivet, bara kostnaden 4 kr/sida som utgår på alla kopior. Det tog några veckor, jag beställde den 10 oktober och kopiorna kom som en pdf-fil den 24 november. Mycket behändigt.

Med det här inlägget vill jag bara visa vad man kan hitta i domböckerna och uppmana er att beställa kopior, om domboken inte är digitaliserad. Så mycket information det fanns att tillgå. Jag fick 32 sidor, och när jag såg hur mycket det var förstod jag att det inte bara var protokollsidorna från domboken utan här ingår också bilagor som finns inlagda i domboken. Om detta är ovanligt eller vanligt, att bilagor ingår, vet jag inte.

Bland bilagorna finns både polisförhör med Maria och hennes husbondfolk (hon var piga på en gård), polisens protokoll från sina undersökningar och obduktionsprotokollet. Spädbarnsliket hade hittats i en brunn och sedan obducerats för att fastställa dödsorsaken. Även protokoll från förhöret med den som hittade barnliket ingår.

Utsnitt från obducentens protokoll, som finns som bilaga i domboken. Här konstateras att dödsorsaken är oklar men att barnet kan ha dött av kvävning. Bildkälla: Riksarkivet.

Maria erkände dådet. Hon hade vid polisförhören berättat att hon träffat en man och blivit gravid sedan hon lovats äktenskap. Men så hade hon lämnat sin dåvarande pigtjänst och fått ny plats långt därifrån och de hade inte mera setts. Trots att hon skrivit flera brev hade hon inte fått svar. Vem mannen var uppgav hon inte. Hon insåg snabbt att hon som ogift inte hade möjlighet att ta hand om ett barn.

Vi får veta hur hon tänkt och känt och resonerat, hur hon kastats mellan hopp och förtvivlan, och hur hon handlat för att undkomma upptäckt. "Först hade hon tänkt att söka enslighet vid födseln samt därefter döda och nedgräva barnet" står det i protokollet. Sedan hade hon kommit på att om hon bara lät barnet ligga utan att ta hand om det skulle det dö av sig själv.

När hennes tillstånd började synas hade hon bytt arbete och nya husbondfolket hade inget märkt, enligt både hennes och deras vittnesmål. När hon kände att det var dags att föda hade hon lagt sig sjuk i pigkammaren efter morgonmjölkningen. Husmor hade kommit och erbjudit henne middag men det hade hon avböjt. Fram på eftermiddagen föddes barnet, under tiden som husmodern befann sig i dagligstugan på andra sidan väggen. Maria hade legat i sin säng med en filt över sig, fött barnet och låtit det ligga och sedan somnat. När hon vaknade några timmar senare hade hennes matmor kommit in med kaffe och dopp, men inte märkt det nyfödda barnet som låg under filten. Efter kaffet hade Maria "lyft på filten och funnit barnet dött". Sedan hade hon lagt barnet i sin koffert, gått upp och mjölkat nästa morgon och några dagar senare fått ledigt för att besöka sin mor i en annan socken och under resan hem stannat vid en brunn och slängt ner barnliket.

Det är en ruskig historia och jag tänker "hur kunde hon, hur klarade hon detta?" och "stackars kvinna!". Man kan inte undgå att bli berörd.

Polisen och domstolen var noga i sin undersökning. De verkar ha ställt sig frågande till att Maria kunde föda sitt barn utan att matmodern märkte något. En ritning av huset med rummen ingår i domstolsprotokollet. Och jag tänker förstås också "hur kunde hon föda barn på ena sidan väggen och matmodern gå i sitt värv på andra sidan väggen utan att märka vad som hände?".

I protokollet beskrivs i detalj hur allt gått till när barnet föddes. I texten står det på flera ställen "den tillt." som betyder den tilltalade, alltså Maria. Bildkälla: Riksarkivet.

En ritning på huset ingår som bilaga. Rätten verkar ha ställt sig fråggande till hur Marias matmor kunde undgå att upptäcka den pågående förlossningen på andra sidan väggen. Bildkälla: Riksarkivet.

Maria frigavs från fängelset efter ett och ett halvt år och flyttade sedan långt bort, gifte sig och fick flera barn. Hon ingår inte i min släkt utan jag kom i kontakt med hennes fall genom en släkting vars bekant kommer från Marias fosterfamiljs släkt.

En liten anteckningsbok, blå pärmar med en spiral i bakkant som håller ihop papperen, ligger i plastlådan med en del annat överblivet   Kan den vara något att ha.  Det beror naturligtvis på om den går att använda, kan jag ta med den och ha som reserv när min telefon inte vill vara med som notisblock. Fast då måste jag också ha med mig en penna för att det ska fungera, men det går ju att ordna. Undrar hur många som är så väl säkrade i händelse av att telefonen går sönder när jag ska besöka någon

Fast det måste finnas plats att skriva i boken också, och det blir svårt när varje sida är fylld, från översta raden till den nedersta. Med tät skrivstil, ibland så prydligt så det måste ha funnits ett bord eller liknande under boken som stöd. Ibland verkar det som boken hållits i handen och något skrivits ner, i all hast.  Var det månne för att inte glömma något eller vadan denna brådska. Det kanske klarnar när det blir dags att förändra tankarna på att använda boken som min egen anteckningsbok, när det blir klart för mig vem som skrivit.

Den lilla boken har funnits bland min mammas efterlämnade papper, men det är hennes pappa som skrivit. Delar är tillbakablickar när han träffat släktingar, och delar är beskrivningar av vardagshändelser. Det syns ofta när det är det ena eller den andra, handstilen blir lite annorlunda vid olika tillfällen.

Boken har varit ”gömd” i många år och jag är tacksam att jag har en släktforskning så att det blir lite lättare att identifiera personerna som finns med. Berättelser om hur det vara att växa upp för 140 år sedan, blandas med besök långt senare på samma plats. Barndomskontakter som blivit äldre beskrivs på ett humoristiskt sätt, kopplingar mellan olika tidsåldrar gör att det blir intressanta berättelser.

Eget foto

Tänk om jag inte sett den lilla oansenliga boken, då hade jag gått miste om både den ena och den andra upplevelsen.  Berättelser från förr och även en del personliga upplevelser som det inte funnits några spår av, i något av alla de källmaterial som numera finns tillgängligt. Intressanta och ibland rörande berättelser gör att min egen morfar får nytt liv, med lite nya aspekter på en del berättelser som jag hörde som liten. Det är nästan så att jag själv förflyttas tillbaka till en tid när han, på sin ålders höst, berättade för mig om delar av sitt liv.

Med upplevelser som denna så börjar jag fundera på vad som kan hittas om och av mig om närmare 100 år. Finns det något kvar, har någon sparat några elektroniska spår efter mina knapptryckningar. Att det inte finns några större mängder av handskrivna dokument har ju en naturlig förklaring, även om det som kallades det papperslösa samhället ännu inte gått i uppfyllelse så nog producerar vi färre personliga dokument.  Fortfarande har jag faktiskt egna fotoalbum, men kommer de att sparas och vad händer med de bilder som ligger i en dator, i ett USB-minne eller i en molntjänst, kommer de att kunna tas fram så att någon ser dem.

Det blir en hel funderingar baserat på den lilla anteckningsboken.  Kanske ska jag skriva rent den, för vem vet hur många som kan läsa skrivstil framöver. Det som många av oss i släktforskarkretsar upplever som naturligt, det är en omöjlighet för många i vårt samhälle. Men först ska jag läsa varenda rad i boken och leva mig in i berättelserna från förr.

ANDERS BERCH, Sveriges förste nationalekonom
Anders Berch föddes år 1711 på Larsbo bruk i Söderbärke, Dalarna. Fadern hette också Anders i förnamn och var e. o. kammarskrivare i Kammarkollegium. Modern var Regina Catharina Tersmeden.
Unge Anders inskrevs vid Uppsala universitet 1726. Redan 1731 disputerade han i ekonomi. Han studerade också matematik. 1732 blev han auskultant vid Kommerskollegium, senare vice notarie, och 1738 kanslist där.

Under 1700-talet, när stormaktstiden i Sverige definitivt var slut, inriktade sig de styrande mindre på krigiska erövringar och mer på handel, ekonomi och vetenskap. Vid riksdagen 1738-39 beslöts att en professur i ekonomi och handel skulle inrättas vid Uppsala universitet. Och 1741 utnämndes Sveriges förste professor i ekonomi, lagfarenhet och statsekonomi.
Det blev Anders Berch.

Det var nog inte så lätt i början för den unge professorn. De äldre professorerna i Uppsala tyckte inte att 'hushållning, som hörer var bonde till' var någon riktig vetenskap, och ogillade att detta skulle jämställas med de äldre vetenskaperna. Anders Berch var dock väl förberedd. Hans barndomsvän Edvard Carleson hade presenterat honom för flera namnkunniga ekonomer. Och eftersom Anders var så ung, hade han sina egna studieår i gott minne, och kunde utnyttja de erfarenheterna när han skulle föreläsa.

Den nyutnämnde professorn hade också fått direktiv uppifrån att han borde utreda Sveriges politiska ekonomi, med tonvikt på näringslivet. För att kunna göra detta, såg vår man tilll att skaffa det så kallade Rommelska stenhuset vid gamla torget i Uppsala till professuren. Där inrättade han ett industrimuseum med modeller och varuprov på skilda svenska näringsgrenar.

Anders Berchs storhet var dock inte som lärare eller forskare, utan som systematiker. 1747 utkom hans bok 'Inledning till almänna hushålningen'. Det var den första svenska boken i ämnet, och innehållet gick i stora drag ut på att ordningen var det viktigaste inom den svenska statshushållningen; att indela befolkningen i yrkesgrupper och reglera dessa. Dessutom tyckte han att importen av utländska varor borde begränsas med tullar och förordningar.

Anders Berch hade stort inflytande på sin samtid. Hans lärobok användes vid flera utländska universitet, och han spred själv kunskap om utländska nationalekonomiska verk. När drottning Lovisa Ulrika instiftade Vitterhetsakademin 1753, blev Anders Berch medlem ganska omgående.

År 1770 inträffade något pinsamt vid Uppsala universitet. Akademiräntmästaren Julinsköld råkade 'på obestånd' och avslöjades ha stulit betydande summor ur universitetskassan. Anders Berch ryckte in som räntmästare istället 'och förstod att med redbarhet, affärsklokhet och mycken driftighet lyckligt lösa sin brydsamma uppgift'.

Anders Berch avled i Uppsala år 1774.

Några av hans modeller från museet finns bevarade i Gustavianum idag.

Varför är nu jag intresserad av Anders Berch? Ett rent genealogiskt intresse. Anders gifte sig 1734 i Tyska kyrkan i Stockholm med Johanna Hellbeck (1704-1771). Johanna är syster till min ff mm mm mm, Margareta Hellbeck. De är båda döttrar till körsnären Esaias Hellbeck från Strasbourg, och hans hustru Hedvig Thun.

Utdrag ur artikel i min släkttidning An-Lunden (2002 nr 1)

Bilden: Nattbild från Gamla stan, Stockholm, där Anders Berch vigdes i  Tyska kyrkan, och där hustrun Johanna Hellbeck växte upp. Foto: författaren

Simon och Svea Stenberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Simon Andreas Stenberg föddes 25 januari 1891 i Bjurström, Skellefteå socken som son till skomakaren Per "Pelle" Stenberg, bördig från Rajmirbränne, utanför Bjurvattnet i Skellefteå socken och hans hustru Sara Magdalena Andersdotter, barnfödd i Djupträsk, Jörn.
Simon började, som brukligt på den tiden, att tjäna sitt levebröd som dräng men så småningom erhöll han anställning hos SJ. Han blev stationsföreståndare i Finnforsfallet, i den tjänsten ingick det även att sköta poststationen.
I byn Loberg inom Skellefteå socken hittade han sin blivande hustru. Det var Svea Ulrika Lindberg född 6 augusti 1899 i Borup men uppvuxen från fem års ålder i Loberg dit hon hade flyttat med sina syskon och föräldrarna Gustaf Albert Lindberg, bördig från Nya Risliden, Burträsk samt hans hustru Hilda Margreta Norberg, uppvuxen i Borup. Simon och Svea vigdes till äkta makar i november 1919. Det första året bodde de i byn Plan, nära Finnforsfallet där Simon arbetade men år 1921 ställdes Simon inför ett tilltalande erbjudande till avancemang inom SJ eller att köpa hälften av sin bror Jonas hemman i Bjurström. Han valde det senare, trots att det på grund av dyra tider kostade honom 7000 kr.
Året därpå (1922) flyttade familjen, som då bestod av Simon, Svea samt deras två barn Ingrid och Yngve, till Bjurström. De bosatte sig i nedre våningen i den av Jonas nybyggda stugan. Jonas hade föregående år flyttat med sin familj till Bjurvattnet. Simon utförde en del nyodlingar på hemmanet, bland annat Vargsundet som nyttjades fram till 1937. Han ägnade mycket tid åt skogsarbete och var känd som en sällsynt duktig timmerhuggare. Han deltog även i uppbyggandet av Rönnskärsverken i Skelleftehamn. Efter hand utökades familjen med ytterligare åtta barn, varav en son endast levde i två dagar.
Simon Stenberg gjorde sig snart känd i trakterna som en kunnig skrivkarl. Det var inte ovanligt att folk besökte honom för att få postanvisningar påskrivna. Hans goda förstånd togs även i anspråk av kommunen. I taxeringsnämnden var han ledamot under flera års tid. Befattningen som brandrotemästare innehade han under en väldigt lång tid. Simon var även en av initiativtagarna till bildandet av skogsägarföreningen och var dess distriktsråd under ett antal år. Simon Stenberg hann bli ett välbekant namn i Skelleftebygden, i officiella sammanhang. Såsom hans kanske största merit var att han behärskade det engelska språket skapligt. Man får komma ihåg att han startade sin karriär då kunskaper var svåråtkomliga och då fattigdomen ej medgav tid för självförkovran. Som person var Stenberg glad och hade en humoristisk syn på livet.
Simons hustru Svea insjuknade i magcancer och avled 22 juni 1947. Då var yngsta barnet knappt tre år gammalt. 1952 övertogs hemmanet av äldste sonen. Efter en tids sjukdom somnade Simon in på Skellefteå lasarett 17 november 1962.