Den blå boken

En liten anteckningsbok, blå pärmar med en spiral i bakkant som håller ihop papperen, ligger i plastlådan med en del annat överblivet   Kan den vara något att ha.  Det beror naturligtvis på om den går att använda, kan jag ta med den och ha som reserv när min telefon inte vill vara med som notisblock. Fast då måste jag också ha med mig en penna för att det ska fungera, men det går ju att ordna. Undrar hur många som är så väl säkrade i händelse av att telefonen går sönder när jag ska besöka någon

Fast det måste finnas plats att skriva i boken också, och det blir svårt när varje sida är fylld, från översta raden till den nedersta. Med tät skrivstil, ibland så prydligt så det måste ha funnits ett bord eller liknande under boken som stöd. Ibland verkar det som boken hållits i handen och något skrivits ner, i all hast.  Var det månne för att inte glömma något eller vadan denna brådska. Det kanske klarnar när det blir dags att förändra tankarna på att använda boken som min egen anteckningsbok, när det blir klart för mig vem som skrivit.

Den lilla boken har funnits bland min mammas efterlämnade papper, men det är hennes pappa som skrivit. Delar är tillbakablickar när han träffat släktingar, och delar är beskrivningar av vardagshändelser. Det syns ofta när det är det ena eller den andra, handstilen blir lite annorlunda vid olika tillfällen.

Boken har varit ”gömd” i många år och jag är tacksam att jag har en släktforskning så att det blir lite lättare att identifiera personerna som finns med. Berättelser om hur det vara att växa upp för 140 år sedan, blandas med besök långt senare på samma plats. Barndomskontakter som blivit äldre beskrivs på ett humoristiskt sätt, kopplingar mellan olika tidsåldrar gör att det blir intressanta berättelser.

Eget foto

Tänk om jag inte sett den lilla oansenliga boken, då hade jag gått miste om både den ena och den andra upplevelsen.  Berättelser från förr och även en del personliga upplevelser som det inte funnits några spår av, i något av alla de källmaterial som numera finns tillgängligt. Intressanta och ibland rörande berättelser gör att min egen morfar får nytt liv, med lite nya aspekter på en del berättelser som jag hörde som liten. Det är nästan så att jag själv förflyttas tillbaka till en tid när han, på sin ålders höst, berättade för mig om delar av sitt liv.

Med upplevelser som denna så börjar jag fundera på vad som kan hittas om och av mig om närmare 100 år. Finns det något kvar, har någon sparat några elektroniska spår efter mina knapptryckningar. Att det inte finns några större mängder av handskrivna dokument har ju en naturlig förklaring, även om det som kallades det papperslösa samhället ännu inte gått i uppfyllelse så nog producerar vi färre personliga dokument.  Fortfarande har jag faktiskt egna fotoalbum, men kommer de att sparas och vad händer med de bilder som ligger i en dator, i ett USB-minne eller i en molntjänst, kommer de att kunna tas fram så att någon ser dem.

Det blir en hel funderingar baserat på den lilla anteckningsboken.  Kanske ska jag skriva rent den, för vem vet hur många som kan läsa skrivstil framöver. Det som många av oss i släktforskarkretsar upplever som naturligt, det är en omöjlighet för många i vårt samhälle. Men först ska jag läsa varenda rad i boken och leva mig in i berättelserna från förr.