Jonas Vedin 1966. Fotograf: Rudolf Lundström. Privat bildsamling. Jonas "n'Jonk" Anton Vedin föddes 2 augusti 1894 i Villvattnet, Burträsk som barn nummer tre i en syskonskara på fem till föräldrarna Karl Johan Vedin och hans hustru Hedvig "Hedda" Kristina Eriksdotter, båda bördiga från Villvattnet.

Jonas vigdes 1921 med Svea Ingeborg Andersson född 1897-04-06 i Villvattnet, som näst äldst av tio barn till Johan Fredrik "Kvist-Jane" Andersson och hans hustru Vendla Karolina Lindgren, bägge härstammande från Villvattnet.

I äktenskapet mellan Jonas och Svea föddes fem barn. När Jonas föräldrar slutade som bönder 1928, övertog Jonas och brodern Arvid varsin halva av hemmanet. Delningen skedde genom lottdragning, Arvid erhöll den ursprungliga delen, Jonas fick den andra delen. Fram tills dess hade Jonas bott med sin familj på hemgården.

Den nya gården födde fem kor och häst. Jonas stod för ett idogt arbete med att uppodla myrmark. Detta gjorde han med dåtidens primitiva redskap. Parallellt med jordbruksarbetet sysslade "n'Jonk" vintertid med skogskörslor. Han var aldrig rastlös. Därtill kan tilläggas att han i 30 års tid var anställd som vägvakt. En syssla han skötte på ett ypperligt sätt. Han var generellt intresserad av offentliga uppdrag. Skiftesgodeman blev han vid 30 års ålder och innehade befattningen under en lång tid. Stämningsman var han också i distriktet. Under två perioder satt han dessutom i Burträsk kommunfullmäktige. Vice ordförande i valnämnden, skoltillsyningsman samt medlem i hushållningssällskapet var han också. Det gamla skolhuset i Villvattnet fylldes så småningom av militärprylar. Då fanns ingen lämpligare tillsyningsman än Jonas Vedin. I ungdomen var jakt hans främsta fritidsintresse. En sysselsättning han med glädje tänkte tillbaka på och ofta berättade om på äldre dagar.

Måndagen den 24/1 1949 avled Svea. Hon hade i ett antal år lidit av högt blodtryck, men den sista tiden varit ganska kry. På måndagseftermiddagen (den 24/1) hade hon besökt sina systrar och var på väg hem från dessa när hon på farstutrappan till sitt hem föll ihop. Där hittades hon av yngste sonen. Läkare tillkallades vilken vid sin ankomst konstaterade hjärnblödning. Dödsfallet inträffade några timmar senare. Svea skulle fylla 53 år i april samma år.

Svea var en arbetsmänniska som få, glad och gästvänlig, alltid beredd att ge en hjälpande hand. Sorgen efter henne var stor både inom släkten och byn. Hustruns bortgång var ett hårt slag för Jonas. Han klarade av motgången och fortsatte med skötseln av hemmanet tills äldste sonen övertog det 1959. Jonas bodde dock även fortsättningsvis kvar på gården. Hemmanet hade varit kreaturslöst sedan 1956.

Jonas låg inte på sofflocket och slöade bara för att han hade överlåtit hemmanet till sonen. Tvärtom. Han var snabbfotad, ständigt skojfrisk, trevlig och gladlynt samt vänsäll. Arbetet räckte gott och väl till för den som ville arbeta. Han var begåvad med en slitstark och beundransvärd hälsa. Vid 75 års ålder hjälpte han sin syster och svåger med slåttern. 80 år gammal hade han endast vårdats en månad på sjukhus, i övrigt hade han varit fullt frisk.

"Ingenting är som förut", tyckte "n'Jonk" när han fyllde 80 år 1974. "Nu är man bonde men driver kreaturslöst." Vedin var optimist och trodde att bönder skulle återvända till sitt "rätta element" med tiden.

Från och med cirka 80 års ålder vistades Jonas på Gästhemmet, Burträskgården och de sista två åren på sjukhemmet i Burträsk. Där somnade han hastigt in lördagen den 5 maj 1984, 89 år ung.

Om du släktforskar i andra trakter än där du bor och har växt upp kanske du funderar på var orten och socknen ligger, vilket härad den tillhörde, den kommun den ingår i idag med mera. Vill du t ex ha tag i arkivhandlingar från socknens skolarkiv är det den nuvarande kommunens arkiv du ska kontakta.

I Nationella Arkivdatabasen (NAD) kan du söka på orter. En sökning på min mammas hemsocken Okome ger träffar på Okome pastorat, Okome kommun 1863-1951, Okome församling, Vessigebro kommun 1952-1970, Faurås härad, Falkenbergs fögderi från 1946, Falkenbergs kommun från 1971, Norra Hallands båtsmanskompani 13, både Varbergs fögderi och Halmstads fögderi från 1720, och till slut Hallands län från 1720.

Klickar jag sedan vidare på t ex Okome kommun kommer jag till "Visa poster kopplade till Okome församling" och får då en lång träfflista med alla möjliga poster, t ex föreningsarkiv, inspelade intervjuer hos länsmuseet och annat.

Klickar jag på posten "Okome församling" ser jag alla administrativa enheter den tillhört, t ex kontrakt, stift, polisditrikt, domsaga mm.

Sågen i Okome som min morfar tog över 1928. Eget foto 2004.

Det finns också andra sätt att orientera sig geografiskt i NAD. Vill du t ex veta var en sockens skolarkiv finns söker du på skolan i NAD och då får du i träffen information om vilken kommun som är arkivbildare.

Min farfar och hans syskon växte upp i Västra Tunhems socken i Västergötland. Om jag vill se deras skolbetyg söker jag efter Västra Tunhems kommuns skolarkiv och får en träff på skolarkivet 1863-1951. När jag gått in på den posten kan jag också gå vidare till en beskrivning som ger mycket information om skolorna och skolarkivet. T ex att Södra skolan är hembygdsgård sedan 1936, bra att veta om jag vill leta upp den. Eller att Rånnums skola från 1866 blev Vargöns skola 1917.

Råkade se ett gammalt avsnitt av ’På Spåret’, där man visade ett filmklipp ur ’Göingehövdingen’ som alltså handlade om Svend Poulsen, en skicklig snapphane – eller friskytt?

Från 1658 var de sydliga landskapen Skåne, Blekinge och Halland inte längre danska utan svenska. Men därmed inte sagt att segerherrarna kunde börja vifta med svenska flaggor och jubla. Karl XI genomförde en rad ganska tuffa åtgärder för att ’försvenska’ de nya landskapen i söder.

Katekesen skulle nu läsas på svenska, både av prästerna och de unga konfirmanderna. Inte alla klarade det. Min anfader Sven Ausenius, han som spionerade för kungen under kriget 1676-79, var importerad från Småland och väl så svensk som han bara kunde bli. Ändå är han avporträtterad i Torups kyrka iförd en dansk prästdräkt…. Och att kungen lät Torups pastorat bli ärftligt inom Svens släkt var nog inte bara av tacksamhet - jag misstänker att kungen gärna ville ’säkra’ att pastoratet inte fick några danskvänliga präster. En annan av mina präster, Andreas Alberti Lichtenberg, Sibbarp, var som ung och studerade i Köpenhamn och extraknäckte som informator i Ringsted på Själland under studieåren. Han lär enligt uppgift aldrig ha lärt sig tala svenska.

Men över till snapphanarna – eller friskyttarna. Enligt uppslagsboken lär ordet ’snapphanar’ komma från tyskans ’schnapphahn’ som egentligen betyder ’friskytt’! Men enligt samma verk, kan ordet i vissa delar av Tyskland också betyda ’stråtrövare’….

Faktum är att ’snapphanar’ förekommer som benämning på flera olika kategorier manskap:

1657 förekom namnet på Göinge Lantdragoner, alltså ett helt ’legitimt’ militärkompani.

1658-60 var snapphanar öknamnet på ett antal spridda ’frikårer’ av förrymda drängar och desertörer, mer eller mindre brottslingar, som framför allt opererade på skånska landsbygden.

1675-79 blev då slutligen snapphanar benämningen på det stora antal friskyttar som stred på Danmarks sida i kriget. De härjade först och främst i Skåne och Blekinge, men förekom också i södra Halland, framför allt längs Hallandsåsen, som var en karg och ödslig gränslinje mellan Skåne och Halland på den tiden.

Snapphanarna var indelade i trupper med befäl av olika grader, precis som de ’riktiga’ militärstyrkorna. Större delen av manskapet bestod av bönder och hantverkare, utrustade med långa bössor. För det mesta var de väl rustade med både vapen och förnödenheter; de fick hjälp från Danmark. De ställde till mycket bekymmer för de svenska trupperna, framför allt var de oerhört skickliga spanare och hade en otrolig förmåga att gömma sig och smyga sig fram i skogarna.

När det så blev fred 1680 fick snapphanarna amnesti. De flesta flydde över till Danmark, men en del föredrog att stanna kvar i de sydsvenska skogsområdena, där de övergick till att bli regelrätta banditer. Knappast förtjänta av benämningen ’friskyttar’ längre alltså…

Något förkortad version av en artikel i min släkttidning An-Lunden 2006:3

Källor: Wikipedia och Nordisk Familjebok 1953

Bilden: ’Dannebrogen’ hissades ner, men minnet levde länge… Foto: Pixabay

Viktor Johansson. Foto: Mauritz Lindqvist, Norsjö. Privat bildsamling.Jonas Viktor Johansson föddes 1893-11-17 i Långträsk, Malå som son till Johan Olofsson och hans hustru Fredrika Fredriksdotter. Viktor var yngst i en stor syskonskara.

År 1919 flyttade Viktor till Petikträsk, Norsjö. I fem års tid var han dräng hos Axel Joel Almlöf, som var gift med Viktors äldre syster Sara Evelina Johansson. 1924 vigdes Viktor med familjens fosterdotter, Dagny Johanna Lidén barnfödd 1902-09-23 i Svansele, Norsjö, dotter till faktor Erik Lidén och hans hustru Johanna Elisabet Almlöf. Viktor köpte sedan en avsöndring från Almlöfs hemman och byggde upp en egen gård. I hemmet fostrades fyra barn, en son och tre döttrar.

Utöver skötseln av det egna jordbruket, var Viktors huvudsakliga sysselsättning skogs- och flottningsarbete. Som flottare började han redan 1914 i Skellefteälven och slutade där 1962. Han var dessutom varje sommar, fram till åtminstone 70 års ålder, delaktig i flottningen i Petikån. Sedan ungdomsåren arbetade han i skogen med timmerhuggning vilket han var sysselsatt med fram till uppnådd pensionsålder.

I ungdomens dagar arbetade även Viktor som lantbrevbärare på sträckan Petikträsk-Haraliden-Rörträsk-Dragnäs-Granbergs-liden. Den uppgiften skötte han i 14 år. Han fortsatte med lantbrevbäringen till Rörträsk när de övriga byarna fått sin postgång ordnad på annat vis.

Viktor Johansson var en intresserad hemvärnsman och gruppchef för Petikträsks hemvärn. Han var känd som en duktig och pålitlig karl.

Hans fritidsintresse var fiske. När han hade blivit pensionär ägnade han sig åt träslöjd. Fina saker tillverkade han, bland annat bord och skålar i masur från ämnen som han med hjälp av sin hustru hittade i skogen. Johansson var mycket skicklig inom detta område.

Viktor somnade in tisdagen 13 augusti 1974 på Umeå lasarett efter cirka ett års sjukdom. Han blev 80 år. Efter makens död flyttade Dagny till Norsjö. Första tiden bodde hon i en pensionärslägenhet. Senare flyttade hon till äldreboendet Solbacka. Hennes intressen var bärplockning, blommor samt det egna hemmet. Hon slutade sina dagar på juldagen 25/12 1993.

Hittar du en släkting där prästen antecknat något i husförhörslängden som får dig att förstå att släktingen suttit i fängelse, då kan Polisunderättelser vara en hjälp för dig att hitta mer information. Polisunderrättelser är tryckta häften som ger besked om lösdrivare, frigivna fångar och efterlysta personer. Dessa gavs ut tre gånger i veckan från 1879 till 1982. Årgångarna fram till 1951 finns hos Arkiv Digital. På Facebook finns också en grupp där du kan få hjälp med sökning.

Ett slumpvis valt exempel är Georg Kornelius Jansson, född 1871 i Norrköping. 1897 bodde han i Linköpings Domkyrkoförsamling och i församlingsboken AIIa:3 sidan 1448 finns antecknat att han "saknar medborgerligt förtroende 1 år från 3/2 1897". Det innebär att han avtjänat ett straff och efter fängelsetiden även straffats med ett års förlust av medborgerligt förtroende. Det kan ju också finnas mer information om t ex när domen fallit och vad brottet gäller. Här får vi inte veta så mycket men mer information finns i andra arkivhandlingar. Börja med att titta i Polisunderrättelser.

Polisunderrättelser hittar du i arkivtypen Tryckt litteratur hos Arkiv Digital, eller sök efter Polisunderrättelser i Arkivsökning. Sök först reda på registret för perioden 1896-1900. Registret är ordnat i bokstavsordning så vi hittar honom under Jansson på sidan 155:

Där står det 14,6 i kolumnen för 1897. Det betyder att han förekommer i Polisunderrättelser nr 14 detta år, i avdelning 6. 1897 års upplaga hittar du lite längre ner i listan. Gå till nr 14, avdelning 6:

Här får vi veta att han straffats för förfalskning, förlusten av medborgerligt förtroende bekräftas, han har skrivits in den 17 december 1895 och frigivits den 3 februari 1897 från Länsfängelset i Linköping. Med hjälp av dessa uppgifter kan du hitta honom i fängelserullorna i Linköpings länsfängelses arkiv och där finns troligen också datum för domen så att du kan läsa mer i domboken.

Nu har jag korrekturläst en intressant bok igen. 

'När kriget tog tåget' av Jan Bergsten är utgiven av Trafik-Nostalgiska Förlaget, och handlar då förstås i första hand om tåg.  Men boken tar upp en samling mycket känsliga tåg - det handlar om de tyska transitotransporterna genom Sverige under andra världskriget. 

Om svenska regeringen gjorde rätt eller fel som lät tyskarna åka tåg genom Sverige kan diskuteras i evighet. I den här boken handlar det om vad som faktiskt hände. Eftersom det i grunden handlar om tågnostalgi, är det en väldig massa uppräkningar av lok och vagnar som införskaffats, sålts eller skrotats under åren som transitotrafiken bedrevs - fram till 1943. Hela rutor med sifferkombinationer, som gör det svårt för en ambitiös korrekturläsare att hålla sig vaken. 

Men jag har lärt mig att det var mycket som hände. Själv hade jag fått intrycket att de här tågen i det närmaste gled som spöktåg genom den svenska naturen, ignorerade av de flesta, bespottade av en del, besvärande för alla. Icke. Tillbuden var många. 

Det allra värsta var nog Krylbokatastrofen en varm sommardag 1941. Ett tysktåg lastat med ammunition började brinna, och vad händer när ett tåg lastat med ammunition börjar brinna? Explosionerna avlöste varandra. Dagens hjälte blev en 27-årig stationskarl som lyckades koppla loss tolv vagnar som inte hunnit antändas från tåget och få undan dem - därmed förhindrande en betydligt större katastrof. En annan hjälte var en ellokförare, som, sekunderna efter att elen sprakat sönder på stationen, slängde sig upp på en cykel och hojade till nästa station och hämtade ett ånglok. Med det kunde man sedan rädda en stor del av de vagnar och lok som fanns på stationen i Krylbo. Det blev förstås polisutredning, ledd av ingen mindre än den legendariske 'revolver-Harry' Söderman (Leif GW Perssons stora idol). Man fann dock att branden inte orsakats av något sabotage, utan av varmgång i ett axellager. 

Med tysktågen och vaktande dem på stationerna fanns svenska beredskapsmän. Tvenne herrar av det slaget kunde en mörk natt i Boden inte motstå frestelsen. De hade upptäckt att en av vagnarna innehöll lådor med champagne! Ett par flaskor stal man - bara för att åka fast för vaktchefen. Det var bara det, att när vaktchefen tillsammans med järnvägspolisen återställde tjuvgodset, upptäckte de att någon annan redan brutit en plombering på andra sidan vagnen, och att där saknades inemot fyrtio flaskor! När och var den stölden skett, fick man aldrig reda på. 

Mot slutet av kriget höll en annan katastrof på att inträffa i Helsingborg, precis som en färja med tyska soldater på väg hem på permission, la ut. Ett lok backade bort till en rad vagnar och skulle växla på dem. Tyvärr hann personalen inte med, utan loket puffade iväg vagnarna, som for iväg i rasande fart. De mejade ner stoppbocken och fortsatte ut på brofästet till färjan. Detta gick sönder av tyngden. Som tur var, hade färjan redan lagt ut, annars kunde tågvagnarna ha rusat vidare ombord och dödat  åtskilliga på sin väg. Nu hamnade en tågvagn på botten av hamnen, en annan blev hängande på brofästet, men resten kunde tas om hand. 

Vi möter också mindre trevliga personer, både svenska, norska och tyska. Vi möter flyktingar. Under det sista finska kriget, i Lappmarkerna 1944, kom mängder av finska flyktingar till Sverige. Författaren påpekar att : '2015 fick Sverige hit cirka 3000 flyktingar i veckan. 1944 kom det 3000 flyktingar om dagen'. Kan vara värt att tänka på. 

Inte bara tågnostalgi, utan en mycket intressant bok för den som är intresserad av närtidshistoria. Läs den gärna!

Bilden: Annan tågnostalgi, brittisk. Foto: författaren 

Richard och Karolina Nilsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Richard Nilsson föddes 17 maj 1875 i Räftkläppen, Skellefteå socken som son till nämndeman Nils Nilsson "Nirsch Nirscha", bördig från Bjurvattnet och hans hustru Matilda Gustafsdotter, uppvuxen i Räftkläppen.

Richard övertog hälften av föräldrahemmanet i Räftkläppen. Där fanns en gård som var uppförd 1842 av Gustaf Andersson, Richards morfar. Anna Karolina "Lina" Avander född 26/6 1882 kom som piga till gården 1902. Hon härstammade från Klockarliden, Norsjö och var dotter till Karl Johan Avander, barnfödd i Jörns socken samt hans hustru Margreta Kristina Persdotter, bördig från Bastuträsk.

1903 vigdes Richard och "Lina" till äkta makar. Elva barn föddes i deras hem. Richard insjuknade i lungsot och avled i sviterna av sjukdomen 1 april 1922, 47 år ung. "Lina" kunde inte behålla hemmanet, varför allting såldes på auktion.

Johan Anton Nilsson, bördig från Rengård, Norsjö och hans hustru Hulda Gustafsson från Skärudden, Jörn, ropade in fastigheten. De flyttade in i storstugan och lämnade Bjurliden där de hade bott innan.

Richard och Karolinas yngsta barn, Bengt 11 år, Magda 9 år, Sigrid 4 år samt Ellen 2 år, auktionerades ut av kommunen. Allan, som då var 6,5 år vid faderns bortgång fick stanna hos sin mor eftersom han var sjuk. Han hade trampats i magen av en häst.

"Lina" flyttade hem till Klockarliden och skötte om sina åldriga föräldrar. Med sig hade hon Allan som avled sommaren 1927, också han i lungsot. Därefter flyttade "Lina" till Bjurliden där hon bodde med sina söner Uno och Bengt fram till sin bortgång 22/9 1953.

Vid Karolinas bortgång levde sju av de elva barnen, hon hade alltså upplevt många sorger genom åren men hon höll humöret uppe in i det sista. "Kläpp-Lina", som hon också kallades var religiöst intresserad och en tjänstvillig kvinna som varit med om ett hårt liv.

Nu blir det lite halländsk släkthistoria.

Omkring 1630, när Halland var danskt, föddes en pojke som fick heta Arvid. Hans far hette Olof, eller snarare Ola som var den danska varianten. Någon gång före 1662 blev denne Arvid Olsson bonde på en av de två gårdarna i Skärvered i Askome socken i mellersta Halland. Han var troligen gift med Anna Gudmundsdotter.
På 1680-talet fick de en ny granne när Sören Andersson blev bonde på den andra gården. Sören hade gift sig med Karin Arvidsdotter, född omkring 1650. Trots sitt namn verkar hon inte ha varit dotter till vår Arvid Olsson. I stället kan hon ha kommit från Askome kyrkby där det vid mitten av 1600-talet fanns en bonde som också hette Arvid Olofsson.
Arvid Olsson i Skärvered hade också en dotter som hette Karin men hon gifte sig med en bonde i grannsocknen Gällared, en man som blev dräpt av sin granne efter ett bråk 1699.

Karta från 1650. Skärvered ligger vid den gröna pricken. Floden på kartan är Ätran. Uggemo vid kyrkan norr om Ätran är min mammas hemsocken Okome. Bildkälla: Riksarkivet.

Tidigare hade granngården i Skärvered brukats av Bengt Olsson, som jag tror var bror till Arvid eftersom de hade samma patronymikon och hade var sin likvärdig gård. Bengt dog omkring 1677, enligt mantalslängden. Arvid ser ut att ha brukat båda gårdarna själv tills Sören tog över omkring 1685.
Det här är före kyrkböckernas tid så uppgifterna kommer från mantalslängderna. Askome sockens äldsta kyrkbok är daterad 1690-1825. En lång period men eftersom det är en liten socken är boken ändå inte så tjock.
Arvid Olsson, född som dansk, är min förfader på min morfars sida. Halland blev svenskt 1645, först på 30 år och permanent från 1658. I mitt släktträd har jag drygt 50 personer födda i Halland på dansktiden.

Nu blir det lite trassligt med släkthistorien.

Sören Andersson och Karin Arvidsdotter hade en son som hette Anders och en dotter som hette Malena. Föräldrarna dog 1697 respektive 1698 och sonen tog över gården. År 1700 gifte han sig med Karin Håkansdotter. Anders dog 1706 och Karin, som då var 28 år, gifte om sig med Olof Eskilsson som troligen kom till Skärvered från grannsocknen Drängsered.
Karin Håkansdotter och Olof Eskilsson fick 1708 en son som hette Anders. Samma år föddes Bengta som var dotter till Malena Sörensdotter och hennes make Olof Stensson, som bodde i Vessige. Bengta gifte sig 1732 med Anders Olofsson från Skärvered och de två fick dottern Anna 1739, som är min morfars farfars farmor. Anders Olofssons mor var alltså svägerska till Bengtas mor genom sin förste make.
Anna Andersdotter gifte sig med Mårten Torstensson, född 1744 och barnbarns barnbarn till dansken Arvid Olsson i Skärvered. På så sätt har jag släkt från båda gårdarna i Skärvered fast det gått omvägar via andra byar och flera generationer.

Så här ser släktskapet ut:

Skärvered ligger vid Ätran. Bilden är tagen en sommarkväll 2018 alldeles intill gårdarna. Jag står vänd norrut här. Eget foto.

Anders Sörenssons vigsel med Karin Håkansdotter i juni 1700. Bildkälla: Arkiv Digital.

På raden längst ner i mantalslängden från 1663 står det att Bengt och Arvid var bönder i Skärvered. Bildkälla: Riksarkivet.

Jag sitter med en bok framför mig, en bok som kan kännas både intressant och skrämmande. Boken heter Brott och straff på Södertörn, och tar avstamp i Sotholms härads domböcker under flera hundra år. Sotholms härad kanske inte alla känner till men det bestod på 1600-talet av socknarna Sorunda, Ösmo, Väster- och Österhaninge. Vi befinner oss alltså på Södertörn, en del av södra Storstockholm.

Författarna Maria Landin, Anders Numan och Björn Öberg har samlat så mycket information som möjligt ur de bevarade domböckerna och kompletterat med handlingar från Svea Hovrätt och Länsstyrelsens arkiv. En diger bok på 400 sidor som innehåller allt man behöver veta. De har med allt ifrån beskrivning av de 68 olika brott som det kunde utdömas dödsstraff för till hur det kunde vara att vara bödel. De som dömts och de som frikänts beskrivs och vi får en inblick i hur det kan ha varit att leva under olika tidsperioder.

Vi kan läsa om rätten fungerade, tänk bara att häradsrättens dokument förvarades i en kista som måste ha tre olika lås och det var häradshövdingen, länsman och häradsdomare som hade var sin nyckel. Inte lätt att försnilla något från den kistan inte, undrar om det kallades för trefaktorsautentisering. När rätten fungerade så blev det ibland till ett uppdrag för bödeln, och hur denne levde, vilka regler som gällde och hur omgivningen ställde sig till honom och hans familj beskrivs ingående.

Avsnitt efter avsnitt behandlar de olika brottstyperna, kompletterat med de fall ur verkligheten som beskrivs i domarna. Att få en koppling mellan lagtexter och hur de verkliga fallen såg ut, med beskrivningar av personer och händelser ger en ny inblick och jag ser många användningsområden när vi själva vill skriva om uppgifter i vår egen släkthistoria, även om det inte skett på Södertörn.

Mitt foto av bokens framsida

Det finns många intressanta, om än sorgliga, berättelser i boken. Man kan undra hur den avskedade båtsmannen Hans Ersson tänkte när han bröt sig in i Ornö kapell och stal alla pengar och allt silver sommaren 1727. Han fick med sig allt och grävde ner det otympliga i skogen, men sedan återvände han och drack sig berusad på nattvardsvinet, somnade och upptäcktes. Tänk om han bara gett sig iväg, då hade den efterföljande domen om hängning kanske inte fallit. Kaplanen som ska förbereda Hans inför hängningen finner att han måste begära uppskov med densamma eftersom kunskapsnivån var så låg hos Hans. Uppskovet innebar den tillresta bödeln Erik Brandt, som uppgav sig själv som fattig, ansökte om matpengar för att överleva under tiden han väntade. En liten historia ur verkligheten och det ger en insyn som annars aldrig berättas.

Det finns ett kapitel om Stockholms bödlar eller skarprättare som de också kallades. En del fick vara med om fler avrättningar, andra inte, men de fick utföra andra bestraffningar så nog hade de att göra. Alla gick det inte så bra för, Per Larsson som verkade mellan 1679 och 1681 blev misshandlad till döds efter en misslyckad avrättning av en gardessoldat. Det var soldatens kamrater som hämnades. Jöns Johansson Dundervall, 1695-1702, dömdes för att han inte gjort sitt jobb ordentligt när han skulle piska Maria Hansdotter och fick själv samma straff som gällt henne. Det gick inte an att visa lite medömkan för då åkte man dit själv.

Det är många människoöden som beskrivs, kopplade till de straff de fått, och det ger en bra inblick i olika människoöden.  Även om det ibland känns nästan som för mycket elände så blir ändå känslan att det ger en bra inblick i öden som vi annars inte läser eller hör om.  Att det sedan finns sammanställningar av alla de slag gör inte boken sämre, tvärtom är det en intressant bok.  Jag vet att den finns i Genealogiska Föreningens bibliotek, om du har möjlighet att ta dit för att titta på den.

Boken har utgivits med stöd från Arvid Lundbäcks stiftelse, och snart kommer det ut information om vad som gäller för årets ansökan om medel, så håll ögonen öppna.

På söndagskvällar kan man lyssna på P4 Dans i radio. Ehuru mycket måttligt intresserad av dansbandsmusik, så har jag lyssnat några gånger. Värdar för programmet är olika medlemmar i svenska dansband, nya som gamla, och de har ofta intressanta historier att berätta från turneer och skivinspelningar. Ibland spelar de också intressant musik, mer okända låtar som inspirerat dem.

Dans, ja. Dansat har vi människor nog gjort sedan vi först klättrade ner från träden och började gå på två ben. Rituella danser för att beveka gudarna förekom förmodligen åtminstone på bronsåldern. Storslagna dansuppvisningar för att behaga massorna kunde ibland förekomma hos både greker och romare. Under medeltiden var dansen vanlig vid furstars och kungars hov, men även allmogen förstod att roa sig med dans när de kunde.

I herdaminnena har jag ibland sett noteringar om präster som skrivit indignerade maningar till församlingens ungdomar att låta bli att dansa och ägna sig åt böner istället. Så tydligen förekom det även på 16- och 1700-talen speciella ungdomstillställningar med dans.

Dansade på logen gjorde man vid skördefester och midsommar under åtminstone hela 1800-talet och framåt. I slutet av århundradet, med föreningslivets framväxt, bildades amatörorkestrar som gärna spelade dansmusik. Vid sekelskiftet 18/1900 började dansbanorna växa fram.

Dansbanorna hade sin verkliga storhetstid från 1920-talet fram till början av 60-talet. Framför allt under första tiden fanns otaliga dansorkestrar som reste från plats till plats och spelade. Berndt Egerbladh berättar mycket om den tiden i sina minnesböcker från 40- och 50-talet. Var det en större anläggning, fanns ofta två olika dansbanor; en för gammeldans och en för modernare tongångar.

Alla var dock inte förtjusta i dessa dansbanor. Det förekom en segdragen debatt i massmedia om ’dansbaneeländet’. Och faktum är att alkoholen flödade ganska friskt, vilket inte sällan ledde till osämja eller slagsmål. Flickor kunde också ha oturen att bli utnyttjade, kanske med oönskad graviditet som följd.

I början av 60-talet började dansbanorna fasas ut. TV och annat upptog folks intresse på lördagskvällarna, och dansbanorna var dyra att underhålla. Från 60-talet och framåt, dök istället dansbanden upp på scenen. De var mindre än dansorkestrarna, och hade oftast lite ’poppigare’ tongångar att erbjuda. Ett enormt flöde av dansband och danslystna har alltsedan dess spridit danssteg runtom i Sverige.

Under senare halvan av 1980-talet fick dansbanden en downperiod. Synten hade tagit över. Men då det visade sig att folk inte ville komma och dansa till en maskin, började dansbanden snart blomma upp igen.

Och vad jag förstår av de här radioprogrammen, visar de inga tecken på att försvinna!

Bilden: Brantes källa på Hallandsåsen. Strax till vänster om källan, finns resterna av en dansbana, som slutligen rasade ihop på 1980-talet… Foto: författaren

Per Anton och Agnes Tjernlund. Vigda 1917. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Per Anton Tjernlund föddes 14 september 1888 i Långselet, Skellefteå som son till Per Persson Tjernlund, bördig från Medle och hans hustru Kristina Katarina Karlsdotter, barnfödd i Långselet. P. A. var näst äldst i en syskonskara på fyra barn. Knappt fem år fyllda förlorade Per Anton sin fader, vilken avled i lunginflammation. Det var nog tufft för modern Kristina att ta hand om alla fyra barnen.

Vid 17 års ålder kom Per Anton som dräng till sin morbror Karl Karlsson och hans hustru Helena Margareta Vestermark i Skråmträsk. Där stannade han i 12 år tills han gifte sig 1917 med Agnes Katarina Lundqvist f. 1885-01-11, dotter till Anton Olofsson Lundqvist, härstammande från Medle och hans hustru Maria Erika Sundqvist, född i Örliden. Agnes föddes i Medle men flyttade vid tre års ålder med sina föräldrar och syskon till Skråmträsk. Nämnda Anton avled 1898, när Agnes var 13 år.

Per Anton och Agnes köpte hemmanet i Skråmträsk av tidigare nämnda Karl Karlsson samt hans hustru Helena född Vestermark. Makarna Tjernlund skapade sig ett trivsamt jordbrukarhem i byn. Familjen utökades med fyra döttrar, varav den näst äldsta endast levde i åtta månader. "Pelle", som Per Anton kallades, erhöll anställning vid Bolidens gruvaktiebolag 1925. Till en början sysslade han med byggnadsarbete. 1932 placerades han vid driften, samma år flyttade han med sin familj till Boliden. Efter en tid avancerade han till förman. Genom åren tjänstgjorde han på flera olika avdelningar, bland annat som förman vid krossverket och bangården samt på kontoret för malmtransporter. 1950, när gruvbolaget firade 25-årsjubileum, tilldelades "Pelle" medalj för lång och trogen tjänst. Få torde i så hög grad ha gjort skäl för de orden som farfarsmors kusin Per Anton Tjernlund. Av alla var han känd för sin duglighet och lojalitet. Han avgick med pension 1953. Två gånger i veckan kunde man dock fortsatt träffa honom på gruvområdet, där han var ciceron för turister.

"Pelle" var varmt religiös och socialt intresserad. Det gav honom många tillfällen till aktiva insatser i det offentliga livet. Han var med och bildade pensionärsföreningen i Boliden. Dess ordförande var han i flera år. I Bolidens DUF innehade han posten som kassör, i kyrkobröderna ordförande. Bolidens kyrkoråd var han även delaktig i. Från 1938 och cirka 25 år framåt var han kyrkvärd i Boliden. Han tillhörde också Skellefteå lfs kyrkofullmäktige. Ledamot av kyrko- och församlingshemsbyggnadskommittén hade han därtill varit. Inom Bolidenavdelningen av Sveriges arbetsledareförbund beklädde han befattningen som revisor.

Förman Tjernlund tillhörde den lugna skaran i landet. Försynt i sitt umgänge, kunnig samt ordentlig i sitt yrke, hade han vunnit både under- och överordnades likaledes sina kollegors förtroende såväl som vänskap.

Agnes var liksom sin make djupt religiös. Så länge hon orkade var hon en trogen besökare vid sammankomster i kyrkan och kapellet i Boliden. Hon var en duktig och arbetsam kvinna som skötte sina arbetsuppgifter i hemmet med stor omsorg samt pliktkänsla. Hennes hobby var vävning. Som person var hon präktig och försynt. I hemmet avled hon den 3 maj 1966, 81 år. På Skellefteå lasaretts långvårdsklinik slutade "Pelle" sina dagar den 13 november 1976, 88 år ung.

Vad skulle du ta med dig av släktklenoder eller din släktforskning om det blir tal om evakuering? Är det givet att enbart mat, varma kläder och fulladdad mobil är det enda som ska vara i nödväskan? Jag kan inte riktigt släppa tanken på den oroliga omvärlden och när vi nu börjar kolla var skyddsrummen finns och att vi alla ska ha en krislåda, så kommer tanken även på sådant här.

En del flyktingar under andra världskriget lyckades uppenbarligen få med sig en del äldre fotografier, det ser vi i litteraturen och andra vittnesmål. Fotografier på de anhöriga, ja det känns naturligt för mig också att vilja bevara. Idag har jag dem i mobilen, med några tusen bilder på barnbarnen.

Saker, hur gör jag med dem? Kan jag få med mig något litet? Min morfars mors sammetsklädda psalmbok som hon fick i förlovningspresent av sin kommande make 1877? Den är liten och nätt och får plats i fickan. Men ska den utsättas för de strapatser en evakuering kan föra med sig? Duken som min pappa broderat? Min mammas skolbetyg? Eller ska jag bara lämna allt och hoppas att vi någon gång kan komma tillbaka till ett oskadat hus?

Morfars mors psalmbok från 1877 och duken min pappa broderat (svepasken har han också gjort), ska jag ta med mig dem i händelse av evakuering eller flykt?

Har du tänkt på detta? Vad skulle du ta med dig av arvegods och foton? Inget alls? Det mesta?

Även om det känns väldigt overkligt att över huvud taget börja tänka så här, så kan ju verkligheten förändras väldigt snabbt. Det går inte att ta för givet att vi kan leva i trygghet för evärderlig tid.

De senaste 10-12 åren har jag ägnat mig åt släktforskning dagligen och stundligen. Sedan 2012 har jag arbetat som uppdragsforskare, så det betyder väldigt mycket för mig. Jag har all min forskning i min dator (inte i molnet) och med backup på externa hårddiskar har det känts ganska säkert. Men vad vet jag om framtiden? Kommer jag över huvud taget att ha en fungerande dator om ett år. Jo, det tror jag, för jag vill inte tro att krissituationen vi befarar faktiskt kommer. Jag vill tro att allt är som vanligt då.

Att bli sjöman förr var ju ett sätt för en fattig pojke att få komma ut och se världen. Men troligtvis var det inte äventyrslystnad som fick en pojke att mönstra på sitt första fartyg. Kanske hade han ärvt yrket efter sin far, vilket var vanligt. Eller så hade han ingen annan möjlighet att få mat och husrum. Många pojkar var bara 12-13 år när de gick till sjöss som jungmän.

Livet som sjöman var inte särskilt romantiskt. Dygnet delades in i olika vaktpass, där ’hundvakten’ mellan midnatt och 04 på morgonen ansågs vara det sämsta. Var och en hade sina uppgifter att sköta. Från att som jungman varit ’lärling’ och fått skura och tvätta det mesta, alternativt jobbat som kock, gick man vidare till lättmatros och sedan ordinarie matros.

Arbetet som sjöman var tungt och farligt. Att klättra i masterna för att beslå eller lossa segel när det blåste kuling eller var isigt och kallt, var direkt livsfarligt.

Att som 12-13 år gammal jungman bli utsedd till kock, var nog ingen tacksam uppgift heller. Råvarorna ombord var sällan i särskilt gott skick. Mask i mjölet, härsket smör, surt kött och ruttna grönsaker var vad den unge kocken hade att försöka göra mat av. Till råga på eländet var det vanligt att kostnaden för mat och dryck ingick i kaptenens lön, så en snål kapten köpte redan från början de billigaste råvaror han kunde få tag i, och det var förstås det allra sämsta. Ofta hade man med några höns och kanske en gris ombord, för att kunna hålla med färskt kött åtminstone.

Hos många rederier var det kaptenens ansvar att se till att last skeppades tillbaka. Det innebar, att när fartyget nått sin destination och lossats, skulle han se till att skeppet fick en ny last tillbaka. Att ’gå lätte’ tillbaka till ursprungshamnen var mycket olönsamt. Detta kunde innebära, om man hade otur, att skeppet kunde bli liggande i lossningshamnen i flera veckor, rentav månader. Sjömännen ombord kunde i bästa fall bli friställda, och sålunda söka nytt jobb, men i de allra flesta fall, fick de helt enkelt vänta. Och även om en sjömans fartyg hade lossats i en hamn nära hans hem och sedan fick vänta på ny last, så ansågs sjömannen ha rymt om han passade på att besöka hemmet under väntetiden. På det sättet blev sjömännen närmast livegna.

Kaptenen hade ofta ’kapplak’ på lasten, vilket betyder att han fick procent på priset vid försäljningen. Därför var han förstås angelägen om att skeppet skulle ha med sig en last tillbaka, och minst lika angelägen om att besättningen skulle finnas tillgänglig och beredd att avsegla hela tiden.

Det var kanske inte så konstigt att många sjömän rymde. De flesta passade väl på när fartyget låg vid kaj i Nordamerika eller möjligen Australien. Där var det lätt att försvinna i mängden.

Man undrar ju hur det sedan gick för de förrymda sjömännen. Kom de någonsin tillbaka till Sverige? Eller slog de sig helt enkelt ner i sina nya länder, ägnade sig åt jordbruk eller hantverk och blev en del av kolonisationen? Hur gick det för deras familjer där hemma?

En del märkliga levnadsöden har jag läst om; många har väl hört talas om ’kung Calle av Söderhavet’? Han som hamnade på en söderhavsö efter ett skeppsbrott och gifte sig med hövdingens dotter, för att sedan själv bli kung på ön. Han var säkert inte den ende svensk med en historia av det slaget. Fast en del hade säkerligen oturen att bli dödade av ursprungsbefolkningen istället för kungar över dem.

Undrar hur många ättlingar till svenska sjömän som lever på små okända öar i tropiska farvatten idag?

Källa: En del uppgifter ovan kommer från www.sjohistoriska.se ’Hur blev man sjöman i början av 1900-talet’?

Bilden: Fullriggaren af Chapman gick ofta med last till Australien innan hon blev skolfartyg och vandrarhem. Foto: författaren .

Olof Viksten. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Olof Villehad Viksten föddes 28 augusti 1884 i Bjurfors, Skellefteå som son till Villehad Karlsson Viksten, bördig från Östra Valliden och hans hustru Lovisa Olofsdotter, barnfödd i Holmfors, Skellefteå socken. Familjen flyttade i december 1885 till byn Norrström i Skellefteå församling. Vid knappt fyllda 15 års ålder förlorade Olof och hans tre syskon deras far genom en olyckshändelse.

1911 vigdes Olof med Hanna Karolina Lundström född 1884-05-20 i Forsbacka, dotter till Anders Andersson Lundström, härstammande från nämnda by och hans maka Johanna Viklund, bördig från Tjärn, Skellefteå. De tre första åren bodde Olof och Hanna i Norrström. 1914 övertog de Hannas fars hemman i Forsbacka. Makarnas äktenskap, som blev barnlöst, varade inte länge. Redan den 30 november 1920 avled Hanna av tuberkulos.

Olof gifte sig för andra gången 1923 med Siri Elisabet Vesterman född 25 mars 1895 i Petiknäs Norsjö, dotter till Margreta Kristina Lundmark, barnfödd i Finnforsberget, Skellefteå. Margreta Kristina gifte sig 1897 med Anders Gustaf Vesterman i Slut, Skellefteå socken. Där växte Siri upp. I äktenskapet med Olof föddes tre barn, dessutom hade makarna en gemensam dotter född före giftermålet. Siri hade också en son sedan tidigare. Totalt fostrades alltså fem barn i hemmet. I unga år hade Siri tjänst som hembiträde i bland annat Klutmark.

På gården i Forsbacka ägnade sig Vikstens åt jordbruk. Kreaturs-besättningen bestod år 1939 av en häst, fyra till fem kor och en gris.

Ett av Olofs fritidsintressen var skytte. Han var en aktiv medlem i Krångfors skytteförening. Han hade deltagit både i skytte- och skidskyttetävlingar.

Siris största intresse var det egna hemmet och omsorgen om detsamma. Hon skötte sina arbetsuppgifter som jordbrukarhustru på ett ambitiöst och bra sätt. Hon avled på Skellefteå lasarett, 16 maj 1976 vid 81 års ålder. Olof somnade in på sjukhemmet i Skellefteå den 4 juni 1977, 92 år ung.

Liksom många av er är jag bedrövad, förskräckt och chockad av Rysslands krig mot Ukraina. Visst kunde vi förstått att det var på väg men hoppet är det sista som överger människan och jag vet inte hur många gånger jag den senaste tiden uttalat orden "men det kan han väl ändå inte...". Men det kunde han.

Det mesta jag vet om Ryssland har jag lärt mig av Ania Monahof. Hon kom som ryskt flyktingbarn till Sverige 1945, 15 år gammal och tillsammans med sin mor, lillebror och andra släktingar. Här blev hon kvar och har skrivit flera böcker om sitt liv och inte minst sin släkthistoria. Under 1980- och 1990-talen bodde hon i Loftahammar och Gamleby och då träffade jag henne flera gånger i mitt arbete som journalist i Västervik.

Ania Monahof är en god människa som inger hopp. Det är fruktansvärda historier hon berättar om sin uppväxt i krigets Leningrad och i sin släkthistoria. Ändå orkade hon tro på livet och på människorna och vår överlevnad i svåra tider. Vi har inte haft kontakt på många år men jag är övertygad om att hon har sin glöd kvar.

Det starkaste intrycket jag har från mötena med henne är hennes kamp för fred och för att barn ska få växa upp utan krig. Det hade hon med sig från barndomen och det hon varit med om då. I en intervju om hennes författarskap sa hon "Jag skriver också för att berätta om livet som flykting, för oss som lever här idag. Jag vill berätta vad det innebär att fly från sitt land för att komma undan kriget, för att rädda sin familj, sina barn."

Varje gång vi träffades talade hon om detta. "Något så fasansfullt som kriget får aldrig hända igen" har jag som citat i en rubrik. Men nu har det hänt igen. (Och inte bara nu i Ukraina utan många gånger på olika håll i världen sedan den intervjun 1988.)

En av flera artiklar jag skrivit om Ania Monahof i Västerviks-Demokraten.

Läs hennes böcker! Hennes tre första böcker handlar om hennes eget liv (de två till vänster på bilden). I sina senare böcker (de två till höger på bilden) skriver hon också om sin mors släkt i Ingermanland i flera generationer tillbaka.

I den första av hennes böcker har hon skrivit en dedikation i mitt exemplar: "För freden och kärleken och barnen."

1983 läste jag ryska på kvällskurs på ABF i Västervik, med Ania Monahof som lärare. Hon undervisade också på folkhögskolan och vi som gick på ABF-kursen fick möjlighet att följa med folkhögskoleeleverna på en studieresa till Leningrad i februari 1983, med Ania Monahof som reseledare. Det är mitt enda besök i Ryssland, eller Sovjetunionen som det var då.

Vi var på cirkus och på Eremitaget, gick på kafé och träffade också en av hennes släktingar, en kvinna som var operasångerska. Jag hann också med ett hemligt möte med en dissident, men det är en annan historia.

Sedan dess har jag aldrig återvänt, och kommer sannolikt aldrig att göra. Nu hoppas jag bara på fred i Ukraina.

Vet ni att Sverige var invaderat av Ryssland för drygt 200 år sedan? Den 22 april 1808 landsteg ryske amiralen Bodisco med sina mannar i Grötlingbo på södra Gotland. Då pågick finska kriget och svenska försvaret var i Finland så landshövdingen på Gotland beslutade att inte bjuda motstånd utan kapitulera. I tre veckor pågick ockupationen och inte ett liv gick till spillo. Sedan seglade ryssarna hem. Amiral Bodisco kunde ryssarna ha haft som ledstjärna idag.

Ibland så kan det hända att vi vänder oss till det förgångna och skickar en tacksamhetens tanke till de som gick före oss.  Att de inte kan höra oss är väl uppenbart men deras gärning kan ändå ha en inverkan på det liv vi lever idag. En adelsätt ger ju förmåner, en präst kan ge tillgång till många bra ingångar i olika matriklar och bevarade släktforskningsuppgifter.  Sen hittar vi olika anknytningar till händelser, platser eller yrken när vi släktforskar och en del av dessa kan få både större och mindre betydelse för den släkthistoria vi kommer till i vårt letande.

Att det inte alltid är det vi vill hitta som dyker upp är en naturlig del av letandet i arkiv och andra källor- En historia som jag har berättat om tidigare är ett bra exempel på hur olika vi reagerar när nya uppgifter kommer fram- Två amerikaner sökte sin gemensamma släkt och de blev väldigt engagerade när det visade sig att det gick att spåra släkten till tider som var längre bak än de trodde var möjligt. När jag skrev att de hade linje till Nils Andersson och hans son Werner Nilsson Wallin, verksamma runt sekelskiftet 1700, så steg intresset ännu mer. Men när jag berättade att de var skarprättare, så fick jag två helt olika reaktioner. Den ena blev helt begeistrad och ville veta mer, hade hans släkting huggit huvudet av folk eller var det inte så vanligt, vilka andra straff kunde han ha utmätt och andra, liknande frågor. Den andres reaktion var annorlunda, det kom bara en mening som svar, och budskapet var ganska klart: Skriv aldrig mer till mig!

Bild i författarens ägo

För min egen del så händer det då och då att Ryttare 111, från Barne härad, inskriven i Västgöta kavalleriregemente hamnar i centrum för mig.  Carl Andersson, född 1749 i Skarstad, har inget blodsband till mig men spelar ändå en roll i min släktforskning.  Han är upphov till att en del något ovana släktforskare kontaktar mig och påstår att vi måste vara släkt, eftersom de har mitt efternamn i sitt eget träd. Men det är ju inte alltid som efternamn innebär en koppling, speciellt inte om namnet i fråga tilldelats någon på grund av vederbörandes tjänstgöring i ett militärt samband.

Ryttare Carl Andersson tilldelas namnet Ahlgren, och det var han inte ensam om, även om han var den ende i sitt kompani när han tjänstgjorde. Både före och efter honom har namnets gett till många andra och det gör ju oss inte till släkt på något vis. En del tycker att mitt efternamn inte är det vanligaste, det må så vara, men det finns många som burit det, från olika delar av vårt land.

Nu skrev jag att jag inte hade blodsband till ryttaren Carl Ahlgren, men ändå bär hans soldatnamn och det finns en förklaring till detta.  Ryttarens dotter Ingeborg Carlsdotter gifter sig med Lars Larsson från Önum och det är min farfars farfar. Och då borde vi vara släkt men så är det inte. Ingeborg dör ganska ung och Lars gifter om sig och i det äktenskapet kommer min farfars far. När sedan min farfar vill profilera sig i sin roll som affärsman så passar det inte med Johansson utan nu gäller det att hitta något som inte är lika vanligt.

Historien om farfars första fru och det efternamn hon var kopplad till, gav upphovet till funderingar och så småningom till beslutet, ryttare 111 fick ge vidare sitt ryttarnamn och det är ju bra för då fick jag ärva mitt efternamn 😊

'Har ni tänkt på, att det enda svenskar aldrig tröttnar på, är våren?' frågade Gits Olsson i ett av sina kåserier. Och nog stämmer det. Alltid samma sensation varje år, när vi hör lärkan för första gången, eller när snödropparna sticker upp huvudet ur skaren. Men egentligen är det väl inte så konstigt, vi har många mörka och kalla vintermånader bakom oss, och våren, med längre dagar, mildare temperaturer och så småningom försiktigt uppstickande blomster, gläder oss alla. 

'Våren' är typiskt nog det mest kända stycket av Vivaldis 'De fyra årstiderna'. Våren är också omhuldad av konstnärer och fotografer. Våren förknippas med förnyelse och pånyttfödelse inte bara genom påsk och pingst, utan också aprilskämt och valborgsmässofirande är typiska för våren. 

När dagstempen är över 0 men under 10 en vecka i följd, då är det vår! Mars, april och maj är vårmånader hos oss enligt kalendariet. På södra halvklotet är det september, oktober och november som gäller för vår. 

Har alltid funderat på hur det känns att fira datumbundna helger på andra sidan jordklotet? Går det verkligen att uppbåda någon direkt julkänsla om det är tjugoåtta grader varmt och risk för överhettning utomhus? Och hur glad påsk blir det när det är fem grader, regn och höststorm utanför? 

Jag fick en fråga från en vän härom dagen: har du snödroppar på tomten? Jag nödgades svara att det för närvarande var cirka en halv meter djup snö på min tomt, men jag lovade se efter när det smält undan. Snödroppar är vackert, men för min del hoppas jag ivrigt på lite tussilago, den kära, lysande gula hästhoven. Mina dikeskanter häromkring verkar ha det rätta, lagom gräsrisiga  underlaget, så jag tycker nog det ser lovande ut. I april förra året, när jag kom hit för första gången, blommade både vitsippor och blåsippor på uppfarten. Hoppas de gör comeback i år, fast huset bytt ägare sedan dess. 

Vintern är på långsam retur. Nu ljusnar det vid horisonten. 

Bilden: Förra vårens snödroppar vid Fridhemsgatan. Foto: författaren 

Fotot föreställer Harald Lindmark från Ljusvattnet, Burträsk till vänster och J. A. Söderström, Kalvträsk till höger. De var goda vänner. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Anton "Janne" Söderström föddes 23/12 1888 i Kalvträsk, Burträsk socken som son till Nils Gustaf Söderström och hans hustru Katarina Juliana Edström. "Janne" var yngst av sex syskon. Vid cirka 18 års ålder började han att arbeta som järnvägsrallare. Han var i Norrbotten vid banbyggen där. Åren 1907-1909 deltog han vid liknande byggen i Skellefteåområdet. Därefter bar det av till Porjus för att arbeta med samma yrke. 1911 övergav han rallarsysslan och återvände till sin hembygd. Med tiden förärades han med en mängd olika förtroendeuppdrag.
1914, samma år som första världskriget bröt ut, sökte och erhöll "Janne" tjänsten som fjärdingsman inom Burträsk övre distrikt, vilken tjänst han innehade till den 15 april 1930 när en ny polislag trädde i kraft.
1917 ingick "Janne" äktenskap med Magda Helena Lindgren född 1894-05-22 i Lidsträsk, Burträsk, dotter till nämndeman Otto Lindgren och hans hustru Maria Lovisa Rönnmark. Makarna Söderström köpte ett hemman i Kalvträsk och uppförde en ny gård, till största delen på egen hand. Jordbruk bedrevs på fastigheten fram till 1927. Tre barn fostrades i familjen.
J. A. var under en lång följd av år ordförande i valnämnden, sedan 1919 ledamot i taxeringsnämnden till 1936, när han blev nämndens ordförande. Han hade även varit ledamot i kommun- och kyrkofullmäktige samt suppleant i kommunalnämnden.
Under tiden arbetslösheten förelåg som störst var J. A. vice ordförande i arbetslöshetskommittén. Som bankman tjänstgjorde han när Allmänna Sparbanken bedrev bankrörelse i Kalvträsk.
Vidare var han under olika perioder tummare (virkesmätare), först åt Bure AB och senare åt Robertsfors AB. Därutöver var Söderström vägvakt i flera års tid på Kalvträskvägen samt när vägbrytning pågick biträdde han även som schaktmästare.
I sin hemtrakt hade "Janne" gjort sig känd såsom en mångkunnig och duktig man, som man kunde rådfråga om allt. Han bistod ofta folk med allehanda räkne- och skrivgöromål, som bouppteckningar, arvskiften, deklarationer m.m. 1939 blev han dessutom nämndeman i Burträsk tingslags häradsrätt, som det hette på den tiden.
Under krigsåren 1944-1945 fick Söderström uppdraget att vara inkvarteringsnämndens ordförande. Av praktiska skäl flyttade "Janne" med sin hustru Magda till Burträsk samhälle 1946. Det gjorde inte att hans arbetsbörda minskade, snarare tvärtom. Han blev då också gatunämndens ordförande. Han tjänstgjorde också i rätt stor utsträckning på fögderiets häradsskrivarkontor. En åttatimmars arbetsdag var ingenting för "Janne".
"Janne" Söderström blev på 1950-talet också överförmyndare, sedan 1953 var han föreståndare för Skellefteå Sparbankskontor i Burträsk.
Som person var J. A. vänsäll, hjälpsam, präktig, trevlig och språksam samt en humorist, han hade alltid ett skämtsamt ord på sina läppar. Han var omtyckt av de som lärde känna honom.
J. A. Söderström somnade in på Skellefteå lasarett 13 juni 1978, 89 år ung. Hustrun Magda levde till 29 juli 1989.

Berthold Grünfeld kom till Norge 1939 som flyktingbarn och klarade sig med nöd och näppe undan förintelsen. Han var född 1932 i Bratislava i Tjeckoslovakien och hans mor var judinna. Hon hette Frida Grünfeld.
Under Tysklands ockupation av Norge fick han fly på nytt, tillsammans med andra judiska barnhemsbarn i Norge, och bodde några år i Alingsås.

Bertholds dotter Nina Grünfeld har skrivit en mycket läsvärd bok om sin farmor, som inte bara är en berättelse om ett gripande livsöde. Den kan också ge tips och råd till den som släktforskar om släktingar som levt under första halvan av 1900-talet i framför allt Tjeckoslovakien.

Berthold Grünfeld återvände till Norge och där bor hans dotter. Boken heter "Frida – Min okända farmors krig" och kom ut i Sverige i maj förra året. Hon visste från början inget om sin farmor och berättar både om henne och om sökandet efter henne i framför allt tjeckiska och slovakiska arkiv. Hon berättar om hur hon gått tillväga, om vilka handlingar hon kunnat få fram och svårigheterna med att få hjälp på arkiven där. På slutet finns källor, lista på använda arkiv och tips på litteratur.

Utöver detta är det en riktigt berörande berättelse, välskriven, spännande och förfärlig.

Boken plus ett av suppslagen i boken, med bild på Frida Grünfelds adresskort från stadsarkivet i Prag.

Jag satt och funderade på vad dagens blogg skulle handla om, hade lite funderingar på att fördjupa mig i några av de intressanta notiser som jag hittat i olika dödböcker.  De flesta av mina släktingar levde och dog ganska stilla, om man nu kan uttrycka sig så, men det finns några som tydligtvis satt vissa spår i källorna. Det finns intressanta beskrivningar av olika livsöden, som den aktuella skrivaren tyckte behöver lyftas fram.  Det rör sig inte om kungar, adliga eller andra framstående personer, utan mer jordnära personer som ändå tycks ha satt spår.

Men det känns inte rätt en dag som denna, när vi ser hur en stollig politisk elit sätter sig över alla tänkbara regler och med berått mod attackerar och därmed också dödar helt oskyldiga människor. Människor som lever i en demokrati med demokratiskt valda ledare får nu utstå vidriga saker och deras motsvarighet till våra dödböcker fylls på rader som avser nyss levande människor.

Jag har lovat att inte använda min blogg till retorik utanför släktforskningsområdet, och det har hittills varit ganska lätt. Men idag så går mina tankar till det ukrainska folket och det övergrepp som de utsätts för, så istället för släktforskning så blir det en uppmaning till solidaritet med alla de som nu drabbas och att vi får hoppas att det blir ett snabbt slut på det övergrepp som vi ser idag.

Jag hoppas att jag kan skriva helt andra saker än ovanstående i kommande bloggar, men just nu så blir det inte mer än en önskan om ett slut på vansinnigheterna och en återgång till mer normala förhållanden.

Fri bild från Wikipedia