De senaste dagarna har det blivit sent innan jag kommit i säng på kvällarna. Jag håller på att färdigställa en av mina två planerade böcker om min släkt. Just nu är det boken om min pappas släkt men jag har också en bok om min mammas släkt på gång. Båda ska tryckas i vår.

Det mesta av texten är skriven, bilder på arkivhandlingar och kartor är framtagna och min ene bror har varit ute och fotograferat platser där släktens gårdar och torp funnits. Så nu är det genomgång av allt material plus att infoga allt i bokens layout.

Här kommer ett av bokens många avsnitt om min pappas släkt. Det handlar om bouppteckningar och min farfars farfars farmor Maria Jonsdotter och hennes släktgren i några generationer bakåt. De bodde i Gärdhems socken i Västergötland, precis där Trollhättans stadsbebyggelse i Lextorp nu tar slut.

Maria föddes 1761, hennes föräldrar hette Jon Algotsson och Brita Olofsdotter, födda 1731 respektive c:a 1726. Jon Algotssons far var soldaten Algot Forsberg. Har du dem i din släkt, då är vi också släkt.

Sä här skriver jag i min släktbok om vad bouppteckningarna kan berätta:

Bouppteckningarna efter Börta Torkelsdotter, hennes make Olof Månsson och deras svärson Jon Algutsson berättar om släkten.

I båda makarnas bouppteckningar finns gården på 1/8 mantal i Lextorp upptagen. Det var en kronoskattegård, alltså en gård som friköpts från kronan. 1737, när Börta Torkelsdotter dog, värderades den till 100 riksdaler och 1765, när maken Olof Månsson, dog hade värdet ökat till 800 riksdaler. Ökningen berodde inte bara på allmän värdestegring utan också på förbättringar, konstateras i bouppteckningen. Fastebrevet (lagfarten) var daterad den 11 juni 1734. Han hade ärvt större delen av gården och under äktenskapet med Börta Torkelsdotter hade de köpt till en mindre del.

Bouppteckningen efter Olof Månsson visar att gården kronoskattehemmanet på 1/8 mantal i Lextorp värderades till 800 riksdaler vid hans död 1765. Här står det också att han och första hustrun Börta Torkelsdotter köpt 1/40 av hemmanet och att fastebrevet är daterat den 11 juni 1734. Bild från Arkiv Digital.

När Börta dog blev hela tillgångarna värderade till strax under 200 riksdaler. 28 år senare, när Olof Månsson dog, blev behållningen i dödsboet drygt 2000 riksdaler. Hur hade han blivit så mycket rikare under denna tid? Tänk om han vore här och kunde berätta.

I boet efter Börta fanns mest bara vanliga hushållssaker bland lösöret, det högst värderade förutom gården var ett sto för 8 riksdaler och andra kreatur. Olof lämnade efter sig silverbägare, mängder av lösöre, ett par oxar och ett par stutar, fyra kor och två kvigor. Dessa var betydligt högre värderade än hösten 1737, kanske var det en annan penningberäkning då. Men Olof hade haft pengar att låna ut för grannen Hindrik Svensson hade lånat 100 riksdaler. Det ser alltså ut att ha varit en ganska välbärgad familj. Olofs äldste son Anders blev som vuxen nämndeman och de kom som regel från storbönderna i häradet.

Tack vare bouppteckningarna efter Olof Månsson och Börta Torkelsdotter har det gått att fastställa vilka de är. I kyrkboken nämns inte Börtas efternamn men det finns både i hennes egen bouppteckning från 1737 och i makens 28 år senare. Bild från Arkiv Digital.

Olofs måg Jon Algutsson, som var gift med dottern Brita Olofsdotter, var torpare och dog 1786. Han lämnade efter sig ett mer påvert dödsbo. Framför allt ägde han som torpare inte någon fastighet men han hade en kviga och två grisar. I hans bouppteckning summeras tillgångarna till 26 riksdaler. Hans skulder uppgick till drygt tre riksdaler och det blev kvar en mindre summa för änkan och barnen att dela på.

Jon Algutsson var torpare och hade hade färre kreatur än sina svärföräldrar. Utsädet värderades till 4 riksdaler. Bild från Arkiv Digital.

Det finns mycket att tänka på i dessa dagar. Jag tänker inte beröra något av det som vi blir mer eller påtvingade så här års, det drar bara ner humöret och det behöver vi ha så högt och glatt som möjligt, för att orka med. Risken finns kanske att det man skriver blir lika väl mottaget som det blir när jag försöker tala om allt intressant inom släktforskningen i helt fel samling av tråkiga individer som bara bryr sig om framtiden. Svarta ögon dyker upp överallt. Men någon gång ska det lyckas, så det är bara att fortsätta att skriva, tala och hoppas.

Nu hoppas jag att det här ändå kommer fram i rätt samling, att de flesta som råkar läsa har ett visst intresse. Undrar förstås hur många som läser när advent och jul ska klaras av. Lite sifferlek kan kanske gå bra, för nu i veckan så kom det nya uppgifter på hur många små löv man kunnat identifiera på det stora träd som plockas fram ut Y-kromosomen, den del av vår arvsmassa som gör att vissa blir den manliga delen av befolkningen. Från några hundra olika för 20 år sedan så passerades nu gränsen 50 000 på det träd som FTDNA skapar av alla de som testar Big Y kombinerat med vetenskapliga, arkeologiska rön. Och vi vet att det växer, ju fler som testar sig och ju större områden som täcks in av testade.  Det ser mycket intressant ut när personer från områden som är geografiskt isolerade kommer med i testsvängen.

Helt nya grupperingar upptäcks och det ger inte bara fler på trädet utan även kunskap om hur vi som människor flyttat runt, blandats och ibland har grupperingar nästan helt försvunnit, för att ersättas av helt nya människor. En som jag hjälpt med sitt test visar sig vara ganska ensam, just nu, med den testtäthet vi har, så är det 6 000 år sedan det skedde en delning mellan hans grupp och närmaste släktingarna.  Inte lätt att hitta uppgifter som kan styrka släktskap med en sådan tidshorisont. Naturligtvis kommer avståndet att krympa, det var faktiskt 12 000 år när han började.

Fri bild av Brano på Unsplash

En helt annan sifferuppgift är hur vårt DNA, som vi använder i alla våra olika DNA-tester egentligen ser ut och hur mycket som vi bär på.  Jag tänker inte så mycket på vikt utan kanske mer på lite skojiga räkneuppgifter som vi kan göra om vi bortser från att allt kanske inte kan göras, men vi kan fantisera om det.  Tänk om vi kunde ta ut en cell ur kroppen och räta ut de långa spiralerna av DNA som det finns däri. De som kan sin sak har berättat att vi då kan få en sammanhängande sträng som är 2 meter lång. Detta ur en enda cell.

När vi nu har lyckats räta ut spiralerna ut en cell, så gör vi samma sak med varje cell. Det är lite svårt att beskriva hur många celler vi har, men de lärde säger att det är ungefär 10¹⁴ celler, alltså ett tal som börjar på 10 och har 14 nollor efter sig. Vad ett sånt tal heter har jag ingen aning om. Med en sträng på 2 meter och alla dessa nollor i antalet celler så blir längden av alla dessa strängar utlagda efter varandra 200 000 000 000 km långt, vilket ska motsvara över 660 resor till solen, fram och tillbaka.

Det är nog tur att vårt DNA stannar i sina celler och att vi slutar räkna på spiralers längd och antal celler och återgår till något annat spännande istället. Det får bli en stund med lite vanligt letande efter barnhemsflickans föräldrar, där träffarna som finns har små värden och där båda föräldrarnas föräldrar tycks ha kopplingar både hit och dit. Någon gång i framtiden kanske lösningen kommer, nu känns det som ett tidsfördriv som kan göra att jag klarar den närmaste framtiden utan några som helst problem med sysslolöshet.

Ha ett riktigt bra slut på veckan och en skön helg!

Spel-Viktor Burman. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Viktor "Spel-Viktor" Burman föddes 14 februari 1872 i Brännby, Burträsk församling som yngst i en syskonskara på sex barn till föräldrarna Olof Anton Burman och hans hustru Eva Greta Olofsdotter, båda härstammande från Ljusvattnet, Burträsk. 1878 flyttade familjen till just Ljusvattnet där Viktor kom att tillbringa sin uppväxt.

Redan i tidiga barnaåren visade Viktor ett intresse för musik. Det dröjde inte länge innan fadern tillverkade en fiol en natt då han tjänstgjorde som mjölnare intill Tvärån där det vid denna tid fanns en skvaltkvarn. Fiolen var självklart inte den bästa men det var på denna som pojken gjorde sina första lärospån.
Viktor hade en äldre bror, Anders, som även han var intresserad av musik. Han skaffade sig en fiol och började öva men han var rädd för att den yngre brodern skulle fara illa med instrumentet. Gossen (Viktor) fann råd och pratade med sin mor att få låna fiolen när Anders inte var hemma, det fick han. Han lärde sig snart att stämma den, något som inte Anders klarade av utan moderns hjälp. Moderns far, Anders och Viktors morfar, Olof Jonsson, var nämligen även han violinist och spelade notlåda. Han lär ha varit notspelare och spelade alla melodier i 1695 års psalmbok. Hans hustru var även hon från en musikalisk släkt.

Tillbaka till Viktor och Anders. Den sistnämnde brukade fråga: "Jere eint stämd mamme?" Till slut tröttnade modern på att hjälpa honom med stämningen av fiolen och visade honom istället till Viktor som direkt genomförde uppgiften. Anders blev förstås mäkta arg för att Viktor använt fiolen i lönndom. Saken var dock klar. Även Viktor skulle ha en fiol. På en marknad köpte Anders honom en fiol för endast tre kronor men som var bra.

Vid denna tid var det vanligt att pojkarna skickades iväg för att vara så kallade "getare" (vallpojke) eller kovaktare. Så blev det även för Viktor. Han började som getare i Fiskberg ovanför Kalvträsk för att sedan återvända hem ett tag. Sedan drog han iväg till Karsträsk inom Skellefteå socken där han blev kvar i två år. En anekdot därifrån är värd att nämna. Bland sin anförtrodda flock fanns en tjurkalv. Den dresserade V. på alla möjliga sätt, vilket medförde att året efter var den mycket tam. Han brukade ge kalven bröd och emellanåt också retas med denne vilket en gång höll på att sluta illa. Viktor var nära på att bli stångad av denne. Allt som oftast var de dock vänner. Burman, som alltid brukade ha fiolen med sig, satt ofta på kalvens rygg och spelade så att det ekade i skogen. Lantmätare Brännström vilken hade förrättning i Karsträsk vid denna tidpunkt fick en dag se den något udda synen. Även han tyckte mycket om musik av hela sin själ. Han stannade länge och hörde på gossens fiolspel utan att V. observerade lantmätaren. På kvällen kom bud att Brännström ville tala med Burman. Med fiolen under armen begav han sig till lantmätaren. Viktor blev då uppmanad att spela en låt. Han spelade ”Krokuvalsen” vilket inte var den lättaste som man kunde tänka sig. Lantmätaren blev entusiastisk över den medryckande takten och renspelet varför han gav V. en klapp på axeln samt en femkrona, vilket var rätt mycket pengar på den tiden. Denna händelse ägde rum år 1884, när Viktor Burman var tolv år gammal.

När V. återvände hem bestämde han sig för att lära sig noter. Förvisso bestod hans repertoar redan av ett 50-tal låtar, men han strävade efter att utöka den ännu mer, vilket gick dubbelt så fort med noter. Hans läromästare blev Zackris Burlin, Kvarnbacken. Där blev han kvar i tre dagar. I och med det var grunden lagd. Nu följde en ihärdig musikutövning under hans lediga stunder i sällskap med fadern när de var ute i arbete med fällberedning i övre delen av Burträsk och Degerfors socknar.

I gården där Konrad Lundberg bodde i Ljusvattnet, Burträsk spelade Viktor för första gången under ett bröllop. Det var då hans bror Anders Burman gifte sig. Viktors spelkompisar var då ”Anners-Orsa” från Kattisträsk som behärskade klarinett samt violinisterna W. Burlin och J. A. Lindgren från Kvarnsvedjan. V. var inte större än att han tvingades att stå på ett bord för att höras vilket han också gjorde. 13 år gammal avverkade Viktor sex bröllop i rad utan att återvända hem emellan.
18 år gammal erhöll Viktor anställning vid stambanebygget i Bastuträsk och senare till Boden. Cirka två år senare anknöts den med den tidigare byggda malmbanan Luleå-Gällivare. Efter värnpliktstjänstgöringen återtog V. rallarjobb, men då på banan Boden-Yttermorjärv. Fiolen följde troget med honom och mer än en gång livades rallarna upp i det tunga arbetet av fritidens musikstunder.
Viktor Burman ingick äktenskap år 1902 med Hulda Johanna Nygren född 1867-10-17 i Nymyrliden, Norsjö, dotter till Olof Zackrisson Nygren och hans hustru Catharina Johanna Persdotter. Året innan vigseln hade V:s föräldrar avlidit. De nygifta makarna slog sig ner på Viktors föräldrars torva i västra utkanten av Ljusvattnet. Där fostrades tre barn, det äldsta dog drygt en vecka gammal. Förtjänstmöjligheterna i Norrbotten lockade och flyttlasset bar iväg. Gården såldes och flytten skedde år 1909 till Nedre Flåsjön, Råneå. Sonen Karl Olof avled 29 mars 1913, knappt 5,5 år gammal. Viktors hustru Hulda gick bort i sviterna av lungsot 21 april 1917. Två år senare flyttade V till Hundsjön, Överluleå. 1921 gifte han om sig med Johanna Amalia Berg född 1881-06-17 i Degersel-Sörby, Råneå, dotter till Johan Fredrik Berg och hans hustru Brita Amalia Engström. Makarna Burman gemensamt tre pojkar, den yngsta dog ungefär en månad gammal. Dessutom hade Amalia tre gossar före ingånget äktenskapet med Viktor. Dessa barn hade en annan far än honom. 1923 slog sig familjen ner i Skogså, Överluleå. 1925 deltog Viktor Burman för första gången i en spelmanstävling i Luleå. Där erhöll han tredjepris och hedersdiplom bland 30 deltagare, vilka spelade tre låtar var. Framöver deltog V. även på tävlingar i Boden, Nederkalix och Gällivare. Han erövrade då två gånger andrapris och lika många gånger förstapris. 7 juli 1929 radierades en bröllopsfest från Björknäsgården i Boden. Där spelade Viktor. Då hördes ett glatt sorl och applåder. Burman var väldigt populär däruppe, vilket han också visade med sin fela. Inte långt senare vann han förstapris vid andra spelmanstävlingen i Luleå bland 46 deltagare och märket i guld, bestående av en fiol i miniatyr. Han blev därtill utsedd som Norrbottensmästare i fiol. V. återvände några gånger till sin hemby för att spela fiol och träffa gamla vänner. Viktor blev en gång erbjuden tusen kronor för sin fiol men han avböjde. Ett sätt att visa lojalitet mot en gammal vän. Violinen alltså.
Viktors spelkompis under tiden i Burträsk var klarinettisten Lars Hällgren, som på äldre dagar livnärde sig som skomakare i Renfors, Burträsk. När Lars vid 22 års ålder gifte sig med Hulda Degerman från Degernäs, Burträsk hade Lars engagerat endast en spelman, nämligen Spel-Viktor. När han traskade före brudparet och spelade bröllopsmarschen lät det som en hel orkester. Samspelet mellan Lars och Viktor började redan på 1880-talet och varade fram till 1905 när Lars flyttade till Renfors från Nya Risliden, Burträsk där han hade vuxit upp. Under denna långa tid hade de spelat på ett hundratal bröllop och andra tillställningar. På Anders Lindmarks bröllop i Ljusvattnet 1895 inträffade en fatalitet av det mer sällsynta slaget. Lars och Viktor var mitt uppe i den för brudparet så viktiga brudkadriljen. Det gick ett tal om att som bruddansen gick skulle så skulle livet också gå. Därför var det viktigt att hålla ordning på repriserna i kadriljen och för dansarna att få det att gå ihop ”som en kattmun”. Mitt i spelningen gick Lars klarinett av mitt itu! Lyckligtvis tappade inte Viktor fattningen utan fortsatte att spela som om ingenting hade hänt. Lars bestämde sig senare att börja ett nytt liv som skomakare och sålde sin klarinett.
På senare år spelade V. för prins Wilhelm och var nog ensam från Burträskbygden om en sådan upplevelse. Efteråt blev Burman inbjuden till prinsens hem på Stenhammars slott där han vistades nästan en hel dag.
10 augusti 1946 somnade Spel-Viktor Burman in av hjärtfel. Hustrun Amalia flyttade året efter hans död till Boden och senare till Kalix. Hon återvände dock till Boden där hon avled 24/1 1953.

Det här är en bok jag gillar. Den handlar om platsen där jag bor, och det är förstås jätteintressant. Än mer intressant måste det vara för dem som har rötter här, som har gamla släktingar i sitt släktträd som någon gång bott på Bjurhovda när det var en bondgård en bra bit utanför Västerås.

Hembygdsböcker har mycket att ge den som släktforskar. Lokalhistoriskt kunniga delar med sig av det de vet. De allra flesta av oss som släktforskar tror jag har släkt nåogonstans på en plats vi inte själva känner till. Men andra har den kunskapen. Med det här inlägget vill jag både hylla och tacka de många engagerade inom hembygdsföreningarna som gör just detta, delar med sig av sin kunskap.

När vi hade flyttat till Västerås strax före midsommar 2019 upptäckte jag att vi numera bor på mark som utgjorde Bjurhovda gård ända fram till 1960-talet. Bjurhovda är en riktigt gammal gård, nämnd i ett medeltida pergamentbrev redan 1450. Men långt innan dess har människor bott här, det vittnar de många fornlämningarna om.

När jag googlade på Bjurhovda som nyinflyttad fick jag ganska omgående träffar på Rolf Grahn och hans lokalhistoriska arbete om Bjurhovda. Han var länge en eldsjäl i Badelunda hembygdsförening (den socken som Bjurhovda ligger i) och har skrivit en bok om Bjurhovda. För en vecka sedan kom den ut. Rolf Grahn gick bort i maj 2019 men hade sitt manus klart och nu har hustrun och andra i hembygdsföreningen sett till att boken kommit ut. Tack!

Här får jag veta det mesta om Bjurhovda, "de första fyratusen åren" som undertiteln lyder. Rolf Grahn har dammsugit arkiven och ger oss en mycket intressant tolkning och analys av den information han funnit. Vi får veta om hur det var på 1500-talet när Bjurhovda var en prebendegård (ägd av kyrkan) och därefter om olika ägare tills gården blev ett militärt officersboställe från omkring år 1700 till 1862. Jag ska inte återge en massa fakta, boken bör läsas i sin helhet.

Rolf Grahn lyfter fram människorna som bott här, just här där jag bor nu. Sådant tänker jag ofta på, vilka människor som levt och vistats där just jag befinner mig idag. Därför är jag lite extra glad åt vad han berättar om de två torpen som hörde till gården, Soltorpet och Stentorpet. Platserna för dem har jag tidigare identifierat med hjälp av äldre kartor.

I boken finns både information om Soltorpet och bilder på torpet och den siste torparen.

Soltorpets förskola. Ungefär där jag står och fotograferar låg torpstugan. Eget foto.

Alldeles intill huset där vi bor ligger Soltorpets förskola. Förskolans gård ska vara i stort sett precis där torpet en gång stod och det är roligt att namnet återanvänds i förskolans namn. Soltorpet verkar ha funnits redan på 1660-talet och kallades då Björnhofdatorpet, sedan blev det Hagtorpet, sedan Larssons torp och till sist Soltorpet på 1920-talet. Det var den siste torparen som kom på det namnet, vagnmakaren Frans Magnus Kindahl. Har du gamla släktingar som varit torpare på Bjurhovda är det alltså lätt att hitta platsen.

Det andra torpet hette Stentorpet och fanns här från 1880-tal till 1924. Det låg ungefär där Knotavägen 23 finns idag.

Än har jag inte läst hela boken, bara valda delar. Att läsa den ska bli mitt helgnöje nu i andra advent.

Ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet. Bjurhovda brukades som en gård fram till mitten av 1960-talet. Västerås stad köpte gården och byggde ut de två östra stadsdelarna Bjurhovda och Brandthovda. Bildkälla: Lantmäteriet.

Visst har släktforskningen förändrats över decennierna, men det finns nog några likheter kvar efter alla år.  Naturligtvis är det vi söker detsamma sedan mycket lång tid, vi letar oss bakåt för att hitta släkt eller kanske personer som har något annat än släkt som gemensam koppling.   Det finns de som utgår från ort, yrke eller annat likvärdigt i sitt sökande, även om jag är säker på att de flesta har någon form av släktrelation med i sitt sökande och antecknande av det de hittar i olika källor.

När vi nu, och under senaste halvseklet, letat och letar efter uppgifter så är det inte läsesalarna på arkiven som är den vanligaste platsen att hitta en släktforskare på, även om det finns de som tillbringar mer eller mindre mycket tid där, för att med vita handskar bläddra i de fantastiska källor som personalen värdigt bär fram. Nu är ju inte alla källor så snygga, men visst är det en härlig upplevelse att känna doften, att se sidan i verklighet, som någon skrev på för länge sedan och kunna känna på vikten av en gammal, tjock dombok.

Men lämnar vi läsesalen så är det skärmen, en glasyta av olika storlek, som är gemensam.  Från de gamla läsarna för fiche eller film till dagens högupplösta skärmar på datorer eller telefoner.  Där kan vi lätt läsa, nåja lått och lätt, det kan ju bero på handstilen, det som en gång skrevs och vi kan lätt dela med oss av uppgifterna till andra personer, som befinner sig nära eller på de mest avlägsna platserna.

Det vi ser på skärmen är inte alltid gamla dokument, vi kan ju ta fram nygjorda index som hjälper oss eller vi kan kanske ta fram datorproducerade listor med namn som har DNA som liknar mitt, eller den som gjort ett test. Att kunna titta på skärmen var vi vill och egentligen också på vad vi vill ger oss en stor frihet. Men det vi inte kan göra är att förflytta oss i tiden, för att kunna se det som vi inte ser på tillgängliga källor. Tänk att få resa till husförhöret som beskrivs på skärmen bara genom att trycka på några knappar. Det vore en upplevelse, fast jag undrar hur de som satt där skulle reagera när en sån som jag dyker upp.

Träd på Öland, eget foto

På min skärm, på en annan flik än där det här dokumentet finns, så läser jag frågan från Mona i Amerika. På hennes pappas matchlista framträder min svåger, han är exakt match på ett test som gjorts på hans raka pappalinje, det som kallas Y-test, på den nivå som kallas Y-67, på nästa nivå skiljer det på två av etthundraelva markörer.  Finns det någon möjlighet att hjälpa till med att hitta hennes farfars ursprung, han som blev adopterad 1917 och där de biologiska föräldrarna är okända. En ganska nära träff tycks det, och kan min svågers tråd ge något svar.  Att kunna gå rakt bakåt på pappalinjen kan ge hjälp i letandet, men då gäller det att känna linjen och den upphör i detta fall på att farfarsfar har en okänd pappa, som inte syns via de DNA-resultat som finns.

Men nog borde Y-DNA kunna ge något tycker nog de flesta, och det kan det, men i just detta fall så visar svågerns resultat på att hans linje, efter det att ytterligare test gjorts, det som kallas Big Y-700, att han är ganska ensam. Han finns på en gammal gren av det som förr kallades I2, det som var en vanlig gren bland stenåldersjägarna. Nu har det skett en del utväxter på det trädet sedan stenåldern, men det som vi känner till idag är att just den här grenen delades för 3 300 år sedan och just nu finns ingen mer som sitter på den.  Det kan kännas ensamt att vara ensam och då på en sådan gammal gren. 

Vi får se vad som framkommer när Monas pappa lägger på en nivå till, det här Big Y, till sin rad av tester.  Kanske finns det en nära koppling eller också sitter vi där men några tusen års skillnad. Det kanske är större chans att det kommer en närmare släkting när det snart kommer en publikation om de som arkeologer hittat i södra Sverige, bland annat i Sandby borg på Öland. Kanske finns det någon bland personerna från folkvandringstiden som kan bli närmaste Y-släkting till svågern. Om så är fallet, då skulle det verkligen vara intressant att kunna resa i tiden med hjälp av min skärm. Tänk att få vara med på fest under 400-talet. Fast då måste nog min skärm kompletteras med ett översättningsprogram också, tror inte att språket då har så stora likheter med det som finns nu. Men den som lever får se, eller kanske ska jag säga att den som lever får fortsätta att drömma om de tekniska framstegen

I vissa avseenden var samhällslivet förr i tiden väldigt annorlunda mot idag. De flesta människor bodde i små byar eller samhällen med kanske bara en handfull gårdar och torp omkring sig. Vi kan se i domböckerna att folket inte alltid kom så bra överens då heller, men i många fall fick man ta skeden i vacker hand, eftersom man var oerhört beroende av sina grannar. Man bytte varor och tjänster. Den som slaktat grisen delade med sig av skinka och fläsk till grannarna, och fick i gengäld kanske spannmål eller fisk tillbaka. Man hjälptes åt med gemensamma angelägenheter, såsom stängsel, brobyggen och liknande. Man var helt enkelt tvungna att hjälpa varandra, för allas överlevnad, och en så dräglig tillvaro som möjligt.

Fanns det då ingen stimulans utifrån? Jodå, marknaderna! Handel fick i normala fall endast idkas i städer, en propå som gällde långt in på 1800-talet. Istället hade då många byar eller små samhällen sin årliga marknad. Dit kom knallar och bondfolk från när och fjärran för att sälja sina varor i små marknadsstånd. Hantverk, matvaror, leksaker, redskap, karameller... och förstås också boskap.

Marknaden var dock inte enbart till för att köpa och sälja. Här träffade man släktingar eller vänner från grannbyarna och kunde utbyta nyheter, förhandla fram förlovning eller äktenskap, uppträda inför publik och helt enkelt roa sig. Kristina Nilsson, sångerskan, tog sina första stapplande musikaliska sångsteg på den lokala marknaden. Även nymodiga uppfinningar kunde visas upp för en misstroget beundrande publik. Smarta bedragare sålde 'mirakelmediciner' på liten flaska till godtrogna människor. Rörliga bilder fick den svenska publiken också stifta sin första bekantskap med på marknader. 

Sedan har vi marknadens 'kusinen från landet', alltså loppmarknaden! Dess ursprung är osäkert. Loppmarknader var vanliga i Paris i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Benämningen 'loppmarknad' tros komma från att vissa hävdade att de begagnade kläder och möbler som såldes där, var fulla med loppor.  Amerikanerna menar dock att det engelska 'flea market' är en förvrängning av 'vliey market' som i sin tur är förkortning av 'valley market', en loppmarknad som bedrevs vid East River på Manhattan redan på 1700-talet. 

Hursomhelst, på en loppmarknad är det som säljs begagnat. Det är varor som är för enkla och vanliga för att benämnas antikviteter eller hantverk, säger Wikipedia. Loppmarknader bedrivs ofta av välgörenhetsorganisationer som Röda korset, Stadsmissionen och liknande. 

Idag är loppmarknad enormt populärt i större delen av världen, och många lär sig snabbt att 'skilja agnarna från vetet' och gör stora fynd i utbudet. Själv älskar jag loppmarknader, men helst går jag på lite större sådana, där utbudet brukar vara mer varierat. 

Nej, än har jag inte gjort några storfynd, men det väntar säkert runt hörnet...!

Bilden: Marknadsdag i Las Palmas, Gran Canaria för några år sedan. Foto: författaren

Jonas Nilsson vid sitt torp Kämparvallen som han själv kallade det. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Jonas Nilsson "Prins-Jonk" föddes 1874-12-15 i Dalen, en gård nära Skellefteälven öster om Krångfors. Föräldrarna var nybyggaren "Nisch Annersa" (Nils Andersson), bördig från Skråmträsk och hans hustru Marta Helena Hansdotter, barnfödd i Medle.

När Jonas var en månad gammal avled hans mor. Därför splittrades syskonskaran som bestod av fem syskon. (Ytterligare två syskon hade dött i späd ålder, en av dessa var Jonas tvillingsyster Anna som dog 10 dagar gammal). Sonen Johan utauktionerades vid 12 års ålder 1883. Jonas blev, som tioåring, fosterbarn hos avskedade soldaten Samuel Gustafsson Printz och hans hustru Klara Margareta Enqvist. De var torpare i Krångsvarvet. Samuel hade varit soldat vid rotet Printz i Skråmträsk, där han också växte upp. Klara härstammade från Krångsvarvet. Makarna Printz hade haft en son, Karl Johan, som hade drunknat i Skellefteälven 1863.
Jonas Nilsson hade av sin far "Nisch Annersa", som var finsnickare, ärvt goda tekniska kunskaper. Jonas var en mycket duktig smed och hantverkare som kunde den svåra konsten att välla ihop stål till knivar och andra eggverktyg med ypperligt bett. Som smed blev han känd i stora delar av norra Västerbotten. Mest känd var han för sina raspar, brännjärn och stansar. Han hade prövat sig fram till en egen metod att härda sina alster. Än i dag finns det saker som han har tillverkat med signaturen "J. N-s." Han var noga med att signera det han tillverkade. När Jonas gjorde en klocka var även den av egen konstruktion. Endast ett lod drev både ur- och slagverk. Klockan går rätt än i dag. Så stora förtjänster för sitt smide fick inte "Prins-Jonk" som han allmänt kallades och det namn han var mest känd under. På 1920-1930-talen kunde han under ett bra år tjäna 700 kr. För stansar som inkluderade hela alfabetet tog han oftast en krona per bokstav.

När "Prins-Jonk" fick besök hade han alltid tid att lägga ifrån sig verktygen. Han ville ofta bjuda på kaffe för att besökaren skulle stanna så länge som möjligt. Kaffekokningen gjorde han till en omständlig procedur. Bönorna skulle först malas i en kvarn han själv hade tillverkat. (Många kaffekvarnar han har tillverkat finns spridda i norra delen av länet). Därefter kunde han smaka både två och tre koppar själv innan han serverade den besökande. Allt detta för att besöket skulle dra ut på tiden. Om någon gick utan att vänta på kaffet tog han illa vid sig.

Det berättas att det var fjärdingsman K. J. Rhodin som hjälpte Jonas med deklarationen och att Jonas var noga med att alla inkomster togs upp, även stugan på ofri grund. Som parentes kan nämnas att när fosterfadern Samuel skulle friköpa torpet, blev köpet av någon orsak felskrivet, så att Printz stod som säljare. Detta upptäcktes först vid bouppteckningen efter Samuel Printz. Det sägs att Jonas då blev mycket arg.

Vid ett tillfälle därefter hade Jonas en märklig dröm. Han drömde att "Skam", dvs den onde, kom och ville få sin eldgaffel smidd samt riktigt vass. Den onde ställde sig och pumpade luft till ässjan. Jonas smidde och gjorde ett fint arbete. Det sista Jonas såg av den onde var att han stod överst på backen, kramade eldgaffeln och sa:
-Det här blev jädrigt bra.
Dagen efter fick Jonas höra att bonden, som skulle ha sålt marken där stugan stod, hade avlidit.

Berättelserna om "Prins-Jonk" är otaliga. De som hade förmånen att själva höra honom berätta på sin oefterhärmliga jargong, glömmer det inte i första taget. Det var både fridfull humor och frodig fantasi, emellanåt lite väl grovt, rått språk blandat med eleganta ordval. Många av resenärerna brukade stanna upp, dels för att få en vilopaus för sig själva och för hästarna, men också för att få en pratstund med Jonas, som kunde göra en konversation intressant.

Jonas var en färgstark person, många av hans citat lever kvar än i dag. Han var en rättfram person som inte trugade för överheten. När Skelleftebanan byggdes kom dåvarande generaldirektören Granholm förbi. Han blev trött av att bära på sin väska och gick in till "Prins-Jonk" för att få hjälp. Granholm berättade vem han var, vilket dock inte gjorde saken bättre. Jonas yttrade:
"Jer du högsta fareln vid järnvägen, då får du bära väskern dine sjölven". (Är du högsta f-n vid järnvägen, då får du bära dina väskor själv.)
Ungefär lika illa slutade det för doktor Bertil Kårsell som vid ett tillfälle kom in till Jonas för att fråga efter vägen till Stöverfors, dit han skulle på ett sjukbesök. Kårsell kom körande i en öppen Ford med suflett. Han hade endast lågskor på fötterna. "Prins-Jonk" frågade:
-Ska du noli Stövern i de där skorna? (Ska du norrut till Stöverfors i de där skorna?)
-Ja, jag ska köra bil, svarade Kårsell. Det var så dåliga vägar att han tvingades att lämna bilen. Av "Prins-Jonk" fick doktorn låna ett par stövlar och en fotogenlampa. Kårsell ville ha hjälp med att bära doktorsväskan. Då svarade "Prins-Jonk":
-Bär du väskern dine sjölven! (Bär du dina väskor själv!)
-Ja men jag är ju doktor Kårsell.
-Om än he var sjölve fanen, så få du bära sjölven. (Om än det var själva f-n, så får du bära själv.)
Med handelsman Daniel Rhodin i Krångfors hade "Prins-Jonk" många dispyter. När Rhodin med fingret på balansvågen kände efter hur mycket det fattades sa Jonas:
-Ta bort surfingra borta våga, däm tjöft jig å de förra gången jig tjöft korven. (Ta bort surfingrarna från vågen, de köpte jag av dig förra gången jag köpte korven.)
Efter första världskrigets slut var det svårt att få tag i en del tyger, varför det gjordes försök med underkläder i papper. "Prins-Jonk" köpte en omgång, men slitstyrkan var inte så bra och han klagade hos Rhodin.
-Papperskalsongren som jig tjöft å de förre veckan ha remne se n'Barabbas ha komme fram. (Papperskalsongerna som jag köpte av dig förra veckan har rämnat så att Barabbas har kommit fram.)

"Prins-Jonk" var mycket intresserad av religion. Han var nog ganska obstinat mot kyrkan och troligen en av de första anhängarna av Russels läror (Jehovas vittnen) i dessa trakter. Predikant Jonas Stenlund från Bruträsk stannade hos "Prins-Jonk" en gång. En diskussion om citat ur Bibeln uppstod dem emellan. Det var ju inte alla gånger som deras tolkning var lika. Efteråt sade Stenlund:
-Om det ändå fanns mycket folk som hade så gott hov (förstånd) som "Prins-Jonk".
Kyrkoherde K. A. Fellström hade en gång stannat vid vägen utanför Jonas Nilssons stuga och väntade på vidare skjuts. Han kom inte in, så "Prins-Jonk" kommenterade med orden:
-Du är en herde och du vet så väl att du har ett får här, men du uppsöker det icke.
Vid ett besök hos en svägerska som var evangelisk-luthersk sade hon:
-Du anser dig vara mycket bättre än oss andra.
-Jo, jig slå me för både bröste och baki arshle att jig jer bätter, svarade han. (Jo, jag slår mig för både bröstet och bak i arslet att jag är bättre.)
Vid ett tillfälle när Jonas kom till Stöverfors för att köpa mjölk, hade man bönemöte där. Efteråt berättade "Prins-Jonk":
-Stöverboon gapa å sjonge, se överhalvskall'n hadd flätte baklanges. (Stöverborna gapade och sjöng, så att överhalvskallen hade halkat baklänges.) Vid ett annat tillfälle kom grannen Johan Anton, samtidigt som en "fårköttspredikant" var där. Predikanten och "Prins-Jonk" diskuterade väldigt och drog fram strofer ur Bibeln, men för Johan Anton gick det sämre:
-Han to' tag ve baa hennren deri luven för att slitfram nage bu'ol, men där fanns intet, anförde Jonas. (Han tog tag med båda händerna i luvan för att slita fram något budord men där fanns inget). En änka i grannbyn hade dött en nyårshelg och "Prins-Jonk" kommenterade:
-Nu fick fanen se´en rikti nöjårsgaav, a'Maria lämne in i kvällst. (Nu fick f-n sig en riktig nyårsgåva, Maria lämnade in igår kväll.)
Vid ett tillfälle frågade han Kalle Vidman från Holmlund:
-En sak skall jig fråga dig Kalle. Då jig ha sterne (dött) ska du då tåras (våga) gå förbi jenna? (En sak ska jag fråga dig Kalle. Då jag har dött ska du då våga gå förbi här?)
Kalle svarade:
-Det ska du väl inte betvivla. Det finns väl ingen anledning att jag inte skulle våga det.
-Jag tror dig men nog ska det vara många som dra ihop se då dem fara förbi. Det är ju tokigt, för då jig ha sterne, då jer jig stel, å då feinns jig eint jenna. (Jag tror dig men nog ska det vara många som drar ihop sig då de åker förbi. Det är ju tokigt, för då jag har dött, då är jag stel, och då finns jag inte här.)
"Prins-Jonk" tyckte om att låtsas att han var vän med mörkrets makter. En regnig och ruskig höstkväll fick han besök av en vägfarande som ville vila en stund. Farstudörren knarrade för vinden och även andra ljud hördes. "Prins-Jonk" öppnade dörren och sa rakt ut i mörkret:
-Du som jer luden unner föttren och ha hårna oppa knen. Du val vänt, jig ha främmen just növ. Hur den tillfällige besökaren kände sig förtäljer inte historien. (Du som är luden under fötterna och har horn på knäna. Du måste vänta, jag har främmande just nu.)

För en brorson berättade "Prins-Jonk" att vittra, då de flyttade från Medle, stannade över natten på Kämparvallen, som han brukade kalla sitt torp. En kväll hörde han ljud av folk, kor och hästar. In kom en liten gubbe, en meter lång och ville att de skulle få stanna i närheten av gården över natten. På morgonen innan "Prins-Jonk" stigit upp hörde han hur sällskapet gjorde uppbrott och fortsatte sin resa.

Fosterfadern Samuel Printz avled 26/9 1907, före sin hustru Klara. Deras torp låg på Medleheden vid häradsvägen till Norsjö, precis när man hade kommit uppför backen från Forsbacka. (Nuvarande landsväg är flyttad några hundra meter västerut). En del post till grannar som bodde längre från vägen lämnades till Klara Printz, som kokade karameller, sålde kaffe och ibland även öl. Att sälja öl var olagligt. När myndigheterna fick nys om detta tog "Prins-Jonk" på sig brottet och satt av det i häktet på Sunnanå. Straffet var 5-6 dagar på vatten och bröd.
När Klara på äldre dagar blev sjuk skötte Jonas om henne med stor omsorg. Hon hade mycket vatten i kroppen och blev tung. Det blev svårt för Jonas att sköta och vända henne, det sägs att han har yttrat:
-Om då tjälinga ha hatt rompa, se hon ha vöre jettare att sno. (Om då käringen hade haft svans, så hade hon varit lättare att vända.) Sedan Klara hade avlidit i sviterna av astma 1908-10-14 snickrade Jonas med hjälp av evighetssnickaren Jakob Stenberg en kista. På grund av sjukdomen gjordes kistan vattentät!? Efteråt sa Jonas att:
-He vart n stöddi koffert. (Det blev en stadig koffert.)
1914 stod "Prins-Jonk" på vakt vid järnvägsbron i Slind. När han fick ut sin utrustning lämnade han kommentaren:
-Bajonetten jer för kort, he ryms ju bara en. (Bajonetten är för kort, det ryms ju bara en.)
När gästgivaren "Per Annersa Forsell" i Krångfors hade dött och kistan kördes förbi Kämparvallen sade "Prins-Jonk":
-Om folk visste hur mycket humbug som far på rygg efter Melesheden. Han har suttit på vinden och läst gammel-Luther och Skelleftebladet och vaknar inte förrän i det så kallade helvetet. (Om folk visste hur mycket humbug som åker på rygg efter Medleheden. Han har suttit på vinden och läst gammel-Luther, Skelleftebladet och vaknar inte förrän i det så kallade helvetet.)
Till saken hör att mannen ifråga var avhållen som en stor nykterhetsvän, men som ändå sålde pilsner till sina gäster.
I en grannby bodde Holmqvist som var astmasjuk och hostade mycket. Det skulle enligt Jonas Nilsson sluta på detta sätt:
-Holmqvist han host å deill slut val he n storsata smäll, sen jer he fölut. (Holmqvist han hostar och till slut blir det en storsatans smäll, sen är det färdigt.)

Ett av barnen från grannbyn Grubban hade lyckats skapa sig en framtid i kungliga huvudstaden. När "Prins-Jonk" fick höra det sade han:
-Eint trodd jig att he kånd komma nage storgåve borti Grubben. (Inte trodde jag att det kunde komma något begåvat ur Grubban.)
Lika vass i munnen som i händerna, egensinnig och burlesk, bitande ironisk samt med en livsfilosofi, som låg långt ifrån "medel-Svensson", det var beskrivande för "Prins-Jonk". Han somnade in på Skellefteå lasarett söndag 5 september 1937 av hjärtinfarkt och långt framskriden diabetes. Under sin livstid var han känd som lite av ett "original" men efter hans bortgång skapades något av en legend kring hans liv och leverne.

I vår digitala era är vi många som gillar att lyssna på poddsändningar. Alltså radioprogram som vi kan lyssna på när vi vill och inte, som förr i tiden, när de sänds. Och inte är det monopol på programutsändningar heller, utan vem som helst kan göra poddradio. Jag gillar poddar. Varje dag när jag är ute och går har jag poddradio i lurarna. Det finns så mycket intressant att lyssna på.

Nu ska jag tipsa er om några poddar som jag tror är intressanta för oss som släktforskar. Det blir lite egenreklam, men bara lite.

Poddar för släktforskare

1. Släktforska!
Den här podden görs av släktforskaren Lisa Holmblad och är förhållandevis ny. Första avsnittet sändes förra året och hittills finns det sex avsnitt med varierande längd, inklusive det första som är en introduktion. Lisa Holmblad intervjar släktforskare i olika ämnen och avsnitten har varierande längd. Ett par av de intervjuade är Chris Bingefors och Michael Lundholm. Jag är med i ett avsnitt och vi pratade då om kyrkoboksforskning och hur jag på lite snirkliga vägar hittat släktingar i kyrkböckerna.
Jag gillar den här podden. Det Lisa Holmblad gör väldigt bra är att hon får oss att förstå hur roligt det är med släktforskning och hur gripen man kan bli av att leta i arkiven. Dessutom får vi både tips och råd som kan hjälpa oss på vägen. Jag hoppas på fler avsnitt från den här podden.

2. Cognatus Släktforskningspodd
Släktforskaren Jonas Magnusson driver den här podden, eller drev, för den uppdateras inte längre. Senaste avsnittet är från 24 augusti 2019, därefter har jag inte hittat några nya avsnitt. Men de gamla 24 avsnitten finns kvar och det är det som är så bra med poddar, att vi kan lyssna när vi vill. Medarbetare är Linda Kvist.
Podden beskrivs som "En podcast om allt som kan tänkas ha med släktforskning att göra" och det är det verkligen. Än har jag inte lyssnat på alla avsnitt men flera och det är en lång rad olika ämnen som tas upp. En del var aktuella när de gjordes, t ex om DNA och nyutkomna handböcker, men mycket är tidlöst och fortfarande intressant. T ex hur Jonas Magnusson går tillväga för att söka efter en okänd far.

3. Släktband (och Familjehemligheten)
Sveriges Radio har sänt program om släktforskning sedan 2004 och de görs av Gunilla Nordlund och Elisabeth Renström. Det gör de fantastiskt bra! Det är ju program som sänds i radion men som också finns som poddavsnitt. Alla avsnitt, ända från starten 2004, finns att lyssna på i Sveriges Radios app. För några år sedan lyssnade jag igenom alla program och det lärde jag mig mycket på.
Programmen brukar sändas på vintern, med tio program varje säsong, och jag hoppas en ny säsong är på gång snart. På senare år har Gunilla Nordlund också gjort programserien Familjehemligheten. Mycket bra lyssning! Missa inte dessa.

4. Arkivpodden
Riksarkivet gör en egen podd, uppdelad i olika serier. Här har jag lyssnat på flera avsnitt från den serie som heter "Dokumenten berättar" där arkivarier från landsarkiven berättar om arkivhandlingar och innehållet i dessa och reflekterar över den information vi får från det som skrevs för länge sedan.
Många olika ämnen tas upp i de olika avsnitten, t ex om människor i en dödbok från 1700-talet, Lort-Sverige, lösdrivarlagen, rysshärjningarna, sockenlapparna och allt möjligt annat. Det senaste jag lyssnade på handlade om massvaccinationerna mot smittkoppar på 1810-talet. Mycket intressant!

Utöver dessa finns det flera poddar som säkert intresserar dig som släktforskare, framför allt de poddar som handlar om historia. Två som jag gärna lyssnar på är Historiepodden och Historia Nu, men det finns säkert många fler. Gillar du historiepoddar ska du inte missa Sveriges Radios program Vetenskapsradion Historia.

Eftersom jag lyssnar när jag är ute och går lyssnar jag i mobilen och använder då antingen Sveriges Radios egen app eller appen Podcaster, men det finns nog andra appar också.

Dödboken från Offerdals församling som tas upp i ett avsnitt i Riksarkivets podd "Arkivpodden". Bildkälla: Arkiv Digital.

Det kommer ibland små tankeväckande kommentarer på min skärm. Det kan var ett svar på en fråga jag ställde i Anbytarforum för 15 år sedan, någon som läst något i en tidning, svar på ett hur gammalt mail som helst eller från något av de många sociala grupper som funnits. Ibland är det helt hopplöst att komma ihåg varför frågan eller kommentaren skrivits, så då finns det två val, börja grotta i gamla anteckningar och försöka koppla namn eller platser, eller också får det bara flyga förbi.

Eftersom jag varit engagerad i många olika emigrantöden så är det intressant att det fortfarande dyker upp svar på det som skrevs förr. Ibland är det faktiskt precis det som fattades då kommentaren skrevs första gången. Nu blir problemet att försöka hitta den som jag försökte hjälpa då, det blir som att börja släktforska på nytt. Ett namn och en gammal adress, där meddelandet studsar tillbaka med en kommentar om det inte finns någon med det namnet, eller att den tjänst som vederbörande använde inte känns igen.  Blir nästan som alla de källhänvisningar till GID, som dyker upp i gamla meddelanden.  Säkert bra då, men nu en katastrof (nästan).

Fri bild av Evan Dennis på Unsplash

I en grupp med koppling till DNA dök det idag upp en kommentar på en tråd som jag varit med i. Det blev riktigt skojigt och lite nostalgiskt att läsa Magnus Bäckmarks beskrivning av ett möte någonstans, där det dök upp samma efternamn på flera deltagares DNA-listor. Det var 2013 och det känns som en evighet sedan, men efter ett tag så kan jag nästan känna det som jag sitter i en tidsmaskin. Del efter del av det som sas då, och som Magnus refererar till, dyker upp från någon undangömd ficka i hjärnan.

Det kändes stort att vi var flera stycken som hade samma namn i våra träfflistor på Y-DNA. Vi måste vara släkt på våra respektive faderslinjer när samma namn dök upp. Inte vilket namn som helst, en uråldrig släkt från de brittiska öarna, Chisholm, med lite olika stavningar, dök upp. Hur kunde de ha koppling till Sverige och till oss som satt i rummet. Nästan lite kusligt att våra förnamn började på samma bokstäver och så träff med denna dynasti. Fast nu gick vi väl lite över gräns när det blev tal on övernaturlighet. Mina bröder hade ju samma linjer och de hade inte samma första bokstäver. Men spännande var det och det blev en del diskussioner i efterföljande kommentarsfält och haplogrupper, som vi idag anser ligger på en väldigt grov nivå, diskuterades som om de hängde tätt ihop.

Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, mycket har vi kunnat se i mer detaljerade tester, men just nu så vet jag inte mer om hur det kom sig att de dök upp. Någonstans finns det en koppling och vi tyckte då att kopplingen låg hyfsat nära, så att det inte kunde vara på vikingatid eller tidigare, tyckte vi då i alla fall. Kanske dags att ta upp frågan på nytt, så jag undrar om du har några Chisholm, oavsett vilket test det gäller, som kan kasta lite ljus över denna gåta.

Bindestrecket är avsiktligt. Vi lever idag i en väldigt fotogenisk tid. Språnget från lådkameror till mobila bilder i telefonen har gått fort. Idag tar vi kanske rentav för många bilder av allt och alla! Så har det förstås inte alltid varit. Före kamerans existens, var porträtt och teckningar oftast förbehållet det 'besuttna' skiktet i samhället. De som hade råd att betala en konstnär, eller en teckningslärare som lärde en själv eller någon i familjen att rita och måla. 

När jag var ny och grön som släktforskare, levde jag i tron att bara någon hade 'kommit upp sig' i samhället en smula, så skulle han/hon också finnas på bild. När jag hade hittat min borgmästare Nils Agrell i Varberg (han med egen stil, ni vet, se tidigare blogg) så ringde jag glatt ner till Varbergs dåvarande fästningsarkiv och frågade om man inte hade något porträtt av herr borgmästaren i sin ägo! Det blev mycket tyst i luren mycket länge, och jag blev kopplad till flera personer, och fick dessutom ett nytt nummer att ringa. Summan av kardemumman var att ingen kände till att det skulle finnas något porträtt av Nils Agrell. Förstås. Senare har jag lärt mig hur ovanligt det är att hitta just sina egna anor avporträtterade. Även om de kanske hade lyckats rätt hyfsat i tillvaron. Men jag har faktiskt haft lite tur också! Som här:

I oktober 2006 kör min goda vän Lisbeth Dahlin och jag från Borås i duggregn. När vi lämnat den asfalterade motorvägen, dörjer det inte länge förrän vi har civilisationen långt bakom oss, och är omgivna av ren landsbygd. Först vidsträckta åkrar och rödmålade lador, sedan smalnar vägen och vi omges av mörk, risig skog. Detta är alltså de marker där hejderidaren i Od, Börje Olofsson Knös, vandrade... eller nej, han var ju hejderidare! Förmodligen red han, enas vi om. 

Plötsligt välkomnas vi av en skylt: Vi är i Od. 

Lisbeth har ringt kyrkvaktmästare Ebbe Hallqvist, och vi ska få bli insläppta i kyrkan. Det är inte svårt att få syn på Ods kyrka; den ligger ganska pampigt på en liten åsrygg, omgiven av kyrkogård i terrasser. Kyrkvaktmästaren låser upp med en stor nyckel som ser gammaldags ut, och släpper in oss. 

Ods kyrka är från 1100-talet och det syns tydligt här inne. Det är klar medeltidsprägel både på de tjocka fönsternischerna med sina omålade rutor och de släta ljusgrå romanska kyrkväggarna med sina enkla rundningar. Trätaket bidrar också till känslan av gammalt, liksom stentrappstegen i vapenhuset. 

Vi har haft tur, fram till bara någon vecka före vårt besök, var kyrkan stängd för renovering. Men då har man i samband med denna renovering också passat på att tvätta det jag kommit för att se. 

På ena långväggen i kyrkan hänger det en tavla, med följande behändiga lilla vers påskriven: "Se här par eckta folk i Swijnåhsa the de bodde. Gudsfrucktan redlighet i deras hiertan grodde. Twå söner lefwa än, twå döttrar lika så, som med sin far och mor afbildade här stå. Åhr 1744 då detta monument insattes af sonen Olof Knös"

På tavlan ser man en rak man med grönaktig rock och ena handen napoleonskt (fast det var långt före Napoleons tid) instucken i rocken. Det är min anfader, hejderidaren Börje Olofsson Knös. Bakom honom står en svartklädd, ståtlig kvinna. Det är hustrun, Gunnur Lechander. Bakom Gunnur står äldsta dottern, min anmoder Christina Knös, gift Bergendahl. Längst till höger står lillasyster Britta Knös. Framför Börje står den frodige, pipskäggige prästen Olof Knös himself, och längst till vänster en smärt militär, Peter Knös. Tavlan hänger högt, jag får tillstånd att kliva upp på kyrkbänken, givetvis efter att först ha sparkat av mig skorna. Det syns ändå på fotot att jag nätt och jämnt nådde upp... 

Ebbe Hallqvist beskriver sedan hur vi ska åka för att komma till Svinåsa, där famijen Knös alltså bodde. Vi tar av till vänster från huvudvägen, och hamnar i tät, mörkgrön skog. Plötsligt glesnar träden, det ligger en stor gul trävilla till vänster om oss. Lisbeth får syn på en man i blåställ, ropar och frågar om detta är Svinåsa. Jo, bekräftar mannen, vi har kommit rätt. Däremot är vår informatör inte säker på om det finns några minnen från äldre tid på området. Vi kör en liten bit framåt, tills vägen smalnar av till en stig. 

Jag kliver ur bilen och ser mig omkring. 

Den smala grusvägen med sin lilla gröna sträng i mitten omges helt av yviga granar och några få lövträd, med långsamt höstgulnande blad. Alldeles bredvid vägen ligger en enorm stenbumling, täckt med mossa. Förmodligen låg den här på 1600-talet också. Egentligen finns det ingenting i mitt synfält som påminner om vår egen tid. Regnet gör konturerna lite disiga, det är inte svårt att tänka sig hejderidaren Börje Knös sprängandes fram på sin häst mellan träden, på väg hem till sitt Svinåsa. 

Sedan återvände vi till vår egen tid. Och vad vi sedan fick skåda, kanske jag återkommer till någon annan gång. 

Detta är en förkortad och lite omarbetad version av en artikel som tidigare publicerats i Borås Släktblad nr 72 september 2007, och i utförligare version i min släkttidning An-Lunden 2006:4

Bilden: Hela familjen Knös i Ods kyrka. Foto: författaren. 

Bror och Hilma Vikström. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Byggmästare Bror Johan Vikström föddes 27 oktober i Risböle, Lövånger som ett av dussinet barn till bonden Per August Vikström och hans hustru Anna Ulrika Nilsdotter. Från sju års ålder växte dock Bror upp i Kräkånger (nuvarande Lövsele) i Lövångers socken dit familjen hade flyttat.
1922 vigdes han med Hilma Eugenia Lundström född 11 april 1901 i Svarttjärn, Lövånger, dotter till hemmansägare Johan Lundström och hans hustru Anna Karolina Brandt. I åtta år bodde Bror och Hilma som gifta i Kräkånger. Där fostrades också deras fyra äldsta barn. 1930 flyttade familjen till Selet, Lövånger men redan året efter bar det iväg till Skelleftehamn. Där föddes tvillingar, familjen bestod nu av föräldrar och totalt sex barn.
Vid 18 års ålder började Bror Vikström som snickarlärling i Lövånger. Där byggde han flertalet byggnader, såväl kommunala som enskilda. Med tiden startade han egen byggnadsfirma och som mest hade han drygt 60 anställda. Firman avvecklades 1963. Bland de byggnader som Vikström uppfört kan nämnas centralskolan i Skelleftehamn, hamnförvaltningsbyggnaden, badhuset, tjänstemannabostäder för Bolidens Gruvab i Skelleftehamn, kommunkontoret i Malåträsk och häradshäktet i Arvidsjaur. Han låg också bakom Skelleftehamns golvparkettfabrik.
På fritiden ägnade sig Bror gärna åt fiske eller åt att sparka boll, förutsatt att inte byggmästareföreningen eller Skärgårdens hantverksförening tog hans tid i anspråk. Han var också mycket intresserad av friluftsliv. På vintern åkte han längdskidor, på sommaren promenerade eller cyklade han gärna. Vikström sysslade också med olika hobbyarbeten. Han var dessutom kassör för Skelleftehamns pensionärsförening.
Personligen var Bror Vikström en man som stod vid sitt ord, det kunde alla som kände honom intyga. Vänsäll, människovänlig och fryntlig var tre egenskaper som kännetecknade byggmästare Vikström.
Om hans hustru Hilma, som var tremänning till min farmorsfar, vet jag inte så mycket men hon var en hemmets kvinna. Hon var även mycket aktad i de vidaste kretsarna för sitt goda sinnelag samt för sitt stilla och försynta sätt. Hon somnade in på Skellefteå lasarett söndagen 26 april 1970, 69 år ung. Sedan 1983 vistades Bror på Klockarhöjdens äldreboende i Skellefteå. Också han avled på Skellefteå lasarett söndagen 22 april 1984, 87 år. 

Vet du vad ett mantal är? Ett mensalhemman? Och skillnaden mellan gård, torp och backstuga? Det berättade jag om i ett digitalt föredrag i onsdags kväll för medlemmarna i Tjust Släktforskarförening. Jag lovade då att jag skulle göra ett blogginlägg med en del fakta och länkar. Så här kommer det.

Kanske är det fler som är intresserade av detta ämne?

Igår lyssnade jag på ett digitalt föredrag från Riksarkivet i Härnösand om fastigheter. Det spelades in och den filmen kommer nog att publiceras ganska snart. Jag ska länka till den här, bara jag kommer ihåg det, när den finns att se. Så håll utkik hos Riksarkivet eller här.
Uppdatering 23 november: Nu finns Riksarkivets föredrag på Youtube.

I det föredraget fick vi veta hur man hittar information om fastigheter även efter 1933, vilket inte jag tog upp. Fastighetsböcker från 1933 och framåt är inte digitaliserade, pga GDPR, och jag talade om arkivhandlingar från 1933 och bakåt, som vi kan komma åt själva hemifrån.

Bild från Bråbygden i Misterhults socken. Eget foto.

Mantal är inte ett ytmått utan ett mått på en gårds skatteförmåga. Det infördes på 1500-talet och en gård på ett mantal var en gård som kunde försörja en familj med tjänstefolk och betala skatt.

En gård är en brukningsenhet som är mantalssatt.
Ett torp är en brukningsenhet som inte är mantalssatt utan ligger på en gårds mark. I torpet ingår odlingsjord. Torparen betalar arrende till gårdsägaren, genom arbete (dagsverk), naturaprodukter eller pengar.
Backstuga var ett bostadshus utan odlingsbar jord och på ofri grund, det stod "på bar backe". Många fattiga bodde i backstugor men även mer välbärgade, t ex hantverkare, kunde bo i backstuga.

Lägenhet började användas under andra halvan av 1800-talet. Det är ett flytande begrepp som kunde innebära småbruk (ägt av brukaren) men också ett hus med friköpt tomt.

Rusthåll: En gård ägd av en bonde som skulle hålla kronan med en ryttare med häst och utrustning i stället för att betala skatt.
Augmenthemman: En gård som stöttade ett rusthåll som inte av egen kraft kunde hålla en ryttare med utrustning.
Rå- och rörsgårdar lydde under ett säteri och låg på mark som ursprungligen tillhört den gård som blev säteri.
Mensalhemman: En gård som anslås som en extra gård till prästens försörjning, utöver prästgården. Kallas också stomhemman.
Förmodligen fanns det fler beteckningar. Berätta gärna i en kommentar här.

Lagfarter visar vem som ägt en fastighet. Lagfarter finns i lagfartsböcker (för tiden 1876-1933) som till stor del är digitaliserade. Där kan du följa historiken framåt och bakåt.
Före 1875 kallas det fastebrev och de finns i domstolsarkivens småprotokoll och domböcker. Det kan vara idé att börja med att leta i småprotokollet om det är digitaliserat. I domböcker och småprotokoll kan även bilagor finnas med, t ex avskrifter av köpebrev.
Bördsrätt gällde vid gårdsförsäljning. Det innebär att jorden man ärvt inte fick säljas hur som helst enligt lagen. Släktingar hade företräde till köp av arvejord men inte till köp av avlingejord (jord som köpts in under livstiden). Bördsrätten togs bort på 1860-talet.
Uppbud: Försäljningen av en gård skulle informeras om på tre på varandra följande ting så att den släkting som hade rätt att köpa den skulle få tid att göra det. Uppbuden protokollfördes i domböckerna eller småprotokollen.

Så här hittar du lagfartsböcker (1875-1933):
I Riksarkivets digitala forskarsal: välj ämnesområdet "Fastigheter och gårdar", där finns flera direktlänkar.
Hos Arkiv Digital: Inskrivningsdomarens arkiv, välj rätt län, sedan rätt domsaga, häradsrätt eller rådhusrätt.

Om du vill ha information om en fastighet efter 1933 kan det beställas från Riksarkivet, med hjälp av dagens fastighetsbeteckning. Det finns ett beställningsformulär för detta på Riksarkivets hemsida.

Andra handlingar:
Brandförsäkringar: www.brandverket.se och ämnesområdet "Fastigheter och gårdar" i Riksarkivets digitala forskarsal.
Bokverken Svenska gods och gårdar: Finns hos Arkiv Digital, under Tryckt litteratur. Där finns fler liknande bokverk.

1600-talet fastebrev för gårdar i Kalmar län finns hos Arkiv Digital: Välj Kalmar läns landskontor - Övriga handlingar och handskrifter, volym GVIIa:23 1689-1690).

Kartor
Lantmäteriets historiska kartor
www.kartbild.com

Utjordar och inägor: Utjorden var byns samägda allmänning och inägorna var tomt, åker och äng som hörde till varje enskild gård.
Inägorna var stängslade mot djuren och bestod av åker och äng. Inägorna var tomten kring husen och åkrarna och ängarna som låg kring gården i bykärnan. Vid storskifte och laga skifte kunde det vara enbart inägorna som skiftades, eller inägorna för sig och utjorden för sig.
Utjorden (eller byns allmänning) var byns gemensamma skogs- och betesmark före skiftesreformerna. Därifrån hämtades ved, foder och virke. Fiskevatten kunde också ingå och förmodligen även mossmark.

Läs mer:

Litteratur
Kalle Bäck: Början till slutet, Noteria förlag, 1992
Anders Bönner: När byn skiftades, LT:s förlag, 1985
Per Clemensson och Kjell Andersson: Börja forska kring ditt hus och din bygd, Natur & Kultur, 2011
Niklas Cserhalmi: Fårad mark, förlaget Bygd och natur, 1998
Sigurd Erixon: Byalag och byaliv, Nordiska Museet, 1978
Albert Eskeröd: Jordbruk under femtusen år, LT:s förlag, 1973
Mats Hellspong och Orvar Löfgren: Land och stad, Liber Läromedel, 1976
Mats Höglund (red): 1600-talets jordbrukslandskap, Riksarkivet, 2008
Bengt M P Larsson, Mats Morell och Janken Mydal: Agrarhistoria, LT:s förlag, 1997
Karl-Ingvar Ångström och Björn Johansson: Kartforskning, Sveriges släktforskarförunds handbok nr 3, 2011
Eftersom de flesta böckerna är av äldre årgång har jag köpt genom Bokbörsen.

Två böcker från Sveriges hembygdsförbund
Husen berättar om människor där och då, 2014
Torp, torpare och torpinventeringar, 2015

Länkar
Riksarkivets arkivguide om fastigheter och Uppsala Landsarkivs vägledning om torp och gårdar.
Det svenska jordbrukets historia på webben: www.ksla.se/bibliotek/fembandsverket/
Hans Högmans hemsida: http://www.hhogman.se/historia.htm
Brandförsäkringar: www.brandverket.se

Vad vet jag om Jan Ersson Hellström, född i Grythyttan där föräldrarna bodde vid Svartälven.  Att han skrevs in i en barndopsbok tryckt 1774 i Västerås av Johan Laur. Horrn framgår av första sidan på boken och sedan blir det ett antal sidor med namn efter namn, barn efter barn, alla lika viktiga oavsett om de då ansågs äkta eller oäkta.  På sidan 90, fast det numret har ju tillkommit långt efter att prästen skrev boken, har vi kommit till barn 86 som föddes i Grythyttans socken det året, 1779.

Där kunde vi nöja oss, vi vet var han är född och av vilka föräldrar. Då kan vi fortsätta bakåt i historien, för jag vill så långt bak i tiden som möjligt. Jan får bli en parentes i min egen historia, för även om han är min morfars farmors morfar så kan jag inte lägga ner tid på honom. Jakten bakåt i tiden är det som gäller. Att pappa hette Eric och mamma Lisa är det viktigaste i den gamla boken, och det är skönt att texten är så välskriven, det är ju trots allt 242 år sedan uppgifterna skrevs in.

Bild från Arkiv Digital Grythyttan (T) CI:6 (1775-1796) Bild 52 / sid 91 (AID: v53139.b52.s91, NAD: SE/ULA/10337)

Fortsätter bakåt, för allt vad jag är värd.  Mamma Lisa leder till Erik, som leder till Anna, som för mig ännu längre bak till Barbro.  Ibland behöver jag då en paus, men sökandet fortsätter, det blir lite dåligt med källor men det finns ju sänt som Svenska Antavlor, hoppas jag kan lite på den utgåvan. Fortsättningen kommer ur skrifterna, Barbro leder till Hans som leder till Adam.  Han uppges vara född runt 1575 i Hällefors och det får nog räcka ett tag med den åldern på en ana. Jag får hoppas att det är rätt person för det blir lite skakigt i slutet av den långa kedjan.

Undrar vilket svar jag fått om jag för 70-80 år sedan köpt en släktutredning och betalt bra. Hade jag fått samma svar som jag själv kommit fram till. Eller hade de fyllt på med lite andra namn som tycktes passa bra, och som inte var så lätt att kontrollera. Det vet jag inte, men jag har tittat på en annan som fanns i familjen och den var inte så rätt som man kunde hoppas. Och det har blivit aktuellt hos några andra, när de berättar om familjens fina handmålade släktträd, som är hur vackert som helst, men där det blir fel ganska tidigt bland namnen. En klenod kan tyckas men vilket är viktigast, den snygga förpackningen eller det riktiga innehållet.

Tillbaka till Jan, det kanske behövs lite mer uppgifter om honom, lite mer än bara födelsen och det faktum att han fick en dotter som var min koppling till honom. Han verkar vara lite av knutpunkt i mitt sökande efter DNA-träffar. Nu kanske någon säger att det har nog hans hustru också, och det stämmer men i just det här fallet så blir det lite extra knepigt eftersom han har två. Det är ju inget speciellt men det gäller att få med alla i mitt letande bland släktträd.  Att Jan blev pappa till 12 barn gör ju inte letandet mindre invecklat, men det ger ju många möjligheter till att hitta trådarna till de ganska små värden som dyker upp på mina listor med släktingar.

Så det som gäller framöver är lite mer djupdykande i hur det var i Grythyttan och Ramsberg för en skomakare som fick leva till den aktningsvärda åldern av 82 år.  Finns säkert mycket att hitta, så det blir en koppling mellan barndopsboken och mina DNA-träffar.

Många är vi som med papper och penna i högsta hugg jagat kändisar för att få dem att skriva sitt namn på pappret, gärna med en liten personlig hälsning till oss. Själva ordet 'autograf' är sammansatt av två grekiska ord: 'autos' som betyder 'själv' och 'grafein' som betyder 'skriva', alltså originalhandskrift. Ibland ett helt dokument, ibland bara själva namnteckningen. 

Redan på romersk tid fanns det folk, bl. a. Plinius den äldre, som hade en stor autografsamling. Den persiska drottningen Atossa samlade också på kändisars autografer. Sedan blir det dock lite tyst på autograffronten. Bönder, torpare och drängar kunde ju oftast inte läsa och skriva, utan var det något papper som skulle undertecknas, ritade de dit sitt bomärke istället. De bättre bemedlade klämde dit ett sigill längst ner på pappret för att befästa att det var ordentligt undertecknat. 

Den moderna autografen och autografsamlingen såg dagens ljus i Frankrike på 1500-talet, läser jag på Wikipedia. Fast då handlade det inte så mycket om att jaga kändisar, utan man samlade av historiska skäl. Senare kom psykologiska aspekter med i bilden. Man försökte läsa ut karaktärsegenskaper ur namnteckningarna. Det förekommer ju ännu i vår tid. 

Filmstjärnor skriver sina namn i cement borta i Hollywood, här i Sverige tycks vi ha en viss tendens att låta våra kungligheter rista i sten. Vid Husaby källa i Västergötland, har vår nuvarande kung och kronprinsessan Victoria ristat in sina namnteckningar i klippan. I Trollhättan är man ännu värre; där har kungligheter ända sedan 1700-talet ristat sina namn i en liten klippsänka alldeles intill kraftstationen. Kungens farfar, Gustaf VI Adolf, passerade tydligen Stora Tuna i Dalarna vid något tillfälle, när någon framsynt dalmas fick honom att skriva sin namnteckning i en välplacerad sten på vägen till... ja, nu vet jag inte om det var ett café redan då, men idag är det, alldeles nära kyrkan. Sedermera har namnskriften förgyllts, till allmän sevärdhet för cafégäster och andra förbipasserande. 

För egen del har jag lyckats med konststycket att få en autograf av Little Gerhard vid ett framträdande han gjorde på en marknadsdag i köpcentrat Arninge. Jag bodde då i Täby fortfarande, och hade planerat 'kuppen' i detalj. Från busstider till minuter innan föreställningen skulle börja. Nu var det kanske inte någon galaföreställning direkt; det var snarare frågan om en busskursliknande låda till scen framför ett femtontal tappra åhörare i regnet, men jag gjorde min framstöt, och singeln med omslaget som Gerhard skrev sitt namn på, har jag kvar i skivhyllan. Kanske inte extremt värdefullt, men ett roligt minne! 

Bilden: Gustaf VI Adolf i guld på en sten i Dalarna... Foto: författaren

Idag, när det är Arkivens dag i hela landet, så är det många arkiv som har öppet fast det är lördag. Alla bor ju inte i närheten av ett stort landsarkiv men det kan finnas andra lokala arkiv som du kanske inte tänkt på och som du kan besöka idag.

Kommunarkiv ska nog finnas i alla kommuner, men om alla håller öppet en sådan här lördag är frågan. De större kommunarkiven gör det nog men kanske inte alla mindre. I större städer kan de kallas stadsarkiv, som här i Västerås eller i Stockholm. Stockholms stadsarkiv har en särställning efter som det fungerar som landsarkiv för Stockholm. Malmö har också ett större stadsarkiv och i Karlstad finns Värmlandsarkiv, båda dessa fungerar också som landsarkiv.

Lokalt finns också regionarkiven och föreningsarkiven. Regionarkiven är landstingens arkiv och där finns framför allt sjukvårdens arkivhandlingar.

Regionarkivet i Västerås. Eget foto.

I Västervik har vi ett föreningsarkiv som jag besökt många gånger. Där förvaras massor av arkivhandlingar från föreningar, både nedlagda och sådana som fortfarande är verksamma. Där finns också en del företagsarkiv. Den typen av arkiv kan nog kallas lite annat också, till exempel folkrörelsearkiv. Västervik är kanske typiskt för en mindre kommun i Sverige. Där finns faktiskt flera arkiv utöver kommunarkivet.

Ett mer renodlat företagsarkiv är Centrum för näringslivshistoria.

För att hitta dessa olika arkiv är det nog enklast att googla, för jag skulle tro att de allra flesta har en hemsida med information. Vill du besöka ett arkiv en vanlig dag för att läsa i gamla handlingar då bör du alltid kontakta arkivet först så kan arkivarien plocka fram handlingarna åt dig i förväg.

Många av dessa övriga arkiv har sina handlingar förtecknade i Nationella Arkivdatabasen (NAD) och kan sökas där, men långt ifrån alla. Om du söker en arkivhandling som du tror kan finnas på ett visst arkiv men inte hittar det i NAD så kontakta arkivet och fråga. Finns det inte där kanske du får tips om var du kan söka vidare.

Det lär vara så att bara omkring 3 procent av alla arkivhandlingar i svenska arkiv har digitaliserats så räkna med att det finns mycket mer att upptäcka i arkiven än det du når digitalt.

Äldre handlingar i Stockholms Stadsarkiv. Foto: Petter Magnusson. Bildkälla: Wikipedia.

Det finns många olika begrepp när det gäller släktforskning. I begynnelsen var det födda, vigda, döda som var de viktigaste och som var det, som förut ett namn, kategoriserade våra släktingar. Många ark med papper har fyllts med dessa begrepp, i en oändlig rad, och ibland har det varit nästan en tävling i att ha så många uppgifter som möjligt.  Nu har den delen av släktforskningen minimerats och vi ser många andra aspekter komma in och tillföras många av våra släktingar.

Det blir intressanta berättelser när vi kan lägga till uppgifter från allt fler arkiv som blir tillgängliga. Jag avundas inte de som tidigare reste land och rike runt, satt i läsesalar och fick vänta hur länge som helst för att få fram aktuella böcker. Idag sitter vi i förarstolen framför datorn och kan skapa oss mångfacetterade bilder genom alla digitala arkiv.  Och tank då på hur litet av allt material som finns i datorn framför oss. Undrar om vi klarar av all information som kommer att finnas när mer och mer blir tillgängligt.

Fritt foto av Brano på Unsplash

Och nu har jag lärt mig nya kombinationer, totalt hopplösa att uttala och ibland ens förstå. Men de kommer smygande så det gäller att hänga med. I det kommande numret av Släkthistoria så finns det uppgifter om Stormor i Dalom, och inne i texten så kommer en viktig uppgift. H11b1.  Säger inte så mycket, men ändå en viktig källa. Det går kanske inte att läsa ut allt, men det säger i alla fall mig att jag inte är släkt med henne på min raka möderneslinje. Där försvann den möjligheten att bli känd.

Vad säger då H10e och U2e1a1, kan de konstiga kombinationerna hjälpa mig att förstå något. Två beteckningar som härrör sig från några DNA-tester, och som har betydelse för vem jag är, åtminstone till en viss del. Beteckningar som kommer från min mammas mammas mamma och så vidare, långt tillbaka i tiden och från min pappas mammas och så vidare.  Kan de koppla ihop mig med någon eller något från förr?

H10e kopplar ihop mig med Brita Eriksdotter, född 1712 någonstans i Roslagen. Jag har hennes mitokondrier i mig kan man säga, åtminstone så har mina samma DNA-sekvens som hon hade i sina. Kan jag känna något av det, finns det något i mig som påminner om henne. Det kan jag ju inte svara på, inte heller om de som fanns före henne, de som uppenbarligen tillhört äldre kulturer- Begrepp som Yamna, Klockbägare och Snörkeramik snurrar när jag försöker hitta ursprunget på mitt mitokondrieDNA. Sen är det en liten uppmuntran att läsa om de som man hittat begravda på den estniska ön Ösel, vid byn Salve. De dog i början på det vi kallar vikingatiden och kom från Roslagen eller Mälardalen, två av dem har samma ursprung som jag har. Eller ska vi kanske säga att vi åtminstone har en koppling genom den nya beteckningen jag lärt. De var H10e.

Om vi sedan vänder blicken mot Västerlösa, strategiskt placerad i Östergötland, så hittar jag Anna eller Annicka Larsdotter, båda namnen förekommer. Hon föddes 1750, lite oklart var men hon bodde i alla fall i Västerlösa när hon bildade familj och blev min tidigast kända ana på min farmors linje. Hon bidrar med U2e1a1.  Visserligen fick inte jag dessa mitokondriegener, men min pappa hade dem och det betyder säkert en hel del i hur jag blivit. Och den här gruppen har lite mer oklart ursprung, en del säger att den är väldigt gammal, andra är lite mer försiktiga.  Klart är att den finns ganska sparsamt, men att den hittas i gravar som tillhört samma kulturer som H10e.  När arkeologerna tittar på uppgifterna så tycker jag mig höra att kvinnorna återfinns i mycket större utsträckning än männen i många kulturer. Om de själva valde att inte stanna i för tät kontakt med familjen eller om det fanns andra krafter som drev dem att flytta vet inte jag, men vi kan fantisera om olika tillväga gångssätt.

Lite om mina nya begrepp, H10e och U2e1a1, som jag nu blandar med födde, vigda, döda i min släktforskning. En del av detta hjälper mig att se om jag läst rätt i böckerna och har sammanhängande mödralinjer. En annan del är att jag kan se hur vi kommit till genom blandningar genom årtusenden, där allt har gjort att jag är just den jag är.

För några år sedan, besökte jag Tullgarns slott med mor och syster. Bland annat fick vi se slottsköket, moderniserat senaste gången 1937. Vi såg på gjutjärnsspisen, kopparkärlen och de övriga attiraljerna och tänkte att detta vore en riktig skattkammare för experterna i Antikrundan. Men som vi konstaterade alla tre; 1937 ansågs köket förmodligen 'ultramodernt'. 

Kök är ju ett område som utvecklats närmast explosionsartat under 1900-talet. Från den öppna elden, där man ställde en stor gryta eller hängde upp ett vildsvin på spett, flyttade man så småningom inomhus till en mindre eldstad. Vanliga människor fick behålla den enkla eldstaden länge. I mer burgna hem, slott och herrgårdar, hade köket ofta en egen byggnad, exempelvis Nyköpings slott. Inte helt utan orsak, de öppna eldstäderna krävde sin tribut i eldsvådor. Och då var det väl bättre att 'bara' köksbyggnaden brann ner än hela slottet. Fast det var ju inte alltid det hjälpte. Bageriet på Pudding Lane lyckades ju med konststycket att bränna ner en stor del av centrala London år 1666. 

Hur var det med köksredskap förr? Att visthusboden och potatiskällaren blev till kylskåp ganska sent vet vi. Isladan blev frysbox ännu senare. Knivar fanns däremot tidigt, även om de i första hand användes till att stycka med, inte som bordsredskap. På medeltiden fanns dock bordsknivar, men inte gafflar. Detta blev jag själv rent fysiskt varse en kväll under Stockholms 750-årsjubileum, då jag hamnat på medeltidsrestaurang och fick in en mattallrik med bara en (visserligen väldigt vackert gjuten) kniv på. Jag frågade efter en gaffel.

- Det hade man inga på medeltiden. Då åt man med fingrarna, upplyste servitrisen. 

Jaha. Jag hade beställt in kyckling med grönsaker och ingefärsdipp. Äta kyckling med händerna är ju fortfarande kutym åtminstone när det gäller  vissa rätter, men rödlöksringar och salladsblad kändes onekligen lite märkligt att plocka med händerna...

Servitrisen hade för övrigt fullständigt rätt. Gaffeln dök inte upp i de nordiska länderna förrän på 1500-talet. De första bordsgafflarna hade dessutom bara två 'tänder'. Som så ofta, var det de burgna klasserna som blev först ut med nymodigheten. Det hörde till att var och en hade sin egen, personliga gaffel med sig vart man än gick och var man än åt. 

Skeden är tveklöst det äldsta matbesticket. Redan på stenåldern förekom skedar i ben, av fynd att döma. 

Tallrikar då? Enligt wikipedia kommer namnet från italienska 'taglia' som betyder 'skära', alltså en typ av skärbräda. I Sverige och andra länder förekom under medeltiden ofta en hyvlad träbräda, avsedd för två ätande, där man alltså hade sin mat. Så småningom minskade träbrädet i storlek, rundades av, och blev efterhand i ben, porslin eller metall istället för trä. Redan de gamla romarna hade faktiskt tallrikar, men då handlade det oftast om rundade djupa skålar snarare än platta tallrikar av den typ vi ser idag.

Idag ska tydligen ett nytt kök se ut som en fabrik. Men med tanke på den omfattande maskinpark som oftast finns i köket av idag, är det kanske logiskt. Det är skal- och pressmaskiner, sodastreamers, bryggare, automatiska kvarnar och hackmaskiner...

Det är kanske bara en tidsfråga innan vi slipper tugga maten själva också! 

Bilden: Tullgarns slottskök. Foto: författaren

Hilda och Robert Strandberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Anton Robert Strandberg kom till världen 25 november 1877 i Aspliden, Byske församling. Som näst äldst av nio syskon växte han upp som son till Johan Vilhelm Strandberg, bördig från Storkågeträsk, Skellefteå och hans hustru Stina Eufrosyna Boström, barnfödd i Aspliden.

1894 lämnade familjen Strandberg Aspliden och bosatte sig i Storkågeträsk inom Skellefteå socken där de övertog hälften av Vilhelm Strandbergs föräldrahem. År 1900 vigdes Robert med Hilda Lovisa Hedström född 1880-08-05 i Nyheden, Skellefteå, dotter till Anders Olofsson Hedström, barnfödd i nämnda by och hans hustru Emma Kristina Eriksdotter, härstammande från Storkågeträsk. Hilda var äldst av sju syskon. Robert köpte en del av sin fars hemman i Storkågeträsk och bosatte sig där med sin Hilda. Sju barn fostrades i hemmet. 1916, mitt under pågående världskrig, öppnade Robert Strandberg diversehandel i Storkågeträsk. DenHilda och Robert Strandberg på Östra Nygatan 76 i Skellefteå. Fotot taget mellan 1923-1925. Okänd fotograf. Privat bildsamling. drev han tillsammans med Axel Sandström. 1921 uppförde Robert en egen fastighet på Östra Nygatan 76 i Skellefteå. Där etablerade han sig som grusleverantör till Skellefteå stad. Åren 1923-1925 bodde familjen där. Under den tiden kom ytterligare ett barn till världen. Hilda och Robert hade nu blivit föräldrar till åtta stycken telningar, varav en dotter hade dött i tidig ålder.

1925 byggde Robert Strandberg ett hus i Strömfors, Boliden. Det bestod av två våningar med en bostadslänga i en våning, totalt tre lägenheter. Det berättas att när familjen Strandberg skulle flytta från Skellefteå stad till Strömfors hyrde de två kuskar i Nyholm som med häst och släde skjutsade de till Strömfors. Flytten skedde i november månad nämnda år. Robert startade en liten matvaruaffär även där men verksamheten såldes efter några år. I Strömfors kom ytterligare en dotter till världen, makarna Strandbergs nionde barn.

Efter att ha försålt affärsverksamheten i Strömfors arbetade Robert en tid som tummare men senare ägnade han sig helt åt att sälja försäkringar. Han var i cirka 20 års tid ombudsman för Brandförsäkringsab. Skandinavien och Livförsäkringsab. Framtiden. Denna syssla skötte Strandberg med stor omsorg och energi. Otaliga var de försäkringar som tillkommit tack vare hans arbete. 

Robert Strandberg var intresserad av vad som hände i omgivningen och i världen. Med stort intresse läste han dagstidningarna för att hålla sig uppdaterad om de senaste nyheterna. Som person var Strandberg försynt, timid och positiv. Han var en företagsam och driftig människa. Länge hade han en god hälsa men vid 66 års ålder råkade han ut för en olycka vilket gjorde honom rörelsehindrad.

Hilda Strandberg var omtalad som en duktig husmor, som ägnat hela sin energi åt barnen, hemmet och maken. Trots många år av sjukdom (hjärtfel och högt blodtryck) hade hon med flit och förnämlig arbetsvilja lyckats skapa ett bra hem för de sina. Hon hade ständigt haft mycket folk omkring sig och ett gott ord hade hon alltid haft till alla.

Hilda avled på Jörns sjukhem torsdag kväll 23 mars 1950, nästan 70 år gammal. Robert Strandberg flyttade efter sin hustrus död till Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå. Där somnade han in måndagen 17 november 1952, drygt en vecka före sin 75-årsdag.

Hos en tandläkare i Fellingsbro 1968. Foto: Örebro-Kuriren. Bildkälla: Örebro Läns Museum/Digitaltmuseum.

Nyligen var jag hos tandläkaren och drog ut en tand. Den satt hårt och det krävdes fyra bedövningssprutor innan den kunde dras ut utan smärta. Fast jag hörde hur det knakade och knastrade när tandläkaren fick slita. Men det gjorde hon bra.

Som släktforskare kan jag ju inte låta bli att fundera på detta i ett mer historiskt perspektiv. När jag låg i tandläkarstolen tänkte jag på pigan Lina i Katthult, som skulle dra ut en värkande tand utan bedövning. Det var tufft för henne. Tänk så bra det är idag, med smärtlindring och desinfektion. Min tandläkare varnade mig att det skulle kunna bli en infektion, så att jag skulle vara uppmärksam på om jag fick feber eller att käken svullnade. Men det slapp jag. Däremot var det säkert ganska vanligt förr att det blev infektioner i trasiga tänder eller misslyckade tandutdragningar. Ja, de hade ju brännvin att ta till och det behövdes nog ibland.

Om jag inte missminner mig ska det vara någon kung i vår historia som hade svåra problem med tandröta på ålderns höst och som därför blev väldigt vresig och argsint. Var det Gustav Vasa? Sådana problem måste många ha haft. Tänk att ha ständig tandvärk! En julafton fick jag tandvärk och stod nästan inte ut, utan fick ta till dubbla doser värktabletter. På juldagsmorgonen kunde jag komma till en jourtandläkare och vilken lättnad det var. Då hade jag inte haft tandvärk ett dygn ens.

Tandlösa gummor och gubbar förekom ju väldigt mycket förr. Hur klarade de att äta? Fick de bristsjukdomar och magsjukdomar? Säkert. Någonstans har jag läst, kanske i en historisk roman, om en ung kvinna som skulle gifta sig och hennes kamrater var lite avundsjuka på henne för att hon skulle få en så stilig make. "Men hon har ju alla sina tänder kvar, så det är ju inte konstigt att han väljer henne" sa någon. Det var nog något som utspelade sig på kanske sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal.

Förr trodde man att tandvärk kunde botas med hjälp av träd. På Södertörns högskola har Eva Lagerholm skrivit en B-uppsats om tandvärksträd som finns att läsa som pdf-fil. Man trodde att vissa träd hade magisk kraft att bota tandvärk, framför allt tallar. Genom att peta med en sticka på den värkande tanden så att det kom blod på stickan och sedan stoppade man in den i trädets bark. På så sätt skulle värken överföras till trädet i stället. Det finns en rad identifierade sådana tandvärksträd i Sverige, det här är ett av dem:

Det här tandvärksträdet  står vid Stavån i Viby socken. Bildkälla: Digitaltmuseum.

I Eva Lagerholms uppsats finns mycket intressant information.

Jag vet ju att många hade löständer förr, det vi nu kallar tandprotes. På Wikipedia läser jag att det uppfanns 1774 i Frankrike. När det blev riktigt vanligt i Sverige vet jag inte men troligen under mellankrigstiden eller vid tiden för andra världskriget. Jag minns att min mamma hade löständer och det hade hon haft sedan hon var ung och hon var född 1924. Det var mycket vanligt då att de egna tänderna drogs ut när det blev många hål och ersattes med löständer. De flesta av er minns nog någon äldre släkting som hade löständer. Inte var det något konstigt heller. Och tur att det fanns, för jag misstänker att det var vanligare förr med hål i tänderna.

Jag var barn på 1960-talet och fick en massa amalgamplomber. De senaste 10-15 åren har plomberna åldrats så mycket att jag både tappat och bitit sönder en del av dem. Det har tandläkaren sagt är typiskt för amalgamplomberna, som började användas på 40-talet men användes som mest på 60-talet. I en artikel från 2008 läser jag att tandläkarna överdrev användningen av amalgam men också att amalgamplomberna är en tickande bomb i min generation eftersom hållbarheten bara är 30-40 år.

Innan dess kanske man inte lagade tänder utan alltid drog ut dem och att det var därför så många fick sina tänder utdragna. Kanske någon släktforskande tandläkare ver mer om detta?

Jag arbetade till sjöss i några år på 70-talet men hade turen att inte behöva någon akut tandvård ute på haven. Den här unge mannen fick gå till tandläkaren ombord på Älvsnabben under långresan 1966-1967. Foto: Marinmuseum. Bildkälla: Digitaltmuseum.

Som släktforskare får jag ganska ofta frågan: Hur långt tillbaka har du kommit?  Jag vet att de flesta som släktforskar har fått just den frågan. Och lite beroende på hur den egna släkten ser ut, var de levt och liknande faktorer så blir kanske svaret några hundra år tillbaka, kanske ända till någon kung på 900-talet eller till en okänd farfar för en del.

Våra framforskade anor kan spänna över olika lång tid, och vi kan få fram olika mycket om hur de som levde för länge sedan hade det, om nu arkiven har de uppgifterna. Och visst är det fantastiskt att hitta personliga spår som kan kopplas till en viss person. Samtidigt så vet vi att det är många, många som vi inte hittar så mycket mer om än födelse och död. Kanske ett kort liv, som vi inte får veta något om. Betydde hon eller han något och var det någon som hade fina minnen av det livet.

Fri bild av Casey Horner på Unsplash

Sådana tankar far runt när jag sitter i den mörka kvällen under en himmel som bara lyses upp av ett antal stjärnor. Polstjärnan syns, den tycks ju stå still hela tiden och tänk om det finns några planeter runt den stjärnan som är bebodda. Finns det liv så kanske det finns släktforskare även där, och tänk om någon av dem hängt en släktutredning på en av alla de ljusstrålar som beger sig iväg från stjärnan. Kanske är det på någon av de strålar som jag ser just nu. Fast om jag nu kunde få tag i den och dessutom kunna läsa den så är det ganska gammal information jag får. Jag har hört att det runt 400 år för ljuset från Polstjärnan att nå vår jord, så lite beroende på hur deras generationer ser ut, de som eventuellt bor där, så kan det ha runnit mycket vatten under de broarna. Och tänk om de kan ta in våra Tv-kanaler på någon apparat, då får de se Idol om fyrahundra år, vilken upplevelse det måste vara.

Nu lär vi inte kunna få och än mindre förstå det som kommer från det avståndet, men visst är det lite kittlande att drömma om.  Bättre lär det gå om vi djupdyker i våra arkiv, även om det finns ett visst motstånd mot att läsa de äldsta akterna. Finns de som kan, men jag behöver träna mer för att förstå vad som beskrivs på gamla pergament. Och när jag lyckas förstå vad det står så gäller det att sätta det i sitt rätta sammanhang. Tänk vad många ord som vi tror oss veta exakt vad det betyder, men som när de skrevs hade en annan betydelse än de vi har idag. Det är då erfarenheten är så värdefull för att förstå rätt, och det är också då som vi noviser ofta går fel i våra tankegångar. Vi läser in något annat än vad det som avsågs, när bokstäverna präntades ner.

Att få hjälp att tolka det gamla, ibland skrivet på latin som användes flitigt, är inte alltid så lätt. Det gäller att ta var på de tillfällen som finns, för det finns mycket mer hjälp med sådant än om det kom något från Polstjärnan. Jag har tidigare berättat om allt det material som finns skrivet av Urban Sikeborg, presenterat tillsammans med hans tolkning av Johan Bures släktbok. Beskrivningar av vad som gällde för 400–500 år sedan och som formade den tidens tankegångar är en guldgruva, känns nästan som en brunn av kunskap som kan fylla på mitt eget kunnande hur mycket som helst.

Har du inte kollat på Johan Bures Släktbok från Genealogiska Föreningen, så gör gärna det. De som läst bakgrundsmaterialet hoppas jag håller med mig, mycket kunskap om det som hände då, samtidigt som den ljusstråle som jag ser idag sändes från Polstjärnan.