Autografen, tack!

Många är vi som med papper och penna i högsta hugg jagat kändisar för att få dem att skriva sitt namn på pappret, gärna med en liten personlig hälsning till oss. Själva ordet 'autograf' är sammansatt av två grekiska ord: 'autos' som betyder 'själv' och 'grafein' som betyder 'skriva', alltså originalhandskrift. Ibland ett helt dokument, ibland bara själva namnteckningen. 

Redan på romersk tid fanns det folk, bl. a. Plinius den äldre, som hade en stor autografsamling. Den persiska drottningen Atossa samlade också på kändisars autografer. Sedan blir det dock lite tyst på autograffronten. Bönder, torpare och drängar kunde ju oftast inte läsa och skriva, utan var det något papper som skulle undertecknas, ritade de dit sitt bomärke istället. De bättre bemedlade klämde dit ett sigill längst ner på pappret för att befästa att det var ordentligt undertecknat. 

Den moderna autografen och autografsamlingen såg dagens ljus i Frankrike på 1500-talet, läser jag på Wikipedia. Fast då handlade det inte så mycket om att jaga kändisar, utan man samlade av historiska skäl. Senare kom psykologiska aspekter med i bilden. Man försökte läsa ut karaktärsegenskaper ur namnteckningarna. Det förekommer ju ännu i vår tid. 

Filmstjärnor skriver sina namn i cement borta i Hollywood, här i Sverige tycks vi ha en viss tendens att låta våra kungligheter rista i sten. Vid Husaby källa i Västergötland, har vår nuvarande kung och kronprinsessan Victoria ristat in sina namnteckningar i klippan. I Trollhättan är man ännu värre; där har kungligheter ända sedan 1700-talet ristat sina namn i en liten klippsänka alldeles intill kraftstationen. Kungens farfar, Gustaf VI Adolf, passerade tydligen Stora Tuna i Dalarna vid något tillfälle, när någon framsynt dalmas fick honom att skriva sin namnteckning i en välplacerad sten på vägen till... ja, nu vet jag inte om det var ett café redan då, men idag är det, alldeles nära kyrkan. Sedermera har namnskriften förgyllts, till allmän sevärdhet för cafégäster och andra förbipasserande. 

För egen del har jag lyckats med konststycket att få en autograf av Little Gerhard vid ett framträdande han gjorde på en marknadsdag i köpcentrat Arninge. Jag bodde då i Täby fortfarande, och hade planerat 'kuppen' i detalj. Från busstider till minuter innan föreställningen skulle börja. Nu var det kanske inte någon galaföreställning direkt; det var snarare frågan om en busskursliknande låda till scen framför ett femtontal tappra åhörare i regnet, men jag gjorde min framstöt, och singeln med omslaget som Gerhard skrev sitt namn på, har jag kvar i skivhyllan. Kanske inte extremt värdefullt, men ett roligt minne! 

Bilden: Gustaf VI Adolf i guld på en sten i Dalarna... Foto: författaren