Under det gångna veckoslutet kunde man, noterade jag, söka i gratis vigslar från My Heritage direkt från Rötter. Jag såg då chansen att ta itu med min allra retsammaste lucka i släktforskningen. Det gäller min farfars morföräldrar, lantmätare Bernhard Anderson och hans utvalda, fröken Justina Wetterlund. Jag sökte dem på längden, bredden och tvären med namnförslag, datumändringar och diverse, men som vanligt: förgäves. De bara finns inte!

Det retsamma är att jag vet i stort sett allt om Bernhard och Justina i övrigt. Justina är från Falkenberg i Halland och den som är ansvarig för alla mina präster på farssidan. Hennes anor har jag på pränt nästan ner till medeltiden. Bernhard är dalmas, jag har åtminstone några generationer bakåt på honom, även om det säkert går att fylla på betydligt mer, men ändå. Jag vet när och var de föddes, när och var de dog, och förmodligen också datum för vigseln, men så är det den ständigt gäckande frågan: VAR har de gift sig?

En släktanteckning säger att Justina lämnade sin falkenbergska hembygd redan 1865 för att ta anställning som mamsell eller hushållerska eller något liknande.  Hon ska då ha flyttat till Gävle. Hur hon nu kommit så långt norrut. Dalarna ligger ju däremot inte så långt ifrån Gävle, och jag är för min del övertygad om att hon träffade Bernhard på något vis i det sammanhanget. Men några belägg för det har jag inte i och för sig. 

När jag nu misslyckades, återigen, fick jag för mig att gå igenom kyrkböckerna en gång till. Äldsta barnet, min farfars mor Sigrid, är född 1875 19/3 i Falun (Kopparberg) och jag hittade henne meddetsamma. Där stod mycket riktigt att föräldrarna varit gifta 1/4 år. Sidnummer fanns till husförhörslängden, och där står mycket prydligt att paret vigts 1874 12/11. Men det står inte VAR. Deras yngsta dotter sysslade en tid med släktforskning och har också antecknat att hennes föräldrar gifte sig 12/11 1874, men inte ett ord om VAR. För att göra det hela ännu mer mystiskt, så finns det ett foto (ovan) av Justina, med rundad mage och en hand där en ring blänker. Bröllopsfoto? Min bild är en kopia, på originalets kant står en suddig anteckning om en fotograf med ateljé i Söderbärke. Söderbärke?!

I husförhörslängden kan jag också läsa att Justina kom inflyttande till Falun 13/11 1874, alltså dagen efter bröllopet. Hon ska då ha kommit från Gävle. Men ingen vigsel där heller. Jag har tidigare kikat i grannförsamlingarna Hille och Valbo, tji där också. Nu försökte jag också med utflyttningslängden från Gävle. Jodå, mamsell Justina Wetterlund har flyttat från Gävle till Fahlun. Dock... hon skrevs ut från Gävle redan den 6/11! Var i all världen har hon varit under tiden 6-13/11? Så många dagar tog det väl knappast att resa från Gävle till Falun, ens på den tiden? Järnvägen hade ju kommit, och vägarna var bättre, om hon nu reste med häst och vagn. 

Jag behöver väl inte säga att jag redan har letat i alla församlingar i Halland som Justina och hennes släkt haft någon förbindelse med. Har också letat i Stora Skedvi och Hedemora, de orter där maken Bernhard har sina djupare rötter. Samt förstås, i ren förtvivlan, i Söderbärke... 

Så trots de fantastiska sökmöjligheterna, så är jag tillbaka på ruta ett. Det är inte utan att jag börjar fundera på om Justina och Bernhard någonsin legaliserade förbindelsen. Var 12/11 1874 något de bara smällde i prästen i Falun för att inte bli utsatta för närgångna frågor? Levde de rentav 'i synd' utan att berätta det för någon? Nej, knappast. Justina var både sondotter och dotterdotter till präster, och vad jag förstått av de fåtaliga berättelserna om henne, så hade hon en mycket stark karaktär. Men det är ju så retsamt att inte hitta den där sista lilla pusselbiten! 

Bilden: En ung Carolina Justina Wetterlund, med ring på fingret... Foto av fotot: författaren 

Johannes Warg och Prost-Erik. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Erik Leonard Åberg, mer känd under namnet "Prost-Erik", föddes 1889-05-16 i Sättna, Västernorrlands län som son till kontraktsprost Carl Theodor Åberg och hans hustru Anna Margreta Senell. 1899 flyttade familjen till Skellefteå där fadern hade erhållit tjänst som kyrkoherde. Han var också kontraktsprost. Två år senare, närmare bestämt 9 oktober cirka kl. 17:00 skedde en förödande brand på pastorsexpeditionen i Skellefteå. Där förvarades ju Skellefteås kyrkoarkiv. Carl Theodor Åberg skrev i en skrivelse till domkapitlet i Härnösand om vad som orsakade branden: "Anledningen till eldens uppkomst var den, att några gossar, däribland mina tvenne yngsta, i en kammare, belägen invid expeditionsrummet, under lek kommo att stöta omkull ett bord, hurå en fotogenlampa stod, hvilken exploderade och förorsakade antändning af gardiner, väggar och tak i rummet." Det var en stor brist på vattentillgång vid prostgården och det stora avståndet till älven (425 m) lär ha varit en av de väsentligaste orsakerna till att släckningsarbetet inte kunde bedrivas med någon framgång. Pastorsexpeditionen var utom räddning och tyvärr brann några av kyrkböckerna upp men de flesta räddades, om än brandskadade. "De tvenne yngsta" som Carl Theodor nämner i skrivelsen var alltså hans söner John Edward f. 1888 och Erik Leonard "Prost-Erik" f. 1889. Tur i oturen var däremot att vädret var stilla, varför övriga byggnader kunde räddas utan problem.
Besynnerligt nog, var strax före branden det uppförda kassavalvet färdigt och dörrarna till detsamma hade dagen innan branden forslats upp till prostgården, meningen var att kyrkböckerna snart skulle ha fått en brandskyddad plats.
"Prost-Erik" själv var inte präst, han arbetade som försäljare och kontorsarbetare samt en del tummarjobb åt olika trävarubolag. Kontorsbiträde var han på den nyuppförda pastorsexpeditionen i Skellefteå. Sedan 1930-talet var han dock försäljare vilket han slutade med några år före sin död.

"Prost-Erik" gillade att skämta. En dag när han skulle åka lämnade han en väska som innehöll långkalsonger eftersom väglaget var tungt för den blåmålade spark han använde vintertid under sina resor. En kvinna lovade att se till att den blev sänd med buss. Hennes son fick en krona i förskott för att göra detta den dag han ringde och behövde väskan.

Tiden gick och Eriks stora väska stod i en skrubb väntande på sin ägare. Så en dag hade den nämnda kvinnan varit och hälsat på några släktingar. Det var mycket folk på järnvägsstationen när hennes tåg kom in. Hon skulle just gå in i väntsalen när en röst ropade hennes namn. Hon vände sig om och fick bland de jäktande resenärerna syn på "Prost-Erik" som ivrigt fäktade med armarna för att dra till sig hennes uppmärksamhet. När han såg att hon hade sett honom ropade han:
-Ta och skicka långkalsongerna jag lämnade när jag låg hos dig sist! Skicka dem till Jörn...
Han skyndade vidare och säkert myste han inom sig vid tanken på hur kvinnan kände det. Hon sa sedan till sin son att hade hon kunnat sjunka genom jorden och försvinna skulle det ha känts som en lättnad. Många av tågresenärerna hade lyssnat och kunde helt naturligt inte låta bli att dra på munnen.
Så var "Prost-Erik". En människa som när chansen gavs inte kunde motstå att skämta och har inte vi jäktade människor mycket att lära av honom? Hur ofta skulle inte ett skämt eller ett glatt leende pigga upp tillvaron och ge den större glädje?
Han bodde i Slagnäs i flera år och sedan 1960 i Blattnicksele. 19 mars 1963 avled "Prost-Erik".

Brukar du läsa i församlingsutdragen som skickades till Statistiska Centralbyrån? Om inte, då är mitt råd att du tittar där. Där kan det finnas mer information än vad det står i husförhörslängden eller församlingsboken, trots att det ska vara ett utdrag.

Hur ofta det är så här vet jag inte, själv har jag bara ett exempel. Men finns det ett så finns det nog fler. Det är tack vare min släktforskande svägerska Lisbeth Johansson som jag blivit varse detta. (Tack, Lisbeth!)

Mitt exempel är min farfars far och syster. Farfars far hette Johan Olausson och bodde i fastigheten Nyborg i Nordkroken i Västra Tunhems församling i Västergötland. Han var född 1847 och hade blivit änkling 1895. På 1930-talet hade alla de vuxna barnen utom dottern Emma lämnat hemmet. Här finns de inskrivna i församlingsboken 1920-1932:

Där finns ingen uppgift om hur Emma försörjde sig. Hennes far kallas diversearbetare. Bildkälla: Arkiv Digital.

I församlingsutdraget från 1930 (bildkälla: Riksarkivet) får vi veta mer:

Här ser vi att Emma var sömmerska. Hennes far var f d pappersbruksarbetare, vilket jag känner till sedan tidigare. Han arbetade på Vargöns bruk.

Vad Emma arbetade med har jag funderat på, men aldrig haft en tanke på att läsa i församlingsutdraget. De utdragen har jag tidigare bara använt när kyrkböcker saknas i en församling, t ex efter en brand.

Kanske finns det fler arkivhandlingar som har kompletterande information. I folkräkningen 1940 kallas Emma f d hushållerska, så den gav inget svar. Men för andra personer kanske det finns mer information där.

Här finns församlingsutdragen hos Riksarkivet.

När jag sitter med min släktforskning, så slår det mig ibland hur olika källorna kan se ut. Ibland rikt detaljerade, med alla uppgifter som gör det möjligt att bilda sig en uppfattning om personen som en gång levde och verkade. Det finns ju raka motsatsen också, ett knappt läsligt namn med ett födelseår. Ingen ort, inga datum, hur gör jag för att hitta personen i andra böcker och hur ska jag kunna förstå vem hon/han var och hur var det liv som levdes.

Hur ser det ut idag, hur skapar vi oss en bild av en person som vi kommer på har någon form av kontakt med min egen släkt. Tankegångarna om vad som finns att hitta, vilket liv levde den person som dyker upp som ett namn på en skärm. Har jag tur så finns det kanske lite mer än bara födelsedatum och ort, kanske ett yrke angivet.  Men allt finns inte möjlighet att googla fram, var personen lite till åren så finns det inte mycket på internet, så var kolla då. Lite för sent för att hitta i Genealogiska Föreningens digitaliserade familjenyheter, kanske en tidning har en dödsannons som egentligen inte säger så mycket och numera skrivs inte många minnesord i våra tidningar.

Det blev aktuellt i veckan när en inte alltför avlägsen släkting gick bort, vilka spår kommer framtidens släktforskare att hitta. Kan jag på något sätt förmedla en bild och hur ska den kunna hittas bland alla miljarder av tecken som far runt på nätet. Om jag skriver ner på ett papper, hur ska någon då hitta papperet, för någon samlad minnnespärm lär knappast finnas. Och jag kan knappast lägga en bilaga i någon kyrkbok heller, för det finns ju inga sådana längre. De register som finns runt folkbokföringen är det väl ingen som vet hur långe de sparas och om de går att läsa.

Eget foto från GFs bibliotek

Undrar om det finns någon som har funderat på att skapa en tjänst för att spara livsbeskrivningar för framtiden.  Inte för att jag vet hur det ska gå till, det är knappast tänkbart att lägga ner dokument i plåtlåda och mura in någonstans, men kanske finns det en annan lösning.  Fast det gäller ju att någon kan hitta på en lösning som bevarar och gör det möjligt att i en framtid återfinna informationen. Fast vem vet, det kanske inte finns några släktforskare som håller på i framtiden, alla kommet bara att vara intresserade av framtiden istället för det som hänt förut, ingen koppling bakåt som beskriver hur det blev som det blev.

Men det sistnämnda är nog tack och lov fel, det kommer alltid att finnas de som vill förstå och kunna använda det som hänt för att förklara både nutid och framtid. Men då är vi tillbaka, hur tror du att det kommer att gå för framtida släktforskare att hitta uppgifter om oss som lever nu.  Har du en bra idé och är det något vi kan göra bättre för att underlätta för framtiden

Faktiskt nästan som en lönngång, så smal var trappgränden. Klassen gick långsamt utför de vindlande trappstegen, de flesta av oss höll ut armarna för att känna efter om gatan verkligen var så smal som fröken hade sagt...  

Kom för någon tid sedan att bläddra i mitt första fotoalbum, och blev väldigt nostalgisk när jag såg mina foton från två ack så viktiga skolutflykter. Jag var nio år och gick i klass 3 a, Erikslundsskolan, Täby. Vi hade egentligen inte lokalhistoria på schemat;  detta var det olycksaliga tidevarv när allt som var gammalt var passé och historia enbart var värd tyst förakt. Som tur var, hade vår fröken och hennes kollegor lite ambitioner. De sammanställde två stycken kompendier till sina klasser; ett om Täby och ett om Stockholm, historiskt sett. 

Undertecknad slukade allt om runstenarna i Täby, bronsålder, järnålder - wow! Glädjen var stor när vi fick åka på bussrundtur i vår kommun. Jag minns när vi åkte uppför en ovanligt brant backe (Turebergsvägen om det finns någon täbyit som läser) och en av fröknarna talade om att just den här höjden, torde ha varit en av de allra första att sticka upp ovanför vattnet någonstans under bronsåldern. Täby kyrka med målningarna av Albertus Pictor, och runsten i kyrkväggen...  Jag hade egen kamera, men inte så värst bra sikte: mösskanter, fingrar och sudd medföljde på bilderna. 

Och så var det då Stockholm, och Mårten Trotzigs gränd. Den smala trappgången... Jag har i en tidigare blogg skrivit om Mårten Trotzig och ska inte upprepa mig här, men men promenaden nedför minns jag fortfarande. 

Det var där det började. Genom de här två utfärderna i trean, vaknade mitt historieintresse på allvar. Några år senare, när jag var i tolvårsåldern, snöade jag in på Napoleon och hans många syskon. Jag läste allt om Napoleon i våra uppslagsverk, och kartlade hans syskon. Till slut tog jag ett par papper och skrev upp dem alla, vilka titlar de fick under napoleontiden, och vilka de gift sig med.... vänta nu!  Känns förfarandet igen? Jomenvisst, en klar och tydlig släkttabell! 

Med stigande ålder (och efter en kort period av glödande kärleksromaner typ Barbara Cartland och följetonger ur Allers) blandades deckarna upp med böcker om svensk och brittisk historia, från stenålder till krigsåren på 1900-talet. Även om, det får jag erkänna, andra världskriget aldrig intresserat mig så mycket som äldre tiders historia. 

Och så småningom hamnade jag som praktikant på Genealogiska Föreningen, fast jag inte riktigt visste vad Genealogiska stod för. Då blev det släktforskning av det hela. 

Men embryot vilade alltså i 'Trånga Trappgränd' som den hette innan man snofsade upp namnet till Mårten Trotzigs gränd på 1800-talet. Och detta tack vare en entusiastisk och engagerad skolfröken. 

Om du finns i livet fortfarande och läser detta: tack, Birgitta Aurusell! 

Bilden: En lite senare bild av Mårten Trotzigs gränd nerifrån. Foto: författaren 

Johan och Hildur Granlund. Foto: Albert Nordén, Lövånger. Privat bildsamling. Johan Granlund föddes 18 mars 1888 i Önnesmark, Lövånger som barn nummer åtta av tio till bonden, nämndemannen Gabriel Granlund och hans hustru Maria Carolina Magnidotter. Tolv år gammal blev Johan faderlös.

I vuxen ålder övertog Johan hälften av föräldrahemmet i Önnesmark. 1920 vigdes han med Hildur Maria Rönngren född 1896-10-20 i Hökmark, näst äldst av sex barn till Nils "Necke" Robert Rönngren och hans hustru Maria Ulrika Andersdotter, båda bördiga från Hökmark. (Som kuriosa kan nämnas att Johans bror Fritz Granlund övertog den andra hälften av föräldrahemmanet i Önnesmark. Han gifte sig med Anna Rönngren från Hökmark, syster till Johan Granlunds hustru Hildur). Sex barn fostrades i Johan och Hildurs hem.

Johan uppförde nya byggnader på gården men han insåg nog ganska snabbt att det relativt lilla jordbruket inte skulle räcka till för den intresserade bonden som han var, varför han även kom att ägna sin tid åt en del andra sysslor. Blott fyra kor och småkreatur bestod djurbesättningen av år 1943. Johan blev något av bygdens klockarfar, han agerade som kantor vid gudstjänsterna i byns bönhus i cirka 50 års tid. Murarmästare, smed, snickare och i viss mån urmakare var Granlund också. En tid satt han dessutom som ledamot i Lövångers kyrkofullmäktige. Han hyste stor aktning för sin bygd och för människorna i densamma. I 36 vintrar skötte han byns sågverk.

Han hade alltid varit vaken för det nya i tiden samtidigt som han hade respekt för gammal tradition. Få kunde som Johan Granlund i ord levandegöra händelser och sedvänjor från svunnen tid.

Som person var Johan sympatisk, rejäl och stillsam. Honom kunde man lita på i alla lägen. En hedersman, var en klockren beskrivning av honom.

Hustrun Hildur ansvarade för telefonväxeln i Önnesmark. En syssla som hon innehade fram till sin bortgång. I det hem som hon så väl vårdade, förnam man trevnaden och familjesamhörigheten. Hon hade en stark gudstro som präglade hennes livsgärning, i vilken hon alltid fann tröst, mod samt styrka. Fru Granlund tyckte om musik. Hon fann både stimulans och avkoppling i musikens värld. Gästfrihet var en oskriven lag hos Granlunds, varför vänner och tillfälliga besökare alltid trivdes med värdinnan samt familjens övriga glada individer.

Hildur Granlund somnade in i hemmet måndagen 7 januari 1963, 66 år ung. En djup sorg drabbade familjen och övriga anhöriga. I sorgen deltog också en stor krets vänner som nog kände tacksamhet och en förmån över att ha fått vara vän med en god människa.

Efter hustruns död flyttade Johan till ålderdomshemmet i Lövånger. Han avled på Lövångers sjukhem lördagen 13 oktober 1973 i en ålder av 85 år.

Idag anknyter jag till Mats Ahlgrens senaste blogginlägg. Han skriver om en försäljning av en fastighet och skriver att det inte är direkt kopplat till släktforskning. Jag håller inte med, för jag tycker att det i allra högsta grad är släktforskning att forska om fastigheter som släkten ägt och bebott. Så jag är bara glad att Mats ändå skriver om detta.

Det fick mig i alla fall att fundera lite över vad släktforskning egentligen är. Jag har full förståelse för att många släktforskare kanske menar att det är att ta reda på namn, födelsedatum och födelseort för förfäder och förmödrar. Men jag tycker att det är så oändligt mycket mer.

Persondata (namn, datum och platser) är förstås grunden, det är det vi behöver veta för att alls kunna hitta någon information. Men sedan tillkommer allt det andra. Var bodde de? Vad arbetade de med? Ägde de eller hyrde de sin bostad? Var de fattiga eller rika? Dömda för brott? Sjukliga? Allt det där som ger lite liv åt historien. Jag vill ju veta så mycket som möjligt om dem.

Så fastighetsforskning är en viktig del av släktforskningen. Fortfarande är ju vårt boende en av grundstenarna i livet. Vi lägger mycket kraft och tid på våra hem, och massor av pengar. Även om de gamla släktingarna levde under andra förhållanden och livsvillkor var hemmet säkert viktigt. Därmed är det också viktigt för mig som släktforskare.

En okänd familj vid sin gård i Hälsingland 1896. Foto: Per Lindberg. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg.

Mor med sex barn utanför sitt torp. Eller var det en backstuga? Ägde hon fastigheten? Stod huset på ofri grund? Allt sådant vill jag förstås veta om mina gamla släktingars boställen. Foto: Isidor Jonsson. Bildkälla: Västergötlands Museum.

Att äga jord och att ha tillgång till jord var länge grunden för en familjs försörjning. Att få veta så mycket som möjligt om gården är därför intressant, tycker jag. Hur stor var den? När köptes den? Hade den gått i arv? Var det mest odlingsjord eller betesmarker? Svaren på frågorna kan finnas på flera ställen, t ex i protokoll från storskifte och laga skifte, i fastebrev, köpebrev, lagfarter, brandförsäkringshandlingar, bouppteckningar och testamenten.

I Halland, där jag har större delen av min släkt, gjordes en inventering 1729 där socknarnas alla hemman beskrevs och skickades in till länsstyrelsen. Numera finns denna sammanställning, kallad "Hallands landsbeskrivning 1729", utgiven som bok i flera band. Den är en rik skatt för oss som släktforskar. Kanske finns det andra liknande sammanställningar i andra delar av landet.

Hur såg det ut hemma hos släkten? Det skulle jag bra gärna vilja veta men från de allra flesta hem finns inga fotografier. Däremot kan det finnas beskrivningar av t ex inventarier i bouppteckningar eller beskrivningar av kök och eldstäder i brandförsäkringshandlingar. Foto: Gösta Berg. Bildkälla: Nordiska Museet.

Det är inte riktigt kopplat till släktforskning, men visst är det spännande med hur fastighetspriser utvecklas, och på vilket sätt som olika företeelser kopplat till fastighetsköp och fastighetsägande kan påverka både arbete och fritid.  Idag vet jag inte om det ingår i fastighetsköparens överenskomna åtgärder att se till att ännu overkställd hägnad omkring den köpta fastigheten ska uppsättas av köparen.  Men det står det i köpekontraktet som jag har framför mig.  Att säljaren överlåter, som hjälp för köparen, den i mossen stående hägnaden, är ju ett tecken på godvillighet.  Eller ville han bara ha bort den gamla hägnaden, vem vet,

Prisbilden är lite annorlunda när Isak Johansson köper Skattefrälsehemmanet, 1/32 mantal No 8, benämnt Skogen, av Södra Järnäs by uti Götlunda socken, Glanshammars härad i Örebro län. Det blev en lång benämning, men det kan ju vara viktigt att veta vad köpekontraktet avser. Tänk att de inte skrev ut koordinater istället, det skulle ha varit lättare, men det var nog inte så vanligt 1885.

Det finns några klausuler till i avtalet, och säljaren Herman Behm från Sickelsjö, var nog jaktintresserad för det skrivs in att jakträtten förbehålls säljaren under en tid av 25 år, och absolut ingen jakt får idkas av köparen eller hans rätts innehavare. Undrar vad som var så intressant, eller var det så att den aktuella fastigheten låg mitt i den Behmska jaktmarken. Man kan undra om den nya hägnad som skulle göras ställde till det för jägaren Behm.



Priset på fastigheten, inklusive två brygghus, sattes till 1 500 kronor. Mycket pengar då, och betalning skulle ske genom övertagande av en fjärdedel av ett lån på hela fastigheten, som var 1/8 mantal, och kontant med 900 kronor. Tydligen har det tillkommit en fundering, för det finns ett tillägg, där soldaten som tillhör roten, Carl Järman, fått sig tilldelat ett tunnland jord och det ska få behålla utan ersättning till den nya ägaren förutom skyldighet att underhålla stängslet mellan hans och köparens mark. Det tillägget är skrivet tre månader efter det ursprungliga.  Det var mycket att tänka på och allt måste ju bli rätt, undrar om det är så vanligt nu, att man måste skriva in villkor om att det ska finnas en soldat boende på tomten.

Köpet skedde 1885 och det fanns nog en förhoppning om lite värdeökning, och det finns en möjlighet att titta lite på hur det utvecklas. 30 år senare har vi fått en uppskattning, då avlider Isak och en bouppteckning måste naturligtvis göras och i den ingår en uppskattning av värdet av fastigheten. Och det verkar inte vara någon lysande investering. Även om det ligger i dödsbodelägarna att hålla nere värdet så skulle bouppteckningsmannen se till att det så rätt värderat som möjligt. Den första raden under Tillgångar i bouppteckningen tar upp fastigheten och då värderas den till 2 500 kr.  Det blir ganska många procent i ökning, men nog borde den varit värd lite mer, efter trettio år, tycker man. Jag funderar på hur mycket en fastighet ökat på 30 år i dagens Götlunda, hoppas det är lite mer än en tusenlapp 😊

Som jag nog har berättat i tidigare bloggar, tycker jag det är oerhört intressant att höra vad utländska besökare lägger märke till hos oss svenskar. Ofta är det saker man själv aldrig ens tänkt på, än mindre tyckt att det är något anmärkningsvärt. 

I förra veckan plockade jag fram en oläst bok ur hyllan: "Från Mälaren till Härjedalen.." Av Johann Wilhelm Schmidt och Carl Gustaf Gillberg. Det visade sig vara tvenne ungherrar, en tysk och en svensk, som rest från Mälardalen (Uppland och Västmanland) via Dalarna, Gästrikland och Hälsingland till Härjedalen år 1799. 

Tyska församlingen och skolan i Stockholm hade länge varit en 'kulturhärd' med många skickliga skribenter. En av dem, prästen C W Lüdeke gjorde 1783 en resa via Uppsala och Sala till Falun, som han beskrev i ett tryckt verk. En som förmodligen läst och inspirerats av det verket, var den unge konrektorn vid Tyska Skolan, Johann Wilhelm Schmidt (1771-1805). 

Schmidt hade vistats i Sverige i två år utan att ha sett något annat än Stockholm med omnejd av landet. Däremot hade han hört och läst en hel del om Bergslagen och omgivande landskap. Särskilt lapparnas liv intresserade honom, och han 'fylldes av en stark längtan, beskriven under ymnigt ordflöde'. Han bestämde sig för att resa dit. 

Schmidt var pedagog, och skred grundligt till verket. Han läste på noga i vad litteratur han kunde finna, och hade dessutom turen att Samuel Gustaf Hermelin nyligen gett ut en serie bra kartor över framför allt Härjedalen. Schmidt träffade bland flera andra tidigare svenska resenärer också Hermelin, som försåg honom med litteratur. 

Sedan gällde det att hitta en duktig tecknare som kunde följa med på resan. Schmidt fick tag i Carl Gustaf Gillberg (1774-1855), som då var nykläckt konduktör vid fortifikationen. Gillberg arbetade senare som teckningslärare i 30 år på Karlberg. 

Efter att ha skaffat lämpligt fordon, en tvåhjulig, lätt vagn, beger man sig iväg. 

Schmidt frapperas framför allt av den svenska renligheten. Maten på gästgiverierna är vanlig husmanskost, men väl och snyggt tillagad. Men ska man äta rejält på gästgiveri, bör man ha med matsäck, rekommenderar Schmidt. På ett ställe i Dalarna hade man tänkt åka före middagen, men fick höra att det inte fanns någon häst ledig. 'Vi anade oråd och beställde genast middag - och meddetsamma fick vi vagnen förspänd'.  

Bondgårdarna såg också trevliga ut. Schmidt noterar att 'innerväggarna är ofta /../ översållade med blanka koppar- och tennfat som prydnader. De svenska bönderna lägger ofta ner pengar på att skaffa sig silver - i motsats till tyska allmogen som investerar i mera nyttiga saker'. 

Schmidt var som resenär tyvärr inte intresserad av kultur, bland annat for han nonchalant förbi Uppsala högar och andra fornminnen. Han var mer intresserad av natur, näringar och industri. Han tycker att jordbruket sköts dåligt i Uppland och Västmanland. En egenhet i hela Sverige var alla stenblock i åkrarna, som bönderna hade att kämpa mot. Dessa klippblock bildade ofta stora 'öar' i åkerlandet, där det också växte träd. Säreget, tyckte Schmidt. 

Han funderade mycket på skillnader i karaktärsegenskaperna hos innevånarna i de olika landskapen. Särskilt fängslades han av 'det besynnerliga folket i Dalarna'. Han tyckte dalfolket skilde sig märkbart från övriga svenskar både när det gällde kroppsbyggnad, ansiktsform och språk. 'Man ser att dalafolket från tidig ungdom är vant vid hårt liv och enkel föda' menar han. Han tycker att kvinnorna ofta ser friskare ut än männen, och noterar att språket på flera håll är svårt att förstå till och med för andra svenskar. Särskilt i Orsa och Älvdalen. Han noterar också arbetsvandringarna, men konstaterar att dalfolket alltid visar gott humör, ärlighet och arbetsvilja trots vedermödorna. 

Gästrikeborna gillade Schmidt däremot inte lika bra. Bönderna var rikare än i de andra landskapen, men befolkningen var ofta 'snål och ohövlig'. I Hälsingland förundras han över att bondgårdarna liknar herrgårdar, och att befolkningen 'klädde sig vackert och omväxlande'. Särskilt i  Järvsö såg männen trevliga ut, men däremot hade Schmidt 'sällan sett så anskrämliga kvinnor'. Sedan bar det iväg till Härjedalen. 'Här levde sympatiska människor under hårda villkor'. Schmidt och Gillberg får bevittna hur man bakar barkbröd. Även boskapen fick liknande produkter. Våra resenärer noterar att 'boskapen i Härjedalen visserligen är mindre än i andra landskap, men betydligt vackrare'. I Härjedalen får Schmidt och Gillberg också chansen att besöka ett lappläger, där de mycket seriöst studerar jojkning, seder och renskötsel. 

Sedan bär det söderut igen, man besöker Söderfors, beundrar vattenfallen i Älvkarleby och studerar vallonsmide på Löfsta bruk. Resan tog en månad, 17/6-17/7, och man reste i dagens mått cirka 186 mil. 

Den ursprungliga boken ska ha varit på 312 sidor, den jag äger är en faksimil utgiven 1976. Tyvärr törs jag inte lägga ut någon av de vackra sepiabruna teckningarna/etsningarna här. 

Källa och citat: 'Från Mälaren till Härjedalen. Måleriska utsikter tecknade efter naturen av Carl Gustaf Gillberg; resa genom några svenska landskap av Johann Wilhelm Schmidt år 1799'. 

Foto: Tror inte Schmidt och Gillberg passerade just här, men utsikten är från ett musteri i Grangärde, Dalarna. Foto: författaren

Svea Nilsson gift Forssén. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Svea Margareta Nilsson föddes 1909-10-27 i Tarsbäckliden inom Skellefteå socken som dotter till hemmansägare Gustaf Olof Nilsson, bördig från Rengård, Norsjö och hans hustru Jenny Margreta Södermark, barnfödd i Tarsbäckliden.

1940 flyttade Svea till Bjurvattnet inom Skellefteå socken där hon hade erhållit tjänst som hushållerska hos änkemannen Anders Jonsson. Hon kom också att ansvara för byns telefonväxel fram till automatiseringen. I Bjurvattnet blev hon kvar fram tills hon ingick giftermål 1953 med yrkesfiskaren Bror Fredrik Forssén f. 1908-10-05 i Östanbäck, Byske. Makarna bosatte sig på en gård i Östanbäck.

Tidvis arbetade Bror också som träarbetare. Han kunde verka lite tvär men bakom den kärva ytan klappade Svea Nilsson, Anders Jonsson och Anders dotter Greta Jonsson framför huset som inrymde Bjurvattnets telefonväxel. Lägg märke till skylten telegraftelefon på väggen. Okänd fotograf. Privat bildsamling. ett varmt hjärta. Han var en trevlig granne. Forssén avled på Skellefteå lasarett tisdagen 3 december 1985.

Svea hjälpte till i barnbespisningen på skolan i Östanbäck. Där arbetade hon fram till pensioneringen. Som person var hon gladlynt och gästfri samt omtyckt av sina vänner. Vid 79 års ålder var hon sjuk i cancer. Hon tvingades att lämna sin älskade gård i Östanbäck och vårdades först i Umeå, senare i Skellefteå. Hela tiden var hon orolig för hur det såg ut hemma på gården. Hon var då änka sedan tre år tillbaka. En dag fick hon besök på lasarettet i Skellefteå av fyra grannar hemifrån Östanbäck. De sade till henne:

-Svea, nu ska vi åka hem!

"Jag blev så glad", berättade Svea själv i en tidningsnotis. Nästa överraskning upplevde hon när hon kom hem. Alla andra grannar dök också upp.

-Jag kände mig som en prinsessa, sa Svea. De hade slagit gräsmattan och vattnat blommorna. Allt såg ut som förr. Skriv att jag är så tacksam.

Hon återvände så småningom till avdelningen på Skellefteå lasarett. Även om det inte var som hemma så trivdes hon. Alla var så vänliga och Svea var så tacksam, trots sin svåra sjukdom. Efter en lång tids cancersjukdom avled hon dock på Skellefteå lasarett måndagen 19 december 1988. Hon sörjdes närmast av syskon.

Ibland råkar man ju på svårtolkade dödsorsaker i dödböckerna. Då menar jag inte att prästen har en svårläst handstil utan snarare att det är svårt att förstå vad dödsorsaken var. Du som släktforskar har nog med tiden lärt dig att sjukdomar hade andra namn förr.

Exempel på vanliga sjukdomar och dödsorsaker:
Håll och styng = lunginflammation
Rödsot = dysenteri
Vattusot = ödem
Nervfeber = tyfoidfeber
Ältan = rakitis (engelska sjukan)

Dagens namn på äldre tiders vanliga sjukdomar går ju som regel att få fram genom Wikipedia eller andra ställen. Och så finns boken "Gamla tiders sjukdomsnamn" i Rötterbokhandeln.

Värre kan det vara med dödsorsaker på 1900-talet, när prästen skrev in de latinska benämningarna som läkaren skrivit på dödsattesten. Här om dagen råkade jag på dödsorsaken "Cardiopathia hyphoscoliotiea (nomenkl 3070), Bidr. Polyarthritac + Endocardit ac." i en dödbok från 1944.

Efter lite googlande tror jag mig förstå att "cardio" betyder att det är något med hjärtat, hjärtsjukdom eller hjärtfel. På DDSS läser jag att Endocardit betyder "inflammation i hjärtats innerhinna". Jag drar också slutsatsen att Socialstyrelsen eller Statistiska Centralbyrån hade en nomenklatur med benämningar för olika dödsorsaker med ett nummer men jag har inte hittat någon förklaring till vad 3070 innebar.

För den släktforskare som själv är sjukvårdskunnig kanske detta snart är löst, men för oss andra kan det vara svårt.

För dig som inte har boken om äldre tiders sjukdomar tillhands så kan DDSS databas (gjord av Landsarkivet i Lund) säkert vara till stor hjälp. Dern är omfattande och sökbar. 

Vad dog man av förr i tiden? DDSS sökbara databas kan ge svar. Bild från Urshults kyrkogård i södra Småland. Eget foto.

I många år har jag blivit itutad uppfattningen att man inte ska tala väl i egen sak. Det är inte bra för anseendet tycker en del, men vem bryr sig om sådant.  Anseendet får andra stå för, jag tycker livet leker och jag tar mig rätten att berätta om det för er alla.  Finns ingen anledning att sticka under stol med att det finns en hel del som gör mig glad.

Fast kan man skriva själv om att man fått beröm, eller ska det vara någon annan som ska skriva det och verifiera att det är sant. Så trodde jag, men ingen skrev så då får jag börja berätta själv. Visst är det underbart att kunna lösa en släktgåta, eller varför inte två, och få slut på många års funderande. Att kunna berätta för den som länge saknat ett besked om vad som hände och nu äntligen få veta vad som hände med farbrorn som reste till Amerika och sedan inte hördes av. Lösningen, som var ett resultat av djupt grävande i många arkiv och DNA-test avslutade sökandet, men blev också början på något nytt. Här hemma kom svaret på hur det gick som en lättnad och på andra sidan Atlanten blev svaret att sökandet efter farfars ursprung äntligen löst och nya släktband kan knytas.

Det tycker jag var något att vara stolt över och det är jag. Att jag inte är unik, eftersom det sker liknande upplösningar på gåtor både nu och då, gör inte saken ett dugg sämre, ju fler som lyckas desto bättre är det. Och ju fler arkiv som digitaliseras och ju fler som gör DNA-test, desto större blir möjligheten att vi löser fler gåtor . Var och en av oss kan då känna ännu mer av glädje och stolthet att lösningen gick att hitta.

Fri bild av Clay Banks på Unsplash

Finns det något mer att våga berätta om utan att det låter skrytsamt, törs jag berätta att det känns jätteskönt när den lilla nördiga verksamheten med att intressera andra för att testa det okända vi har med oss i gener och mitokondrier nu vuxit till sig, så vi måste bestämma hur vi ska hantera källhänvisningar av testresultaten.  Knappas något som var det som kom upp när de första dragningarna om DNA var aktuella. Nu har det som ansågs som en konstig källarrörelse vuxit till sig och jag har fått vara med på ett hörn under resan. Inte för att jag varit ensam, många, många har varit med men visst kan jag vara stolt över min del för det.

Nu känner jag att det blivit lite mycket egocentrerat och får man vara så i blogg som finns på Släktforskarförbundets flaggskepp, Rötter.  Just nu kanske jag får det för det lär inte hända en gång till att jag får skriva en sån harang, med en sådan avslutning.  Trots att det kändes konstigt i början, och trots att det många gånger känts som jag saknat uppslag så har jag suttit ner och börjat plita på ett tomt papper för att strax därefter kunna publicera ett blogginlägg, och nu har jag gjort det 200 gånger. Stolt är jag över det och tack för alla som orkat läsa ända hit 😊

Sneglade på ett reklamblad från en av våra större livsmedelskedjor, där man gjorde reklam för taco såsom typisk svensk 'mellomiddag'. Kom att tänka på hur otroligt fort våra matvanor har internationaliserats. Förr gick det långsammare. Claes Rålamb drack kaffe i Turkiet på 1600-talet och tog det med sig hem, Jonas Alströmer gjorde sitt bästa för att popularisera potatisen i början av 1700-talet, och hade väl lyckats något hundratal år senare, vid ungefär samma tidpunkt som Alströmer, kom kåldolmarna från Turkiet med Karl XII:s mannar.... 

På 1900-talet började det gå snabbare, förmodligen delvis på grund av den utökade handelstrafiken med lastfartyg. Apelsiner kom starkt i början av århundradet, bananen anlände på 1920-talet, med mera. Det är först i mitten av århundradet som de verkliga matchockerna kom i rasande fart. Dels på grund av de begynnande charterresorna, men också på grund av invandrad arbetskraft. Och så förstås den amerikanska drömmen, som var så självklar på 1950-talet. Vi fick hamburgare och coca-cola från det stora landet i väster, pasta från Italien började bli vanligt också. På 60-talet dök pizzan upp, och så småningom, i och med att svenskarna reste allt längre bort, kom paella och nasi goreng vår väg. 

1970-talet var avokadons årtionde. Inte bara att de gröna 'krokodilpäronen' blev obligatoriska i mathållningen; våra vitvaror i kök och badrum blev plötsligt 'avokadogröna'! Sedan kom patén och quichen på 80-talet, 90-talet hade wokpannan som sin stora hushållsprodukt, med lämpligt innehåll, tätt följd av sushin...

Jag funderar på detta med exotisk mat, och mer exakt när den dök upp. Jag kan exempelvis inte erinra mig att min farmor och farfar någonsin bjöd på pasta. Det gjorde däremot mormor ibland, men i båda hushållen var potatisen normalare. Sedan fick man mat på båda ställena som inte är vanlig idag. Sagosoppa, syltad pumpa, kroppkakor... 

I skolmatsalen tror jag mig om att ha upplevt en 'generationsväxling'. När jag började skolan, stod där ett par allvarliga, strikt uniformerade damer och bjöd på slottsstek med ättiksgurka, höns med ris och curry, och lapskojs med rödbetor. Vankades det spaghetti, så var stråna otroligt tjocka, och köttfärssåsen var på burk av ett varumärke som jag inte vill nämna, eftersom deras köttfärssås var extremt äcklig, rent ut sagt. Någonstans i mellan- eller högstadiet ändrades saker emellertid. Matdamerna fick enkla rockar ovanpå sina vanliga kläder, och började prata med oss elever, de stora runda kantinerna byttes ut mot plåtformar, det började serveras sallad och dressing till maten. Gratänger och (tackochlov) modernare spaghetti blev vanligare. Någonstans i högstadiet, dök filmjölken upp som alternativ, om man absolut inte gillade maten som serverades. En gång under högstadiet, fick vi faktiskt pizza till lunch! Ja, det var en så stor sensation att det skrevs om det i skolans årsbok. Dessutom kunde man, om man var lite hungrig senare under dagen, gå till matsalen och få med sig en liten överbliven pizzatrekant i en servett, minns jag. Men det hände bara en gång under mina skolår, som var slut 1983. 

Vi har allt kommit en bra bit från den tiden då det var rovor, salt sill och bröd som bjöds! Ändå är den faktiskt inte särskilt långt borta... 

Bilden: En äkta, infödd paella, i Las Palmas. Foto: författaren

David Forssell. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Jenny Forssell. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

David Forssell föddes 1899-06-16 i Svanström i Skellefteå socken som näst yngst i en syskonskara på åtta till hemmansägare Anders Forssell, barnfödd i Svanström och hans maka Eva-Lisa Nyström, bördig från samma by.

I 20-årsåldern erhöll Forssell anställning som montör vid Storfallets elektriska förening. Jorden lockade dock och drog, varför han inte blev där någon längre tid. 1924 köpte han en bit jord och bosatte sig i Norrliden, en grannby till Svanström. Två år senare vigdes David med mejerskan Jenny Fransiska Berglund född 20 januari 1899 i Furunäs inom Skellefteå socken, dotter till gårdsägare Hans Olof Berglund, härstammande från Gärdsmark och hans hustru Alma Teresia Sjöberg, uppvuxen i Klemensnäs. Jenny hade sju syskon. Redan som 15-åring lämnade hon hemmet och flyttade till Skellefteå stad. Där arbetade hon som piga hos kaféidkerskan Ida Stenberg, vilken gav namn åt "Stenbergs hörna" och hade sitt kafé i korsningen Nygatan-Stationsgatan. Efter en period fick Jenny annat jobb i staden. I slutet av november 1915 återvände Jenny hem till föräldrar och syskon i Furunäs. 18 år gammal anställdes Jenny vid Skellefteortens mejeri i Skellefteå stad, där blev hon kvar i fyra års tid. Föreståndare vid mejeriet var under denna tid mejeristen Gustaf Rudolf Svensson, barnfödd i Bollerups församling, Kristianstads län. 22 år ung började Jenny som elev vid Flarkens mejeriskola. Efter utbildning till mejerska erhöll hon anställning vid Svanströms mejeri. Hon kom dit i december 1923. Det var så hon lärde känna sin blivande make David.

Makarna bosatte sig till en början i Norrliden, där David som tidigare nämnts, hade förvärvat ett hemman. De tyckte dock att gården var för liten för att kunna försörja en familj varför David köpte sin brors hemman i Svanström. De nygifta makarna flyttade dit med sin treåriga dotter år 1929. Familjen byggde upp en gård där och utökades med en son. Till en början bestod kreatursbesättningen av några kalvar men så småningom blev besättningen och jordbruket ett av byns största. Att utöka sitt hemman på det sättet, ställer stora krav på energi och driftighet. Förbättring och förenkling av jordbruksarbetet var något David ständigt strävade efter. Han skaffade sig bland annat en traktor.

Trots det omfattande arbetet som ett jordbruk innebär, togs även Davids tid i anspråk inom den offentliga sektorn och för olika förtroendeuppdrag. Åren 1944-1969 tjänstgjorde han som nämndeman. De tre sista åren också som häradsdomare. I flera år var han valnämndens ledamot samt dess vice ordförande. Dessutom var Forssell ledamot av brandsynenämnden sedan dess tillkomst liksom ombud för Skelleftebygdens brandstodsbolag från och med år 1939. Det sistnämnda uppdraget innebar att David i flera år gått brandsyn för bolagets räkning och därmed besökt de flesta fastigheterna inom Skellefteå socken. Han var ävenledes med i styrelsen för bönhuset, sågen och kvarnen i Svanström. Svanströms CP-avdelning och Svanström-Varuträsks LRF-avdelning var även två föreningar han ägnade sina krafter åt som flerårig ledamot samt kassör.

Såsom person var Forssell glad och skojfrisk. Han var vaken för allt som rörde sig i tiden. Därför var det alltid trevligt att tillbringa en "problemlösningsafton" hos n'David. Han var en "mixtermakare" och tillbringade mycket tid med sina uppfinningar. En ypperlig dikningsapparat kopplad till traktor är en produkt som han hade tillverkat och en finurlig utgödslingsapparat gjorde åtminstone det jordbruksarbetet till en lek. Dessa två nämnda uppfinningar hade med all rätta gett honom expertberöm. Tillika var han en av de första i trakten som införskaffade utrustning för den torkade spannmålen. David värnade om naturvård. Han var därför en av initiativtagarna för sanering av området kring Klintforsen.

Liksom sin make var Jenny sympatisk och lättsam. Alltid gladlynt och trevlig med en utpräglad vänlig glimt i ögonvrån hade hon jämt mött alla dem, som besökt det "Forsellska hemmet", där man vaket och intresserat följde med alla de stora problem, som tiden hade att erbjuda. Missionen låg Jenny nära hjärtat. Hennes hälsa var inte alltid den bästa.

David var en av de färgstarkaste personligheterna inom Skellefteå landskommun och säkert också en av de mest kända. Söndagen den 7 januari 1973 slutade han sina dagar på Skellefteå lasarett efter att ha vårdats där sedan oktober föregående år. Jenny avled på lasarettet i Skellefteå onsdagen 24 september 1975. De sista åren hade hon vistats på Brännanhemmet i staden.

Ni vet ju att våra gamla släktingar var tvungna att gå i kyrkan eftersom det var lag på att alla skulle gå i kyrkan i Sverige förr i tiden. Om det var en stor församling kunde de som bodde långt bort slippa ifrån tvånget en del helger. Jag antar att tvånget försvann 1858 när frikyrkor blev tillåtna, men vet inte säkert. Enligt 1686 års kyrkolag kunde man varnas och få böta om man inte gick i kyrkan eller undanhöll sitt husfolk från att gå i kyrkan.

Den kristna tron var stark och många ville gå i kyrkan. Föreställningen om att inte tro på Gud existerade väl knappt på 1600- och 1700-talet, tror jag.

Vi har ju också fått lära oss att det var på kyrkbacken före och efter gudstjänsterna som sockenborna träffades, pratade, skvallrade och kom överens om diverse affärer. Men hur skötte de sig inne i kyrkan? Satt de som tända ljus och lyssnade andaktsfullt till Herrens ord?

Många, men inte alla, gjorde det.

Svartrå kyrka i Halland. Här har sockenborna ända från 1100-talet kunnat samlas, skvallra, bråka, lyssna på predikningar och kungörelser. Kanske var det en och annan som somnade ibland och kanske t o m någon som mådde så illa att frukosten kom upp. Eget foto.

Historikern Göran Malmstedt på Göteborgs universitet har skrivit boken "Bondetro och kyrkoro" (Nordic Academic Press 2002). Han har bland annat läst i domkapitlens arkivhandlingar om inkomna klagomål från präster som gäller hur sockenborna skött sig i kyrkan under 1600-talet. Det handlar om folk som trätte och kivades under högmässan, folk som var berusade och en del som till och med spydde i kyrkan, folk som sprang ut och in och störde ordningen, avbröt prästen, kom för sent eller gick för tidigt, somnade och började snarka. Det verkar kunna ha gått minst sagt livligt till ibland. Så där skulle vi väl aldrig göra idag...

Det här är intressant, tycker jag. Det ger lite kött på benen i min släkthistoria och jag kan föreställa mig hur en liten del av deras vardag såg ut. Kanske var mina gamla släktingar de som bråkade? Eller de som hyssjade? Det vet jag inte.

Säkert var det en och annan av sockenborna som försökte undkomma prästens blick när de ibland trätte och blev högljudda. Kristina kyrka i Sala i Västmanland byggdes i mitten av 1600-talet. Eget foto.

I kyrkorna hade man bänklängder, det har ni nog stött på i de äldre minsterialböckerna. I bänklängderna fastställdes vem som skulle sitta var i kyrkan. Kvinnor till vänster på norra sidan och män till höger på södra sidan, i hierarkisk ordning så att de förnämsta satt främst. Detta kunde et bli bråk om ibland, en och annan som trängde sig före och vill ha en finare plats. Om sådana tvister finns det vittnesmål från hela landet, skriver Göran Malmstedt. En del av dem var seglivade och gick även till världslig domstol. Hur längde sådana längder gällde vet jag inte, men kanske en bra bit in på 1700-talet.

Våra förfäders och förmödrars liv var ju ganska annorlunda än de liv vi lever idag, med andra livsvillkor och förutsättningar. Idag håller vi låda på sociala medier, förr gjorde de det i kyrkan.

Kyrkbacken var det självklara stället fär människor utbytte nyheter och gjorde upp affärer förr i tiden. Tillberga kyrka i Västmanland, byggd på 1620-talet. Eget foto.

Häromdagen lyssnade jag till några presentationer om hur man kan dokumentera sina DNA-upptäckter.  Egentligen ingen större skillnad mot hur vi bör dokumentera släktforskning i arkiv. Det måste vara möjligt för någon annan att förstå riktigheten i uppgiften

När vi talar om att en uppgift finns i en födelsebok, så räcker det inte med att bara skriva just de orden. Det måste framgå vilken födelsebok, var i boken uppgiften finns och faktiskt också var födelseboken finns.  Gör vi inte det så blir det svårt för någon annan att leta upp uppgiften när man vill kontrollera den. Det är likadant med DNA-uppgifter och vilka slutsatser vi kan dra av det vi ser framför oss när svaret kommer från det bolag som gjort testet.

Och det är då det kan hända saker, ser jag det jag vill se eller ser jag verkligen ett resultat som det inte finns några frågetecken kring.  Det finns många olika talesätt om att vi gärna ser det vi vill se, så det är bara att plocka ett av dem, men grundproblemet är att uppgiften inte säkert pekar ut det som vi påstår.

Och sådant händer överallt, hela tiden, i vårt liv. Vi hör eller ser en uppgift och sedan tolkar vi den utifrån våra referensramar. Många gånger blir det nog rätt, men inte alltid. Ett exempel från denna vecka är när vi letade efter en svensk emigrant. Han återfinns i några uppgifter, där det går att kontrollera trovärdigheten, med födelsedata och liknande, och att ingen annan har liknande uppgifter. Men sedan försvinner personen och uppgifter om hans död och begravning verkar inte finnas. Kanske han inte ens dog i det land vi letar i. Men det finns andra som letat och de har hittat en grav i främmande land, en krigsgrav i Frankrike och där uppgifter tycks stämma.

Fritt foto av Rianne Gerrits på Unsplash

Men det saknas fullständiga uppgifter, så hur säkert är en sådan uppgift. De som lagt in uppgiften i sina träd, tror säkert att det är rätt, till och med mammans namn, som nämns i dokument stämmer. Så varför inte tro på det. Fast det finns en liten detalj som tydligen missats. Mamman uppges ha varit den som stod den döde närmast och hade blivit informerad.  Även om namnet stämde, så kan det inte vara mamman till den person som det påstås, eftersom hon varit död i mer än 10 är när den aktuella personen dör. 

Så det var fel uppgift, resonemanget höll inte hela vägen fram till slutet. Kan det vara samma sak med våra DNA-fynd, kan det som beskrivs som en bekräftad koppling till en trettonmänning vara något annat, och kan vi visa att det bara finns en enda väg till den nu levande matchen som syns i testresultatet. Har vi två fullständiga släktträd som visar att det inte finns annan möjlig kontaktpunkt? Personligen tror jag det är svårt. Och vi kan fundera på i vilka generationer vi hamnar och hur vi ska säkerställa att det blir rätt.

Naturligtvis är det svårt att komma till ett resultat som är garanterat helt rätt, men om vi visar hur vi tänkt och vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda, så ger vi betraktaren möjlighet att avgöra troligheten i slutsatserna.  Vi kanske inte kan bli helt säkra, det visar inte minst den osäkerhet som numera är dokumenterad vad gäller fel far i födelseböcker och andra fynd som möjliggjorts stöd av DNA.

Ju mer vi visar hur vi tänkt, desto lättare blir det för andra att anta eller förkasta uppgifterna, och det är väl det viktigaste i den forskning vi håller på med, eller har jag fel.

Man läser inte sällan, framför allt i äldre död- och begravningsböcker, att någon levt ett 'gudfruktigt leverne'. I början tänkte jag mest på frukt när jag läste ordet, men insåg förstås att det inte handlade om några syndens äpplen eller päron här. Istället handlade det om att man som vanlig människa skulle frukta Gud och överheten. I senare tiders kyrkböcker står det oftare att personen levt 'ett christerligt leverne' istället, vilket på sätt och vis låter rimligare. 

Forna tiders 'vanliga' människor var ju oftast analfabeter, men kyrkans målningar berättade med all önskvärd tydlighet vad som ansågs rätt och fel. När ett barn föddes, var det sällan det dröjde mer än någon vecka med dopet. Det var nödvändigt att ta upp det nyfödda barnet i församlingen snarast möjligt, annars kunde Hin Onde ta barnet. Eller så kunde det bli bortbytt mot en trollunge... 

Men fruktade vanliga människor egentligen gud? Var det inte snarare prästen i kyrkan? Adel och frälsebönder fruktade man konkret, därför att de kunde hitta på att vräka en från gården eller torpet man bodde på, men prästen i kyrkan kunde förstöra ens liv mentalt, och socialt genom bannlysning och kyrkoplikt av olika slag. 

Nu var det ju inte alltid prästen själv satt så säkert i predikstolen. Undertecknad, som i huvudsak härjat i Göteborgs stifts herdaminne, med inslag från Skara och Växjö stift, har hunnit läsa en hel del om prästval, med manipulationer och grusade förhoppningar. En av mina präster kom hemresande från kalabaliken under Karl XII:s sista år, och därmed tvangs en nyutnämnd kollega snopet packa ihop sina saker och resa ifrån pastoratet ifråga (förbigår namnen med diskret tystnad). Pehr Osbeck blev utsedd till prost utan att ens vara utbildad i teologi, vilket måste ha rönt en viss förvåning. Säkert förekom det en massa manipulationer och hemliga 'stödröster' om pastoraten. Ibland blev det till och med våldsamheter. Min anfader Herlacus Erici Buthelius, präst i Kalv, södra Västergötland, blev under sin tid som nyutnämnd präst beskjuten i kyrkan under julottan! 

En annan av mina präster stängde av en adelsman som begått dråp från nattvarden. Det skulle han aldrig ha gjort... adelsmannen ifråga uppbådade vad han kunde av pondus, anklagade prästen för både det ena och det andra utan grund. Till slut hade adelsmannen lyckats piska upp församlingen så till den milda grad att man begärde att få prosten avsatt hos Domkapitlet. De höga herrarna uppmanade istället till försoning, och lyckligtvis blev det så. 

Sedan var det ju förstås långt ifrån alla präster som levde som de lärde! I min blogg om Sven Ausenius i riksdagen, berörde jag två fall med präster som uppträtt berusade, varav en till och med slagit hustrun och hånat svärföräldrarna. Det var nog tyvärr inte så ovanligt. Andra präster var mer originella än nödvändigt. En präst jag är släkt med, dock lyckligtvis på en sidogren, hade sin klocka ställd två timmar i för fort,  för att inte komma för sent till sina mer avlägset belägna kyrkor. Han hade också för sig att alla väggar i ett rum måste ha fritt luftdrag, så hans säng stod parkerad mitt i rummet. Vid något tillfälle kom han spatserande en varm sommardag klädd i full vintermundering... Det var kanske inte så konstigt att den prästen dog ogift. 

Men gudfruktig! 

Vill gärna slå ett litet slag för det här med att som släktforskare läsa herdaminnen överhuvudtaget, särskilt de äldre, vars författare gärna plockat med legender och sägner bland namn och siffror. Även om man inte har präster i släkten, ger herdaminnena en frodig bild av hur folk levde, vad de rent allmänt hade för vanor och ovanor, och inte minst deras språkbruk.

Bilden: Klara och tydliga målningar ur bibeln, de här är från Floda kyrka, Södermanland. Foto: författaren 

Alice Johansson gift Tjärnlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Maria Alice Johansson såg dagens ljus 8 februari 1900 i Bjurvattnet, Skellefteå socken som äldst av tio barn till Abraham Johansson, bördig från nämnda by och hans hustru Maria Fredrika Tjärnlund, barnfödd i Bäckfors, Skellefteå socken.

Alice hade i sin ungdom tjänst som piga i Norrliden och i Talliden, inom Skellefteå landsförsamling. Hon var trolovad med Elof Alfred Andersson född 1887-10-16 i Borup, Skellefteå socken, son till Abraham Andersson och hans maka Maria Zakrisdotter. Alice och E. A. fick en dotter tillsammans vilken vid dopet erhöll namnet Ragnhild Maria född 17/2 1918. Tanken var nog att Maria och E. A. skulle gifta sig men tyvärr insjuknade Andersson i spanska sjuRagnhild Tjärnlund och Ivar Marklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. kan, vilken också ändade hans liv 19/12 1918.

Det var nog inte lätt för en ogift mor att ta hand om ett litet barn. Förmodligen var det därför Ragnhild växte upp hos min mormors mormor Margareta Lundberg i Bjurliden. Exakt hur gammal Ragnhild var när hon kom dit vet jag inte men hon finns med på ett foto från 1924. Hur länge hon stannade hos Margareta vet jag inte heller men Margareta gick bort 1931.

Vad hände då med Alice? Jo hon flyttade till Bäckfors och var där länge sammanboende med sin egen morbror skomakaren Olof Tjärnlund född 1893-06-30, blott sju år äldre än henne själv. Två pojkar föddes i deras gemenskap åren 1920 och 1922. I januari 1923 tänkte Olof och Alice utflytta till Köpenhamn i Danmark men redan den 1/2 samma år hade de återlämnat sitt flyttbetyg. Oklart vad som fick dem att avstå från att resa. I juli 1928 vigdes Olof och Alice till äkta makar. De bodde på den så kallade "Tjälamyran", cirka två kilometer väster om Bolidens samhälle, mitt inne i skogen. Där hade de några kor och får. Detta var 1935 när familjen flyttade dit, då bestod den av Olof, Alice och deras sju gemensamma barn. Alice dotter före äktenskapet, Ragnhild, hade den 12 juli 1933 somnat in på Skellefteå lasarett i sviterna av tuberkulos, 15 år ung. 5 mars 1936 avled Olof Tjärnlund också han av tuberkulos. Yngsta barnet var då knappt ett halvår gammalt.

Vid denna tid köpte man på vårarna smågrisar vilka man gödde för att slakta dem när hösten anlände. Emellanåt vankades det också kalvstek i det "Tjärnlundska" hushållet.

-Nog var det besvärligt förr i tiden att ta vara på kött och fläsk efter slakten, sade Alice i en tidningsintervju från 1980.

-Det var jobbigt och tog ganska lång tid. Innan konserveringsapparaterna kom använde vi grovsalt och saltade ner ganska mycket. Vi gjorde också syltefläsk och vi förvarade i små tunnor, berättade hon vidare.

-Det var viktigt att varva grovsalt med fläsk så att inte fläskbitarna låg mot varandra. Ordentligt saltat skulle det också vara för att hålla sig.

-Ibland kokade man sälta och hällde på fläsket, men då blev det så salt att man måste vattendra det innan man kunde tillreda det, berättade Alice.

-Och ibland var fläsket som var kvar till slutet i tunnan gult och härsket. Men det fick vi lov att äta ändå, så var tiderna så, sa Alice.

Först under det tidiga 1950-talet kom Alice i kontakt med en konserveringsapparat. Den lånade hon av en bekant.

-Jag ville ju gärna pröva det här nya sättet att ta vara på köttet och tyckte det var skönt att slippa allt saltet, sade hon.

Hon berättade om konsten att konservera kött och fisk:

-Först skulle köttet saltas lite och sedan stekas ordentligt innan man lade över det på glasburkarna. Det var väldigt noga att gummiringen, som man sedan satte mellan burken och locket, var hel och ren. Sedan var det bara att trycka på bygeln över locket och sätta ner burk efter burk på en ställning i konserveringsapparaten som var fylld med vatten.

-I cirka en halvtimme skulle burkarna "koka". Vitsen var ju att koka fast locken på glasburkarna så att det blev alldeles lufttätt, yttrade Alice och tillade:

-Men nog var det ganska mycket jobb med konserveringen.

Burkarna kunde sedan förvaras upp till två år i golv- eller jordkällare, utan att maten förstördes. 1955 kom den första frysboxen inom familjen Tjärnlunds väggar.

-Tänk så bra det var, sade Alice. Och så enkelt att bara frysa ner kött, fläsk, bullar och bär. I dag förstår jag inte hur jag kunde klara mig utan frysboxen!

-Jag undrar, fortsatte Alice, om dagens unga husmödrar förstår hur enkelt hushållsarbetet är i dag jämfört med förr. De vet nog inte hur bra de har det, reflekterade hon stillsamt.

När artikeln skrevs bodde hon hos sin yngste son i Bjurliden. De var då inne på sin andra frysbox. Långt ifrån saltat och konserverat kött. Då var det djupfryst för hela slanten.

-Och mycket godare att äta än det saltade och konserverade, avslutade Alice. (Slut på artikeltext).

Sedan 1964 bodde Alice i Norra Åkulla, Jörn. Hennes största intresse var hemmet och det egna jordbruket. Hon somnade in på Skellefteå lasarett måndagen 2 november 1981.

1834 dog två av mina förfäder, Sven Torsson och Nils Svensson, som båda levde och dog i Grimetons socken i mellersta Halland. Deras bouppteckningar borde finnas i Himle häradsrätts arkiv och där har jag letat efter dem. Den enes hittade jag men inte den andres.

Men boken bjöd på andra fynd.

Det finns inget register till bouppteckningarna i Himle häradsrätt, åtminstone inte vid den här tiden. Däremot finns protokollen för de registrerade bouppteckningarna senare på 1800-talet i samma böcker som bouppteckningarna och fungerar då som register. Men i 1834 års bok är det bara att bläddra, sida för sida.

Jag brukar i första hand titta efter datum, att det är efter dödsdagen, och sedan namn eller ortnamn. När jag bläddrade mig fram hittade jag bouppteckningen efter min förfader Hans Nilssons andra hustru (som inte är min ana) eftersom jag kände igen torpnamnet. Givetvis kollade jag på den och fick då en intressant upplysning, nämligen att Hans Nilsson (som var död sedan 1819) var den som byggt upp torpstället och byggnaderna där änkan bodde kvar. Det är bra information till min släktbok som jag håller på att skriva, en liten detalj som säger något mer än bara födelse, vigsel och död.

Hans Nilssons dotter Anna Lena berättade vid bouppteckningen efter sin mor att det var hennes far som byggt torpstugan. Bildkälla: Arkiv Digital.

När jag bläddrade vidare stötte jag snart på bouppteckningen efter en annan person, mannen som min farmors farmor Agneta Henriksdotter var gift med i sitt första äktenskap men som inte är min ana. Han hette Bengt Börjesson och även här fanns det mycket intressanta upplysningar eftersom han var en välbärgad bonde med egen gård medan hennes näste make var en fattig torpare. Det måste ha inneburit stora kontraster i hennes liv.

Min farmors farmors förste make Bengt Börjesson hade varit en förhållandevis välbeställd bonde när han dog. Bildkälla: Arkiv Digital.

Dessutom hittade jag ett par andra bouppteckningar från släkt till släkten. Den ena från ett barnbarn till en förfader och den andra en syster till en ingift svägerska.

Bouppteckningar kan ge mycket kött på benen när vi vill veta mer om våra släktingars liv. På senare år har väldigt många bouppteckningar digitaliserats och blivit lättare att hitta tack vare register. När jag började släktforska 2010 var det inte så, så detta är jag tacksam för.

För inte länge sedan satt jag med Gunnar, som egentligen heter något annat, och hade några timslånga samtal.  Vi pratade om allt möjligt, men mest om släktforskning och hur den utvecklats de senaste decennierna. Tidsperioden passade väl ihop med när han slutade släktforska och när jag började. Han som började i tidiga år, mestadels beroende på att han följde med sin pappa, tyckte att intresset och även prioriteringarna med livet gjorde att forskningen fick flytta in på en mörk hylla i en undangömd garderob. Det var både pappans och hans egen forskning, för de satt ihop. Själv gjorde jag mina första stapplande försök vid den tiden, efter att ha hittat en del brev i en kartong, undanstoppad i en helt annan garderob.

Vi hade naturligtvis helt olika uppfattningar om hur lätt eller svårt det är att släktforska. Hans tal om många arkivbesök efter ett antal mil med bil eller på tåg och den oändliga väntan på det nya, som kom i och med möjligheten att få hem kort eller rullar, som betraktades i läsapparaten ställdes mot min erfarenhet av den digitala arkivvärlden.  I mon värld så är det mesta åtkomligt från mitt skrivbord, även om jag naturligtvis kan blanda det olika arkiv, när det passar mig och jag har lust.

Efter att vi gått igenom allt som hänt sedan han la av, så fastnade vi för det där med DNA. Det är inte alltid lätt att sammanfatta det som hänt med några korta meningar, så det blev inhopp i olika delar, både här och där. Det blev att ta fram olika böcker, Min familj under 54 000 år av Karin Bojs gjorde att vi pratade mycket om arkeologiska upptäckter och om ny kunskap runt mänskligheten. Svenskarna och deras fäder, där hamnade vi på alla möjliga ställen i vårt land och hade intressanta diskussioner. Naturligtvis försökte jag, genom att visa lite på det som jag hittat genom den genetiska genealogin, som ju är en anna benämning på att släktforska med DNA, att få Gunnar intresserad av att testa sig.

Jag blev lite förvånad när Gunnar var avvaktande till att testa sig. Han har en bra släktforskning i botten, eller i garderoben om vi ska vara lite lustiga, och det borde finnas stora möjligheter att hitta kopplingar till nu levande som redan testat sig. En viss kunskap om den egna släkten är en förutsättning för att tolka resultatet, sa jag och fick ett svar som högeligen förvånade mig.

Ensamt barn. Foto i författarens ägo

Gunnar berättade om den släktforskning som hans pappa och han gjort. Den är ganska remarkabel och jag började förstå hans tvekan avseende test. Pappa och mamma var båda enda barnet till sina föräldrar, så några kusiner lär inte dyka upp. Farfar och farmor var även de enda barnet. Morfar hade tre syskon, men det var bara morfar som nådde vuxen ålder och mormors enda syskon omkom i en olycka vid 14 års ålder. Slutsatsen kan inte bli annat än att det finns inga sysslingar heller. Och ska vi tro på det som kommit fram om generationen innan så ser det ut som det är likadant, endast en från varje gren har fått barn. Inte en enda fyrmänning heller finns alltså dokumenterad. Fast tänk om någon på den nivån är en okänd far, mindre troligt en okänd mor, kan det då dyka upp något. Kanske kan det vara så, men å andra sidan så kan slumpen spela Gunnar ett spratt så att just den fyrmänningen inte syns. Var tionde fyrmänningen, i genomsnitt, syns inte i ett DNAtest så risken finns ju.

Det är en nästan osannolik släkt som beskrivs, det kan inte finnas så många av den sorten, men det hjälper inte Gunnar. Det enda positiva är att släktträdet är lätt att rita, var den kommentar som avslutade vårt samtal. 

Har du en släkt som påminner om denna?