Schmidt & Gillberg på Sverigeresa 1799

Som jag nog har berättat i tidigare bloggar, tycker jag det är oerhört intressant att höra vad utländska besökare lägger märke till hos oss svenskar. Ofta är det saker man själv aldrig ens tänkt på, än mindre tyckt att det är något anmärkningsvärt. 

I förra veckan plockade jag fram en oläst bok ur hyllan: "Från Mälaren till Härjedalen.." Av Johann Wilhelm Schmidt och Carl Gustaf Gillberg. Det visade sig vara tvenne ungherrar, en tysk och en svensk, som rest från Mälardalen (Uppland och Västmanland) via Dalarna, Gästrikland och Hälsingland till Härjedalen år 1799. 

Tyska församlingen och skolan i Stockholm hade länge varit en 'kulturhärd' med många skickliga skribenter. En av dem, prästen C W Lüdeke gjorde 1783 en resa via Uppsala och Sala till Falun, som han beskrev i ett tryckt verk. En som förmodligen läst och inspirerats av det verket, var den unge konrektorn vid Tyska Skolan, Johann Wilhelm Schmidt (1771-1805). 

Schmidt hade vistats i Sverige i två år utan att ha sett något annat än Stockholm med omnejd av landet. Däremot hade han hört och läst en hel del om Bergslagen och omgivande landskap. Särskilt lapparnas liv intresserade honom, och han 'fylldes av en stark längtan, beskriven under ymnigt ordflöde'. Han bestämde sig för att resa dit. 

Schmidt var pedagog, och skred grundligt till verket. Han läste på noga i vad litteratur han kunde finna, och hade dessutom turen att Samuel Gustaf Hermelin nyligen gett ut en serie bra kartor över framför allt Härjedalen. Schmidt träffade bland flera andra tidigare svenska resenärer också Hermelin, som försåg honom med litteratur. 

Sedan gällde det att hitta en duktig tecknare som kunde följa med på resan. Schmidt fick tag i Carl Gustaf Gillberg (1774-1855), som då var nykläckt konduktör vid fortifikationen. Gillberg arbetade senare som teckningslärare i 30 år på Karlberg. 

Efter att ha skaffat lämpligt fordon, en tvåhjulig, lätt vagn, beger man sig iväg. 

Schmidt frapperas framför allt av den svenska renligheten. Maten på gästgiverierna är vanlig husmanskost, men väl och snyggt tillagad. Men ska man äta rejält på gästgiveri, bör man ha med matsäck, rekommenderar Schmidt. På ett ställe i Dalarna hade man tänkt åka före middagen, men fick höra att det inte fanns någon häst ledig. 'Vi anade oråd och beställde genast middag - och meddetsamma fick vi vagnen förspänd'.  

Bondgårdarna såg också trevliga ut. Schmidt noterar att 'innerväggarna är ofta /../ översållade med blanka koppar- och tennfat som prydnader. De svenska bönderna lägger ofta ner pengar på att skaffa sig silver - i motsats till tyska allmogen som investerar i mera nyttiga saker'. 

Schmidt var som resenär tyvärr inte intresserad av kultur, bland annat for han nonchalant förbi Uppsala högar och andra fornminnen. Han var mer intresserad av natur, näringar och industri. Han tycker att jordbruket sköts dåligt i Uppland och Västmanland. En egenhet i hela Sverige var alla stenblock i åkrarna, som bönderna hade att kämpa mot. Dessa klippblock bildade ofta stora 'öar' i åkerlandet, där det också växte träd. Säreget, tyckte Schmidt. 

Han funderade mycket på skillnader i karaktärsegenskaperna hos innevånarna i de olika landskapen. Särskilt fängslades han av 'det besynnerliga folket i Dalarna'. Han tyckte dalfolket skilde sig märkbart från övriga svenskar både när det gällde kroppsbyggnad, ansiktsform och språk. 'Man ser att dalafolket från tidig ungdom är vant vid hårt liv och enkel föda' menar han. Han tycker att kvinnorna ofta ser friskare ut än männen, och noterar att språket på flera håll är svårt att förstå till och med för andra svenskar. Särskilt i Orsa och Älvdalen. Han noterar också arbetsvandringarna, men konstaterar att dalfolket alltid visar gott humör, ärlighet och arbetsvilja trots vedermödorna. 

Gästrikeborna gillade Schmidt däremot inte lika bra. Bönderna var rikare än i de andra landskapen, men befolkningen var ofta 'snål och ohövlig'. I Hälsingland förundras han över att bondgårdarna liknar herrgårdar, och att befolkningen 'klädde sig vackert och omväxlande'. Särskilt i  Järvsö såg männen trevliga ut, men däremot hade Schmidt 'sällan sett så anskrämliga kvinnor'. Sedan bar det iväg till Härjedalen. 'Här levde sympatiska människor under hårda villkor'. Schmidt och Gillberg får bevittna hur man bakar barkbröd. Även boskapen fick liknande produkter. Våra resenärer noterar att 'boskapen i Härjedalen visserligen är mindre än i andra landskap, men betydligt vackrare'. I Härjedalen får Schmidt och Gillberg också chansen att besöka ett lappläger, där de mycket seriöst studerar jojkning, seder och renskötsel. 

Sedan bär det söderut igen, man besöker Söderfors, beundrar vattenfallen i Älvkarleby och studerar vallonsmide på Löfsta bruk. Resan tog en månad, 17/6-17/7, och man reste i dagens mått cirka 186 mil. 

Den ursprungliga boken ska ha varit på 312 sidor, den jag äger är en faksimil utgiven 1976. Tyvärr törs jag inte lägga ut någon av de vackra sepiabruna teckningarna/etsningarna här. 

Källa och citat: 'Från Mälaren till Härjedalen. Måleriska utsikter tecknade efter naturen av Carl Gustaf Gillberg; resa genom några svenska landskap av Johann Wilhelm Schmidt år 1799'. 

Foto: Tror inte Schmidt och Gillberg passerade just här, men utsikten är från ett musteri i Grangärde, Dalarna. Foto: författaren