Tekla och Leonard Hedlund. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Tekla Viktoria Nyström föddes 1886-02-10 som utomäktenskaplig dotter till EMMA Fredrika Blylod Lindström, barnfödd i Bjurvattnet, Skellefteå socken och Erik "Långa-Erik" Nyström från Långheden, inom samma socken.

På nyårsdagen 1916 gifte hon sig med Martin Leonard Hedlund född 1888-08-06 i Lidlund, Jörn, son till Fredrik Hedlund, bördig från nämnda by och hans hustru Magdalena Albertina Grönborg, bördig från Åsen, Norsjö. Leonard var ett av åtta syskon. När han var 12 år gammal år 1900, avled fadern Fredrik i sviterna av hjärnsjukdom. Modern gifte om sig fem år senare med gårdfarihandlare Karl Villiam Bernhard Kullberg från Tammerfors, Finland. Dit flyttade familjen i december 1914, så även Leonard. I december året efter bosatte han sig dock i Hemliden (Lidlund), Jörn där han blev kronotorpare tillsammans med hustrun Tekla. På torpet fanns tre kor samt sju får och lamm.

Tekla, som var min mormors mors kusin, tyckte om att handarbeta och att baka. Hon sydde och vävde bland annat trasmattor. De sista tio åren av maken Leonards liv skötte hon om honom eftersom han på grund av sjukdom var oförmögen till arbete. Hon fick därför ensam sköta alla inom- och utomhussysslor. Man kan förundras över hur hon klarade av detta, att både sköta om sin make och alla åtaganden i hemmet. Hennes goda hälsa och arbetskapacitet hjälpte henne igenom den svåra tiden. Hennes vilja och duglighet att hjälpa sina grannar vid sjukdom samt andra svårigheter är också värt att nämna. Hon var hjälpsam som få.

Dessutom hade Tekla en, åtminstone för kvinnor, ovanlig förmåga. Hon var nämligen "slagrutekvinna", vilket ju innebar att hon med hjälp av en björkklyka som redskap kunde söka rätt på vattenkällor. Hon var välkänd för den förmågan och var mycket anlitad av folk som ville slippa att "ösa ur dåliga brunnar". Tekla hade aldrig i hela sitt liv behövt uppsöka läkare, vilket tyder på att hon var av kärnfriskt virke. Glad och god till sin läggning var hon.

Tekla och Leonard fick inga barn men det berättas att de ville ha ett av barnen i handlarfamiljen Björk i Kusfors som fosterbarn. Leonard ville ha en pojke, Tekla en flicka. De kom inte överens om detta, varför det inte blev något av det.

Leonard avled i sviterna av hjärnblödning 9 december 1937, 49 år ung. I sin ungdom arbetade han som bagare. Han var en gladlynt och sympatisk person som endast spred glädje samt trevnad omkring sig. I flera år tid kämpade han mot sjukdom och vårdades i hemmet av sin maka.

Tekla somnade in 16 april 1957, då bosatt på kronotorpet Flakaheden i Jörns socken.

Fridolf Jäderblom och hans hustru Sofia Fredrika Gustafsdotter var Badelunda kyrkas stora donatorer. Det fick jag veta i onsdags kväll när Badelunda hembygdsförenings vice ordförande Bengt Wallén berättade om kyrkan och kyrkogården. Västerås Släktforskarklubb (där jag är styrelseledamot) hade då ordnat en kyrkogårdsvandring i Badelunda för våra medlemmar. Efter Bengt Walléns föredrag berättade jag om fem av kyrkogårdens gravar, alltså om de personer som är begravda i dessa  fem gravar.
Numera är Badelunda min egen hemförsamling. Eller distrikt, så heter det ju nu.

Förra året hade vi en liknande kyrkogårdsvandring i centrum av Västerås. Det här gillar jag, att leta information om för mig helt okända människor och få berätta deras historia.
Gravarna hade jag valt ganska slumpmässigt. Hade någon annan hållit min del under medlemsmötet så hade det förmodligen blivit helt andra gravar. Jag som är inflyttad på senare år känner ju inte till vilka människor som kan vara kända och mer intressanta. Å andra sidan känns det bra att få lyfta fram de okändas historia. Det finns alltid något att berätta.
En av de fem gravar jag råkat välja ut är familjen Jäderbloms grav. Detta är en känd familj, men som var okänd för mig. Före Bengt Wallins föredrag visste jag inget om paret Jäderbloms donationer och stora betydelse för kyrkan.

Familjen Jäderbloms grav på Badelunda kyrkogård. Eget foto.

Vi tar det från början.
Fridolf Jäderblom var rusthållare, hemmansägare, nämndeman och gästgivare i Myrby i Badelunda församling. Där var han född 1822 och 1849 tog han över sin föräldragård. En ganska stor gård på ett och ett halvt mantal. Året innan hade han gift sig med Sofia Fredrika Gustafsdotter, född 1827 i Tillinge där hennes far vara häradsdomare. Det här var alltså välbärgat folk, vilket bouppteckningarna efter deras död visar. Ändå måste sorgen ha härskat i deras liv, för de fick tre söner som alla dog som barn:
- Carl Leonard föddes och dog 1849.
- Johan Herman föddes 1859 och dog 1866.
- Herman Fridolf föddes 1867 och dog 1874.
De två yngsta blev båda sex år gamla. Vid deras död satte föräldrarna in dödsannons i lokaltidningen, vilket inte var så vanligt för barn på den tiden.

Makarna Jäderblom var givmilda. I lokaltidningarna kunde man i februari 1877 läsa att de skänkt 5 kronor vardera till rusthållets två grenadjärers barn, till alla sina tjänare och till övriga "underhavares" barn. Slanten skulle sättas in på banken.
Men mest gav de till kyrkan, i en stor donation 1892. Den gav kyrkan en ny orgel. Dessutom donerade de 3000 kronor till Jäderblomska fonden, som skulle förvaltas av kyrkorådet och skolrådet. Pengarna skulle användas till att bekosta deras gravplats och räntan skulle varje år gå till att köpa läroböcker till socknens fattigaste skolbarn. Till jul skulle fattiga och flitiga skolbarn få skor och strumpor och orkeslösa och sjukliga sockenbor skulle få en julgåva på 10 kronor.

Fridolf Jäderblom dog i januari 1900 och hustrun Sofia Fredrika Gustafsdotter i november 1904. Makarna hade ett gemensamt testamente som innebar att den eftrerlevande skulle sitta kvar i orubbat bo.
Deras gård hade då ett taxeringsvärde på 46 000 kronor. De hade guld och silver, pengar på banken, aktier och obligationer och en hel del utestående fordringar. Totala behållningen var drygt 82 000 kronor.
Efter makens död hade änkan upprättat ett eget testamente där hon skänkte olika summor till flera trotjänare, till kyrkan och till en missionsförening. Kvar att fördela till arvingarna blev cirka 60 000 kronor.
Även om de inte hade bröstarvingar så fanns det en lång rad arvingar. Dessa var Fridolfs nio syskonbarn och omkring 30 kusinbarn på Sofia Fredrikas sida. Då hade vi alltså en långt mer utvidgad arvsrätt än idag.
Alla arvingarna räknas upp i bouppteckningen. Bland kusinbarnen fanns en som bodde på fattigstuga och fem som var statare. Om de cirka 60 000 kronorna fördelades jämnt på de omkring 40 arvingarna blev det 1500 kronor var. Troligen blev det mer, för gården som såldes ganska direkt efter änkans död, kan ha inbringat mer än taxeringsvärdet. Om det hölls offentlig auktion på lösöret kan det också ha gett mer. Men en rejäl slant var det nog för fattighjonet och för de fem statarfamiljerna, att få ärva runt 1500 kronor på den tiden.

Jag kommer att återkomma till Badelunda kyrka, det finns mycket att berätta, både om kyrkan och kyrkogården.

Badelunda kyrka. Eget foto.

Utan att gå alltför djupt i skrivregler så finns det en del funderingar, när vi ska försöka hålla ihop hur namn ska hanteras, ska det vara som det står i källan, alltså trohet till det som skrevs när det hände, ska vi tänka på alla de som söker efter en viss person och skriva liknande namn på likartat sätt, det som brukar kallas normering. Ja, inte är det lätt att veta vad som gäller, och ibland så tycker jag det beror vem man pratar med.  Att det kan kopplas till hur uppgifterna används är klart, är det för att skriva en släktkrönika, är det för att indexera ett fångregister eller något annat, det finns ju hur många olika tillfällen som helst.

I en grupp där det ställdes en fråga så kom det fram en del intressanta frågeställningar. Jag tänker inte gå in i detalj om vem det handlade, men det jag berättar har en sanning i botten, även om allt inte är exakt som det stod. Upprinnelsen var en fråga om en person, med angivet namn och födelsetid och en specifik händelse. Det första som händer är att det uppstår frågan om varför namnet skrevs som det gjorde, när det riktiga namnet var ett annat. Lite funderingar uppstår och det var då intressant att försöka ta reda på vad som egentligen var det som gällde.

Frågan gällde en person som kallades omväxlande Anna Lisa och Stina Lisa. Det fanns också uppfattningar om det som vi idag kallar efternamn, fast nu gällde det både patronymikon, att ett barn faderns (oftast) namn följt av son eller dotter, som flickan haft som ung och det namn som maken hade. Och börjar vi från början så står det ju inget annat än förnamn i födelsebok och de första åren i husförhörslängden, så då spelar det ingen roll. Man kan ju använda födelsedag som en uppgift när man kontrollerar att det är rätt familj.

Men redan här så kom det första lilla problemet, inte så stort men kan ju bli lite irriterande om det hamnar i en sidbrytning.  Uppgiften var att flickan var född första oktober, men där fanns hon inte. Nu fanns hon den 23 september, som född, och den 1 oktober som döpt. Och den tankspridde skrivaren angav naturligtvis 1 oktober i den första husförhörslängden. En inte ovanlig företeelse, men lika retlig. Första åren var det ju bara förnamn och det nu gällande födelsedatumet som stod som 1 oktober som behövdes.

Urklipp ur Arkiv Digital. Personerna har ingen direkt koppling till texten

När åren gått och flickan konfirmerats så skrevs det in ett namn till och eftersom pappan hette Petter så blev det naturligtvis Pettersdotter.  Åtminstone några år, för sedan kom en ny husförhörslängd och pappan namn skrevs som Peter och flickan kallades Petersdotter, ända tills hon, i samma bok, Flickan växer upp, gifter sig och familjen flyttar lite mellan några socknar.  Att det blir både Peter och Petter fortsätter, men förnamnet och födelsedatum, eller då dopdatum, hänger med.

Ända till en flyttning när flickan nu är en mogen kvinna, då tycker skrivaren att det räcker med ett slarvigt skriver A följt av ett kort streck och ett pyttelitet a. Kan ju tolkas som Anna, men när det gällde att överföra informationen till en ny bok, då blev den slarviga texten plötsligt Stina Lisa, och det fick det stå framöver. Så i den sista husförhörslängden finns Stina Lisa Pettersdotter, men naturligtvis ska det krånglas till igen. Dödboken anger Stina Lisa Andersson, för Andersson hette maken. Ska jag nu vara riktigt ärlig, så finns det en mindre text och, född Petersdotter, men det förstör ju nästan historien.

Egentligen inga större krångligheter, men hur ska jag nu skriva in henne i ett system. Med förnamn från födelsen och då hittas inte hennes död.  Med Peter eller Petter följt av dotter, och hoppas att ingen söker med exakt stavning. Visst finns det lite att fundera på, men allt ska ju inte vara lätt, eller hur.

Ibland får man blogguppslag på de mest oväntade sätt.

I fredags satt jag som vanligt och tittade på ’Antiques Road Trip’ på TV. De av er som sett programmet vet, att de två antikexperterna som tävlar mot varandra, i varje avsnitt gör en paus och besöker en lokal sevärdhet eller lär sig mer om traktens historia.

Nåväl, i fredags befann man sig i grevskapet Suffolk, och i Ipswich besöktes ett ölbryggeri. Där inhämtades följande:

Ipswich, som är en av Englands äldsta städer, blev redan på 400-talet känt för sina kvinnliga ölbryggerskor. Vattnet var lortigt och orsakade ofta magsjuka, men under ölbryggningen kokade bakterierna bort, således ansågs det nyttigare med öl än vatten… Man blandade i malt, humle och övriga ingredienser,  sedan fick produkten jäsa i någon vecka.

På marknaden i Ipswich vimlade det av ’ölfruar’ som bjöd ut sin dryck. De kändes igen på sina toppiga svarta hattar, och på något sätt uppstod seden att ju förmögnare ölfrun blivit på sitt öl, desto högre spets hade hon på sin svarta hatt.  Liksom för att visa att hon hade råd med en högre hatt än de övriga ölförsäljerskorna. 

Längs gatorna i ölbryggarkvarteren i staden, kunde man ibland se stora sopkvastar stående utanför dörrarna. Detta var en signal till hugade spekulanter: nu fanns det nyjäst öl att köpa!

Katter fanns det gott om, eftersom de höll råttorna borta från bryggkaren.

Ölbryggeriet i Ipswich nådde sin topp på 1400-talet. Men tyvärr var det också då som en viss bok vid namn ’Häxhammaren’ spred sig som en löpeld över både Storbritannien och övriga Europa.

Ja, ni inser väl?

Spetsig svart hatt, kvast, katt, stora svarta kittlar…. Den gängse bilden av en häxa än idag!

Det blev i Ipswich som på så många andra ställen. Ölfruar fängslades och avrättades i mängder. Det räckte ju tyvärr med att förolämpa fel person, eller ett riktigt elakt rykte när häxfebern rasade som värst. För min del tror jag att ölfruarna i Ipswich råkade så illa ut för att de var självständiga och självförsörjande kvinnor. Inte populärt i det mansdominerade samhälle som regerade då.

Häxjakten gjorde att ölfruarna i Ipswich fick gå ’under jord’ med sin verksamhet. Ölbryggandet togs mer och mer över av män. En mer än tusenårig tradition gick i graven.

Men ölbryggerierna frodas ju än idag på de brittiska öarna!

Bilden: Diverse attiraljer för häxa... eller ölfru? Foto: Pixabay

Josef Burlin. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Josef Severin Burlin föddes 1895-09-22 i Kattisträsk, Norsjö som son till Anders Olofsson Burlin, bördig från Ljusvattnet, Burträsk och tillhörande den så kallade "Zachris-släkten" därstädes samt hans hustru Hedda Juliana Andersdotter, barnfödd i Långträsk, Norsjö. Två år gammal flyttade Josef med sina föräldrar och syskon till "Fredriksberg", Träskliden, Bastuträsk. Familjen bestod, förutom föräldrarna, av åtta barn. De bodde i en timrad stuga, 25 kvadratmeter stor. 

Redan som sjuåring blev Josef vallpojke. Han hade 15 kor och en hel del småkreatur att ensam varje dag valla ute i skogen. Vid 11 års ålder började Josef, tillsammans med en broder, att arbeta i timmerskogen nära hemmet i Träskliden. I skolan gick Josef endast några veckor. Han erhöll anställning som körgosse mellan Jörn och Arvidsjaur. Det var flertalet hästlass, som drog fram den här vägen under dessa år. På vägen uppåt i landet forslade man varor och trätjära på vägen tillbaka. En resa tur och retur tog i regel en vecka. Josef tjänade vid detta arbete, två kronor per dag och fritt vivre.

16 år gammal kom han in på järnvägen och arbetade på en maskinavdelning innan han blev rallare vid Lyckselebanan. "Då tjänade vi ibland bra, upp emot fyra kronor i timmen", berättade han i en gammal tidningsartikel från 1976. Josef blev så småningom utan jobb. På tåget hem fick han höra talas om det fynd man hade gjort i Boliden. Josef beslöt sig för att resa direkt till Boliden och i maj 1926 anlände han till Finnforsfallets järnvägsstation. Någon landsväg från stationen till Boliden fanns inte vid denna tid utan det var bara en gångstig genom skogen. Från Bjurliden och fram till gruvan var det enbart blötmyrar. Burlin fick kasta ned ristullar där det var som blötast för att kunna ta sig fram. Gruvan var då endast ett schakt och såg ut som en brunn. Han fick inte anställning vid gruvan utan började att arbeta på en väg som bröts från Strömfors och till gruvan. Det arbetet räckte sommaren ut. Sedan var Josef med om att staka Finnforsvägen. När man hade hunnit med denna väg fram till Bjurliden såg han en vacker kulle alldeles bredvid landsvägen och tänkte för sig själv att där skulle han bygga sig en gård. En dröm som blev verklighet ett antal år senare. 

Den 13 augusti 1926 påbörjade han sin tjänst hos gruvbolaget som så kallad grovarbetare. 80 öre i timmen var hans lön när han började där. Första arbetsuppgiften blev att följa byggmästare till skogen där Burlin fick order att börja gräva för ett mycket stort husbygge. En order som han själv tyckte var mycket konstig eftersom det ju bara var skog runt omkring. Han började dock arbetet och dagen efter var arbetsstyrkan utökad så att det var totalt 13 man på arbetsplatsen. Det hus man på detta sätt handgrävde källarvåningen till fick 32 lägenheter och har sedan länge kallats för stora radhuset. Det är i dag mycket centralt i Boliden. Josef knegade ovan jord fram till 1928 när han hamnade i gruvan. Allting skulle göras med handkraft. Josef berättade vidare i tidningsartikeln:

-Det var ett fruktansvärt tungt jobb. Det minsta vi skulle lasta var 27 ton per man och dag. En del lastade ända upp till 35 ton. Men det här oerhörda slitet förkortade många liv. Det var många som lämnade handlastningen och försökte få annat jobb, jag var en av dem. Jag sökte mig till bolagets verkstad. Men de som stannade kvar under de hårda förhållandena klarade sig inte längre än tio-tolv år, då försvann de för alltid. Men det var kanske inte främst det hårda slitet som knäckte dem det var miljön, ventilationen var i det närmaste obefintlig. På 50-metersnivån stod vi och arbetade i vatten, skorna dåliga, fukten trängde nerom kläderna, många fick eksem.

Josef fortsatte: 

-På den tiden torrborrade vi i gruvan. Det gav stendammslunga eller silikos. Det kallades lungcancer, men det var silikos som tog en del av mina kamrater. I dag torrborra det inte, i dag är det bättre och i dag har maskinerna tagit över det omänskliga slitet. 

Man kan konstatera att det inte var bättre förr, åtminstone inte när det gäller att arbeta i en gruva. Burlin arbetade sedan 1929 som montör och reparatör i verkstaden fram till sin pensionering 1960. Han hade funnit sin plats i livet och blev alltså företaget troget i 34 år. Josef tyckte att hans liv hade varit händelserikt. Att ha fått vara med om att år efter år uppleva hur Boliden expanderat till dagens moderna samhälle ansåg han vara en stor glädje. Pålitlig och plikttrogen var två egenskaper som kännetecknade Josef Burlin. Han var en oförarglig och prima människa.

Här följer några fler händelser ur Burlins liv. Han förlorade sin mor vid 17 års ålder och flyttade 1921 (samma år som hans far somnat in) till Persliden, Bastuträsk. Två år senare vigdes han med Astrid Viola Teresia Berg född 1903-04-27 i Luleå stad men uppvuxen i Granström, Bastuträsk och i Birka (Västra Nyliden), Skellefteå socken. Hennes föräldrar var kronotorpare Erik Ansgarius Persson Berg, barnfödd i Mensträsk, Norsjö och hans hustru Anna Evelina Nilsdotter, uppvuxen i Granström.

Josef och Astrid bodde i fem år i Persliden. Där föddes tre barn i rask takt, de två yngsta dog som små. 1926 flyttade makarna Burlin till Bjurliden, Boliden i samband med att Josef erhöll anställning vid gruvbolaget. Makarna Burlin blev då inneboende hos min mormors föräldrar. Burlins bodde till en början i kammaren i huset men fick senare flytta till "salen". Min mormor, hennes syskon och föräldrar bodde i köket. Vid denna tid, när samhället Boliden växte fram, uppstod en enorm bostadsbrist i de trakterna varför folk var inneboende hos olika familjer. Burlins byggde senare ett eget hus i Bjurliden och flyttade dit. Familjen utökades med tre telningar. 

Josef jobbade även en tid som anställd åt skogsbolaget Robertsfors AB. År 1923 sysslade han, jämte sin granne i Persliden, Hugo Cederlund och Tyko Lundmark från Mullberg, Norsjö, med så kallad frostdikning av en myr i byn Fäbokälen, nära Kalvträsk. De skulle, för bolagets räkning, gräva en kanal för sjösänkning av Fäboträsket. Sjön som skulle sänkas var genom en mindre bäck i förbindelse med en skogstjärn 200 meter bort. De skulle följa bäcken och gräva en kanal fram till tjärnen. Kanalen skulle vara 11,9 m bred och 165 cm djup. Arbetet underlättades betydligt genom att de tre arbetarna utvidgade bäckens utflöde från sjön så att vattnet, som då forsade fram i bäckfåran, tog med sig en stor del av dyn. Burlin var sysselsatt med rensningsarbete av kanalens botten med hjälp av en jordyxa då han kände att han högg i något som var av trä. Han tänkte direkt att det var märkvärdigt att trä kunde finnas så djupt nere i myren och arbetade försiktigt vidare för att se vad det var. Så plötsligt blottades ett par gamla skidor. De låg bredvid varandra. Han hade råkat hugga bort en flisa ur brättet på ena skidan. Dessutom låg en stav intill. Skidorna var 12,7 cm breda och nästan två meter långa. Genom skidorna hade hål borrats för att kunna fästa flätade tågor av vide som öglor för fötterna. Alltså en typ av skidbindning. Staven var en rund käpp, spetsad i övre änden och skovelformad i den nedre. Den hade tillverkats med ett slött verktyg för den var mycket ojämn. Staven såg ut som att den skulle ha varit alldeles nygjord. Trävirket var vitt och rent, så bra hade det konserverats i myren. 

Burlin ställde skidorna samt staven på kanten av kanalen och fortsatte att arbeta. Några dagar senare kom skogsinspektör August Högdahl från Robertsforsbolaget för att inspektera arbetet. Burlin berättade då vad han hade hittat i myren. Högdahl blev mycket intresserad och frågade om han inte kunde få överlämna det upphittade till museet på Gammlia i Umeå. 

-Ta skidorna, svarade Josef, för inte ska jag ha dem. Så blev det. Skidorna lämnades in till museet i Umeå där de än i dag finns att beskåda. Skidorna har med hjälp av mätningar på senare år, visat sig vara ungefär 5200 år gamla. Äldre än Egyptens pyramider till exempel. Kalvträskskidan är också världens äldsta bevarade träföremål. 

1947 var nog ett år som Josef Burlin ville glömma. Då avled både hans hustru Astrid (12/3) och äldsta barnet Gurli (14/6). 1949 gifte Josef om sig med hushållerskan och änkan Emma Aurora Johansson f. Vallsten. Hon var född 1886-06-26 i Voutner, Arvidsjaur. 

Josef var en intresserad fiskare. Fortfarande vid 76 års ålder ägnade sig han åt att ställa i ordning och laga nät till sommarens fisketurer.

Den 29 juli 1968 somnade hans andra hustru Emma in. 1973 flyttade Josef in på Strandgården i Skellefteå där han bodde fram till sin död 3 juli 1982. Josef var kristligt intresserad och medlem i missionsförbundet.

Just nu funderar jag på en ryttare Rulle. Har du stött på en ryttare med namnet Nils Ersson Rulle? Han och hustrun Ingeborg Persdotter fick en son 1707. Sonen hette Olof Nilsson, gifte sig och bildade familj i Västra Skedvi socken i Västmanland.

Det är när Olof Nilsson dött 1772 som prästen i Västra Skedvi skrivit vad föräldrarna hette men också att Olof ska vara född i Fellingsbro församling 1707. Men jag har inte hittat honom i Fellingsbro födelsebok detta år. Finns han där och jag bara missat det? I sonens dödsnotis har prästen skrivit att platsen där han föddes hette något som ser ut som Uenby, men så kan ju inte en plats heta. I husförhörslängden AI:5 (1700-1707) och AI:6 (1708-1714) har jag kollat igenom ortregistren men hittar inget som på något sätt liknar detta, med en ändelse på -by.

Eller är det jag som är blind? Vad står det? Uneby? Ureby? Jag blir inte klok på det, men när det väl löser sig så kanske jag tänker "varför såg jag inte det?"

Bild från Arkiv Digital: Västra Skedvi (T, U) F:1 (1746-1774) Bild 43 (AID: v75005.b43, NAD: SE/ULA/11748). F:1 är en s k personaliebok. Det var böcker där prästen skrev vad han skulle läsa upp i kyrkan om den döde på nästkommande söndag.

Jag upptäckte detta sent i torsdags kväll och var då så trött i hjärnan så jag kunde inte riktigt tolka vad det står. Igår tog jag en titt igen men har inte blivit klokare för det. Jag har läst flera andra sådana nekrologer i samma bok, men det har alltså inte gett någon ledning.

Det här är inte i min släkt utan den döde Olof Nilsson ingår i en större släktutredning som jag gör åt en kund. Det finns mer släkt i Fellingsbro och förhoppningsvis kommer jag på vad det ska vara så småningom.

En väg att gå är ju att leta efter ryttare Rulle från Fellingsbro. Jag har inte fått någon träff på honom i Centrala Soldatregistret men en ryttare borde väl ingå i Livregementets husarer snarare än Västmanlands regemente? Livregementets husarer hette då Livregementet till häst och jag har hittat generalmönsterrullor från rätt tid men inte hittat honom i Fellingsbro kompani.

Vi får se om jag lyckas lösa det här framöver. Ett huvudbry är det, och ganska typiskt för släktforskning, att ett par–tre bokstäver gör att en inte kommer vidare. Ett vanligt släktforskningproblem, skulle jag snarare säga.

För övrigt vill jag säga att det är himla roligt att släktforska, att kunna arbeta med detta. Allt går inte alltid på räls, även efter år av träning att läsa olika prästers handstilar, och sådana här utmaningar gör det också lite spännande. Det spelar ingen roll att det inte är min släkt, det är lika intressant för det.

Det sägs att allt har ett slut och ibland så det uppenbart när någon lämnar det här livet. Men det som tar slut kan också fortsätta, hur konstigt det än låter. En människa lever nu och sedan upphör livet, men det finns så mycket kvar som minner om gärningar och händelser kopplat till personen. Det var kontentan av ett samtal jag deltog i häromdagen, och det finns många aspekter på ett sånt ämne.

Det finns många delar i ett sådant resonemang och vi kom in på hur det blir framöver, vilka källor kommer det att ösas ur när någon i en framtid vill veta mer om mig eller en av mina nutida medmänniskor.  När vi idag tittar bakåt så kanske vi hittar brev, dagböcker, omnämnande i någon skrift, en gravsten eller andra nertecknade uppgifter. Men hur blir det i morgon. 

Vi skickar inga brev längre, på papper alltså, utan det är elektronisk kommunikation, och hur sparas sådant och om det sparas, kan det återges i framtiden.  Tidningar försvinner mer och mer och snart finns det bara talböcker.  Kanske inte helt sant, men nästan i alla fall. Det finns en del som säger att idag kan vi inte längre skriva ner våra upplevelser på ett papper, vi har glömt hur använda en penna. Allt ska ske via tangenter eller pekskärmar, med stöd av någon inbyggd artificiell intelligens. Vi får till och med hjälp av rättstavningsprogram.

För de som släktforskar finns ju fortfarande möjligheter att se och läsa många av de sparade dokumenten när de nu lagts in i datorn, det finns möjligheter till tidsresor genom läsande av snirkligt skrivna dokument, fast ibland är snirkligheten kanske väl tilltagen, eller om det är resultatet av en skumögd prästs darrande hand i skenet av en ljusstump som vi ser. Men uppgifterna finns där, men det som produceras idag sparas bara som ettor och nollor någonstans utan det minsta avvikande utseende

Min pappas kusiner, egen bild

Men det finns ju sådant som består, en gravsten är lite svårare att lägga in i datorn. Minnen av promenader på en kyrkogård dyker upp.  Hemmansägaren Sven Johansson ger en viss information, lite mindre får vi veta om den andra parten, hon som kallas Hans hustru, ibland med ett förnamn, ibland är inte ens det utskrivet. Familjekonstellationer framgår när det står Familjegrav på stenen, även om det finns många olika sätt att beskriva vad just en sådan kan innehålla.

Men hur blir det i framtiden, det är ju inte bara så att stenarna får stå kvar kortare och kortare tid, alla har ju inte en sten. Det finns allt från anonyma minneslunder till olika former av mer eller mindre innehållsrika plaketter som används. Kommer det att gå att hitta information om föregångare på andra sätt, kommer uppgifterna att sparas på ett läsbart sätt eller blir vi mer och mer anonymiserade.

Det finns en del initiativ som kan kännas kopplade till att spara information om olika händelser. Vi försöker lägga in uppgifter i olika dokument som sparas, men blir de läsbara om ett eller ett par hundra år. Eller blir det som för de som var framsynta och sparade ner sina uppgifter på ett magnetband eller på smidiga floppydiskar, något som var bra då, men där det är svårare att hitta något att ta fram uppgifterna på nu.

En del initiativ är bra, det kan gälla att samla uppgifter om gravstenar, ett exempel är Gravstensinventeringen som finns, med bild och text. Det gäller att framtidssäkra att det går att se och läsa långt fram. Ett annat sätt är att lägga information in någon stor databas, som på världsvid basis försöker samla in så mycket som möjligt. Ett exempel är Find a Grave, en jättestor databas med bilder och text. Just den databasen är för närvarande uppe till diskussion av tråkiga skäl. För att uppmuntra personer att lägga in uppgifter så belönas volontärerna som lägger upp nya så kallade memorials, som inte behöver innebära att det finns en grav, genom en form av poängssystem.

Kan ju vara bra att uppmuntra, men det har lett till en otrevlig tävling, där det finns grupperingar som gör allt för få poäng. De lusläser dödsannonser, de kontrollerar myndighetsrapporter om dödsfall och på senare tid tar de fram uppgifter ur nyhetsrapporteringen. Ett exempel är från den skolskjutning som skedde i Uvalde, Texas, den 24 maj. Redan den 25 maj fanns det uppgifter, med bild och kommentarer, på Find a Grave om de omkomna, och någon fick poäng för detta upplägg. Skrämmande och hemsk utveckling. Nu kommer det säkert aktiviteter från ägaren, men beteendet är skrämmande och helt utan aktning.

Vill du läsa mer om Find a Grave och senaste dagarnas händelser så finns det några bloggar på engelska.  Några av länkarna är  https://www.legalgenealogist.com/2022/05/31/ancestry-this-ones-on-you/ och https://dna-explained.com/2022/06/02/find-a-grave-owned-by-ancestry-seriously-just-stop-incentivizing-the-creation-of-memorials-of-the-recently-deceased/

När man gör entré i släktforskningens värld, möts man ofta av föredrag i olika fasoner.  Numera finns det digitala sådana, särskilt nu under pandemin har det blivit vanligt med inspelade föredrag som visas bestämda tider, eller att man kan koppla upp sig med diverse lösenord och annat, och höra en föredragshållare 'live' ungefär som på TV. 

Men nu börjar det även bli fart på 'levande' föredragshållare igen. Utbudet ökar för varje dag. Att gå på föredrag i släktforskning är både lärorikt och trevligt, särskilt om någon håller föredrag om just dina anors hemtrakter, eller den aspekt av släktforskning som du brinner mest för. Man träffar likasinnade, och i kaffepausen (eller efter föredraget) kan man byta anor och idéer. 

Men det finns förstås både bra och dåliga föredragshållare. Bara för att en person är duktig på ett visst ämne, innebär det inte automatiskt att vederbörande är en duktig föredragshållare. Det gäller att involvera publiken lagom mycket. Blir det för mycket publikengagemang, riskerar hela tillställningen att urarta till någon sorts debatt, som kan både dra över tiden och lämna kärnämnet bakom sig. Om man å andra sidan som föredragshållare helt och hållet glömmer publiken och står och mumlar intressanta fakta i stort sett för sig själv, så kommer publiken snabbt att tappa intresset, och rentav försöka smyga sig ut ur lokalen i förtid. .Inte heller bra! 

Sedan kan det handla om olyckliga omständigheter också. Tekniken kanske strejkar, så att föredragshållaren inte kan visa sitt färgsprakande bildspel eller illustrera med exempel på det personen skulle  föreläsa om. Eller så kanske personen helt enkelt saknar naturliga förutsättningar att hålla föredrag. Jag var en gång på ett föredrag med en mycket duktig och påläst föredragshållare, men när han började tala, visade det sig att han inte bara talade entonigt utan också i någon form av staccato, och-det-är-inte-lätt-för-publiken-att-hänga-med-när-föredragshållaren-pratar-så-här... Själv somnade jag i min stol, vilket var dubbelt pinsamt eftersom jag förväntades skriva referat av föredraget... Och det visade sig senare att jag inte var ensam om att ha nickat till. 

Å andra sidan hörde jag en annan gång ett föredrag av en person som inte ens var släktforskare, men föreläste om ett ämne som berör släktforskare i högsta grad. Hennes föredrag kunde jag referera hela meningar ur flera år efteråt! Jag lyckades se till att hon kom till min dåvarande arbetsplats och höll föredraget en gång till. 

Jag har själv hållit en del föredrag, och det är ju klart, det är inte alltid det blir så bra som man tänkt. Jag blev en gång ombedd, mycket överraskande, att hålla ett föredrag om släktforskning i Finland. Jag var dåligt förberedd och inte alls så väl insatt i ämnet som trotts. Det blev ett kort och uselt föredrag, med egentligen bara ett enda reellt tips till släktforskarna.... Det är nog åtminstone tio år sedan, men jag skäms fortfarande. Då får jag trösttänka på det föredrag om släktforskning i Halland som jag höll vid ett annat tillfälle, där jag faktiskt hittade just den där speciella balansen mellan föredragshållare och publik. 

En del föredragshållare läser i tjocka pappersbuntar. Andra visar varenda mening de säger på powerpoint. De flesta kör nog som jag med ett litet papper med stödord, eller visar viktigare meningar på stor skärm. Men det viktiga är ju, som sagt, att man knyter an till publiken, oavsett powerpoint eller pappersbunt. Då blir det för det mesta bra. 

För min del trivs jag bäst när jag får prata i 'egen regi', men det kan allt spåra ur det också. Jag guidade ett sällskap på min arbetsplats en gång, när jag blev avbruten av ordföranden som vänligt sa, att han förstod att jag älskade mitt ämne, men tyvärr var gruppen tvungen att gå till den framdukade middagen nu...  Ridå!

Bilden: Förberett för föredrag på Kristinehovs malmgård under Kulturnatt Stockholm för några år sedan. Foto: författaren

Erika och Anselm Norström. Fotograf: Helmer Harnesk, Norsjö. Privat bildsamling. På juldagen 1879 föddes i byn Maursele inom Norsjö socken en pojke som vid dopet erhöll namnen Johan Anselm. De lyckliga föräldrarna var bonden Erik Olofsson Norström och hans hustru Eva Lena Fredriksdotter. Anselm var yngst av fyra syskon.

Anselm gifte sig 1906 med Marta Erika Eriksdotter född 1877-10-26 i Mensträsk, Norsjö, dotter till Erik Nilsson och hans hustru Julina Westermark. Knappt fyllda nio år (1886) förlorade Erika sin far i cancer. Modern gifte dock om sig året efter. Erika hade tio syskon. Hon bodde kvar i Mensträsk fram till vigseln med Anselm. De övertog Anselms föräldrars jordbruk 1911. I deras hem fostrades sju barn, fyra flickor och tre pojkar. En pojke dog som liten. 1929 dog två av döttrarna.

Anselm Norström var en duktig och driftig karl. Under ett tjugotal år tjänstgjorde han som brevbärare på Sträckan Norsjö-Mensträsk-Grundträsk. Hur han färdades dessa långa sträckor är obekant men 1923 skaffade han sig bil och sågs då ofta i Norsjö där han utförde beställningar åt ortsborna. Under hans första tid som brevbärare fanns ingen bilväg mellan Mensträsk och Maursele. Norström fick därför lämna bilen vid Skellefteåbron på militärvägen och traska den fyra km långa vägen hem med posten. När vägen byggdes blev läget dock annorlunda. Cirka 1935 slutade Anselm att köra ut post, då den sysslan övertogs av Rackejaurbussen. Dessutom var Norström vägvakt under ett antal år.

En stor sorg för Anselm och Erika var när äldsta dottern Astrid avled 1944-06-23 i sviterna av struma. Hon var då gift och bosatt i Grundträsk, Malå. Hon efterlämnade make samt två små barn. 

Anselm var en mycket skicklig jordbrukare. Han brukade sina föräldrars jordbruk fram till 1947 när han överlät det till sönerna. Anselm ägde även en motorsåg, vilket inte var så vanligt på den tiden. I byn Grundträsk hade han uppfört två byggnader. Den ena uthyrdes till skolhus, den andra inrymde bageri.

Anselm Norström var en präktig och redbar människa. Han slutade sina dagar 9 oktober 1948, i sviterna av en hjärtsjukdom. Han hade insjuknat ett år före sin bortgång och förutom under sommaren, då han vistades i hemmet var han på Skellefteå lasarett en kortare period, därtill på Norsjö sjukstuga, där han, när tillståndet försämrades, togs in två veckor före sin död.

Erika var en exceptionellt duktig husmor. Hon ägde en god hälsa samt var väldigt idog och företagsam. I sina yngre dagar hände det ofta att hon trots det betydande arbetet för familjen, tog emot skogsfolk, jägmästare, kronojägare samt andra i sitt hem med både mat och husrum. Hon var som en gästgivarmor i trakten. Efter makens bortgång bodde hon i en egen lägenhet hemma på gården i Maursele som sonen hade tagit över. Fru Norström var med om en cykelolycka. Det var också i sviterna av denna som hon avled på Norsjö sjukstuga den 12 november 1958 efter att ha vårdats där sedan slutet av september samma år.

Ibland är det bra med en extra helgdag och en klämdag. Igår och i förrgår har jag ägnat det mesta av tiden åt att färdigställa två släktböcker. En om min mammas släkt och en om min pappas. Det är nog över tio år sedan jag började skriva på dem men först nu är det dags för tryckning. Jag har släktforskat och skrivit parallellt.

Tidigare i vår har jag gjort klart och tryckt en provbok för vardera boken. Det är först när jag har en tryckt bok i handen som jag verkligen ser vad som behöver ändras. Det är ju inte bara fel som ska rättas, det är också sådant jag efter hand ser kan bli bättre om jag gör på ett annat sätt.

Jag har lovat mina släktingar att böckerna ska bli klara i sommar, så att de som vill ha respektive bok då ska kunna beställa. Men allt måste vara kontrollerat och rätt, och jag vill vara nöjd innan jag släpper iväg böckerna till andra. Att släppa taget om sin bok kan vara svårt, det finns alltid mer att förbättra.

De båda böckerna är sinsemellan lite olika. Min pappas släktbok (till vänster) handlar till stor del om hans familj, alltså mina farföräldrar och deras barn (min pappa och hans sju syskon). Flera av mina kusiner har t ex bidragit med berättelser om sina föräldrar. Därför ska den boken bara spridas inom vår egen släkt eftersom den handlar om personer som lever idag (vi kusiner och våra barn). Dessutom ingår förstås vår släkthistoria, så långt den gått att hitta.

Båda böckerna innehåller berättelser om släkten. Det är inte kataloger över släktingar, med ansedlar och uppställda fakta om olika familjer. I stället har jag utsnitt från släktträdet ihop med texten, och hela släktträdet längst bak, uppdelat i lagom bitar så att det är läsligt.

I den första versionen blev pappas släktbok en alldeles för tjock bok, 340 sidor. Alldeles för dyr att trycka och tung att hålla i. Därför gör jag nu om den. Jag har ändrat layouten så att mer text får plats på varje sida, några få bilder har tagits bort och ytterligare några har jag minskat i storlek. Då har jag fått ner antalet sidor till 280 i stället, vilket i alla fall är mer rimligt även om det fortfarande är en tjock bok.

Min mammas släktbok har jag nu gjort i en första del. En del 2 ska bli klar inom några år. Först hade jag tänkt att ha med hela släkten i boken, men då blir den också alldeles för tjock. Så ganska snart bestämde jag mig för att dela upp det. I denna del 1 berättar jag om mina morföräldrar och de närmaste generationerna före dem, men med nedslag i vissa släktgrenar ända till 1500-talet. Del 2 kommer att handla om en hel del av de släktingar som levde på 1600- och 1700-talet. Min mamma har en väldokumenterad och stor släkt och det finns mycket att berätta.

En anledning till denna uppdelning av mammas släktbok är att fem av min mammas syskon ännu lever. I del 1 kommer de att företrädesvis kunna läsa om människor de själva känner till och har hört talas om, som t ex sina mor- och farföräldrar och dessas syskon. Alltså de som är mer nära dem än min generation.

I boken om min mammas släkt skriver jag inte om min mamma och hennes syskon, för det har redan en av mina mostrar gjort i en bok från 2015. Därför handlar denna bok nästan uteslutande om folk längre tillbaka, i stort sett alla är döda, och därför kommer jag också att sprida den boken till fler utomstående. Den ska vem som helst som är intresserad kunna köpa.

Det här har jag funderat en hel del på under arbetets gång, och kommit fram till detta. Jag ska också dela upp mammas släktbok så att det blir en del om min morfars släkt och en del om min mormors, för dem som bara är intresserade av den ena eller den andra delen. Alltså olika delversioner av samma bok. Under årens lopp har jag haft många kontakter med mer eller mindre avslägsna släktingar som jag tror är nyfikna på hur boken blivit, t ex de som bidragit med bilder eller annan hjälp.

Det är mycket att fundera på när man gör släktbok.

Parallellt med arbetet arbetet med min mammas och pappas släktböcker har jag också hållit på med en bok om mina barns farmors släkt. Den släkten kommer dels från Gotland, dels från Småland, Blekinge och Västmanland. I vår gjorde jag en provbok av den, men bara fastlandsdelen (Gotlandsdelen är inte klar än) i en billigare variant med mjuka pärmar. När den är helt klar ska den också ha hårda pärmar och kommer att bli på omkring 200 sidor.

Att kunna göra böcker om släkten är verkligen roligt. Tidigare har jag gjort en om min ena svärdotters släkt, en första version om min pappas släkt till min farbrors hundraårsdag 1919 och en släktbok till en svägerska. Plus släktböcker åt kunder. Det är lika roligt varje gång en färdig bok anländer från tryckeriet.

Något dök upp på Rötter. Det var ett inslag om att det öppnats en ny databas för godkända patentansökningar, och det finns en hel del sökmöjligheter som gör den intressant och samtidigt öppnar möjligheter att hitta okända inslag i släkten.

Fast kan patentansökningar ha något med släktforskning att göra, frågar sig säkert någon. Ja, det beror naturligtvis på vad man vill ha ut av sin släktforskning, det finns knappas uppgifter om födslar, vigslar och dödsfall, men kanske någon uppgift om var en person bodde när ansökan ingavs. Men det finns ju i andra källor också, så det finns kanske inte så mycket att hämta i den här nyöppnade databasen.

Så kanske en del tycker, men jag funderade lite och sökte sen på en plats i Dalsland, Brålanda. Varför det kan man undra, men där fanns en del av min släkt under en period och vem vet, kanske finns det någon släkting med i registret. Tänk om så vore, visst kan det vara trevligt att stoppa in lite patentinformation i släktforskningsprogrammet.

Vid sökningen dyker det upp två svar. Det första jag tittade på var från 1932, hemmansägare Hjalmar Jansson lämnar in en ansökan om att få patentera en papperskrusningsapparat. En apparat som krusar eller viker omslagspapper till karameller, som ett exempel. Det tar två år, sedan finns ett godkänt patent, nummer 81612.  Kan ju vara intressant, men jag hittar ingen Hjalmar Jansson i min släkt.

Tittar vidare på det andra svaret, och det är tio år äldre, och det finns ingen titel på personen ifråga. Men namnet kan kanske säga något, S J Johanson, och eftersom jag sökte på Brålanda så är han ju därifrån. Kanske kan jag hitta en koppling mellan patent 56458 och en historia som jag hört för länge sedan. Det fanns en person i Brålanda som kallades råttfällemakaren, och det var min farfars bror, Sven Johan. Och den som läste min blogg förra veckan vet att hans far hette Johannes, och det kan ju bli Johanson, även om det oftast är två s i det namnet.  Men tillsaken hör att denne Sven Johan varit över i USA flera gånger, så han kanske amerikaniserade efternamnet.

Patentansökan från min farfars bror. Finns på Svenska historiska patent

Patent 56458 avser en snillrikt gillrad råttfälla. Kanske inte det lättaste att förstå hur den egentligen fungerade, men den var tillräckligt unik för att kunna få ett patent. Sedan blev det tillverkning av denna råttfälla och därav benämningen, som jag då hört innan. Att det sedan blev en mekanisk verkstad som tillverkade annat också är en annan historia, där hittar jag inga patent så det var nog någon annans uppfinning som var grunden till det han tillverkade.

Så, nu har jag svart på vitt att han var ansvarig för sin råttfälla och att epitetet råttfällemakaren inte bara var något man hittat på, utan det fanns en verklig bakgrund till detta.

Har du letat efter patent och hittat något som kan kopplas till din släkt?

Bland det första en släktforskare (efter att ha 'städat vinden', se tidigare blogg) stöter på i sin forskning är Församlingen. Församlingen hade präster eller komministrar som antecknade när anan föddes, vigdes och dog, när barnen döptes och när folk tog nattvarden. I husförhörslängden står kanske födelseort eller, om man har tur, någon kommentar om vandel eller tidigare yrke. En del präster är väldigt knapphändiga när de skriver in sina församlingsbor i böckerna, andra verkar haft gott om tid, och har gjort hela noveller, särskilt vid dödsfall. 

Ja, allt det där kan ni väl. Men sedan är församlingen också en komplex historia. Församlingar växer, delar sig, försvinner eller byter till och med namn i vissa fall. När jag började släktforska, var 'rosa boken' bibel nummer ett i det avseendet. I denna bok, som också är känd under namnet 'Sveriges församlingar genom tiderna' kan man hitta både befintliga och försvunna församlingar med just uppgifter om sammanslagningar, uppdelningar och annat. Numera finns uppgifterna på nätet, om jag förstått det hela rätt. Rekommenderar ändå inköp av rosa boken, om ni hittar den. Alltid bra att ha. 

Mer konkret, när det gäller församlingar och släktforskare, så säger jag som jag sagt förut: kyrkvaktmästare! Detta fantastiska skrå har inte bara nycklar till kyrkor och kapell; de brukar i regel veta allt om sina kyrkor och kyrkogårdar också. Eller så vet de någon som kan, och är villig att berätta. Vissa kyrkvaktmästare har bil och är viliga att skjutsa en förvirrad släktforskare till intressanta sevärdheter dessutom! Och detta är alltså gratis! Men en liten peng till kyrkans framtida underhåll eller underhållning skadar ju inte... 

Och så är det kyrkogårdarna. Min vän Kristina, som tillhör kyrkvaktmästarnas ädla skrå, påpekade en intressant sak: om kyrkogårdsgruset är nykrattat, ser man genast om en kollega är på besök. Vanliga besökare traskar på grusgången. Kyrkvaktmästare undviker gruset, och håller sig till gräsmattan... 

Vissa församlingar är 'plus' för släktforskaren. Min bloggkollega Eva Johansson skrev om halländska Vinbergs gravförteckning. I Toarps kyrka, Västergötland,  får släktforskaren titta i 'pärmen'. Densamma innehåller i stort sett allt om kyrkans historia från 1500-talet och framåt. Protokoll, ombyggnader och gåvor. Med personnamn och årtal.  

Jag funderade i en tidigare blogg på hur församlingsbiträden, pastorsadjunkter och andra såg på släktforskare förr i tiden, när de kom inklampande och ville sträckläsa församlingsboken från 1700-talet och framåt. Själv har jag noterat att jag väcker ett visst uppseende ute på landsbygden när jag berättar att jag är från Stockholm. I en församling, hörde jag rentav kyrkvaktmästaren viska till en assistent att man hade fått besök av 'en släktforskare från Stockholm'. Jodå, assistenten kom förbi och sneglade diskret på mig där jag var sysselsatt med att fotografera. På ett annat ställe, hade ryktet spridit sig på bygden. Hembygdsgården hade öppnat, jag fick tips om flera personer som 'kunde berätta', och som uppenbarligen var redo att göra detta. 

Har sagt det förut, säger det igen: jag kan aldrig tacka er nog! 

Bilden: Stora Tuna kyrka, Dalarna, får vara 'församling' till den här bloggen. Foto: författaren

Per och Svea Pettersson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Per Johan Pettersson föddes 1885-04-12 i Hökmark, Lövånger som barn nummer fyra i en syskonskara på tolv. Fadern var Johan Pettersson "Jan Pers", bördig från nämnda by. Modern hette Anna Margareta Andersdotter, också härstammade från Hökmark.

Per lärde sig till snickare. Framför allt möbler tillverkade han, stolar var hans specialitet. Inom detta område hade han skaffat sig ett namn långt utanför Lövångers sockengräns. Otaliga var de alster av träslöjd som han förfärdigat i sin snickarverkstad. Allt han tillverkade präglades av hög kvalité.

1927 gifte sig Per med min farmors kusin SVEA Sofia Rönnkvist född 1900-12-10 i Renfors, Burträsk, dotter till Jonas Anton Rönnkvist, härstammande från Hökmark och hans hustru Sofia Margareta Olofsson, barnfödd i Svarttjärn, Lövånger. Svea hade tio syskon. Hon utbildade sig till mejerska och arbetade på mejeriet i Ljusvattnet, Burträsk under åren 1920-1923. Det sistnämnda året erhöll hon tjänst vid mejeriet i Hökmark. Det var så hon träffade sin blivande make Per.

Svea och Per byggde upp en gård i Hökmark på Pers föräldrars mark. Familjen bodde på övervåningen i huset medan Per hade sin snickeriverkstad på nedre våningen. Dessutom drev makarna ett litet jordbruk. Fem barn, fyra söner och en dotter, fostrades i deras hem.

Som person var Per lugn och försynt. Han var redbarheten personifierad och väldigt omtyckt i sin omgivning. Petterssons hälsa sviktade de sista åren, dödsbudet kom därför inte helt oväntat. Han avled i sitt hem den 12 februari 1961 vid 75 års ålder.

Svea fostrade barnen och skötte hemmet efter att hon hade ingått äktenskap med Per. Hon var kristligt intresserad, gästvänlig och hjälpsam. När tiden medgav ägnade hon sig gärna åt vävning. Det hon skapade med hjälp av vävstolen väckte alltid befogad uppskattning. 1973 flyttade hon till ålderdomshemmet Hemgården i Lövånger. Där bodde hon fram till sin bortgång 1981-10-12. Vid sin bortgång vårdades hon dock på Skellefteå lasarett. Hon blev 80 år.

Ibland är det extra intressant att läsa gamla arkivhandlingar.

Anders Peter Alvin var präst i Blackstad socken 1820 och lämnade uppgifter till mantalslängden. De uppgifterna berättar en del om honom själ, genom de förhållanden som efterfrågades för beskattningen. Vi får veta att han drack kaffe och vin, men hustrun Inga Regnell drack bara kaffe och te, inget vin. Å andra sidan nyttjade hon "större siden". Hon hade förmodligen flera sidenklänningar och sidensjalar. Prästen skrev att han spelade kort (det måste alltså ha varit skatt på det). Han anmälde också att han sysslade med brännvinsbränning och hade en vanlig "lyftkanna om 22 kannors rymd". Om torparen Jöns Jonsson skrev han att denne "afsäger tobak". Kan det betyda att torparen avstod från tobak? Torparens hustru Anna Andersdotter nyttjade mindre siden.

Bildkälla: Riksarkivet.

För mig är det här ett arkivfynd som jag gläder mig åt, även om jag inte alls är släkt med prästen Alvin eller någon i hans hushåll eller på hans ägor. Bläddrar man i den här mantalslängden så är det så här bönderna redovisar vad de ska beskattas på. Att de nyttjar kaffe, tobak och siden och hur stora brännvinskannor de hade.

Mantalslängderna kan ibland vara väldigt knapphändiga med information, framför allt personinformation. Oftast får vi bara veta namnen på husbonden, drängar och pigor och vuxna hemmavarande barn men inte hustrun. Födelseuppgifter finns sällan, men i Blackstad 1820 finns dessa med.

En annan mantalslängd som gett mig en del extra information är 1793 års längd från Fors socken i Älvsborgs län (och kringliggande socknar). Där har skrivaren gjort en hel del anteckningar, sådant som oftast inte är med i mantalslängderna. T ex en som flyttat till Sörby Storegård och en till Sörby Norregård, en som dött i februari, en som är allmosehjon och en som är utfattig, en annan är "utgammal änkeman" (och skulle alltså inte betala skatt). Om änkan Ingeborg Olofsdotter med egen gård i Strömmen i Lagmansereds socken får vi veta att hon är gift med sin dräng. Förmodligen nygift eftersom hon fortfarande kallas änka. Korta anteckningar, men saknas husförhörslängd så kan det ge mer än inget alls.

Det här är bara ett par exempel jag råkat på och jag tror säkert att det finns mantalaslängder där skrivarnas eller inlämnade uppgifter säger en del utöver husbondens namn och gårdens storlek. Dessutom varierar det över tid vad som beskattades, så periodvis skulle olika saker redovisas. T ex har jag för mig att det var en period som man skulle uppge hur många fönster husen hade.

Förr, när jag gick i skolan och även gjorde militärtjänst, så hände det ganska ofta att deltagare i olika aktiviteter skulle ställa upp sig i rad, i efternamnsordning. Det var ganska rörigt ibland, det gällde att kunna alfabetet och det var det väl si och så med första skolåren och så skulle man komma ihåg vad de andra hette, så man hittade sin plats. Naturligtvis blev det lättare och lättare med åren. För mig var det ganska lätt, gällde bara att hålla koll på om det fanns någon som platsade före mina Ah. Värre för andra, men sen fanns det ju de som hade det lika lätt, exempelvis Öman. Nästan alltid sist i raden, det var bara att gå så långt bort som möjligt från startpunkten så var det klart.

Men var det bra att stå först, eller sist, det kan man fråga sig. Gällde det något okänt som skulle hända så var det lite pirrigt att vara först, men ibland var det värre för den som stod sist. Tänk bara när alla skulle få en spruta och det blev mer och mer dramatiskt ju fler som svimmade eller ojade sig rejält. Att vara sist var då en plåga. Fast ibland hittade den som bestämde att det plötsligt skulle vändas på turordningen, och det tyckte jag alltid hände när man blev ledig efter utfört värv, och då fick jag kortast ledighet.

Det gällde alltså att ha rätt begynnelsebokstav i sitt efternamn, och det är ju inte så lätt att ändra på. Det var många gånger som det fanns funderingar på varför man bar just det namn man bar. Och visste man att någon förfader bytt namn, från ett där begynnelsebokstaven var mitt i alfabetet till en bokstav som gjorde att man hamnade först eller sist i raden, så hade det varit bra med en tidsmaskin. Behåll Johansson och ta inte ett namn på A, eller behåll Olofsson och strunta i Öman.

Bild i författarens ägo

Fast det kanske inte hade hjälpt, det fanns säkert minst en orsak till att namnet byttes. För min egen del så vet jag att nästan alla handlare hette Johansson när min farfar började sin karriär inom området. Så vad göra, hur hitta något som stack ut. Farfars farfars första fru var dotter till ryttaren Ahlgren, så det kanske kunde vara något. Att farfars far hade fru nummer två som sin mor hade ingen betydelse, det var ju bara att anmäla ändringen till prästen så var det fixat. Tror inte han förstod vad han utsatte mig för, nästan alltid först med alla hemskheter.

Likadant var det med kamraten Öman, det var farfars farfar som bytte från ett patronymikon till ett efternamn som han tyckte passade bra. Han brukade fastigheten Ö, så varför inte berätta att det var han som styrde och ställde på egendomen och då passade det bra med att vara mannen på Ö, Öman. Om han viste hur långt bak hans sonsonsonson skulle hamna så borde han ha tänkt sig för och hittat något bättre namn.

Men å andra sidan så fanns det säkert de som hamnade mitt i gruppen som önskat att någon anfader ändrat sitt namn så det stuckit ut lite mer, om inte annat för att själv kunna sticka ut litet. Kanske bli uppmärksammad för ett stiligt namn när man försökte uppvakta någon. Jag funderar på hur många som egentligen ångrat sin förfaders namnändring, och hur många som är riktigt tacksamma för ett bra efternamn (vad det nu är). 

Har du funderat på just ditt efternamn och vilken historia det har.

Min farfars mormors mormor hette Carolina Justina Wallmark. Hon var dotter till prästen Anders Wallmark, sedermera pastor i Harplinge och Steninge, och Hedvig Sofia Revigin. Carolina Justina blev inte särskilt gammal, hon dog 36-årig i Skrea, gift med komministern där Johan Spångberg. 

Men även om min anmoder själv dog tidigt, så hade hon ett flertal syskon som levde betydligt längre. Per Adam Wallmark, äldste brodern, har jag berättat om i en tidigare blogg. Denna gång handlar det om en syster till de två.

Sabina Gustava Wallmark föddes 1790 3/4 i Källsjö församling, Fagereds pastorat, Halland. De flesta av barnen Wallmark är födda där, eftersom fadern då var komminister i Fagered. Om Sabinas uppväxt i Fagereds prästgård och sedermera i Harplinge vet vi inte mycket annat än att där sannolikt förekom mycket litteratur. Någon  gång i början av 1800-talet hamnade hon i Stockholm, troligen besökte hon sin vid det laget rätt celebre bror Per Adam. Där träffade hon, möjligen genom brodern, kamreren Carl Fredrik Holmberg. Så kallad ljuv musik uppstod, och paret gifte sig i Stockholm Jakob 1809 27/10. 

Carl Fredrik Holmberg var stockholmare, född 1777 17/8 i Katarina. Han var son till magasinsdrängen Johan Holmberg och Hedvig Fellman. Han måste ha beretts tillfälle att studera, eftersom han fick arbete som kontorist på Kammarkollegium. Där arbetade han sig upp till kamrer. 

År 1812 20/4 får Sabina och Carl Fredrik sitt enda barn, en son Otto Fredrik Holmberg. Familjen är bosatt i Klara församling i Stockholm ända till Carl Fredrik Holmberg avlider 1838 25/11. Vid det laget har sonen Otto Fredrik flyttat hemifrån, till Maria församling på Söder. Han har följt i sin pappas fotspår och arbetar som kanslist på Kammarkollegium. 

Tyvärr blir Otto Fredrik Holmberg inte så gammal. Lugsoten tar honom, och han avlider 1848 12/10 i Maria. Bouppteckningen visar att han bland annat är skyldig sin morbror  Per Adam Wallmark 801:20 riksdaler.  Han dör ogift, hans enda efterlevande är modern Sabina. 

Efter sonens död har Sabina Wallmark inte längre någon anledning att bo kvar i Stockholm. Dessutom lever hon i små omständigheter, och har inte råd med något eget hushåll. Brodern Per Adam har lämnat storstaden och flyttat till Kungsör med sin 'andra' familj. Dit flyttar också Sabina, och blir omtyckt 'faster Bina' i familjekretsen. Men Per Adam Wallmark dör 1858. Han hade i grunden en ganska god ekonomisk ställning, men tyvärr var han rätt godtrogen, och lånade ut pengar till alla som behövde. Efter hans död visade det sig att han skrivit på flera borgensförbindelser som låntagarna inte klarat att lösa, och nu krävdes dödsboet på pengarna. Summa summarum blev att när allt var betalat, stod änkan, Hedvig 'Hedda' Wallgren tämligen barskrapad. Hon fick sälja huset i Kungsör och flytta till en betydligt mindre fastighet i närheten. Det stora hushållet skingrades, och nu var Sabina hemlös vid 68 års ålder.

Hon tycks nu ha längtat hem till sina fäders jord, för nu flyttar hon 1858 från Kungsör till Halland, närmare bestämt till Ljungby, och vidare till grannförsamlingen Alfshög. Där bor hon på egendomen Katrineberg, och där avlider hon 1868 16/10 i sitt hem. Någon sjukdom finns inte uppgiven i dödboken. Hon blev 78 år gammal. 

Sammandrag av en artikel i min släkttidning An-Lunden hösten 2010.

Bilden: Steninge kyrka har medeltida ursprung. Här predikade Anders Wallmark, Sabinas far. Foto: författaren

Lars Vidmark. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Lars Ludvig Vidmark föddes 20 januari 1896 i Bjurvattnet, Skellefteå socken som näst yngst i en syskonskara på sju till Anders "Ant" Vidmark, barnfödd i Bjurvattnet och hans hustru Eva "Ant-Eva" Greta Johansdotter, bördig från Örliden, Skellefteå socken.

Redan som ung man ägnade sig Vidmark åt jord- och skogsbruksarbete. När han och brodern Oskar skaffade en byasåg med hyvleri, arbetade han otaliga timmar där. Tillsammans med ovannämnda bror övertog Lars Vidmark hemmanet i Bjurvattnet efter fadern. En tid knogade Lars dessutom, vid sidan av jordbruket, på gruvbolagets diamantsättarverkstad i Boliden.

Vidmark var en exemplarisk bonde, en intresserad och skicklig skogskarl. Som person var han snäll och präktig. En av hans hobbyer var fiolspel. Dessa färdigheter som allmogespelman, kom väl till pass bl. a. vid bröllop i bygden. Andra fritidsintressen som Lars Vidmark hade var skytte och jakt. Han var medlem i skytteföreningen och Bolidens hemvärn. Han hade erövrat flera medaljer inom skytterörelsen.

En vacker dag i juni 1940 fick Vidmark besök av handlaren i Boliden. Det var ju mitt under pågående världskrig. Frankrike var nästan besegrade av tyskarna och då förklarade Italien krig mot Frankrike. Vid nämnda besök kom kriget på tal varpå Vidmark, som var mycket arg över Italiens sätt att hantera situationen, yttrade: "Je ska få säj, n vacker dag kom bå n'Mussolini å katolska tjörka åk oppa aschår uti Medelhave." (Ni ska få se, en vacker dag kommer både Mussolini och katolska kyrkan åka på arslet uti Medelhavet.) Lars fick delvis rätt kan man nog säga. Mussolini arkebuserades i april 1945 men katolska kyrkan klarade sig genom kriget.

En annan gång, när Lars träffade samma handlare, pratade de om Sara Lidmans bok "Tjärdalen" som nyss hade utkommit (1953) och kostade tio kronor att köpa. Handlaren erbjöd Vidmark att köpa boken, varpå han replikerade: "Na, jig ha bränd se mang tjerdala å vait möitje mair om he än a'Sara Lidman, se jig skull kånna skriiv mang böcker för fem kroon stöitje." (Nej, jag har bränt så många tjärdalar och vet mycket mer om det än Sara Lidman, så jag skulle kunna skriva många böcker för fem kronor styck.)

Sedan 1965 vistades han på grund av sviktande hälsa, på ålderdomshemmet i Kusmark. Där slutade han också sina dagar söndagen 12 juli 1970.

Ingrid Jonasdotter och hennes man bodde i en jordkula och där föddes deras dotter 1870. Hur kunde de bo så här? Ingrid bodde här ända till sin död 1903, hon var då 73 år och hade fått lunginflammation. Det var i november och det var nog inte så konstigt att hon inte orkade igenom. Det måste ha varit kallt och fuktigt i stugan.

För oss som släktforskar är 1903 inte så långt bort. Ändå kunde folk bo i jordkulor då.

Bostaden finns kvar och har bevarats tack vare Lödöse hembygdsförening. Kojan ligger i Sankt Peders socken, där Lödöse norr om Göteborg ingår. I husförhörslängderna finns inget som antyder hur familjen bodde, de är bara skrivna med namn och som fattighjon på Tingberg Gossarsgård. Jordstugan ligger i Hede. Jag tog en titt på den i förra veckan, alla bilder är mina egna.

Ingrid kallades Bolla och kojan i skogen kallas Bollas. Den är utgrävd i en jordbacke och invändigt klädd med sten. Den har två gavlar med ett litet fönster vardera. Invändigt finns en öppen spis och skorstenen på taket finns kvar. Dörren saknas men vi gick inte in på grund av rasrisken, en del av taket har rasat in på senare år, kanske i vinter. Det är restaurerat, det syns att det är nya bjälkar inomhus och taket har reparerats. Bra gjort, tycker jag. Vi får inte glömma bort hur det en gång har varit att vara fattig och medellös.

Ingrid kom från grannsocknen Hålanda, där det står i husförhörslängderna att hon var född 1830, men inget datum och hon finns inte i Hålanda födelsebok det året. 1833 bodde familjen i Hålanda för där föddes Ingrids lillasyster Lovisa i augusti det året, på Sandåkers skattegård. I födelseboken står det att hennes far Jonas Jonsson var lösdrivare och jag hittar inte familjen i husförhörslängderna förrän 1838, då i en backstuga på Sandåkers frälsegård.

Ingrid hade också en äldre syster, hon hette Johanna, var född 1826 och dog 1843. Sedan var det bara dottern Ingrid kvar hemma, för 1841 hade lillasyster Lovisa placerats på Östad barnhus. Dit kom barn från fattiga föräldrar för att räddas ur fattigdomen, läser jag på Wikipedia. Barnhuset drevs mellan 1772 och 1945. Läs mer i NAD.

Ingrid var fortfarande skriven hos föräldrarna i deras backstuga när hennes far dog 1860, trots att hon då var 30 år gammal.

I maj 1862 fick hon en son som fick heta Johan Alfred men han dog när han var nyss fyllda ett år. Hans far var Henrik Abrahamsson, enligt födelseboken. Ett par dagar efter sonens födelse tog de ut lysning men gifte sig inte förrän i januari 1863. Men Ingrid bodde kvar hos sin mor, eller var åtminstone skriven där. 1865 föddes sonen Carl August men dog samma år.

1867 fick de en son till, han fick samma namn som sin döde storebror. Hans födelse är inskriven i Hålanda kyrkbok fast föräldrarna då bodde i Sankt Peders socken sedan 1866. Både Ingrid och sonen är strukna i Hålanda husförhörslängd men sonen finns inte med föräldrarna sedan och ingen anteckning om hans död. Ja, det är lite rörigt i den här familjen.

Första tiden i Sankt Peder var de skrivna "på obestämd ort i socknen" och från 1869 på Tingberg Gossargård, på vars mark kojan i skogen ligger. Henrik var uppväxt i en backstuga på samma gård, och från 1869 var de skrivna ihop med hans storebror Olof som var lösdrivare. Kanske bodde alla tre i jordkulan. Olof dog 1873.

1870 föddes Ingrids och Henriks fjärde barn, dottern Anna Lovisa. Hon överlevde barndomen och blev vuxen. 1879 dog Henrik men mor och dotter stannade kvar. Anna Lovisa flyttade 1887. Ingrid, som kallades Bolla, dog 1903.

Jag tänker mig att det måste ha varit ett eländigt liv där i skogskanten. Vad levde de av? Ingrid var fattighjon så hon fick förmodligen fattighjälp från socknen, men det räckte nog inte långt. Och vintrarna, kunde de hålla värmen då? Att hon klarade sig så länge...

De var förstås inte de enda som bodde så här förr i tiden, det finns flera exempel på det. Det finns berättelser om enstöringar som själva valde att bo på liknande sätt och vi vet inte vad som ligger bakom Henriks och Ingrids val. Om de ens hade något val.

De är inte ett dugg släkt med mig, så vitt jag vet. Jag blir bara så gripen när jag ser hur de bott för drygt hundra år sedan. Men är du släkt till dem och vet mer, så berätta gärna.

Fler bilder:

Jordkällaren.

Vi gick inte in i stugan för vi såg att taket rasat i den bortre delen. Precis innanför dörren finns eldstaden, men det är nog inte Bollas kastrull och kaffepanna som står här idag.

Det finns en skylt framför ingången med lite information, uppsatt av Lödöse hembygdsförening.

Tänk vad skönt när allt är raka spår, kyrkböckerna finns och alla kopplingar är prydligt noterade och det går lätt att göra ett släktträd. Då kam man till och med tävla i att snabbast göra ett släktträd ett antal generationer tillbaka, och vinnaren verkar knappast ha startat innan allt är färdigt. Det är fantastiskt vilken utveckling som det skett på bara ett decennium eller så. Borta är de flesta resor till arkiven, borta är vita handskar och lukten av damm eller molnet av saltkristaller. Numera så är det bara att trycka på några knappar, öppna några index och sedan är det klart.

Fast ibland så stämmer inte allt, det finns något litet hinder som gör att resultatet inte kommer upp på skärmen eller, när det kommer upp något, visar sig vara något verkligen konstigt. Så är det verkligen för delar av Gustavs träd. Det som såg ganska bra ut i början blir allt mer invecklat på vissa linjer. Fast ska vi nu vara riktigt sanningsenliga så öppnades många portar på andra delar av släkten, där det tidigare sagts att inget finns. Så kanske kan det gamla ordspråket med gungor och karuseller pass bra in på Gustavs släktforskning.

Att mamma var ute i svängen och inte satt stilla hemma vid spisen, det framgår klart i böckerna när Gustav föds. Det står lite olika uppgifter på olika ställen, fader okänd på ett ställe, som far anges på ett annat ställe, faderskap fastställt men kontrahenten vägrar och ytterligare en del tillkommande text. Men det finns ju i alla fall ett namn och det är alltid något. Och eftersom det också finns samma namn på några fall till, där den som angetts som Gustavs pappa, också figurerar i liknande situationer gör att det borde finnas lite halvsyskon.  Och det är ju bättre med ett namn än det mindre roliga fader okänd.

Fri bild av Guzz Alkala på Unsplash

Att den angivna pappan har tre syskon kan ju också vara bra men det är lite värre med att ingen av dem har någon far angiven, så där blir det lite stopp i maskineriet. Men den förmodade farmoderns namn finns i alla fall och hennes linje leder rakt in i de värmländska skogarna, de skogarna där nästan alla tycks vara släkt med varandra med släktskap som ser ut som ett garnnystan. Och alla män tycks heta Lars Larsson.  Det gäller att ha tungan rätt i mun när man bläddrar mellan böcker, speciellt i de församlingar där prästen tyckte att födelsemånad och dag bara var något onödigt och inte behövde skrivas in. Men bit för bit går det framåt.

På mammans sida verkar det lite lättare, även om det fortfarande är Värmland som gäller. Lite mer udda namn dyker upp och det är ju bra. Namn som tycks vara kopplade till annat än bönder och torpare. Visst blir det lättare när det blir Hjerpe, Schröder, Godet, Gevert och Stockhaus som dyker upp på lite olika ställen. Smedsdatabasen, från Föreningen för Smedsläktforskning, innehåller en hel del intressant material som gör det lättare att klättra lite upp och ner i träden. Visserligen ligger de namnen en bra bit bak i trädet, alla linjer förblev ju inte smeder men det finns ett antal godsaker att plocka från databasen som hjälp till trädbyggandet.

Så här sitter nu Gustav med ett träd som är i all högsta grad ojämnt, en del grenar har blivit hur långa som helst med ålderdomligt ursprung långt utanför Sverige, andra är så korta så de knappas syns. Men det finns ju något att bygga på och det känns bra när svaren på den nyligen genomförda DNA-testen kommer. Det blir säkert en del pusslande men strukturen finns och det måste gå att räta ut en del frågetecken. Och visst kom det information, nu när svaret anlänt, men det ställde nog till mer huvudbry än vad som förväntats. Inte många namn som känns igen och det kom en hel skrälldus med helt oväntade namn, en massa testade som bor i Finland.  Tillbaka till ritbordet sa man förr när man måste börja om, och det blir att försöka hitta nya kopplingar, för DNA-delarna ljuger inte om släktskapet, synd bara att det är så tyst om var släkten hänger ihop.

Kanske har du en liknande historia som Gustavs, för inte kan han vara ensam, eller hur.

För ett par dagar sedan anlände planskiss och bordsnummer till Släktforskardagarna i Skövde. Nu är det igång igen på riktigt! Efter två inställda evenemang, ska det äntligen ske igen. Hotell, folkmassor, montrar, dataskärmar och böcker. Svettigt, trångt, vattenflaskor, högljudda skratt, dånande speakerröst som försöker överrösta sorlet (och ibland lyckas), föreläsningar, lotterier och sälj, sälj, sälj! 

Det är inte utan att man känner sig lite vilsen. Det var på sätt och vis lättare när jag representerade en förening. Då var det bara att packa och sticka, så att säga. Nu när jag är ute på egen hand, är frågorna fler. Hittar folk mig vid det där bordet? Borde jag ändå ha bokat en elkontakt för dator? Men vad skulle jag ha visat på den, mina tidigare böcker? Apropå tidigare böcker, vilka ska egentligen med till Skövde? Prästergötland förstås, och böckerna om Halland. Ska jag ta med boken om Morden i Midsomer, som ju inte ens med bästa vilja i världen kan räknas som släktforskarlitteratur, men som har varit så poppis på tidigare släktforskardagar? Benombrottet kan jag ursäkta. Den handlar om mitt personliga benbrott, och jag är ju släktforskare! Logiskt, eller hur? 

Sedan är det årets nya 'bäbis'. Hinner den bli klar i tid? Hur stor upplaga ska jag ta? Finns tryckeriet fortfarande, eller har de som så många andra gått i  konkurs under pandemin? 

Sedan blir det Halmstad i oktober. 40-årsjubileum med tillhörande mässa. Och kanske blir det någon form av bokbord i Stockholm i år? Och sedan...

Ja, nu börjas det igen. Och det ska bli så otroligt roligt! Jag gläder mig enormt åt att få träffa alla som under de senaste två åren har reducerats till en pytteliten fotoruta i sociala medier. Jag tror också på stor publiktillströmning. Det uppdämda behovet av att få träffa andra släktforskare måste ha vuxit till enorma proportioner under de dystra pandemiåren! 

Hoppas få träffa er alla i Skövde! 

Bilden: Från Världens längsta bokbord i Stockholm 2012. Foto: författaren