Fanns det en gård som hette Afrikagården i Kopparbergs socken i Dalarna på 1500-talet? Bilden ovan kommer från Älvsborgs lösen 1571 och skattelängden gäller för Västerbergslagen och Kopparbergs socken.

Jag såg det här för ett bra tag sedan, när jag arbetade med ett släktforskningsuppdrag åt en kund med släkt i socknen, men på en helt annan gård. Men jag har inte riktigt kunnat släppa tanken på denna hustru Elin på Afrikagården (stavat med två f, Affrika) på 1500-talet. Visste hon vad Afrika var? Kanske, kanske inte.

Förresten, står det verkligen Affrikagården? Eller hette hennes gård något annat? Jag vet att ni är många erfarna släktforskare där ute som är bra på att läsa så här gammal handstil. Har jag tolkat namnet rätt? Jag kan inte få det till något annat.

Skattelängden för Älvsborgs lösen 1571 visar vad folk ägde av metaller (silver, tenn, koppar) och boskap. De skulle betala en tiondedel av detta värde till kronan för att få ihop de 150 000 riksdaler silvermynt som danskarna krävde för att släppa Älvsborgs fästning till svenskarna. Så Elin var med och bidrog, precis som övriga sockenbor. Hon måste ha varit änka, annars skulle maken ha skattat för detta.

Så vitt jag kan förstå hade hon inget silver men 1 och 1/2 (skålpund? eller något penningvärde?) tenn och 15 koppar av motsvarande vikt eller värde. Plus 3 kor och 3 getter. Vad de två nedersta raderna säger har jag inte lyckats tolka men jag antar att det är summan vad hon skulle betala. Eller?

Det är egentligent två delar i detta som fascinerar mig. Dels att vi kan få en glimt av en allmogekvinna som levde på 1570-talet, vad hon hette och var hon bodde och vilka djur hon hade. Dels att det (om jag tolkat rätt?) fanns en gård på den här tiden som hette Afrikagården. Afrika som namn på en världsdel långt borta var förstås känt. Men att ge en gård ett sådant namn? Nu hoppas jag på att någon av er läsare ska kunna ge en förklaring, antingen att jag misstolkat eller berätta om varifrån namnet kommer. Fanns det ett ord då som var affrika men betydde något annat? Givetvis har jag googlat men någon gård med detta namn verkar inte finnas kvar idag.

Tänk så mycket man kan upptäcka i arkiven.

Tjugo sidor före Elin i skattelängden kan vi läsa att detta gäller "Skattningsregister effter mantalet och längden aff Kopparbergs sockn Anno 1571".

Kan man kombinera semester och släktforskning.  En fråga som jag tycker är lätt att besvara, men samtidigt innehåller det frågor om vad släktforskning är. Jag har i dagarna läst att om man tar in de som inte har blodsband så är det inte riktig släktforskning, fast de som man tar med har ju någon form av släkt, så det kanske klargör vad jag tycker. Men det är olika uppfattningar som vi lägger på hyllan just nu.

Att tala om släkt, kan ibland innebära att man får lite nya vinklar, och det ger ofta många nya intryck. Visst är det viktigt med fakta som födelse och död, men tänk vad mycket mer man kan lära sig om de personer som finns i träden.  Det kommer upp allt möjligt om de som funnits tidigare. En fråga om en Henrysson gav det korta svaret att det var Henry som var intressant, han körde skolskjutsen med häst och vagn och alla var fascinerade av att han saknade en tumme på ena handen. Fanns den från början eller hade något hänt någon gång under hans liv.  Diskussionen om hur man höll tömmarna fortsatte och det blev frågor som ingen av kunde besvara. Men en uppgift att lägga in, om Henry den ”tumlöse”.

Att man inte kan se det på bild kan vara förståeligt för vem tog kort där sådant syntes. Men historien levde bland de som bott nära. Om hans granne hamnat på kort vet jag inte, men då hade man sett det som gjorde honom unik, han som körde de första lastbilarna hade något som syntes och som gav honom det unika namnet, Lars den harmynte.  Det fanns ingen lyteskomik i det, men eftersom den andra som körde samtidigt också hette Lars så blev den en naturlig del av identifikationen.

Eget foto , hus på Öland

Att besöka något som håller ihop en by, en hembygdsgård, en kyrka eller en prästgård kan leda till nästan vilka upplevelser som helst, så ta chansen och ta samtalen, ingen vet vart de leder!

Elisabet och Helmer Viklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Knut Helmer Viklund föddes 1884-07-06 i Ostvik, Byske som son till Per Larsson Viklund, bördig från Drängsmark, Byske och hans hustru Sara Greta Lundström, barnfödd i Degerträsk, Jörn. Redan som fyraåring flyttade Helmer med sina föräldrar, en äldre samt en yngre bror, till Vågträsk, Malå. I Malåskogarna fick Helmer redan som 12-åring biträda sin far vid timmerkörslor. Under tiden i Vågträsk utökades syskonskaran till nio barn.

1904 flyttade familjen till Grånäs inom Skellefteå landsförsamling. 1917 vigdes Helmer med Maria Elisabet "Elise" Boman född 1895-07-12 i Loberg, Skellefteå, dotter till Greta Maglena Boman, barnfödd i Bodbacka, inom Skellefteå socken. Hon växte dock upp i Finnfors. Helmer och "Elise" bodde till en början i Grånäs, där föddes deras två första barn också, en son och en dotter. Sonen avled dock drygt ett år gammal. 1920 flyttade familjen till Långselet, Boliden. Vid sidan om det egna jordbruket, var Helmer med och uppförde bönhuset i Långselet. Han provade också på yrket som anläggningsarbetare vid Finnfors kraftstation.

Helmer och "Elise" fostrade 11 barn i sitt hem. 1943 såldes hemmanet i Långselet och den stora familjen flyttade till Norra Bergfors, nära Varuträsk där de hade köpt sig en gård.

"Tant Lisa" som Elisabet också kallades förutom Elise, utstrålade värme och förståelse. I det Viklundska hemmet fanns alltid en stor gästfrihet. Många såg därför upp till henne med stor vördnad och tacksamhet. Tant Lisa avled tyvärr redan 23 januari 1947.

Helmer var pigg långt upp i åren. Vid 75 års ålder hade han ännu en sprudlande livskraft. Godmodigheten var det inget fel på. 85 år ung promenerade han gärna. Han var stillsamheten personifierad och han gjorde inte mycket väsen av sig. De sista åren av livet vistades han på ålderdomshemmet på Sunnanå i Skellefteå. Han slutade sina dagar den 14 juni 1970, nästan 86 år ung.

I slutet av 1800-talet bodde en familj i ett torp i Halland och miste alla sina fyra barn innan barnen blev vuxna. Alla barnen dog! En ändlös tragedi som jag inte ens kan föreställa mig. Hur överlever man det som förälder?

Familjens torp låg under gården Lastad nr 4 (Bonnagård) i Ljungby socken i mellersta Halland. I Ljungby har jag växt upp, jag bodde där tills jag var 18 år och flyttade hemifrån. Ljungby är hemma för mig, och även om jag inte bott där sedan 1972 är det en viktig del av min identitet. Uppväxttiden är med en hela livet.

Här om dagen köpte jag en gammal bok från ett antikvariat (beställd på nätet). När jag hämtat ut den, öppnat paketet och slog upp en slumpvis sida mitt i boken var det första jag såg en bild från Ljungby, min hemsocken. Boken är "När byarna sprängdes", skriven av Alf Åberg och utgiven 1953. Innan jag föddes. Alltså, hur stor är chansen att råka på en gammal bild från där jag växte upp i en bok som inte alls handlar om den trakten?

Bilden är en illustration för att visa ett torpställe och i texten står inte ett ord om just detta torp eller Ljungby, bara i allmänna ordalag om villkoren kring torpbildande. I bildtexten står det att torpet låg på en utmark. Där jag bodde i Ljungby med mina föräldrar och syskon fanns ett område västerut, uppe på ett berg, och där jag vet att flera torp finns och funnits. Det här har min förre skolkamrat, hembygdskännaren Christer Torstensson, rett ut i en hembygdsbok.

Facebook är bra på många sätt och ett är möjligheten att hålla kontakten med folk hemifrån. Det gör jag i en grupp som är till för oss som kommer från Ljungby. Det är nästan 50 mil dit, sedan jag för några år sedan flyttade till Västerås, och jag har ingen släkt kvar där så det blir inte precis några spontanbesök längre. Men tack vare Christers stora kunnande fick jag veta mycket mer om torpet. Han har identifierat det, men med reservation för att det kan vara fel stuga. Så vi få se det som sannolikt, och inte bevisat, att familjen i den här stugan miste sina fyra barn. Men om Christer dragit rätt slutsats var det så här:

Torparen Johan Aron Andersson och hans hustru Johanna Katarina Petersdotter hade gift sig i oktober 1878. Först var de skrivna under granngården Lastad nr 2 (som kallas Tångagård) och Johan var arbetare. Där föddes äldsta dottern Anna Potentia 1880. Sedan kom de till torpet under Lastad nr 4, på hösten 1880. Där föddes Johan Albin 1881, Jenny Olivia 1883 och Jenny Sofia 1885. Alla de tre yngsta barnen dog innan de fyllt ett år. För ingen av dem finns någon dödsorsak i dödboken. Att små barn dog under det första året var ju vanligt men var det så vanligt att man inte ens noterade varför?

Efter de tre yngsta barnens död måste föräldrarna ändå haft stora förhoppningar på äldsta dottern Anna. Var hon deras ljus i mörkret eller hur förhöll de sig till sina stora förluster? I tio år efter de tre yngre barnens död fick Anna leva och växa upp till en halvvuxen tonåring. Var hon sjuklig eller vad drabbades hon av? Det berättar inte prästen men den 29 december 1895 dog Anna, 15 år gammal. Någon dödsorsak finns inte, så det var säkert sjukdom.

Några fler barn blev det inte, Johan var född 1836 och Johanna 1842. Hur klarar man att bära en sådan livssorg? De var ju långt ifrån ensamma om detta, många föräldrar miste sina barn, ibland flera barn i samma smittsamma sjukdom under en kort period. I min egen släkt finns en faster till min morfar, hon födde 13 barn och åtta av dem dog i späd ålder.

I en roman jag läste en gång (jag tror att författaren är Walter Dickson) dör ett ganska nyfött barn i en familj. Fadern talar med en granne om förlusten och uttrycker att det var bättre att sonen dött tidigt än senare i livet när de fäst sig vid honom. Så tung den tanken är.

Johan i torpet på Bonnagård dog 1918. 1925 flyttade änkan Johanna till en systerdotter på en gård i Töllstorp, där hon dog 1934. Johan var född i en bondefamilj i Skararp i Ljungby. Johanna var dotter till rotebåtsmannen Peter Benjamin Williamsson Ljung i torpet Genehagen under Lastad nr 2.

I dagarna presenterade FamilyTreeDNA en ny del som baseras på kopplingar av det som kommer fram när man testar sin raka faderslinje, Y-test.  Med stöd av den idag kända grupp som anges vid testet så har de tagit fram intressanta uppgifter om härstamning och andra uppgifter runt det. I samband med det så läste jag några diskussioner med personer från engelsktalande länder där de pekade på vikte av att kontrollera hur efternamnet följde med, eller inte, genom århundraden bakåt.
En diskussion som efter ett tag blev lite ointressant för mig eftersom i mitt träd så finns det inte så många som har samma efternamn två generationer i följd.

Användandet av patronymikon, där barnet oftast får pappans förnamn följt av son eller dotter gör ju att det är omöjligt att bara koncentrera sig på det som hamnar i rutan för efternamn i våra släktforskarregister. Det är ju lättare att följa genom att det pekar på föregående generations förnamn, men det vet jag inte om det finns systemstöd i någon produkt. När jag tittar bland det som finns i mina efternamnsfält, så kan man bli helt lurad om man inte är van med patronymikon. Jag har fått ett antal frågor om hur jag är släkt med det som de oinvigda tolkar som släktnamn, exempelvis alla mina Månsson.

Tänk vad spridda de var i Sverige, är en av kommentarerna när de på något sätt kollat i ett träd, men det verkar som de försvinner och dyker upp lite hur som helst. Och visst försvinner de när det inte är Måns Månsson som är inblandad, för då går de generation efter generation. Fast är någon av dem en soldat så blir det ibland ett tillägg som strular till det, heter han Månsson eller Trovärdig, både pappan och sonen heter ju Månsson. Det är inte alltid så lätt att förstå hur vi tänkte när det gäller släktnamn och sådant bland våra förfäder här uppe i norr, när de från andra länder försöker förstå mitt träd.

Bild från DNA-Rötter

Men om jag berättar vilken haplogrupp, det begrepp som man delar upp Y-resultatet i, så är det lättare att följa den raka pappalinjen bakåt. Har man tur så finns det mycket uppgifter att titta på, har man en lite mer ovanlig grupp så kan det bli mindre.  I det senare fallet så kan det kanske stå att den testade personen verkar dela ursprung med någon som levde för 12 000 år sedan, och det är ju svårt att hitta information om en sådan person. Fast i det fallet så gäller det en person från Sydamerika så det kan vara en förklaring.

Men mycket intressant kan det komma fram. Fick se ett resultat från en lokal grupp som letade kopplingar i grannskapet och det var intressant. Inte lika mycket uppgifter som det berömda Bure-trädet, men med inslag som gör att det går att se släktskap som inte syns i kyrkböckerna, eftersom de i många fall har sina brister när det gäller uppgifter bakåt. Så jag tycker att det blir mer och mer intressant med att samla ihop uppgifter om både Y och mtDNA (den raka mammalinjen) för att sedan försöka hitta idag okända kopplingar tillbaka i historien.

Vill du veta mera, och kommer till Släktforskardagarna i Skövde, titta gärna in i FamilyTreeDNAs monter, där kommer det att talas en hel del om de här typerna av tester.

Magda och Signar Söderlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Nils Signar Söderlund föddes 1904-10-12 i Istermyrliden inom Skellefteå socken som son till Johan Leonard Söderlund, bördig från Bureå och hans hustru Hulda Karolina Nilsson också barnfödd i Bureå. Signar föddes som barn nummer fem av åtta.

1925 flyttade Signar till Brattjärn, Lövånger där han gifte sig samma år med Magda Maria Dahl född 1900-07-22 i Holmsvattnet, Skellefteå socken, dotter till soldat Anders Persson Dahl, barnfödd i Bissjön och hans hustru Sofia Evelina Olofsdotter, bördig från Vallen, Lövånger. Magda hade nio syskon. Före giftermålet hade Magda i november 1920 tjänat som piga i Vallen hos Karl och Hilma Markström. Den 14 november nämnda år hade Magda bevistat ett bröllop i Tjärn, Burträsk. På bröllopet hade hon träffat Frans Enok Frimodig från Vallen. Han hade dagen efter bröllopet besökt Magda hos Markströms i Vallen där hon tjänstgjorde som piga. Enok hade avlat henne med barn. Magda flyttade i augusti 1921 till sina föräldrar i Brattjärn, Lövånger där hon födde barnet, som var en dotter. En stor sorg för henne var nog när dottern ifråga avled vid 20 års ålder 2 november 1941. 

Magda hade under sin uppväxt bott på tre olika platser i tre olika socknar. Holmsvattnet i Skellefteå socken, Brattlund i Burträsk socken och slutligen Brattjärn inom Lövångers församling. När Magda gifte sig med Signar övertog de hennes föräldrars hemman i Brattjärn. I hemmet fostrades Magdas dotter före äktenskapet samt deras fyra gemensamma barn. Signar odlade och skötte hemmanet i Brattjärn jämte sitt arbete vid Bure AB:s såganläggning. Där arbetade han fram till 1943 när fastigheten i Brattjärn såldes och familjen flyttade till Stämningsgården i Skellefteå socken där de byggde upp en gård.

Efter flytten till Stämningsgården ägnade sig Signar åt träarbete vid Skelleftehus i Degerbyn. Som person var han fryntlig och redbar, varför han var omtyckt i sin omgivning.

Signar somnade in 25 mars 1969, 64 år ung. Magda var en skicklig husmor och en gästvänlig människa. Hon hade en hjärtegod personlighet och var allmänt avhållen. Hon hade en stor skara vänner. 1973 flyttade hon till Sjungande Dalen. Hemmet var hennes stora intresse i livet. Hon tyckte även om att koppla av med handarbete. Magda, som var en tremänning till min farmor, slutade sina dagar på sjukhemmet i Skellefteå 3 augusti 1983, 83 år ung.

Vill du veta mer om din släktgård ska du skaffa något som kallas Beskrivning till häradsekonomiska kartan. Där finns massor med fakta för varje gård. Dessa beskrivningar är inte digitaliserade, så vitt jag vet, utan finns utgivna som böcker. En hel del verkar finnas på Bokbörsen.

Häradsekonomiska kartan gjordes 1859-1934 och beskrivs på Lantmäteriets hemsida. De täcker bara 13 län i Götaland och Svealand, t ex Skåne, Halland, Västergötland, Värmland, Västmanland med flera län. De här kartorna är mycket detaljerade men tydliga och lätta att tolka. På www.kartbild.com ingår de häradsekonomiska kartorna.

Här är några bilder som visar övre delen av ett uppslag i en beskrivningsbok. Jag har delat upp bilderna för att de ska bli läsliga. Exemplet är från Götlunda socken i Vadsbo härad i Binnebergs tingslag i Skaraborgs län. Det kommer från släktforskaren Leif Lanninge. Tack för tipset och för bilderna!

Bild 1: Till vänster ser vi hur stor gården är i mantal och vilken jordnatur det är (kronogård, skattegård eller frälsegård) och om det finns soldattorp eller andra bebyggda lägenheter på gårdens mark.

Bild 2: Här ges storleken i hektar på de olika jordlotterna. Tomt, trädgård, åker, äng med och utan skog, annan duglig mark, ofruktbar mark, vägar och kala berg.

Bild 3: Storlekskolumnerna fortsätter med sjöar och vattendrag och summeringar. Därefter anges året för laga skifte och på hur många ställen gårdens jord är belägen. Anteckningarna kan nog ge en del extra information ibland.

Vill du veta mer om fastighetsforksning så har jag bloggat om det i höstas.

Sommar och sol och då kommer snuvan och hostan. Kan den komma mindre lämpligt. Och kroppen känns lite varm, är det vädret eller är det rentav feber. Feber nu, tänk om det är något annat är en sommarförkylning. Fast det finns ju en fördel, nu kan jag sitta inne utan att känna samvetskval för att jag inte tar tillvara på bad och natur. Men tänk om det är något värre som spökar, fram med febertermometer och kolla.  Och tänk om det som jag klarat mig från hittills, det som många haft senaste åren, slagit till. Ta ett test och kolla, men det blev bara ett streck på när det ska vara två om pandemisjukdomen slagit till. Och febertermometern lugnar, lite högre igår, normalt idag.  Jag klarar mig nog och kan snart gå ut igen. Blev ingen större grej av detta.

Vallmo, egen bild

När jag sitter och kurerar mig så dyker tankarna upp på hur det var för de som jag ser i min släktforskning, hur var det att få en släng av något som kanske inte kändes så mycket.  Inte fanns det tid till att stanna upp och fundera utan det var nog bara att kämpa på, det blev nog bättre av sig själv. Att det inte fanns febertermometrar eller tester säger sig själv, men hur gjorde man. En vanlig förkylning var en sak men det fanns ju andra saker som var mycket värre. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det var under de olika perioder rödsoten, det som vi idag kallar dysenteri, härjade i olika delar av Sverige.

Det finns berättelser om epidemier från 1700-talets mitt, från början på 1800-talet och från mitten på 1800-talet.  Alla visar på olika utfall i Sverige, att det fanns stora lokala skillnader och att det många gånger var barnen som drabbades. Det syns säkert i mångas släktforskning och det syns definitivt i min egen när det gäller Skaraborgsgrenen, ett område som var hårt drabbat under vissa tidsperioder. I min släkt finns historier som gör att jag funderar på hur man klarade av att leva vidare efter en period av rödsot. Ett par som har sju friska pojkar vid årets början har inga barn alls vid nästkommande nyår. De dör en efter en, ibland flera på en gång. Vid midsommar står det två kistor i kyrkan, i den ena en mellanpojk, i den andra äldste sonen och tillsammans med honom den yngste, som inte skulle behöva göra resan vidare ensam.

Hur upplevdes det att se hela sin barnaskara utplånas? Att man inte borde återanvända samma sängkläder när det första barnet dog, visste man inte. Krasst kan man säga att det blev lite bättre plats att sova på och så fortsatte det. Att kasta något var inte att tänka på, men det kanske hade ändrat lite på historien om man fått veta detta.

Det vi vet idag, hade säkert hjälpt om någon kunnat berätta det för de drabbade, men så var det inte. Och tänk om någon berättat lite mer om hur man kunde bota infektioner, ett stort gissel tidigare. Jag har fått lära mig att kunskapen fanns bland egyptier för länge sedan, men det tog ända till 1944 innan den första behandlingen med mögelbaserat medel skedde i Sverige, det vi idag kallar penicillin. Det var nog inte så lätt att övertyga folk om att det var bra med mögel, men i det här fallet hade det kanske hjälp om man varit mindre renlig. Å andra sidan finns det ju uppenbara risker med mögliga bandage och liknande så det var en naturlig reaktion att håll rent.

Efter några dagars snuva så går jag nu vidare mot en härlig sommar, något jag hoppas alla får uppleva.

Är det någon mer än jag som brukar titta på 'Skrik från förr' på TV? Igår kväll handlade det om det bestialiska mordet på mamsell Laurell i Stockholm. Plötsligt hajade jag till. Visst sa han att rättsläkaren hette Blachét? 

Då gick minnet genast tillbaka till en historia som började med en fransk perukmakare.... 

I slutet av 1700-talet var allt franskt 'inne' i Sverige. Vid hovet talades huvudsakligen franska. Och till detta franskvänliga land kom på 1760-talet två förhoppningsfulla franska bröder resande. 

Den ene hette Jacques  Nicolas/Jakob Niklas Blachét. Han försörjde sig som fransklärare i Stockholm, gifte sig med Hedvig Sofia Leuk och fick sonen Johan Ernst Blachét. Johan Ernst blev fältläkare vid Södermanlands regemente, senare lasarettsläkare i Karlstad. Hans levnadshistoria blev inte lång, han tjänstgjorde som sjukhusläkare under kriget 1808-09, och dog i fältfeber 1809. 

Men nu var det ju den franske perukmakaren. Det var den andre brodern, Louis Nicholas/Ludvig Niklas Blachét.  Och denne Louis var inte vilken perukmakare som helst, han var 'artistisk perukmakare', vilket innebar att han försåg skådespelare och sångare med fantasifulla kreationer till olika föreställningar. 

Louis gifte sig med Ulrika Littbom, bodde i Maria på Söder i Stockholm, och fick sonen Johan Ludvig. Sonen var tydligen inte intresserad av några peruker, utan blev istället kronobokhållare vid Stockhkolms Metallvåg. Han gifte sig med Sofia Magdalena Bodell, och fick två söner med henne. 

Carl Johan (1813-1876) följde i sin pappas kusins fotspår och blev andre stadsläkare i Stockholm. Han var gift med Fredrika Haeggström, och de hade en dotter Adolfina Johanna, som blev gift Nordenberg och fick tre barn. Jag misstänker att det är denne Carl Johan som fick det inte särskilt trevliga uppdraget att undersöka kvarlevorna av stackars mamsell Laurell efter det hemska mordet. 

Carl Johans bror Gustaf Vilhelm blev registrator hos Stockholms Magistrat. I sitt äktenskap med Emma Charlotta Stenberg fick han tre barn, varav ett hette Per Gustaf Ludvig Blachét. Den sistnämnde blev också han läkare i Stockholm. 

Och varför är nu jag intresserad av den här franskfödda släkten? Jo, denne sistnämnde Per Gustaf Ludvig Blachét, hade i sitt äktenskap med Hilda Matilda Jensen två döttrar. Den yngsta av dessa, Elsa Charlotta Blachét, kom så småningom att gifta sig med en viss Ernst Anderson Fuhr, som var min farfars morbror.... 

Detta är en nedkortad version av en artikel i min släkttidning An-Lunden 2007:4 

Bilden: En gammal TV... foto: Pixabay

Nils Nilsson den yngre med tredje hustrun Vendla. Flickan är okänd. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Nils Nilsson den yngre föddes 19 maj 1872 i Loberg, nära Finnforsfallet i Skellefteå socken, som ett av åtta barn till Nils Nilsson den äldre, bördig från nämnda by och hans hustru Lovisa Degerfeldt, barnfödd i Granå, Kusmark inom Skellefteå socken.
1895 vigdes Nils med Emma Fredrika Strömberg född 1/5 1873 i Svansele, Norsjö, dotter till pigan Hedda Gustava Strömberg. Nils och Emma övertog hälften av Nils faders hemman i Loberg. De uppförde i samband med övertagandet en ny mangårdsbyggnad, vilken de bebodde. I deras äktenskap föddes tre barn, det yngsta dog i späd ålder. 29 mars 1901 avled Emma i sviterna av ryggmärgslidande. Nils gifte om sig året efter med Ida Lovisa Degerfeldt, barnfödd i Granå, Kusmark 30 september 1875, dotter till Carl Eric Degerfeldt, bördig från Rönnberget och hans hustru Carolina Samuelsdotter, född i Ersmark, Skellefteå. Ida Lovisa hade från år 1900 varit piga hos familjen Boman i Loberg. I deras äktenskap föddes nio barn. Än en gång kom dock sorgen att drabba Nils. Hustrun Ida Lovisa somnade in i sviterna av magsår 17 augusti 1929.
Nils gifte sig för tredje gången 1933 med Vendla Vilhelmina Kihlström född 1894-10-02 i Helsingfors, Finland som dotter till avlidne Nils Kihlström och hans hustru Edla Maria Louhiainen. Det tredje äktenskapet blev barnlöst.
1943 fanns på gården i Loberg en häst, fyra kor, två ungdjur samt grisar till husbehov. 1945 hade Nils och Vendla sålt hemmanet i Loberg. De flyttade då till ett nybyggt hus i samma by.
Trots flera motgångar i livet bibehöll Nils alltid sitt goda humör. Han var en kärnkarl av den gamla stammen. 75 år gammal var han fortfarande pigg för sin ålder. Att ingen av barnen ville överta föräldrahemmanet var nog inte så konstigt, eftersom det är fem kilometer till närmaste landsväg. Dessutom var byvägen vissa tider på året oframkomlig.
Förutom arbete med det egna jordbruket hade Nils ägnat sig åt flottnings- och skogsarbete.
I april 1954 flyttade Nils och Vendla till Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå. Där avled han tisdagen 20/7 samma år och hon somnade in tisdagen 8 mars 1955.

Hoppas ni har en riktigt fin midsommarhelg! Det har jag, tillsammans med make, barn, barnbarn och andra släktingar. Någon tid för släktforskning blir det inte, men prat om släkten i alla fall.

I onsdags följde jag med maken på ett ärende i Sala, mest för att det är trevligt att lära känna vår nya hembygd här i Västmanland. Vi var där för ett par år sedan och kollade läget och det är en fin liten stad. Silvergruvan väntar vi med ett tag till, nu blev det en promenad i stadskvarteren efter uträttat ärende. Dagen innan hade jag berättat för en granne att vi skulle åka till Sala. "Då ska ni väl äta på Måns Ols" sa hon. Givetvis googlade jag det och det verkade ju intressant.

Måns Ols precis väster om Sala är en restaurang som har sitt namn efter en gammal dammvaktare som hette Måns Olsson Ruwall. På restaurangens hemsida kan man läsa om dammvaktaren som hade servering här. Som släktforskare glädjer jag mig åt att en person som levde på 1700-talet har fått ge namn åt ett etablissemang idag. På en skylt i området och i en bok kan man läsa om denne Måns Olsson. Nu ska ni få veta vem han var.

Enligt Sala stadsförsamlings dödbok var Måns Olsson Ruwall 89 år när han dog av ålderdom den 16 februari 1751 och född i Västergötland 1662. Han hade varit dammvaktare i 39 år, tidigare varit handelsman, gift två gånger men var vid sin död utan arvingar och hade varit änkling i 4 år. I sin bok om om Måns Olsson skriver Mats G. Beckman att den gamle dammvaktaren i stället var född 1665, eftersom han själv uppgett i april 1748 att han då var 83 år, när han ville slippa dammvaktssysslan pga sjuklighet. Dessutom står det i husförhörslängden att han är född 1665. Så 1665 stämmer nog som födelseår.

Dödboken 1751, bildkälla: Arkiv Digital.

Husförhörslängden vid tiden för Måns Olssons död, bildkälla: Arkiv Digital.

Mats G. Beckman har inte bara läst i kyrkböckerna utan också i en hel del andra handlingar. Måns Olsson var dammvaktare vid Långforsen, den lilla sjö som ligger i västra utkanten av Sala stadsbebyggelse. Den sysslan fick han 1709 och i tjänsten ingick också bostaden, en stuga med två rum, belägen vid sjön. Båda rummen hade spis. Han fick då ett något större hus än förre dammvaktaren som bara haft ett rum. När hustrun Margareta Larsdotter dog 1747 står det att hon kom från Måns Olstorp, så stugan hade fått dammvaktarens namn.

Vi får också veta att Måns Olsson hade en bisyssla som vedgillare, alltså den som tog emot den ved som bönderna levererade till gruvan. När han på ålderns höst blev sjuklig och sängliggande fick han hjälp av sin gode vän Jacob Finne, som flyttade in hos den gamle mannen. Mer om detta, om Måns Olsson, om hans efterträdare och vad som hände med dammvaktarhusen finns att läsa i boken.

Han ska ha haft en enda dotter, som hette Kerstin, och som alltså var död 1751. Om hon fick egna barn och har efterlevande vet jag inte. Har du familjen i ditt släktträd så berätta gärna om det i en kommentar.

Långforsen är, så vitt jag förstår, både namnet på den anlagda sjön och på platsen för dammvaktarbostället där dagens restaurang nu ligger. Dammen Långforsen ska ha anlagts under tidigt 1500-tal som vattenmagasin för den vattenkraft som behövdes vid gruvdriften i Sala silvergruva.

Det är ett fint område kring Måns Olstorpet, vars byggnader är borta sedan länge. Idag är det strövområde med gångvägar, badplats i sjön och ett nyuppfört kallbadhus. På flera platser finns skyltar som berättar om platserna och om de som bott här. Några riktigt gamla byggnader finns inte kvar. I en informationsbroshyr från Måns Ols Sällskapet står det att den äldsta byggnaden är gruvarbetaren Fredrik Söderstedts gruvtorp, uppfört i början av 1900-talet. Det borde vara Adolf Fredrik Söderstedt, född 1886 i Sala, gift 1911 med Anna Hermina Andersson. Vi gick förbi torphuset, som är under renovering.

Fredrik Söderstedts gruvtorp under renovering.

Även om Måns Olsson en gång i tiden hade servering här så är dagens restaurang en helt vanlig modern anläggning. Och den verkar vara populär, det var nästan fullsatt i onsdags. Inte så konstigt med tanke på den fina utsikten från verandan. Om man uppskattade utsikten över sjön för 300 år sedan, det vet vi inte.

Samtliga fotografier är mina egna, tagna i onsdags. Då var det ganska dramatisk himmel, men trots mörka moln undslapp vi regn.

När man släktforskar så finns det många olika källor att använda. Att de som kallas kyrkböcker är de vanligaste kan nog alla hålla med om, men det finns så många fler källor och det kommer nya hela tiden. Ibland känns det som att det mer och mer tid av släktforskarens går åt till att lära sig alla nyheter, så det blir knappt något kvar att leta upp intressanta uppgifter på. 

Men om vi nu lägger alla nya digitala källor åt sidan och funderar vad som kan finnas mer att gräva i, så är efterlämnade småsaker något som vi ofta glömmer bort. Det kan vara både det ena och det andra som någon lagt ner i ett skrin, en låda eller kanske ett kuvert. Om tanken vara att spara något till framtiden eller om det var ett utslag av städning får vi kanske aldrig veta. Hur länge det vi hittar varit gömt kan vi kanske ha svårt att avgöra men ibland är det möjligt att åtminstone kunna säga att det säkerligen inte brukats efter ett visst årtal. Och det går ibland att avgränsa när det skaffats också, beroende på de kännetecken som finns.

I ett litet skrin, med sluttande lock, som säkert används som en form av skrivplats i ett enkelt hem, hittar jag en del småsaker.  Det är inga dyrbarheter men de berättar om en annan tid, när vi inte kunde kommunicera via elektroniska meddelanden och inte heller legitimera oss med Bank-ID.  Att skriva brev eller att skriva under handlingar kunde göras med namnteckning eller med ett bomärke, och var det lite viktigare så fanns det en del som hade en egen sigillstamp eller sigillstämpel.  Och det var två sådana i det lilla skrinet.  Från början var det de översta i samhället som hade det, ofta med det egna vapnet som visades när man tryckte till i lack eller vax.

Stamp i min ägo, egen bild

Sigillstampen som användes under många hundra år, naturligtvis med olika utseenden, finns det mycket skrivet om, speciellt den medeltida delen i Vapenlikhetsfällan, en bok som Genealogiska Föreningen gett ut.  Där beskrivs bland annat bruket att stampen skulle förstöras efter ägarens död, det var ju ett identitetstecken och då kunde den inte användas efter ägarens död. Nu finns det naturligtvis olika grad av denna tradition, men det viktigaste vi kan lära oss är att det var inte släkter som använde samma sigill utan det tillhörde bara en särskild person.

De två som jag hittade i lådan var av lite olika beskaffenhet, en fyra centimeter hög stam som liknade en hund, men huvudet är borta, så den ser sliten ut.  Den andra, som syns på bilden, har också en hund men den sitter på någon form av pelare. Känns gedigen och ger ett bra intryck. Och i botten finns det naturligtvis ett spegelvänt monogram, som berättar om vem som ägt detta verk. Jag kan se att det står C A N f och med tanke på var jag hittade stampen så vet jag att det är Carl Anders Nanfält som haft den.  Jag kan då med säkerhet säga att den ena skaffats tidigast 1868, för fram till dess hetta han Nilsson, och jag vet att den inte använts efter 1919 då Carl Anders avled.

Stamp i egen ägo, min bild

Men varför har Carl Anders skaffat de två stamperna. Han fick det nya efternamnet när han blev soldat i Nanberga, Götlunda. Det Götlunda som ligger nära Arboga. Kan undra om det var vanligt att man som soldat skaffade sig en stamp. Eller är de från senare tid, efter tiden på soldattorpet när han behöll sitt soldatnamn och blev brukare av egen mark och hade en del uppdrag i socknen. Var det då stampen behövdes, tillsammans med lackstången, för att underteckna dokument i socknens namn. Det får jag nog aldrig veta, men det spelar ingen större roll, jag kan titta på dem och bara njuta av att de finns kvar och att det också finns en lackstång, så jag vid något lämpligt tillfälle kan använda den för att se hur det såg ut förr, och också känna lukten av lack, för sådana upplevelser får vi inte från Bank-ID idag.

Anna och Helmer Holmqvist. Fotograf: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Jonas Helmer Holmqvist föddes 1894-02-20 i Ljusvattnet inom Skellefteå socken som barn nummer sju av tio till Jonas Olofsson Holmqvist, barnfödd i nämnda by och hans hustru Margareta Karolina "Lina" Nordin, bördig från Kåsböle, Lövånger.

Helmer övertog föräldrahemmet i samband med sitt giftermål och ägnade sig åt jordbruket på gården. Han vigdes 1917 med Anna Alice Andersson född 1891-05-14 (enligt henne själv var hon dock född 13/6) i Bureå, dotter till Anders Andersson, bördig från nämnda by och hans andra hustru Maria Persdotter Lundgren, härstammande från Östra Falmark. Anna var näst yngst av sju syskon.

Helmer och Anna blev föräldrar till nio barn, varav åtta levde till vuxen ålder. Den gamla gården brann en natt 1935. Makarna byggde sig därför ett nytt hus på samma tomt, ett stenkast från E4:an och inte långt från den natursköna sjön Ljusvattnet, Burebornas sommarparadis.

Vid sidan av jordbruksarbetet på den egna gården hade Helmer även arbetat en tid inom industrin och i timmerskogen, där fick man leta efter starkare karlar. 1952 bestod djurbeståndet på gården av en ko och en häst.

På äldre dagar drabbades Helmer av en besvärande värk vilket gjorde honom rullstolsbunden de sista 10 åren av livet. Han blev helt oförmögen till tyngre arbete och helt beroende av andras hjälp för att kunna förflytta sig. För många skulle en sådan tillvaro bli ett inferno men Helmer besatt det goda humör som kännetecknade "Holmqvistarna" från Ljusvattnet. Han hade även stort stöd av sin hustru Anna som inte tappade tålamodet i första taget. Dessutom råkade han ut för ett benbrott. Anna skötte honom tålmodigt i hemmet under sjukdomstiden.

Helmer var i yngre dagar en riktig kraftkarl och hade väl aldrig tänkt sig att bli så isolerad på ålderns höst. Han bar dock sitt tuffa öde med lovordat lugn och hans fridsamma humor lyste fram ibland trots motgångarna. Holmqvist hade en ljus livssyn.

Helmer somnade in i hemmet på onsdagsförmiddagen den 13 maj 1964. Året efter makens bortgång flyttade Anna till äldreboendet Bureborg i Bureå. Hon var en snäll och glad person. Duktig och idog var två utmärkande egenskaper för henne. Anna avled på Skellefteå lasarett måndagen 8 december 1975.

Vi som släktforskar är glada för att det finns husförhörslängder och andra kyrkböcker i Sverige. Kanske unikt, jag misstänker att få andra länder har sådan koll på sin historiska befolkning. Kyrkböckerna kom till för att kontrollera befolkningen.

Kungen ville veta hur många unga män det fanns som kunde tas ut som soldater i krigen på 1600-talet. Ingen skulle komma undan, så prästerna fick åläggande om att föra bok över sockenborna. Alla skulle skrivas in i böckerna.
På husförhören skulle prästen avgöra hur kloka och användbara folk var. Den som kunde läsa innantill och kunde sin katekes, den var nog ett bra soldatämne. Och kunde ynglingen inte skriva så fick han lära sig det i armén.

Dessutom var ju bokföringen av befolkningen en kontroll av vilka som kunde betala skatt. Skattelängder finns bevarade redan från lång tid tillbaka. Här bokfördes de som var skattskyldiga.

Den här kontrollen utvecklades, så snart skulle prästerna också hålla koll på hur sockenborna flyttade. Den som ville flytta var tvungen att be prästen om ett flyttbetyg där det stod skrivet vem man var, om man var ledig för äktenskap och om man var skötsam eller inte. Hade du inget flyttbetyg med dig till nästa sockenpräst kunde du förvägras att flytta in.

Visst låter det hårt. Men det var den bistra verkligheten. Våra förfäder och förmödrar levde i ett verkligt kontrollsamhälle. Många drog omkring utan flyttbetyg och en del rymde till Amerika när den tiden kom. Då blev de skrivna "på socknen" eller i obefintlighetsboken tills prästen fick besked om en ny bostadsort.

De obefintaliga i Flisby socken vid förra sekelskiftet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Idag har vi ett annat, digitalt, kontrollsamhälle.

Att släktforska är som att resa, man upplever nya vyer, man upptäcker nya seder och vanor och man träffar hela tiden nya personer.  En del av dessa personer är döda och begravda sedan lång tid tillbaka, men andra är i allra högsta grad hur levande som helst. Att gå tillbaka i tiden och följa en släktgren och sedan vända vid någon ana och gå framåt bland de som tillhör den linjen leder ju oftast, men inte alltid till att det kommer fram levande personer. Det är nästan som att de frigör sig från skuggorna och blir till verkliga personer.

Häromdagen kom det ett meddelande från en person som undrade om vi kunde göra en gemensam ansträngning för att se om det är möjligt att hitta en gemensam ana. Han hade försökt att gå tillbaka och sedan framåt, men hittade inte rätt bland alla linjer. Det kan ju bero på förväxlingar, ett felaktigt val vid något hopp bland böcker eller det som av vissa kallas NPE, non paternal event, också känt som fel pappa.

Jag hittade inte de uppgifter som avsändaren skrev om, det verkade lite konstigt på mer än ett sätt. Var det någon som drev med mig eller vad var det hände. Nåja, det var inte så konstigt visade det sig, det var ett kit som jag administrerar, som avser en släkting till min fru, och då kan jag passa på att stoppa in en liten uppmaning, tala alltid om vem som anges som den testade när du söker kontakt. Det finns en del som har ett kit under det att andra kan hantera flera hundra.

Det blir lite lättare när man kan titta på rätt person och försöka följa tankegångar. Fast allt var inte solklart, delvis beroende på att det var en fransman som skrev, och använde något översättningsprogram som inte fungerade mer än så där när det skulle bli engelska. Samtidigt fanns det en del uttryck som jag inte kände igen så kanske det var mitt fel delvis. Men att det fanns en dna-träff gjorde ju att det borde gå att spåra något i alla fall. Men vid närmare eftertanke och kontroll av vad det stod så började det gå upp att det fanns lite mycket önsketänkande hos den som frågade, kanske kombinerat med okunskap också.

Y-träd i Folkeslunda , eget foto

Det finns ju tre olika typer av dna-tester. Det autosomala som visar släkten i alla led 4-6 generationer bakåt. Det som är kopplat till den raka pappalinje, Y-dna och så det som visar den raka mammalinjen, det som kallas mtDNA. När det blir klart att personen berättar om ett Y-test och där han plockat med vissa uppgifter om vad som står om den äldst kända anan, som är uppgiven av den som testar, så kan det bli lite fel. Lika fel som de som påstår att det räcker med ett autosomalt test, men när det gäller Y så måste man köpa två, ser du det så bry dig inte om sådana tokigheter.

Nu började det närma sig en upplösning på frågan om släktskap. Testerna låg närmast varandra på det träd som företaget Yfull presenterar, så tittade man bara på det så såg det ut att gå att lösa. Men det finns lite mer uppgifter i det trädet som kan vara bra att titta på. Exempelvis föreslås det hur långt ett test kan ha till närmste ana, och i det här fallet talades det om cirka 4 000 år.  Det ger en viss dimension till svårigheten att hitta en koppling, att det kit jag administrerar har en pappalinje som just nu slutar 1828 med födseln av en pojke som inte har någon angiven far gör det inte bättre.

Vi kan konstatera att bara för att det står på raderna under varandra så kan avståndet vara stort. På linjen bakåt hamnar de båda hos Cheddar Man, en släkting som man hittat i England, men där är det ändå svårare att veta kopplingen, för där har vi inte bara de första 4 000 åren att leta rätt på, vi behöver hitta ungefär 5 000 år till, och då blir det svårt kan man säga.

Jag har i en tidigare blogg berättat om min anfader, prästen Sven Eriksson Ausenius, som 'extraknäckte' som spion åt Karl XI under dansk-svenska kriget 1675-79. Senare upptäckte jag att Sven inte var ensam om denna intressanta bisyssla till prästyrket.

Min anmoder Maren Nilsdatter Kjerrulf, gift med Andreas Alberti Lichtenberg, präst i Sibbarp, Halland, hade en bror Martin Nilsson Kjerrulf. Även Martin var präst till yrket.

Martin Nilsson Kjerrulf var född 1634, hade varit regementspastor vid greve Aschebergs regemente, kanske också kyrkoherde för Ljungby församling, men bytte till sig Vessige församling istället. Allt i Halland. Martin var gift med Elisabeth Block, möjligen från Hellerup i Ljungby.

År 1675 bröt så kriget mot Danmark ut. Martin Nilsson Kjerrulf skaffade på egen bekostnad proviant åt de svenska trupperna i området. Dessutom fick han ofta besök i prästgården av danskar, och kunde då 'utleta' eller 'utspana' deras hemliga planer (spioneri, med andra ord). Uppgifterna vidarebefordrades sedan 'i tysthet' till fältmarskalk Sperling...

Tyvärr blev Martin förråd av en mer dansksinnad granne, tillfångatogs och fördes till Köpenhamn. Där fördes han inför danske kungen och tillfrågades hur han kunnat vara så förrädisk mot hans (kungens) folk. Vår präst svarade då att 'om konungen varit hans lagliga överhet, hade han visat honom samma trohet'. Detta ansågs av samtiden vara ett mycket coolt svar. Danske kungen var dock inte imponerad, och Martin Nilsson Kjerrulf återfördes till fängelsecellen.

Men utanför fängelset, smiddes det planer. En vän till vår präst skickade in två pigor i fängelset, enligt uppgift med tvätt, och dessa två bar sedan ut Martin, inpackad i ett 'bykekar' (tvättbalja) ner till stranden. Där väntade en skånsk båt, som tog honom till Malmö.
Därifrån begav sig vår präst omedelbart till småländska Ljungby, där Karl XI fick rapport.
Under tiden som Martin varit på äventyr i Danmark, hade hustru Elisabeth och barnen varit tvungna att hålla sig gömda i skogen.
Nu var krigandet över för Martins och Elisabeths del, men fem av deras åtta söner stupade senare i Karl XII:s krig.

Martin Nilsson Kjerrulf dog troligen 1690. Hans sonson Mårten Fredrik Kjerrulf blev adlad Kjerrulf von Wolffen. Mårten var förresten gift med Maria Elisabeth Browald, dotter till en viss Ingela Hammar i hennes andra gifte... Ingelas förste man var känd som 'Lasse i Gatan'. Idel äventyrligheter i den här familjen, tydligen!

Nedkortad version av artikel i min släkttidning An-Lunden 2007:4

Bilden: försvann ut i cyberspace någonstans, så jag återanvänder en bild av dannebrogen.... Foto: pixabay

Tekla och Leonard Hedlund. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. Tekla Viktoria Nyström föddes 1886-02-10 som utomäktenskaplig dotter till EMMA Fredrika Blylod Lindström, barnfödd i Bjurvattnet, Skellefteå socken och Erik "Långa-Erik" Nyström från Långheden, inom samma socken.

På nyårsdagen 1916 gifte hon sig med Martin Leonard Hedlund född 1888-08-06 i Lidlund, Jörn, son till Fredrik Hedlund, bördig från nämnda by och hans hustru Magdalena Albertina Grönborg, bördig från Åsen, Norsjö. Leonard var ett av åtta syskon. När han var 12 år gammal år 1900, avled fadern Fredrik i sviterna av hjärnsjukdom. Modern gifte om sig fem år senare med gårdfarihandlare Karl Villiam Bernhard Kullberg från Tammerfors, Finland. Dit flyttade familjen i december 1914, så även Leonard. I december året efter bosatte han sig dock i Hemliden (Lidlund), Jörn där han blev kronotorpare tillsammans med hustrun Tekla. På torpet fanns tre kor samt sju får och lamm.

Tekla, som var min mormors mors kusin, tyckte om att handarbeta och att baka. Hon sydde och vävde bland annat trasmattor. De sista tio åren av maken Leonards liv skötte hon om honom eftersom han på grund av sjukdom var oförmögen till arbete. Hon fick därför ensam sköta alla inom- och utomhussysslor. Man kan förundras över hur hon klarade av detta, att både sköta om sin make och alla åtaganden i hemmet. Hennes goda hälsa och arbetskapacitet hjälpte henne igenom den svåra tiden. Hennes vilja och duglighet att hjälpa sina grannar vid sjukdom samt andra svårigheter är också värt att nämna. Hon var hjälpsam som få.

Dessutom hade Tekla en, åtminstone för kvinnor, ovanlig förmåga. Hon var nämligen "slagrutekvinna", vilket ju innebar att hon med hjälp av en björkklyka som redskap kunde söka rätt på vattenkällor. Hon var välkänd för den förmågan och var mycket anlitad av folk som ville slippa att "ösa ur dåliga brunnar". Tekla hade aldrig i hela sitt liv behövt uppsöka läkare, vilket tyder på att hon var av kärnfriskt virke. Glad och god till sin läggning var hon.

Tekla och Leonard fick inga barn men det berättas att de ville ha ett av barnen i handlarfamiljen Björk i Kusfors som fosterbarn. Leonard ville ha en pojke, Tekla en flicka. De kom inte överens om detta, varför det inte blev något av det.

Leonard avled i sviterna av hjärnblödning 9 december 1937, 49 år ung. I sin ungdom arbetade han som bagare. Han var en gladlynt och sympatisk person som endast spred glädje samt trevnad omkring sig. I flera år tid kämpade han mot sjukdom och vårdades i hemmet av sin maka.

Tekla somnade in 16 april 1957, då bosatt på kronotorpet Flakaheden i Jörns socken.

Fridolf Jäderblom och hans hustru Sofia Fredrika Gustafsdotter var Badelunda kyrkas stora donatorer. Det fick jag veta i onsdags kväll när Badelunda hembygdsförenings vice ordförande Bengt Wallén berättade om kyrkan och kyrkogården. Västerås Släktforskarklubb (där jag är styrelseledamot) hade då ordnat en kyrkogårdsvandring i Badelunda för våra medlemmar. Efter Bengt Walléns föredrag berättade jag om fem av kyrkogårdens gravar, alltså om de personer som är begravda i dessa  fem gravar.
Numera är Badelunda min egen hemförsamling. Eller distrikt, så heter det ju nu.

Förra året hade vi en liknande kyrkogårdsvandring i centrum av Västerås. Det här gillar jag, att leta information om för mig helt okända människor och få berätta deras historia.
Gravarna hade jag valt ganska slumpmässigt. Hade någon annan hållit min del under medlemsmötet så hade det förmodligen blivit helt andra gravar. Jag som är inflyttad på senare år känner ju inte till vilka människor som kan vara kända och mer intressanta. Å andra sidan känns det bra att få lyfta fram de okändas historia. Det finns alltid något att berätta.
En av de fem gravar jag råkat välja ut är familjen Jäderbloms grav. Detta är en känd familj, men som var okänd för mig. Före Bengt Wallins föredrag visste jag inget om paret Jäderbloms donationer och stora betydelse för kyrkan.

Familjen Jäderbloms grav på Badelunda kyrkogård. Eget foto.

Vi tar det från början.
Fridolf Jäderblom var rusthållare, hemmansägare, nämndeman och gästgivare i Myrby i Badelunda församling. Där var han född 1822 och 1849 tog han över sin föräldragård. En ganska stor gård på ett och ett halvt mantal. Året innan hade han gift sig med Sofia Fredrika Gustafsdotter, född 1827 i Tillinge där hennes far vara häradsdomare. Det här var alltså välbärgat folk, vilket bouppteckningarna efter deras död visar. Ändå måste sorgen ha härskat i deras liv, för de fick tre söner som alla dog som barn:
- Carl Leonard föddes och dog 1849.
- Johan Herman föddes 1859 och dog 1866.
- Herman Fridolf föddes 1867 och dog 1874.
De två yngsta blev båda sex år gamla. Vid deras död satte föräldrarna in dödsannons i lokaltidningen, vilket inte var så vanligt för barn på den tiden.

Makarna Jäderblom var givmilda. I lokaltidningarna kunde man i februari 1877 läsa att de skänkt 5 kronor vardera till rusthållets två grenadjärers barn, till alla sina tjänare och till övriga "underhavares" barn. Slanten skulle sättas in på banken.
Men mest gav de till kyrkan, i en stor donation 1892. Den gav kyrkan en ny orgel. Dessutom donerade de 3000 kronor till Jäderblomska fonden, som skulle förvaltas av kyrkorådet och skolrådet. Pengarna skulle användas till att bekosta deras gravplats och räntan skulle varje år gå till att köpa läroböcker till socknens fattigaste skolbarn. Till jul skulle fattiga och flitiga skolbarn få skor och strumpor och orkeslösa och sjukliga sockenbor skulle få en julgåva på 10 kronor.

Fridolf Jäderblom dog i januari 1900 och hustrun Sofia Fredrika Gustafsdotter i november 1904. Makarna hade ett gemensamt testamente som innebar att den eftrerlevande skulle sitta kvar i orubbat bo.
Deras gård hade då ett taxeringsvärde på 46 000 kronor. De hade guld och silver, pengar på banken, aktier och obligationer och en hel del utestående fordringar. Totala behållningen var drygt 82 000 kronor.
Efter makens död hade änkan upprättat ett eget testamente där hon skänkte olika summor till flera trotjänare, till kyrkan och till en missionsförening. Kvar att fördela till arvingarna blev cirka 60 000 kronor.
Även om de inte hade bröstarvingar så fanns det en lång rad arvingar. Dessa var Fridolfs nio syskonbarn och omkring 30 kusinbarn på Sofia Fredrikas sida. Då hade vi alltså en långt mer utvidgad arvsrätt än idag.
Alla arvingarna räknas upp i bouppteckningen. Bland kusinbarnen fanns en som bodde på fattigstuga och fem som var statare. Om de cirka 60 000 kronorna fördelades jämnt på de omkring 40 arvingarna blev det 1500 kronor var. Troligen blev det mer, för gården som såldes ganska direkt efter änkans död, kan ha inbringat mer än taxeringsvärdet. Om det hölls offentlig auktion på lösöret kan det också ha gett mer. Men en rejäl slant var det nog för fattighjonet och för de fem statarfamiljerna, att få ärva runt 1500 kronor på den tiden.

Jag kommer att återkomma till Badelunda kyrka, det finns mycket att berätta, både om kyrkan och kyrkogården.

Badelunda kyrka. Eget foto.

Utan att gå alltför djupt i skrivregler så finns det en del funderingar, när vi ska försöka hålla ihop hur namn ska hanteras, ska det vara som det står i källan, alltså trohet till det som skrevs när det hände, ska vi tänka på alla de som söker efter en viss person och skriva liknande namn på likartat sätt, det som brukar kallas normering. Ja, inte är det lätt att veta vad som gäller, och ibland så tycker jag det beror vem man pratar med.  Att det kan kopplas till hur uppgifterna används är klart, är det för att skriva en släktkrönika, är det för att indexera ett fångregister eller något annat, det finns ju hur många olika tillfällen som helst.

I en grupp där det ställdes en fråga så kom det fram en del intressanta frågeställningar. Jag tänker inte gå in i detalj om vem det handlade, men det jag berättar har en sanning i botten, även om allt inte är exakt som det stod. Upprinnelsen var en fråga om en person, med angivet namn och födelsetid och en specifik händelse. Det första som händer är att det uppstår frågan om varför namnet skrevs som det gjorde, när det riktiga namnet var ett annat. Lite funderingar uppstår och det var då intressant att försöka ta reda på vad som egentligen var det som gällde.

Frågan gällde en person som kallades omväxlande Anna Lisa och Stina Lisa. Det fanns också uppfattningar om det som vi idag kallar efternamn, fast nu gällde det både patronymikon, att ett barn faderns (oftast) namn följt av son eller dotter, som flickan haft som ung och det namn som maken hade. Och börjar vi från början så står det ju inget annat än förnamn i födelsebok och de första åren i husförhörslängden, så då spelar det ingen roll. Man kan ju använda födelsedag som en uppgift när man kontrollerar att det är rätt familj.

Men redan här så kom det första lilla problemet, inte så stort men kan ju bli lite irriterande om det hamnar i en sidbrytning.  Uppgiften var att flickan var född första oktober, men där fanns hon inte. Nu fanns hon den 23 september, som född, och den 1 oktober som döpt. Och den tankspridde skrivaren angav naturligtvis 1 oktober i den första husförhörslängden. En inte ovanlig företeelse, men lika retlig. Första åren var det ju bara förnamn och det nu gällande födelsedatumet som stod som 1 oktober som behövdes.

Urklipp ur Arkiv Digital. Personerna har ingen direkt koppling till texten

När åren gått och flickan konfirmerats så skrevs det in ett namn till och eftersom pappan hette Petter så blev det naturligtvis Pettersdotter.  Åtminstone några år, för sedan kom en ny husförhörslängd och pappan namn skrevs som Peter och flickan kallades Petersdotter, ända tills hon, i samma bok, Flickan växer upp, gifter sig och familjen flyttar lite mellan några socknar.  Att det blir både Peter och Petter fortsätter, men förnamnet och födelsedatum, eller då dopdatum, hänger med.

Ända till en flyttning när flickan nu är en mogen kvinna, då tycker skrivaren att det räcker med ett slarvigt skriver A följt av ett kort streck och ett pyttelitet a. Kan ju tolkas som Anna, men när det gällde att överföra informationen till en ny bok, då blev den slarviga texten plötsligt Stina Lisa, och det fick det stå framöver. Så i den sista husförhörslängden finns Stina Lisa Pettersdotter, men naturligtvis ska det krånglas till igen. Dödboken anger Stina Lisa Andersson, för Andersson hette maken. Ska jag nu vara riktigt ärlig, så finns det en mindre text och, född Petersdotter, men det förstör ju nästan historien.

Egentligen inga större krångligheter, men hur ska jag nu skriva in henne i ett system. Med förnamn från födelsen och då hittas inte hennes död.  Med Peter eller Petter följt av dotter, och hoppas att ingen söker med exakt stavning. Visst finns det lite att fundera på, men allt ska ju inte vara lätt, eller hur.

Ibland får man blogguppslag på de mest oväntade sätt.

I fredags satt jag som vanligt och tittade på ’Antiques Road Trip’ på TV. De av er som sett programmet vet, att de två antikexperterna som tävlar mot varandra, i varje avsnitt gör en paus och besöker en lokal sevärdhet eller lär sig mer om traktens historia.

Nåväl, i fredags befann man sig i grevskapet Suffolk, och i Ipswich besöktes ett ölbryggeri. Där inhämtades följande:

Ipswich, som är en av Englands äldsta städer, blev redan på 400-talet känt för sina kvinnliga ölbryggerskor. Vattnet var lortigt och orsakade ofta magsjuka, men under ölbryggningen kokade bakterierna bort, således ansågs det nyttigare med öl än vatten… Man blandade i malt, humle och övriga ingredienser,  sedan fick produkten jäsa i någon vecka.

På marknaden i Ipswich vimlade det av ’ölfruar’ som bjöd ut sin dryck. De kändes igen på sina toppiga svarta hattar, och på något sätt uppstod seden att ju förmögnare ölfrun blivit på sitt öl, desto högre spets hade hon på sin svarta hatt.  Liksom för att visa att hon hade råd med en högre hatt än de övriga ölförsäljerskorna. 

Längs gatorna i ölbryggarkvarteren i staden, kunde man ibland se stora sopkvastar stående utanför dörrarna. Detta var en signal till hugade spekulanter: nu fanns det nyjäst öl att köpa!

Katter fanns det gott om, eftersom de höll råttorna borta från bryggkaren.

Ölbryggeriet i Ipswich nådde sin topp på 1400-talet. Men tyvärr var det också då som en viss bok vid namn ’Häxhammaren’ spred sig som en löpeld över både Storbritannien och övriga Europa.

Ja, ni inser väl?

Spetsig svart hatt, kvast, katt, stora svarta kittlar…. Den gängse bilden av en häxa än idag!

Det blev i Ipswich som på så många andra ställen. Ölfruar fängslades och avrättades i mängder. Det räckte ju tyvärr med att förolämpa fel person, eller ett riktigt elakt rykte när häxfebern rasade som värst. För min del tror jag att ölfruarna i Ipswich råkade så illa ut för att de var självständiga och självförsörjande kvinnor. Inte populärt i det mansdominerade samhälle som regerade då.

Häxjakten gjorde att ölfruarna i Ipswich fick gå ’under jord’ med sin verksamhet. Ölbryggandet togs mer och mer över av män. En mer än tusenårig tradition gick i graven.

Men ölbryggerierna frodas ju än idag på de brittiska öarna!

Bilden: Diverse attiraljer för häxa... eller ölfru? Foto: Pixabay