Ett och ett

För inte länge sedan satt jag med Gunnar, som egentligen heter något annat, och hade några timslånga samtal.  Vi pratade om allt möjligt, men mest om släktforskning och hur den utvecklats de senaste decennierna. Tidsperioden passade väl ihop med när han slutade släktforska och när jag började. Han som började i tidiga år, mestadels beroende på att han följde med sin pappa, tyckte att intresset och även prioriteringarna med livet gjorde att forskningen fick flytta in på en mörk hylla i en undangömd garderob. Det var både pappans och hans egen forskning, för de satt ihop. Själv gjorde jag mina första stapplande försök vid den tiden, efter att ha hittat en del brev i en kartong, undanstoppad i en helt annan garderob.

Vi hade naturligtvis helt olika uppfattningar om hur lätt eller svårt det är att släktforska. Hans tal om många arkivbesök efter ett antal mil med bil eller på tåg och den oändliga väntan på det nya, som kom i och med möjligheten att få hem kort eller rullar, som betraktades i läsapparaten ställdes mot min erfarenhet av den digitala arkivvärlden.  I mon värld så är det mesta åtkomligt från mitt skrivbord, även om jag naturligtvis kan blanda det olika arkiv, när det passar mig och jag har lust.

Efter att vi gått igenom allt som hänt sedan han la av, så fastnade vi för det där med DNA. Det är inte alltid lätt att sammanfatta det som hänt med några korta meningar, så det blev inhopp i olika delar, både här och där. Det blev att ta fram olika böcker, Min familj under 54 000 år av Karin Bojs gjorde att vi pratade mycket om arkeologiska upptäckter och om ny kunskap runt mänskligheten. Svenskarna och deras fäder, där hamnade vi på alla möjliga ställen i vårt land och hade intressanta diskussioner. Naturligtvis försökte jag, genom att visa lite på det som jag hittat genom den genetiska genealogin, som ju är en anna benämning på att släktforska med DNA, att få Gunnar intresserad av att testa sig.

Jag blev lite förvånad när Gunnar var avvaktande till att testa sig. Han har en bra släktforskning i botten, eller i garderoben om vi ska vara lite lustiga, och det borde finnas stora möjligheter att hitta kopplingar till nu levande som redan testat sig. En viss kunskap om den egna släkten är en förutsättning för att tolka resultatet, sa jag och fick ett svar som högeligen förvånade mig.

Ensamt barn. Foto i författarens ägo

Gunnar berättade om den släktforskning som hans pappa och han gjort. Den är ganska remarkabel och jag började förstå hans tvekan avseende test. Pappa och mamma var båda enda barnet till sina föräldrar, så några kusiner lär inte dyka upp. Farfar och farmor var även de enda barnet. Morfar hade tre syskon, men det var bara morfar som nådde vuxen ålder och mormors enda syskon omkom i en olycka vid 14 års ålder. Slutsatsen kan inte bli annat än att det finns inga sysslingar heller. Och ska vi tro på det som kommit fram om generationen innan så ser det ut som det är likadant, endast en från varje gren har fått barn. Inte en enda fyrmänning heller finns alltså dokumenterad. Fast tänk om någon på den nivån är en okänd far, mindre troligt en okänd mor, kan det då dyka upp något. Kanske kan det vara så, men å andra sidan så kan slumpen spela Gunnar ett spratt så att just den fyrmänningen inte syns. Var tionde fyrmänningen, i genomsnitt, syns inte i ett DNAtest så risken finns ju.

Det är en nästan osannolik släkt som beskrivs, det kan inte finnas så många av den sorten, men det hjälper inte Gunnar. Det enda positiva är att släktträdet är lätt att rita, var den kommentar som avslutade vårt samtal. 

Har du en släkt som påminner om denna?