Matchock!

Sneglade på ett reklamblad från en av våra större livsmedelskedjor, där man gjorde reklam för taco såsom typisk svensk 'mellomiddag'. Kom att tänka på hur otroligt fort våra matvanor har internationaliserats. Förr gick det långsammare. Claes Rålamb drack kaffe i Turkiet på 1600-talet och tog det med sig hem, Jonas Alströmer gjorde sitt bästa för att popularisera potatisen i början av 1700-talet, och hade väl lyckats något hundratal år senare, vid ungefär samma tidpunkt som Alströmer, kom kåldolmarna från Turkiet med Karl XII:s mannar.... 

På 1900-talet började det gå snabbare, förmodligen delvis på grund av den utökade handelstrafiken med lastfartyg. Apelsiner kom starkt i början av århundradet, bananen anlände på 1920-talet, med mera. Det är först i mitten av århundradet som de verkliga matchockerna kom i rasande fart. Dels på grund av de begynnande charterresorna, men också på grund av invandrad arbetskraft. Och så förstås den amerikanska drömmen, som var så självklar på 1950-talet. Vi fick hamburgare och coca-cola från det stora landet i väster, pasta från Italien började bli vanligt också. På 60-talet dök pizzan upp, och så småningom, i och med att svenskarna reste allt längre bort, kom paella och nasi goreng vår väg. 

1970-talet var avokadons årtionde. Inte bara att de gröna 'krokodilpäronen' blev obligatoriska i mathållningen; våra vitvaror i kök och badrum blev plötsligt 'avokadogröna'! Sedan kom patén och quichen på 80-talet, 90-talet hade wokpannan som sin stora hushållsprodukt, med lämpligt innehåll, tätt följd av sushin...

Jag funderar på detta med exotisk mat, och mer exakt när den dök upp. Jag kan exempelvis inte erinra mig att min farmor och farfar någonsin bjöd på pasta. Det gjorde däremot mormor ibland, men i båda hushållen var potatisen normalare. Sedan fick man mat på båda ställena som inte är vanlig idag. Sagosoppa, syltad pumpa, kroppkakor... 

I skolmatsalen tror jag mig om att ha upplevt en 'generationsväxling'. När jag började skolan, stod där ett par allvarliga, strikt uniformerade damer och bjöd på slottsstek med ättiksgurka, höns med ris och curry, och lapskojs med rödbetor. Vankades det spaghetti, så var stråna otroligt tjocka, och köttfärssåsen var på burk av ett varumärke som jag inte vill nämna, eftersom deras köttfärssås var extremt äcklig, rent ut sagt. Någonstans i mellan- eller högstadiet ändrades saker emellertid. Matdamerna fick enkla rockar ovanpå sina vanliga kläder, och började prata med oss elever, de stora runda kantinerna byttes ut mot plåtformar, det började serveras sallad och dressing till maten. Gratänger och (tackochlov) modernare spaghetti blev vanligare. Någonstans i högstadiet, dök filmjölken upp som alternativ, om man absolut inte gillade maten som serverades. En gång under högstadiet, fick vi faktiskt pizza till lunch! Ja, det var en så stor sensation att det skrevs om det i skolans årsbok. Dessutom kunde man, om man var lite hungrig senare under dagen, gå till matsalen och få med sig en liten överbliven pizzatrekant i en servett, minns jag. Men det hände bara en gång under mina skolår, som var slut 1983. 

Vi har allt kommit en bra bit från den tiden då det var rovor, salt sill och bröd som bjöds! Ändå är den faktiskt inte särskilt långt borta... 

Bilden: En äkta, infödd paella, i Las Palmas. Foto: författaren