Reflektion

I många år har jag blivit itutad uppfattningen att man inte ska tala väl i egen sak. Det är inte bra för anseendet tycker en del, men vem bryr sig om sådant.  Anseendet får andra stå för, jag tycker livet leker och jag tar mig rätten att berätta om det för er alla.  Finns ingen anledning att sticka under stol med att det finns en hel del som gör mig glad.

Fast kan man skriva själv om att man fått beröm, eller ska det vara någon annan som ska skriva det och verifiera att det är sant. Så trodde jag, men ingen skrev så då får jag börja berätta själv. Visst är det underbart att kunna lösa en släktgåta, eller varför inte två, och få slut på många års funderande. Att kunna berätta för den som länge saknat ett besked om vad som hände och nu äntligen få veta vad som hände med farbrorn som reste till Amerika och sedan inte hördes av. Lösningen, som var ett resultat av djupt grävande i många arkiv och DNA-test avslutade sökandet, men blev också början på något nytt. Här hemma kom svaret på hur det gick som en lättnad och på andra sidan Atlanten blev svaret att sökandet efter farfars ursprung äntligen löst och nya släktband kan knytas.

Det tycker jag var något att vara stolt över och det är jag. Att jag inte är unik, eftersom det sker liknande upplösningar på gåtor både nu och då, gör inte saken ett dugg sämre, ju fler som lyckas desto bättre är det. Och ju fler arkiv som digitaliseras och ju fler som gör DNA-test, desto större blir möjligheten att vi löser fler gåtor . Var och en av oss kan då känna ännu mer av glädje och stolthet att lösningen gick att hitta.

Fri bild av Clay Banks på Unsplash

Finns det något mer att våga berätta om utan att det låter skrytsamt, törs jag berätta att det känns jätteskönt när den lilla nördiga verksamheten med att intressera andra för att testa det okända vi har med oss i gener och mitokondrier nu vuxit till sig, så vi måste bestämma hur vi ska hantera källhänvisningar av testresultaten.  Knappas något som var det som kom upp när de första dragningarna om DNA var aktuella. Nu har det som ansågs som en konstig källarrörelse vuxit till sig och jag har fått vara med på ett hörn under resan. Inte för att jag varit ensam, många, många har varit med men visst kan jag vara stolt över min del för det.

Nu känner jag att det blivit lite mycket egocentrerat och får man vara så i blogg som finns på Släktforskarförbundets flaggskepp, Rötter.  Just nu kanske jag får det för det lär inte hända en gång till att jag får skriva en sån harang, med en sådan avslutning.  Trots att det kändes konstigt i början, och trots att det många gånger känts som jag saknat uppslag så har jag suttit ner och börjat plita på ett tomt papper för att strax därefter kunna publicera ett blogginlägg, och nu har jag gjort det 200 gånger. Stolt är jag över det och tack för alla som orkat läsa ända hit 😊