Y, resa i tid

Visst har släktforskningen förändrats över decennierna, men det finns nog några likheter kvar efter alla år.  Naturligtvis är det vi söker detsamma sedan mycket lång tid, vi letar oss bakåt för att hitta släkt eller kanske personer som har något annat än släkt som gemensam koppling.   Det finns de som utgår från ort, yrke eller annat likvärdigt i sitt sökande, även om jag är säker på att de flesta har någon form av släktrelation med i sitt sökande och antecknande av det de hittar i olika källor.

När vi nu, och under senaste halvseklet, letat och letar efter uppgifter så är det inte läsesalarna på arkiven som är den vanligaste platsen att hitta en släktforskare på, även om det finns de som tillbringar mer eller mindre mycket tid där, för att med vita handskar bläddra i de fantastiska källor som personalen värdigt bär fram. Nu är ju inte alla källor så snygga, men visst är det en härlig upplevelse att känna doften, att se sidan i verklighet, som någon skrev på för länge sedan och kunna känna på vikten av en gammal, tjock dombok.

Men lämnar vi läsesalen så är det skärmen, en glasyta av olika storlek, som är gemensam.  Från de gamla läsarna för fiche eller film till dagens högupplösta skärmar på datorer eller telefoner.  Där kan vi lätt läsa, nåja lått och lätt, det kan ju bero på handstilen, det som en gång skrevs och vi kan lätt dela med oss av uppgifterna till andra personer, som befinner sig nära eller på de mest avlägsna platserna.

Det vi ser på skärmen är inte alltid gamla dokument, vi kan ju ta fram nygjorda index som hjälper oss eller vi kan kanske ta fram datorproducerade listor med namn som har DNA som liknar mitt, eller den som gjort ett test. Att kunna titta på skärmen var vi vill och egentligen också på vad vi vill ger oss en stor frihet. Men det vi inte kan göra är att förflytta oss i tiden, för att kunna se det som vi inte ser på tillgängliga källor. Tänk att få resa till husförhöret som beskrivs på skärmen bara genom att trycka på några knappar. Det vore en upplevelse, fast jag undrar hur de som satt där skulle reagera när en sån som jag dyker upp.

Träd på Öland, eget foto

På min skärm, på en annan flik än där det här dokumentet finns, så läser jag frågan från Mona i Amerika. På hennes pappas matchlista framträder min svåger, han är exakt match på ett test som gjorts på hans raka pappalinje, det som kallas Y-test, på den nivå som kallas Y-67, på nästa nivå skiljer det på två av etthundraelva markörer.  Finns det någon möjlighet att hjälpa till med att hitta hennes farfars ursprung, han som blev adopterad 1917 och där de biologiska föräldrarna är okända. En ganska nära träff tycks det, och kan min svågers tråd ge något svar.  Att kunna gå rakt bakåt på pappalinjen kan ge hjälp i letandet, men då gäller det att känna linjen och den upphör i detta fall på att farfarsfar har en okänd pappa, som inte syns via de DNA-resultat som finns.

Men nog borde Y-DNA kunna ge något tycker nog de flesta, och det kan det, men i just detta fall så visar svågerns resultat på att hans linje, efter det att ytterligare test gjorts, det som kallas Big Y-700, att han är ganska ensam. Han finns på en gammal gren av det som förr kallades I2, det som var en vanlig gren bland stenåldersjägarna. Nu har det skett en del utväxter på det trädet sedan stenåldern, men det som vi känner till idag är att just den här grenen delades för 3 300 år sedan och just nu finns ingen mer som sitter på den.  Det kan kännas ensamt att vara ensam och då på en sådan gammal gren. 

Vi får se vad som framkommer när Monas pappa lägger på en nivå till, det här Big Y, till sin rad av tester.  Kanske finns det en nära koppling eller också sitter vi där men några tusen års skillnad. Det kanske är större chans att det kommer en närmare släkting när det snart kommer en publikation om de som arkeologer hittat i södra Sverige, bland annat i Sandby borg på Öland. Kanske finns det någon bland personerna från folkvandringstiden som kan bli närmaste Y-släkting till svågern. Om så är fallet, då skulle det verkligen vara intressant att kunna resa i tiden med hjälp av min skärm. Tänk att få vara med på fest under 400-talet. Fast då måste nog min skärm kompletteras med ett översättningsprogram också, tror inte att språket då har så stora likheter med det som finns nu. Men den som lever får se, eller kanske ska jag säga att den som lever får fortsätta att drömma om de tekniska framstegen