"Spel-Viktor" Burman

Spel-Viktor Burman. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Viktor "Spel-Viktor" Burman föddes 14 februari 1872 i Brännby, Burträsk församling som yngst i en syskonskara på sex barn till föräldrarna Olof Anton Burman och hans hustru Eva Greta Olofsdotter, båda härstammande från Ljusvattnet, Burträsk. 1878 flyttade familjen till just Ljusvattnet där Viktor kom att tillbringa sin uppväxt.

Redan i tidiga barnaåren visade Viktor ett intresse för musik. Det dröjde inte länge innan fadern tillverkade en fiol en natt då han tjänstgjorde som mjölnare intill Tvärån där det vid denna tid fanns en skvaltkvarn. Fiolen var självklart inte den bästa men det var på denna som pojken gjorde sina första lärospån.
Viktor hade en äldre bror, Anders, som även han var intresserad av musik. Han skaffade sig en fiol och började öva men han var rädd för att den yngre brodern skulle fara illa med instrumentet. Gossen (Viktor) fann råd och pratade med sin mor att få låna fiolen när Anders inte var hemma, det fick han. Han lärde sig snart att stämma den, något som inte Anders klarade av utan moderns hjälp. Moderns far, Anders och Viktors morfar, Olof Jonsson, var nämligen även han violinist och spelade notlåda. Han lär ha varit notspelare och spelade alla melodier i 1695 års psalmbok. Hans hustru var även hon från en musikalisk släkt.

Tillbaka till Viktor och Anders. Den sistnämnde brukade fråga: "Jere eint stämd mamme?" Till slut tröttnade modern på att hjälpa honom med stämningen av fiolen och visade honom istället till Viktor som direkt genomförde uppgiften. Anders blev förstås mäkta arg för att Viktor använt fiolen i lönndom. Saken var dock klar. Även Viktor skulle ha en fiol. På en marknad köpte Anders honom en fiol för endast tre kronor men som var bra.

Vid denna tid var det vanligt att pojkarna skickades iväg för att vara så kallade "getare" (vallpojke) eller kovaktare. Så blev det även för Viktor. Han började som getare i Fiskberg ovanför Kalvträsk för att sedan återvända hem ett tag. Sedan drog han iväg till Karsträsk inom Skellefteå socken där han blev kvar i två år. En anekdot därifrån är värd att nämna. Bland sin anförtrodda flock fanns en tjurkalv. Den dresserade V. på alla möjliga sätt, vilket medförde att året efter var den mycket tam. Han brukade ge kalven bröd och emellanåt också retas med denne vilket en gång höll på att sluta illa. Viktor var nära på att bli stångad av denne. Allt som oftast var de dock vänner. Burman, som alltid brukade ha fiolen med sig, satt ofta på kalvens rygg och spelade så att det ekade i skogen. Lantmätare Brännström vilken hade förrättning i Karsträsk vid denna tidpunkt fick en dag se den något udda synen. Även han tyckte mycket om musik av hela sin själ. Han stannade länge och hörde på gossens fiolspel utan att V. observerade lantmätaren. På kvällen kom bud att Brännström ville tala med Burman. Med fiolen under armen begav han sig till lantmätaren. Viktor blev då uppmanad att spela en låt. Han spelade ”Krokuvalsen” vilket inte var den lättaste som man kunde tänka sig. Lantmätaren blev entusiastisk över den medryckande takten och renspelet varför han gav V. en klapp på axeln samt en femkrona, vilket var rätt mycket pengar på den tiden. Denna händelse ägde rum år 1884, när Viktor Burman var tolv år gammal.

När V. återvände hem bestämde han sig för att lära sig noter. Förvisso bestod hans repertoar redan av ett 50-tal låtar, men han strävade efter att utöka den ännu mer, vilket gick dubbelt så fort med noter. Hans läromästare blev Zackris Burlin, Kvarnbacken. Där blev han kvar i tre dagar. I och med det var grunden lagd. Nu följde en ihärdig musikutövning under hans lediga stunder i sällskap med fadern när de var ute i arbete med fällberedning i övre delen av Burträsk och Degerfors socknar.

I gården där Konrad Lundberg bodde i Ljusvattnet, Burträsk spelade Viktor för första gången under ett bröllop. Det var då hans bror Anders Burman gifte sig. Viktors spelkompisar var då ”Anners-Orsa” från Kattisträsk som behärskade klarinett samt violinisterna W. Burlin och J. A. Lindgren från Kvarnsvedjan. V. var inte större än att han tvingades att stå på ett bord för att höras vilket han också gjorde. 13 år gammal avverkade Viktor sex bröllop i rad utan att återvända hem emellan.
18 år gammal erhöll Viktor anställning vid stambanebygget i Bastuträsk och senare till Boden. Cirka två år senare anknöts den med den tidigare byggda malmbanan Luleå-Gällivare. Efter värnpliktstjänstgöringen återtog V. rallarjobb, men då på banan Boden-Yttermorjärv. Fiolen följde troget med honom och mer än en gång livades rallarna upp i det tunga arbetet av fritidens musikstunder.
Viktor Burman ingick äktenskap år 1902 med Hulda Johanna Nygren född 1867-10-17 i Nymyrliden, Norsjö, dotter till Olof Zackrisson Nygren och hans hustru Catharina Johanna Persdotter. Året innan vigseln hade V:s föräldrar avlidit. De nygifta makarna slog sig ner på Viktors föräldrars torva i västra utkanten av Ljusvattnet. Där fostrades tre barn, det äldsta dog drygt en vecka gammal. Förtjänstmöjligheterna i Norrbotten lockade och flyttlasset bar iväg. Gården såldes och flytten skedde år 1909 till Nedre Flåsjön, Råneå. Sonen Karl Olof avled 29 mars 1913, knappt 5,5 år gammal. Viktors hustru Hulda gick bort i sviterna av lungsot 21 april 1917. Två år senare flyttade V till Hundsjön, Överluleå. 1921 gifte han om sig med Johanna Amalia Berg född 1881-06-17 i Degersel-Sörby, Råneå, dotter till Johan Fredrik Berg och hans hustru Brita Amalia Engström. Makarna Burman gemensamt tre pojkar, den yngsta dog ungefär en månad gammal. Dessutom hade Amalia tre gossar före ingånget äktenskapet med Viktor. Dessa barn hade en annan far än honom. 1923 slog sig familjen ner i Skogså, Överluleå. 1925 deltog Viktor Burman för första gången i en spelmanstävling i Luleå. Där erhöll han tredjepris och hedersdiplom bland 30 deltagare, vilka spelade tre låtar var. Framöver deltog V. även på tävlingar i Boden, Nederkalix och Gällivare. Han erövrade då två gånger andrapris och lika många gånger förstapris. 7 juli 1929 radierades en bröllopsfest från Björknäsgården i Boden. Där spelade Viktor. Då hördes ett glatt sorl och applåder. Burman var väldigt populär däruppe, vilket han också visade med sin fela. Inte långt senare vann han förstapris vid andra spelmanstävlingen i Luleå bland 46 deltagare och märket i guld, bestående av en fiol i miniatyr. Han blev därtill utsedd som Norrbottensmästare i fiol. V. återvände några gånger till sin hemby för att spela fiol och träffa gamla vänner. Viktor blev en gång erbjuden tusen kronor för sin fiol men han avböjde. Ett sätt att visa lojalitet mot en gammal vän. Violinen alltså.
Viktors spelkompis under tiden i Burträsk var klarinettisten Lars Hällgren, som på äldre dagar livnärde sig som skomakare i Renfors, Burträsk. När Lars vid 22 års ålder gifte sig med Hulda Degerman från Degernäs, Burträsk hade Lars engagerat endast en spelman, nämligen Spel-Viktor. När han traskade före brudparet och spelade bröllopsmarschen lät det som en hel orkester. Samspelet mellan Lars och Viktor började redan på 1880-talet och varade fram till 1905 när Lars flyttade till Renfors från Nya Risliden, Burträsk där han hade vuxit upp. Under denna långa tid hade de spelat på ett hundratal bröllop och andra tillställningar. På Anders Lindmarks bröllop i Ljusvattnet 1895 inträffade en fatalitet av det mer sällsynta slaget. Lars och Viktor var mitt uppe i den för brudparet så viktiga brudkadriljen. Det gick ett tal om att som bruddansen gick skulle så skulle livet också gå. Därför var det viktigt att hålla ordning på repriserna i kadriljen och för dansarna att få det att gå ihop ”som en kattmun”. Mitt i spelningen gick Lars klarinett av mitt itu! Lyckligtvis tappade inte Viktor fattningen utan fortsatte att spela som om ingenting hade hänt. Lars bestämde sig senare att börja ett nytt liv som skomakare och sålde sin klarinett.
På senare år spelade V. för prins Wilhelm och var nog ensam från Burträskbygden om en sådan upplevelse. Efteråt blev Burman inbjuden till prinsens hem på Stenhammars slott där han vistades nästan en hel dag.
10 augusti 1946 somnade Spel-Viktor Burman in av hjärtfel. Hustrun Amalia flyttade året efter hans död till Boden och senare till Kalix. Hon återvände dock till Boden där hon avled 24/1 1953.