Jag såg en stjärna

Som släktforskare får jag ganska ofta frågan: Hur långt tillbaka har du kommit?  Jag vet att de flesta som släktforskar har fått just den frågan. Och lite beroende på hur den egna släkten ser ut, var de levt och liknande faktorer så blir kanske svaret några hundra år tillbaka, kanske ända till någon kung på 900-talet eller till en okänd farfar för en del.

Våra framforskade anor kan spänna över olika lång tid, och vi kan få fram olika mycket om hur de som levde för länge sedan hade det, om nu arkiven har de uppgifterna. Och visst är det fantastiskt att hitta personliga spår som kan kopplas till en viss person. Samtidigt så vet vi att det är många, många som vi inte hittar så mycket mer om än födelse och död. Kanske ett kort liv, som vi inte får veta något om. Betydde hon eller han något och var det någon som hade fina minnen av det livet.

Fri bild av Casey Horner på Unsplash

Sådana tankar far runt när jag sitter i den mörka kvällen under en himmel som bara lyses upp av ett antal stjärnor. Polstjärnan syns, den tycks ju stå still hela tiden och tänk om det finns några planeter runt den stjärnan som är bebodda. Finns det liv så kanske det finns släktforskare även där, och tänk om någon av dem hängt en släktutredning på en av alla de ljusstrålar som beger sig iväg från stjärnan. Kanske är det på någon av de strålar som jag ser just nu. Fast om jag nu kunde få tag i den och dessutom kunna läsa den så är det ganska gammal information jag får. Jag har hört att det runt 400 år för ljuset från Polstjärnan att nå vår jord, så lite beroende på hur deras generationer ser ut, de som eventuellt bor där, så kan det ha runnit mycket vatten under de broarna. Och tänk om de kan ta in våra Tv-kanaler på någon apparat, då får de se Idol om fyrahundra år, vilken upplevelse det måste vara.

Nu lär vi inte kunna få och än mindre förstå det som kommer från det avståndet, men visst är det lite kittlande att drömma om.  Bättre lär det gå om vi djupdyker i våra arkiv, även om det finns ett visst motstånd mot att läsa de äldsta akterna. Finns de som kan, men jag behöver träna mer för att förstå vad som beskrivs på gamla pergament. Och när jag lyckas förstå vad det står så gäller det att sätta det i sitt rätta sammanhang. Tänk vad många ord som vi tror oss veta exakt vad det betyder, men som när de skrevs hade en annan betydelse än de vi har idag. Det är då erfarenheten är så värdefull för att förstå rätt, och det är också då som vi noviser ofta går fel i våra tankegångar. Vi läser in något annat än vad det som avsågs, när bokstäverna präntades ner.

Att få hjälp att tolka det gamla, ibland skrivet på latin som användes flitigt, är inte alltid så lätt. Det gäller att ta var på de tillfällen som finns, för det finns mycket mer hjälp med sådant än om det kom något från Polstjärnan. Jag har tidigare berättat om allt det material som finns skrivet av Urban Sikeborg, presenterat tillsammans med hans tolkning av Johan Bures släktbok. Beskrivningar av vad som gällde för 400–500 år sedan och som formade den tidens tankegångar är en guldgruva, känns nästan som en brunn av kunskap som kan fylla på mitt eget kunnande hur mycket som helst.

Har du inte kollat på Johan Bures Släktbok från Genealogiska Föreningen, så gör gärna det. De som läst bakgrundsmaterialet hoppas jag håller med mig, mycket kunskap om det som hände då, samtidigt som den ljusstråle som jag ser idag sändes från Polstjärnan.