Tandvärk och löständer

OLM 2012 8 10096
Hos en tandläkare i Fellingsbro 1968. Foto: Örebro-Kuriren. Bildkälla: Örebro Läns Museum/Digitaltmuseum.

Nyligen var jag hos tandläkaren och drog ut en tand. Den satt hårt och det krävdes fyra bedövningssprutor innan den kunde dras ut utan smärta. Fast jag hörde hur det knakade och knastrade när tandläkaren fick slita. Men det gjorde hon bra.

Som släktforskare kan jag ju inte låta bli att fundera på detta i ett mer historiskt perspektiv. När jag låg i tandläkarstolen tänkte jag på pigan Lina i Katthult, som skulle dra ut en värkande tand utan bedövning. Det var tufft för henne. Tänk så bra det är idag, med smärtlindring och desinfektion. Min tandläkare varnade mig att det skulle kunna bli en infektion, så att jag skulle vara uppmärksam på om jag fick feber eller att käken svullnade. Men det slapp jag. Däremot var det säkert ganska vanligt förr att det blev infektioner i trasiga tänder eller misslyckade tandutdragningar. Ja, de hade ju brännvin att ta till och det behövdes nog ibland.

Om jag inte missminner mig ska det vara någon kung i vår historia som hade svåra problem med tandröta på ålderns höst och som därför blev väldigt vresig och argsint. Var det Gustav Vasa? Sådana problem måste många ha haft. Tänk att ha ständig tandvärk! En julafton fick jag tandvärk och stod nästan inte ut, utan fick ta till dubbla doser värktabletter. På juldagsmorgonen kunde jag komma till en jourtandläkare och vilken lättnad det var. Då hade jag inte haft tandvärk ett dygn ens.

Tandlösa gummor och gubbar förekom ju väldigt mycket förr. Hur klarade de att äta? Fick de bristsjukdomar och magsjukdomar? Säkert. Någonstans har jag läst, kanske i en historisk roman, om en ung kvinna som skulle gifta sig och hennes kamrater var lite avundsjuka på henne för att hon skulle få en så stilig make. "Men hon har ju alla sina tänder kvar, så det är ju inte konstigt att han väljer henne" sa någon. Det var nog något som utspelade sig på kanske sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal.

Förr trodde man att tandvärk kunde botas med hjälp av träd. På Södertörns högskola har Eva Lagerholm skrivit en B-uppsats om tandvärksträd som finns att läsa som pdf-fil. Man trodde att vissa träd hade magisk kraft att bota tandvärk, framför allt tallar. Genom att peta med en sticka på den värkande tanden så att det kom blod på stickan och sedan stoppade man in den i trädets bark. På så sätt skulle värken överföras till trädet i stället. Det finns en rad identifierade sådana tandvärksträd i Sverige, det här är ett av dem:

OLM 2001 52 7
Det här tandvärksträdet  står vid Stavån i Viby socken. Bildkälla: Digitaltmuseum.

I Eva Lagerholms uppsats finns mycket intressant information.

Jag vet ju att många hade löständer förr, det vi nu kallar tandprotes. På Wikipedia läser jag att det uppfanns 1774 i Frankrike. När det blev riktigt vanligt i Sverige vet jag inte men troligen under mellankrigstiden eller vid tiden för andra världskriget. Jag minns att min mamma hade löständer och det hade hon haft sedan hon var ung och hon var född 1924. Det var mycket vanligt då att de egna tänderna drogs ut när det blev många hål och ersattes med löständer. De flesta av er minns nog någon äldre släkting som hade löständer. Inte var det något konstigt heller. Och tur att det fanns, för jag misstänker att det var vanligare förr med hål i tänderna.

Jag var barn på 1960-talet och fick en massa amalgamplomber. De senaste 10-15 åren har plomberna åldrats så mycket att jag både tappat och bitit sönder en del av dem. Det har tandläkaren sagt är typiskt för amalgamplomberna, som började användas på 40-talet men användes som mest på 60-talet. I en artikel från 2008 läser jag att tandläkarna överdrev användningen av amalgam men också att amalgamplomberna är en tickande bomb i min generation eftersom hållbarheten bara är 30-40 år.

Innan dess kanske man inte lagade tänder utan alltid drog ut dem och att det var därför så många fick sina tänder utdragna. Kanske någon släktforskande tandläkare ver mer om detta?

D 14909 27
Jag arbetade till sjöss i några år på 70-talet men hade turen att inte behöva någon akut tandvård ute på haven. Den här unge mannen fick gå till tandläkaren ombord på Älvsnabben under långresan 1966-1967. Foto: Marinmuseum. Bildkälla: Digitaltmuseum.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Robert och Hilda Strandberg
Jag såg en stjärna
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
29 mars 2024

Captcha bild