Rötterbloggen
Rötterbloggen

An-tavlor...

Kns-i-Od

Bindestrecket är avsiktligt. Vi lever idag i en väldigt fotogenisk tid. Språnget från lådkameror till mobila bilder i telefonen har gått fort. Idag tar vi kanske rentav för många bilder av allt och alla! Så har det förstås inte alltid varit. Före kamerans existens, var porträtt och teckningar oftast förbehållet det 'besuttna' skiktet i samhället. De som hade råd att betala en konstnär, eller en teckningslärare som lärde en själv eller någon i familjen att rita och måla. 

När jag var ny och grön som släktforskare, levde jag i tron att bara någon hade 'kommit upp sig' i samhället en smula, så skulle han/hon också finnas på bild. När jag hade hittat min borgmästare Nils Agrell i Varberg (han med egen stil, ni vet, se tidigare blogg) så ringde jag glatt ner till Varbergs dåvarande fästningsarkiv och frågade om man inte hade något porträtt av herr borgmästaren i sin ägo! Det blev mycket tyst i luren mycket länge, och jag blev kopplad till flera personer, och fick dessutom ett nytt nummer att ringa. Summan av kardemumman var att ingen kände till att det skulle finnas något porträtt av Nils Agrell. Förstås. Senare har jag lärt mig hur ovanligt det är att hitta just sina egna anor avporträtterade. Även om de kanske hade lyckats rätt hyfsat i tillvaron. Men jag har faktiskt haft lite tur också! Som här:

I oktober 2006 kör min goda vän Lisbeth Dahlin och jag från Borås i duggregn. När vi lämnat den asfalterade motorvägen, dörjer det inte länge förrän vi har civilisationen långt bakom oss, och är omgivna av ren landsbygd. Först vidsträckta åkrar och rödmålade lador, sedan smalnar vägen och vi omges av mörk, risig skog. Detta är alltså de marker där hejderidaren i Od, Börje Olofsson Knös, vandrade... eller nej, han var ju hejderidare! Förmodligen red han, enas vi om. 

Plötsligt välkomnas vi av en skylt: Vi är i Od. 

Lisbeth har ringt kyrkvaktmästare Ebbe Hallqvist, och vi ska få bli insläppta i kyrkan. Det är inte svårt att få syn på Ods kyrka; den ligger ganska pampigt på en liten åsrygg, omgiven av kyrkogård i terrasser. Kyrkvaktmästaren låser upp med en stor nyckel som ser gammaldags ut, och släpper in oss. 

Ods kyrka är från 1100-talet och det syns tydligt här inne. Det är klar medeltidsprägel både på de tjocka fönsternischerna med sina omålade rutor och de släta ljusgrå romanska kyrkväggarna med sina enkla rundningar. Trätaket bidrar också till känslan av gammalt, liksom stentrappstegen i vapenhuset. 

Vi har haft tur, fram till bara någon vecka före vårt besök, var kyrkan stängd för renovering. Men då har man i samband med denna renovering också passat på att tvätta det jag kommit för att se. 

På ena långväggen i kyrkan hänger det en tavla, med följande behändiga lilla vers påskriven: "Se här par eckta folk i Swijnåhsa the de bodde. Gudsfrucktan redlighet i deras hiertan grodde. Twå söner lefwa än, twå döttrar lika så, som med sin far och mor afbildade här stå. Åhr 1744 då detta monument insattes af sonen Olof Knös"

På tavlan ser man en rak man med grönaktig rock och ena handen napoleonskt (fast det var långt före Napoleons tid) instucken i rocken. Det är min anfader, hejderidaren Börje Olofsson Knös. Bakom honom står en svartklädd, ståtlig kvinna. Det är hustrun, Gunnur Lechander. Bakom Gunnur står äldsta dottern, min anmoder Christina Knös, gift Bergendahl. Längst till höger står lillasyster Britta Knös. Framför Börje står den frodige, pipskäggige prästen Olof Knös himself, och längst till vänster en smärt militär, Peter Knös. Tavlan hänger högt, jag får tillstånd att kliva upp på kyrkbänken, givetvis efter att först ha sparkat av mig skorna. Det syns ändå på fotot att jag nätt och jämnt nådde upp... 

Ebbe Hallqvist beskriver sedan hur vi ska åka för att komma till Svinåsa, där famijen Knös alltså bodde. Vi tar av till vänster från huvudvägen, och hamnar i tät, mörkgrön skog. Plötsligt glesnar träden, det ligger en stor gul trävilla till vänster om oss. Lisbeth får syn på en man i blåställ, ropar och frågar om detta är Svinåsa. Jo, bekräftar mannen, vi har kommit rätt. Däremot är vår informatör inte säker på om det finns några minnen från äldre tid på området. Vi kör en liten bit framåt, tills vägen smalnar av till en stig. 

Jag kliver ur bilen och ser mig omkring. 

Den smala grusvägen med sin lilla gröna sträng i mitten omges helt av yviga granar och några få lövträd, med långsamt höstgulnande blad. Alldeles bredvid vägen ligger en enorm stenbumling, täckt med mossa. Förmodligen låg den här på 1600-talet också. Egentligen finns det ingenting i mitt synfält som påminner om vår egen tid. Regnet gör konturerna lite disiga, det är inte svårt att tänka sig hejderidaren Börje Knös sprängandes fram på sin häst mellan träden, på väg hem till sitt Svinåsa. 

Sedan återvände vi till vår egen tid. Och vad vi sedan fick skåda, kanske jag återkommer till någon annan gång. 

 

Detta är en förkortad och lite omarbetad version av en artikel som tidigare publicerats i Borås Släktblad nr 72 september 2007, och i utförligare version i min släkttidning An-Lunden 2006:4

Bilden: Hela familjen Knös i Ods kyrka. Foto: författaren. 

8 år sedan
Bror och Hilma Vikström
 

Kommentarer 1

Ulla den tisdag, 23 november 2021 17:45

Cliff hanger!
Spännande!

Cliff hanger! Spännande!
Redan registrerad? Logga in här
Guest
27 november 2021
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/