När man börjat med släktforskning, uppstår med tiden ett ganska naturligt behov av att få kontakt med andra släktforskare. Man söker kompletteringar till sin släktforskning, man vill ha bollplank för någon teori eller möjlig sökväg när det gäller svårfångade anor, eller helt enkelt kommunicera med någon eller några som forskar på samma släkter eller områden som man själv för att det är trevligt. Därför presenterar man sig gärna på ställen som Rötter, olika släktforskarföreningars medlemssidor eller tidningar, efterlyser bortsprungna anor, eller frågar om konstiga ord man stött på. 

Då brukar det dyka upp förfrågningar från andra släktforskare. Ett brev, ett e-postmeddelande eller telefon. Då kommer frågan: vad svarar man? Du kanske själv har suttit i månader och tröskat igenom husförhörslängder, svårlästa kyrkböcker och annat, och så ringer det en person och ber att få kopia på allt du har gjort. Ska man verkligen lämna ut allt material rakt av då? 

För min del har jag nästan enbart fått kontakt med trevliga, seriösa eller åtminstone ambitiösa släktforskare. Ett sätt att avgöra det hela kan vara om personen som kontaktar dig erbjuder dig något material i utbyte, exempelvis sin egen härstamning från en viss släkt eller någon gårdsgenealogi forskaren gjort. Och det är nästan enbart sådana jag har haft turen att bli kontaktad av. Fast en gång fick jag ett brev från en person som skrev att 'jag har hört att du forskar på släkten XX. Jag vill ha reda på allting om XX och hans anor bakåt'. Personen ifråga erbjöd ingenting i gengäld,  skrev inte ens hur vederbörande själv härstammade från släkten. Det brevet svarade jag aldrig på. 

Ett lite sorgligt sidospår är när någon skickat en stor släktutredning och vill att du kompletterar denna med din härstamning från släkten ifråga. Och du ser ganska omgående att det inte alls är samma släkt, trots att det kanske är samma släktnamn. Då får man svara och beklaga, samt sitter där med kopior på en stor men för din del helt onödig släktutredning. 

Sedan ska jag till sist erkänna en sak. Jag är en slarver när det gäller att svara på trevliga brev från andra släktforskare. Oavsett om det är rätt släkt eller inte. Jag tänker att det där får jag titta på lite senare, just nu hinner jag inte. Sedan glömmer jag bort det. Kommer på det, men hinner åter inte just då. Och glömmer det igen. 

Så är det någon som skickat mail eller brev till mig med släktförfrågningar (jag minns Lethenström!) så hör gärna av er igen. Om några månader. Det mesta av mina släktuppgifter ligger fortfarande i flyttkartonger... 

Bilden: Ett brev betyder så mycket. Foto: pixabay

Emmy FredrikEmmy och Viktor Sandström. Fotograf: Gustaf Sundkvist. Privat bildsamling. a Adolfina Nygren föddes 28 april 1891 i Holmsvattnet, Skellefteå som dotter till Per ADOLF Persson Nygren, bördig från Holmsvattnet och hans maka Sara Fredrika Holmberg, härstammande från Innervik. 15 år gammal fick Emmy ge sig ut för att tjäna sitt levebröd. Hon arbetade som hushållerska. Hon var länge ogift men 46 år gammal, 1937, gifte hon sig med Gustaf Hjalmar Enmark född 1881-10-24 i Häggnäs, Skellefteå och bosatte sig där. Han hade varit änkeman i fem år innan han gifte om sig med Emmy. Från det första äktenskapet hade han tre barn. Det yngsta bodde kvar hos honom när han gifte sig med Emmy. 1939 flyttade Hjalmar och Emmy med hans dotter Gertrud till Holmsvattnet där de köpt en gård, inte så långt från Emmys föräldrahem. 19 november 1944 blev Emmy änka när Hjalmar avled i sviterna av astma. Hon blev på nytt tvungen att ta tjänst som hushållerska för att kunna försörja sig efter makens bortgång.

1952 gifte hon om sig med änkemannen Johan Viktor Sandström född 1884-03-22 i Kroknäs, Skellefteå. Han var kusin till min farmors mor. Viktor hade tidigare varit gift sedan 1920 med Hanna Karolina Söderlund född 1882-11-16 i Kroknäs, dotter till Jonas Johansson Söderlund och hans maka Anna Johanna Renberg. Viktor och Hanna fick inga egna barn men de adopterade en pojke vid namn Folke. 30 januari 1947 gick Hanna bort av hjärtfel.

Viktor och Emmy bosatte sig i Holmsvattnet, på den gård där hon tidigare bott med sin första make Hjalmar. Huset kallas för "Bläckhornet" på grund av takets utformning.

Om Emmy kan berättas att hon var väldigt skicklig på att hugga ved. Hon hade ett lite egendomligt sätt att hugga ved på. Hon höll i yxan med ena handen och vedklabben med den andra. Hon högg med yxan jäms med fingrarna utan att hon skadade sig! Emmy var en fryntlig och rundnätt kvinna. Hon var ganska lomhörd. Emmy brukade cykla från sitt hem och uppför den stora backen några hundra meter söder om hennes hus. På den tiden var vägen grusbelagd, numera är den asfalterad. Hon cyklade mitt på vägen, när en bil kom och signalerade, stampade hon ner fötterna i marken så att det sprutade grus. När hon hade stannat, vände hon sig om och undrade vad det var som lät. Hon bodde sista tiden av sitt liv på ålderdomshemmet i Bureå där hon avled 17 juni 1967, närmast sörjande var syskon och syskonbarn.

Viktor hade lite att göra på gården de hade i Holmsvattnet. Därför hände det att han frågade några andra invånare i byn om han kunde hjälpa dem med något. Han var duktig på att arbeta och ville ju ha någonting att göra. Ibland fick han slå diken. Det hände en gång att katten hos dem han hjälpte, åt upp bitar av korven som han köpt på affären i byn innan han kom för att hjälpa till. Viktor var känd som en from och rättfram man samt en skicklig jordbrukare. Han hade en blå moped som han körde med ibland. Han gick bort 20 februari 1963.

Natten mellan den 27 och 28 februari 1707 dödades krögaren Sven Olofsson Krabbe i Västervik, efter ett bråk på hans krog. Krögaren stacks ihjäl av den sachsiske krigsfången fänriken Henrik von Ende. Vittnen fanns det förmodligen gott om för redan i dödboken har prästen Johannes Andreæ Hargelius skrivit att det var så det gick till och vem gärningsmannen var. Denne dömdes till döden och halshöggs. En dramatisk händelse 1707 som gett stoff åt den lokala historieskrivningen.

I Västervik är detta en ganska känd historia eftersom den lokala teatergruppen Teaterskeppet gjorde en uppsättning av en pjäs om mordet på krögare Krabbe en sommar i början av 90-talet. Pjäsen spelades utomhus på Stora torget och vi var många som såg den. Det var just där på torget som fänriken halshöggs.

Västerviks dödbok 1707. Bildkälla: Arkiv Digital.

Här på Stora torget i Västervik halshöggs dråparen 1707 och här spelades pjäsen om mordet i början av 1990-talet. Foto från 2015: Holger Ellgaard, Wikipedia.

Man kan ju undra hur det kom sig att en krigsfånge fick tillfälle att gå på krogen och dräpa krögaren. Krigsfångar ska väl hållas i läger och inte vara ute på krogen? Nja, på den tiden var det inte så. Det var skillnad på folk och folk, även bland krigsfångar.

De sachsiska fångarna var de finare fångarna. De var ju européer, nästan som vi svenskar, så de fick röra sig ganska fritt. Till och med åka på spa, det skriver historikern Folke Lindberg om i boken "Västerviks historia, del 1", utgiven 1933.

De ryska krigsfångarna däremot, de ansågs mer som vildingar och släpptes inte fria på gator och torg. De hölls i arbetsläger och de togs ut i straffarbete. Det lär finnas en och annan gård i Tjust härad som har diverse murar och annat byggt av de ryska krigsfångarna.

Sven Olofsson Krabbe diskuteras på Anbytarforum. Där har Sam Blixt från PLF i Oskarshamn 1999 skrivit om familjen Krabbe (Sam Blixt gick bort 2019). Sven Krabbe var gift med Margareta Larsdotter Mård sedan 1685 och de hade fått sju barn tillsammans mellan 1686 och 1698, fyra av dem var döda.

Vigselnotisen 1685 i Västerviks äldsta kyrkbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

1707 upprättades två kartor över Västervik, en för stadens kvarter och en för jorden utom staden. På båda kartorna finns en förteckning över dem som ägde de olika fastigheterna och här finns Sven Krabbes änka med för gården nummer 128. Detta daterar kartan och visar att den upprättades efter februari 1707. Hennes fastighet var på 8459 kvadratfot och om jag räknat rätt ska det motsvara ungefär 786 kvadratmeter.

På kartyan från 1707 står det att Sven Olofssons Krabbes änka hade gården nr 128 i staden. Bildkälla: Lantmäteriet.

Till höger ser ni gården nr 128 och att det måste vara Brunnsgatan om vi jämför med dagens karta. Senare, för ungefär hundra år sedan, har strandlinjen ändrats och en kaj har byggts där tomterna på den här kartan går ner till vattnet. Men Stora torgets läge gör det lätt att orienteras dig. Bildkälla: Lantmäteriet.

Två kartor över Västervik 1707. Bildkälla: Lantmäteriet.

Kartor är fantastiska! Det vet nog de flesta släktforskare. Tack vare den hör kartan kan vi se att Krabbes krog låg där Västerviks nämndhus byggdes på 1900-talet. Nummer 128 bör vara ungefär på dagens adress Brunnsgatan 7, alltså en del av det tidigare kommunala nämndhuset, numera företagshotell (tror jag). Huset byggdes som elverk.

Huset har jag så klart besökt många gånger under mina år som lokalreporter i Västervik, då hade man ofta ärende till den kommunala förvaltningen. Men inte hade jag en aning om att det var där Krabbes krog låg. Min slutsats är i alla fall att det måste vara platsen för krogen, för han bodde säkert med sin familj i kroghuset och änkan hade knappast sålt och flyttat så snabbt att det blev inkrivet i kartan. Men säker är jag inte. Det jag annars minns från de många åren i Västervik är att de flesta äldre krogarna ska ha legat längre ner mot hamnen, och det var kanske där krogpubliken fanns i första hand. Men det lär ha funnits krogar på många ställen i stan för 300 år sedan.

Under alla tider har människan gjort resor, ibland långt och ibland kort, men det har alltid rests. Orsaken till resorna har naturligtvis hur många skäl som helst. Om vi gör en lista på alla dessa orsaker så blir det en lång sådan, många mil och när vi är färdiga så kanske den räcker runt jorden. Men varför lägga ner tid på sådant som ändå inte blir annat än en lång upprabbling.

Jag mötte några för en kort tid sedan som berättade om en resa, både i tid och rymd. Det var inget så där iögonfallande intressant med den, men jag fann samtalet intressant för det fanns en del intressanta vinklingar. En resa kan ju starta på många olika sätt, och den här har sitt ursprung i några DNA-tester, gjorda inte för att leta efter mystiska kopplingar eller försvunna fäder, utan mer av nyfikenhet vad man kan lära sig.

En person med sina rötter i sydöstra Sverige gör ett test, det dyker upp släktingar från närområdet och det går ganska bra att koppla de största träffarna till det släktträd som redan finns. Inga större konstigheter alltså, men det fanns ju en hel del namn som fanns lite längre bak i listan som inte fann sin plats direkt. Nästan likadant kändes det för en annan person, som befinner sig i Ångermanland, och har sina rötter i området. Efter genomgång av listan så fanns det en träff som intresserade, en från södra Sverige som inte passade in i släkten på ett uppenbart sätt. Här gällde det att se om det gick att hitta något som kopplade ihop de två.

När släktforskare hittar det som inte är uppenbart så brukar jag höra den välkända frasen ”Jag borde ha frågat” , speciellt med tanke på de äldre generationerna. I det fallet så fanns den en äldre släkting kvar, som lyssnade på frågorna och motvilligt medgav att det kanske fanns någon tidigare koppling åt det geografiska hållet. Men det var inget man talat om, det fanns kanske en anledning till tystnaden men den kom inte fram. Men när det blev känt att det planerades en resa söderut för att se de nya trakterna så kom en kort kommentar, ”det finns ett mycket mörkt kapitel i vår släkthistoria där nere”. Inget mer, ingen ytterligare berättelse.

Att hålla tyst om något som hänt förr, kan det hjälpa?  Att skämmas för vad andra gjort så att en hel släktgren döljs för framtida släktmedlemmar, är det vanligt och varför blev det så? Frågor vi kan ställa oss och ju mer vi kan följa släkterna, med digitaliserade dokument, med nya sammanställningar och med sånt som DNA, desto svårare är det att dölja det som hänt. Hundraåriga sanningar kommer fram i ljuset oavsett föregångarnas försök till total mörkläggning.

Fri bild från Unsplash av Evan Dennis

Det blev ett intressant möte mellan nord och syd, speciellt när berättelsen om den nertystade grenen kom fram. Mamman som fick sina två äldsta söner att slå ihjäl deras egen far, så att hon skulle kunna leva vidare med sin nyfunne älskare. De yngre syskonen som fick se mamma resa iväg till ett 10-årigt straff på fästning och vara med om att bröderna avrättades, fick sina huvuden avhuggna och nergrävda på obekant plats. Visst är det traumatiskt, men blev det bättre av inte berätta om det. Man kan undra vilket socialt tryck det fanns på de inblandade, eller var det ett egenvalt beslut, att inte ha med en gren av släkten i någon form. Det får vi aldrig veta, men jag vet att de som nu ”återfunnit” sina släktingar kommer att lyfta fram även den delen i sina egna berättelser om de egna släkten.

Hur gör du med dina obekväma uppgifter, stoppar du undan dem eller lyfter du upp dem på samma sätt som all annan data du hittar?

Adéle Hedberg. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Adele Kristina Hedberg föddes på nyårsdagen 1906 i Norra Hedensbyn, Skellefteå som barn nummer tre i en syskonskara på fem. Föräldrarna var Nils Albin Hedberg, bördig från Hedensbyn och hans hustru Kristina Johansdotter, barnfödd därstädes.

När Adéle var 12 år gammal avled hennes far i sviterna av en hjärnblödning. Modern Kristina blev då ensam med de fem barnen. 14 år gammal erhöll hon tjänst som hembiträde hos G. D. Åsell i Skellefteå. Familjen Åsell hyrde ut rum till de som studerade på småskoleseminariet i staden. Där bodde tre blivande lärare och Adéle var sugen på att läsa, hon tjuvläste deras böcker och blev intresserad av lärarkallet. Det berättas att Adéles mor rodde över älven från Norra Hedensbyn till Södra Hedensbyn för att låna pengar av någon bekant för att Adéle skulle ha råd att studera till lärarinna. Det var inte lätt på den tiden och Adéle fick senare i livet hjälpa till att avbetala lånet med sin lilla lön.

Läsåret 1924-1925 studerade Adéle vid Västerbottens läns landstings småskoleseminarium i Skellefteå. Hon tillhörde klass 1 B. Klassföreståndarinna var Eola A:son Gidner. I Adéles klass var de 18 elever. I den klassen fanns även en blivande lärarinna från Myckle vid namn Anna Stenberg. Hon och Adéle blev goda vänner. Fotot av Adéle kommer från Annas album. Både Adéle och Anna utexaminerades från seminariet 1926. Adéles första tjänstgöring som lärarinna var vid skolan i Morön där hon arbetade åren 1927-1928, 1928-1931 var hon i Orrliden, därefter i Norrström-Brännvattnet 1931-1938, Krångfors 1938-1939 och vid Brännan (Kyrkobordet) skola sedan 1939 och 30 år framåt.

Hennes kännetecken som lärarinna var kärlek till barnen, beslutsamhet och plikttrohet i undervisningen, vilket gjorde henne till en väldigt omtyckt person av såväl elever som föräldrar. Som vän var Adéle högt uppskattad för sin timida och försynta personlighet.

Fröken Hedberg var också ideellt intresserad, särskilt av syföreningsverksamheter. Otaliga var de vackra och gedigna handarbeten som via missionsauktionerna hamnat hos olika hem. Andra intressen som Adéle hade var att läsa böcker, att delta i studiecirklar, måla porslin, baka samt att bjuda släkt och vänner på kaffe. Hon var också aktiv inom missionskyrkan, redan 1927 engagerade hon sig där och var sedan aktiv enda fram till 1990-talet.

1965 vigdes Adéle med änkemannen och smältverksarbetaren Karl Joel Jonsson född 1906-02-03 i Gällivare men uppvuxen i Norra Hedensbyn. Äktenskapet varade dock inte länge. Redan 27 november 1966 dog Joel på Skellefteå lasarett.

Adéle fick ett långt liv. Hon slutade sina dagar i fiskarstugan i Kågnäsudden 16 juni 2002, 96 år ung.

Källor: Kyrkböcker, boken "Sveriges småskollärarinnor i ord och bild", katalog läsåret 1924-1925 från Västerbottens läns landstings småskoleseminarium och andra skriftliga uppgifter.

I mantalslängder står ju nästan alltid enbart husbondens namn, men ibland också vuxna döttrar och söner, pigor och drängar. Men nästan aldrig hustruns namn. Om inte maken dött och hon som änka tagit över gården. Ibland kan det då stå bara "Lasses änka" men ibland "Lasse Perssons änka Ingeborg Persdotter" eller bara "änkan Ingeborg".

Kanske ska jag varna dig som redan har tröttnat på att läsa om min halländska släkt. Detta blogginlägg är en uppföljning på förra veckans blogginlägg. Tack vare kommentarer här i Rötterbloggen och i ett par halländska släktforskargrupper på Facebook har jag nu rett ut det familjeförhållande jag då bekymrade mig över. Tack till er som hjälpte mig att komma vidare!

En del i min fortsatta forskning blev att läsa i mantalslängderna från Himle härad på 1660-talet. Där blev jag glatt överraskad, för här står hela familjerna inskrivna med namn på både hustru och barn (bara de vuxna skattepliktiga barnen, förmodar jag), pigor och drängar. Men hustruns namn! Det har jag aldrig sett tidigare i en mantalslängd. Har du?

Mantalslängden för Träslövs socken i Himle härad i Halland 1662. Först står husbonden Jöns Larsson, sedan Börta (tror jag) Börjesdotter. I nästa hushåll hette husbonden Olof Mortensson och hustrun Anna Andersdotter. Bildkälla: Riksarkivet. Länk till mantalslängden.

I mantalslängden 1663 för Lindbergs socken ser det ut så här: Husbonden Jöns Andersson och hustrun Inger Nilsdotter. Hos grannen var Erik (har jag tolkat rätt?) Olsson husbonde och hustrun hette Gunnel Svensdotter. Bildkälla: Riksarkivet. Länk till mantalslängden.

Berätta gärmna i en kommentar om du sett detta i mantalslängder från andra härader.

Eller tolkar jag detta fel? Är det inte hustruns namn? När jag bläddrar några sidor fram och tillbaka ser jag att husbondens namn nästan alltid följs av en kvinnas namn. Därunder kan det stå namn på både män och kvinnor på samma gård. Visst borde det betyda att det översta kvinnonamnet är hustruns namn? Alla bönder hade väl inte vuxna döttrar och vore det anställdas namn så borde väl drängarna stå först, åtminstone ibland? Helt säkert är det väl inte, det står inte att det är hustrun, utan det är min tolkning.

Hustrurnas namn förekommer bara 1662 och 1663, vad jag sett. Sedan är det som vanligt igen, med bara husbondens namn.

Inte kan mitt släktträd vara fel. Det säger en del och tittar indignerat när frågan kommer upp om hur säkert en uppgift är. Jag har tidigare berört den något känsliga frågan om hur rätt vi har, och det blev aktuellt när jag läste en del äldre inlägg i en grupp. Nu vet vi att det alltid finns risk för förväxling eller misstag när det gäller alla delar av släktforskning. Det hjälper egentligen inte hur man vrider och vänder på allt, det mesta är som myntet, tvåsidigt.

Idag säger vi att DNA inte ljuger, i den diskussion jag såg så gällde det att gamla hederliga medeltidsbrev kan inte ha fel. Det fanns ingen anledning att ljuga eftersom de som det skrevs om oftast var närvarande och många gånger satte sitt sigill under brevet.  Med en sådan klar närvaro så borde allt vara rätt. Ett sigill är inte så lätt att kopiera, så äktheten borde inte ifrågasättas. Och visst gick det att se vem sigillen tillhörde, det var ju unika för varje släkt och kunde inte blandas.  Med sådan kunskap så borde det inte vara svårt att sätta tilltro till det som stod på dokumenten.

Det finns många som dragit samma slutsatser som ovan, och byggt bevis eller indiciekedjor på den väl fastlagda kunskapen. Böcker har skrivits, släktkrönikor skapats och det under ganska många år. Och numera så är vi mer intresserade av de närmaste släktleden tack vare eller på grund av allt det som redan finns framtaget av andra, säkerligen genomgånget och kontrollerat av otaliga kunniga.

Fast det börjar komma lite funderingar på hur det egentligen var, kan man idag med säkerhet utröna vilken släkt ett sigill tillhörde. Det berättas om en regel som sa stampen, den spegelvända bild som tillsammans med ett handtag gjorde att det gick att skapa ett sigill, läsbart för andra, skulle förstöras när innehavaren dog. Hur var det då med släktskapet?  Eftersom sigillet var en identifikationshandling, kopplat till en person så fanns det kanske ingen koppling till släkten. Kan ju undra om man i framtiden kommer att påstå att bank-ID som ser lika ut, i den digitala världen, pekar på släktskap

Att det inte fanns någon copyright på sigillen blir ganska klart när man tittar på en del brev. Det finns de som ser nästan likadana ut, men kommer från helt olika släkter. Och det finns de där far och son har sina sigill på ett och samma brev där det inte finns mycket till likhet mellan dem. Kanske är det bättre att leta efter så olika sigill som möjligt för att se släktband?

Bild från Genealogiska Föreningen, Svensk Genealogisk Tidskrift,

En hel del om detta och också om många felaktiga slutsatser finns beskrivet i boken Vapenlikhetsfällan. Skriven av Kaj Janzon och med Urban Sikeborg som redaktör. Boken gavs ut som en ett nummer av Svensk Genealogisk tidskrift som nummer ett 2015. Det är intressant att läsa om hur det egentligen var, om att det var inte bara adeln som hade sigill utan det fanns bland de som på den tiden kallades ofrälse, och att det inte var ovanligt att kvinnorna hade egna sigill, eftersom de många gånger hade privat egendom och då måste kunna identifiera sig, oberoende av vilken transaktion det var.

Tycker du det är skönt att koppla bort en del av allt som händer idag, varför inte titta på lite medeltidsbrev, om inte annat för att de ofta är så fantastiskt vackra, en helt annan stil än våra mail och worddokument. Och så kan man lära sig rangordningen i samhället eftersom många brev har sigillen påsatta i ordningen med den högst uppsatta först och sedan i fallande ordning.

Den första januari 1925 förändrades svenska folkets liv för alltid. Det var då det nybildade Radiotjänst startade sina sändningar. Och snart var radion om inte var mans egendom så i alla fall ett allmänt känt och sensationellt fenomen. 

Nu hade det ju förstås experimenterats med radio i flera år innan detta. Marconi sände ett 's' från England till New Foundland 1901, 1911 fastslogs det för svensk del att ville man sända ut radiovågor fick kungen lämna tillstånd till detta. 1922 började diverse privata aktörer att sända radio kors och tvärs i Sverige, sedan bildades alltså Radiotjänst.

Med hörlurar och kristallmottagare, kunde nu både gammelmor och drängen, som kanske aldrig varit utanför socknens gränser i levande livet, höra reportage och program från helt andra delar av Sverige, kanske till och med utomlands ifrån. Och från att bara ha hört lokala spelmän på danser och fester i bygden, kunde man nu plötsligt höra klassisk musik framförd av stora symfoniorkestrar. Radion blev en samlingsplats, det föreslogs till och med olika typer av mat och dryck som var lämpliga vid 'radiokalas'. Bananen ansågs särskilt lämplig, då den kunde skalas tyst, och inte krävde någon form av porslin eller verktyg, som kunde slamra, för att ätas. 

På 1960-talet blev det stor dramatik i radions historia. Jazzen hade i nåder släppts in i etern, men rock'n' roll och pop förfasade sig det statliga bolaget, numera omdöpt till Sveriges Radio över. Det var olagligt att sända program som inte var producerade av statliga Sveriges Radio, men bara inom landets gränser. Några skickliga och idérika personer lyckades kringgå detta genom att sända från fartyg placerade utanför territorialgränsen. Först ut var Skånes Radio Mercuri, senare under den legendariska Britt Wadner omdöpt till Radio Syd. Radio Syd ansågs dock främst vara ett lokalt 'problem' nere i Skåne. Annat ljud i skällan blev det när Jack Kotschack startade Radio Nord, som låg utanför Upplandskusten, inte långt från huvudstaden Stockholm. Nu blev det stor kalabalik, Radio Nord tvingades sluta, men istället lättade de statliga kanalerna lite på restriktionerna, främst genom att starta melodiradion, vilket lockade tillbaka en del av de unga lyssnarna. 

I början av 1990-talet blev det fritt fram att starta radiostationer. En formlig explosion av radiokanaler skedde, med diverse olika musikalisk inriktning. Några av dem finns fortfarande kvar.

Nu när jag själv som nyinflyttad saknar TV, inser jag vilken enorm skillnad i människors liv radion måste ha inneburit. Som allmänbildare, musikaliskt alternativ och inte minst sällskap ensamma stugkvkällar. 

Som släktforskare gläds jag rent allmänt åt att radion numera producerar Släktband och andra program som behandlar släktforskning och historia. Det fick de gärna göra oftare! 

Källor: Wikipedia, Nationalencyklopedin

Bilden: En modern radio i Las Palmas, dock med lite underlig tidsuppfattning... Foto: författaren 

Anders Hedlund och andra hustrun Anna Stenlund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Anders "Skomakar-Ant" Hedlund föddes 6 oktober 1855 i Ljusvattnet, Burträsk som son till Johan Anton Andersson, barnfödd i nämnda by och hans maka Anna Lovisa Nilsdotter, bördig från Burvik i Skellefteå socken. 1869 flyttade Anders med sina syskon och föräldrar till den lilla byn Björknäs, strax norr om Stora Blåbergsliden i Burträsk socken.

"Laskar-Ant", som han också kallades, lärde sig till skomakare i Luleå. En oktoberdag 1880 vigdes han med Anna Fredrika Lindahl född 18 juli 1860 i Stora Blåbergsliden, Burträsk, som dotter till Olof Olsson Lindahl samt hans hustru Johanna Olofsdotter. Anders och Anna fick sönerna Fredrik och Konrad. De bosatte sig i ett torp i Björknäs. Familjen hade en ko, får och några getter. 1884 bosatte sig familjen Hedlund i Degerlund, också inom Burträsk socken. Där föddes dottern Anna Lovisa. 1886 flyttade familjen tillbaka till Björknäs. Ytterligare fem barn, fyra söner och en dotter, såg dagens ljus där. Sonen Olof Helmer dog av difteri 6 år gammal 1893.

21 september år 1900 avled Anders Hedlunds hustru Anna. Tretton dagar efter sin 51-årsdag (1906) gifte "skomakar-Ant" om sig. Han gifte sig med ytterligare en Anna. Denna gång med Anna Karolina Stenlund född 1876-07-26 i Lilla Blåbergsliden, dotter till inhysehjon Fabian Stenlund, barnfödd i nämnda by och hans maka Emma Karolina Abrahamsdotter, härstammande från Brännbergsliden.

"Ant" Hedlund var fattig och klarade inte av att ta hand om alla barnen. Därför fick sonen Konrad, från första giftet, växa upp hos sin faster och hennes man i Stenbäcken, Burträsk. Sonen Andreas fick plats hos en familj i Brönstjärn. I "Ant" och Anna född Stenlunds äktenskap föddes fem barn.

Anders Hedlunds huvudsakliga försörjning var att han tillverkade skor. En dag gjorde han nio skor. Ungefär när han gifte sig för andra gången fick han 75 öre i betalning för ett par kängskor. Han var ofta till Ljusvattnet och tillverkade skor. I ungdomens dagar hade han huggit sig i sitt vänstra knä, varför han blev stelbent och liksom "hoppade fram". Han var dock mycket vig och bra på att åka skidor.

1915 flyttade "Ant" och Anna med sina barn till Stenbäcken, Burträsk nära Rismyrliden inom Skellefteå socken. Samma år flyttades torpet i Björknäs som Hedlunds bott i till norra Tväråbyn, Burträsk.

En stor sorg för "Ant" var när han tvingades att följa äldste sonen Fredrik och hans familj till graven. Fredrik var gift med Anna Englund från Innansjön. De hade fyra barn och bodde också i Stenbäcken. Familjen var hårt drabbad av lungsot eller tuberkulos som det ju också heter. Det berättas att familjen hade hyst en luffare och fått in smittan i huset på så vis. De hade använt samma fäll som luffaren tidigare hade haft. Alla fyra barnen dog, två i lungsot. Av samma sjukdom avled även Anna och Fredrik, 1915 respektive 1920.

Anders "skomakar-Ant" Hedlund själv gick bort 12 januari 1923 i sviterna av lunginflammation och hjärnblödning. Efter hans död flyttade änkan Anna till Ljusvattnet, Burträsk tillsammans med sina fyra barn. I samband med detta flyttades familjens stuga från Stenbäcken till Nyfors, Skellefteå socken, där den monterades upp igen.

Änkefru Anna Hedlund hade i hela sitt liv varit frisk. Hon hade aldrig haft några höga krav på livet men hon var snabb och duktig på att arbeta. Hon hade också ett visst överskott av energi, vilket alla beundrade henne för. I ungdomen arbetade hon som piga i Stensträsk och Källheden, Burträsk. En stor bedrövelse för henne var när sonen Gunnar omkom vid badning i Risån 16 juli 1934. Han var då gift och efterlämnade maka samt tre minderåriga barn. I Ljusvattnet fick Anna i slutet av sitt liv god omvårdnad av yngsta dottern med make. Där slutade hon sina dagar efter några dagars sjukdom, just hemkommen från en resa den 6 juli 1954.

Källor: Kyrkböcker, tidningsnotiser och andra skriftliga uppgifter.

I sommar har jag brottats med ett släktforskningsproblem som jag inte får någon rätsida på. Det är min anfader Anders Svensson som bodde i Hunnestad socken öster om Varberg och dog där 1782. Hans son Sven är min ana.

Anders Svensson och hustrun Petronella Larsdotter finns med hemma hos sonen på Hunnestad nr 6 i Hunnestads sockens äldsta husförhörslängd från 1777-1810 (se bilden ovan, från Arkiv Digital). Där står det att Anders var född 1708. Jag har inte hittat någon Anders Svensson född 1708 i Hunnestad, varken på Börje Hindriksgård, som Hunnestad nr 6 också kallas, eller på någon annan gård i Hunnestad by.

Tidigare i livet, när de var unga och nygifta och barnen började komma, bodde Anders Svensson och Petronella Larsdotter på en annan gård i kyrkbyn, granngården Hunnestad nr 5, som också kallas Bengt Andersgård (se bilden nedan, från Arkiv Digital).

Att de halländska gårdarna har namn efter personer ska bero på att de vid första mantalsskrivningen efter att Sverige tagit över Halland från Danmark 1645 fick namn efter sina dåvarande brukare.

Jag har inga ledtrådar till varifrån Anders Svensson kom. När han gifte sig 1736 kom Anders från Hunnestad, det är allt vi får veta.

Hunnestads äldsta kyrkbok är CI:1 och den har uppgifter ända från 1615, på dansktiden. Den är förd topografiskt, alltså gårdsvis. Så födslar, vigslar och dödsfall redovisas gård för gård. Det gör det ju enkelt när man letar efter någon på en viss gård, vilket jag gjort. Jag har letat efter Anders Svenssons födelse på både Hunnestad nr 5 och nr 6. Det var han som kom från Hunnestad, Petronella var född i Sibbarp 1714.

På Bengt Andersgård föddes ingen Anders Svensson under ett rimligt tidsspann. På Börje Hindriksgård föddes en Anders Svensson 1709 och som dog 1711. 1712 föddes hans lillebror som fick samma namn. Föräldrarna hette Sven Björnsson och Karin Mårtensdotter. Det här hittade jag för några år sedan och drog slutsatsen att detta troligen var min anfader Anders Svensson, som senare uppges vara född 1708. Att prästerna någon gång tar fel på åren har vi nog sett lite här och där i kyrkböckerna, även om fyra år fel känns i mesta laget. Men jag har stött på fler sådana exempel, när det funnits ett äldre syskon som dött och att prästen förväxlat dessa. I det här fallet har t ex hustrun Petronellas födelseår skrivits 1716 i stället för det korrekta 1714 i den äldsta husförhörslängden.

Men det här är ju en osäker slutsats.

Anders Svensson är anfader till min morfars far och han hade en syster som hette Albertina och som emigrerade till Amerika 1872. Det gjorde hon för att hon blivit mormon och hennes barnbarnsbarn idag är fortfarande mormoner. Därmed är de också flitiga släktforskare. Säkert känner du till mormonernas stora arkivsamlingar med digitaliserade kyrkböcker och andra handlingar från länder runt om i världen.

Albertinas barnbarnsbarn och jag har på senare tid diskuterat vår gemensamma släktforskning. Hon forskar en hel del själv men har också tagit hjälp av en släktforskare inom mormonkyrkan i USA. Denne har hittat en annan Anders Svensson än den jag hittat. Det är Anders Svensson född 1708 på Gunne Tygessons gård i Ljungstorp i grannsocknen Gödestad. Hans föräldrar bodde kvar i Gödestad till sin död så familjen hade inte flyttat till Hunnestad men det kan ju Anders ha gjort och varit dräng på en gård där.

Problemet är att jag hittar ingen tydlig koppling mellan denne Anders Svensson och den som är min förfader. Vad är det jag inte ser? Vad är det jag missar?

Bland de dopvittnen som finns vid Anders och Petronellas barns dop finns några namn som kanske kan kopplas till familjen i Gödestad, men det känns ändå osäkert. En fadder vid ett av barnens dop hette Gunne Svensson och Anders i Gödestad hade en bror med det namnet. Det är den ende av dopvittnena som skulle kunna vara syskon till Anders Svensson. Faddrarna är inte inskrivna vid alla barnens dop, så det är inga fullständiga uppgifter. Något som kan peka åt det här hållet är också att Anders i Gödestads mor hette Anna Eriksdotter och vid barndopen var det en Bengta Eriksdotter och en Karin Eriksdotter som var faddrar, som alltså skulle kunna vara mostrar till Anders Svensson.

Det är svårt när det inte finns flyttlängder så att man ser hur folk flyttade. Anders Svensson är ju ett vanligt namn och det går ju inte att bara ta för givet att för att han föddes 1708 så är han den rätte. Mantalslängder har inge gett någon ledning och bouppteckningar från den tiden har jag inte hittat.

Diskussionen med min släkting i Amerika går varm och just nu väntar jag på ännu ett svar från henne. Vi hjälps åt, vilket är väldigt givande.

Källhänvisningar (Arkiv Digital):
Hunnestad (N) CI:1 (1615-1754) Bild 520 (AID: v92666a.b520, NAD: SE/LLA/13161)
Hunnestad (N) AI:1 (1777-1810) Bild 12 / sid 15 (AID: v92656.b12.s15, NAD: SE/LLA/13161)
Hunnestad (N) CI:3 (1755-1805) Bild 1320 / sid 253 (AID: v92668a.b1320.s253, NAD: SE/LLA/13161)
Gödestad (N) CI:1 (1688-1805) Bild 260 (AID: v92407a.b260, NAD: SE/LLA/13134)

Tillägg 24 augusti 2021:
Efter flera tips från släktforskare, bl a i halländska släktforskargrupper, så är jag ganska säker på att det är Anders Svensson från Gödestad som är den rätte. Han är vittne vid minst två av Gunne Svenssons barns dop och det tyder ju på släktskap. Ibland missar man det uppenbara. Nu ska jag undersöka den här familjen lite till och se vad kyrkböckerna har att berätta. Tack till alla som gett råd och tips!

Ibland kan släktforskningen innebära att letandet tar sig in på okända vägar.  Allt är inte svenska kyrkböcker eller arkiv som finns förvarade väl, och förhoppningsvis avfotograferade så att långa resor kan undvikas. Det dyker upp allehanda namn eller platser som gör att intresset för att fortsätta letandet efter nya trådar bara ökar.  Om det sedan finns något intressant bakom första kröken så finns det kanske ännu mer bakom nästa och på så sätt så kommer man förr eller senare till något som kanske inte ens fanns i fantasin från början.

Jag har en ganska flitig kommunikation med olika amerikaner som letar efter rötter eller har berättelser om olika händelser. Det går ibland lätt att hitta det de letar efter, men ibland är det helt omöjligt. En del historier som gått i arv i familjen kan innehålla intressanta uppgifter, andra kan ha så stora fel så att det inte går att förstå tokigheterna. De som berättar om hur kungligheter har varit inblandade är ju ofta sådana som så småningom visar sig ha en ganska liten sanning i sig.

Det kom en liten fundering kring ett gårdsnamn, som det berättades om i en släkt, och några namn som kanske kunde ge vidare information. Historien hade en del att göra med att den ursprungliga familjen i Sverige hade kontakt med någon som blev väldigt känd, men vem det var visste inte den som frågade. Man kan ju undra hur den historien förts vidare?  Det jag fick var Aranas, Knapp och en tidig emigration, dessutom kanske den berömde hette John Alfred.  Riktig hur detta hängde ihop visste inte vederbörande, men det fanns ett kändisskap med i bilden.

Att Aranas borde vara Aranäs är troligt, och det finns det en medeltida borg som heter och att det finns en kändis kopplad dit vet kanske många, jag tänker på Jan Guillous hjälte Arn. Men han kan det ju inte vara och de medeltida stormän som fanns där kan ju knappast blivit kändisar i USA. Det fanns flera andra spår, Gränna var ett men inte hittade jag något där. Funderingarna fortsatte och trots ett antal försök att få fram fler uppgifter ur historien från dem amerikanske kontakten så blev det stopp i funderandet. Att det funnits många kända svenskar i USA, det råder det inget tvivel om, det gäller ju bara att hitta rätt person, egentligen svårare än att hitta en nål i en höstack.

När det gått mer än ett år efter det första försöket så fick jag fler uppgifter, de hade haft en släktträff och frågan om den här kände personen var uppe. Nu var han sångare sas det och det fanns de som trodde att han bott i, eller hade släkt i, Worcester, Massachusetts. Det kanske kunde vara ett spår.  
Riktigt när det här Worcesterspåret kunde vara aktuellt framgick inte, men den tidiga emigration det talas om kunde också avgränsas till runt 1870, och då var det inte de stora massorna som drog iväg.
Boken Swedes in Worcester måste konsulteras, fanns det en berömd sångare nämnd, som kommit den angivna tiden. Första läsningen gav inte det jag hoppats, men andra, när tankarna fick spela lite mer fritt gav ett uppslag.

Unknown photographer, Public domain, via Wikimedia Commons

Om vi ändrar lite på stavningen, tänk att ett n kan ha betydelse, till Arnanäs, och Knapp till Knopp, så hamnar vi i Skepperstad socken och där bor Johannes Petterson Knopp, fast ibland ser det ut som Knapp, och han och hans familj emigrerar 1868-1869 i några omgångar. En av sönerna heter Johannes Alfred, bara 8 år gammal vid resan till Amerika. Denne J A bodde i i början på 1900-talet i Worcester och han hade det efternamn som hans pappa valde när han kom till det nya landet, om det var efter grannsocknen eller annat vet vi inte, men Hultsjö kan ju vara en bra förklaring till Hultman.

Numera vet jag en hel del om J A Hultman, en man som kallades Solskenssångaren och var mäkta populär under första halvan av 1900-talet i USA, men också bland församlingar i Sverige. För det var mestadels i kyrkor han sjöng. Tänk vad en fråga kan leda till, de fick svar och jag fick lära mig en del nytt.

Det är bara att inse - sommaren lider mot sitt slut. Men då kan man ju alltid sätta igång att blogga igen. Hoppas alla är tillbaka pigga och friska efter semestrarna!

Min rätt så kaotiska sommar lystes upp av en liten resa till Dalarna. I Grangärde lotsade vår outtröttliga ciceron Barbro oss till många av de platser där mammas anor levde framför allt under åren 1700-1850. Även om de flesta av byarna och gårdarna nu var försvunna eller ombyggda till oigenkännlighet, kändes det ändå bra att ha fått se de ställen man antecknat från kyrkböcker och annat under åren. 

Men den mest sällsamma upplevelsen var kanske ändå Skattlösberg och Luossa. Stugan där Dan Andersson föddes och senare återflyttade till. 

Jag har tidigare nämnt i bloggen att jag troligen inte är släkt med Dan Andersson, trots ganska djupa rötter i samma område. Jag skulle troligen inte heller dela skaldens politiska eller religiösa värderingar. Men ända sedan jag hörde hans dikter i toner framför allt av Hootenanny Singers i början av 1970-talet, har jag fascinerats av Dan Anderssons fantastiska förmåga att förvandla orden till bilder. Vackra bilder, till och med när innehållet var mörkt eller sorgset. 

Det var ganska mulet, men regnet höll upp när vi lämnade bilarna och svängde in på den bredklippta gångvägen mot Luossastugan. Det sluttade brant utför, för att så småningom vända uppåt igen. Bara ett par äldre stugor fanns längs vägen. Det dröjde inte länge förrän jag skådade ut över 'Luossas ljunghed' och insåg att där kanske Dan lekte med sin lillasyster och många år senare skrev 'Till min syster' med frodiga beskrivningar av naturen där de växte upp. Nästan framme vid Luossastugan vände jag mig om och såg skogarna och de blånande bergen långt borta. Och förstod plötsligt meningen 'Det är något bortom bergen' ur 'Omkring tiggarn från Luossa' på ett mycket mer konkret sätt än tidigare. 

Vi hann få en halv guidning av Luossastugan, och vi var inne och tittade, förstås, men vi hade en tid att passa, och var tvungna att återvända. Tillbaka längs de djupa backarna, en sista blick över Luossas ljunghed.

Sedan tillbaka till bilarna och vår egen tid igen. 

Ett starkt minne, men jag har flera. .Forts kan absolut följa!

Bilden: 'Det är något bortom bergen...' Utsikt från Luossa. Foto: författaren

Magnus och Elin Vestman. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Nils Johan Magnus Vestman föddes 1877-08-29 i Kalvträsk, Burträsk som son till handlaren samt bonden Nils Olofsson Vestman, bördig från Grisbacka, Umeå och hans hustru Sofia Josefina Persdotter Lundström, barnfödd i Kalvträsk. Magnus, som kallades för "Manne", hade nio syskon, endast två av dessa, en bror och en syster, levde till vuxen ålder. Systern var min morfars mor.

"Manne" bodde hela sitt liv i Kalvträsk. Liksom fadern som var handlare, kom "Manne" också in på samma bana. Redan som liten pojke följde han sin far på olika affärsresor. I Medle, Skellefteå hittade "Manne" sin blivande hustru Elin "Ellen" Emilia Magdalena Burlin född 1877-04-03 i Kattisträsk, Norsjö, dotter till Zakris Vilhelm Burlin, barnfödd därstädes och hans hustru Johanna Emilia Rönnmark, härstammande från Ytterstfors, Byske. Ellen växte upp i en syskonskara på nio barn. 1897 hade hennes familj flyttat till Medle. 1899 vigdes "Manne" och "Ellen".

"Manne" och "Ellen" blev föräldrar till 13 barn, tre av dessa dog som små. Magnus Vestman öppnade egen handelsrörelse i Kalvträsk 1907. Från början var affärsverksamheten inte så storskalig eftersom han vid sidan om hade ett jordbruk att sköta.

I takt med att barnaskaran växte, liksom arbetskraften, utökades både jordbruket och affärerna till att omfatta de större i orten. På senare år ägnade sig Vestman åt trävaruaffärer. Otaliga var de kronstämplingar som han förädlat.

Som människa och vän var Magnus Vestman känd som en gemytlig samt tjänstvillig personlighet. Uppskattad av såväl kunder som vänner, för han var alltid glad och skämtsam i livets alla skeenden.

Hustrun Ellen var mycket ideellt intresserad. När IOGT-logen Härolden bildades hösten 1904 var hon en av medlemmarna. När Ellen fyllde 55 år 1932, var hon den enda kvarvarande chartermedlemmen (medlem som varit med sen starten) i logen. Inom logen utförde hon ett gott arbete. Hon var en god och vänsäll människa, varför hon hade erhållit allas uppskattning.

Trots olika prövningar i livet höll "Manne" och "Ellen" humöret uppe. 1917, under pågående världskrig, tvingades de att följa äldste sonen John till graven. Han avled i sviterna av tuberkulos, blott 16 år. Två år senare dog även sonen Axel fyra år. 1929 gick sonen Gunnar bort 23 år.

Ett smärtsamt dödsbud nådde Kalvträskbygden på påskaftonens morgon 8 april 1939, mälande att handlanden Magnus Vestman hastigt avlidit under natten.

Makens bortgång tog "Ellen" hårt. Det höll på att krossa henne men hennes starka livsvilja vann över det hårda slaget. På senare år var hennes hälsa sviktande, en enträgen ledvärk gjorde "Ellen" delvis oförmögen att arbeta, men oavbrutet fortsatte hon med sina arbetsuppgifter. I hemmet var hon en solstråle för sin familj och alltid mån om deras bästa. Hon somnade plötsligt in i hemmet söndagen 31 mars 1946, 68 år.

Häxmorden i Sverige på 1670-talet är kända av släktforskare. Många har nog hittat anor bland de många kvinnor som avrättades i ett av de största massmorden i Sverige. Värst drabbades Torsåkers socken i Ångermanland där 71 personer halshöggs och brändes 1675, anklagade för trolldom.
Det är inte så länge sedan, egentligen. Åtta-tio generationer före oss.

Här upp på berget i Torsåker avrättades kvinnorna som dömts för trolldom. Foto från Wikipedia.

Idag vill jag tipsa om en serie dokumentärprogram i Sveriges Radio om häxmorden och som sänds nu i sommar. De finns också som poddsändningar. Programmen är gjorda av två journalister, den ena med en anmoder som avrättades, den andra med en anfader som vittnade mot sin kusin.

På 1900-talet, när det gått nästan 300 år, började man efterforska information om häxprocesserna och lyfta fram dem i ljuset igen. Att det skjutits undan i minnet är inte svårt att förstå, människor vill glömma det som är svårt. De som överlevde, de som kunde berätta, var ju de många makar, barn och andra släktingar som vittnat vid rättegångarna och därmed sänt sina anhöriga i döden.

Helene Bure Wijk har anor som avrättades. Hon har skrivit sin magisteruppsats vid Högskolan i Dalarna om häxmorden i Torsåker och hon medverkar i radioprogrammen och hennes uppsats finns på högskolans webb.

Tidigare i sommar läste jag en bok om en av de kvinnor som avrättades som häxa i Stockholm. Den handlar om Malin Matsdotter, som kallades Rumpare-Malin och kom från Finland. Hon dömdes och är den enda av kvinnorna som brändes levande på bål. Boken heter "Häxmodern" och är skriven av den finske historikern Marko Lamberg. Boken rekommenderas om du vill veta mer om hur processen gick till och i vilket källmaterial du kan hitta mer information.Om Malin Matsdotter finns det också ett dokumentärradioprogram från Sveriges Radio.

Jag rekommenderar också boken "Vägen mot Bålberget" av Therese Söderlind, en dokumentärroman om häxprocessen i Torsåker.

Vem ska jag tro på, tro på, tro på. Det kan man fundera på, fast den första meningen kommer från en sång av Thomas Di Leva och det hoppas jag du tror på när jag säger det, Men för att fortsätta ifrågasättandet som döljer sig bakom orden, så kan man koppla det till släktforskningen. Finns den ultimata sanningen någonstans, kan jag vara riktigt säker på det som jag plockat fram ur olika källor.  Vad kan jag tro på, och vad kan jag inte tro på. Räcker det med en notering någonstans, kanske skriven av en okänd hand, i ett brev till någon. Eller måste uppgiften finnas i det som definieras som kyrkbok för att vara något man ska tro på, Ja, det finns nog olika syn på detta, precis som så mycket annat inom släktforskningen.

Kanske är det så att det behövs trovärdiga uppgifter från mer än en typ av källa för att det ska vara sant, eller kanske ska vi skriva att det upplevs som sant, för någonstans finns det kanske ett fel i alla fall. Om en uppgift från en så modern uppfinning som DNA-test sammanfaller med en uppgift från en skumögd präst i en liten församling där alla kända alla, är det säkert då. Fast vad har egentligen prästens skumögdhet med det att göra, kunde det bli fel familj eller fel rad som ett namn hamnade på och sedan blev allt fel, eller ska vi tro att han kollade lite extra.

Foto från GFs bibliotek, i författarens ägo

Idag så hittade jag kopplingen mellan en skåning och en ung amerikan. Kanske inte så ovanligt, det händer ju både nu och då, men den här gången var det lite extra roligt eftersom vi kunde använda gamla och nya uppgifter. Ett DNA-test visar på att det borde finnas en koppling ungefär 4 generationer bort, och det kan ju inte vara så svårt. Men det hjälpte inte att kolla där eller en generation bort, för längre bort borde idet inte vara om storleken på träffen tolkas rätt. Men det fanns ju ett spår till, ett spår från Y-kromosomen, som en del påstår inte går att använda i släktforskning utan bara är av intresse för stenåldersletande. Det borde finnas på en rak faderslinje, fast det var inte en riktig fullträff. Och visst fanns kopplingen där, visserligen sju generationer bort vilket inte borde vara rätt, men kusin och dubbelkusingiften ställde till det, och där behövdes den gamla kyrkboken för att förklara det,

Och på tal om att tro på, hur är det med säkerheten i mitt träd, har jag läst rätt, har jag satt min tilltro till rätt uppgifter. Det finns hos mig ett litet gnagande tvivel ibland, om jag tolkat alla krumelurer rätt. För att bättra på min tilltro till mig själv, så försöker jag leta upp de kvinnolinjer som går långt bort, där det inte brunnit böcker eller liknande förluster, och vända vid den äldsta kvinnan för att gå framåt till nutid. Om jag hittar någon nu levande så är det intressant att försöka intressera denna för en test av mitokondrien, den som gör att vi kan följa den raka mammalinjen.   Blir det samma haplogrupp på den personens test som på startpersonen i trädet, så är sannolikheten stor att uppgifterna stämmer. Blir det en annan grupp, då vet jag med bestämdhet att jag har fel, och att jag trott på något som jag inte borde gjort. Det är en lösning för att svara på frågan om Vem ska jag tro på?

Karesia och Sven Svensson. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karesia "Kajsa" Augusta Sofia Wimmerdahl föddes 1903-02-19 i Skellefteå stad som dotter till snickaren Karl Johan Oskar Wimmerdahl, barnfödd i Västertelje församling och hans hustru EMMA Elisabet Tornéus, bördig från Piteå stad. 20 år gammal avlade Karesia småskollärarexamen vid seminariet i Skellefteå. Hennes första tjänstgöring som lärarinna var vid skolan i Lidberg inom Skellefteå landsförsamling. Där verkade hon fram till 1930 när hon erhöll plats som lärarinna vid skolan i Karsträsk, en tjänst som hon hade i flera års tid. Därefter var hon verksam som lärarinna vid Moröns skola i Skellefteå, i Bergliden och Finnfors. 1942 vigdes Karesia med hemmansägare Sven Anders Svensson född 1908-10-23 i Finnfors, son till godsägare Nils Svensson, barnfödd i Skorped, Västernorrland och hans hustru Helena Karolina "Lina" Hedlund, bördig från Krångnäs, Skellefteå. Karesia och Sven bosatte sig i Finnfors där de övertog hans föräldrars jordbruk. Karesia tjänstgjorde där en tid som lärarinna. Från 1948 tjänstgjorde hon dock som lärarinna vid skolan i Klutmark, vilket blev hennes sista arbetsplats. Tack vare sin okonstlade och enkla personlighet hade hon gjort sig uppskattad i sin omgivning och skaffat sig många vänner. Såsom lärarinna var hon mycket duktig och omtyckt. I hemmet avled Karesia 1 april 1964, vid en ålder av 61 år.

1931 blev Sven Svensson anställd vid Rönnskärsverken i Skelleftehamn. Där var han till 1940. Sedan dess ägnade han all sin tid åt sin fars jordbruk som han övertog 1936. 1952 fanns 6 kor och 1 häst på gården.

1965 avskaffade Sven Svensson djuren på gården och drev jordbruket vidare utan kreatur. Han var politiskt intresserad och var bland annat ledamot i Skellefteå kommunalfullmäktige som Folkpartiets representant, skiftesgodeman, ledamot av taxerings- och socialnämnden. Dessutom var han valnämndens ordförande. Som person var Svensson sympatisk och avhållen. Sven somnade in 29 oktober 1978, 70 år ung.

Vi släktforskare gläds ju extra mycket åt saker som gått i arv från tidigare generationer eller som hittas i en bortglömd kartong när en äldre släkting gått bort. Allra helst om vi direkt kan förstå vad det är och vems det varit.

Min mamma var en ordningsam människa, vilket jag är tacksam för. Hon gick bort 2009 och innan dess hade ingen av oss syskon, hennes barn, intresserat sig särskilt mycket för släktforskning och släktklenoder. Men hon förstod nog att intresset skulle komma en dag så hon hade skrivit på lappar och lagt ihop med en del saker som är arvegods. En sådan sak är hennes farmors psalmbok som farmodern fick av sin fästman när hon 1877 förlovade sig med min morfars far. En del annat finns också sparat.

Men inte bara saker kan gå i arv, utan också växter. Det tycker jag är extra roligt. Till vår lägenhet här i stan har vi ingen trädgård men jag hade trädgård där vi bodde tidigare. Till den fick jag några vinbärsbuskar av min pappa. Han hade tagit skott från de vinbärsbuskar mina föräldrar hade i sin trädgård. Buskarna frodades och växte på sig hos mig i flera år. När båda mina söner hade skaffat hus med egen trädgård tog jag nya skott av vinbärsbuskarna från deras mormor och morfar och nu växer de buskarna och ger bär till en tredje generation, mina barnbarn. När maken och jag flyttade för två år sedan var det med en viss sorg jag lämnade mina vinbärsbuskar men är väldigt glad för att de växer hos mina barn.

Vinbärsbusken hos min ene son växer på sig. Urspunget till busken stod i mina föräldrars trädgård i Långås i Halland. Eget foto.

För kanske tio år sedan gjorde vi en släktutflykt tillsammans med min pappa och ett par av mina bröder och svägerskor. Då letade vi upp den torpgrund som finns kvar efter torpet där min farmors föräldrar bodde på 1880-talet. Den ingår i en torpinventering som gjorts av Rolfstorps hembygdsförening (det tackar jag för!) så den var lätt att hitta och min pappa visste var den skulle vara. Där växte massor av vintergröna och en av mina svägerskor tog med sig några revor. Nu växer den i deras trädgård. Jag vet inte om vintergröna är en planterad växt och hur länge den överlever på samma plats men tanken finns ju att den kan ha växt där när farmors föräldrar bodde där.

Här låg min farmors föräldrar torp fram till 1888. Numera har vintergrönan speritt sig över hela tomten. Foto: Thomas Lundborg.

Blommande vintergröna. Eget foto.

En av mina mostrar har berättat för mig att hon har blommor i sin trädgård som hon fått av senare ägare till den gård där min morfars farmor växte upp. Blommorna heter snöklockor och jag har inte sett dem någon annanstans. Kanske var de vanliga förr.

Det här tycker jag är fint, att växterna finns kvar i släkten.

Jag måste också berätta om en släktforskare jag haft kontakt med. Hans morfar växte upp i ett torp i närheten av vårt förra boställe och som jag bloggat om. Resterna av torpgrunden finns kvar men är inte skyltade och man behöver känna till var det är för att hitta dit. Därför hörde han av sig till mig tidigare i år, för han ville besöka platsen. För ett tag sedan fick jag veta hur det gått. Han berättade då också att syrenerna som växer vid det hus där han själv växt upp i Stockholm kom från det här torpet. Han hade kommit ihåg det när han var på plats, att hans morfar och mamma besökt platsen för torpet på 1940-talet och då haft med sig syrenskott hem. Det värmer att få veta sådant.

Säkert är det många av er som har krukväxter av skott från föräldrars eller tidigare generationers krukväxter. Det är också fint att ha och mycket lättare att ta med sig än en stor vinbärsbuske eller en syrenhäck.

Syrenhäcken där vi bodde  tidigare, i Helgerum i Småland. Eget foto.

Kan man ta semester från släktforskningen?  Kanske en fråga som vissa inte ens tycker man kan ställa, för inte kan man bara låta bli att fundera i släktforskningsbanor bara för att det är ledigt från de plikter som man i vanliga fall har.  Eller hur är det, tar du ledigt från alla funderingar kring släktskap, härstamning och kyrkböcker under det som vi kallar semestertid. Ett begrepp som i och för sig kan diskuteras, om man inte är aktiv på arbetsmarknaden kan man då ha semester. Finns det en enda pensionär som tar semester. Fast det är en annan fråga som vi kan överlåta till andra att besvara.

Det finns mycket intressant att göra under sommarens ljusa dagar, och även om vi inte kallar det semester, så är det många som upplever nya miljöer under den här tiden. I år kanske mer som vistelse i närområdet och upptäckter av tidigare närmiljöer som inte varit så kända. Och då kan man fundera på historia och människoöden.  Hur var det för länge sedan i det hus man är i, hur var det i grannbyn eller vad hände i det kvarter som en övernattning sker i.

Då är det bra med en dator och möjligheten att slå upp en kyrkbok eller liknande och kolla hur det var för en tid sedan. Sitter man i ett hus som de påstår byggdes runt 1820 så finns det en historia, det gäller bara att få den förtäljd. Säger de att ett annat hus på tomten lär vara byggt i slutet på 1600-talet så förstår många att det finns många livsöden knutna till den enkla byggnaden. 

Foto av författaren. Ytterby

Just nu sitter jag i det som en gång var sidobyggnaden till ett större hus. Här fanns det pigkammare i ena delen, en enorm bakugn och ett kök i en del och på vinden fanns drängstugan, med egen ingång och en smal trapp upp. Hur var det att bo här, kanske pigan Brita Nilsdotter, född 30 mars 1782, kan berätta om hur det egentligen såg ut, hur var det att gå på de golvtiljor som fortfarande ligger kvar. Fungerade värmehållningen, trots de tunna väggarna och drog det mycket från den tunna dörren.
Undrar om det var skönare att sitta i rummet med den varma ugnen, under kalla nätter med vinande vind.

Drängen Olof, som saknar betyg enligt prästen, hade det kanske varmare i sitt krypin som låg ovanför den stora ugnen, men hur var det på sommaren. Direkt under taket som värmdes av den tidiga solen och med ugnsvärmen kvar sedan kvällens bak, så behövdes nog fönstren vara öppna, trots alla flugor.  Olofs betyg förresten, var egentligen inte saknat, det fanns hos Ljungstedt, vem det nu månde vara. Kanske får jag veta det om jag kollar böckerna lite till, men just nu får jag nöja mig med att fundera på om Olof fick tillbaka sitt betyg när han lämnade sitt utrymme och drog vidare.  Att han flyttade vet jag, men det syns inte vart så det är inte lätt att veta vad nästa präst skrev, eller var det samma präst som visste var betyget fanns som skrev hans nya adress i samma socken.

Tänk om de kunde berätta, de som finns antecknade som boende i huset, om hur det egentligen var. Som det är nu så vet jag att de funnits, och kan fantisera om deras liv, och det får räcka långt, så här i semestertider.

Axel Edqvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Axel Edqvist föddes 9 mars 1888 i Stavvattnet inom Lövångers socken som son till J.P. Eriksson och hans hustru Johanna Gustava Holm. I unga år arbetade Axel som skomakare. Cirka 1910 tog han sig efternamnet Edqvist. 1911 gifte han sig med Ingeborg Elisabet Tufberg född 1882-05-29 i Vallen, Lövånger, dotter till soldat Per Efraim Tufberg och hans maka Karolina Vahlberg. I Axel och Ingeborgs äktenskap föddes tre barn, varav det äldsta levde i endast två dagar. 1915 flyttade makarna Edqvist, deras barn och Axels föräldrar till Bissjön där de köpt ett hemman. Axel uppodlade hemmanet med två hektar. 1943 fanns en häst, tre kor, två ungdjur, en gris och ett får som djurbesättning på gården.Ingeborg Edqvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Under tiden i Bissjön började Axel att intressera sig för sågverksrörelser och han var delägare i en motordriven såg. Med tiden blev han en "skogskarl" och arbetade åt firman A. Huss & Co i Lövånger som tummare (virkesmätare). Hemmanet i Bissjön såldes cirka 1946. Axel och Ingeborg flyttade då till en mindre gård på Strömbacken i Lövånger. Axel ägnade sig efter flytten åt skogsaffärer på heltid. Han var skogsfaktor och uppköpare. Därefter blev det Norrlands tunnindustri i Örviken för hans del. Han var högt uppskattad bland sina kollegor och utförde sina arbetsuppgifter till full belåtenhet. Som person var Edqvist pratglad och trevlig. Han hade ett gott humör och var ständigt skojfrisk.

Ingeborg var en driftig och duktig husmor. Arbetsglädje och en aldrig vikande framtidstro var signifikativt för hennes livsgärning. Hon var en gedigen person och hade ett gott hjärta. Gästvänlig och hjälpsam mot alla hon mötte, hade fru Edqvist varit den godhjärtade grannen samt vännen. Ingeborg var religiöst intresserad och deltog aktivt i missionens arbete. Fridfull, som hon var, ägnade hon sin tid åt hemmet och familjen.

På Hemgården i Lövånger insomnade Ingeborg Edqvist lördagen 25 juni 1966, 84 år gammal. Axel levde till måndagen 1 februari 1971 när han också slutade sin vandring på jorden. Han blev nästan 83 år.

I Badelunda socken där jag bor finns rester efter ett gammalt fattighus och ett nyare fattighus. Dessutom finns det gamla ålderdomshemmet från 1930-talet kvar men är en privatbostad idag. De tre byggnaderna är spår efter den historiska åldringsvården i socknen.

Först hade vi rotehjon, sedan fattighjon på fattighusen och sedan kom ålderdomshemmen för ungefär hundra år sedan i Sverige. Rotehjonen flyttades mellan olika gårdar i roten i en socken och vistades en period på varje gård för att bli försörjda. Det var den gamla äldreomsorgen, där de arbetsföra delade på försörjningen av dem som inte längre kunde arbeta och inte hade andra möjligheter till försörjning, till exempel vuxna barn som kunde ta hand om dem.

Under 1800-talet blev det vanligare att fattighus byggdes i socknarna, ett eller flera. På fattighusen bodde inte bara de gamla utan också de som var var fattiga av andra skäl och inte kunde förtsörja sig, t ex änkor med flera barn eller föräldralösa barn som inte blev omhändertagna som fosterbarn i någon familj. Ibland när jag sett det i husförhörslängderna, ensamma barn på fattighuset, då har jag tänkt att de var fosterbarn till fattighusföreståndaren eller bara var skrivna på fattighuset men bodde hos någon släkting. Men så var det nog oftast inte, det finns vittnesmål från barn om uppväxt som ensambarn på fattighus.

En bit in på 1900-talet hade man ändrat synen på äldrevården. Då fick vi ålderdomshem i stället, med vårdpersonal och god skötsel. Allt ändrades ju inte över en natt men samhället tog en ny riktning i synen på äldreomsorg.

Att jag kom att fundera på äldreomsorgen och mer specifikt i Badelunda socken kommer sig av att jag hittade lämningar efter ett hus i skogen några månader efter att vi flyttat hit 2019. (Det är förstås hittat av många andra också.) Jag såg det från en stig när jag var ute på en skogspromenad och då måste jag givetvis undersöka det. Det är inte en torpgrund av stenar utan lämningar av ett lite nyare hus med gjuten grund av betong. Sedan hittade jag det på Fornsök och har även hört mig för med Badelunda hembygdsförening och fått veta att det är resterna av ett fattighus.

Så här ser resterna av husgrunden ut (egna foton):

September 2019.

Mars 2020.

September 2019.

November 2020.

Trappan till det gamla fattighuset är ovanligt bred så jag funderade mycket på vad det kunde ha varit för sorts hus innan jag fick veta det. Jag undrar varför man gjorde den så bred. Var det veranda här?

Husgrunden i skogen ligger i närheten av Lunda gård. Den är registrerad som fornlämning 1988 och i Fornsök står det att det är ett f d fattighus, efterföljare till Raä 590 och uppgiftslämnaren är en boende på Lunda gård. Raä 590 är det äldre fattighuset som låg utmed vägen strax söder om kyrkan.

I Fornsök finns två motstridiga uppgifter om det äldre fattighuset: 1. Det revs strax efter 1909. 2. Det revs efter 1924 när det nya ålderdomshemmet byggdes. Bengt Wallén, ordförande i Badelunda hembygdsförening vet besked. Han har berättat att det äldsta fattighuset revs 1919, sedan användes fattighuset vid Lunda gård som i sin tur togs ur bruk när det nya ålderdomshemmet byggts 1930. Det nya var ett ålderdomshem även för grannsocknarna Tortuna och Björksta.

Häradsekonomiska kartan från c:a 1905. Då fanns fattighuset vid vägen söder om kyrkan. Det har alltså först funnits ett fattighus i närheten av kyrkan (nr 1), sedan ett vid Lunda gård (nr 2), och därefter ett ålderdomshem lite längre söderut (nr 3). Karta från Lantmäteriet.

Ålderdomshemmet som byggdes 1930 är en privatbostad nu. Eget foto från juli 2021.

Ålderdomshemmet från 1930 sett uppifrån Badelundaåsen i juli 2021. Eget foto.

Med hjälp av hembygdsföreningen hittade vi förra sommaren platsen för det äldsta fattighuset strax söder om Badelunda kyrka (nr 1). Det låg invid häcken till vänster. Eget foto.

Här står vi på den upphöjning vid vägen som är resterna av Badelunda äldsta fattighus (nr 1). Eget foto.

Bitar av tegelstenar som kanske är rester från det äldre fattighuset. Eget foto.

En bild från det nyare ålderdomshemmet (nr 3), tagen på 1930- eller 40-talet, finns hos Västmanlands läns museum. Foto: VLT.

I församlingsboken för 1920-1931 finns en familj boende på ett ålderdomshem vid Lunda och i boken för 1931-1941 kallas det "Gamla ålderdomshemmet" vid Lunda, då bodde där ett par familjer.

Den första familjen bestod av arbetaren Karl Pettersson som var född 1872 i Västerås och hans hustru Edla Jansson född 1873 i Vittinge. De hade tio barn födda mellan 1903 och 1916. Karl dog 1936 och Edla blev ensam kvar sedan alla barnen flyttat hemifrån.

En annan familj kom dit 1926. Det var den f d ladugårdskarlen Einar Gustafsson, född 1892 i Södertälje, och hans hustru Hulda Kullander, född 1895 i Hällestad i Östergötland, med sina två barn. De fick två barn till när de bodde i det gamla ålderdomshemmet vid Lunda gård. Den här familjen flyttade in till Västerås stad 1933. I stället kom lantarbetaren Knut Wid hit med sin stora familj, hustrun Signe Jansson och sju barn plus en bror, svägerska och brorson som bodde hos dem ett år. Flera av de här barnen är födda på 1920- och 30-talen och kanske lever någon ännu? I så fall vore det väldigt intressant att få veta hur det var där, om något barn eller barnbarn läser detta. Eller om det finns något äldre fotogrtafi på huset bevarat.

Ålderdomshemmet vid Lunda ägdes av Badelunda församling så det ingick tydligen inte i Lunda gård.

De äldre flyttade in på det nya ålderdomshemmet 1930, när det var nybyggt. Även föreståndarinnan Lilly Bjerkén flyttade in 1930, tillsammans med biträdet Ingrid Karlsson. De bodde alltså på jobbet.

Jag tror att det är Lilly Bjerkén som är med på fotot från museet, i sjuksköterskemössa. Hon kom från Malmö där hon var född år 1900 och stannade kvar på ålderdomshemmet till någon gång på 1940-talet. 1947 var hon anställd som sjuksköterska och föreståndarinna för internatskolan Solbacka Läroverks elevhem i Södermanland. 1959 gifte hon sig och flyttade till Bollnäs.

Ingrid Karlsson föddes i Björksta församling 1910 och lämnade sitt arbete på Badelunda ålderdomshem redan 1931. Under hela 30-talet var det föreståndaren och ett biträde som bodde och arbetade på ålderdomshemmet. Biträdena avlöste varandra, varje år kom en ny ung kvinna hit. En av dem, Svea Johansson, återkom efter att ha varit i Ramnäs ett år. Eftersom det är två biträden med på foto ovan kanske någon av de anställda kom från Badelunda och bodde kvar hemma, i stället för att bo på jobbet.

Börjar man leta i kyrkböckerna efter folk så är det svårt att sluta.

Invid husgrunden vid Lunda gård finns också denna husgrund från ett hus med källare. Ett tag bodde ju två familjer här, kan den ena familjen ha bott i detta hus eller användes det till något annat än bostad? Eget foto.