Lätt förvirrad inser jag att det är tisdag igen, och då förväntar jag mig att jag skriver en trevlig blogg. Men om vaddå? 

Kanske en liten fundering på vad som egentligen är meningen med släktforskning? Utom att det givetvis är en kul och spännande hobby. Att kartlägga sin släkt bakåt i tiden kan leda till att man får större insikt i varför man själv är den man är. Kanske finns det rentav tydliga släktdrag som följt med genom tiderna, såsom musikalitet, konstnärlig läggning eller händighet i snickarboden. Eller karaktärsdrag som hetsigt humör, sävlig läggning eller rampfeber. 

En annan trevlig sidoeffekt av att släktforska är att man får nya släktingar! Nu behöver det kanske inte alltid innebära att man får nya vänner för livet. Bara för att man råkar vara släkt genom någon mystisk förbindelse på 1700-talet, betyder ju inte att man automatiskt har en massa gemensamt i nutid. 

Jag har noterat att det är väldigt olika hur mycket 'utdelning' man får på olika släktgrenar. På en del släktgrenar, flödar det in nya grenverk. På andra tycks det bara finnas en enda kvist... Den gren jag fått mest utdelning på är nog mormors mors anor i södra Västerbotten. Men det beror nog på att de släkterna är soldatsläkter som blivit väl utredda av Sten Lundgren (frid över hans minne och goda gärning!). Där 'fastnar' det lätt folk i samma nät som jag. Även de grenar som inte är soldater, har gått lätt att hitta genom Ulf Lundströms böcker, och de 'värper' också rätt lätt folk. På värmlandssidan vet jag att det finns fler än jag som forskar om smed- och bondesläkten Lethenström. Där har jag bytt till mig lite material. Också mormors fars släkt i Sörmland har jag fått kontakter på. Farmors fars släkt i Östergötland är redan så väl utforskad av Per Andersson att jag egentligen inte behövt göra någonting själv där. På sätt och vis kanske allra rikligast 'utdelning' där. Farfars fars gren är dock bara en liten kvist ännu. Men det beror på att farfars farfars far bara fick ett enda överlevande barn, och farfars farfar följde i samma spår. Ska jag leta utgreningar på den grenen, får det bli i mitten av 1700-talet, och det har inte riktigt kommit till skott ännu (utom kusin Petronella, som jag tidigare bloggat om). Och så har vi dalagrenarna.. Morfars mormor hade ju en faslig massa rötter i Grangärde. Jag bara väntar med spänning på att det ska dyka upp någon liten utgrening där. Sedan borde jag verkligen ta mig själv i kragen och ta itu med farfars morfars släkt i Hedemora och Stora Skedvi. Där finns säkert utgreningar och släktingar jag inte vet om! 

Ibland är det lite kusligt också. Jag var på besök hos en syssling, och fick se ett foto av hans far. Men när jag såg bilden, utbrast jag: 'Varför har du en bild av HONOM?'. Jag trodde alltså att bilden föreställde en annan kusin till min mamma. Visserligen på samma sida, men de var lika som bär!  

Släktforskning slutar aldrig att engagera....

Bilden: Föreställer troligen turistbyrån vid akvedukten i Håverud. Jag tog fel bild i hastigheten, och vet inte hur man ändrar... Foto: författaren

Oskar och Jenny Vidmark med sina barn. Stående från vänster: Adolf, Sylvia, Elvira och Per. Sittande från vänster: Jenny och Oskar. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Per Oskar Vidmark föddes 1893-11-16 i Bjurvattnet inom Skellefteå dåvarande församling som son till Anders "Ant" Johansson Vidmark, barnfödd i nämnda by och hans hustru Eva "Ant-Eva" Greta Johansdotter, bördig från Örliden, Skellefteå. Oskar kallades av de flesta för "PO". 

I sin ungdom, framför allt under första världskriget, sysslade PO mycket med kolning. Han övertog senare hälften av sina föräldrars jordbruk i Bjurvattnet. 1922 vigdes han med Jenny Elvira Andersson född 1892-08-14 i Strycksele, Jörn. Hennes föräldrar var Anton Andersson, barnfödd i Strycksele och hans maka Ida Kristina Berglund, bördig från Ersmark, Skellefteå. I Oskar och Jennys äktenskap föddes fyra barn, två pojkar plus två flickor. Före vigseln hade Jenny varit piga i tre års tid hos en familj i Selsliden, Jörn.

PO Vidmark var känd som en flitig och skicklig jordbrukare. Under en period var han dessutom tjurhållare i Bjurvattnet. En syssla som han gillade. PO berättade en gång om detta för en då kanske 10-årig pojke, att "tjuren var se väldigt galant". Den unga pojken förstod ju inte att Oskar menade på Skelleftemål att tjuren var väldigt snäll. Hans fritidsintressen, som han gärna ägnade tid åt, var jakt och fiske. Han var särskilt omtalad som en duktig rävjägare och hade ett ansenligt lager av jakthistorier att förtälja. Flertalet duktiga jakthundar hade PO också fött upp. Tillsammans med två av sina bröder hade han dessutom drivit en såg med hyvleriverksamhet i byn. Byaålderman var han också en tid. Som person var han gladlynt, pratsam, en god historieberättare och ungdomlig i sinnet.

Jenny var kristligt intresserad och besökte så ofta hon kunde olika gudstjänster. I Bjurvattnets missions- och syföreningsarbete deltog hon med stort intresse. Hennes hälsa var länge god och hennes humör var glatt. Hon var en arbetsam och duktig kvinna som skötte både hushållet samt ladugården. Dessutom hann hon med att sköta om sin åldriga svärmor som bodde kvar på gården fram till sin död vid 91 års ålder.

1959 överlämnade makarna jordbruket i Bjurvattnet till en son och sonhustru. Själva flyttade de till Bastunäs där de köpt en liten gård. Efter flera års sjukdom avled Per Oskar Vidmark i sitt hem måndagen den 8 november 1961, 67 år gammal.

Efter att Jenny hade blivit änka flyttade hon till en liten stuga på samma tomt som sin son och sonhustru i Bjurvattnet. 1966 bosatte hon sig i Långselet, Boliden. Sju år senare flyttade hon till Strandgården i Skellefteå där hon bodde vid sin död på Skellefteå lasarett torsdagen 13 mars 1975, vid 82 års ålder.

Ibland kan en stöta på både det ena och det andra i kyrböckerna. Präster som både kladdat och kanske spillt av nattvardsvinet över boken, eller t o m smakat av det så att pennan gått sina egna vägar över bladet. Men här är det någon gjort det där alldeles extra:

Grimetons ministerialbok CI:2. Födelse den 11 oktober 1732 Anders Bartholdsson. Bildkälla: Arkiv Digital.

Anders Bartholdsson var son till kyrkoherden i Grimetons församling, Bartold Andreas Friis, och hans hustru Christina Bruun (även stavat Bruhn). Jag tror inte det är fadern som gjort den röda markeringen utan jag tror att det är gossen själv som varit framme långt senare och kanske velat visa sin betydelse. Gossen Andreas blev nämligen själv så småningom kyrkoherde i Grimeton 1775 (enligt herdaminnet), efter att först ha varit komminister. Han efterträdde inte sin far, det var en annan präst emellan. Fast i födelseboken har han lagt till "Blef Pastor härstädes 1776". Så han hade ju tillgång till kyrkboken, som alltså fått en personlig touch här. Att det är han som gjort det själv är min egen slutsats, men jag vet inte.

I Älmeboda husförhörslängd från 1755-1760 ser det ut så här:

Bildkälla: Arkiv Digital.

Mina barn har mycket släkt i Älmeboda genom sin farmor så där har jag släktforskat en hel del. Att det står Stina med väldigt stora bokstäver längst ner, det såg jag en gång när jag bläddrade i längden och letade efter annat.

Det här är komministerfamiljen i Älmeboda. Stinas far var som ni ser Herr Comminister Odenius, född 1697 och med förnamnet Teodor. Hustrun, alltså Stinas mor, var Annika Ryman. Stina var född 1740 och 17 år när komministerfamiljen kom till Älmeboda 1757. Men vem har skrivit detta? Kan Stina själv ha varit sin far behjälplig med renskrivningen i längden och då framhävt sig själv? Så där som ungdomar kan klottra. Eller är det en ung och förälskad pastorsadjunkt som skrivit? Men någon pastorsadjunkt hittar jag inte i husförhörslängden. Eller var det klockaren som skrev?

Klockaren var en äldre man som hette Zachris Nilsson och var född 1682. Han hade en hemmavarande son som hette Carl, född 1728. Och visst måste det ha varit denne Carl som hjälpte kyrkoherden med bokföringen. För Stina gifte sig sedan med Carl Zachrisson på Klockaregården. Förhoppningsvis var hon lika kär i honom och jag hoppas att de fick ett lyckligt liv tillsammans.

Vad gör man en vecka när det blir lite tid över, när det inte syns några streck i kalendern som pockar på uppmärksamhet. Vädret är som det är och det kan vi inte göra något åt, men varför inte göra en resa. En bra idé tycker en del, andra avhåller sig från resandet. Det står och väger lite grann, men en resa kan företas på många sätt, så det får bli en. Kan passa på och njuta, kan se nya saker och prova på det som tidigare inte prövats.

Sagt och gjort, resan bär av till en liten by, landskapets minsta som ligger i det aktuella landskapets minsta socken som också, följaktligen, har den minsta kyrkan, fortfarande med landskapet som gräns. Nu blir det inga mil med någon form av fordon, det blir inga promenader på grusiga stigar i en ny miljö, utan det blir en resa hemma vid skrivbordet. Det går att resa med diverse nymodiga kartfunktioner, och så kan vi blanda upp det med flygfoton från Arkiv Digital för att få en överblick vad som hänt senaste årtiondena. Att komma längre tillbaka i tiden, med kartor, går bra med hjälp av lantmäteriet, tänk vad mycket de sparat i sina arkiv. Man kan undra vad de som stoppade in de gamla akterna i sina arkivlådor tänkte. Skulle någon någonsin öppna kartongen och titta in på de gamla papperen? Och nu sitter vi vid vår dator, och kan efter den insats som gjorts och fortfarande görs, ta fram nästan hur många tidigare gömda dokument som helst och läsa om den ena förändringen efter den andra.

Att följa den lilla byns förändringar, en gård delas och en annan slås ihop med grannens, betesmark byts mot bättre åkrar och det går ju åt andra hållet också. Det bräckta vattnet gör att vissa strandängar förlorar i betydelse och knappast duger till något. Att få till en rättvis förändring är inte lätt och det framskymtar en del hårda ord bland de byråkratiska texterna. Men livet har sin gång och det som var rätt ena stunden kan bli fel nästa, hur kan man hitta en fornlämning i bästa åkern och gräva bort all den fina jorden.

Att koppla ihop nutida kartor, lite äldre flygbilder och lantmäteriets information är bara det ett bra underlag för många timmars resande, även om byn är liten. Inga drivmedelskostnader heller, men man kommer nära platserna i alla fall. När vi sedan kopplar på lite kyrkböcker så kan vi följa en del av personerna från 1650-talet och framåt och då har jag inte plockat fram olika mantals och skattelängder. Det växer fram familjer, som plötsligt försvinner av olika anledningar. En del grenar dör ut, andra flyttar till nya bygder när det blir för många barn men livet går ändå vidare. En gård blir större och några torp till dyker upp, för andra går det inte lika bra så arealen krymper.

Foto i författarens ägo. Privat byggnad

Hur många av byns boende reste till Amerika kan man fråga sig, för det var ju inte alla som stannade hemma. 1875 reser vikarierande organist Per W Lindström till Paxton i Illinois, undrar om han fick spela något där. Hans hustru och son reser också, förmodligen avlider hustrun eftersom Per W gifter om sig. Sonen är lite mer svårfångad, den jag tror det är, påstås vara född i Illinois. Att han inte kommer ihåg var han föddes kan jag förstå för han var riktigt liten när resan skedde, men pappan borde ha upplyst honom och de andra om det. Eller fanns det en annan orsak, lämnade Per W sin fru och son och gifte om sig, vem vet.  Det går att spekulera om både det ena och det andra, och visst kan vi skapa fantasifulla livsöden men det lär nog komma fram en sanning någon gång.

Nog med fantiserandet, nu ska jag kolla om jag kan se när uthuset är byggt, syns inte i kyrkböckerna men kanske en fördjupad dykning i lantmäteriets uppgifter säger något. Byggnadsexperten från länsmuseet sa till grannen att det ser ut som den äldsta delen kan vara från 1600-talet, hur nu det kan synas.

Resan får fortsätta några dagar till, innan nya plikter kallar. Men hittills har det varit en spännande, och något annorlunda, resa genom olika tidsrymder. Får nog göra en liknande resa snart igen, undrar var jag hamnar då.

Kanske vill du följa med, eller är det bättre med en egen resa?

Under påskhelgen, tackade min mobil för sig. Som tur är, hör jag inte till de mest beroende mobilsnortarna,men visst saknar jag den lite. Dock har jag inte, som somliga verkar numera, hela mitt liv i mobiltelefonen. Räkningar, TV och annat.  Men visst, det är roligt med alfapet (som i digitalform heter något annat) och frågesport. Och jag är förstås lite orolig att något ska försvinna från SIM-kortet vid omflyttningen. Nu har jag aldrig tagit några särskilt bra foton med mobilen, men mina ljudupptagningar från diverse friluftskonserter, vill jag gärna behålla. Särskilt förtjust är jag i den jag gjorde med Falska Gäss utanför Medltidsmuseum för några år sedan.

Falska Gäss är en grupp som spelar på medeltida instrument. Det lät rätt bra när jag stod och lyssnade på dem, men jag måste medge att i min ljudupptagning, låter det hemskt. Den är därmed perfekt när jag åker tunnelbana, och det sitter ett gäng ungdomar som tror att de är hemma i sitt vardagsrum, och låter sina technotoner dåna över tunnelbanevagnen. Jag brukar sätta mig i närheten, och spela upp klippet med Falska Gäss. Högt. Och gärna flera gånger i följd. Till slut fattar de, och antingen stänger av sitt oljud, eller lämnar vagnen. Att få en dos av sin egen medicin är sällan roligt. 

Detta med att plötsligt vara mobillös, fick mig att fundera på teknikens snabba framfart över huvud taget, och speciellt för oss släktforskare. Jag har varit i branschen länge nog för att ha hanterat rullfilmer, även om de sjöng på sista versen när jag började med släktforskning. Det var alltid dags att byta rulle när man nalkades något intressant, och så skulle ju den gamla rullen vevas tillbaka också. Ibland kunde de vara väldigt svårlästa, med utfluten vit text på svart botten. 

Sedan kom mikrokorten. De rymde mera, men jag var tacksam över att bo så att jag kunde åka till Arninge och forska själv bland alla kuverten. Jag beställde några gånger ifrån Ramsele, men alla nummerserierna gjorde mig förvirrad, och det var nog ren tur att jag inte beställde sammma kort flera gånger. Från Arninge minns jag särskilt korten på Skellefteå landsförsamling, där man utan att lägga i kortet i läsapparaten, såg de svarta kanterna efter eldsvådan...

Före dessa innovationer, fick man lov att åka runt till respektive församlings prästgårdar eller församlingsexpeditioner för att leta. Jag har ofta funderat på hur prästen eller tjänstemannen på expeditionen reagerade när det kom släktforskare instövlande och skulle titta i böckerna. Vissa kunde ju bli sittande i dagar böjda över luntorna. 

Så småningom hittade de gamla kyrkböckerna vägen till respektive landsarkiv, vilket underlättade en del. 

Vi ska nog vara väldigt tacksamma över de resurser som ställs till släktforskarens förfogande idag. Men samtidigt... är inte risken att släktforskandet blir tråkigt när det är så enkelt att få fatt i alla uppgifter man behöver? 

Knappast ändå. För det spelar ju faktiskt ingen roll hur mycket Internet digitaliserar, och hur lätt det är att få fram uppgifter; vill du vara någorlunda säker på din sak, måste du in i prästens handskrivna originalbok och kontrollera uppgifterna ändå. Och vi vet ju alla hur olika kyrkböckerna ser ut från församling till församling, från tidsperiod till tidsperiod. Det är bara att ta på sig argusögonen och försöka läsa, ett ord i taget.

Hur du än vrider och vänder dig, så har du kyrkboken där bak! 

Bilden: min numera avlidna mobil. Foto: författaren

Maria och Johan Asplund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Nilsson Asplund föddes 1871-07-07 i Dalen, Skellefteå som ett av åtta barn till nybyggaren Nils Andersson och hans maka Marta Helena Hansdotter. När Johan var 4,5 år gammal avled hans mor. 1883 kom Johan till Medle som fosterbarn hos bonden Karl Nilsson med familj. 1890 blev Johan fältjägare på rote nr. 30 i Sörböle, Skellefteå. Han erhöll då soldatnamnet Asplund. Han blev befordrad till vice korpral för rotet.

1898 bosatte sig Johan i Norrström, Skellefteå och gifte sig där samma år med Maria Johanna Jansson Holmström f. 1878-02-18 i Skellefteå stad, dotter till Maria Helena Marklund barnfödd i Rönnbäcken, Skellefteå. Marias fosterfar var sjömannen Anders Gustaf Jansson Broberg från Väddö, Stockholm som modern Maria Helena gifte sig med 1880. Maria bodde under sin uppväxt i både Väddö och Sundsvall innan hon kom till Nyliden som piga samma år som hon gifte sig.

I Norrström föddes Johan och Marias tre äldsta barn. 1906 köpte makarna ett hemman i Östra Nyliden, Skellefteå och slog sig ner där. Ytterligare sex barn kom till världen efter flytten. I Nyliden var vid denna tid förhållandena usla. Det var både ett frostlänt och väglöst landskap. Asplund påbörjade därför ett hårt jobb med utdikningar och nyodlingar samt vägarbete. Resultatet kom så småningom i form av bättre vägar och skördar, över huvud taget bättre livsvillkor för familjen.

I sammanlagt 24 år tjänstgjorde Johan i kronans tjänst, de första åtta åren varje sommar. Han fick avsked vid 43 års ålder 1914. Med åren överlämnades hemmanet till en son. Han och makan bodde dock kvar i Nyliden i ett hus som han själv hade uppfört. Personligen var Asplund pratsam och trevlig varför han hade skaffat sig många vänner.

Maria var en mycket god och genuin människa. Med sin lugna och sin skinande personlighet var hon omtyckt och älskad av alla hon kommit i kontakt med. Inte minst för sin stora gästfrihet. Hon var religiöst intresserad och hade i flera års tid förtroendeuppdrag inom religiösa föreningar. Fru Asplund var en person som man såg upp till och hon lämnade aldrig någon otröstlig. Hon var också en mycket bra och uppoffrande hustru samt mor.

Maria avled på Skellefteå lasarett måndagen 27 mars 1950 efter en svår sjukdom. Johan hade varit krasslig en längre tid men ej värre än att han hade kunnat sköta sig själv. Han gick bort hastigt i hemmet i Nyliden 7 maj 1951.

I min värld är påsken inte någon särskilt viktig helg, förknippad med tydliga traditioner. Snarare en långledig helg, ett avbrott från arbetet under den långa våren. Lite extra god mat på bordet och sött godis i skålen.

Jag växte upp med påskeldar på påskafton, inte majbrasa på valborgsmässoafton. Påskeld förekom bara i de västra delarna av Sverige. Är det så fortfarande? Jag har inte varit hemma på västkusten någon påsk på väldigt många år.

Så här brukade det vara på påskafton när jag växte upp. Den här bilden är på en påskeld i Göteborg 2005. Foto: Per Johansson/Wikipedia.

Påskelden tändes på påskaftonens eftermiddag, eller framåt kvällen. Folket i byn hade samlat ihop lite brännbart skräp, uttjänta julgranar, kvistar och annat från den vårstädade trädgården.

På Wikipedia kan man ju lära sig allt möjligt och där läser jag att påskeldarna tändes för att skrämma bort påskkärringar på väg till Blåkulla. Så det var därför vi samlades på vårleriga åkrar, frös och blev sotiga.

I byn där jag växte upp var det på närmaste grannens stycke (stycke = halländska för en mindre åker) som påskbrasan samlades ihop. Tänker jag tillbaka på de påskeldarna så är det nog mest träskorna med lerkokor som fastnat och att det alltid var så kallt att vi höll oss nära elden för att värma oss, närmare än vad som var tillåtet. Pojkarna tände påsksmällare och vi flickor skulle förstås bli lite rädda för pangandet. Påsksmällarna ska ha samma bakgrund som påskelden, att skrämma bort häxor.

Allt det här är visst en kvarleva från 1600-talets häxhysteri. Det stora bullret. Över 300 personer, de flesta kvinnor, fick sätta livet till sedan de dömts för häxeri. Gamla traditioner som vi idag bara tycker är trevliga och mysiga att samlas kring, de kan ha ett nog så mörkt förflutet.

Så här vill vi gärna se på påskkäringar. Lite skojande om att åka på kvastar till Blåkulla och utklädda barn som knackar på för att få lite godis. Men för 350 år sedan, då trodde till och med de lärda männen i domstolarna på att häxor och trolldom var verkligehet. Bildkälla: Digitaltmuseum, Public Domain.

I en bok om häxbränningarna på 1670-talet i Sverige läser jag att vid en rättegång i Stockholm vittnade dottern tiil en kvinna som anklagades för att vara en häxa, att hon förts till Blåkulla under påskhelgen och att påsken var en helg som förknippades med trolldom. Man trodde att onda makter var som mest akttiva mellan långfredagen och påsksöndagen.

Den som släktforskar kan nog inte undgå att ibland fundera över livsbetingelserna för de gamla släktingarna. Häxbränningarna på 1670-talet, det är ju faktiskt inte så förskräckligt länge sedan. I mitt släktträd har jag flera som levde då, och en del ännu tidigare. Att kunna bli anklagad för trolldom och häxeri, det var en realitet under en lång tid. Under den värsta hysterin gick det ju knappt ens att bevisa sin oskuld heller, för allt handlade ju bara om vad folk påstod. Det finns mycket som får mig att vara tacksam över att jag lever idag och inte förr i tiden.

Bland en del handlingar som jag har fått efter en släkting så ligger ett kuvert som innehåller några papper och en liten tryckt skrift.  Det är det som finns kvar efter Hilmas återresa från New York.

18 år gammal lämnar hon 1892 hemmet i Götlunda för att söka lyckan i Amerika. Vad som egentligen händer när hon kommer fram och hur hon upplever de närmaste åren vet jag inte, jag har inte sett några anteckningar om det och i det stora landet på andra sidan Atlanten så är det svårt att hitta något mellan de folkräkningar som görs var tionde år. Kanske kunde vi fått veta en del om hon varit med i den som gjordes 1900, men jag kan inte hitta henne. Kanske missades hon eftersom hon gjorde ett besök i Sverige år 1900, men eftersom hon kom tillbaka i början på maj så borde hon ha varit med. Räkningen skulle avse det som gällde första juni.

Att Hilma arbetade i olika familjer har det berättats, men förutom ett fint kort från mrs Egleston från 1894 så finns det inget kvar som kan ge ledtrådar. När hon senare berättade om sin tid var det inte mycket som kom fram, eller kanske ska vi säga att det var inte mycket som mindes av hennes brorsdotter, som var inte var gammal när de träffades. Det lär ha funnits en del intresserade män som gett den ena propån efter den andra, men av för mig okända skäl så var det ingen av friarna som föll i smaken. Inte ens en fin klocka i present, den lär ha skickats tillbaka, eller löften om stort hus hjälpte, så säger åtminstone den återberättade historien.

Inscannad reklamlapp i författarens ägo

Till slut tog längtan efter föräldrarna överhanden och det amerikanska äventyret tog slut när hemresan skulle företas 1904. Hon bokade sin biljett hem, på C:G: Andersons Svensk Bok- och pappershandel. De låg på Third Avenue i New York och förutom böcker och papper kunde man köpa biljetter, Doktor P Fahrneys Kuriko, ett laxermedel, och Ole-oids liniment. Måste vara en driftig handlare som blandade friskt i sortimentet.

Inscannad passagerarlista från Baltics avresa 2 nov 1904, i förf ägo

Reste man, som Hilma gjorde, mellan New York och Liverpool, i andra klass, så fanns det regler att följa, inte röka här och inte äta där, absolut inte beblanda sig med de från saloon deck, torde vara förstaklass, eller tredje klass. Den tiosidiga tryckta listan med andraklasspassagerare börjar med presentation av kaptenen, sen kommer de två viktigaste, kirurgen och biträdande kirurg, så kan passagerarna vara lugna. Assisterande purser får mig att tänka på Grevinnan och betjänten, nyårsaftons underhållning, eftersom hans namn är Pomeroy. Skriften innehåller också varningar om både det ena och det andra. Det var viktigt att tänka på vad man skulle visa upp när man kom till Liverpool, inte gömma undan varken tobak eller sprit, lite mer exotiskt känns att cikoria nämns, men det var kanske vanligt då. En person som smugglar kan dömas till fängelse, upp till 6 månader om man inte kan betala böter på upp till tre gånger värdet på det man smugglat.

Inscannad del av passageralista Baltic avresa 2 nov 1904, i förf ägo

Jag tror Hilma klarade sig, för hon kom hem. Levde i Köping under några år, ibland sas det att hon funderade på att återvända men att första världskriget hindrade henne, men det är nog en efterhandskonstruktion eftersom det var tio år senare.  Det hela tog slut nyårsafton 1927, när en hjärnblödning ändade hennes liv.

Redan de gamla egyptierna kunde låsa in sina värdesaker. Dock användes mestadels enkla konstruktioner i trä, liknande de haspar och bommar man använt för att låsa inifrån. De gamla grekerna (dom igen!) uppfann ett system där man fäste snören i bommen, och drog dessa ut genom små hål i dörren. På så sätt kunde man både låsa och öppna utifrån. 

Föregångaren till det vi idag kallar för lås, såg dagens ljus för första gången under romartiden, då man började konstruera enkla former av låskolvar och nycklar. Redan under vad vi här kallar för 'romersk järnålder' kom låsen till skandinavien. Ordet 'lås' kommer från fornsvenska 'las' som i sin tur troligen härstammar från det norska 'lam' som betyder 'dörrhake'. I äldre svenska sa man gärna 'lycka' eller 'läsa' istället för 'låsa' och därifrån härstammar det ännu idag använda juridiska uttrycket 'bakom lyckta dörrar'. 

Detta med pengar, smycken och konstverk var ju ingenting som gemene man hade hemma förr i tiden. Det man satte lås på, var visthusboden och sädesmagasinet. Boskap och hästar var också värdefulla. Inne i storstugan fanns oftast inte mycket att stjäla. Järngryta och hushållslinne var inte särskilt eftertraktat. Möjligen kunde man tänka sig att ta familjens 'söndagskläder' om de hade några. Eller kanske husfars kvartingbutelj, om han nu lämnat den hemma. Men i allmänhet låste man inte stugdörren. Värre var nog om man faktiskt hade en 'slant på kistbotten' och detta var allmänt känt. Då blev det att låsa till ordentligt när man gick ut för att sköta sina sysslor. Eller, som många gjorde långt fram i tiden, gräva ner sina dyrbara slantar. 

För visst förekom det stölder även förr. Hästar, kläder och familjeklenoder kunde försvinna om man hade oturen att få besök av en eller annan tjuv. Å andra sidan gällde det att tjuven var snabb att försvinna från trakten med bytet, innan stölden blev allmänt känd. Såsom medlem i  Hallands Släktforskarförening, har jag i deras medlemsblad läst flera gånger om ljusskygga individer som fått sticka iväg till Danmark med sitt stöldgods. 

Det förekom i alla fall inga bilinbrott, ett av vår tids värsta plågoris. En gång noterade vi i familjen ett ganska udda byte: tjuvarna hade brutit sig in i bilen, ignorerat vad som eventuellt fanns att stjäla där, och tagit med sig handskfacket! Innehållet låg i bakluckan på bilen, det var själva facket man tagit med sig... Byggde tjuvarna en bil bit för bit, kanske?

Idag har man billarm och elektroniska lås som är väldigt stöldsäkra. För stöldsäkra emellanåt. Bärgare och låssmeder får rycka ut till generade bilägare som inte lyckats överlista elektroniken och kommer in i bilen. Även i resten av vår tillvaro håller de elektroniska låsen på att breda ut sig. Istället för nycklar ska man nu ha en 'plupp' att hålla fram emot en bricka, varpå dörren åker upp. 

Kanske.

Ibland när jag står och kämpar med att få elektroniken att tända, saknar jag de gamla skramlande nycklarna, faktiskt. Hade man en gång hittat dem, så var det bara att låsa upp! På gott och ont.

Källa: Wikipedia

Bilden: Lås daterat till 1400-talet i Horns kyrka, Västergötland. Tänk, det låset kan min präst ha använt på 1600-talet! Fast han kanske inte sprang omkring och låste själv, det gjorde nog kyrkvaktmästaren eller klockaren... Foto: författaren 

Min mormors far Karl Gunnar Lundström föddes 1897-02-20 och växte upp i Dalvik, utanför Skellefteå som sjätte barnet av åtta till skomakaren Petter "Per Swensa" Lundström, från Strömfors och hans hustru EMMA Kristina Lundgren, bördig från Södra Grundfors. När Gunnars yngsta syster Vivi föddes år 1904 dog modern Emma i barnsäng. Det blev nog tufft för familjen då, att klara ett mindre jordbruk och en stor barnaskara. De äldre syskonen fick nog ta stort ansvar på gården. 

Olga Lindström och Gunnar Lundström. Vigda 1921-11-06. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. I den närliggande byn Bjurvattnet hittade Gunnar sin blivande hustru Olga Kristina Lindström. Hon föddes 21 september 1892 i Bjurvattnet, Skellefteå som det äldsta barnet av tre till snickaren Johannes Blylod Lindström  och hans hustru Margareta Kristina Gustafsdotter Marklund. Fadern dog när Olga var knappt fem år fyllda. Hon fick därför tidigt hjälpa till i hemmet med olika sysslor. Olgas mor Margareta gifte senare om sig med en man som hette Karl Eliasson Lundberg och Olga fick två halvsyskon. Tyvärr dog även Karl hastigt. Olga var fosterbarn under åren 1901-1917 hos Anders Jonsson i Bjurvattnet. Det berättas att hon fick ärva 7000 kr av sina fosterföräldrar Anders och Brita Jonsson i Bjurvattnet, varför hon kallades för "7000 kronors Olga." Det finns en bevarad kopia av en förmyndareräkning där det framgår att Anders Jonsson skänkt drygt 2200 kr i gåva till Olga. Det är möjligt att han fortsatte att ge henne pengar, att hon till slut fick 7000 kr sammanlagt. Olga själv ville inte prata om tiden när hon var fosterbarn, hon tyckte nog att det inte var den bästa perioden i hennes liv.

Gunnar och Olga gifte sig 6 november 1921 i Skellefteå landsförsamlingskyrka. Vigselförrättare var K. A. Fellström. I deras äktenskap föddes sex barn, där yngste sonen Klas dog efter drygt en månad. Gunnar och Olga var jordbrukare, en häst och några kor hade de som kreaturbesättning. Vid sidan av jordbruksarbetet arbetade Gunnar i 18 år med att köra lastbil åt Bolidens gruvaktiebolag (1930-1948). Det sistnämnda året slutade han på egen begäran. Gunnar var också med Gunnar och Olga Lundström på lite äldre dagar. Okänd fotograf. Privat bildsamling. och byggde järnvägen från Boliden till Rönnskärsverken i Skelleftehamn vintern 1928-1929.

Gunnar var på alla sätt en pålitlig vän och granne. Han skaffade sig en traktor och anlitades ofta av grannar för olika körningar med densamma. Hans största fritidsintressen var jakt och fiske. Han var dessutom, liksom sina tre söner, en aktiv medlem i Bolidens skytteförening. Han var också mycket barnkär. Han månade om att andra barn skulle ha det bra, både sina egna barn samt hans och Olgas syskonbarn. Gunnar var en trevlig och glad person med humor. Gunnars far Petter hade ett ganska långt skägg. Gunnar bruka de skämta med honom och säga: "Det där skägget har du dragit mycket snus ur!"

Tyvärr insjuknade Gunnar. När han fyllde 60 år 1957 var han sjuk. Då kom endast de närmaste släktingarna och gratulerade honom på födelsedagen. När hans granne och svåger Hugo fyllde 60 år året därpå, kom dock princip hela byn för att uppvakta honom. Kanske var folk rädda för sjuka människor förr i tiden? När Gunnar låg för döden kom några av hans syskon för att säga farväl. Äldste brodern Leonard sa: "När man talar med någon som är döende ska man bara prata om det som är roligt." Det var klokt sagt av honom tycker jag. Gunnar avled 61 år gammal 16 juli 1958.

Olga var till sin personlighet lågmäld, snäll, arbetsam och duktig på matematik. Hade inte Olgas far dött så tidigt hade hon kanske haft möjligheten att studera vidare, om familjens ekonomi hade tillåtit det. När fadern dog behövdes hon ju istället hemma på gården. Det har berättats för mig att Olga hade lätt för att studera och för att lära sig nya saker. 

Olga var kristligt intresserad och en av medlemmarna i Bolidens EFS. De sista åren av livet var Olga i stort sett blind. Hennes hälsa vacklade även under den tiden. Hon blev dock 93 år och 8 dagar gammal, hon avled 29 september 1985 på sjukhemmet i Boliden. Hon var vital för sin ålder.

Är det rimligt att tro att en kvinna i 50-årsåldern fick barn på 1800-talet? Till åren komna mödrar var inte så ovanligt, men 50 år och däröver?

47 år vid sista förlossningen är alls inget ovanligt och 48 år har säkert en hel del av er stött på. Men det känns som att det går en gräns där någonstans. Precis som idag hade väl de flesta kvinnor då nått klimakteriet.

Min makes farmor fyllde 47 år några månader efter att hans far föddes 1914. Min svärfar Holger var deras sladdis och fem år yngre än sin yngste bror. Han hade tolv syskon, födda 1890-1909.

Min svärfar Holger Karlsson är den lille gossen till vänster om sin mor Emilia Karlsdotter och sin far Axel Karlsson, rättare på Helgerum för hundra år sedan. Båda föräldrarna var födda 1867 och Holger föddes 1914. Alla syskonen är inte med på bilden men längst till höger sitter Holgers mormor Anna Lisa Carlsdotter, född 1839. Fotografiet har alltid varit kolorerat. Privat foto.

De äldsta jag har i mitt eget släktträd är två kvinnor som fick barn när de var 45 år, en på 1700-talet och en på 1800-talet. I mina barns fars släkt har vi en kanske 48-årig mor. Om det nu stämmer. Hon hette Johanna Nilsdotter och bodde i Vindås i Älmeboda socken. Där dog hon i mars 1748 och uppges då vara 66 år gammal. Alltså född 1681 eller tidigt 1682. Hennes son Nils föddes den 30 november 1729 och skulle det stämma att hon var 66 år när hon dog var hon alltså 47 eller 48 år vid hans födelse. Inte alls omöjligt även om uppgiften inte är så tillförlitlig eftersom det inte finns någon födelsebok från 1681.

Änkan Johanna Nilsdotter i Vindås ska ha varit 66 år när hon dog 1748. Hennes yngste son Nils föddes 1729. Bildkälla: Arkiv Digital.

Men 50 år och däröver, det känns tveksamt. Då är det kanske prästen som slarvat med siffrorna eller något annat. Ett sådant fall råkade jag på för några år sedan när jag letade upp en familj i en husförhörslängd åt en bekant. Det var ett föräldrapar där båda två var ungefär 50 år äldre än familjens två barn. Det var en rörig och kladdig bok med många ändringar så felet uppdagades snart. När jag tittade i födelseböckerna för barnen då visade det sig att det lite yngre grannparet var deras föräldrar. Prästen hade helt enkelt skrivit in barnen under fel föräldrar, förmodligen för att det var trångt med platsen på boksidan. Så det gäller att kolla i födelseboken, så klart!

Här om dagen fick jag en fråga från en annan släktforskare som i sitt släktträd har en pojke som när han föds i mitten av 1800-talet i födelseboken har ett föräldrapar där kvinnan skulle vara 55 år vid födseln, om det skulle stämma. Men jag tror att det är fel. Pojken växer upp i en helt annan familj, med yngre föräldrar, och kallas inte fosterbarn där. Men i födelseboken är det äldre föräldraparet inskrivet plus grannar som faddrar. Ja, vad ska man tro? Var är felet? Men en 55-årig mor tror jag inte riktigt på.

I en roman jag läste för några år sedan, jag undrar om det inte var "Vägen till Bålberget" av Therese Söderlind, förekommer en familj på 1600-talet där en ung tonårsdotter gjorts gravid av sin egen far. För att dölja incesten hålls dottern inlåst tills barnet är fött och modern, alltså barnets mormor, tvingas ta på sig moderskapet som sitt eget. Förmodligen hölls hon också undan grannars blickar av fadern/maken. Det här är en roman, även om den bygger på verkligheten och de häxprocesser som hölls på 1670-talet. Men det är inte svårt att tänka sig att liknande fall mycket väl kan ha hänt i verkligheten, där incest dolts på detta sätt och då kan en lite väl gammal mor kanske figurera i kyrkboken.

Något som släktforskare lär sig väldigt tidigt när intresset första gången kommer är att det är bra med arkiv. För utan arkiv finns det inte så mycket att titta på när det gäller förfluten tid. Fast idag så finns det kanske de som tycker att det räcker med avfotograferade sidor som man kommer på sin egen dator via internet. Undrar om de då funderar på var bilderna kommer från, har de bara uppstått ur tomma intet eller ……  Kanske fanns de trots allt i ett arkiv innan de fotograferades. Namnet på den största leverantören av svenska bilder, Arkiv Digital, visar med sitt namn den finurliga kombinationen av gamla dammiga arkiv och toppmodern reproduktionsteknik. Att sedan kombinera det med indexering är smått genialt, eller vad tycker vi som numera hittar uppgifter i de mest snåriga källor.

Så att spara i arkiv är bra, och det är kanske inte alltid är så dammigt eller dåligt belyst som man kan se i vissa filmer. En del arkiv är en ren fröjd att arbeta i. Nu ska jag inte skryta om hur det ser ut, men jag tittade i mitt eget arkiv, fyllt med viktiga handlingar, och där det dök det upp en gammal raritet. Det var inte som att hitta Johan Bures släktbok eller ett gammalt pergamentbrev, men det var något från tidens början.

När vi mäter tid måste vi relatera till något, vi kan jämföra med universums tillblivelse eller vi kan tänka på dotterns födelse. Vi måste hänga upp vårt tidsbegrepp på något. Och nu satt jag här med något från tidens början, åtminstone kändes det så när jag läste och mindes det som stod på dokumentet. Det var från den autosomala erans början, en kort tid efter att vi släktforskare kunde börja använda den typ av DNA-test som är den vanligaste idag.

Kopia på del av programblad producerad 2011 av förf. Gemensamt arrangemang Historiska museet och GF

För tio år sedan hade Genealogiska Föreningen, tillsammans med Historiska Museet, den första större samlingen i Stockholmsregionen. Jag vet inte om det varit något liknande tidigare, så för mig blev det startskottet på den revolution som sedan rullat vidare och engagerat många, många människor.

Rubriken var DNA – hot eller möjlighet, och nog blev svaret att det bara fanns möjligheter. På plats i Lejongången i museet fanns utställare, en del av dem finns kvar än idag, andra har försvunnit under vägen. Där fanns nordens enda bolag som gjorde Y och mtDNA tester, DNA guide. Där fanns Svenska Haplogruppsdatabasen som på helt ideell väg samlade och strukturerade gjorda tester, och kombinerade dem med gedigna släktträd. Båda dessa har lämnat arenan, men de betydde mycket för starten av DNA resan. Att de två som då gjorde autosomala tester, FTDNA och 23andMe, fanns representerade var självklart.

Programmet var späckat och stolsplatserna fyllda när det visades hur Hans Laestadius lyckats vinna en namnstrid med Patentverket genom att med hjälp av DNA påvisa att en person som fötts utanför äktenskapet ändå tillhörde en släkt med skyddat namn. Jeanette Axelsson, DNA-pionjär från DNA-guide, berättade om alla de tekniska möjligheter som fanns med företagets tester. Eva Daskalaki från Uppsala Universitet tog oss med på en resa bland kungligheter från förr och vad som kunde utläsas genom att borra upp en tand eller ett höftben. Att alla ben som fanns i kungliga gravar inte borde varit där var en lärdom. Vi fick också möta vetenskapsredaktören och hedersdoktorn Karin Bojs, som gav sin syn på vad DNA var användbart för. Att vi senare skulle få läsa hennes fantastiska bok om sin europeiska familj anade nog ingen, jag funderar på om hon visste det själv vid den tidpunkten.

Att bli nostalgisk kan vara trevligt ett tag, men det finns andra aspekter också. Jag undrar hur många av alla de som var närvarande som på något sätt kunde ana den utveckling som vi ser nu. Närmare tvåhundra tusen tester, där adressen finns i Sverige, finns i företagens databaser. Från att vara en liten sidogren av släktforskning så är det nu en stor etablerad, vital del av hela släktforskarrörelsen, inte bara i Sverige utan spridd över hela världen. Så nog kan vi stryka under att det har visat sig att det fanns möjligheter och det fortfarande finns. Jag funderar på om jag ska stoppa tillbaka dokumentet, ett enkelt programblad från 2011 och skriva ”läses 2031” på det och då kunna se om det fortsatt i samma rasande tempo som vi sett de här senaste tio åren.

Vad tror du, kommer vi 2031 att ha löst allt med DNA eller finns det andra möjligheter och hinder då.

Att andra djur än 'födodjur' funnits i människans boningar har bevisligen förekommit sedan tidernas begynnelse. 'Keldjur' eller 'lyxdjur' är historiska benämningar, idag säger vi ofta lite slarvigt 'husdjur' som egentligen inte är riktigt korrekt. Husdjuren var de som hörde till huset, alltså även hästar, kor och sådana. 

Hunden är kanske tidigast belagd av keldjuren.  Det fanns tamhundar åtminstone 7000 år f Kr. Fast från början var de nog inte så värst keliga av sig. Hunden är en underart av varg, och förr tjänstgjorde den som jakt- eller vakthund. Olika raser avlades fram genom tiderna, en del raser som man trott var mycket gamla har senare via DNA visat sig vara max 200 år gamla, medan andra har kunnat beläggas betydligt tidigare än vi trott. Där har vi ju ett kulturellt exempell i Carl Gustaf Hellqvists berömda målning 'Valdemar Atterdag brandskattar Visby 1361'. Hellqvist målade tavlan 1882, och hade kanske inte riktigt koll på alla detaljer (eller så struntade han i dem). På tavlan förekommer bland annat en tax, och den rasen framavlades inte förrän på 1500-talet, och kom till Norden först något hundratal år senare. 

Katten är nog minst lika gammal som hunden. De gamla egyptiernas vördnad för det självständiga, nattjagande djuret är ju väl känd. Katten hade också sin bestämda roll i gårdar och stugor förr, den skulle hålla råttorna borta från spannmål och visthus. Vilket många katter gör än idag. Riktigt tam har den nog aldrig blivit, de flesta katter går sina egna vägar oavsett vad dess människor tycker om saken. 

Kaniner omnämns av fenicierna såsom vanliga i nordligaste Afrika och Spanien. Romarna lärde sig av spanjorerna att föda upp kaniner, men det var som päls- och födodjur, något som också blev vanligt under andra världskriget. 1874 hölls i Bremen den första kända kaninutställningen, där man visade upp sällskapskaniner. Sedermera förekommer ju utställningar, hopptävlingar och annat med tamkaniner. 

Efter att Australien kartlagts, började europeiska sjöfarare föra hem fåglar, vissa papegojarter och framför allt kanske undulater. Undulaten, som när den drar fram över den australiska vildmarken, alltid är gulhuvad med grön kropp, importerades i sådan omfattning att den blev nästan utrotad i sitt hemland! Numera lever den vilt i Australien igen. I fångenskapen har en rad andra färger avlats fram. 

Under det senaste århundradet har en mängd andra djur blivit sällskapsdjur. Sköldpaddor är omtyckta bland pälsallergiker. Akvariefiskar är vackra att se på. Illrar har dykt upp på scenen under de senaste decennierna, liksom vissa typer av möss och råttor. Framför allt under 1980- och 90-talet var det under en tid inne att ha en liten råtta liggande runt halsen som någon sorts levande pälsboa. Spindlar har också varit väldigt 'inne' som husdjur. Vandrande pinnar, ett synnerligen lättskött djur, har också haft sin glansperiod. 

Tyvärr kan husdjur tydligen bli 'ute' också.  Kanariefåglar hör man sällan talas om att någon har numera. Man hör aldrig ungdomar prata om akvariefiskar heller.  Och när jag berättar att jag har undulat, är det ofta någon som säger: 'vi hade undulater när jag var liten, på 50-talet' eller 'det hade min mamma på 70-talet'.  Den matbutik där jag oftast handlar, meddelade mig i veckan att man slutat ta in undulatfoder, eftersom det tydligen bara är jag som köper sådant.... Tur att det finns andra butiker med lite bredare utbud! 

Undrar vad nästa 'trendiga' sällskapsdjur kommer att bli... med tanke på vår i storstadsområdena allt trängre och naturfattigare livsmiljö så kanske gråsuggor är ett alternativ? 

Bilden: Min Citri är inte 'trendig' längre.... Foto: författaren 

Från vänster: Aina, Ester, John, Herbert, Märta, Oskar och Selma Lundström. De tre barnen var Herbert och Esters. Herbert var son till Oskar. Foto: Elof Olofsson. Privat bildsamling. Min morfars farfar Karl Oskar "Gamm-Oskar" Lundström föddes 13 juli 1857 i Kalvträsk som ett av 16 barn till Gustaf Olof "Gusta Orsa" Olofsson Lundström och hans hustru Eva Katarina Johansdotter. Av de 16 barnen levde 11 till vuxen ålder, "Gamm-Oskar" var näst äldst i syskonskaran. Han kallades för "Gamm-Oskar" (eller Oskar Lundström den äldre) eftersom han hade en systerson som också hette Oskar Lundström, vilken också bodde i Kalvträsk.

"Gamm-Oskar" gifte sig första gången med herrskrädderskan Viktoria Johanna Nordström från Ekorrträsk i Lycksele. Hon var född 1861-03-10 och dotter till skräddaren Per Nathanaelsson Nordström samt hans hustru Kristina Petronella Persdotter. När Viktoria var 11 år gammal avled hennes mor i barnsäng. Viktoria hade 1885 kommit till Kalvträsk som piga hos familjen Lundström. 1886 gifte hon sig med "Gamm-Oskar". Hon hade med sig en kappa som hon själv hade sytt. De övertog en del av hans Viktoria Nordström. Oskars första hustru. Foto: Hulda Jonsson. Privat bildsamling. föräldrahem i Kalvträsk. I rask takt föddes fem barn.

Det berättas att när makarnas yngsta barn föddes 1894 så kom barnet till utan barnmorska. Samma dag som Petrus föddes, som barnet skulle heta, så invigdes stambanan i Åsträsk, en by cirka en mil från Kalvträsk. Viktoria var i full färd med att hinna dit för att se dåvarande kronprinsen komma på besök vilken skulle närvara vid invigningen. Det sägs att Viktoria var en mycket fin och snäll person. Hon gick bort 25 maj 1895 av okänd dödsorsak, i en ålder av endast 34 år. Sonen Petrus blev, efter sin mors död, fosterbarn hos två ogifta syskon i Kalvträsk. 

År 1899 kom Barbara Olivia Norberg född 1864-12-04 i Storklinten, Norsjö, dotter till pigan Josefin Nilsdotter, som piga till "Gamm-Oskar" i Kalvträsk. Tycke uppstod de emellan och de vigdes till äkta makar i mitten av januari 1900. Makarna fick två barn tillsammans, en son som levde i två dagar samt en dotter. Oskar och Olivias äktenskap varade dock inte länge. 23 april år 1900 somnade Olivia in av okänd dödsorsak. Makarnas gemensamma dotter var då blott 13 dagar gammal. Dottern Viktoria "Tora" växte upp hos en familj i Hemmingen Norsjö. Oskar klarade inte av att ta hand om henne, han hade ju fem barn från sitt tidigare äktenskap att ta hand om också.

Än en gång kom dock sorgen att drabba Oskar. En av hans söner från första äktenskapet, Karl Gustaf "Kalle" reste vid midsommartid 1910 till Fernie B. C. Kanada tillsammans med sin svåger Per Lindberg, gift med Kalles syster Hildur. Tanken var att Karl Gustaf och Per skulle tjäna pengar i Kanada för att sedan återvända hem till Kalvträsk igen året därpå. "Kalle" och Per ägnade sig åt skogsarbete en tid innan "Kalle" insjuknade och togs in på sjukhus. I nära tre veckor låg han där och till slut avled han 19 november 1910, blott 18 år gammal. Dödsorsaken var tyfus (nervfeber). Det berättas att Karl Gustaf före resan till Kanada, hade förlovat sig med Ester Vestman från samma by som honom. När "Kalle" dog gifte sig Ester istället med Karls bror Herbert, vilka blev min morfars föräldrar. "Kalles" svåger Per Lindberg, som följt med honom till Kanada, återvände hem till Kalvträsk hösten 1911.

"Gamm-Oskar" vigdes 1911 för tredje och sista gången med Selma Karolina Karlsson uppväxt i Risåträsk, Burträsk som dotter till Karl Olof Olofsson och Eleonora Agata Andersdotter. Selma var född 27 februari 1863.

Lördagen 22 februari 1927 var Oskars son Johan Herbert ute i skogen och arbetade. Han råkade då att få ett slag av en timmerstock i vänster sida av bröstet. Slaget var inte svårare än att han kunde ta sig hem på egen hand. På kvällen fick han frosskakningar och började att svettas. Samtidigt håll i vänster sida och feber. Han vägrade först att åka till lasarettet men gjorde det till slut. Herbert reste från Kalvträsk till Åsträsk (gissningsvis skjutsades han med bil eller häst av någon), en sträcka på cirka en mil. Därifrån fick han åka godståg till Skellefteå där han togs in på lasarettet 27/2 1927, alltså fem dagar efter olyckan. Han hade då 40,6 graders feber och 92 i puls. Hans tillstånd förbättrades inte och det blev mors för honom kl. 17 den 6 mars 1927. Dödsorsaken var lunginflammation. Herbert blev 39 år gammal och min morfar var vid detta tillfälle knappt fem år fyllda. Herbert och hustrun Ester hade övertagit jordbruket i Kalvträsk efter Oskar samt hans hustru Selma. Herbert och Ester hade tre barn, min morfar var yngst i syskonskaran. Efter Herberts bortgång klarade Ester av jordbruket tack vare hjälp av Oskar och Selma.

Oskar var en ganska tystlåten, sansad och lugn herre. Han var respektingivande och ganska storväxt (183 cm lång vid mönstringen 1878). Han hade fyra bröder och var kanske den starkaste av dem alla, han var åtminstone bredast mellan axlarna. Han fick nog ibland agera medlare när temperaturen steg hos bröderna. Frisk och spänstig hade han alltid varit, liksom duktig i arbetet, bland annat i timmerskogen. "He veill eint gå na vidare ve timmerhuggninga" (det vill inte gå något vidare med timmerhuggningen) lär han dock ha yttrat strax innan han fyllde 80 år. Han ägde tidigare ett väldigt stort hemman men skogsskiftet sålde han till Robertsfors AB och han behöll gårdstomten.

Ett av Oskars stora intressen var hästar. Han körde timmer och ställde vid ett tillfälle upp med sin gamla timmerdragare vid en travtävling nere på sjön. Skriv upp att det blev applåder när 79-åringen gick i mål med sin 20-årige travare!

"Gamm-Oskar" blev sjuk och togs in på lasarettet i Skellefteå 11 juni 1940. Tyvärr blev inte hans hälsa bättre utan han gick till mors kl. 07:30 den 23 juni samma år, han blev 82 år. 1944-11-03 gick Selma bort, 81 år ung.

Det är inte så sällan som kunders syfte med att beställa en släktforskningsinsats är att hitta vem de har fått sitt efternamn ifrån. Ofta handlar det om mer ovanliga namn, som ofta visar sig vara gamla soldatnamn. Men också att få svar på frågan vem den förste Lars eller den förste Anders var i släktleden.

Mannen näst längst till höger är Johan Olausson. Det är på grund av honom jag heter Johansson. Eller snarare på grund av hans föräldrars val av namn när han skulle döpas i mars 1847. För 174 år sedan. Föräldrarna Anna Catharina Petersdotter och Olaus Larsson (längst till höger) valde namnen Anders Johan till sin äldste son och Johan blev hans namn.

Namntraditionen var ju sådan förr att förste sonen skulle få farfars namn och andre sonen morfars, så han borde ha hetat Lars eftersom hans farfar hette Lars Larsson. Men både Anders och Johan är det ont om bland förfäderna, vi får gå tillbaka till hans mormors morfar för att hitta en Anders. Några Jon finns ett antal generationer bakåt. Så varför valet föll på namnen Anders Johan kan en ju fundera på.

Min farfar John (nästa längst till vänster på bilden ovan) gjorde som man gjorde i hans generation, tog sin fars patronymikon som efternamn, så det blev John Johansson. Ett par av pappas bröder gjorde likaledes och valde efternamnet Johnsson men min pappa Yngve (längst till vänster på bilden ovan) valde Johansson, så det blev mitt namn också. Hade farfar tagit sin fars efternamn Olausson hade det blivit mitt också. Eva Olausson, skulle det passat mig? Det klart det hade gjort.

För mig, och för många andra, är namnet en viktig del av identiteten.
Eva Johansson, det är jag. Jag tror att Johansson är Sveriges vanligaste efternamn. Men det är mitt. Hade jag bytt namn när jag gifte mig 1985 hade mitt efternamn blivit Andersson. Men Eva Andersson, det är ju inte jag. Det var aldrig aktuellt för mig att byta efternamn efter mer än 30 år med mitt namn Johansson.

Hade jag bytt till Andersson hade jag haft mitt efternamn efter min dåvarande svärfars farfars farfar, den ogifte drängen Anders Carlsson, född 1806 i Skallsjö socken. Mina barn, som båda heter Andersson, har sitt namn från denne man som föddes för mer än 200 år sedan.

Min förre svärfar hette Sven Andersson. Hans far hette Herman Andersson men Hermans far hette Wilhelm Svensson, så Herman borde haft efternamnet Svensson eller Wilhelmsson. Både Sven, Herman och Wilhelm var järnvägare. Wilhelm och hustrun Johanna Petersdotter tog med sig barnen och flyttade från Floda, där de då bodde, till järnvägsknuten Hallsberg 1898. Där var det många järnvägare som hette Svensson så efter en tid, när det nya seklet var ungt, bytte Wilhelm namn till sin fars patronymikon Andersson. och därefter blev det Andersson. Så berättas det i familjen.

Svensson blev Andersson vid förra sekelskiftet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Det blev en liten sak över när huset tömdes. Ser ut som en liten, liten skolbänk fast utan ben. Har kanske varit någons lilla skrivplats, för det går att lyfta på det något snedställda locket. Om man inte vill kalla den vacker så kan vi i alla fall säga pittoresk.

Det fanns lite saker i den, stift till gamla bläckpennor, sådana man doppade i bläck och där bläcket tog slut mitt i ett ord, och sedan när man ville fortsätta så var det för mycket bläck efter nerdoppningen och det blev en enda stor plump. Hade man tur var det i början, men ack så tråkigt när det skedde i slutet. Gick inte att backa och göra om utan valet var att skämmas eller börja om. Det fanns också några kort av okända, även om några hade ett förnamn angivet. För att skydda botten så hade någon flitigt lagt in ett snyggt papper i botten, verkar vara sådant papper som man förr hade i kökshyllorna för att snygga upp dessa.

Den lilla saken ställdes undan, inte helt osynligt men nästan. Och där har den stått en del år, tills dess att platsen behövdes för annat. När man flyttar något så kan det ju hända att allt inte förblir riktigt plant utan det kan luta lite hit eller dit. Och då kan det, i det här fallet, vara så att locket öppnas och det kan åka ut något. Så det blev att plocka stift till bläckpennor och lite kort. När de las tillbaka så hade det hänt något med hyllpapperet, det hade rört sig och visade att det fanns något under detsamma. Visserligen ska man vara noggrann, men i det fallet hade några saker missats.

Kort i författarens ägo

Tre kort låg där, och det tog ett tag ett tag att identifiera dem, men så småningom så blev det uppenbart att ett visade han som en gång byggt huset som den lilla skrivpjäsen kom ifrån. En som började enkelt, familjen hade inte så mycket att ståta med, en soldat hade visserligen tak över huvudet, men inte mycket mer. Att pojken hade läshuvud var ju bra, men han behövdes hemma som ende sonen. Berättelsen säger att det var många sena timmar, där han ändå försökte skaffa sig kunskap genom läsandet även om en tidig morgon väntade dagen efter.

Kort i författarens ägo



De gick bättre och bättre och så småningom, lite senare i livet så fick han möjlighet att skaffa sig ett riktigt vackert hus och det är vad som är på den andra bilden. Där kunde han njuta efter arbetet med den allt större och större jordbruksarealen han arrenderade. Tiden gick också åt till att vara den man kallade på när djuren behövde hjälp, när missionshuset behövde någon som talade eller när det behövdes folk i olika kommunala nämnder.

Kort i författarens ägo

Det tredje kortet var på smedjan, som låg där han byggde sitt nya, moderna hus, för att ha någonstans att bo på ålderns höst. Ett hus anpassat efter familjen och som gjorde att det inte var svårt att skilja sig från huset som fanns på bild två. Det var inte alla som byggde sådana hus, men det gjorde han. Ritningarna gjorde han till stor del själv, det gällde ju bara att läsa på först och det var han van vid.

Förutom korten så fanns där en Almanack, en liten häftad och skuren bok, som kostat 14 öre när den kom ut 1878. Fanns inget skrivet i den, så några personliga reflektioner gick inte att göra. Men visst kan det vara intressant att läsa om vilka marknader man kunde åka på. Femte februari var det i Hedemora, 22 mars i Umeå och 15 november var det i Överby i Undenäs socken. Efter den sammanställningen kom det en massa text om det nya metriska mått och viktsystemet som skulle införas från 1879 och framåt. I tio år fick man använda de gamla och nya måtten parallellt för att från 1889 års början var det bara de nya måtten som gällde. Jag måste erkänna att det visste jag inte tidigare, så nu fick lära mig något nytt, även om det var gammal kunskap.

Hade jag inte släktforskat och hade jag inte tidigare samlat på mig både information och bilder så hade korten inte sagt mig något. Men nu fick de tre korten liv, det finns en berättelse till dem och det gick att sätta in dem i ett sammanhang. Och det är roligt att se att det kan bli så, när hyllpapperet flyttade på sig. Att almanackan är som grädde på moset kan ju alla se, och på så sätt får den vara avslut på dagens text. Nu ska hyllpapperet tillbaka, men kort och almanacka får ligga ovanpå framöver.

När jag i forntiden läste engelska på universitetet, blev jag bekant med uttrycket 'false friends'. Det syftade på engelska och svenska ord som ser ut och låter nästan likadant, men som betyder helt olika saker. Ett klassiskt exempel är det engelska ordet 'blanket' som är misstänkt likt vårt svenska 'blankett'. Vår lärare berättade om en stressad elev som rusat in på den engelska fakultetens expedition och bett att få 'fill in a blanket'. Den något förbryllade (och sannolikt också roade) lärare hon frågat svarade med äkta brittisk ironi: 'Javisst. Fryser du?'. För den sorgliga sanningen är ju att 'blanket' på engelska betyder 'filt' och har rätt lite med pappersexercis att göra. 

Även inom släktforskningen råkar man ut för vad jag, med universitetstiden i minnet, döpt till 'falska vänner'. Men då menar jag när ovanligare släktnamn efter intensiv genomläsning visar sig vara helt fel släkt trots namnet. 

Första gången jag råkade ut för det, var när jag letade förtvivlat bland alla släkter som hette Hallbeck. Dessa skulle då gärna ha en person Margareta, som skulle vara gift med min anfader Magnus Peter Revigin. Inte förrän jag hittade paret i den tyska vigselboken (se tidigare blogg om detta!) insåg jag att damen ifråga heter Hellbeck! Det var lätt att räkna ut hur den här sammanblandningen gått till. Hellbeck kan ju lika gärna stavas Hällbeck. Och då var det förmodligen någon slarver som tappat bort prickarna på a:et någon gång. Varpå någon släktforskare eller matrikelsamlare fått för sig att Margareta hette Hallbeck i efternamn. Så där hade jag suttit och läst om massor med Hallbeck helt i onödan. Säkert intressanta släkter i och för sig, men min Margareta skulle ju aldrig ha dykt upp, hur många Hallbecksläkter jag än plöjt igenom....

En mer tvivelaktig 'vän' är min finskfödda ana Johanna Regina Tillman, mor till soldaten Gustaf Svala. Enligt HisKi ska hennes far vara trädgårdsmästare Johan Tillman. Det är bara det, att på andra ställen kan jag läsa om trädgårdsmästare Fillman. Så vilken av dem ska jag egentligen leta efter? Kan säga att jag läst igenom åtskilliga släktrader Tillman utan att få upp något spår. Heter karln verkligen Fillman trots allt? Tveksam typ, det där....

Ibland är det nästan lättare att släktforska på sådana som INTE har något släktnamn. Andersdotter och Persson är visserligen svårare att spåra, men då vet man åtminstone från början att det behövs andra metoder än att läsa släktutredningar eller följa släktnamn. 

Det är tur att det är roligt att släktforska! Annars skulle man väl ha utvecklat galopperande vansinne vid det här laget.... 

Bilden: även på andra håll förekommer det 'falska vänner'! Det här är inte alls ruiner efter något antikt tempel, det är kopior, installerade på Kungsträdgårdens tunnelbanestation här i Stockholm. Fast det är ganska snyggt ändå.... Foto: författaren

Anton och Edla Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Anton (Holmström) Holmgren föddes 1871-05-01 i Bastunäs inom Skellefteå socken som son till "Slammer-Nick" Nils Johan Andersson Holmström och hans hustru "Nick-Manda" Amanda Gabrielsdotter Westermark.

Anton hjälpte i unga år till med skötseln av sina föräldrars jordbruk. Redan tio år gammal fick han göra rätt för sig. Så småningom ägnade han sig åt jordbruks- och skogsarbete samt sommartid även flottning. Ett par år arbetade han dessutom i Malmberget i gruvan där. Efter att han vänt hemåt övertog han hemmanet i Bastunäs efter sina föräldrar. Han gifte sig i december 1913 med hemmadottern Edla Kristina Holmgren från Gran, Högdalsås. Hon var född 1881-10-30 samt dotter till Nikanor Gustafsson Holmgren och hans hustru Anna Fredrika Stenman. I Anton och Edlas äktenskap fostrades sex barn. 1933 sålde makarna hemmanet och uppförde ett nytt bostadshus i Bastunäs där de bosatte sig. Senare överläts detta till en son, hos honom bodde Anton och hustrun Edla i slutet av sina liv.

Vid sidan av jordbruksarbetet var "n'Slammer-Ant", som Anton kallades, brevbärare på sträckan Sandberg-Olofsberg-Bastunäs, en sträcka på drygt en halv mil och en syssla som han skötte fram tills han åtminstone hade fyllt 75 år.

Anton hade genom hela livet haft en god hälsa. Han var vid god vigör långt upp i åren. Hörseln var det enda som hade mankerat. Tankeförmågan och övrigt intellekt var bra. 85 år gammal var han helt döv men han läste tidningen utan glasögon. Dessutom var han utrustad med en god humor och hade ett strålande gott humör. Som person var han sällskaplig och trevlig varför han hade skaffat sig många vänner.

En händelse som Anton brukade berätta om var denna. Han pratade ju alltid på Skelleftemål varför jag också berättar på dialekt: "N gang da jig hadd kåmme nedi stan, treffe jig Grönlund fra Kag, såm bruke hanel ve hesta. Da han feick sej hest'n män veille Grönlund tjöp a me han. Naj, naj, sa jig han säli eint. Nager ar ettat se feck hest'n n sårts sjukdom såm ve kall kråbbitar å jer som obotli se jig gatt fara nedi stan å djetta seli hest'n deill slagt å bara fa n par hunre kron. Da jig for hamma var he no se att öga tarese för a mor, å ve töickt no baigge tjwåen att he var antjelit att hest'n skull djetta slaktes. Da jig kåmme nedi stan sette jig ein hest'n deri Ömans stallen. Väm tro je kåmme just då åm eint Grönlund fra Kag såm tjend idjen hest'n å sa, no säl döuw hest'n åm döuw fa tus'n kron, da schvåra jig no jer he laisamt scheljes fra åm, men da he jer döuw Grönlund fa döuw fäll tjöp n. Da jig kåmme hamm djeick jig atve bore å la opp tjugu femtilappa å a mor håll nestan oppa tapp an. (En gång då jag hadde kommit ner till staden, träffade jag Grönlund från Kåge, som brukade handla med hästar. Då han fick se hästen min ville Grönlund köpa av mig den. "Nej, nej sa jag, han säljer jag inte." Några år efteråt fick hästen en sorts sjukdom som vi kallar "kråbbitar" och är som obotlig. Jag var tvungen att åka ner till staden och sälja hästen till slakt och få ett par hundra kronor. Då jag for hemifrån var det nog så att öga tårade sig för mor, och ve tyckte nog bägge två att he var ynkligt att hästen skulle tvingas slaktas. Då jag kom ner till staden satte jag in hästen i Ömans stall. Vem tro ni kom just då om inte Grönlund från Kåge som kände igen hästen och sa: "Nog säljer du hästen om du får tusen kronor?" Då svarade jag: "Nog är det ledsamt att skiljas från den, men då det är du Grönlund får du väl köpa den." Då jag kom hem gick jag utmed bordet och lade upp tjugo femtilappar. Mor höll nästan på att tappa andan. 

När han berättat detta undrade man ju nyfiket, vad sa Grönlund nästa gång ni träffades i stan? Anton svarade: "Grönlund frage åm jig veile ha n sup, n hesthanlar veille eint tjennes ve att ha djort n dali afer." (Grönlund frågade om jag ville ha en sup, en hästhandlare ville inte kännas vid att ha gjort en dåligt affär). 

Holmgren berättade också om en gång när hans hustru var med barn. "N gang da a mor var banut å he var tin att hon skull fa bane for ain a granna ät banmosken, fru Kalson i Svanfors. Da hon kåmme sa hon vist ha jig vöre snell? Da schvåra jig hennar, he kan no henn att döuw vöre snell, men jig ha tajje mot twjå onga, ga ein döuw fa sej vå döuw fa." (En gång då mor var med barn och det var tid att hon skulle få barn for en av grannarna efter barnmorskan, fru Karlsson i Svanfors. Då hon kom sa hon: "Visst har jag varit snabb?" Anton svarade: "Det kan nog hända att du ha varit snabb, men jag har tagit emot två ungar, gå in du få se vad du får".)

De som bodde på landet och hade långt till närmaste stad var vana vid att klara upp många svåra situationer och att inte vara hjälplösa inför det som skedde.

"N'Slammer-Ant" var väldigt idrottsintresserad, särskilt när det handlade om fotboll och längdskidor. Han höll sig uppdaterad om vad som hände om dessa idrotter i Boliden. Han besökte ibland idrottsplatsen Malmbacka i Boliden för att bevittna något idrottsevenemang. Varje vecka fyllde han i sina tipskuponger. Resultatet blev småvinster några gånger. Själv var han för gammal för att delta i tävlingar, men han hade söner som var duktiga skidåkare. En dag i mars var det en större skidtävling, mycket folk var samlat. Dit kom också Anton Holmgren, nu ville han att det skulle bli extra festligt, efter en stund bad han några av sina äldre vänner i Boliden att följa honom vid sidan av torget. Framkomna till lämplig plats tog "Slammer-Ant" fram en literflaska och ett spetsglas för att bjuda på en sup, han började att hälla ur flaskan men inte en droppe kom. Då sa han:

"Nöuw första jig vafför a mor sag se spjuverakti ut da jig to flaska å for, je första he att hon hadd lätte brännvinsflaska å serapsflaska bit plass". (Nu förstår jag var för mor såg så spjuveraktig ut då jag tog flaskan och for, ni förstår det att hon hade låtit brännvinsflaskan och sirapsflaskan byta plats). 

Anton skrattade gott åt det inträffade och skyndade sig hem efter den rätta flaskan. Då han kom tillbaka var han vid gott humör, han kunde skämta och tålde skämt från andra. Han yttrade: "Da jig kåmme hamm ve serapsflaskan kån ve eint anne n skratt baige tjwåen at spratte hon hadd djort." (Då jag kom hem med sirapsflaskan kunde vi inte annat än skratta bägge två åt sprattet hon hade gjort). Det blev en munter dag för "n'Slammer-Ant", en av hans söner hamnade på pallen i tävlingen.

1921 hade malmletningar påbörjats av Centralgruppens emissionsaktiebolag i trakterna kring nuvarande Boliden. Några geologer var delaktiga i sökandet, bland annat österrikaren Fritz Kautsky och en som hette Meijer. Geologerna hade hört talas om en sten som några karlar hittat vid dikesgrävningar i Svanfors. En sten som inte var lik andra stenar. De bad Anton visa de stenen. "Du har häst och vagn, du kan köra oss dit stenen är", sa de till honom. De åkte dit och de såg att stenen var mycket bra, de blev glada, Kautsky och Meijer. Anton frågade hur det var: "Det är högprocentigt, högprocentigt, fick han till svar av Kautsky. Kautsky sa till slut att Anton skulle få fara hem med häst och vagn, vi ska stanna här. Kautsky frågade hur mycket "Slammer-Ant" skulle ha betalt för resan. "2,50 kr" svarade han men han fick två tior och en femkrona. Anton trodde att Kautsky inte förstod honom eftersom att han var österrikare. "2,50" upprepade Anton. "Det är brorspengar, det är brorspengar", sa Kautsky och klappade honom på axeln. Anton for hem och tyckte sig ha tjänat mycket pengar. Det var ju mycket pengar på den tiden. 18 år efter fyndet av det så kallade Svanforsblocket fick Anton ett brev från gruvbolaget och 100 kr som tack. Fyndet av stenen, det så kallade "Svanforsblocket", låg bakom att det senare blev en gruva i Boliden och att samhället uppstod.

Anton gick bort 29 september 1957 i hemmet, 86 år gammal. Hustrun Edla var en duktig och arbetsam husmor. Lugn och försynthet var två egenskaper som kännetecknade henne. Hon var alltid vänlig och hjälpsam mot alla personer hon mötte. Hon avled på Skellefteå lasarett 20 mars 1971 i en ålder av 89 år.

De senaste dagarna har min svägerska och jag släktforskat ihop och hittat några tidigare svårfunna generationer i min farfars släkt. Det är bland andra föräldrarna till en soldat och hans hustru i Hjärtums socken i Bohuslän. Men båda kom från byn Åker i Gärdhems socken i Älvsborgs län. Trots att det är olika län är detta ändå grannsocknar. Hjärtum och Gärdhem ligger på var sin sida om Göta älv. Idag ingår delar av Gärdhems och Hjärtums socknar i Trollhättans stad.

Åker är inte en by som alla andra. Det var på byns ägor som några av slussarna i Trollhättan byggdes under 1790- och första halvan av 1800-talet. Två kanaler med slussar byggdes vid Åker, dels en som stod klar år 1800, dels en som blev klar 1844 sedan den äldre blivit för liten. Min bror och svägerska har en bok om slussarnas och kanalens historia, med alla detaljer, så jag räknar med att det kan bli ett intressant kapitel i vår släktbok.

Vi har inte hittat några gårdskartor från Åker men på Krigsarkivet finns en karta som är odaterad men från tiden när slussarna och kanalen planerades:

Kartan är vriden ett kvarts varv. Titta på namnet vid Trollhätte ström: Helvetesfallen! På Wikipedia läser jag att fallet var 30 meter högt. Bildkälla: Krigsarkivet.

I byn Åker hade jag min farfars morfars fars föräldrar Gunnar Andersson och Karin Persdotter på en av gårdarna från 1740 till omkring 1794. På en annan av de fyra gårdarna i byn bodde farfars morfars mors föräldrar Olof Petersson och Kerstin Persdotter. Deras barn Nils och Ingerd blev ett par och gifte sig år 1800. Olof Petersson var född i Åker 1732. Båda familjerna lämnade Åker på 1790-talet, kanske på grund av det då pågeende kanal- och slussbygget.

Kanske är det någon av gårdarna i Åker som är med på denna bild från 1846. Enligt bildtexten ska den vara från infarten till kanalen, vilket är vid Åker. Bildkälla. Projekt Runeberg.

Det var alltså under mina förfäders uppväxt som det här kanalbygget och slussbygget pågick. Det måste ju ha förändrat deras liv på flera sätt. Både påverkat vardagslivet och kanske blev de tvingade att ge upp markområden. På 1700-talet var det frälsegårdar i Åker, enligt mantalslängderna, och kanalbolaget måste ju ha tagit mark i anspråk även intill slussarna och kanalen.

Trollhättan fanns inte som stad på den tiden, det var byar och gårdar utmed Göta älv. Längre uppströms har jag mer släkt på 1700- och 1800-talen. Så här såg det ut i mitten av 1800-talet, på Generalstabskartan:

Så här såg det ut 1798 när slussbygget var igång vid Åker. Bildkälla: Wikipedia.

Jag har varit vid slussarna en gång, kanske flera gånger, på Fallens Dag i Trollhättan och jag minns hur otäckt högt det är där vid slussen. Läs mer på Wikipedia.

Dessa fyra bilder visar slussning i Trollhättan på 1970-talet, i de slussar som ligger strax söder om Åker och söder om de äldsta slussarna. Jag har fått bilderna av min bror. Foto: Johnny Johansson.

På Projekt Runeberg har jag hittat fyra gamla böcker om Trollhätte kanal. En från 1801, en från 1846, en från 1884 och en från 1902. Där ska jag läsa på lite mer. När jag googlar om Trollhätte kanal och slussar läser jag också om jordraset i Åkerström 1648. Först trodde jag att det var vid Åker, där släkten bodde, men det är lite längre nedströms. Men rasmassorna måste ju ha påverkat de flesta som hade sina gårdar vid älven en bra bit norrut och söderut. I artikeln på Wikipedia nämns Stubbered, dit en av mina familjer flyttade i slutet av 1700-talet.

Vad mycket man kan lära sig om vår historia när man släktforskar.

Det fanns en gång i tiden en berömd adelsman vid namn Klas Horn. Han föddes 1517 i Finland och räknades som tillhörande den finska adeln. Genom ett flertal lyckade uppdrag vann han Gustaf Vasas förtroende och därefter finns det mycket att berätta om den mängd uppdrag han fick. Befälhavare i Viborg , ledare av ett flertal både lyckade och mindre lyckade armeinsatser och, trots avsaknad av erfarenhet från flottan, så genomförde han i sin roll som amiral storstilade expeditioner runt Sveriges kuster. En storstilad karriär tog slut när han 1566 avled i Östergötland, drabbad av pesten. Han förärades en begravning i Uppsala domkyrka.

Bild från Public domain, via Wikimedia Commons Okänd skapare tillhandahållen av Nationalmuseum
Det ovanstående är en mycket kort sammanfattning av ett mycket intressant liv, en del säger att Klars Horn är en av de största sjöhjältar vi haft. Att det då finns skrivet en hel om honom är förståeligt och då blir det ganska lätt en träff på honom om man söker på namnet Horn. Och det var så det blivit när jag fick en första kontakt med släktingar till min morfars brors fru.  Min morfars bror Carl August emigrerade 1899 till Worcester, Massachusetts och träffade där sin blivande fru, Tekla Horn. Tekla och hennes syster Anna emigrerade och det var Annas släkt jag hittade efter lite letande. En intressant period följde, där vi utväxlade brev med allehanda kopior av källor, mail var inte så bra tyckte de på andra sidan. Många kuvert blev det, och alla brev var kanske inte så välkomna, eftersom det fina släktträdet hade kopplingar som nog inte fanns.

Att stryka Klas Horn och linjen till honom var smärtsamt och det gällde att väga orden på guldvåg. Att det var redan vid Tekla och Annas föräldrarna det sprack gjorde att det blev väldigt lite kvar av trädet. Att ersätta namnen i den fina adliga linjen med liesmeden Carl Olof Horn , född i Leksand och verksam på Långöns Liebruk i Älvdalen och därefter i Igelfors bruk i Regna kändes kanske som ett nerköp. Att Tekla och Annas mamma Emma Grundström var från vackra Fryksände i Värmland upplevdes nog inte som så positivt som jag försökte göra det.

Efter de första sorgsna breven så gick det i alla fall åt rätt håll. Det fanns andra värden än finskfödd amiral att titta på. Det fanns kusiner till Tekla och Anna att leta efter. Carl Olof Horn hade en syster Emma som gift sig med en annan liesmed, Johan Gustaf Grundström, och om efternamnet känns igen så är detta en bror till ovan nämnda Emma från Fryksände.  Att Emma och Johan Gustaf hittat varandra genom sina syskon kan man nog tro, det jag vet är att de gifte sig i USA, dit han emigrerat något år före henne. Att de bodde några år i Worceter och sedan flyttade tillbaka till Sverige och Älvdalen kan ju bero på arbetsmarknaden i USA eller var det hemlängtan. Efter att arbetat på samma bruk som svågern Carl Olof Horn så flyttade familjerna vidare tillsammans till Regna innan Emma och Johan Gustaf återigen emigrerade 1903.

Det blev en del nya kopplingar mellan de båda familjerna när vi hittat kusinbarn som inte visste om varandra och kanske var det lite plåster på såren för den borttagna linjen. I nystandet efter släkt så hittade vi en annan koppling, som ledde till en släktlinje där det fanns en annan ”berömdhet” långt tillbaka. Kanske inte lika elegant som Klas Horn, men att vara släkt med Werner Nilsson Wallin, född 1683 som 1709 fick tjänsten som bödel i Helsingborg, är också något att berätta om. Kanske inte ett ämne vid de fina middagarna men varför inte berätta om hans öden och äventyr en sen kväll, när regnet slår på fönstren och vinden viner.