Mobilen gick sönder...

DSCN9911

Under påskhelgen, tackade min mobil för sig. Som tur är, hör jag inte till de mest beroende mobilsnortarna,men visst saknar jag den lite. Dock har jag inte, som somliga verkar numera, hela mitt liv i mobiltelefonen. Räkningar, TV och annat.  Men visst, det är roligt med alfapet (som i digitalform heter något annat) och frågesport. Och jag är förstås lite orolig att något ska försvinna från SIM-kortet vid omflyttningen. Nu har jag aldrig tagit några särskilt bra foton med mobilen, men mina ljudupptagningar från diverse friluftskonserter, vill jag gärna behålla. Särskilt förtjust är jag i den jag gjorde med Falska Gäss utanför Medltidsmuseum för några år sedan.

Falska Gäss är en grupp som spelar på medeltida instrument. Det lät rätt bra när jag stod och lyssnade på dem, men jag måste medge att i min ljudupptagning, låter det hemskt. Den är därmed perfekt när jag åker tunnelbana, och det sitter ett gäng ungdomar som tror att de är hemma i sitt vardagsrum, och låter sina technotoner dåna över tunnelbanevagnen. Jag brukar sätta mig i närheten, och spela upp klippet med Falska Gäss. Högt. Och gärna flera gånger i följd. Till slut fattar de, och antingen stänger av sitt oljud, eller lämnar vagnen. Att få en dos av sin egen medicin är sällan roligt. 

Detta med att plötsligt vara mobillös, fick mig att fundera på teknikens snabba framfart över huvud taget, och speciellt för oss släktforskare. Jag har varit i branschen länge nog för att ha hanterat rullfilmer, även om de sjöng på sista versen när jag började med släktforskning. Det var alltid dags att byta rulle när man nalkades något intressant, och så skulle ju den gamla rullen vevas tillbaka också. Ibland kunde de vara väldigt svårlästa, med utfluten vit text på svart botten. 

Sedan kom mikrokorten. De rymde mera, men jag var tacksam över att bo så att jag kunde åka till Arninge och forska själv bland alla kuverten. Jag beställde några gånger ifrån Ramsele, men alla nummerserierna gjorde mig förvirrad, och det var nog ren tur att jag inte beställde sammma kort flera gånger. Från Arninge minns jag särskilt korten på Skellefteå landsförsamling, där man utan att lägga i kortet i läsapparaten, såg de svarta kanterna efter eldsvådan...

Före dessa innovationer, fick man lov att åka runt till respektive församlings prästgårdar eller församlingsexpeditioner för att leta. Jag har ofta funderat på hur prästen eller tjänstemannen på expeditionen reagerade när det kom släktforskare instövlande och skulle titta i böckerna. Vissa kunde ju bli sittande i dagar böjda över luntorna. 

Så småningom hittade de gamla kyrkböckerna vägen till respektive landsarkiv, vilket underlättade en del. 

Vi ska nog vara väldigt tacksamma över de resurser som ställs till släktforskarens förfogande idag. Men samtidigt... är inte risken att släktforskandet blir tråkigt när det är så enkelt att få fatt i alla uppgifter man behöver? 

Knappast ändå. För det spelar ju faktiskt ingen roll hur mycket Internet digitaliserar, och hur lätt det är att få fram uppgifter; vill du vara någorlunda säker på din sak, måste du in i prästens handskrivna originalbok och kontrollera uppgifterna ändå. Och vi vet ju alla hur olika kyrkböckerna ser ut från församling till församling, från tidsperiod till tidsperiod. Det är bara att ta på sig argusögonen och försöka läsa, ett ord i taget.

Hur du än vrider och vänder dig, så har du kyrkboken där bak! 

 

Bilden: min numera avlidna mobil. Foto: författaren

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

Resa i tiden
Johan och Maria Asplund
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
29 mars 2024

Captcha bild