Fynd i arkivet

Något som släktforskare lär sig väldigt tidigt när intresset första gången kommer är att det är bra med arkiv. För utan arkiv finns det inte så mycket att titta på när det gäller förfluten tid. Fast idag så finns det kanske de som tycker att det räcker med avfotograferade sidor som man kommer på sin egen dator via internet. Undrar om de då funderar på var bilderna kommer från, har de bara uppstått ur tomma intet eller ……  Kanske fanns de trots allt i ett arkiv innan de fotograferades. Namnet på den största leverantören av svenska bilder, Arkiv Digital, visar med sitt namn den finurliga kombinationen av gamla dammiga arkiv och toppmodern reproduktionsteknik. Att sedan kombinera det med indexering är smått genialt, eller vad tycker vi som numera hittar uppgifter i de mest snåriga källor.

Så att spara i arkiv är bra, och det är kanske inte alltid är så dammigt eller dåligt belyst som man kan se i vissa filmer. En del arkiv är en ren fröjd att arbeta i. Nu ska jag inte skryta om hur det ser ut, men jag tittade i mitt eget arkiv, fyllt med viktiga handlingar, och där det dök det upp en gammal raritet. Det var inte som att hitta Johan Bures släktbok eller ett gammalt pergamentbrev, men det var något från tidens början.

När vi mäter tid måste vi relatera till något, vi kan jämföra med universums tillblivelse eller vi kan tänka på dotterns födelse. Vi måste hänga upp vårt tidsbegrepp på något. Och nu satt jag här med något från tidens början, åtminstone kändes det så när jag läste och mindes det som stod på dokumentet. Det var från den autosomala erans början, en kort tid efter att vi släktforskare kunde börja använda den typ av DNA-test som är den vanligaste idag.

Kopia på del av programblad producerad 2011 av förf. Gemensamt arrangemang Historiska museet och GF

För tio år sedan hade Genealogiska Föreningen, tillsammans med Historiska Museet, den första större samlingen i Stockholmsregionen. Jag vet inte om det varit något liknande tidigare, så för mig blev det startskottet på den revolution som sedan rullat vidare och engagerat många, många människor.

Rubriken var DNA – hot eller möjlighet, och nog blev svaret att det bara fanns möjligheter. På plats i Lejongången i museet fanns utställare, en del av dem finns kvar än idag, andra har försvunnit under vägen. Där fanns nordens enda bolag som gjorde Y och mtDNA tester, DNA guide. Där fanns Svenska Haplogruppsdatabasen som på helt ideell väg samlade och strukturerade gjorda tester, och kombinerade dem med gedigna släktträd. Båda dessa har lämnat arenan, men de betydde mycket för starten av DNA resan. Att de två som då gjorde autosomala tester, FTDNA och 23andMe, fanns representerade var självklart.

Programmet var späckat och stolsplatserna fyllda när det visades hur Hans Laestadius lyckats vinna en namnstrid med Patentverket genom att med hjälp av DNA påvisa att en person som fötts utanför äktenskapet ändå tillhörde en släkt med skyddat namn. Jeanette Axelsson, DNA-pionjär från DNA-guide, berättade om alla de tekniska möjligheter som fanns med företagets tester. Eva Daskalaki från Uppsala Universitet tog oss med på en resa bland kungligheter från förr och vad som kunde utläsas genom att borra upp en tand eller ett höftben. Att alla ben som fanns i kungliga gravar inte borde varit där var en lärdom. Vi fick också möta vetenskapsredaktören och hedersdoktorn Karin Bojs, som gav sin syn på vad DNA var användbart för. Att vi senare skulle få läsa hennes fantastiska bok om sin europeiska familj anade nog ingen, jag funderar på om hon visste det själv vid den tidpunkten.

Att bli nostalgisk kan vara trevligt ett tag, men det finns andra aspekter också. Jag undrar hur många av alla de som var närvarande som på något sätt kunde ana den utveckling som vi ser nu. Närmare tvåhundra tusen tester, där adressen finns i Sverige, finns i företagens databaser. Från att vara en liten sidogren av släktforskning så är det nu en stor etablerad, vital del av hela släktforskarrörelsen, inte bara i Sverige utan spridd över hela världen. Så nog kan vi stryka under att det har visat sig att det fanns möjligheter och det fortfarande finns. Jag funderar på om jag ska stoppa tillbaka dokumentet, ett enkelt programblad från 2011 och skriva ”läses 2031” på det och då kunna se om det fortsatt i samma rasande tempo som vi sett de här senaste tio åren.

Vad tror du, kommer vi 2031 att ha löst allt med DNA eller finns det andra möjligheter och hinder då.