Anton och Edla Holmgren

Anton och Edla Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Anton (Holmström) Holmgren föddes 1871-05-01 i Bastunäs inom Skellefteå socken som son till "Slammer-Nick" Nils Johan Andersson Holmström och hans hustru "Nick-Manda" Amanda Gabrielsdotter Westermark.

Anton hjälpte i unga år till med skötseln av sina föräldrars jordbruk. Redan tio år gammal fick han göra rätt för sig. Så småningom ägnade han sig åt jordbruks- och skogsarbete samt sommartid även flottning. Ett par år arbetade han dessutom i Malmberget i gruvan där. Efter att han vänt hemåt övertog han hemmanet i Bastunäs efter sina föräldrar. Han gifte sig i december 1913 med hemmadottern Edla Kristina Holmgren från Gran, Högdalsås. Hon var född 1881-10-30 samt dotter till Nikanor Gustafsson Holmgren och hans hustru Anna Fredrika Stenman. I Anton och Edlas äktenskap fostrades sex barn. 1933 sålde makarna hemmanet och uppförde ett nytt bostadshus i Bastunäs där de bosatte sig. Senare överläts detta till en son, hos honom bodde Anton och hustrun Edla i slutet av sina liv.

Vid sidan av jordbruksarbetet var "n'Slammer-Ant", som Anton kallades, brevbärare på sträckan Sandberg-Olofsberg-Bastunäs, en sträcka på drygt en halv mil och en syssla som han skötte fram tills han åtminstone hade fyllt 75 år.

Anton hade genom hela livet haft en god hälsa. Han var vid god vigör långt upp i åren. Hörseln var det enda som hade mankerat. Tankeförmågan och övrigt intellekt var bra. 85 år gammal var han helt döv men han läste tidningen utan glasögon. Dessutom var han utrustad med en god humor och hade ett strålande gott humör. Som person var han sällskaplig och trevlig varför han hade skaffat sig många vänner.

En händelse som Anton brukade berätta om var denna. Han pratade ju alltid på Skelleftemål varför jag också berättar på dialekt: "N gang da jig hadd kåmme nedi stan, treffe jig Grönlund fra Kag, såm bruke hanel ve hesta. Da han feick sej hest'n män veille Grönlund tjöp a me han. Naj, naj, sa jig han säli eint. Nager ar ettat se feck hest'n n sårts sjukdom såm ve kall kråbbitar å jer som obotli se jig gatt fara nedi stan å djetta seli hest'n deill slagt å bara fa n par hunre kron. Da jig for hamma var he no se att öga tarese för a mor, å ve töickt no baigge tjwåen att he var antjelit att hest'n skull djetta slaktes. Da jig kåmme nedi stan sette jig ein hest'n deri Ömans stallen. Väm tro je kåmme just då åm eint Grönlund fra Kag såm tjend idjen hest'n å sa, no säl döuw hest'n åm döuw fa tus'n kron, da schvåra jig no jer he laisamt scheljes fra åm, men da he jer döuw Grönlund fa döuw fäll tjöp n. Da jig kåmme hamm djeick jig atve bore å la opp tjugu femtilappa å a mor håll nestan oppa tapp an. (En gång då jag hadde kommit ner till staden, träffade jag Grönlund från Kåge, som brukade handla med hästar. Då han fick se hästen min ville Grönlund köpa av mig den. "Nej, nej sa jag, han säljer jag inte." Några år efteråt fick hästen en sorts sjukdom som vi kallar "kråbbitar" och är som obotlig. Jag var tvungen att åka ner till staden och sälja hästen till slakt och få ett par hundra kronor. Då jag for hemifrån var det nog så att öga tårade sig för mor, och ve tyckte nog bägge två att he var ynkligt att hästen skulle tvingas slaktas. Då jag kom ner till staden satte jag in hästen i Ömans stall. Vem tro ni kom just då om inte Grönlund från Kåge som kände igen hästen och sa: "Nog säljer du hästen om du får tusen kronor?" Då svarade jag: "Nog är det ledsamt att skiljas från den, men då det är du Grönlund får du väl köpa den." Då jag kom hem gick jag utmed bordet och lade upp tjugo femtilappar. Mor höll nästan på att tappa andan. 

När han berättat detta undrade man ju nyfiket, vad sa Grönlund nästa gång ni träffades i stan? Anton svarade: "Grönlund frage åm jig veile ha n sup, n hesthanlar veille eint tjennes ve att ha djort n dali afer." (Grönlund frågade om jag ville ha en sup, en hästhandlare ville inte kännas vid att ha gjort en dåligt affär). 

Holmgren berättade också om en gång när hans hustru var med barn. "N gang da a mor var banut å he var tin att hon skull fa bane for ain a granna ät banmosken, fru Kalson i Svanfors. Da hon kåmme sa hon vist ha jig vöre snell? Da schvåra jig hennar, he kan no henn att döuw vöre snell, men jig ha tajje mot twjå onga, ga ein döuw fa sej vå döuw fa." (En gång då mor var med barn och det var tid att hon skulle få barn for en av grannarna efter barnmorskan, fru Karlsson i Svanfors. Då hon kom sa hon: "Visst har jag varit snabb?" Anton svarade: "Det kan nog hända att du ha varit snabb, men jag har tagit emot två ungar, gå in du få se vad du får".)

De som bodde på landet och hade långt till närmaste stad var vana vid att klara upp många svåra situationer och att inte vara hjälplösa inför det som skedde.

"N'Slammer-Ant" var väldigt idrottsintresserad, särskilt när det handlade om fotboll och längdskidor. Han höll sig uppdaterad om vad som hände om dessa idrotter i Boliden. Han besökte ibland idrottsplatsen Malmbacka i Boliden för att bevittna något idrottsevenemang. Varje vecka fyllde han i sina tipskuponger. Resultatet blev småvinster några gånger. Själv var han för gammal för att delta i tävlingar, men han hade söner som var duktiga skidåkare. En dag i mars var det en större skidtävling, mycket folk var samlat. Dit kom också Anton Holmgren, nu ville han att det skulle bli extra festligt, efter en stund bad han några av sina äldre vänner i Boliden att följa honom vid sidan av torget. Framkomna till lämplig plats tog "Slammer-Ant" fram en literflaska och ett spetsglas för att bjuda på en sup, han började att hälla ur flaskan men inte en droppe kom. Då sa han:

"Nöuw första jig vafför a mor sag se spjuverakti ut da jig to flaska å for, je första he att hon hadd lätte brännvinsflaska å serapsflaska bit plass". (Nu förstår jag var för mor såg så spjuveraktig ut då jag tog flaskan och for, ni förstår det att hon hade låtit brännvinsflaskan och sirapsflaskan byta plats). 

Anton skrattade gott åt det inträffade och skyndade sig hem efter den rätta flaskan. Då han kom tillbaka var han vid gott humör, han kunde skämta och tålde skämt från andra. Han yttrade: "Da jig kåmme hamm ve serapsflaskan kån ve eint anne n skratt baige tjwåen at spratte hon hadd djort." (Då jag kom hem med sirapsflaskan kunde vi inte annat än skratta bägge två åt sprattet hon hade gjort). Det blev en munter dag för "n'Slammer-Ant", en av hans söner hamnade på pallen i tävlingen.

1921 hade malmletningar påbörjats av Centralgruppens emissionsaktiebolag i trakterna kring nuvarande Boliden. Några geologer var delaktiga i sökandet, bland annat österrikaren Fritz Kautsky och en som hette Meijer. Geologerna hade hört talas om en sten som några karlar hittat vid dikesgrävningar i Svanfors. En sten som inte var lik andra stenar. De bad Anton visa de stenen. "Du har häst och vagn, du kan köra oss dit stenen är", sa de till honom. De åkte dit och de såg att stenen var mycket bra, de blev glada, Kautsky och Meijer. Anton frågade hur det var: "Det är högprocentigt, högprocentigt, fick han till svar av Kautsky. Kautsky sa till slut att Anton skulle få fara hem med häst och vagn, vi ska stanna här. Kautsky frågade hur mycket "Slammer-Ant" skulle ha betalt för resan. "2,50 kr" svarade han men han fick två tior och en femkrona. Anton trodde att Kautsky inte förstod honom eftersom att han var österrikare. "2,50" upprepade Anton. "Det är brorspengar, det är brorspengar", sa Kautsky och klappade honom på axeln. Anton for hem och tyckte sig ha tjänat mycket pengar. Det var ju mycket pengar på den tiden. 18 år efter fyndet av det så kallade Svanforsblocket fick Anton ett brev från gruvbolaget och 100 kr som tack. Fyndet av stenen, det så kallade "Svanforsblocket", låg bakom att det senare blev en gruva i Boliden och att samhället uppstod.

Anton gick bort 29 september 1957 i hemmet, 86 år gammal. Hustrun Edla var en duktig och arbetsam husmor. Lugn och försynthet var två egenskaper som kännetecknade henne. Hon var alltid vänlig och hjälpsam mot alla personer hon mötte. Hon avled på Skellefteå lasarett 20 mars 1971 i en ålder av 89 år.