Rötterbloggen
Rötterbloggen

Sigill och sånt

Inte kan mitt släktträd vara fel. Det säger en del och tittar indignerat när frågan kommer upp om hur säkert en uppgift är. Jag har tidigare berört den något känsliga frågan om hur rätt vi har, och det blev aktuellt när jag läste en del äldre inlägg i en grupp. Nu vet vi att det alltid finns risk för förväxling eller misstag när det gäller alla delar av släktforskning. Det hjälper egentligen inte hur man vrider och vänder på allt, det mesta är som myntet, tvåsidigt.

Idag säger vi att DNA inte ljuger, i den diskussion jag såg så gällde det att gamla hederliga medeltidsbrev kan inte ha fel. Det fanns ingen anledning att ljuga eftersom de som det skrevs om oftast var närvarande och många gånger satte sitt sigill under brevet.  Med en sådan klar närvaro så borde allt vara rätt. Ett sigill är inte så lätt att kopiera, så äktheten borde inte ifrågasättas. Och visst gick det att se vem sigillen tillhörde, det var ju unika för varje släkt och kunde inte blandas.  Med sådan kunskap så borde det inte vara svårt att sätta tilltro till det som stod på dokumenten.

Det finns många som dragit samma slutsatser som ovan, och byggt bevis eller indiciekedjor på den väl fastlagda kunskapen. Böcker har skrivits, släktkrönikor skapats och det under ganska många år. Och numera så är vi mer intresserade av de närmaste släktleden tack vare eller på grund av allt det som redan finns framtaget av andra, säkerligen genomgånget och kontrollerat av otaliga kunniga.

Fast det börjar komma lite funderingar på hur det egentligen var, kan man idag med säkerhet utröna vilken släkt ett sigill tillhörde. Det berättas om en regel som sa stampen, den spegelvända bild som tillsammans med ett handtag gjorde att det gick att skapa ett sigill, läsbart för andra, skulle förstöras när innehavaren dog. Hur var det då med släktskapet?  Eftersom sigillet var en identifikationshandling, kopplat till en person så fanns det kanske ingen koppling till släkten. Kan ju undra om man i framtiden kommer att påstå att bank-ID som ser lika ut, i den digitala världen, pekar på släktskap

Att det inte fanns någon copyright på sigillen blir ganska klart när man tittar på en del brev. Det finns de som ser nästan likadana ut, men kommer från helt olika släkter. Och det finns de där far och son har sina sigill på ett och samma brev där det inte finns mycket till likhet mellan dem. Kanske är det bättre att leta efter så olika sigill som möjligt för att se släktband?

Bild från Genealogiska Föreningen, Svensk Genealogisk Tidskrift,

En hel del om detta och också om många felaktiga slutsatser finns beskrivet i boken Vapenlikhetsfällan. Skriven av Kaj Janzon och med Urban Sikeborg som redaktör. Boken gavs ut som en ett nummer av Svensk Genealogisk tidskrift som nummer ett 2015. Det är intressant att läsa om hur det egentligen var, om att det var inte bara adeln som hade sigill utan det fanns bland de som på den tiden kallades ofrälse, och att det inte var ovanligt att kvinnorna hade egna sigill, eftersom de många gånger hade privat egendom och då måste kunna identifiera sig, oberoende av vilken transaktion det var.

Tycker du det är skönt att koppla bort en del av allt som händer idag, varför inte titta på lite medeltidsbrev, om inte annat för att de ofta är så fantastiskt vackra, en helt annan stil än våra mail och worddokument. Och så kan man lära sig rangordningen i samhället eftersom många brev har sigillen påsatta i ordningen med den högst uppsatta först och sedan i fallande ordning.

Hustrurna har fått namn
Radio
 

Kommentarer

Inga kommentarer än. Var den första att lämna en kommentar
Redan registrerad? Logga in här
Guest
19 september 2021
Om du vill registrera dig, fyll i användarnamn och namnfältet

Captcha bild

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Bloggare

Eva Johansson
356 inlägg
Ted Rosvall
250 inlägg
Mats Ahlgren
180 inlägg
Helena Nordbäck
164 inlägg
Anton Rosendahl
122 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
29 inlägg

Annonser