Resan

Under alla tider har människan gjort resor, ibland långt och ibland kort, men det har alltid rests. Orsaken till resorna har naturligtvis hur många skäl som helst. Om vi gör en lista på alla dessa orsaker så blir det en lång sådan, många mil och när vi är färdiga så kanske den räcker runt jorden. Men varför lägga ner tid på sådant som ändå inte blir annat än en lång upprabbling.

Jag mötte några för en kort tid sedan som berättade om en resa, både i tid och rymd. Det var inget så där iögonfallande intressant med den, men jag fann samtalet intressant för det fanns en del intressanta vinklingar. En resa kan ju starta på många olika sätt, och den här har sitt ursprung i några DNA-tester, gjorda inte för att leta efter mystiska kopplingar eller försvunna fäder, utan mer av nyfikenhet vad man kan lära sig.

En person med sina rötter i sydöstra Sverige gör ett test, det dyker upp släktingar från närområdet och det går ganska bra att koppla de största träffarna till det släktträd som redan finns. Inga större konstigheter alltså, men det fanns ju en hel del namn som fanns lite längre bak i listan som inte fann sin plats direkt. Nästan likadant kändes det för en annan person, som befinner sig i Ångermanland, och har sina rötter i området. Efter genomgång av listan så fanns det en träff som intresserade, en från södra Sverige som inte passade in i släkten på ett uppenbart sätt. Här gällde det att se om det gick att hitta något som kopplade ihop de två.

När släktforskare hittar det som inte är uppenbart så brukar jag höra den välkända frasen ”Jag borde ha frågat” , speciellt med tanke på de äldre generationerna. I det fallet så fanns den en äldre släkting kvar, som lyssnade på frågorna och motvilligt medgav att det kanske fanns någon tidigare koppling åt det geografiska hållet. Men det var inget man talat om, det fanns kanske en anledning till tystnaden men den kom inte fram. Men när det blev känt att det planerades en resa söderut för att se de nya trakterna så kom en kort kommentar, ”det finns ett mycket mörkt kapitel i vår släkthistoria där nere”. Inget mer, ingen ytterligare berättelse.

Att hålla tyst om något som hänt förr, kan det hjälpa?  Att skämmas för vad andra gjort så att en hel släktgren döljs för framtida släktmedlemmar, är det vanligt och varför blev det så? Frågor vi kan ställa oss och ju mer vi kan följa släkterna, med digitaliserade dokument, med nya sammanställningar och med sånt som DNA, desto svårare är det att dölja det som hänt. Hundraåriga sanningar kommer fram i ljuset oavsett föregångarnas försök till total mörkläggning.

Fri bild från Unsplash av Evan Dennis

Det blev ett intressant möte mellan nord och syd, speciellt när berättelsen om den nertystade grenen kom fram. Mamman som fick sina två äldsta söner att slå ihjäl deras egen far, så att hon skulle kunna leva vidare med sin nyfunne älskare. De yngre syskonen som fick se mamma resa iväg till ett 10-årigt straff på fästning och vara med om att bröderna avrättades, fick sina huvuden avhuggna och nergrävda på obekant plats. Visst är det traumatiskt, men blev det bättre av inte berätta om det. Man kan undra vilket socialt tryck det fanns på de inblandade, eller var det ett egenvalt beslut, att inte ha med en gren av släkten i någon form. Det får vi aldrig veta, men jag vet att de som nu ”återfunnit” sina släktingar kommer att lyfta fram även den delen i sina egna berättelser om de egna släkten.

Hur gör du med dina obekväma uppgifter, stoppar du undan dem eller lyfter du upp dem på samma sätt som all annan data du hittar?