Förra veckan var hektisk, och inte bara med morsdagsfirande med barn och barnbarn. Dagarna innan fick jag flera mailkontakter med släktingar och möjliga släktingar tack vare mitt DNA-test. Det rasslade till, som hängivna DNA-släktforskare säger. I Peter Sjölunds blogginlägg igår kan ni läsa om vad det beror på.

Att försöka reda ut hur en är släkt kan ta sin tid men ibland är det lätt. En ny träff på Family Finder var så nära som tremänning och det visste min släkting direkt när jag mailat henne. En annan har vi inte rett ut än och en tredje är utredd efter lite letande. De träffarna har jag fått via testet Family Finder.

Det här är ju spännande och kul, att hitta släktingar en inte visste om. Verkligen roligt.

Men jag började med ett mtDNA-test, inte Family Finder. mtDNA-test ger alltså inte så mycket träffar bland närmare släktingar utan berättar mer om mitt ursprung på moderlinjen. Det vill säga varifrån min mormor mormors mormors mormors mormors... kommer för flera tusen år sedan. Vi kom till Sverige med en invandringsvåg av bönder för ungefär 6 000 år sedan. Vi kom till Halland och Västergötland och där har vi stannat kvar. Bönderna som invandrade kom från södra Europa, från ett område kring Turkiet. De trängde delvis ut en tidigare invandringsgrupp med jägare och samlare. Detta vet jag för att min haplogrupp är H1b och den har jag läst om, bl a i Karin Bojs bok "Min europeiska familj - de senaste 54 000 åren". Det tycker jag är mycket intressant.

Mitt ursprung, enligt DNA-testet. 100 procent skandinav.

Det här är min moderlinje i fem generationer. Jag själv till vänster, min mamma, min mormor, mammas mormor och mormors mormor. Visst finns det likheter? Min mamma är nog mest olik oss andra, hon liknar mer släkten på sin pappas sida, min morfar.

Det finns de som är experter på DNA-test och kan det här mycket bättre, t ex Peter Sjölund som bloggar här, och Magnus Bäckmark. Båda två har skrivit handböcker i ämnet. Och kunskapen sprider sig till allt fler, jag blir imponerad hela tiden av vad andra lärt sig. Själv har jag inte alls förstått vad allt betyder som visas i resultaten.

Det jag förstår är att ju mer gemensamt cM vi har ju närmare släkt är vi. Och utifrån de träffar där släktskapet är klarlagt tänker jag att jag någorlunda bör förstå ungefär hur nära släktskap jag har med andra träffar. Jag har också förstått att detta som kallas chromosome browser säger något om släktskapet, men jag har ännu inte lärt mig vad och hur jag ska tolka det.
Så här ser uppgifterna ut på träffen med min tremänning. Vi delar alltså 303,71 cM. Vi är släkt på min pappas sida.

Detta är en amerikanska som vi vet att vi har en gemensam anfader född i slutet på 1600-talet, på min mammas sida. Vi delar 37,27 cM. Alltså betydligt mindre. Den träffen fick jag i höstas.

Det här är bara två av närmare 560 träffar genom mitt Family Finder-test, och de flesta av dem vet jag ännu inte något om hur vi är släkt. Om vi ens är det.

Det finns förstås oerhört mycket mer att få ut ur sitt DNA-test, jag har bara precis börjat nosa på det och säkert kommer jag att lära mig mer efter hand.

Alla som DNA-testar sig hittar många nya släktingar och nästan varje vecka ramlar det in några nya i ”matchningslistan”. Förra veckan dök det plötsligt, på en enda dag, upp mängder av nya släktingar i matchningslistorna. Vad var det som hände? Hade miljontals nya människor i världen gått åstad och topsat sig på en och samma dag? Nej, det handlade om ren matematik!

All DNA-matchning bygger på avancerade matematiska beräkningar. Tack och lov behöver vi DNA-släktforskare inte göra några beräkningar själva. Det sköter DNA-testföretagen om åt oss. Vi får bara se resultaten – en lista med personer vars DNA matchar vårt eget. Vad som hände förra veckan var att företaget Family Tree DNA (FTDNA) ändrade sina modeller för hur de beräknar vilka som är ”släkt” eller inte. Reglerna blev lite mer generösa. Det gjorde att alla fick fler matchningar. Men fick vi egentligen fler släktingar?

Jag laddade innan förändringen ner matchningslistor för tio personer med anor i olika delar av landet. Efter förändringen laddade jag ner personernas listor igen. En jämförelse visar vad resultatet av FTDNAs förändring blev.

Table-bef-after.png

Några få matchningar föll alltså bort, men framförallt kom det till många nya. I genomsnitt fick dessa personer 8% nya matchningar. De som hade minst antal matchningar innan förändringen fick störst procentuellt tillskott. De stora skillnaderna i antalet matchningar mellan södra och norra Sverige minskades därmed en aning.

Som DNA-släktforskare gläds man alltid åt nya matchningar! Men frågan är vilka dessa nya matchningar är? Är det släktingar som vi kan räkna med att hitta släktkopplingen till i skriftliga källor? Svaret är tyvärr nej…

Ser vi på hur avlägset släkt de nytillkomna matchningarna beräknas vara, ser det ut så här:

Diagram-cousins-small.png

Vi ser här att några enstaka är beräknade till ”3rd-4th Cousin” (4/5-männing) eller ”3rd-5th Cousin” (4/6-männing) men att 95% av de nya är beräknade som så kallade ”Remote Cousins” (avlägsna släktingar). De avlägsna släktingarna kan ha släktskap så långt tillbaka som medeltiden eller ännu längre tillbaka. Nästan alla de nya är alltså väääääldigt avlägsna släktingar, som är omöjliga att hitta kopplingen till i några skriftliga källor.

Bättre?

Så. Blev det bättre av FTDNAs nya beräkningsmodeller? Både ja och nej. Men mest nej…

För den som verkligen vill gå på djupet är det alltid bra med många matchningar och mycket data att jobba med. Men för de allra flesta leder det tyvärr bara till förvirring när listan växer med en massa personer som är så extremt avlägset släkt. Det är till och med så att många av de nya ”släktingarna” delar så små bitar av DNA med dig att de kanske inte ens är släkt med dig! 

Att ni ser ut att ha några små identiska DNA-bitar (segment) behöver inte bero på släktskap. Det kan lika gärna bara vara ”brus”. Små bitar DNA som är lika bara på grund av slumpen. Det kan även vara så att de identiska bitarna är små så kallade ”befolkningssegment”, små segment som finns hos alla i en viss del i befolkningen.

Så, nej. Tyvärr blev det inte fler bra matchningar av FTDNAs nya sätt att räkna. Men det är inget att oroa sig för. Det gör det bara än viktigare att följa de enkla grundreglerna när du jobbar med resultatet av testet Family Finder:

1. Lägg din energi på de personer som är i början av din matchningslista. De i mitten av listan är överkurs och de i slutet av listan är i princip ”skräp” ur släktsynpunkt.
2. Räkna inte med att i källorna kunna hitta släktkopplingen till matchningar där det så kallade ”longest block” (det längsta sammanhängande DNA-segmentet) är mindre än 15 cM. Lägg inte energi på dessa om du inte har särskilda skäl.

Låt oss se på vad de tio personerna ovan har att jobba med om de följer dessa enkla principer och bara ägnar sig åt de mest relevanta matchningarna. De med ett longest block på minst 15 cM:

Tabell-relevanta-matchningar.png

Som synes blir det en mer hanterbar lista om du bara inriktar dig på de relevanta släktingarna och inte på alla matchningar i din lista. Förhoppningsvis kan du hitta kopplingen till flera av dem. Men det kommer fortfarande att vara en utmaning i många fall. Det räcker med ett felforskat släktskap eller en ”felaktig” far i en av era antavlor, för att släktskapet kan bli omöjligt att hitta. 

God jaktlycka!

Det gamla ordspråket lyder ju som bekant »kärt barn har många namn», och sådana barn stöter man emellanåt på i släktforskningen – med en något annan betydelse än den gängse. Inte sällan sticker dessa barn ut ur barnaskaran eftersom deras syskon i regel fått färre namn, och därför blir den aldrig sinande uppräkningen av förnamn nästan absurd i sammanhanget. Ett sådant exempel finner man i Karlstad vid mitten av förra sekelskiftet. Bokhandlaren Karl Axel Nerman (1841-1914) hade i första äktenskapet fem barn med någorlunda vanliga namn, nämligen Hjalmar Axel (1875), Tyra Anna (1876), Asta Signe Anna (1880), Folke Axelsson (1884) samt Åke Pihlgren (1886), och med andra hustrun Zelma Julia Maria Olin (1871-1911) fick han sonen Eskil Axelsson 1894. Sex år därefter var det dags för tillökning igen, och den 13 mars 1900 nedkom hustrun med en liten dotter. När det var dags för dop en månad senare hade föräldrarna helt lämnat de gängse ett-tre förnamnen, för den lilla flickan döptes till Selma Maria Elisabet Thyra Asta Anna Constantia Agnes Gerda Ester Barbro Margareta. Som om inte de tolv namnen var nog förärades hon dessutom ett litet patronymikon, Axelsdotter, och för att kröna det hela blev tilltalsnamnet det näst sista namnet, Barbro.

b2ap3_thumbnail_Karlstad-1900.jpg

Ur Karlstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. CI:13 (1895-1905), sid. 199 (bild: ArkivDigital).

Vilka tankar rörde sig i paret Nermans huvuden inför dopet? Det blev inga fler barn efter lilla Barbro, så kanske hon begåvades med alla de namn som betydde något för föräldrarna men som aldrig skulle hinna fördelas på en växande syskonskara? Antagligen var det i alla fall så min anfaders kusin Ingrid Christina Dahlman (1768-1853) och hennes make, komministern Johan Christian Hintze (1769-1833) i Lövestad tänkte när deras yngste son föddes 1809. Föräldrarna gifte sig ganska sent och hann bara få tre barn innan modern närmade sig fyrtioårsstrecket, och dessa döptes till Carl Gustaf (1801), Anna Helena (född och död 1804) och Anna Helena (1805). När så Ingrid blir gravid vid fyrtio års ålder insåg föräldrarna antagligen att detta skulle bli parets sista barn. När deras lille son döptes i Lövestad den 21 januari 1809 kan man nämligen läsa att han erhöll namnen Johan Göran Christian Christopher Lars Petter Michael. Personen som nedtecknade gossens namn i kyrkoboken har dessutom infogat små konstpauser i form av kommatecken mellan varje namn, och det är en syn man inte ser varje dag:

b2ap3_thumbnail_Lvestad-1809.jpg

Ur Lövestads kyrkoarkiv, vol. CI:3 (1759-1825), sid. 581 (bild: ArkivDigital)

De sju namnen finner man i föräldrarnas närmaste släktkrets, så föräldrarna tycks verkligen ha tagit i från tårna för att alla manliga släktingars namn skulle komma med – pappa Johan, farbror Göran, farbror Christopher, farfar Peter och morfar Mikael. Frågan är dock varifrån namnet Lars hämtats? Det är i varje fall inte tilltalsnamnet – detta blev Christian, och den lille gossen kallade sig som vuxen »Christian Johan». Kort och praktiskt – men inte ens i samma ordning som de sju namn som infördes i kyrkoboken 1809!

b2ap3_thumbnail_Vinslv-1831.jpg

Ur Vinslövs kyrkoarkiv, vol. CI:6 (1823-1848), sid. 147 (bild: ArkivDigital)

Långa namn må vara ovanliga i äldre tid, men inom samhällets högre skikt var de mer frekvent förekommande. De långa namnen fick där funktionen som social markör, och tre till fyra namn var inte ovanliga bland 1800-talets högre stånd. I sammanhanget finner man de mest extrema exemplen hos adeln, men även utanför adelsståndet finner man barn med ovanligt många namn. Exempelvis lät häradshövdingen och 1:e hovrättsnotarien August Falck och hans hustru Aurora Ekvall i skånska Vinslöv i augusti 1831 döpa en dotter till Anna Maria Constantia Magdalena Lovisa Fredrica Aurora Ulrica Helena. På hennes väg genom livet tycks dock namnen ha fallit bort ett efter ett, för i 1870-talets Lund finner man den mer måttliga mamsell »Anna Maria Constance Falck». Man kan undra vad Barbro, Christian och Anna, och alla de andra barnen tyckte om sina många förnamn? Antagligen lär vi varken få svar på detta eller veta vad föräldrarna tänkte, men vi kan åtminstone trösta oss med att kärt barn som bekant har många namn.

Ni som har följt TV-serien "Vem tror du att du är?" har säkert noterat att man, närhelst det blir dags för arkivbesök, gör ett stort nummer av att låta de medverkande kändisarna och deras assistenter krångla på sig de vita bomullsvantarna. Policyn tycks vara likartad på de flesta arkiv, medan ”striktheten” i tillämpningen varierar. Det har t.o.m. hänt att TV-programmet och jag själv, vid de tillfällen vi INTE har använt vantar, fått skarp kritik. ”Du som erfaren forskare borde väl begripa att det gäller att föregå med gott exempel…” har jag fått höra. Det finns arkivarier som, om man skulle råka peka på en rad eller ett namn, får panikångest och omedelbart kommer springande med lösa pappersremsor som skydd mot de förfärliga fingrarna, med eller utan vantar. Dokumenten får inte vidröras! 

Men är våra händer verkligen så farliga för de gamla handskrifterna? Själv har jag alltid tyckt att vantar oftast utgör en långt större risk för dokumenten än rena och torra fingrar. Vantarna gör det extremt svårt att bläddra och risken är uppenbar att man i sin försiktighet åsamkar långt större skada än vad de smidiga fingrarna skulle ha kunnat ställa till med. Fingerspitzengefühl brukar man ibland tala om, och när det gäller att hantera böcker och lösa dokument är just denna humana färdighet av vital betydelse. Med vantar försvinner den …

b2ap3_thumbnail_Fingerspitzengefhl.jpg

The British Library skriver i detta ämne följande på sin hemsida (fritt översatt): 

Närhelst några av våra dokument presenteras i pressen eller på TV får vi oundvikligen negativa kommentarer kring vår oförmåga att bära vita handskar! Tilltron till handskar i umgänget med gamla böcker är i själva verket ett modernt fenomen, ett som har mycket liten vetenskaplig grund …

 … Som huvudregel menar vi att det är bättre att hantera dokument med rena torra händer. Att bära bomullshandskar för att hålla i eller vända sidorna i en bok eller bland lösa dokument minskar faktiskt fingerfärdigheten och ökar sannolikheten för skador. Handskar har också en tendens att överföra smuts till objektet och att lösgöra pigment eller bläck från pappersytan. 

b2ap3_thumbnail_White-gloves.jpg

Jämsides med denna text finns det en liten skräckvideo, som mycket tydligt visar vådan av handsktvång i forskarsalarna. Om du har starka nerver kan du titta på den här:

mms://audio.bl.uk/media/collectioncare/gloves420.wmv

Jag har ofta tyckt att arkiven, i sin iver att skydda de gamla handlingarna, går till stark överdrift. När det gäller våra gamla kyrkoböcker och bouppteckningar höll de för en fyrtio/femtio år sedan verkligen på att slitas ut. Men efter mikrofilmernas och de digitala bildernas intåg har all sådan yttre påverkan sedan länge försvunnit. När det gäller lejonparten av övriga arkivserier är sanningen den, att de mycket sällan beställs fram och således inte kan sägas vara utsatta för något nämnvärt slitage. Och skulle någon glad forskare ändå plocka fram dem i ljuset, så tål de för det mesta att tittas på, bläddras i och till och med att  pekas på. 

Med rena och torra fingrar! 

The British Library har tagit fram ett PM om de vita handskarna: 

http://www.bl.uk/aboutus/stratpolprog/collectioncare/publications/videos/whitegloves.pdf

Eja, finge alla nuvarande och blivande arkivarier tillgång till dessa vettiga och sansade råd. 

b2ap3_thumbnail_Handsken-din-kanalje.jpg

Handsken är kastad, din kanalje!

*******

English translation:

THROW DOWN THE GLOVE

Do you watch the television series Who Do You Think You Are? If so, you may have noticed that whenever there is an archives visit involved, they tend to make a big fuss over the white gloves that the participants are obliged to wear when handling the old volumes and documents. The policy appears to be similar in most archives and libraries, although the degree of strictness in obeying this golden rule may differ. At times, when we have NOT used gloves in the show, we have been reprimanded: "You ought to understand that as an experienced researcher you have to lead by example ..." There are archivists who will throw a fit if you as much as point at a name or a word in an old record and who will hastily produce loose strips of paper to protect the archived material from those horrible fingers, gloves or no gloves. The documents must not be touched! 

But are hands really that dangerous to the ancient manuscripts? I have always thought that the gloves themselves represent a far greater risk to documents than clean and dry fingers might. The gloves make it extremely difficult to browse and to turn pages. Therefore they are bound to cause more damage than nimble fingers would. When it comes to dealing with books and loose documents, “Fingerspitzengefühl” is certainly a great asset. Covered in gloves, that human skill is certainly gone ... 

Quoting The British Library: 

Whenever a British Library manuscript is featured in the press or on television, we inevitably receive adverse comments about our failure to wear white gloves! The association of glove-wearing with handling old books is in fact a modern phenomenon, and one that has little scientific basis. 

Essentially, we recommend that it is preferable to handle manuscripts with clean dry hands. Wearing cotton gloves to hold or turn the pages of a book or manuscript actually reduces manual dexterity, and increases the likelihood of causing damage. Gloves also have a tendency to transfer dirt to the object being consulted, and to dislodge pigments or inks from the surface of pages.

This short video demonstrates how not to handle a manuscript wearing white gloves

mms://audio.bl.uk/media/collectioncare/gloves420.wmv

I have often thought that the archives, in their quest to protect their old documents from wear and tear, go too far. Forty or fifty years ago, there was a real threat to certain volumes and documents, especially church and probate records, of over-exposure. Since then, however, most of these vulnerable volumes have been digitized and are no longer in use. Fact is, that the majority of archival records are very rarely brought out or exposed to any significant wear. If they are sometimes used, they are sturdy enough to be handled, viewed, browsed and even touched …. By fingers clean and dry! 

The British Library has published advice on the use of white gloves: 

http://www.bl.uk/aboutus/stratpolprog/collectioncare/publications/videos/whitegloves.pdf

Pray let these sensible and balanced advice be known to all current and future librarians and archivists.

Under en forskningsresa i England fick jag anledning besöka ett stort universitet, i vars arkiv en intressant porträttsamling kunde tänkas finnas. Till skillnad från övriga länder i Europa är arkivorganisationen i England inte alltid regionalt eller ens geografiskt organiserad – på samma sätt är det f.ö. i USA – varför dokument och arkivalier kan hamna lite varstans, gärna hos universiteten. Jag kontaktade arkivet i fråga via mail och bad att få komma och studera samlingen. Svaret kom omgående med detaljerade instruktioner om hur jag skulle gå tillväga: Först skulle jag författa ett brev, ni vet papper, kuvert och frimärke, där jag skulle presentera mig själv och mitt forskningsprojekt samt förklara när och varför jag ville besöka dem. Sedan skulle jag vänta på svar, även det brevledes. Därefter var jag, iklädd ID-kort och skriftligt bevis på hemadress, välkommen att infinna mig.  

Efter alla dessa preludier var det med viss nervositet jag i onsdags knackade på den armerade dörren intill det allra heligaste, universitetets avdelning för dokument och rara böcker. Här började en ny runda av information och säkerhetsåtgärder. Först fick jag med hjälp av en blyertspenna skriva in mig i en loggbok med ankomsttid och allt. Så fick jag två hektograferade sidor med ordningsregler samt ett formulär där jag på heder och samvete svor att lyda dessa. 

Äntligen var det så dags för själva forskningen. En katalog över det åtrådda materialet plockades fram, och där kunde jag snart konstatera att många av de fotoalbum jag ville studera hade markerats med ett stort D i förteckningen – D för digitized (digitaliserat) material. Eftersom det stod ett par dataskärmar i forskarrummet, utgick jag ifrån att det var via någon av dessa jag skulle få tillgång till de digitala bilderna. Så icke! Personalen lyfte i stället på luren och bad om att någon skulle komma upp med ”The iPads”. Efter några minuter levererades mycket riktigt till mitt bord en vanlig arkivlåda av det slag som brukar omge gamla känsliga kyrkoböcker. Till min oförställda häpnad plockade man ur denna låda fram en iPad av modernt snitt med sladdar och allt. En arkiverad iPad med andra ord …   

b2ap3_thumbnail_arkivkartong-2.jpg

Det gick alldeles utmärkt att få fram de digitala bilderna på denna lilla skärm, bläddra och  browsa framåt och bakåt, förstora och förminska o.s.v. Värre var det med beställningsfunktionen. Bilderna var nämligen inte numrerade. För att kunna beställa den bild man ville ha var man tvungen att, inom respektive volym, räkna antalet sidor/bilder fram till den rätta, samt med några ord beskriva dess placering och hur den såg ut. Allt på ett komplicerat pappersformulär och givetvis med hjälp av blyertspenna.

b2ap3_thumbnail_Old-album_20160520-205315_1.jpg

Alla bilder fanns dock inte digitalt tillgängliga, varför jag också beställde in några gammaldags insticksalbum i tunga läderband. Man fick kvittera ut dessa ett i taget, varvid volymnummer, forskarens namn och klockslag skrevs in i ytterligare en blyertslogg. Efter att ha tittat färdigt på volymen lämnade man tillbaka den på samma ställe och fick ”lånet” avbokat, även då med angivande av klockslag. Då kom kronan på verket: Människan bakom disken tar volymen och lägger den på en milligramprecis digitalvåg! Detta för att kontrollera att jag inte har lyckats norpa med mig några av de gamla korten.

b2ap3_thumbnail_Scales.jpg

Bok- och arkivtjuvar känner vi ju till, inte minst ifrån Kungliga Biblioteket i Stockholm, och man förstår att allt sådant givetvis måste stävjas. Men visst känns det lite märkligt att bli vägd på våg. Tänk om man bli befunnen för lätt …

De engelska arkiven kan beskrivas som en salig blandning av ny modern teknik och gravt föråldrade och otidsenliga rutiner. Ett Fort Knox av obsoleta traditioner och överdrivna säkerhetsåtgärder, tandlösa sådana. 

Däremot lyste de annars allestädes närvarande vita bomullsvantarna med sin frånvaro!

b2ap3_thumbnail_vantar_20160520-205415_1.jpg

Ps: Rubriken alluderar på Evert Taubes fina sjömansvisa ”Mary Strand”. 

https://www.youtube.com/watch?v=OmyigZjhOqY

*****

English translation:

In England, Oh yeah!

While on a research trip to England, I had reason to visit a large university in whose archives an interesting collection of portraits might possibly be found. In contrast to most other European countries, the archives in England are not always organized geographically into provinces or regions, which is why documents and records may end up at all sorts of places, notably at various universities. Same as in the US by the way. I contacted the University archives in question via email and asked if I could go there to study the collection. The answer came promptly with detailed instructions on how to proceed : First, I had to write a letter, you know, paper, envelop and stamp, to introduce myself and my research project,  explaining when and why and for how long I wanted to visit them. Then I was to sit down and wait for their letter of acceptance. Armed with that, plus an official ID card (with photo) and some documentary proof of my home address, I might be allowed permission to visit them. 

After all these preludes, it was with some trepidation that I finally knocked on the reinforced door in front of the sacred part of the University, the department for old documents and rare books. Here began a new round of information and security. First I had to sign in, using a pencil (of course) with the exact time of arrival, in their log book. [For short coffee and bathroom breaks, you had to sign out and in again] Then I was given two pages of rules and regulations and a form where I was to swear on everything holy that I promised to obey these. 

And now, at long last, it was time for the actual research. A catalog of the desired material was brought in, and I immediately noticed that for many of the photographic albums that I was interested in, the letter D had been written underneath the volume number - D for Digitized. I had noticed a couple of computer screens in the research room, and assumed that I would be able to study those D albums on one of these. Not so! Instead, the staff person picked up the phone and asked for someone to bring up "The iPads'. A few minutes later, these were delivered to my table; a plain brown archives box of the type that usually surround sensitive old volume of old church or court records. To my utter amazement, the staff then opened the box and picked out an iPad of modern design with wiring and the rest of it. An archived iPad, in other words ... 

There was no problem studying the digital images on the small iPad screen, browsing, going back and forth, enlarging for scrutiny etc. The ordering functions however turned out to be a problem since the pictures were not numbered. To place an order for a picture file of your choice, you had to count the pages/images from the start of each digital volume, and give a few words of description as to location and appearance. Then, with the help of a pencil, you had to fill in a complicated paper form …

All albums and images were however not digitally available, which is why I also had to order in a few old-fashioned and heavy leather albums. You had to sign for them, one at a time, giving the volume number, your own name and the exact time written into another pencil log. After having finished viewing the volume, your turned it in at the same place and got the “loan " canceled, specifying the minute this was done. Then came the show-stopper: The staff person at the counter took the volume and placed it on a digital scale! This in order to confirm that I had not managed to snitch a few cards from the album.

One has of course heard of Library and Archives thieves, and one understands that such shady practices must be curbed. But it certainly feels a bit strange to be weighed on the scales and perhaps be found wanting …

The British archives can be described as a mix of modern technology and severely outdated and anachronistic practices. A Fort Knox of obsolete traditions and excessive security measures, toothless at that!

The otherwise ubiquitous white cotton were however nowhere to be seen. 

***

Comment:

http://www.bl.uk/aboutus/stratpolprog/collectioncare/publications/videos/whitegloves.pdf

White gloves, good or bad. The Amsterdam City Archives now refers to a document that the British Library has published, in which they argue that the gloves hurt more than they protect. 

När min farfars far Samuel Gustafsson (1895-1981) var tio år flyttade familjen från Lomma – där fadern i tjugo år slitit hårt på tegelbruket – till den lilla byn Håkantorp i Västra Karaby socken, sydost om Landskrona. Här inköpte fadern Gustaf Svensson ett litet lantbruk, som han och hustrun Anna Jönsdotter kämpade och slet med under resten av sina liv. Det lilla lantbruket skulle försörja två vuxna personer och elva barn – parets nio egna barn, födda mellan 1890 och 1909, och de två »oäkta» barnbarn som senare flyttade in hos morföräldrarna. Det kan verkligen inte ha varit en enkel sak, och man fick ta till alla medel – sonen Oskar har berättat att han som barn ofta följde med sin far när denne sålde skrot och sill för att dryga ut hushållskassan. Under första världskriget var det särskilt hårt, och en dag hände det som inte fick hända. Brödet tog slut. Mor Anna utbrast förtvivlat »nu är brödet slut och vi har inte mer att äta!», och när den sjuårige Oskar hörde detta tog han med en säck och begav sig hemifrån, utan att säga till sin mor. Han traskade sedan omkring i socknen och knackade på hos de större gårdarna för att tigga bröd, och eftersom storbönderna tyckte synd om den lille gossen lade de några halvor grovbröd i hans säck – på ett ställe fick han en hel limpa. När Oskar kom hem fick han en rejäl utskällning för att han tiggt, men mor Anna var så glad över att ha lite mat i huset igen så att tårarna flödade.

b2ap3_thumbnail_016-Gustaf-o-Anna2.JPG

Anna (1866-1952) och Gustaf Svensson (1861-1938) på äldre dar i sin trädgård.

När det gäller familjens lantbruk har jag hört sägas att det var klent och tungt, men ingen av de gamla släktingarna kunde ge mer exakta uppgifter. Hur stor var arealen, vad odlade familjen och vilka djur hade man? Liknande frågor har nog många släktforskare när det gäller förfädernas och släktingarnas lantbruk i början av 1900-talet, och det finns ett enkelt sätt att hitta svaren. Mellan åren 1913 och 1920 genomförde nämligen Hushållssällskapet på uppdrag av Statistiska Centralbyrån en praktisk undersökning där man samlade in uppgifter om Sveriges jordbruk på gårdsnivå, och i det bevarade källmaterialet får man inte bara en unik inblick i det tidiga 1900-talets lantbruk utan hittar även svaren på just de frågor jag ställer ovan.

b2ap3_thumbnail_Lokalunderskning-1915.jpg

Till familjen Svenssons gård i Håkantorp anlände Statistiska Centralbyråns representant den 15 juni 1915, alltså mitt under första världskriget. Man noterade att »Uppgift lämnad den 15/6 av ägarens hustru», så antagligen var husfadern ute och sålde skrot eller sill, samt att man besökte gårdens brukningsdel. Det antecknades att det lilla lantbruket höll en valack som arbetshäst samt att man hade en get, två gödsvin, två grisar under fyra månader och tretton höns. Den 0,1 hektar stora trädgården innehöll även en 200 kvadratmeter stor köksväxtodling (äldre släktingar har berättat att där fanns många träd och buskar, bland annat en vit krusbärsbuske samt ett stort päronträd), medan åker- och odlingsmarken var 1,8 hektar stor. Där hade man gjort nyodling de senaste fem åren, och nu odlades höstråg, potatis, foderrotfrukter och hö. År 1914 hade skörden tydligen uppgått till 800 kilo höstråg, 7 ton potatis och 1,5 ton hö – där ser man! Man får som synes veta en hel del om det tidiga 1900-talet jordbruk i Sverige, och dessa så kallade »lokalrapporter» har numera skannats in av SVAR. Till och med den 23 maj är materialet dessutom fritt tillgängligt via hemsidan, så passa på om ni vill veta mer om era förfäders och släktingars lantbruk för hundra år sedan!

b2ap3_thumbnail_016-Gustaf.jpg

Att läsa dödböcker är oftast ganska förfärligt men också fascinerande. Emellanåt träffar man dock på poetiska skildringar som mildrar effekten av liemannens förehavanden. Vad sägs om följande:

"Den 31 Augusti 1732 wijd Sohlens nedergång om afttonen afsombnade skiepparen Niclas Audaar på Mögöön och till sitt hwijlorum beledsagades den 10 September. Aetas 66 på 3ne weckor när." (Tunaberg, C:2, sid 199) 

Nog tecknas en rofylld bild av hur en äldre man stilla somnade in i skymningen. Ibland föregick saligheten döden, som i Bettna år 1738:

"Erik Jacobsson i Walsta död den 25 begrofs den 2 Februari. Märkvärdigt då han sista natten innan frisk och sund reste til Stockholm. Sade sig i sömnen i stor härlighet omfamnat Jesus och upwaknandes sade sig sedt de heliga änglar." (Bettna, EI:1, sid 82)

b2ap3_thumbnail_Forssa4.jpg

Modest gravkors över komministern Erik Thunman (1746- 1832) i Forssa. Han var en flärdfri kvinnohatande enstöring med osedvanliga kroppskrafter och mer än ett par skruvar lösa. Bättre lämpad att skriva poetiska skildringar i dödböcker var nog Eriks tvillingbror Hans Thunman som var professor i vältalighet och poesi i Halle.

Efter änglaskådandet blev det följande dygnet mindre trevligt, då den 33-årige Erik på hemresan samma dag från Stockholm blev "siuk mållös". Troligen var det fråga om ett slaganfall. Betydligt stillsammare gick det till år 1765 i uppländska Lillkyrka: 

"Landshöfdingen högwälborne herr Sven Lagerstam, har, under sin höga ålder, warit begåfwad med god hälsa, rent förstånd, godt minne, muntert väsende, altid glad och nöjd. Ända in till slutet roade den salige herre sig med andeliga böckers läsande, läste ock sjelf i postillan Dominica 2de Post Epiphanias, som war den 20 Januari, några dagar före des död. Sedan herrn, efter wanligheten, rakat sig sjelf, satt han till bords med sina herrar mågar och deras fruar om middagen. Om måndagen derpå märktes expectoration wilja avstadna. Tisdagen kändes feber dels med rysningar dels med hetta, hwarpå fölgde mattighet och liten yra, som continuerande Odens- och Thorsdagen. Fredagen och lögardagen liknande det sig till bättring. Söndagsmorgonen wisade sig dödstekning och begyntes dödsarbetet om aftonen, hwilket warade hela natten igenom, hwarunder, med hjerteligt begär och synnerlig andakt åhördes föreläsande av dödspsalmer och gudeliga betraktelser. Om måndagen emellan klockan 10 och 12 war det starkaste dödsarbetet, som stillades med en sakta sömn, hwarpå livet oförmärkt slocknade klockan 2 efter middagen den 28 Januari. En Christlig lefnad och gudlig beredelse kunde ei annat, än stadna i en salig död på en wälsignad ålder af 85 år" (Lillkyrka, F:1, sid 104f).

Just nu befinner jag mig i England på en arbets- och nöjesresa. Förutom arkivbesök och rundvandringar på diverse kyrkogårdar far jag också land och rike kring för att besöka mycket avlägsna släktingar, pumpa dem på information och raida (heter det så?) deras fotoalbum. Om det hade handlat om hyfsat nära släktingar hade väl detta varit helt i sin ordning, men det gör det alltså inte ..

Igår besökte jag en dam i Bristol, som är barnbarns barnbarn till min morfars farbror. As luck would have it hade hon faktiskt en spännande låda i garderoben, och i den hittade jag inte bara gamla fotografier i mängder, men också tryckta inbjudningar till bröllop och diverse gamla tidningsklipp med matnyttig information. Idag reser jag så vidare mot Birmingham där jag skall försöka utröna huruvida min morfars farmors farbrors yngre bror, Emanuel Aurell (1760-1834) möjligen har nu levande ättlingar i England. Han hade bara ett barn, ett barnbarn och två barnbarns barn, varav den ene dog ung. I nästa generation åter endast en överlevande - i sanning en "smal" stamtavla. Nu är frågan; Hade denne den siste ättlingen möjligen familj och finns det måhända ett antal nu levande släktingar - pysslingar eller trasslingar till mig - i Drottningens England.

Men varför bry sig, säger du kanske med en utandning (här hade jag skrivit en synonym, ett helt vanligt svenskt begrepp om fyra bokstäver - men då spottar bloggprogrammet och fräser att jag har använt ett förbjudet ord...). I så fall är du ingen genuin släktforskare. Sådana bryr sig hela tiden, blir smått fanatiska i jakten på den där sista lilla pusselbiten. Kan gå över lik för att hitta en döing... if you pardon the pun. Skyr inga medel för att få fram ett vigseldatum eller en begravningsplats. 

Ibland funderar jag över varför det är så viktigt för oss att hitta de där sista uppgifterna. Vad har det för betydelse om det skulle råka finnas ett litet tomrum här eller där i stamtavlorna? Men vi släktforskare lider som bekant av "HORROR VACUI" - vi tål inte luckor och vi fortsätter att leta och leta tills alla sådana har eliminerats. Det är denna kompletteringshysteri jag brukar kalla "komplett vansinne" - Bonkers, på engelska.. Men det är ändå just denna "åkomma" som driver oss framåt och som till sist gör våra utredningar om inte kompletta, så i falla fall betydligt bättre än de annars hade blivit.

I morgon ska jag ägna dagen åt att försöka ta reda på när och var min farmors farmors kusin, konstnären Wilhelm Angeldorff, och hans hustru Cecilia avled. 1911 bodde båda två, om än på olika adresser, i London med omnejd, därefter är de helt försvunna. Jag ger mig inte förrän jag har nedlagt dem!

Är jag galen?

Jamestown i den amerikanska staten New York är en mindre stad på idag omkring 30 000 invånare. Staden ligger längst ner i sydvästra hörnet av staten New York och jag tror att både klimatet och landskapet är lite likt det svenska. Kanske var det likheten med hemlandet som fick många svenskar att emigrera hit för hundra år sedan.

Det finns mängder av orter i USA, inte minst i Minnesota, där många svenskar bosatte sig. Men för mig har Jamestown dykt upp då och då, en enda ort som jag ständigt stöter på.

Jamestown 1910. Bild från Wikipedia.

För ett år sedan letade jag efter min fars båda morbröder som emigrerade 1909 och 1911 (som jag skrivit om här och här). Den ene av bröderna kom till Jamestown 1923, till en kusin där, efter att ha varit hemma i Sverige ett år. Sedan slog han sig ner i Kalifornien. Några av hans medresenärer skulle också till Jamestown.

Min egen släkt kommer till största delen från mellersta Halland, och alla emigranterna jag hittat hittills i min släkt är från mina halländska rötter. Men i Jamestown bodde uppenbarligen folk från olika delar av Sverige. Sedan jag forskat om mina barns farmors släkt från Gotland har jag fått kontakt med en del avlägsna släktingar i den släkten och en av dem har berättat om en gotlänning från Visby som emigrerade till Jamestown i början av förra seklet.

Tidigare i vår fick jag mail från en amerikansk svenskättling vars farfars far kom från Västrums socken i norra Småland, den socken där jag bor just nu. Han hade läst i min andra blogg om sin farfars fars hemtrakter och hade lite frågor inför ett kommande besök i Sverige. Denne farfars far bosatte sig också i Jamestown.

Hos ett par andra släktforskare som jag haft kontakt med har jag i deras släktträd också hittat emigranter som slog sig ner i Jamestown, en från Värmland och en från Dalhem här i nordöstra Småland.

Här om dagen läste jag i en hembygdsbok om en annan hallänning som emigrerade till Jamestown 1887, en ung man som blev dräng hos en svensk bonde där.

Genom mitt DNA-test har jag blivit hittad av en avlägsen amerikansk släkting där våra släktgrenar går ihop i slutet av 1600-talet i Askome socken i mellersta Halland. Denna nutida släkting bor i Jamestown.

Jag måste nog åka till Jamestown någon gång och kolla läget.

Det finns ju flera Jamestown i USA men det är just den här lilla staden i staten New York som ständigt gör sig påmind, inte de andra. Tidigare visste jag inte att många svenska emigranter slog sig ner i staten New York. Det man tänker på först är ju Minnesota, men själv har jag inga emigranter i min släkt där. De bosatte sig i Utah, Pennsylvania, Florida, staten Washington och Kalifornien. Och alltså Jamestown i New York.

På Wikipedia läser jag att år 2000 hade 18,1 procent av invånarna i Jamestown svenskt påbrå. Kanske kan man kalla det en svenskstad, trots att de med italienskt påbrå är lite fler. Det finns flera hemsidor om svenska emigranter i Jamestown (se längre ner i blogginlägget). Svenskarna kom tidigt till Jamestown, omkring 1850. Inom några år invigdes den första svenska kyrkan här. 1869 bodde det nästan tusen svenskar i Jamestown. Då inleddes träindustrins verksamhet på orten, som kom att ge många svenskar arbete.

Sverige är fortfarande stort i Jamestown. I mitten av juli har de en svensk festival där, med midsommarstång, folkdräkter och dragspel. Kanske är det den amerikanska stad där flest svenskar bodde? Bortsett från Chicago. Det vet jag inte, men börjar nästan tro det.

Jamestown på Googlemaps.

Järnvägsstationen i Jamestown 1909. Hit kom många svenska emigranter. Bild från Wikipedia.

Stadens styrande män 1937. Hur många svenskättlingar ingår? Minst 6, skulle jag tro. Bild frånJamestown Evening Journal 3 november 1937, på  Fulton Historia.

Hemsidor om Jamestown:
http://www.jamestownswedes.org/
http://www.rootsweb.ancestry.com/~nychauta/CHURCH/SWEDISH.HTM
http://www.bemidjipioneer.com/content/swedes-jamestown-ny
http://www.scandinavianjamestown.org/
http://www.mcclurgmuseum.org/collection/library/lecture_list/swedish_jamestown_by_malmstrom.pdf

Här bor svenskättlingarna, (bild från Wikipedia):

Läs om svenskamerikanerna.

Ett DNA-test ger dig en lista på en massa släktingar som du inte visste att du var släkt med. Ett populärt sätt att illustrera hur du är släkt med alla dessa släktingar är att göra en DNA-släktcirkel

PSj-cirkel671.png

Cirkeln visar andra DNA-testade personer som är släkt med dig och hur de är släkt med varandra. Förutom att det blir en vacker bild, visar cirkeln dessutom intressant information om var du har dina anor. Den bygger på de spår av dina anfäder och anmödrar som du bär på i ditt DNA. 

I DNA-släktcirkeln bildas det ett antal så kallade ”kluster”, alltså grupper av personer som har relativt mycket identiskt DNA. Det är oftast personer som har anor i samma geografiska område och därför är relativt nära släkt med varandra. Om du kan identifiera var de här grupperna har sina rötter, får du också en bild av i vilka områden du själv har dina  anor.

Cirkeln här ovan är min egen. Där finns fyra stora kluster (grupper). Det röda är norra Västerbotten, det rosa är Siljansbygden i Dalarna, det gula är Ångermanland/Medelpad och det blå är Finland. Dessutom finns ett litet rosa kluster till höger som är personer med anor i Hälsingland.

Ofta får man ett eller flera riktigt stora sådana kluster. Det beror på att det i vissa områden eller befolkningar finns en så kallad ”begränsad genpool”, d v s att det finns stora mängder ingiften mellan alla släkter. Då räcker det med att du själv har en liten del av ditt DNA gemensam med personer från det området, för att du ska vara släkt med väldigt många. I mitt fall här ovan kommer det stora blå finska klustret från att jag har några enstaka anor som var skogsfinnar på 1500- och 1600-talet.

Färgerna i cirkeln betyder inget särskilt, de är bara ett sätt att skilja mellan klustren/grupperna. Beroende på var du har dina anor kommer din DNA-släktcirkel att se olika ut. Här ser du tre exempel på hur det kan bli. 

TreCirklar.jpg

Det är viktigt att tänka på att vi inte ärvt DNA från alla våra anor. Vi ärver en slumpmässig blandning av DNA från våra föräldrar. Efter några generationer kommer det att vara så att vi saknar DNA från några av grenarna i antavlan. Cirkeln visar de släktingar som ärvt DNA från anor som också vi själva ärvt DNA från. Det är alltså inte släktingar via alla dina anor. Det här innebär också att syskon kan få olika cirklar beroende på vilka delar av föräldrarnas DNA de ärvt.

Din egen cirkel

Hur gör du då för att få fram din egen DNA-släktcirkel? För det första måste du förstås vara DNA-testad. Om du gjort testet Family Finder hos Family Tree DNA, så kan du få fram släktcirkeln så här:

Gå till sidan https://dnagen.net/ Du behöver inte registrera dig för ett konto eller logga in, cirkeln kan skapas ändå.

Längst ner på sidan hittar du ett ”bokmärke” (Dnagen Match Circle) som ska läggas till i din webbläsare. Hur man gör det varierar beroende på vilken webbläsare du har. Men i de flesta fall handlar det om att visa webbläsarens bokmärkesfält och sedan dra bokmärket till detta bokmärkesfält.

Därefter loggar du in på ditt konto hos Family Tree DNA och går till listan på dina Family Finder-matchningar. När du är på den sidan väljer du bokmärket "Dnagen Match Circle” och då börjar datorn att jobba. Det kan ta några minuter om du har många matchningar. Men resultatet är väl värt att vänta på.

OBS! OBS! On du publicerar din cirkel någonstans offentligt, t ex på Facebook, se till att du först gör namnen oläsliga (t ex med ett bildprogram). Detta för att värna om den personliga integriteten hos alla DNA-testade.

Efter detta cirkelresonemang önskar jag lycka till med era DNA-släktcirklar!

Som släktforskare kan man lätt sätta sig in den oerhörda lycka man skulle känna om man hittar ett försvunnet arkiv fyllt med fantastiska handlingar. Snart kommer vi alla att få se ett nytt, spännande fynd i arkivvärlden.

På Kartografiska sällskapets årliga konferens i Gävle, Kartdagarna, presenterade agrarhistorikern Clas Tollin just en försvunnen men upphittad skatt. Clas Tollin arbetar på Riksarkivet med nationalutgåvan av de äldre geometriska kartorna (1630-1655). Han är också projektansvarig för de yngre geometriska kartorna (1680-1700).

I arbetet med de yngre kartorna började man undra varför det fanns konceptkartor, de skisser som gjordes vid uppmätningen i fält, men inte renovationer, de slutliga renritade kartorna. Jordeboken har signum C5, men den hade slaktats och de yngre kartorna hade brutits ut. Till slut, så sent som i mars 2016, hittade man en jordebok med signum F1a:30 och där fanns de! En färgsprakande samling av fantastiska kartor, nästan konstverk, som lantmätarna Hans Ranie och Erik Agner producerat under 1680-90- talen.  Kartorna omfattar det tidigare Sörmlands län, alltså även delar av dagens Stockholms län.  De hade inte kommit med i Lantmäteriets omfattande scanningar och heller inte i projektet yngre kartor.

Kartorna innehåller detaljerade beskrivningar och kartläggning av mer än 60 säterier i området, med sina underliggande rå- och rörshemman. Dessa hemman låg i samma by som sätesgården och de fick särskilda privilegier liknande adelns, de räknades till det ypperliga frälset. I och med denna upptäckt kommer man att få ytterligare kunskaper om Sörmlands orter och gårdar. Clas Tollin gav exempel på frågor som redan besvarats, som till exempel varför det finns två Sävstaholm i Vingåker. Man kan också ibland se var det funnits byar som evakuerats i samband med byggandet av de nya herrgårdarna.

b2ap3_thumbnail_Sfstaholm.pngb2ap3_thumbnail_DahlbergsSvstaholm.jpg

Under föredraget fick vi också se några av de fantastiska bilder som finns på kartorna, byggnader avbildades av lantmätaren och han ritade också in bilder på människor. Det går att jämföra lantmätarens bilder av säterierna med Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna (till höger). Dahlberg var ju känd för att försköna sina herrgårdar och slott, stämmer hans gravyrer med samtida lantmätarbilder?

Alla släktforskare och hembygdsforskare, speciellt i Sörmland, har något att se fram emot då Riksarkivet öppnar i oktober, kartorna blir fritt tillgängliga på nätet med transkriberade texter och geoidentifierade platser.

b2ap3_thumbnail_HAnsRanie.jpg 

Hans Ranie, lantmätare, sedermera bergmästare död 1719, kan bilden vara ett självporträtt?

Erik Nilsson Agner, lantmätare och matematiker, ca 1642 – 1727.

Läs mera:

http://riksarkivet.se/geometriska

http://riksarkivet.se/yngre-geometriska-kartor

Ett stort tack till Clas Tollin för att du lånade ut dina bilder!

Under åren 1895 till 1913, gav Hasse W Tullbergs förlag ut ett förnämligt bokverk i 26 band; SVENSKT PORTRÄTTGALLERI. I denna skattkammare av fotografier och kortbiografier återfinns tusentals, kanske tiotusentals på olika sätt framstående personer, mestadels män, ur samhällets övre skikt; hovet, politiker, jurister, militärer, prästerskap, bankfolk, läkare, apotekare, ingenjörer, arkitekter, musiker o.s.v. Större delen av denna imponerande samling kan, alldeles gratis, studeras hos Projekt Runeberg via denna länk: 

http://runeberg.org/spg/

Det första bandet handlar förstås om den Kungliga familjen och innehåller 28 porträtt, undantagsvis också på avlidna medlemmar av huset Bernadotte. Den stora behållningen av denna lilla bok är dock den utvikningsbara bilagan, med den långa rubriken: 

D.D. K.K. H.H. Arf-Furstarne GUSTAF ADOLFS, WILHELMS och ERIKS 24-faldiga härstamning från VASA-HUSET

Kanske var det ännu 1895 viktigt att framhålla, att Bernadotte-kungarna, ehuru av enkelt ursprung med rötter i den lilla franska staden Pau, ändå på mångahanda vis faktiskt härstammade från idel ädel adel, och framför allt då från den svenska nationens urfader, Kung Gustav I, eller som vi brukar kalla honom: Gustav Vasa. Det är givetvis genom de ingifta prinsessorna/drottningarna ätten Bernadotte uppnår denna börds-legitimitet: 

En släktledning via Josefina av Leuchtenberg  (1807-1877) – Oscar I:s drottning

Sju släktledningar via Sofia av Nassau  (1836-1913) – Oscar II:s drottning

Sexton släktledningar via Victoria av Baden  (1862-1930) – Gustav V:s drottning

Samtliga dessa led går tillbaka på fyra av Gustav Vasas barn:

b2ap3_thumbnail_Katarina-Vasa.jpg

Prinsessan Katarina Vasa (1539-1610) – gift med Edzard II, Greve av Ostfriesland (1532-1599). Katarina skall ha varit en mycket duglig furstinna, deltog aktivt i politiken och med att försöka hålla ihop det spretiga Ostfriesland. Berum hette hennes slott och själv ligger hon begravd i Aurich. Från henne och Edzard härstammar Gustav VI Adolf och hans bröder på fyra olika sätt.

b2ap3_thumbnail_Cecilia_of_Baden-Rodemachern_c_1610.jpg

Prinsessan Cecilia Vasa (1540-1627) – gift med Kristoffer II, Markgreve av BadenRodemachern (1537-1575) - fick ett långt och delvis turbulent liv. Det började med det s.k. Vadstenabullret: Cecilia och hennes syster Katarina med nybliven make Edzard besökte 1559 systrarnas bror, hertig Magnus på Vadstena slott. Natten den 13-14 december upptäcktes Edzards bror, Johan av Ostfriesland, i Cecilias sovrum på slottet. Slottsvakterna hade observerat hur Johan tagit sig in genom fönstret i Cecilias sovkammare. Sedan detta skett fyra gånger underrättade de Erik (XIV). Erik rådgjorde med Magnus och sina hovmän, och beslutade att ta Johan på bar gärning, så att han sedan inte skulle kunna förneka saken. De bevakade Cecilias sovrumsfönster, och nästa gång de såg Johan ta sig in genom det, skickade Erik Charles de Mornay, som med några drabanter tog paret på bar gärning: "Ginge de fördenskull strax in i vår systers kammare och fann honom där för sig i skjortan, havandes näpperligen hosor på sig". Det hela blev en stor skandal som blev kallad Vadstenabullret. Erik lät hålla förhör, fängsla Johan i ett av slottstornen och sände honom därefter till kungen, som fängslade honom på Örbyhus slott. Den 17 december återvände hela sällskapet till Stockholm: Katarina och Edzard fick stanna på vägen och placerades i husarrest på Västerås slott. [Wikipedia] 

Trots denna skandal, som fick stora efterräkningar, lyckades det Cecilia att hitta en värdig äkta man, Kristoffer av Baden-Rodemachern. Cecilia var bördsstolt och slösaktig, men också politiskt aktiv, inte minst när det gällde att få den engelska drottningen Elisabeth I att ingå äktenskap med storebror Erik XIV. Hon var också sjörövare på Östersjön, konverterade till katolicismen samt slutade sina dagar i fattigdom. Hon överlevde sex av sina sju barn. Från Cecilia och Kristoffer härstammar de tre kungliga bröderna på två olika sätt.

b2ap3_thumbnail_Elizabeth_of_Mecklenburg_1581_c_1581.jpg

Prinsessan Elisabeth Vasa (1549-1597) – gift med Kristoffer, hertig av Mecklenburg (1537-1592) - fick en god uppfostran och beskrivs som mycket musikalisk. Hon ansågs på sin tid vara en av Europas "mest perfekta" prinsessor och fick många erbjudanden om äktenskap. 1581 gifte hon sig med den tidigare avfärdade friaren Kristoffer av Mecklenburg, höll hov i Gadebusch, och efterlämnade ett enda barn, dottern Margaretha. Från henne härstammar Gustav Adolf, Wilhelm och Erik på tre olika sätt.

b2ap3_thumbnail_Carl_IX_SP009.jpg

Hertig Carl slutligen, eller Kung Karl IX (1560-1611), kan sägas vara en av Sveriges mest förfärliga regenter, en blodtörstig tyrann, som stal tronen från sin brorson, Kung Sigismund, manipulerade bort näste tronföljare, Hertig Johan av Östergötland, drev onödiga krig samt införde barbariska lagar, inspirerade av mosaisk lag. Därmed blev det dödsstraff på brott som svordom, olydnad mot föräldrar, äktenskapsbrott, sodomi, tidelag och häxeri. Dottern Catharina av Sverige (1584-1638) gifte sig med Pfalzgreve Johan Casimir och blev mor till Carl X Gustaf, som efter Drottning Kristinas abdikation, tillträdde den svenska tronen. Från Karl IX härstammar huvudpersonerna på inte mindre än 15 olika sätt. 

Om Gustav VI Adolf har en 24-faldig härstamning från Gustav Vasa, på hur många sätt kan då vår nuvarande konung, Carl XVI Gustaf (och hans kusin Dronning Margrethe II av Danmark) spåra sina anor tillbaka till gamle Kung Gösta? Tanken svindlar… Jag vet faktiskt inte om det ens är tänkbart att räkna ut detta. Med två nya anmödrar, Kronprinsessan Margareta (1882-1920) och Prinsessan Sibylla (1908-1972), båda med ett massivt tyskt högadligt påbrå, får man förmodligen räkna antalet möjliga härstamningar i hundratal, snarare än tiotal. 

b2ap3_thumbnail_Mrten-Palme.jpg

Men om vi glömmer Kungen ett tag, hur är det med oss vanliga dödliga? Hur många svenskar kan idag förmodas härstamma från Gustav Vasa? Ja, om man räknar alla ättlingar till kungarnas frillobarn, Virginia, Constantia, Lucretia och alla de andra, då handlar det säkert om hundratusentals. Minns ni Mårten Palme, som i sitt avsnitt av VEM TROR DU ATT DU ÄR? undrade om familjelegenden var sann, att han härstammar både från Gustav Vasa – det gjorde han, t.o.m. på två olika sätt - och från Kristian II av Danmark, alias Kristian Tyrann. Det senare gjorde han nu inte, även om det var snubblande nära. 

Quatsch-författaren Paul Meijer-Granqvist (1867-1940) gav 1924 ut boken Gustaf Vasas avkomlingar inom och utom Sverige: minnesskrift utgiven med anledning av fyrahundraårs-jubiléet 1923. Denna ”avhandling”, som bör användas med stor försiktighet, ger dock en fingervisning om hur oerhört många svenskar det måste vara som faktiskt kan kalla sig Vasa-ättlingar och som därmed också är släkt med de flesta kungahusen i Europa. Tänk om man i dessa Internet-tider och med hjälp av den stora släktforskande allmänheten skulle köra igång ett modernt interaktivt Mega-projekt kring Gustav Vasas ättlingar. Spännande! Arbetsnamn? 

Kungens kusiner, så klart!

***

English translation:

THE KINGS COUSIN'S  II

From 1895 to1913, the Hasse W. Tullberg publishing house brought out a prestigious series of books in 26 volumes; THE SWEDISH PORTRAIT GALLERY. In this treasure trove of photographs and short biographies thousands, maybe tens of thousands, individuals can be found; prominent people, mostly men, from society's upper layers; courtiers, politicians, lawyers, soldiers, clergy, bankers, doctors, pharmacists, engineers, architects, musicians, etc. Most of this impressive collection can be studied for free at “Project Runeberg” via this link: 

http://runeberg.org/spg/

The first volume of course deals with the Royal Family, and contains 28 portraits, as an exception also covering the deceased members of the House of Bernadotte. The best part of this book is however the fold-out genealogy with the long title:

TT.RR.HH. The Hereditary Princes Gustaf Adolf, Wilhelm and Erik’s 24-fold descent from the House of Vasa

 It seems that in 1895, it was still important to emphasize that the later Bernadotte Kings, although of humble origin with roots in the small French town of Pau, actually did descend from nobility in multiple ways. Especially from the father of the Swedish nation as we know it, King Gustav I – or as we like to call him:  GUSTAV VASA. These descents obviously come through the princesses that married into the Bernadotte dynasty, thus providing future generations of this usurper dynasty with an air of legitimacy:

One descent through Josephine of Leuchtenberg (1807-1877) – Queen of Oscar I

Seven descents through Sophia of Nassau (1836-1913) – Queen of Oscar II

Sixteen descents through Victoria of Baden (1862-1930) – Queen of Gustav V

All these lines goes back to four of Gustav Vasa’s children:

Princess Katarina Vasa (1539-1610). She married Edzard II, Count of East Frisia (1532-1599 ). Catherine must have been a very capable princess, who took an active part in politics and tried try to hold together the country. Her castle was Berum and she herself is buried at Aurich. Gustav VI Adolf and his brothers descend from her and Edzard in four different ways. 

Princess Cecilia Vasa (1540-1627). She married Christopher II, Margrave of Baden-Rodemachern (1537-1575) and had a long and very turbulent life. It started with the  “Vadstena noise”: In 1559, Cecilia and her sister Catherine, with her spouse a few days, Edzard, visited the sisters' brother, Duke Magnus at Vadstena Castle. One night in December, Edzard’s brother, Johan of East Friesland, was seen visiting Cecilia's in her palace bedroom. Castle guards had observed how Johan had entered through her window. When this had happened four times, they advised Cecilia’s brother, Crown Prince Erik (XIV). Erik consulted with Magnus and his courtiers, and decided to catch Johan in the act, so that he could not deny it. They watched Cecilia's bedroom window, and the next time they saw Johan get through it, Erik sent Charles de Mornay, who with a few guardsmen caught the couple in flagranti: It was a huge scandal that was named “The called Vadstena noise”. Erik interrogated and later locked Johan into one of the castle towers and then sent him to the King, who imprisoned him at Örbyhus Castle. 

Despite the scandal, Cecilia managed to find a worthy husband, Christopher of Baden-Rodemachern. Cecilia was a proud and wasteful woman, but she was also politically active, not least when it came to arranging a marriage between her brother Erik and the English Queen Elizabeth. She also pirated in the Baltic Sea, converted to Catholicism and ended her days in poverty. She survived six of her seven children. Cecilia and Christopher are the ancestors of the three royal brothers in two different ways. 

Princess Elisabeth Vasa (1549-1597) had a good upbringing and was described as very musical. At one time, she was considered to be as one of Europe's "most perfect" princesses and received many offers of marriage. In 1581 she married her previously rejected suitor, Christopher of Mecklenburg (1537-1592), held court in Gadebusch, and left behind one child, a daughter Margaretha. From her Gustav Adolf Wilhelm and Erik descend in three different ways. 

Duke Carl finally, or King Charles IX (1560-1611), can be said to be one of Sweden’s most terrible rulers, a bloodthirsty tyrant who stole the throne from his nephew, King Sigismund, manipulated away the next heir to the throne, Duke Johan of Östergötland, and started unnecessary wars. He also brought in savage laws, inspired by the Mosaic law, introducing the death penalty for crimes such as using profanities when speaking, disobedience to parents, adultery, sodomy, bestiality and witchcraft. His daughter, Catharina of Sweden (1584-1638), married Count Palatinate Johan Casimir and became the mother of Carl (X) Gustaf, who after Queen Christina's abdication succeeded to the Swedish throne. From Charles IX the royal brothers descend in no less than 15 different ways. 

If Gustav VI Adolf has a 24-fold lineage back to King Gustav Vasa, in how many ways can the present king, Carl XVI Gustaf (and his cousin Queen Margrethe II of Denmark) trace their ancestry back to the famous monarch? Mind-boggling! I don’t know if it is even possible to figure this out. With two new princesses, Crown Princess Margareta (1882-1920) and Princess Sibylla (1908-1972), both with a massive aristocratic German background, you can probably count the number of possible lineages in the hundreds, rather than dozens. 

But, forgetting the King for a while, what about us mere mortals? How many Swedes and Danes can trace their lineage back to Gustav Vasa? Well, if you also count all the descents through illegitimate lines, so called natural children, of all the kings and princes, it is safe to assume that there may be hundreds of thousands of them running around. Remember Mårten Palme, who in his episode of WHO DO YOU THINK YOU ARE? wondered if the family legend was true, that he descended from Gustav Vasa - he did, and in two different ways - and from King Christian II of Denmark, aka Kristian the Tyrant, both. I was able to relieve him from that burden. He did descend from Danish Kings Christian I, Christian III, Christian IV, Frederik I and Frederik II, but not from the Tyrant… 

In 1924, the author of so manypoorly researched and gossipy books of history, Paul Meijer Granqvist (1867-1940), published “Gustav Vasa's descendants in Sweden and abroad": This book, which should be used with great caution, gives an indication as to how incredibly many Swedes can actually call themselves Vasa-descendants and are thus related to most of the royal houses of Europe. What if one was to kick off a modern interactive mega-project trying to trace old King Gustav’s descendants all over the world. Wouldn’t that be an interesting genealogical undertaking for the Internet community? The name of such a project? 

The Kings Cousins, of course!

Idag blir det ett blogginlägg i avdelningen Kyrkboksfynd. Ni vet det där udda en ser i en kyrkbok när en egentligen letar efter något annat.

I Skärkinds socken i Östergötland letade jag för ett tag sedan i dödboken efter en person som dött 1867. Då fick jag ögonen på vad prästen skrivit om f d torparen Johannes Ericsson som dog den 28 november detta år. Det en längre anteckning om hans liv och bland annat att det torp (Wadet på Lundby ägor) där han bott tidigare ägts av hans förfäder "i 100 år". Det är ju intressant för en släktforskare att få veta. Dessutom skriver pastor Broman om hans karaktär (vilket inte är ovanligt i dödböckerna), att Johannes Ericsson var hederlig och ömsinnad, särskilt mot de fattiga. Han fick till och med medalj för borgerlig förtjänst, "den förste och ännu ende torpare som fått denna utmärkelse". Den här gamle torparen vill en ju gärna var släkt med.

Anteckning om torparen Johannes Ericsson. Bild från Arkiv Digital, Skärkind (E) F:1 (1861-1886) Bild 27.

Det här året, 1867, är det bara tre av de 32 döda under året som vi får veta lite mer om. En av de andra två är den som dör först, salpetersjudaren och skräddaren Johan Peter Skärqvist. Redan intill hans namn står det "en dålig karl". I anmärkningskolumnen skriver pastor Broman att den döde rymt från församlingen 1845 och uppehållit sig i Börrums kapellförsamling, men det prästbevis som skickades dit 1853 skickades tillbaka, så han var inte skriven där. Men han dog där den 3 januari och pastorsämbetet i Skärstad verkar ha skickat 2 kronor och 50 öre för hans begravning i Börrum. Den tredje Skärkindsbon som föräras en längre anteckning i dödboken är den fattiga pigan Cecilia Rosenqvist som dog den 23 juli, 41 år gammal, på korrektionsanstalten i Stockholm. Pastor Broman antecknar att hon är "mindre vetande" och att hon är född av en livstidsfånge på Kristianstd länshäkte, att hon varit fosterbarn och att hon skickats till korrektionsanstalten för sin elakhet.

Ett annat kyrkboksfynd från Skärkind finns i husförhörslängden 1739-1755, där hittar vi bonden Per Hansson och hustrun Kerstin Jacobsdotter i Härsberga på sidan 43 (89). Båda dör under perioden. Här har en sentida präst gjort ett tillägg i kanten och skrivit att detta är Wallenbergs stamfar och -mor. För en arkivanställd kan väl inte ha gjort detta? Hur som helst är det förstås intressant att få veta detta för den släktforskare som råkar få in dessa i sin släkt. Utan detta tillägg finns det ingen antydan om en kommande finanssläkt. Per Hansson och Kerstin Jacobsdotter levde i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Så det lär vara åtskilliga generationer före den nuvarande finansmannen Jacob Wallenberg, som är född 1956.


Bild från arkiv Digital, Skärkind (E) AI:1 (1739-1755) Bild 52 / Sida 89.

Jag avslutar med en liten knorr från Fredsbergs socken i Västergötland. Det är i den första husförhörslängden, från 1813–1820. Där finns ett torp, eller är det kanske en backstuga, med namnet Säga-Té. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite när jag såg det för ett tag sedan. Jag undrar vad som låg bakom detta namn? I huset bodde änkan Cajsa Jonsdotter, född 1766. Hon är alltså i 50-årsåldern och kanske är det efter henne huset fått sitt namn? Jag föreställer mig henne som en barsk dam som kunde säga till. Eller var det i stället så att hon ständigt använde sig av detta uttryck? Nyfiken blir jag i alla fall.

Bild från Arkiv Digital, Fredsberg (R) AI:1 (1813-1820) sidan 127.

Avundsjuka är inte bara en av de sju dödssynderna, utan även ett otrevligt sinnestillstånd, vare sig man själv är avundsjuk eller upplever avundsjuka från omgivningen. I vissa sammanhang är det dock väldigt svårt att inte avundas andra, och tyvärr är släktforskning ett sådant sammanhang – åtminstone för mig. Det handlar dock inte alls om missunnsamhet, för jag unnar andra släktforskare allt gott i världen, men ibland kan jag inte låta bli att tänka: »åh, jag vill också...».

b2ap3_thumbnail_IMG_0285.jpg

Kjell Christoffer Hagerman, adlad Rosenblad (1740-1808), som slutade sina dagar som major med överstelöjtnants namn, heder och värdighet samt riddare av Svärdsorden.

Jag avundas släktforskare som har adliga anor – inte för att det på något sätt skulle vara finare än alla torpare och hemmansägare i min antavla, utan för att välborna damer och herrar ökar chanserna till spännande källmaterial. Dagböcker, memoarer, berättelser, brev och andra personminnen – för att inte tala om alla vackra porträtt – som kan ge släktforskningen kött på benen. En adelsman som både avporträtterades och efterlämnade skriftligt källmaterial är min anfader Anders Dahlmans svåger Kjell Christoffer Hagerman, adlad Rosenblad (1740-1808). På porträttet syns han iförd krigsmundering och pudrad peruk, och i den dagbok han förde på örlogsskeppet Prins Carl under 1790 års sjökampanj beskriver han bland annat målande vad som hände sedan han tillfångatagits av ryssarna:

»Vi blef då förde till armial Skjeppet Rostislaf, en magnifique 3 däckare med 100 Canoner utom 8 st nicker. Därest Herr Amiralen med många förnäma Herrar af flottan var. Amiralen en gammal Herre, klädd i en blå Sictenpälls med dyrbart foderverck, nattmössa och Hatt på hufvudet. – Under dett vi nalkades detta i Wattnet flytande Slott, hördes därifrån en Superbe musique, af många Trumpeter, W althorn – Puker och hårda instrumenter. [...] Klockan var nu millan 3 och 4 på eftermiddagen, Ett bord var serverat med kall mat, däraf oss blef båden, men ingen af oss åt, ty hvar och en tjände sig nog mätt af Harm.»

Ack, om man ändå hade sådana spännande saker i antavlan! Något annat jag avundas är släktforskare som har fotografier på sina förfäder långt tillbaka i tiden. Något jag själv skattar högt är de båda fotografierna på min farmors farmors mormors far, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) – men utöver dessa dyrgripar är det ont om foton på mina förfäder. Jag har exempelvis inga fotografier på varken morfars farfar Johannes Thoresen (1840-1924) eller farfars morfars föräldrar Hans Petter Persson (1839-1923) och Kjerstina Persdotter (1834-1924), trots att de levde en bra bit in på 1900-talet. Är det då konstigt att man blir avundsjuk på släktforskare som stoltserar med foton på en hel drös med förfäder födda under 1810- och 1820-talet?

b2ap3_thumbnail_Carlbergs.jpg

Innan kameran uppfanns fick man ju som bekant anlita en konstnär när man ville föreviga sitt anlete, och runt om i Sverige finns många vackra gamla porträtt – vem blir inte avundsjuk på släktforskare som har sina förfäder inramade på väggen? Ju »finare» släkt desto fler porträtt, men eftersom mina förfäder inte var särskilt »fina» har de heller inte avporträtterats för eftervärlden. Förutom en och annan prästvigd kusin eller syssling till mina förfäder finns bara en inramad äldre person i mitt släktträd, och det är den ovan fotograferade förfadern Johan Carlbergs yngsta dotter Louise (1832-1869). Det hade inte varit helt fel om även farföräldrarna eller systern Johanna besökte någon konstnär under sin livstid – men nu ska jag inte vara avundsjuk utan istället glädja mig åt de släktforskare som har generationer av förfäder på väggen, i färg.

b2ap3_thumbnail_Carlberg-Anna-Louise-1832-1869-hos-Lenhammar-Gunilla.JPG

Jag blir ofta avundsjuk på släktforskare som har sina anor centrerade till områden med genealogiska fördelar. Som bloggens ärade läsare har märkt var de flesta av mina förfäder skåningar, och en nackdel med att forska i Skåne är att det knappt finns husförhörslängder före 1810-talet. I de andra landskap där jag har anor, såsom Dalsland, Västmanland och Småland, hittar man däremot husförhörslängder en bra bit ner på 1700-talet, och i Västergötland omnämns ej sällan de avlidnas föräldrar i dödboken (som till exempel när min anfader Sven Arfvidsson dör i Näs socken 1776, här nedan). Sådana uppgifter finner man aldrig i Skåne, och även om jag är glad för mina få västgötska anor blir jag lite avundsjuk på de släktforskare som har många anor i detta landskap. Å andra sidan förbannar jag ofta att de västgötska socknarna är små och ofta många inom samma pastorat, samtidigt som prästerna inte alltid var så noga med moder- och annexförsamling, något som försvårar släktforskningen rejält. Kanske är de västgötska släktforskarna avundsjuka på mina skånska anor av den anledningen? Andra genealogiska fördelar som skiljer landskapen åt är databaser, namn- och personregister, släktböcker eller liknande – och det är nog ingen tvekan om att sådana ojämlikheter väcker avundsjuka i släktforskar-Sveriges alla hörn! 

b2ap3_thumbnail_Ns.jpg

Nej, avund är verkligen ingen trevlig sak, men ibland kan man bara inte hjälpa det. När man släktforskar finns det ju uppenbarligen många anledningar att känna avundsjuka, eller anavundsjuka, som jag brukar kalla det, och därför är jag nyfiken – vad väcker din anavundsjuka?

Det kan knappast ha undgått någon att landets statschef sedan 43 år, Kung Carl XVI Gustaf, i helgen fyllde jämna år, en milstolpe som vederbörligen firades i dagarna tre. Som brukligt är, infann sig en bukett statsöverhuvuden, kungar, drottningar och presidenter, från ett antal europeiska länder, men också en mängd släktingar, kusiner, sysslingar och ingifta för att hylla jubilaren. Några av ”Kungens kusiner” fanns på plats, men långt ifrån alla. 

Ingressbilden, tagen 1952 vid en annan 70-årsdag, nämligen farfar Gustav VI Adolfs, föreställer kungens nio barnbarn, utklädda till sina förfäder och släktingar av Huset Bernadotte, så som de framställs på Fredrik Westins berömda tavla från 1837. Det lär ha varit kungens dotter, Drottning Ingrid av Danmark, som lät arrangera denna roliga överraskning, en ”Tableau Vivant”, som en födelsedagspresent till sin far. Från vänster ser vi Greve Michael Bernadotte af Wisborg (Sigvards son) som Prins Oscar (II), Hertigen av Östergötland; Prinsessan Margrethe (II) av Danmark som Drottning Désirée; Prinsessan Désirée som Kronprinsessan Josefina; Kronprins Carl (XVI) Gustaf som Prins August, Hertigen av Dalarna; Prinsessan Anne-Marie av Danmark som Prinsessan Eugenie, Prinsessan Birgitta som Kronprins Oscar (I), Hertigen av Södermanland; Prinsessan Christina som Prins Carl (XV), Hertigen av Skåne; Prinsessan Margaretha som Kung Carl XIV Johan och Prinsessan Benedikte av Danmark som Prins Gustaf, Hertigen av Uppland.

b2ap3_thumbnail_Westin-1837-small.jpg

 Här har ni originalbilden 

I vimlet kring festligheterna i Stockholm återfanns under helgen alla dessa aktörer, utom Drottning Anna Maria av Grekland. Men det fanns också andra kusiner på plats, Christian Bernadotte och Grevinnan Monica Bonde t.ex. – båda adoptivbarn till Greve Carl Johan Bernadotte, kungens farbror. För att inte tala om de fenomenala släktingarna Dagmar von Arbin, som nyligen firade sin 100-årsdag, hennes bror Greve Oscar Bernadotte (95) och syster Catharina Nilert (90). Deras faster, Elsa Cedergren, född Bernadotte af Wisborg (1893-1996) leder dock än så länge åldersligan med sina nästan 103 år.

b2ap3_thumbnail_Coburg-BW.jpg 

        Hertig Carl Eduard av SachsenCoburg och Gotha (1884-1954) med hustrun, Victoria Adelheid av Schlesvig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg (1885-1970), och de fem barnen: Johann Leopold, Sibylla, Hubertus, Caroline-Mathilde och Friedrich Josias.

Men har inte kungen några kusiner på sin mors sida? Prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg och Gotha (1908-1972) hade tre bröder och en syster. Morbror Johann Leopold (1906-1972) efterlämnade tre barn varav två, Prinsessan Marianne och Prins Peter, ännu lever, 83 respektive 77 år gamla. Moster Caroline Mathilde (1912-1983), vanligen kallad ”Calma”, var gift tre gånger och efterlämnade sex barn, tre från första och tre från andra giftet. Av dessa lever fyra, sonen Bertram, Graf von Castell-Rüdenhausen (*1932) samt döttrarna Victoria (*1935), gift med Sir John Miles Huntington-Whiteley , 4th Baronet, Calma Schnirring, Mrs Berger (*1938) och Dagmar Schnirring, Frau Walz (*1940). 

b2ap3_thumbnail_Hubertus-II.jpg

Näste morbror hette Hubertus (1909-1943) – bilden ovan - där har ni det namnet. Yngst var Friedrich Josias, Herzog von Sachsen-Coburg und Gotha (1918-1998), som var gift tre gånger och fick fyra barn. Av dessa lever äldste sonen, den nuvarande huvudmannen för ätten, Prinz Andreas von Sachsen-Coburg und Gotha (*1943), som förutom att vara kusin med kungen också är en nära vän och ofta sedd gäst hos kungafamiljen. Prins Andreas var med i Stockholm i lördags, liksom sonen, arvprins Hubertus med hustru Kelly. Lever gör också Prins Andreas halvsyster, Prinsessan Beatrice av Sachsen-Meiningen (*1951). 

Kungen har således sex ännu levande kusiner på sin fars och åtta på sin mors sida.

b2ap3_thumbnail_Conradin.jpg

En nu avliden kusin, Greve Conradin av Castell-Rüdenhausen (1933-2011) bodde f.ö. i grannlandet Finland, där kungen under ett statsbesök fick tillfälle att hälsa på honom. (bilden ovan) 

Begreppet ”kusin” är hos oss väl etablerat och beskriver släktskapen mellan två personer, som är barn till ett syskonpar. I andra språk är det mera luddigt, särskilt i engelskan, där ”cousin” kan betyda nästan vad som helst. Detta upplever man tydligt på Facebook, där allsköns avlägsna släktingar menar att de är min ”kusin”. Inte bra. För att inte tala om när de börjar inveckla sig i konstruktioner av typen ”third cousins twice removed”.

Men Kungens kusiner vet vi vilka de är!

***************

English translation:

The King's cousins

It can hardly have escaped anyone that this country's head of state of 43 years, H.M. King Carl XVI Gustaf, turned 70 this last weekend, a milestone duly celebrated for three days in a row. As is the custom, a bouquet of heads of state, kings, queens and presidents from a number of European countries turned up to help celebrate, but also a host of relatives, cousins, second cousins and in-laws. Some of the King's first cousins were in place, but far from all.

The cover picture was taken in 1952 at another 70th birthday party, that of the King’s grandfather, King Gustaf VI Adolf. It depicts the King’s nine grandchildren, dressed as their ancestors and relatives of the house Bernadotte, as they were portrayed in Fredrik Westin's famous painting from 1837. Rmours has it that it was the King's daughter, Queen Ingrid of Denmark, that arranged this surprise, a "tableau vivant", as a birthday present for her father. From the left we see Count Michael Bernadotte af Wisborg (Prince Sigvard’s son) as Prince Oscar (II), Duke of Östergötland; Princess Margrethe (II) of Denmark as Queen Désirée; Princess Désirée as Crown Princess Josefina; Crown Prince Carl (XVI) Gustaf as Prince August, Duke of Dalarna; Princess Anne-Marie of Denmark as Princess Eugenie, Princess Birgitta as Crown Prince Oscar (I), Duke of Södermanland; Princess Christina as Prince Carl (XV), Duke of Skåne; Princess Margaretha as King Carl XIV Johan and Princess Benedikte of Denmark as Prince Gustaf, Duke of Uppland.

All of these enactors from 1952 could be seen at the festivities in Stockholm over the weekend, all except Queen Anna Maria of Greece. But there were also other cousins in place, e.g. Christian Bernadotte and Countess Monica Bonde, the two adopted children of Count Carl Johan Bernadotte, the King's uncle. Not to mention the phenomenal Bernadotte af Wisborg relatives, Dagmar von Arbin, who recently celebrated her 100th birthday, her brother Count Oscar Bernadotte (95) and sister Catharina Nilert (90). Their aunt, Elsa (Bernadotte) Cedergren, born a Countess af Wisborg, (1893-1996) is however still in the lead with her nearly 103 years.

Picture: Duke Carl Eduard of SachsenCoburg and Gotha (1884-1954) with his wife, Victoria Adelheid of Schleswig-Holstein-Sonderburg-Glücksburg (1885-1970), and their five children: Johann Leopold, Sibylla, Hubertus, Caroline Mathilde and Friedrich Josias.

Does the King not have any cousins on his mother's side? Princess Sibylla of Saxe-Coburg and Gotha (1908-1972) had three brothers and one sister. Uncle Johann Leopold (1906-1972) left behind three children, two of whom, Princess Marianne and Prince Peter, are still alive, 83 and 77 years old. Aunt Caroline Mathilde (1912-1983), commonly known as "Calma", was married three times and left six children, three from the first and three from the second marriage. Of these, four are still alive; the son Bertram, Graf von Castell-Rudenhausen (* 1932) and the daughters Victoria (* 1935), wife of Sir John Miles Huntington-Whiteley, 4th Baronet, Calma Schnirring, Mrs. Berger (* 1938) and Dagmar Schnirring, Frau Walz (* 1940).

The next uncle was Hubertus (1909-1943) - pictured above - there is that name ... The youngest was Friedrich Josias, Duke of Saxe-Coburg and Gotha (1918-1998), who was married three times and had four children. Of these, the eldest son, the current Head of the family, Prince Andreas of Saxe-Coburg and Gotha (*1943), in addition to being a cousin of the King is also a close friend and frequent guest of the royal family. Prince Andreas was in Stockholm on Saturday, as was his son and heir, HSH Hereditary Prince Hubertus with wife Kelly. Prince Andreas’s half-sister, Princess Beatrice of Saxe-Meiningen (*1951) is also still living.

The King thus has six living cousins on his father and eight on his mother's side.

A now deceased cousin, Count Conradin of Castell-Rudenhausen (1933-2011) incidentally lived in neighboring Finland, where the King during a state visit had the opportunity to greet him. (Pictured above)

The term "cousin" is well established with us here in Sweden and describes the relationship between two people, who are children of siblings. In other languages “cousin” is a more vague term, especially in English, where this word can mean almost anything. This vagueness is all too evident on Facebook, where all sorts of distant relatives claim to be my "cousin". Not good. Not to mention when they begin to embroil themselves in construction like "third cousins twice removed" etc.

But as for the King's cousins, we do know who they are!

Under en vecka i april bilade hustrun och jag runt i södra Italien, där vi bl.a. besökte Neapel, Caserta, Sorrento, Amalfi, Paestum och Montecassino. Och så CAPRI förstås … Denna underbart vackra ö med så mycken historia från den romerska kejsartiden, men också med sin alldeles svenska twist. Här vistades den kände (stundtals ökände) svenske läkaren, författaren, djurvännen och kulturpersonligheten Axel Munthe (1857-1949) och skapade sin berömda Villa San Michele, och hit lockade han en olycklig svensk kronprinsessa, sedermera drottning, Victoria av Baden (1862-1930), Gustav V:s hustru. 

På väg norrut fick vi syn på skylten mot PONTECORVO, och icke att jag kunde motstå frestelsen att svänga in där. Pontecorvo – ringer det en klocka någonstans? Jo, men visst: det var ju så han kallades, den franska marskalken Jean Baptiste Bernadotte, när han år 1810  blev vald till ny kronprins i konungariket Sverige. ”Fursten av Pontecorvo” hade fått sin fina titel av Napoleon, som ett tecken på uppskattning över förtjänstfulla insatser under diverse krig samt för lojalitet med Kejsaren.

b2ap3_thumbnail_Jean-Baptiste-Jules_Bernadotte_Prince_de_Ponte-Corvo_roi_de_Sude_Marchal_de_France_1763-1844.jpg

Marskalken av Frankrike, Jean Baptiste Jules, Furste av Pontecorvo

Furstendömet Pontecorvo är en märklig liten företeelse. Wikipedia skriver: Pontecorvo är en enklav inom konungariket Neapel, men från 1463 till 1860 tillhörigt påvestaten. 1806 erövrades Pontecorvo av Napoleon som förlänade staden som furstendöme till marskalk Bernadotte. När denne 1810 utsågs till svensk tronföljare avsade han sig furstendömet mot en utlovad ersättning, som frös inne då Sverige inte anslöts till kontinentalsystemet, Napoleons handelsblockad mot Storbritannien. Sedan Bernadotte 1818 blev kung av Sverige under namnet Karl XIV Johan, har Pontecorvos stadsvapen ingått i Sveriges stora riksvapen. 1810 förlänades Pontecorvo i stället till Neapels kung, tillika Napoleons svåger, Joachim Murat, som 1812 lämnade det till sin son Lucien Murat (1803-1878). Efter Wienkongressen 1814-1815 återgick staden till Kyrkostaten.

b2ap3_thumbnail_Italien_1796.PNG

Själva staden Pontecorvo är inte mycket att skriva hem och berätta om. Bombad sönder och samman i andra världskrigets slutskede har den återuppbyggts i någon sorts fyrkantig funkisstil, och kan sägas vara trist, på gränsen till ful. Vacker utsikt bjuder den dock på ifrån den höga klippa på vilken den tronar.

"Furstendömet” utbreder sig över 88 km² och befolkningen begränsar sig till futtiga 13.000 personer. Ändå har denna lilla fläck på kartan en gång spelat en viktig roll i norra Europas historia. Om Jean Baptiste, ehuru Marskalk av Frankrike, endast hade varit ”Herr Bernadotte” hade Riksdagen i Örebro knappast kunnat ta hans kandidatur på allvar. Men nu var han ju faktiskt ”furste”, kan veta, och därmed gick det an. Särskilt som han kunde betala bra för sig …

Finns det då något i furstendömet Pontecorvo som påminner om dess berömde furste för 200 år sedan, mannen som aldrig besökte sitt rike, men som i kraft av sin titel förmådde bli kung av både Sverige och Norge och dessutom hålla sig och sina ättlingar kvar på dessa troner? Inte mycket. Inget slott, ingen staty, inga inskriptioner vad jag kunde se. Men på en allmän anslagstavla hittade jag faktiskt följande:

b2ap3_thumbnail_plansch.jpg

Men hur kan jag få för mig att kalla denne gamle krigare för ”Fredsfurste”? Krigat hade han ju, när han år 1810 som kronprins anlände till Sverige, gjort i decennier. Jo, han förtjänar faktiskt denna titel för vad han sedan gjorde (eller inte gjorde). Han hade ju faktiskt blivit vald med ett klart uppdrag. Svenskarna ville ta revansch på den ryske björnen, som så nesligen hade besegrat oss och norpat hela vår östra landsdel, Finland, ifrån oss. En marskalk av Frankrike, en van general och stridsman var naturligtvis den som skulle näpsa den ryske tsaren och återta Finland. Jean Baptiste – eller Carl Johan – var emellertid smart. Han lät informera sig och insåg genast att Sverige, ett utfattigt land med kanske 4 miljoner krigströtta invånare, inte skulle ha skuggan av en chans mot det väldiga Ryssland med kanske 20 gånger så många invånare. Ekvationen gick helt enkelt inte ihop. Så, han lät bli! Och detta var förmodligen det klokaste beslut som någonsin fattats av en svensk regent. För att lugna stridstupparna lyckades han i stället genom förhandlingar fixa ett ”tröstpris” åt Sverige och svenskarna, och åt sig själv: Konungariket Norge, som hade hoppats på självständighet från Danmark, men som under de närmaste 91 åren tvingades ingå i en dubbel-monarki; Sverige-Norge.

I stället för fler förödande krig, fokuserade Carl XIV Johan på en rad nyttiga reformer kring jordbruk, sjukvård, bankväsende och mycket annat. Riktigt demokratiskt sinnad var han kanske inte, trots att han skälldes för att egentligen vara republikan, men mycket gott hann han faktiskt uträtta. Och den fred han lyckades åstadkomma 1814 håller fortfarande, 200 år senare. En fredsfurste.

b2ap3_thumbnail_Ted-vid-Pontecorvo.jpg

Yours truly vid den krokiga bron. Varken furste eller särskilt fredlig ...

Lästips:

The Principality of Pontecorvo, Bernadotte’s Stepping Stone to the Throne  av  Trond Norén Isaksen, i Royalty Digest Quarterly 1/2010 sid 47-51

I min utvidgade släkt har jag hittat en Tysklandsfarare. Hon hette Johanna Johansdotter, född 1844 i backstugan Hallen i Östergöl i Älmeboda socken i Kronobergs län. I husförhörslängden har prästen skrivit att hon tog ut flyttbetyg från grannsocknen Algutsboda, där hon arbetade 1868, till hemsocknen Älmeboda. Men i stället reste hon till Tyskland och kom inte hem förrän fem år senare.

Prästens anteckning i husförhörslängden. Bild från Arkiv Digital, Älmeboda (G) AI:22 (1871-1875) Bild 208 / Sida 196.
 
Ovanstående är allt jag vet om hennes Tysklandsresa, och när jag första gången såg detta blev jag ganska fundersam. Vad gjorde hon i Tyskland? Varför åkte hon dit? Det här var för fem år sedan, när jag släktforskade om hennes släktgren. Sedan dess har jag lärt mig att hon bara var en av flera tusen ungdomar som blev gästarbetare i Tyskland under andra halvan av 1800-talet. Omkring 2 000 av dem kom från Kronobergs län. Hon ingick i den första vågen Tysklandsfarare, de som gav sig av under och strax efter nödåren 1867-69. Då sökte gårdsägarna i norra Tyskland efter folk och hemma i Sverige var det svårt att hitta försörjning när fattigdomen bredde ut sig och fler sökte arbete. Lönen var betydligt bättre i Tyskland även om arbetet var hårt. Och det var billigare med en biljett till Tyskland än till Amerika.

De flesta svenska kvinnorna kom till Schleswig-Holstein, många kvinnor blev mjölkerskor och mejerskor på de stora godsen där. Kanske var det där Johanna arbetade och bodde under sina år i Tyskland. Ingen i släkten vet något om detta, och själv har hon inte lämnat efter sig några ledtrådar.

Om arbetsemigrationen till Tyskland har jag lärt mig från boken "Tysklandsfararna", utgiven förra året och skriven av Bengt Gärdfors i Laholm. I boken finns mycket att läsa om dem som reste till Tyskland för att arbeta.

Boken Tysklandsfararna. Tyska agenter värvade arbetsfolk i Sverige genom att annonsera i de svenska tidningarna. (Bilder från boken)

Livet i Tyskland blev inte alltid som ungdomarna trott. Arbetsförhållandena var svåra och många hamnade i skuld till agenterna eller till bonden, eftersom de skulle börja med att arbeta av betalningen för sin resa. En hel del stannade kvar och bildade familj men betydligt fler vände hemåt efter några år, precis som Johanna.

Om hennes liv i övrigt har jag skrivit tidigare. Johanna är mina barns farmors mormors mor.

De flesta släktforskare vet att de statliga arkiven förvarar tusentals hyllmeter av gulnat gammalt papper, men där finns även mycket annat intressant – däribland en hel del fotografier. Ett av dem, Krigsarkivet i Stockholm, har en omfattande fotografisamling delats upp i framförallt fem delar: 1) gruppfotosamlingen, 2) porträttsamlingen, 3) porträttalbumsamlingen, 4) unikatsamlingen och 5) albumsamlingen. Gruppfotosamlingen (1) är en av Krigsarkivets största fotosamlingar, och innehåller närmare 9000 fotografier. Dessa utgörs till större delen av gruppbilder av officerare, dock inte alltid namngivna, men även många svartvita bilder från regementen, militära skolor, kompanier och andra truppavdelningar samt staber, kårer och fältövningar.

b2ap3_thumbnail_Bild-1-album-103.JPG

Krigsarkivets porträttalbumsamling innehåller många fotoalbum, fyllda av vackra gamla porträttfotografier. I album nr. 103, som tillhörde överstelöjtnanten och konstnären J. G. Arsenius (1818-1903), finner man exempelvis fotografier på kammarrådet Beck, bankokommissarien H. Ossbahr, prosten J. A. Säwe och patronen Korsell.

Kortkatalogen är ganska omfattande, och utgör nyckeln till fotografisamlingarna. Kapten Mauritz Gabriel Clairfelts (1821-1908) kort hänvisar exempelvis både till porträttsamlingen och porträttalbum nr. 113, sidan 16.

Porträttsamlingen (2) består av olika delar, både monterade och omonterade. Främst innehåller samlingen officerare, men där finns även många porträtt på kungar, präster, och musikdirektörer, allt från 1500-talet till en bra bit in på 1900-talet. Den monterade delen har ett namnregister som sedan många år tillbaka finns sökbart via SVAR, och även utan abonnemang ger sökträffarna information om namn, data och vilken samling porträttet tillhör (arméns eller flottans porträttsamling). Porträttsamlingen finns även indexerad i en kortkatalog i Krigsarkivets expedition, där man dessutom finner hänvisningar till porträttalbumsamlingen (3). Många av fotografierna visar oljeporträtt och miniatyrer, men även vördnadsbjudande gamla militärer födda i slutet av 1700-talet. I album nr. 165 hittar man bland andra överstelöjtnant Daniel Boëthius (1791-1870) och de tre majorerna Julius Fredrik von Sass (1790-1874), Peter Georg von Wright (1793-1868) och Robert Ulrik Henrik von Bahr (1794-1873), som syns i mitten i albumet nedan från vänster till höger:

b2ap3_thumbnail_Bild-3-album-165.jpg

Om porträttsamlingen främst består av officerare innehåller porträttalbumsamlingen personer av skiftande bakgrund, och medan de gemena soldaterna och ryttarna i regel återfinns i den anonyma massan bland gruppbilderna innehåller porträttalbumsamlingen fotografier på mer framstående soldater som antingen tjänstgjort länge eller tilldelats medaljer och dylikt. I album nr. 168 finner man till exempel tre soldater från Upplands regemente, från vänster till höger nr. 32 Anders Eklund (1793-1866) vid Enköpings kompani, nr. 84 Jan Flinta (1795-1874) vid Livkompaniet samt nr. 66 Jan Erik Bergqvist (1822-1876) vid Hagunda kompani, varav Eklund tilldelades svärdsmedaljen 1855 och Flinta tjänade sin rote i hela fyrtiofem år:

b2ap3_thumbnail_Bild-4.jpg

I porträttalbumsamlingen finns även många kvinnor, främst hustrur och döttrar till framstående män – både militära och civila – men även aktriser, konstnärinnor och andra spännande damer. Albumen innehåller även många fotografier på änkefruar födda kring sekelskiftet 1800 eller till och med under 1700-talet, och tre av dem möter betraktaren i sina finaste kläder: från vänster till höger har vi Sophie Hagström (1804-1891), änka efter professorn och konstnären Carl Johan Fahlcrantz i Stockholm, Clara Molander (1796-1873), änka efter komminister J. A. Blom i Grebo pastorat och Ulrika Talena Boij (1784-1878), änka efter lagmannen Gustaf von Röök i Åkerby.

b2ap3_thumbnail_Bild-5.jpg

Om ni har möjlighet nästa gång ni är i Stockholm, sväng inom Krigsarkivet och botanisera i deras stora fotografisamling. Som synes innehåller den många intressanta gamla fotografier, och vem vet – kanske hittar även du någon släkting eller ana?

P. S. På tal om gamla fotografier – ni har väl inte missat artikeln i Folkbladet om Anbytarforums egen fotodetektiv, Ann-Mari Bäckman?

Det här är Elna Olsdotter. Hon avrättades den 20 december 1861 i Hörby i Skåne och begravdes på avrättningsplatsen.

Elna Olsdotter är en av många fångar på Malmö länsfängelse som fotograferades under sin fängelsetid. Fotografiet finns arkiverat i Malmö länsfängelses arkiv på Landsarkivet i Lund och har digitaliserats av Arkiv Digital. Bildkälla: Arkiv Digital, Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 99.

Elna talar till mig när jag ser fotografiet, en bild som berör, snart 155 år efter hennes död. Det finns något i hennes blick och hennes ansiktsuttryck som gör att jag stannar upp. Hon ser rädd ut, vilket är naturligt om man dömts till döden. Det är lätt att gripas av ett fotografi som detta.

Var hon en känslokall och grym människa? Kanske (troligen) psykiskt sjuk. Eller var hon ett offer för svåra omständigheter där hon inte såg någon annan utväg? Jag har ingen aning, men när jag läser omständigheterna kring hennes brott tänker jag att det kanske inte finns några förmildrande omständigheter.

Hon var gift två gånger och dödade båda sina makar, hon förgiftade dem med hjälp av arsenik. Ett fruktansvärt dåd. Förste maken Måns Mårtensson förgiftade hon efter sju månaders äktenskap och andre maken Anders Persson efter sju år som gifta.

Om jag ska spekulera tänker jag mig tre tänkbara scenarier. Kanske var den förste en man hon hyste agg till, kanske var han elak, misshandlade och våldtog henne och hon därför tog till gift för att bli av med honom. Och när näste make visade samma tendenser tog hon till samma lösning. Eller blev hon snart efter sitt första gifte kär i Anders Persson och det inte fanns möjlighet till skilsmässa? Kanske var hon psykiskt sjuk och dödade männen för att hon inte begrep bättre. Eller var hon en grym människa som gillade att döda? Svårt att tro, känner jag. Jag kommer aldrig att få veta, om inte någon av er läsare känner till hennes historia bättre och vet mer än det som står i fängelsejournalen och i kyrkböckerna.

Elna Olsdotter föddes i Fränninge den 19 juli 1826, där hennes far Ola Mårtensson var rusthållare. Hennes mor hette Mätta Johansdotter. Tills hon var 23 år var hon kvar i föräldrahemmet. Med sin förste make fick hon inga barn men med nästa make fick hon tre söner. De två första hette Ola och Johan och föddes 1856 och 1858. Strax före jul 1860 förgiftade hon deras far. Prästen skriver i dödboken: "Afdagatagen af sin hustru Elna Olsdotter medelst arsenikförgiftning".

Hur det kom sig att brottet uppdagades framkommer inte men efter att hon gripits erkände hon också det tidigare mordet och dömdes den 19 mars 1861 till att mista livet genom halshuggning. Att det dröjde till december innan domen verkställdes kan ha att göra med att hon var gravid när hon greps. Den 17 augusti föddes hennes tredje son, som fick heta Anders efter sin förmodade far. "Förmodligen sammanavlad med siste maken" står det i fängelsets kyrkbok. Faddrar vid barnets dop var fängelsevaktmästare Törngrens hustru och fångvaktare Granstrands hustru.

Den lille Anders kom hem till gården där hans två äldre bröder var kvar, åtminstone enligt husförhörslängden. De står inte som fosterbarn i någon familj men någon i hemsocknen Östra Sallerup måste ju ha tagit hand om pojkarna. Förmodligen fick de växa upp hos gårdens näste ägare Jöns Persson som är deras förmyndare och antar jag, deras farbror.

Det blev den lille gossen Anders som föddes i fängelset 1861 som senare tog över föräldrarnas gård, när han blivit 25 år gammal. Året efter gifte han sig med en flicka från socknen och de fick en son 1888. 1892 föddes en dotter. Så småningom lämnade de gården och 1908 flyttade familjen till Hörby, där Anders blev arbetare i köpingen. Den 3 juni 1914 dog han av en hjärtinfarkt, ännu inte fyllda 52 år.

Jag är inte alls släkt med denna familj, utan har bara stannat upp vid fotot av Elna som fånge. Troligen är det enda gången hon fotograferats. Jag har också lite svårt för att släppa tanken på den här familjen och den lille pojken som berövats båda sina föräldrar så tidigt och så grymt. Det är ju på inget sätt unikt i världen, men tragiskt och sorgligt. Jag undrar vad han visste om detta under sin uppväxt.

Uppgifterna kommer främst från fängelsets kyrkbok och fångjournal men också från kyrkoarkiven i hemsocknarna.

Bland fångporträtten finns också de här två männen som fotograferats i Malmö länsfängelse 1861. Bildkällor: Arkiv Digital, Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 66 och Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 75. Redan vid fotografierna får vi veta en hel del om dem, och mer uppgifter finns i fångjournalen.

Johan Tellander till vänster dömdes som förfalskare och äktenskapsbedragare. Sommaren 1858 hade han genom falska papper skaffat sig rättigheter som målarmästare i Helsingborg och sedan gift sig med en smeddotter. Men ryktet hann ifatt honom och folk i stan talade om bedragaren. Det gjorde svärfadern så uppretad att han stämde ryktesspridarna och då uppdagades förfalskningen och bedrägeriet. Äktenskapet upplöstes.

Hans Håkansson Lustig eller Bergvall var intagen på straffarbetsanstalten för stöld. Men han ville ut och rymde i mars 1860. Det gick till så att när han arbetade med handräckning i ett förråd i fängelset gömde han sig vid dagens slut i en linnehög. Av tyg som förvarades i förrådet "förfärdigade han sig  på 2 timmar tröja, byxor och mössa, hvarefter han bröt hål på muren vid taket samt lyckades osedd rymma". Kanske blev han infångad igen.

Fängelsearkiven är en stor källa till kunskap för den släktforskare som har fängelsekunder i sin släkt. Fotografirullor med fångporträtt finns digitaliserade från flera fängelser, så med lite tur kan du också hitta en bild där. Syftet med att fotografera fångarna var förstås att få ett bättre signalement på dem, än bara ett beskrivet i text.

I Släktforskarnas årsbok, som kommer ut till sommaren, finns en längre artikel om vad man hittar i fängelsearkiven och hur man hittar det.

Igår besökte jag Arkivcentrum Syd i Lund, en plats jag reser till alltför sällan med tanke på hur många lyckliga stunder jag haft där. Det blev många volymer att undersöka, och medan jag satt där i forskarsalen funderade jag över hur det hela startade för mig, när jag började släktforska för sexton år sedan. Då gällde det att skynda sig in i landsarkivets forskarsal när de öppnade klockan 9, annars var risken stor att man inte fick plats. När jag besökte Arkivcentrum Syd igår lunkade jag in vid klockan 11, och tyckte att det var ovanligt många besökare i forskarsalen – då var ändå nitton av de tjugofyra forskarplatserna lediga!

b2ap3_thumbnail_2_20160407-180439_1.jpg

Vad betyder egentligen arkiven i dagens digitaliserade värld, där allt går i en rasande fart? Hur många av de som börjar släktforska idag kommer aldrig någonsin sätta sin fot på ett arkiv? Hur vänder vi denna trend, och hur kan arkiven bli populära igen? På vilket sätt kan man förhindra att arkiven blir något som ska digitaliseras sönder och sedan glömmas bort? Arkiven svämmar nämligen över av spännande register, databaser och källmaterial som ännu inte har (och kanske aldrig kommer att) digitaliseras, och den släktforskare som aldrig besöker ett arkiv går utan tvekan miste om härliga upplevelser.

b2ap3_thumbnail_1_20160407-180503_1.jpg

Vid ett av mina senaste besök på Arkivcentrum syd plöjde jag domböcker som ännu inte blivit digitaliserade. Jag letade efter min utomäktenskapliga anmoder Johanna Johansdotters (1816-1883) föräldrar i Hyby, men tyvärr höll de sig undan. I Bara häradsrätts dombok 1815 fick jag dock reda på att Johannas farmors bror Sven Ahlström (1769-1823) tydligen slapp betala skatt eftersom han var blind. Hur han då kunde vara församlingens organist övergick mitt förstånd, men i Hybys sockenstämmoprotokoll 1813 läste jag sedan att »Sven Ahlström är anförd såsom blind, men är endast svagsynt eller mycket närsynt». Där ser man...

I 1817 års dombok upptäckte jag dessutom att min anmoder Karna Nilsdotter (1768-1828) i Vismarlöv tydligen tröttnade på att hennes ägor »ofta ofredas af vanartigt folk» och därför krävde böter för alla som vistades där olovligt, samtidigt som hennes dotters blivande svärfar Nils Larsson (1772-1846) i samma by hade det dåliga omdömet att dyka upp berusad vid hösttinget 1818. Häradsrätten ansåg att »alldenstund synbarligen märkas kunde, att bemälte Nils Larsson war drucken, fördenskull [...] varder han Nils Larsson, för första resan fylleri [inför Domstol] pliktfäld [...] och tillsades närvarande Kronofjerdingsman, att honom i förvar taga, intill dess han blifver nyckter». Många intressanta uppgifter till släktträdet, uppgifter som jag aldrig hittat om jag inte besökt ett arkiv.

b2ap3_thumbnail_3_20160407-180524_1.jpg

På arkiven finns inte bara arkivhandlingar, utan även mängder av böcker. Forskarsalens bokhyllor på Arkivcentrum Syd dignar av referenslitteratur av stort intresse för släktforskaren, såsom Lunds stifts herdaminne, Svenskt Biografiskt Lexikon, Hugo Samzelius' Kongl. skogs- och jägeristaten : biografiska studier 1539-1898 och Gustaf Upmarks Guld- och silversmeder i Sverige 1520-1850 – bara för att nämna några av dessa biografiska och genealogiskt intressanta titlar!

b2ap3_thumbnail_4_20160407-180546_1.jpg

Datorerna på Arkivcentrum Syd innehåller många spännande databaser och register, såsom Blekinge båtsmansregister, Bräkne härads dombok 1700-1750, Lunds landsarkivs bouppteckningsregister för diverse härads- och rådhusrätter, Svalövsbygdens födda-döda 1895-1936, Skråhandlingar och mycket annat spännande. Vad mer kan en släktforskare begära?

b2ap3_thumbnail_5_20160407-180609_1.jpg

Långt ifrån alla register har lagts in i datorn. I pärm efter pärm utanför forskarsalen trängs bouppteckningsregister ända fram till nutid, däribland över Halmstad 1900-1955, Eslövs tingsrätt 1984-2001, Karlshamn 1950-1984, Klippans tingsrätt 1980-1994 och Kristianstads rådhusrätt 1936-1966. Den som söker skall finna!

b2ap3_thumbnail_6_20160407-180635_1.jpg

Hur många av de som börjar släktforska anno 2016 kommer aldrig fylla i en sån här beställningsblankett? Troligen allt för många, vilket är synd eftersom dessa små filurer är en viktig nyckel till arkivens underbara värld. Här beställde jag själv fram Simrishamns dombok 1766, som mycket riktigt bekräftade att min anfader Reinhold Rasmusson (1766-1823) i Södra Mellby socken var son till skräddargesällen Rasmus Reinholdsson (1745-1827). Fadern erkände inte bara faderskapet frivilligt, utan ville dessutom betala tio daler silvermynt årligen till sonens uppfostran – bra jobbat, Rasmus!

b2ap3_thumbnail_8_20160407-180729_1.jpg

Att bläddra i de gamla handlingarna i forskarsalens lugna vrå bjuder alltid på en stunds meditation, långt bort från jäkt och stress. En möjlighet att sakta drömma sig tillbaka i tiden, och lägga all fokus på de människor som vandrat på jorden före oss. För vi måste komma ihåg att det är just människor vi forskar kring, något som ibland är lätt att glömma – men som man lika lätt påminns om på arkiven. En sådan påminnelse fick jag själv vid senaste besöket på Arkivcentrum Syd – den 15 maj 1724 krånglade någons fjäderpenna, så bland Lunds domkapitels brevkoncept samma år hamnade ett tydligt fingeravtryck i bläck. Den känsla jag fick av det lilla fingeravtrycket var obeskrivlig, och plötsligt kände jag mig verkligen som en länk mellan nutid och dåtid. De 292 år som passerat sedan fingeravtrycket hamnade där kändes plötsligt som ingenting, och denna fantastiska upplevelse fick jag vara med om – tack vare ett arkivbesök.