Många släktforskare hittar fosterbarn i sin släkt, antingen en släkting som var fosterbarn eller en familj som tog emot fosterbarn. Fosterbarnen kunde vara barnbarn, andra släktingars barn eller grannars eller andra sockenbors barn. Men många fosterbarn kom också från barnhem, och allra flest från Allmänna Barnhuset i Stockholm. De fosterbarnen skickades i många fall ut på landsbygden.

I påskhelgen har jag inte tagit helt ledigt utan arbetar en del. Just nu hinner jag inte med min egen släktforskning så mycket utan ägnar den mesta tiden åt arbetet med årets upplaga av Släktforskarnas årsbok. Om en dryg månad ska den vara klar för tryckning och sedan utgivning i början av sommaren. Mycket arbete återstår ännu.

En mycket intressant artikel i årets årsbok handlar om fosterbarn. Författare är Johanna Sköld och Ingrid Söderlind, som båda två är historiker och forskar om barnhemsbarn och fosterbarn. De har också skrivit en bok om fosterbarn. I årsboken berättar de om villkoren för fosterbarn, hur det gick till när de placerades ut, hur man hittar uppgifter om fosterbarn i arkiven och mycket annat.

Barn och anställda på Kungsholms barnhem i Stockholm 1920. Bild från Stockholms stadsarkiv http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=24078

Många stadsbarn kom till landet, och hit till Tjust i norra Kalmar län, där jag bor, kom många fosterbarn från Stockholm. Det här har jag stött på i kyrkböckerna och även hos bekanta som kan ha haft en förälder eller far- eller morförälder som kom hit som fosterbarn. Att det blev många just här beror bland annat på att det då gick att åka både tåg och ångbåt hit. Men jag tror också att det spelade roll att det just här fanns en eller flera aktiva fosterbarnsombud, personer som förmedlade barn till presumtiva fosterföräldrar. Jag har av någon släktforskare här i Tjust hört om en prästfru som agerade i den rollen, kanske var det i Lofta eller Loftahammars församlingar.

I Tryserums socken i Tjust fanns det sex utackorderade fosterbarn under åren 1891-1897. Alla barnen kom från Stockholm. Bild från Arkiv Digital, Tryserum AI:24 (1891-1897) Bild 12.

Man kan utläsa ur arkivhandlingar att det inte bara var längtan efter barn och att göra en insats som låg bakom att ta emot fosterbarn. För många var det ett sätt att få billig arbetskraft till en gård. Till exempel var det vanligt att man efterfrågade flickor i åldern 8–13 år, för att de skulle vara barnpigor i en familj.
 
I städerna fanns utackorderingsnämnder eller utackorderingsbyråer och i dessas arkiv finns uppgifter om både fosterbarn och fosterhem. I Stockholm var Allmänna Barnhuset en viktig institution för att placera fosterbarn från slutet av 1700-talet och ett par decennier in på 1900-talet. Barnhusets arkiv finns bevarat på Riksarkivet.

För dig som har en ana som var fosterbarn finns mycket intressant information i årsboksartikeln.

Allmänna Barnhuset på Norrtullsgatan 14 i Stockholm. Bild från Stockholms stadsarkiv http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=9280

För mig handlar släktforskning minst lika mycket om personhistoria som genealogi, och därför är jag väldigt svag för biografisk litteratur. Detta märks nog emellanåt när jag bloggar, exempelvis i somras då jag skrev om veckotidningen Hvar 8 dag. Den bloggen lästes av en vänlig bibliotekarie som tipsade mig om annan intressant litteratur, och det visade sig finnas en hel uppsjö av sådana böcker. Förr i tiden lades nämligen stor vikt vid vad man gjorde, och vem man var definierades ofta av vad man var –  vare sig det var skulptör eller landshövdingska, hemmansägare eller överstelöjtnant, engagerad i nykterhetsrörelsen eller välgörenhet, skarpskytterörelsen eller något idrottssällskap. Man var stolt över vad man gjorde och ägnade sig åt, något man ville berätta för andra, ofta tillsammans med ett fotografi. De litteraturtips jag fick i somras har jag sedan kompletterat, och i dagens blogg delar jag med mig av de biografier, matriklar och porträttgallerier som jag hittills lyckats finna – håll till godo!:

b2ap3_thumbnail_IMG_9480.JPG

Ur Porträttgalleri från Kristianstads län (1931), där man bland andra kan läsa om kamrer Lars Nilsson, mejeriförestånderskan Elise Ohlsson, omnibusägaren Emil Persson och folkskolläraren G. H. Vetterström i Degeberga.

Allmänt

Porträttgalleri från Blekinge län (1932).

Porträttgalleri från Dalarna (1935).

Porträttgalleri från Gästrikland (1935).

Porträttgalleri från Halland (1939).

Porträttgalleri från Hälsingland (1936).

Porträttgalleri från Kristianstads län (1931).

Porträttgalleri från Malmöhus län (1930).

Porträttgalleri från Norrbottens län (1937).

Porträttgalleri från Närke (1939).

Porträttgalleri från Skaraborgs län (1933).

Porträttgalleri från Småland (1932).

Porträttgalleri från Södermanland (1934).

Porträttgalleri från Värmland (1933).

Porträttgalleri från Västerbottens län (1936).

Porträttgalleri från Västmanland (1934).

Porträttgalleri från Älvsborgs län (1938).

Porträttgalleri från Örebro län (1934).

Porträttgalleri från Östergötland (1937).

Svensk biografisk kalender : Malmöhus län (1919).

Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok, del 1-8 (1941-1955).

Svenskt biografiskt lexikon (1918- ).

Vem är det : svensk biografisk handbok (1912- ) (utkommer ungefär vartannat år).

Vem är vem? (1:a uppl. 1945-1950, 2:a uppl. 1962-1968).

Svenskt porträttgalleri : med biografiska uppgifter, del 1-25 (1895-1913):

Del 1, Kungliga familjen samt Konungens stamfader och öfriga aflidna medlemmar af konungahuset.

Del 2, Kungl. svenska hofstaterna.

Del 3, Konungens statsråd, Konungens högsta domstol, Kungl. Maj:ts kansli, Kungl. Maj:ts beskickningar till främmande makter samt svenska och norska aflönade generalkonsuler, konsuler och vice konsuler.

Del 4, Öfverrätter och kollegier samt öfriga centrala ämbetsverk.

Del 5, Riksdagen 1896 och dess sekreterare, justitieombudsmannen, dess suppleant, bibliotekarien samt fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret.

Del 6, Häradshöfdingar, städernas styrelser samt Sveriges advokatsamfund.

Del 7, Armén. häfte 1, Generalitetet, de kungliga personernas staber, generalstaben och fortifikationen.

Del 7, Armén. häfte 2, Första arméfördelningen samt Kungl. Vaxholms grenadierregemente.

Del 7, Armén. häfte 3, Andra arméfördelningen.

Del 7, Armén. häfte 4, Tredje arméfördelningen samt Kungl. Vermlands regemente.

Del 7, Armén. häfte 5, Fjärde arméfördelningen.

Del 7, Armén. häfte 6, Femte och sjette arméfördelningarna.

Del 7, Armén. häfte 7, Militärbefälet på Gotland, Gotlands trupper samt k. arméförvaltningen, kommendantstaten, intendenturkåren, k. väg- och vattenbyggnadskåren.

Del 8, Kungliga flottan.

Del 9, Kungl. Maj:ts befallningshafvande med landsstaten.

Del 10, Prästerskapet. häfte 1, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Uppsala ärkestift med Stockholms stads prästerskap.

Del 10, Prästerskapet. häfte 2, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Linköpings stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 3, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Skara stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 4, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Strängnäs stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 5, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Västerås stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 6, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Växjö stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 7, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Lunds stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 8, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Göteborgs stift. 

Del 10, Prästerskapet. häfte 9, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Kalmar stift. 

Del 10, Prästerskapet. häfte 10, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Karlstads stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 11, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Hernösands stift. 

Del 10, Prästerskapet. häfte 12, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Luleå stift. 

Del 10, Prästerskapet. häfte 13, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Visby stift.

Del 11, Upsala och Lunds universitet, Karolinska mediko-kirurgiska institutet samt Stockholms och Göteborgs högskolor.

Del 12, Lärarekåren. häfte 1, De allmänna läroverken, seminarierna samt enskilda läroverk med dimissionsrätt i Stockholms stad samt Uppsala och Linköpings stift.

Del 12, Lärarekåren. häfte 2, De allmänna läroverken och seminarierna i Skara, Strängnäs, Västerås och Växjö stift.

Del 12, Lärarekåren. häfte 3, De allmänna läroverken och seminarierna i Lunds, Göteborgs och Kalmar stift.

Del 12, Lärarekåren. häfte 4, De allmänna läroverken och seminarierna i Karlstads, Hernösands, Luleå och Visby stift.

Del 13, Läkarekåren.

Del 14, Akademier samt vittra och lärda samfund.

Del 15, Författare.

Del 16, Tidningsmän.

Del 17, Ingeniörer.

Del 18, Apotekare.

Del 19, Bankmän.

Del 20, Arkitekter, bildhuggare, målare, tecknare, grafiker, mönsterritare och konstindustrialister.

Del 21, Tonkonstnärer och sceniska artister.

Del 22, Idkare af handel, industri och sjöfart i Stockholm.

Del 23, Sällskapet Idun 1862-1903.

Del 24, Veterinärer och tandläkare.

Del 25, Riksdagens första och andra kammare 1867-1904. 1, Riksdagens första kammare.

Del 25, Riksdagens första och andra kammare 1867-1904. 2, Riksdagens andra kammare.

b2ap3_thumbnail_Picture-156_20160324-094455_1.jpg

Ur Svenskt porträttgalleri, del 24 – längst ner syns min farmors farmors mors kusin Bernhard Carr (1865-1947), som vid tidpunkten var stadsveterinär i Norrköping.

Konst och konsthantverk

Upmark, Gustaf, Guld- och silversmeder i Sverige 1520-1850 (Stockholm, 1925; ny uppl. 1943).

Svenskt konstnärslexikon : tiotusen svenska konstnärers liv och verk (1952-1957).

Index över svenska porträtt 1500-1850 i Svenska porträttarkivets samlingar, del 1-3 (1935-1943).

b2ap3_thumbnail_Picture-165.jpg

Ur Index över svenska porträtt 1500-1850 i Svenska porträttarkivets samlingar, del 1. Långt ifrån alla indexerade porträtt avbildas i boken, men en hel del av dem gör det. Här synd bland andra landshövdingen Jacob Burensköld (1655-1738), adelsdamen Anna Bååt (1579-1649) och den bekante genealogen Johannes Bureus (1568-1652).

Musik

Körsången i Sverige, del 1-3 (1946-1947).

Svenska kyrkomusici : biografisk uppslagsbok (1928, 1936 och 1944).

Sveriges underhållnings-, dans- och restaurangorkestrar samt militära musikkårer (1944).

b2ap3_thumbnail_Sveriges-underhllnings-.jpg

Ur Sveriges underhållnings-, dans- och restaurangorkestrar samt militära musikkårer (1944). På detta uppslag finner man Roséns orkester från Eksjö, Siewerts kvintett och Strozzi's Venezia-ensemble från Jönköping samt Togo dansorkester från Nässjö.

Kyrka och religion

Biografiskt album för Svenska missionsförbundet : fotografier och biografiska data över predikanter, missionärer och övriga missionsarbetare (flera uppl. mellan 1928-1978)

Göteborgs stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Härnösands stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Kalmar stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Karlstads stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Linköpings stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Luleå stift 1904-1981. Församlingar och prästerskap (1982).

Lunds stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Skara stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Stockholms stads herdaminne från reformationen intill tillkomsten av Stockholms stift. Biografisk matrikel (av Gunnar Hellström), 1951.

Strängnäs stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Uppsala stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Wisby stifts herdaminne. Efter mestadels otryckta källor utarbetadt (av O.W. Lemke), 1868.

Västerås stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Växjö stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Uppfostran och undervisning

Odencrantz, Elin, Matrikel över svenska kvinnor som avlagt examen 1875-1914 (1914).

Setterdahl, Axel, Östgöta nation i Lund : 1668-1913 : biografiska och genealogiska anteckningar jämte historik (Linköping, 1913).

Sjöström, Carl, Blekingska nationen 1697-1900 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1901).

Sjöström, Carl, Göteborgs nation i Lund 1669-1906 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1907).

Sjöström, Carl, Kalmar nation i Lund 1670-1914 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1915).

Sjöström, Carl, Norrlands nation i Lund : biografiska och genealogiska anteckningar (Lund, 1902).

Sjöström, Carl, Skånska nationen före afdelningarnes tid (1682-1832) : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1897).

Sjöström, Carl, Skånska nationen 1833-1889 : biografiska och genealogiska anteckningar (Lund, 1904).

Sjöström, Carl, Smålands nation i Lund 1668-1921 : biografiska och genealogiska anteckningar (Lund, 1922).

Sjöström, Carl, Södermanlands nation i Lund : biografiska och genealogiska anteckningar (Lund, 1911).

Sjöström, Carl, Vermlands nation i Lund 1682-1907 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1908).

Sjöström, Carl, Vestgöta nation i Lund : 1683-1910 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1911).

Sveriges sjöbefälsskolor 1913-1960, del 1-2 (1960 - 2:a uppl. med suppl. för åren 1961-62 utkom 1964).

Sveriges småskollärarinnor i ord och bild, del 1-3 (1945).

b2ap3_thumbnail_Sveriges-sjbeflsskolor-1913-1960.jpg

Ur Sveriges sjöbefälsskolor 1913-1960 – här syns några av de herrar som blev examinerade sjöingenjörer i Malmö 1935.

Yrkeskvinnor och kvinnor i offentlig verksamhet

Hedberg, Walborg, Svenska kvinnor från skilda verksamhetsområden :  biografisk uppslagsbok (1914).

Kvinnor i fosterländsk gärning : samlingsverk över svenska kvinnor i arbete för land och folk (1943).

Svensk yrkeskvinna : en översikt av kvinnornas insats i svenskt näringsliv, kultur och politik (1950).

Svensk yrkeskvinna. Biografidel. 2 (1950).

Svensk yrkeskvinna : kvinnliga damfrisörer (1951).

Svensk yrkeskvinna. D. 2, Nutidens yrkeskvinnor (1955).

Svensk yrkeskvinna. D. 2, Nutidens yrkeskvinnor (Sydsverige) (1956).

Svensk yrkeskvinna. D. 2, Nutidens yrkeskvinnor (1958).

Svenska kvinnor i offentlig verksamhet : porträtt och biografier (1924).

b2ap3_thumbnail_Svenska-kvinnor-i-offentlig-verksamhet.jpg

Ur Svenska kvinnor i offentlig verksamhet. Fröken Gustava Holst (1836-1924) var exempelvis föreståndarinna för Högre elementarskolan för flickor i Helsingborg 1873-1906, och företog studieresor under ferierna.

Statlig verksamhet

Bergström, Gunnar, Stora sjötullen & lilla tullen i Skåne, Halland och Blekinge samt på Gotland 1658-1765 : biografiska anteckningar (Lund, 1958, jämte suppl. 1962).

Grape, Ernst, Postkontor och postmästare (1951).

Lindberg, Otto, Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917 (Malmö, 1919).

Samzelius, Hugo, Kongl. skogs- och jägeristaten : biografiska studier 1539-1898, del 1-2 (Stockholm, 1898-1902).

Militärväsen

Lewenhaupt, Adam, Karl XII:s officerare : biografiska anteckningar, del 1-2 (1920-1921).

Svensk officersmatrikel, del 1-5 (1933-1936).

Svenskt sjöfolk i krig och fred, del 1-2 (1950-1951) (om de handelsskepp som förlist under 2:a världskriget, med personuppgifter om besättningen).

Medicin och sjukvård

Svenska barnmorskor (Helsingborg, 1940).

Sveriges apotekarhistoria från konung Gustaf I:s till närvarande tid, del 1-7 (1910-1971).

Svenska läkare i ord och bild : porträttgalleri med biografiska uppgifter över nu levande svenska läkare (1939, 1948, 1953).

b2ap3_thumbnail_Svenska-lkare-i-ord-och-bild-1948.jpg

Ur Svenska läkare i ord och bild (1948).

Idrott, lek och spel

Boken om handboll (1953)

Boken om orientering (1949)

Svenska skyttar, del 1-10 (1939-1945).

Samhälls- och rättsvetenskap

Hur Sverige ordnade folkförsörjningen under andra världskriget (1946).

I socialvårdens tjänst, del 1-2 (1944-1945).

Polisunderrättelser. 1878-1984 (efterlysta personer, ofta med bild).

Sveriges styresmän 1937 : Konungens statsråd, riksdagsmän, landstingsmän, stadsfullmäktige, överståthållaren, landshövdingar och borgmästare : jämte historiker över regeringsmakten, Sveriges riksdag, landstings- och stadsfullmäktigeinstitutionerna (1937).

Teknik, industri och kommunikationer

Bilen i Sverige, dess drift, service och underhåll : Företagen och deras ledande män (1947).

Järnet och dess män (1963) (smedarbetare).

Svenskt skrädderi i ord och bild (1943).

Svenska kvarnar (1940).

Svenska lokmän, del 1-2 (1950-1951).

Sveriges vaktmästare (1946).

Vi som bygga i Sverige : ett standardverk över de män som verka inom byggnadsbranschen i nuvarande tid (1945).

b2ap3_thumbnail_Vi-som-bygga-i-Sverige.jpg

Ur Vi som bygga i Sverige (1945). På detta uppslag kan man läsa mer om några företag i Malmö – Carlsson & Ahlbins bleck- och plåtslageri på Ostindiefararegatan, byggnadsfirman H. I. Christoffersson på Lundavägen, Cykel-Hörnan på Amiralsgatan och Ekelunds skylt- och dekorationsateljé på Östra Tullgatan.

Föreningar, sällskap, stiftelser och åldersgrupper

1850 års mäns stiftelse : 1850-1900 : matrikel öfver dess medlemmar jämte porträtt (1901).

1858 års män : porträtt-matrikel för år 1913 : 244 porträtt med biografiska notiser (1913).

Föreningen 1868 års män : första decenniet (1928).

1870 års män : biografiska uppgifter (1920).

1872 års män : porträtt och biografier (1927).

1877 års män : porträtt och biografier av medlemmarna i föreningen 1877 års män (1927).

Föreningen 1880 års män : Porträttmatrikel med kortfattade biografiska uppgifter (1927).

1881 års män : porträtt och biografier (1922).

1882 års män : Porträtt och biografier (1926).

1883 års män : porträtt och biografier (1927).

1884 års män : porträtt och biografier (1929).

1890 års män i ord och bild (1940).

1894 års män i ord och bild (1944).

1895 års män i ord och bild (1895).

1894 års män i ord och bild (1944).

1896 års män i ord och bild (1946).

1897 års män i ord och bild (1947).

1898 års män i ord och bild (1948).

1899 års män i ord och bild (1949).

1901 års män i ord och bild (1951).

1900-1950 : 50-åringar i ord och bild (1950).

Valentin, Aron, Sveriges 100-åringar : biografisk uppslagsbok (1966).

Svenska folkrörelser (1936-1939):

Del 1. Nykterhetsrörelse, politisk arbetarrörelse, fackföreningsrörelse, folkbildning, kooperation.

Del 2. Missionssällskap, Svenska kyrkans frivilliga arbete, frikyrkosamfund (inte bara präster och pastorer, utan även kyrkvärdar och styrelseledamöter m. fl.).

Del 3. Idrott.

Del 5. Folkets hus och parker.

Svenska teknologföreningen 1861-1936 : biografier, del 1-2 (1937)

Svenskt föreningslexikon, del 1-6, indelat geografiskt (1950-talet) (väckelserörelsen, arbetarrörelsen, nykterhetsföreningar).

Ekonomi och näringsväsen

Handelns och industrins män (1939).

Jordfolket : en bok om Sveriges lantarbetare (1955).

Motorismen och dess män, del 1-8 (1949-1950) (chaufförer).

Skånes näringsliv : ett standardverk över de företag som verka i nuvarande tid i Skåne (1951).

Svenska sockerbagare och konditorer (1940).

Sveriges målare : ett standardverk över måleriyrkets män i Sverige (1946) (endast måleriarbetare).

Sveriges privata företagare, del 1-11 (1939-1943).

Sveriges servitriser (1942).

Sveriges sparbanker, del 1. Sparbankerna i Skåne-Småland-Blekinge-Öland samt sparbankernas centralorgan (1945).

Sveriges syateljéer och sömmerskor (1948).

b2ap3_thumbnail_Svenska-sockerbagare.jpg

Ur Svenska sockerbagare och konditorer (1940). Ester Swensson hade egen rörelse i Nässjö, Gerda Svensson drev Nannas Bageri & Conditori i Landskrona medan Gunnar Svensson var 1:e konditor hos Brauns Conditori A.-B.

Vi befinner oss mitt i stilla veckan eller dymmelveckan. Denna vecka som förr avslutade fastan och ledde upp mot påskhögtiden innehöll många traditioner och en hel del skrock. Man skulle inte gå hemifrån under stilla veckan. Det skulle ju vara stilla och tyst under veckan och det var också en tid med en extra mängd oknytt i farten, inte minst alla häxor som förberedde årets högtid på Blåkulla. Det kunde vara idé att tänka efter både en och två gånger innan man sköt en fågel under påskveckan för det kunde vara en häxa som antagit en annan skepnad. Om man sköt prästfrun så att hon blev halt för livet var en sak men att skjuta lårbenet av sin egen mor var givetvis inte så roligt att inse. Fast det borde förstås vara ännu värre att acceptera att modern var en trollpacka som ägnade sig åt djävulsriter vid Blåkulla... Om man fick syn på en häxa med utslaget hår ridande på sin ugnsraka eller kvast i skyn så var det förstås fritt fram att skjuta henne. Om bössan var laddad med en silverkula var sannolikheten för att träffa betydligt större. Silverkulor är ju också väldigt användbara om man skulle råka träffa på en varulv.

Blå måndag / Magermåndag / Svarta måndag

I Skåne var det traditionen att under denna inledande dag av stilla veckan äta nio sorters kål för att få god hälsa. I Bohuslän skulle man sota skorstenarna just denna dag. Den i hushållet som klev upp sist under måndagen kallades i Julita i norra Södermanland för askfisen. Det var knappast ett hedrande uttryck.

Vita tisdag / Fettisdagen

I Bohuslän beundrade man sina nysotade skorstenar, och dagen kallades därför vite tisdag. I Värmland skulle man koka de nyslaktade grisarnas fötter och sedan äta den nytillagade delikatessen. De överlevande grisarna fick sedan mumsa på benresterna så skulle de växa sig feta och fina.
I Österbotten skulle flickorna på kvällen knacka på dörren till svinstian och lyssna efter hur många grymtningar hon fick till svar. Antalet grymtningar visade hur många år hon skulle förbli ogift. Undrar just om hon blev gift samma år eller var dömd till ett liv som ungmö ifall ingen gris behaga grymta. 
Den som sov längst i Julita denna dag kallades för fetgrisen.

Askonsdag / Dymmelonsdag
Den som sov längst på dymmelonsdagen fick i Julita heta dymmeloxen.
Denna dag skulle tystnad infinna sig. Ett sätt var att knyta upp kyrkklockorna så att de inte längde ringde. Från klockan tio skulle man inte utföra någon arbetsuppgift som orsakade buller, så man kunde inte hugga ved, väva eller ta hem ris från skogen - troligtvis rasslade det om kvistarna. Och om man nu ändå hägg ved så drabbades man av allehanda olyckor: veden kunde ruttna extra kvickt så att vedträna blev odugliga att elda med, eller så blev veden så hård att den inte gick att klyva alls. Dessutom riskerade man att yxorna blev slöa och obrukbara och även korna kunde råka illa ut - om de trampade på spånor som huggits på dymmelonsdagen så kunde de få klövälta. Om man tog hem ris så drog man ormar med sig till gården och det var förstås inte bra.
Man skulle också undvika arbetsuppgifter med kringgärning, dvs cirklande rörelser, då dessa ansågs öka Jesu lidande på korset. Alltså kunde man inte nysta, dra slipstenar, tvätta, brygga, baka eftersom brödkaveln är rund eller använda vagnar då ju vagnshjulen är runda. Oknytt blev dock förtjusta om man bröt mot arbetsförbudet. Om man bryggde öl kunde trollen stjäla sötman så att ölet blev riktigt obehagligt att dricka, och råttorna och möss strömmade till den gård där någon utförde ett förbjudet arbete. Som botemedel fanns olika ramsor att mässa. Allt vinterarbete skulle alltså vara färdigt innan påsk. Våren väntade runt hörnet eller var redan på väg så nu gällde det att sätta igång med utearbetet.
b2ap3_thumbnail_Glad-psk.jpg

Skärtorsdag

Skärtorsdagen har fått sitt namn efter ordet skära i en äldre betydelse "göra ren". Skärtorsdagen var alltså dagen för mer grundlig tvagning. Den flicka som lade ett mynt i vänstra skon natten till långfredagen skulle under natten drömma om sin friare. Ville man göra det lite mer omständligt skulle man lägga en silverslant i skon under vänsterfotens häl, ställa sig på gödselhögen och sedan vrida sig tre gånger motsols på vänstra hälen. Därefter skulle man, iförd något gödseldoftande fotbeklädnad, gå ut på vägen. Den första person man mötte var ens blivande make. Lika mödosamt var det att lista ut vem ens tillkommande var i Selånger. Där skulle man vid midnattstiden under skärtorsdagsnatten sopa i en korsväg för att se densamme. I Hälsingland var det mycket förberedelser inför nattens aktiviteter: under skärtorsdagsnatten skulle man gå till en jordfast sten, gå tre varv motsols runt den och så knacka på den med en nyckel som under julnatten suttit i dörren in till härbret. Sedan lade man örat mot stenen och lyssnade så hörde man en ledtråd till vilket yrke ens blivande partner hade. Lite mer romantiskt gick det till i småländska Långasjö. Där skulle flickan på skärtorsdagsmorgonen fylla ett äggskal med salt och gå till en källa som rann åt norr. När hon sedan åt saltet kom hennes kommande make åstad med vatten.
Dagens långsovare kallades i Julita för skärsaxa.

Trollkärringarna förr var betydligt farligare än dagens färgsprakande påskkärringar av något yngre årsmodell. Om man lånade en trollkärring smör under stilla veckan kunde hon smörja sin kjollinning med detsamma och därmed kunna lägga beslag på allt smör, mjölk och ost som ens kor gav. Ännu mer eftertraktat bland dåtidens trollkunniga damer var eld. Det kanske inte är så konstigt med tanke på hur kraftfullt förödande eld kan vara.
Just skärtorsdagen var en extra farlig dag då häxorna var som mest aktiva med  att förberedda Blåkullafärden. Det gällde därför att skydda sitt hem och de sina så att de inte blev bortförda till denna djävulens fest. Först skulle man plocka lite färsk kodynga och slå den mot ladugårdsdörrarna, men kanske behövde djuren skyddas ytterligare. En piga iförd röd kjol; andra färger kunde gå an men en röd kjol var den absolut bästa utstyrsel för detta viktiga förvärv, skulle rita ett kors på djurens nos med en tjärsticka och även rita ett kors i tjära på väggen över deras huvuden samt ovanför dörren. Extra tryggt blev det om man även tjärade tröskeln och dörrposterna runt ladugårdsdörren, och när man ändå var i farten borde man även förse fönster och dörrar till boningshusen med kors i svart tjära.
Inomhus skulle allt som en häxa kunde tänkas vilja stjäla plockas undan. Nog låter som om det inte bara är fråga om skrock utan en extra ursäkt för att regelbundet rusta upp vissa byggnader samt att storstäda innan den instundande påskhögtiden. Markus Gunshaga har skildrat en oroande händelse i Jämshög strax före påsk 1773.
Skärtorsdagen var dagen för årets viktigaste nattvardsgång och då skulle allt gårdsfolk gå i kyrkan. I kyrkan kunde man få extra hjälp att känna igen en häxa som varit vid Blåkulla eftersom de gick i kyrkan som alla andra. Allt som krävdes för att avslöja en förklädd häxa var att och man hade lagt en fyrklöver i strumpan eller hade stoppat på sig tre hönsägg så kunde man se hur häxornas huvudbonader inte var vanliga hättor utan mjölkbyttor. Det gick också att avslöja häxor under påskdagens gudstjänst. Om man då hade med sig en vargstrupe kunde man se hur Blåkullaresenärerna gjorde allt bakvänt inne i kyrkan. De läste nämligen bönerna baklänges och satt omvända i kyrkbänkarna så att ryggarna vette mot prästen i predikstolen.

Långfredag
Kallades också svarta fredagen eller piskefredagen. Husbonden och moran på gården skulle då gå upp i ottan och slå barn och tjänstefolk med påskriset i åminnelse av frälsarens lidande. I påskriset, påskskräckan, skulle det finnas björkris som allra helst skulle komma från en dvärgbjörk. Det fjäderprydda påskris vi idag pryder våra hem med till påsk syntes först i vår huvudstad vid 1800-talets slut och blev mer allmän först under 1920- och 1930-talen. På tal om att gå upp i ottan så kallades i Julita dagens långliggare för långlaten.

På långfredagen skulle man vara allvarlig och helst klädd i svarta kläder. Även på långfredagen skulle man gå i kyrkan och gudstjänsten var extra lång. Dagen förlängdes ytterligare av att man helst skulle fasta och äta först till kvällsmålet. Det fanns t om särskild långfredagsmat som av tradition skulle ätas just denna stillsamma, långa, dag så på matbordet runt om i vårt avlånga land serverades på många håll ärtor, salt sill och ölsupa, laxrygg med korintsås, sillsallad, sillpannkaka, rågmjölsgröt eller rårakor. Flera av rätterna låter ganska salta men det gällde att tåla törsten. Den som drack för mycket på långfredagen skulle få svettas rejält resten av året och om man tog en sup så led Jesus extra mycket på korset. Att dricka mjölk var inte heller bra då man kunde få skabb och bölder.

Påskafton och påskdagen
Den som sov längst på påskafton fick i Julita heta stumpen och den morgontrötte på påskdagen kallades för påsklåskan.

I österbottniska Korsholm kunde man förutse vem som skulle dö under det kommande året genom att släta ut hö i fähusladan varefter alla lade ut sitt lintyg med armarna utbredda över detta. På morgonen var det nog med viss bävan ortsborna tittade in i fähuset för att se om ärmarna fallit ner från något linne då detta varslade om att flickan eller kvinnan som ägde linnet skulle få ikläda sig liksvepning innan nästa påsk. Betydligt trevligare var förstås att bli varse om ifall man skulle få stå brud under året. Ett fiffigt sätt att ta reda på detta var att hämta en famn ved i vedlidret och bära in i stugan. Gissa om det var mest tursamt att ha burit in jämna eller ojämna par vedträn? Svaret är förstås att det var jämna par som gällde. Nästa steg var förstås att ta reda på vem den kommande friaren var. För att få reda på det skulle man på påskafton gå tre gånger runt ett tre gånger flyttat hus så skulle man se sin friare. Annars kan man under tystnad - och allra helst naken! - vid midnatt gå tre varv motsols runt en trekantig åker så möter man sin blivande fästman. Under denna promenad gällde det att inte se sig om, för det var farligt. Riktigt, riktigt farligt, ja, faktiskt fantastiskt farligt för bakom lurande fan själv. Denna promenad kunde också ske under skärtorsdagsnatten. Ett något trivsammare sätt var att klä av sig naken i soluppgången och sedan tvätta sig så fick man syn på sin blivande makes vålnad (fick man däremot syn på honom in natura så riskerade man nog i en dylik situation att få anordna barnsöl till jul).

Läs mer:
Forsberg, Vera, Majstång och julgran. Våra helgseder (1953)
Schön, Ebbe, Folktrons år. Gammalt skrock kring årsfester, märkesdagar och fruktbarhet (1996)
Tillhagen, Carl Herman, Folklig spådomskonst (1991)

I lördags befann jag mig i Stockholm för diverse möten, och strax före klockan 11 på förmiddagen råkade jag passera förbi Kungliga Biblioteket, Sveriges Nationalbibliotek. Det hade bildats kö framför dörren och, nyfiken som jag är, gick jag närmare för att se vad som var på gång. Inget särskilt, visade det sig, bara normal öppningstid. Hmm… tänkte jag, öppnar KB så sent som klockan 11 på lördagar? Nå, då har de väl öppet desto längre på eftermiddagen? Så icke! Redan klockan 15.00, efter blygsamma fyra timmar, slår de väldiga dörrarna igen och utestänger därmed effektivt alla kunskapstörstande medborgare från nationens främsta biblioteksinstitution. Tittar man på veckans övriga dagar, så är öppettiderna även där rätt snålt tilltagna; 9-19 måndag till torsdag, 9-18 på fredagar och på söndagar är det helt stängt. 

För vilka är då dessa tider avpassade? I första hand för stockholmare, daglediga sådana, pensionärer och arbetslösa, studenter av olika slag, akademiska forskare, doktorander o.s.v.

Vi andra, vi som tillhör den arbetande befolkningen och vi som bor utanför Stockholms län, göre oss icke besvär. Detta kan synas märkligt med tanke på att KB faktiskt är ett riksintresse – en institution som vi alla är delaktiga av, betalar för och därmed borde ha rimlig tillgång till.

Man kan jämföra med motsvarande institutioner i några andra Europeiska länder:

Köpenhamn (Den sorte diamant): Måndag-lördag 8-22 (stora läsesalen 9-21)

Helsingfors  Måndag-fredag 8-20, lördag 11-17

London (British Library)  Måndag-torsdag 9.30-20, Fredag 9.30-18, Lördag 9.30-17, Söndag 11-17

Paris (Bibliothèque nationale de France): Tisdag-lördag 10-20, Söndag 13-19

Man kan också jämföra med några av huvudstadens mest frekventerade museer, varav en del anses vara av sådant utomordentligt riksintresse att det dessutom återigen har blivit gratis att besöka dem:

Naturhistoriska riksmuseet: Tisdag-söndag 10-18

Nordiska museet: Alla dagar 10–17, onsdag 10–20

Moderna museet: Tisdag 10–20, Onsdag-söndag  10–18

Medelhavsmuseet: Tisdag-fredag  12-20, Lördag-söndag 12-17

Vasamuseet: Juni-augusti dagligen 8.30-18, september-maj  dagligen 10-17, Onsdag 10-20

Nobelmuseet: Tisdag 11–20, Onsdag–söndag 11–17, juni-augusti alla dagar: 9–20

Det går också an att jämföra med Stockholms stadsbibliotek (Odenplan), som har öppet Måndag-torsdag 9 –21, Fredag 9 –19, Lördag-söndag 12-16  – d.v.s. ett generöst öppethållande som ger alla, även förvärvsarbetande, goda möjligheter. 

Men behöver vi verkligen fysiskt besöka vårt Nationalbibliotek? Räcker det inte med alla digitala kataloger och register, som vi ju kan få tillgång till från våra hem eller ifrån närmsta kommunbibliotek?

b2ap3_thumbnail_aftonbladet.jpg 

Nej, det gör det sannerligen inte! Riksarkivet ruvar nämligen på en hemlig skatt långt där nere i underjorden. TIDNINGAR.KB.SE - de digitaliserade och sökbara svenska dagstidningarna från 1863 och fram till våra dagar. En otrolig guldgruva av historisk och kulturell information, som endast kan läsas på plats! Jag prövade mig fram i lördags, och hittade på kort tid så oerhört mycket spännande information, att jag nästan grät av frustration. Information som jag INTE kommer åt hemifrån. KB skyller på ”Upphovsrätten” och rödmarkerar i ett slag de 150 senaste åren av digitala tidningar. Ett sanslöst beslut, som så vitt jag vet saknar motstycke i världen. Om denna tillgänglighetsskandal har jag redan skrivit ett par gånger, bl.a. här: 

http://www.genealogi.se/blog/entry/rikstaeckande-historisk-genealogisk-kaellskatt-oeppnad-men-bara-foer-stockholmare

Efter att nu på plats ha fått pröva på databasen TIDNINGAR är jag än mer upprörd över hur KB fortsätter att reservera en högintressant resurs, tillkommen med hjälp av dina och mina skattepengar, för ett ringa fåtal! Stockholmare, nämligen! Och daglediga! För alla andra har Kungliga Biblioteket utvecklats till ett HEMLIGHUS!

Det är bara sex år sedan jag började släktforska och ganska tidigt gav jag mig i kast med mina barn farmors släkt. I en släktgren i södra Småland kom jag inte vidare, det var vägs ände där och jag accepterade det och lät det bero. Men nu, lite mer erfaren, har jag kunnat komplettera den här forskningen.

Så här var det: En ana heter Ingrid Gustafsdotter och föds den 22 januari 1811 i Långasjö socken. Hennes mor Christina Månsdotter är ogift och prästen skriver att hon är piga från Grimsgöl. Men i husförhörslängden från denna tid finns ingen Ingrid Gustafsdotter i Grimsgöl, åtminstone inte vad jag kunnat hitta. Så jag kom inte längre.

Dottern Ingrid får själv ett barn som ogift 1834, sonen Johan August, och gifter sig sedan med torparen Johan Jonas Johansson. De får fyra barn och ett av dessa barn för släkten vidare till mina barn och barnbarn.

Jag minns att jag letade mycket efter Christina Månsdotter, stirrade mig blind på alla sidor med folk på Grimsgöl, men utan resultat. Jag har också letat en del i dödboken och vigselboken men det är en väldigt stor församling, så det kändes inte görligt. Hon kunde ju vara ung när hon fick barn och levt i 70 år till. Jag har till och med varit vid gården en gång för att se hur det ser ut där. Men ingen Christina. :-)

Någon mer uppgift om henne än hennes namn hade jag inte. Men för ett par veckor sedan kom jag på att jag skulle titta bland dopvittnena när hennes barnbarn föds. Och där fanns hon, med en bostadsort! Precis vad jag ville ha. Varför har jag inte tänkt på det förut? Då, för sex år sedan, tänkte jag i alla fall inte på det och hade nog inte så mycket kunskap om dopvittnenas betydelse. Senare har jag lärt mig att de kan vara lösningen på en del släktgåtor. Som i det här fallet.

När Christinas dotterson Johan August föds i Algutsboda socken 1834 är hon vittne och bor då i Tjockebo och har blivit hustru. Tjockebo ligger i Ljuders församling. I husförhörslängden finns hon i Tjockebo med sin make avskedade sjöartilleristen Johan Tipp. Här står det också att Christina är född den 3 oktober 1781 i Ljuder.

Födelseboken i Algutsboda där Christina Månsdotter är med som dopvittne. Bild från Arkiv Digital, Algutsboda C:4 (1816-1837) Bild 373 / Sida 735.

Husförhörslängden i Ljuder, där Christina Månsdotter bor i Tjockebo (Tjockeboda). Bild från Arkiv Digital, Ljuder (G) AI:8 (1831-1836) Bild 223 / Sida 209.

Man skulle kanske kunna tro att det sedan var en promenadseger bakåt till släktens tidigare generationer, men så blev det inte. Jag nöjer mig ju inte med att veta när hon föds och dör och vilka barn hon får, jag vill ju veta allt. Med lite möda har jag kunnat kartlägga de flesta åren av hennes liv men inte alla. Hon försvinner fler gånger men med lite flit har det gått att hitta henne igen, och i hennes släkt bakåt har jag kunnat komma vidare också, bland annat tack vare hjälp från en vänlig släktforskare i Kronoberg med tillgång till KGF:s databas. Det gav ett bra uppslag. Nu har jag kartlagt Christinas släkt bakåt i som mest fyra generationer.

Att jag inte tänkt på detta förut! Ibland har man hjärnsläpp... I forskning i andra släkter har jag ibland haft bra hjälp av att kolla dopvittnen så jag borde ha kommit på den här lösningen. Men jag hade lagt den här släkten åt sidan och gått vidare med andra och inte tänkt så mycket på det. Nu kom det upp för jag håller på att sammanställa en släktbok till mina barn och deras far (min exmake) om hans släkt.

Vem Ingrids far är har jag inte hittat någon ledtråd till. Kanske är det någon av er släktforskare där ute som vet något om det. Eller varför jag inte hittar Christina Månsdotter i Grimsgöl när dottern föds 1811. Är jag blind och hon finns där? Min tanke är att hon kan vara piga på ett torp under Grimsgöl men att det inte framgår av husförhörslängden att torpet hör dit.

Grimsgöl, när jag tog en titt där 2012. Har Christina Månsdotter gått här?

Häromdagen forskade jag kring den skånska klockarsläkten Fougstedt, som i början av 1800-talet höll till i Kågeröd. Denna sockens kyrkoböcker 1689-1894 är sedan länge registrerade i Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS) så det var inga problem att hitta födelse- och vigseldatum för klockaren Magnus Fougstedts döttrar, och en efter en föll uppgifterna på plats – förutom vigseldatumet för dottern Charlotte (1817-1888). Genom att gå bakvägen fick jag fram att hon gifte sig med vagnmakaren Johannes Friberg (1817-1905) från Södra Vrams by i Norra Vrams socken, dit hon flyttade 1858 från Kågeröd. Kanske äktenskapet ingicks efter att hon flyttat till Norra Vram?

Jag plockade fram Norra Vrams lysnings- och vigselbok 1853-1875 och började bläddra. Framlänges, och baklänges. Framlänges igen, och baklänges ännu en gång, men vigseln stod ej att finna. Var gifte de sig egentligen? Kanske var det ändå i Kågeröd? Men i så fall måste ju DDSS glömt att registrera vigseln i databasen? För att vara helt säker letade jag fram Norra Vrams inflyttningslängd 1858, där jag mycket riktigt fann Charlotte Fougstedt – inflyttad från Kågeröd som »Gift med wagnmakaren J. Friberg»!

Vigseln måste alltså ha skett innan hon flyttade till Norra Vram, så kanske låg det ändå nånting i vigseln missats i DDSS? Jag återvände till databasen, klickade fram de par som vigdes i Kågeröd under året 1858 och kontrollerade sedan registeranmärkningen. »Uppgifterna hämtade ur: Kågeröd E I:2 1844-1862» stod det, så jag plockade fram denna volym. Nej, vigseln hade tydligen inte missats i DDSS för bland 1857-1858 års vigda par fanns inte ett enda spår efter Charlotte och Johannes. Jag sökte vidare i Kågeröds kyrkoarkiv, och upptäckte en intressant volym – en lysningsbok för åren 1834-1862. Kanske där fanns någon ledtråd? Jag ögnade sakta igenom alla namn och datum, och efter en stund hittade jag denna notis bland 1858 års lysningar:

»Kågeröd. År 1858 den 8 October beviljades lysning till äktenskap emellan Enkl. Wagnmakaren Johannes Friberg från Södra Wram och Mamselle Charlotte Fougstedt från Bauseröd. Friberg var personligen tillstädes och företedde så väl intyg från PastorsEmbetet i Wram om hinderslöshet till det tilltänkta äktenskapet, som att vederbörligt arfskifte, å de omyndiges vägnar, godkändt af Joh: Friberg och Eskel Heljesson. Från Mamselle Fougstedt inlämnades skriftligt bifall till den begärda lysningen samt från Handlanden J. Fougstedt som äldste broder och förmyndare och N: Fougstedt yngste broder medgifvande till äktenskapet. Han 41 år. Hon 40.»

Detta var ju dock bara parets lysningsnotis, och huvudfrågan kvarstod – men denna notis måste ju innebära att paret faktiskt vigdes i Kågeröd. Så var fanns då vigselnotisen, om den inte fanns i vigselboken 1844-1862? Jag snokade vidare i Kågeröds kyrkoarkiv, och hittade ännu en volym, CI:8, som tydligen var en duplett för åren 1857-1873. Jag hade dock inget större hopp om att hitta vigselnotisen där, eftersom den ju saknades i den huvudsakliga vigselboken, så döm om min förvåning när jag bläddrade mig framåt från första lysningen den 8 oktober 1858 – och hittade parets vigsel, den 13 november 1858:

b2ap3_thumbnail_Vigseln-1858.jpg

»Vigdes i Stenestad vagnm: Enkl: Johannes Friberg i Vram och Mamsell Charlotte Fougstedt i Bauseröd» (Kågeröds kyrkoarkiv, vol. CI:8, 1857-1873, sid. 35. Bild: ArkivDigital).

Vigseln fanns alltså i Kågeröds kyrkoarkiv hela tiden, dock inte i vigselboken utan i duplettboken. Varför har vigseln missats? Har det att göra med att brudens bror Ola Fougstedt (1812-1876) var klockare i Kågeröd vid tidpunkten? Och varifrån kommer den märkliga uppgiften att vigseln ska ha skett i annexförsamlingen Stenestad, när bruden bodde i Bauseröd i Kågeröds socken? (tilläggas kan att vigseln inte finns antecknad i någon av Stenestads kyrkoböcker vid samma tid). Den lilla vigselnotisen väcker många frågor, men besvarar i varje fall en – frågan om var och när Charlotte Fougstedt gifte sig med Johannes Friberg – och är inte minst en viktig påminnelse om att uppgifter ibland bara finns i duplettböckerna.

De kallades personer och var som mest 365 stycken. En av dem hette Knut. Knut Emil Ivar, född 1926, död 1981.

Efter Knuts mor Elna finns få spår. Efter Knut finns inga skolbetyg och ingen dödsannons. Det finns ett foto av en numera försvunnen gravsten, en mycket kortfattad bouppteckning där den 55-årige Knuts sysselsättning anges vara pensionär samt två kort. Båda fotografierna är tagna vid storasyster Ebbas konfirmation. På det ena sitter Knut i Ebbas knä med systern Frida vid hennes vänstra sida. Han ser ner och verkar ha sprattlat en del när fotot togs. På det andra sitter han ensam i stolen. Kortet är ganska suddigt men visar en liten lintott vars fötter inte når ner till marken. Händerna vilar i en ganska konstig vinkel i hans knä. Han är ungefär sex år gammal och strax efter att bilden togs lämnade han den enda familj han kände. 

b2ap3_thumbnail_Knut1.jpg
I Sveriges befolkning 1950 är Knut skriven på församlingen, medan han i Sveriges befolkning 1970 och 1980 saknar adressuppgifter. Anteckningarna i Nykyrkas församlingsbok är kortfattade: Sinnesslö. Vistas å Löt. Men egentligen var han ju inte sinnesslö. Knut föddes med en extra gåva, en extra kromosom, som ledde till att han hade det vi idag kallar Downs syndrom. Jag har inte tagit del av hans medicinska handlingar så jag vet inte exakt hur begränsad hans vardag blev av denna gåva. Hans liv var ganska typiskt för den tid då han levde. Fredrik Mejster skrev i Barnen vi glömde bort om samtidens definition av idioter och om vården av de individer som familjerna ansågs göra bäst i att glömma. De där som bäst hörde hemma på institution.

Knut placerades alltså på sinnesslöanstalten Löt när han var sju eller åtta år gammal. Löt ligger utanför Strängnäs, och var redan då en gammal byggnad illa lämpad för sin funktion. Det fanns inga hissar trots att många av personerna där var fysiskt handikappade. Sovsalarna var stora och få fick sova ostört under natten. Inte mycket krävdes för att tvångströjan skulle plockas fram. Det hände också att barn som ansågs uppföra sig illa stängdes in i ett mörkt källarrum i ett par dagar. Att utforska den egna kroppen var heller ingen lämplig sysselsättning om man placerats på Löt, utan om någon onanerade bands de helt sonika fast med remmar. Det fanns ett badkar för 40 patienter. De intagna fick därför bada högst en gång i veckan och fick då dela badvatten. Köket var trångt och inte anpassat för sin funktion som storkök.

1965 bussades personerna från Löt till det nybyggda vårdhemmet Jättuna i Flen. De fick inte ta med sig några egna tillhörigheter i flytten. Det var inte lika grymt som det låter utan värre än så: de hade inga egna tillhörigheter. På Jättuna fick personerna skaffa sig en del tillhörigheter, som förvarades i skåp. Men personalen hade dubbelnycklar och gick regelbundet igenom skåpen och slängde det mesta som fanns i dem. Personerna fick heller inte klä sig hur de ville. Alla var iförda en anstaltsklädsel. Alla män bar samma typ av kläder och alla kvinnor likaså. Kläderna var märkta, men inte med namn utan med ett nummer. 

Jättuna var nybyggt med splitternya funktionella lokaler. Sovsalarna var mindre än på Löt, badrummen ordentligt utrustade och det fanns ett funktionellt centralkök där två kockar och 11 hantlangare lagade maten. Faktiskt var Jättuna så nytt och funktionellt att en viss hemtrevnad saknades. Det fanns få textilier, inga krukväxter och möblerna var fastsatta i golv och väggar. Detta var särskilt besvärligt i matsalen då avståndet var för långt mellan stolarna och borden. 1972 skruvades så stolarna loss så att man därefter kunde skjuta in stolarna vid matbordet.

Även med modernare badrum behövdes det personal för att assistera med den personliga hygienen. När det var duschdag tog en individ i personalen på sig plastförkläde eller regnkappa och gummistövlar och duschade de intagna. På väg ut ur duschrummet väntade sedan personal nr 2 som rensade öron och klippte naglar. Personalen förde också detaljerade listor över toalettbestyren. För att hjälpa tröga magar på traven hade man speciella toalettdagar där personerna fick avnjuta gröt gjord på kli eller linfrön samt fick laxermedel och lavemang. Förhoppningsvis fanns dessa dagar extra personal framåt kvällningen som kunde skrubba toaletterna.

Förutom toalettbestyren journalförde man även när kvinnorna menstruerade, när någon fick epileptiska anfall samt det som personalen ínte direkt jublade över: besök. Anhöriga kom och störde. Vardagen på Jättuna var nämligen strikt inrutad. Uppstigning klockan 7, följt av duschning, påklädning, frukost och toalettbesök. Klockan 9 inleddes terapin för de som var bedömts kunna ägna sig åt huvudsakligen slöjd eller trädgårdarbete. De övriga vallades runt på promenad. Lunch intogs klockan 12. Därefter följde tandborstning och toalettbesök samt en kort rast innan det var dags för eftermiddagens terapi. 15.30 återkom man för middag och snart därefter påbörjades nattningen. Kvällskaffet serverades 19.30 och sedan skulle alla snabbt i säng. Så småningom kom diverse cirklar igång, och dagarna var så späckade med vardagsbestyr och terapiuppgifter att det verkligen inte fanns utrymme för besök från utomstående såsom föräldrar och syskon.

1 juli 1968 infördes skolplikt även för utvecklingsstörda barn. På Jättuna fanns förskola för barnen mellan 4 och 7 år, träningsskola för de mellan 7 och 17 år och slutligen yrkesträning för de mellan 17 och 21. Vid 1980-talets början påbörjades en utslussning av personerna från Jättuna ut i till särskilda gruppboenden i samhället. Knut hade nog haft svårt att vänja sig vid ett liv utanför det inrutade institutionslivets monotona trygghet. När han gick bort 1982 hade han ju levt 48 av sina 55 år i det ofrivilliga storkollektiv som vårdhemmen innebar och kanske var det bäst för hans del att inte behöva lämna sin invanda tillvaro.

När barn skulle placeras på sinnesslöanstalt på 1930-talet fick föräldrarna besvara följande formulär:

• Äro föräldrarna sins emellan besläktade och i så fall huru nära?
  Är det något att anmärka om deras intellektuella begåvning eller sedliga liv?
• Har någondera av dem vid tiden för barnets födelse varit begiven på dryckenskap?
• Har denna böjelse förekommit i annat, nära släktled?
• Finnes eller har i släkten funnits fall av sinnesslöhet?
• Av sinnessjukdom?
• Av fallandesot?
• Av hysteri?
• Av neurasteni?
• Av andra nervösa lidanden?
• Av dövstumhet?
• Har inom släkten förekommit fall av förbrytelse eller självmord?
• Hava inom släkten förekommit syfilis?
• Hava inom släkten förekommit tuberkulos?
• Har det funnits andra anmärkningsvärda sjukdomar i släkten?
• Är sinnesslöheten medfödd eller har den uppstått senare och i så fall när?
  Har sinnesslöheten, sedan den först yppade sig, tilltagit eller avtagit?
  
  

De flesta frågorna hade nog Knuts föräldrar Axel och Elna besvarat nekande. De visste knappast att de var sjumänningar, då det är ett släktskap som inte ens med bästa vilja kan betecknas som särskilt nära. Antagligen visste Elna heller inte att hennes farfars farmor tillbringat de sista sex åren av sitt liv på dårhuset. Däremot torde Axel ha vetat att hans farbror Lars Peter Svistedt inte var Guds bästa barn även om de båda troligen aldrig träffades. Lars Peter försvann spårlöst 1876, fyra år innan Axel föddes. när han släpptes efter sin andra Långholmsvistelse. Att tuberkulos förekom i släkten var dock alla alltför medvetna om. Elna dog ju av denna sjukdom 1934. Tidigare hade hennes mor, farmors far, morfars far och Axels farfar och farmors far också dött i lungsot. En extra medfödd kromosom var Knut dock ensam om i släkten. Men inte på Jättuna, där han tillsammans med sina medpersoner bland annat kunde få sysselsätta sig med bordtennis, allsång och bingo.

Läs mer
Ylva-Kristina Sjöblom, Från tvångströja till frihet via Jättunahemmet

I veckan presenterade regionutredningens indelningskommitté sitt förslag till framtida omstrukturering av rikets indelning. Sex stor-regioner skall skapas, några naturliga (som Skåne/Blekinge eller Småland/Östergötland), andra mer krystade (som Stockholm/Gotland eller Värmland/Västra Götaland) och någon lite väl häftig (Stor-Norrland). Enligt utredaren Barbro Holmberg är en omorganisation nödvändig då flera av dagens län inte klarar nutidens utmaningar på egen hand. ”Det handlar om att minska antalet administrativa gränser, som ofta spelat ut sin roll.” 

b2ap3_thumbnail_RUNA-001_20160313-155254_1.jpg

Hmmm… detta har vi hört förr, mumlar vi som har hunnit bli lite till åren. Hur var det inte med alla våra kyrkliga gränser, församlingar och pastorat, som Svenska kyrkan envisades med att tvinga ihop till allt större, ibland helt bisarra enheter. Denna sammanslagningsiver provocerade som bekant fram en folklig revolt, RÄDDA VÅRA SOCKNAR, som till sist resulterade i en sorts seger för alla oss som värnar våra traditioner och vårt icke-materiella kulturarv. Efter sju sorger och åtta bedrövelser har de gamla socknarna nu äntligen återupprättats, visserligen endast som ”distrikt” inom befintliga kommuner, men i alla fall. 

b2ap3_thumbnail_church-83268_640.jpg

Svenska kyrkans församlingar går däremot ett oblitt öde till mötes. I takt med att ekonomin inom den forna statskyrkan försämras, söker de kyrkliga ledarna, biskopar, domkapitel och kyrkoherdar, med ljus och lykta efter sätt att koncentrera och slimma sin verksamhet. Konsensus tycks vara att stänga lejonparten av alla landsbygdskyrkor för vanliga Gudstjänster och koncentrera Gudstjänstlivet till ett fåtal ”huvudkyrkor” där det då i stället skall firas Högmässa varje söndag och på samma tid. Särskilt illa utsatta är stift med många och allt för tätt belägna kyrkor, t.ex. Skara och Visby stift, men även inom Lunds, Linköpings och många andra stift sveper förändringens vindar snålt och obarmhärtigt. Du kan räkna med att de flesta av de kyrkor som dina förfäder en gång tillhörde och besökte inom en nära framtid endast kommer att finnas kvar som ett slags landmärken eller museer.

b2ap3_thumbnail_Rikets-indelningar.jpg

Som släktforskare behöver vi känna till alla de indelningar, som en gång bestämde våra förfäders liv och villkor. Annars hittar vi inte fram till de källor vi behöver, och vi förstår inte heller historiens När, Var, Hur. Den kyrkliga indelningen tror väl de flesta av oss att vi har kläm på. Men hur är det med annexförsamlingar, läns- eller distriktsuppdelade församlingar, byte av pastoratsgränser, delningar respektive sammanslagningar av församlingar, församlingar som byter namn, kapellförsamlingar, militärförsamlingar, utländska församlingar, territoriella församlingar o.s.v.? Mycket av allt detta får väl betraktas som överkurs. Därtill har vi alla de andra indelningarna: 

Kamerala indelningar – Skatter, mantal, län, landskansli, landskontor

Juridiska indelningar – Tingslag, Häradsrätt, Rådhusrätt, Kämnärsrätt, Hovrätt   

Militära indelningar – Indelningsverk, Kompani, Regemente, Infanteri, Kavalleri, Artilleri, Generalmönstring, Rullor, Militärdomstol.  

Akademiska indelningar – Folkskola, grundskola, läroverk, gymnasium, högskola, universitet, fakultet, nation.

Lantmäteriindelningar – Sockenkartor, häradskartor, landskapskartor, länskartor, geometriska kartor, generalstabskartor.

En och samma lilla ort kan ha tillhört en rad olika ”indelningar”, som dessutom förändrats över tid. En snårskog m.a.o. för den som söker relevanta dokument och arkivserier. Här skulle Internet och den moderna tekniken kunna göra underverk. Man tänker sig en rikstäckande karta, där man kan klicka in sig på vilken socken som helst, ja kanske rent av ned till by och rote. Så finns det knappar för de olika indelningarna, Pastoral, Kameral, Juridisk, Militär o.s.v. där man på olikfärgade kartor genast kan se tillhörigheten och dessutom hur den har förändrats genom århundradena. När man har hittat en tillhörighet, t.ex. ett härad, trycker man på ytterligare en knapp och får nu se detta härads omfattning över tid, uppgifter om varur det en gång sprungit och hur det sedan inkorporerats i någon ny och större enhet.  

Alerta entreprenörer och aktörer som Arkiv Digital och SVAR (och Sveriges Släktforskarförbund) skulle sedan kunna länka in sig på denna utmärkta resurs med direktåtkomst till respektive digitala bilder eller databaser. 

Så ska vi ha det i min smarta indelning! 

b2ap3_thumbnail_Banff.jpg 

Ps: Ursäkta ingressbildens horribelt ikull-välta Sverigekarta. Kartor skall ha norr uppåt – detta veta vi väl alla? Jag minns när jag en gång besökte Banff National Park i Alberta, Canada, och fick en turistkarta att orientera mig efter. Den hade av någon märklig anledning söder uppåt, och omedelbart låste det sig i skallen. Inför sådana geografiska attentat stänger hjärnan obönhörligen av allt vad lokalsinne heter och alla normala orienteringsinstinkter är med ens som bortblåsta. 

Just nu sitter jag på en buss på väg hem från Stockholm, efter en helg med födelsedagskalas för att fira yngsta barnbarnet som fyllt två år. Och jag vill bara påminna alla släktforskare om att komma ihåg att de levande alltid är viktigare än de döda. Visst är det självklart men ibland grottar man ner sig i arkivhandlingarna så att man lätt glömmer livet som pågår runt omkring.

En helg utan någon släktforskning är förstås ovanligt men med två barnbarn i närheten hela tiden har jag inte haft en tanke på något annat än dem. Och i sommar fylls släktleden på. Livet rullar vidare och släkten växer, precis som den ska och som den gjort generation efter generation. 

Mina barnbarn kommer förstås att växa upp med historier om släkten och de kommer att veta varifrån de kommer, var så säker. 

Att förstå släktsamband är kanske inte helt lätt för den som är liten. Treåringen har full koll på vad en farmor är men för tvååringen är det inte lika uppenbart. Hon säger mormor även till mig, för mormor och farfar är de uttryck som finns i hennes värld ännu, trots att hon också har en farmor (jag) och en morfar. Någon mormor kommer jag aldrig att bli eftersom jag bara har söner.

Med mig hem i mobilen har jag förstås mängder av nya bilder på mina två barnbarn. De kommer ni inte att få se för jag är mycket restriktiv att publicera bilder på dem, eller på andra i min familj på nätet. Det gör jag bara med föräldrarnas elller deras egna tillstånd, och mycket sällan. Framför allt är det viktigt när det gäller barn. Det är förstås skillnad när man har ett privat konto och bestämmer vem som får se bilderna. Egentligen gäller detta alla, som släktforskare bör man tänka på sekretessgränsen. Jag vet ju att mina barnbarn är gulligast i världen, och ni får ta mitt ord på det.

Det var verkligen en mycket passande dag hon föddes på, lokomotivputsarens dotterdotter. 8 mars 1897 anlände hon till världen i Nässjö. Modern Ida Elise Andersson (1874- 1945) hade ganska exakt ett år tidigare lämnat föräldrahemmet i Nässjö och flyttat ner till Malmö. Där råkade hon i olycka, som nog samtida olyckskorpar hade uttryckt det och återvände hem till föräldrarna för att föda. I födelseboken står det "Fader: Okänd". men helt okänd var han nog inte. I församlingsboken 1910- 1917 förses flickan med efternamnet Dahlström, och när hon blev till var Ida piga hos färgaren Per Persson Dahlström i Malmö Sankt Pauli. Hans familj inkluderade tre söner i barnalstrande ålder men jag har inte följt familjen vidare för att se om någon av männen vid något tillfälle anges vara barnafadern.

Den lilla flickans namn stavas på ett flertal intressanta sätt. I födelseboken (Nässjö, CI:8, sid 35) heter hon Ätty Digly Junis Aurora, i Nässjös församlingsbok (AII:2, sid 252) heter hon Ätty Dejly Junis Aurora och som vuxen stavas namnet Etty Daily Junis Aurora. Mamma Ida hade nog ärvt namnfantasin från sina föräldrar då hennes båda yngsta systrar ståtade med namnen Gerda Karolina Valdoma (1885- 1962) och Minni Allida (1888- 1972; hon verkar dock ha ändrat sitt namn till det något vanligare Mimmi), och en systerdotter hette Anna Lisa Serbina Bernavi (1907- 1961). Efter nedkomsten återvände Ida Elise till Malmö Sankt Pauli med dottern, men i mars 1898 flyttade hon till grannförsamlingen Malmö Sankt Petri, och skickade då dottern till föräldrarna i Nässjö. En tid senare återvände Ida hem till Småland. Hon fick ännu en dotter år 1900 och gifte sig samma år med skräddaren Frans Oskar Falkenström (1879- 1966). 1905 flyttade de till Nässjö men Etty var hela tiden skriven hos morföräldrarna. Hur mycket kontakt hon hade med modern Ida och sina halvsyskon är obekant. 

b2ap3_thumbnail_Nssj-CI-8-1895-1905-Bild-41-sid-35.jpg
I stället växte Etty upp som fosterdotter hos morföräldrarna, Emanuel Andersson (1841- 1913) och Johanna Brita Eriksdotter (1847- 1922) i stationssamhället Nässjö. Många av stadsborna fick sin försörjning genom yrken knutna till järnvägen, och en av dessa var Emanuel Andersson som ju hade den idag något bortglömda yrkestiteln lokomotivputsare eller lokputsare. För att putsa ett lok är det rätt bra om det står stilla och nog även att det inte är alltför hett, så en lokputsare hade vad vi i dag kallar obekväm arbetstid och jobbade huvudsakligen från sen kväll till tidig morgon med att skotta ur slagg, tömma ut sot, fylla på vatten och kol mm och så städa och putsa. Gissningsvis var arbetet både tungt och väldigt smutsigt. Emanuel dog av sockersjuka 1913 varvid Johanna Brita försörjde sig som vagnsstäderska.
Etty flyttade som 17-åring till Falköping där hon arbetade som handelsbiträde innan hon mötte sitt livs kärlek, den 13 år äldre stationskarlen Ernst Eriksson som var min morfars farbror. Jag har skrivit här om hans familj och deras liv som sörmländska statare. Vänner av ordning skulle nog påpeka att det där med barn och äktenskap inte kom i rätt ordning, men när paret 1916 slog ner bopålarna i Ängelholm var det som ett (ny)gift par. Med tiden fick de fyra barn, födda 1915, 1918, 1920 och 1925. 
Vid Ernsts frånfälle den 15 februari 1935 räknar dödboken upp olika kross- och skelettskador så det verkar sannolikt att släktskrönan om hur Ernst lämnade det jordiska är korrekt. Han dog i en arbetsplatsolycka, dvs ramlade ner från perrongen just när tåget kom och blev överkörd. Etty saknade yrkestitel i församlingsboken fram till hans död men tituleras strax därpå som barnavårdsman. Men hon hade sannerligen inte bara ägnat sig åt man och barn under äktenskapet utan var oerhört engagerad i politiska frågor. 1924 skymtar Fru Eriksson, dvs Etty, för första gången i protokoll från Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb. Ängelholmskvinnorna verkade för att gångvägen vid Skolgatan skulle skyltas med förbud mot cykeltrafik, önskade fria läroböcker i skolan, skrev till mejeristyrelsen med önskemål om mjölk och grädde till billigare pris samt anmodade disponenten på sockerbruket att i första hand anställa arbetslösa från Ängelholm. En fråga som kvinnoklubben drev resultatlöst i många år gällde att få skyddsnät vid stadens broar. Om denna hjärtefråga bottnade i att Ängelholmsbor emellanåt drullade av broar ofrivilligt eller ofrivilligt har jag inte undersökt. Etty Eriksson yrkade 1924 på hjälpinsatser till arbetare involverade i en blockad vid ättiksfabriken i Perstorp samt 1926 till arbetare som var involverade i slakterikonflikten i Ängelholm. Under en diskussion år 1926 om ifall den gifta eller ogifta kvinnans roll var viktigast i samhället, propagerade föga överraskande den gifta 4-barnsmodern Etty Eriksson för att den gifta kvinnan bäst fyllde sin plats i samhället. Idag skulle samma diskussion knappast anses vara särskilt rumsren.
Snart kom Etty Eriksson att profilera sig i barnavårdsfrågor så hennes yrkesval efter makens död var knappast överraskande för någon Ängelholmsbo. 1928 väckte hon frågan om gratis tandborstar och tandkräm till skolbarn. Under andra världskriget deltog Etty i Finlandskommittén och ordnade hem till först finska och sedan till norska krigsbarn. Hon var även lokalordförande i De Vanföras Riksförbund i Ängelholm.

På 1920- och 1930-talen cyklade Etty runt på den skånska landsbygden och höll tal. Åhörarna var till nära 100 % män. Etty inspirerade dem att övertala sina hustrur att utnyttja sin rösträtt samt förstås gärna också att engagera sig politiskt. Att det inte alltid var helt enkelt för kvinnor med familj att ägna sig åt politik visas av att Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb så sent som 1950 efterlyste medlemmar som kunde ställa upp som barnvakter under valdagen.
Den egna karriären var spikrak. Etty satt i distriktsstyrelsen för Skånes socialdemokratiska kvinnor åren 1929- 54, var i många år ordförande i Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb, satt i många år i Ängelholms stadsfullmäktige, var ordförande för socialdemokraterna i Ängelholm samt 1953- 1964 ledamot av riksdagens andra kammare. Hon var åtminstone den första socialdemokratiska kvinnan i Skåne att leda en lokalavdelning, och kanske i hela Sverige (formuleringen i minnesskriften över de skånska socialdemokratiska kvinnorna är en aning luddig). Man kan misstänka att Etty bidragit till devisen för Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb:

Gör din plikt - Kräv din rätt

Nog är det väl passande att Etty Erikssons födelsedag inföll på Internationella kvinnodagen!

Denna märkliga fråga stod som rubrik på fredagens ledare i min i övrigt rätt konservativa lokaltidning och fick mina och många andras ögonbryn att gå i höjden. Vad menar skribenten egentligen med ”bandklippare” – vad gör en sådan? 

Det visade sig handla om ett generalangrepp på monarkin, inspirerat av lille Prins Oscars födelse ett par dagar tidigare, varvid skribenten tyckte sig ha hittat ett nytt fräscht ställe att sticka in kniven. I texten ondgör hon sig nämligen över den galopperande fertiliteten inom kungahuset, som via ökande apanage hotar att så småningom ruinera svenska folket. Sedan 2010 har antalet medlemmar fördubblats, vilket gör att ”kungahuset håller på att växa ur kronan”.  

Mycket har man väl hört i debatten kring monarki/republik, men detta tar ändå priset för oinitierat trams. En liten smula grävande journalistik hade nämligen avslöjat följande: 

Som allra störst var det svenska kungahuset förmodligen år 1912 med, förutom en kung och tre drottningar, inte mindre än 20 prinsar och prinsessor. Omkring 1820 respektive 1975 som minst, med i princip bara två aktiva medlemmar. Under alla dessa år har antalet personer varit av underordnad betydelse när det gäller monarkins och kungahusets kostnader. Det som kostar är slott och borgar, som ändå måste förvaltas och hållas i ordning, samt hovstaten, d.v.s. den operativa verksamheten, som på alla sätt är identisk med den officiella delen av uppdraget som statschef. Motsvarande utgifter har naturligtvis också ett presidentämbete, vartill kommer hela den oerhört kostsamma apparaten kring presidentval, kanske vart fjärde år.   

Nationens statsskick kan och bör förvisso diskuteras, och visst kan det finnas starka principiella argument för införande av republik, men varför då inte sakligt föra fram dessa, i stället för att skjuta in sig på dåligt underbyggda, direkt felaktiga och oförblommerat oförskämda låtsasfakta. 

b2ap3_thumbnail_73_Drottningen-klipper-bandet-assisterad-av-frestndaren-Natasja.jpg 

”Bandklippare” – så beskriver skribenten hånfullt kungahusets arbetsuppgifter och låter antyda att dess medlemmar är rejält undersysselsatta. Tidningen Aftonbladet tog nyligen fram statistik över antalet offentliga uppdrag/framträdanden, som de kungliga åtog sig under 2015: Kungen, 69 år, genomförde t.ex. 254 framträdanden på 150 arbetsdagar, plus givetvis alla dagliga och veckoliga arbets- och planeringsmöten. Drottningen, 72 år, gjorde under året 170 framträdanden, Kronprinsessan (gravid småbarnsmamma) 145, Prins Daniel 124 o.s.v. De svenska kungligheterna är i själva verket oerhört flitiga och plikttrogna. Att ondgöra sig över deras personliga apanage, sammanlagt omkring 8 miljoner kronor per år, leder osökt tanken till näringslivets och fackföreningsrörelsens toppar, vars löner, bonusar och fallskärmar för länge sedan passerat gränsen för all anständighet. Där premieras snabba klipp, korta perspektiv och High Life. Kungahuset står för uthållighet och kontinuitet, egenskaper som skribenten menar skadar riket, särskilt om det skulle råka bli för många prinsar och prinsessor. 

Obalansen i denna ledare hade kunnat undvikas om skribenten inför författandet ägnat några timmar åt att läsa på, kanske googla lite om regentlängder, apanage, kungahusets kalender, slottsstaten, hovstaten o.s.v., sådant som med ett omodernt ord brukar kallas ”journalistik”. När det gäller att häckla monarkin finns det uppenbarligen inga sådana krav. 

Eftersom detta är en blogg för specialintresserade måste jag, för att inte själv beskyllas för obalans, raskt gå över till de genealogiska aspekterna på tillökningen på Haga slott.  

Först det där med 1820 och 1975, då jag påstår att det svenska kungahuset var som minst. 

b2ap3_thumbnail_Sofia-albertina.jpg 

Prinsessan Sophia Albertina

1820 hade Carl XIV Johan tillträtt som kung av Sverige och Norge och vid sin sida hade han sonen Oscar (I), summa två personer. Det fanns också en drottning Désirée, i Sverige kallad Desideria, men hon anlände inte till Sverige förrän 1823. I kulisserna på Stockholms slott gömde sig dock ett slottspöke, i form av Prinsessan Sophia Albertina (1753-1829), syster till Gustav III och Carl XIII – den sista i Sverige kvarlevande av den gamla dynastin. Så, låt gå för tre personer …  

1975 hade det svenska kungahuset i realiteten endast två medlemmar; Kung Carl XVI Gustaf och Prins Bertil. Prinsessan Christina hade nyligen gift sig med Tord Magnusson och tillhörde inte längre kungahuset, även om hon av och till hjälpte sin bror med diverse uppdrag. Däremot fanns det tre andra prinsessor, som i teorin tillhörde kungahuset; Prinsessan Birgitta, Drottning Ingrid av Danmark och Prinsessan Margaretha av Danmark, drottning Astrids och Kronprinsessan Märthas storasyster. Margaretha, som var kusin till Gustav VI Adolf, vistades dock ibland i Stockholm och brukade få ”vikariera” som svensk prinsessa vid Nobelfestligheterna.

b2ap3_thumbnail_MARG_NOBEL.jpg

Prinsessorna Margaretha och Sibylla följer i gamle kungens fotsteg vid Nobelfesten

Ett annat ”krisår” i numerären torde ha varit 1742. Då bestod det svenska kungahuset bara av en enda person, Kung Fredrik I. Hans hustru, Ulrika Eleonora d.y., hade avlidit i smittkoppor i november 1741 och inte förrän 1743 valdes Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp till tronföljare. Året därpå gifte denne sig med Lovisa Ulrika av Preussen, och först därefter började kungahuset åter att växa till sig.

b2ap3_thumbnail_Oskar-I.jpg

Prins Oscar (I) - ett nytt namn och en främmande fågel i de svenska slottsgemaken

Den lille prinsen på Haga heter alltså OSCAR CARL OLOF – tre rejäla kunganamn, som inte ens den kinkige Herman Lindqvist kan hitta minsta fel på. Särskilt roligt är det kanske med Oscar, detta unika namn, som faktiskt inte existerade i Sverige före 1810, då Jean Baptiste Bernadotte, den blivande Carl XIV Johan, tog med sig sin lille son med detta märkliga namn till Sverige. Vi som vistas i gamla kyrkoböcker från början av 1800-talet har knappast kunnat undgå att lägga märke till hur namnet OSCAR raskt smyger sig in i födelseböckerna från omkring 1811. Ibland ser vi t.o.m. femininformerna OSCARA och OSCARIANA. Än mer populärt blir namnet när vi 1844 respektive 1872 får kungar med detta namn, och numera känns väl detta egentligen inlånade förnamn fullkomligt svenskt.   

CARL heter prinsen givetvis efter sin morfar, Carl XVI Gustaf, men kanske också efter de 15 svenska kungar med namnet Carl, som gått före. Även om de fyra-fem första kanske mer hör hemma i saga och sägen än i en historisk verklighet. Bland övriga förfäder och släktingar med detta synnerligen svenska namn kan nämnas morbror Carl Philip, morfars morfar, Hertig Carl Eduard av Sachsen-Coburg och Gotha (1884-1954), morfars farfars bror Prins Carl, Hertig av Västergötland (1861-1951) – kallad ”Blå Prinsen” – och morfars farmors morfar, Prins Carl av Preussen (1801-1883) samt dennes morfar, Storhertig Karl II av Mecklenburg-Strelitz (1741-1816), för att nu nämna några.

b2ap3_thumbnail_C-M-familien-Oluf.jpg

Greve Oluf af Rosenborg, tidigare Prins Oluf av Danmark, med familj, ca 1960

OLOF leder givetvis tanken till OLOF SKÖTKONUNG ca 980-1022, men annars har vi inte haft så många kungligheter med detta urnordiska namn. Gustav VI Adolf hette visserligen även ”Olaf” – förmodligen en artighet mot grannlandet Norge, som han ju också var prins av. I Danmark har det förekommit en Prins Oluf (1923-1990) – kusin till Kong Frederik IX men också till den svenska Prinsessan Sibylla, kungens mor. I Norge är Olav däremot ett ofta använt kungligt namn, senast med Kong Olav V.

Det är roligt med namn! Det är också roligt med dessa hertigtitlar, som visserligen inte betyder något in this day and age, men ändå utgör en blinkning mot svunna tider och gamla hävder. Lillprinsen blir alltså hertig av Skåne, en ära som tidigare bara innehafts av tvenne prinsar: Kungarna Carl XV (1826-1872) och just Gustav VI Adolf (1882-1973). Före 1658 var det givetvis inte tal om några sådana hertigar, och därefter har tydligen de mellansvenska landskapen haft högre prioritet. Dock återstår enligt Wikipedia nu endast några få hertiglösa landskap: Blekinge, Bohuslän, Härjedalen, Lappland, Medelpad och Norrbotten. 

Men, har man glömt ÖLAND? I min bok är denna vackra ö också ett landskap. Med eget slott dessutom … Kanske ett lämpligt hertigdöme för eventuella tillkommande ”bandklippare”?

b2ap3_thumbnail_land.JPG 

Ps: 

Upptäckte i min grävande journalistik, att den oproffsiga ledarskribenten heter Susanne Nyström från Liberala Nyhetsbyrån (LBN). Henne har jag en gås oplockad med! Men jag tror att jag klipper alla band med henne!

Kvinnor har alltid arbetat, tro inget annat. Inte bara som pigor och bondhustrur utan på alla möjliga andra sätt. Men i arkiven syns det sällan, oftast inte alls.

Någon gång kring sekelskiftet 1900 togs den här bilden på de anställda vid tändsticksfabriken i Västervik. Som ni ser arbetade en hel del kvinnor där. Förmodligen var de allihop kyrkbokförda som döttrar och hustrur. Bilden finns på väggen bakom kassan på Västerviks museum.

På tisdag är det internationella kvinnodagen, kanske till skillnad mot alla andra dagar på året som verkar vara mansdagar. Speciella dagar brukar ju hållas för att lyfta fram minoriteter i samhället, men kvinnor har inte varit i minoritet, tvärtom. För ett år sedan meddelade SCB att vi för första gången sedan 1749 har fler män än kvinnor i Sverige. Så varför vi har en kvinnodag i stället för en mansdag har naturligtvis andra orsaker, som bekant.

Kvinnors arbete är mer eller mindre osynligt i arkiven. Kvinnor och barn räknades bara, och bokfördes i kyrkböckerna, i förhållande till mannen, husbonden. Först en bit in på 1900-talet, när även gifta kvinnor blivit myndiga 1921, finns deras yrken i församlingsböckerna. Då hittar jag både tändsticksarbeterska, bodbiträde och affärsbiträde, sömmerska, telefonist, kappsömmerska (hon hette Johanna Lovisa Lindell och var verksam i Västervik på 1910- och 1920-talet), kafébiträde, städerska med mera i Västerviks församlingsbok.

På bruksmuseet i Åtvidaberg finns en utmärkt fast utställning om arbetet på orten under historisk tid. Här tas kvinnornas arbete upp. Ett par hundra kvinnor och barn arbetade under sommarhalvåret med skrädning av malmen, vilket innebär att de sorterade den brytna malmen i sådant som var rikt nog för att vidareförädlas och sådant som var för dåligt. Ett hårt manuellt arbete i anslutning till gruvan och som jag knappast hade föreställt mig att kvinnor sysslade med i större skala. En av dessa skrädningsarbetare var Maria Helena Frängqvist vid Bersbo gruvor. Läs om henne, hon är värd att minnas.

Illustration från bruksmuseet i Åtvidaberg som visar kvinnors och barns arbete med skrädning.

Bild från den fasta utställningen på bruksmuseet i Åtvidaberg.

På Uppsala universitet finns en grupp forskare som arbetar för att få fram mer information om kvinnors arbete tidigare under historien. Man hämtar information från till exempel domböcker där människors arbetsuppgifter beskrivs och lägger in det i en databas. Den är sökbar på nätet och finns här. Den omfattar uppgifter från 1550 till sekelskiftet 1800. Databasen heter Gender and work. I årets upplaga av Släktforskarnas årsbok kan du läsa mer om detta.

Ämnet kvinnors arbete kommer jag att återkomma till, var så säker. Till exempel till de kvinnor vars yrken faktiskt syns i arkiven. En av dem är spinnerskan Johanna Sundman som var verksam i Västervik under tidigt 1800-tal där hon står med sin yrkestitel i mantalslängden 1819. Hon är då 30 år och sjuklig. Hon sitter inte på något spinnhus utan ingår i klädvävaren Carl Lönnebergs hushåll. Kanske är hon den enda kvinnan i den här längden som står med eget yrke och inte bara som piga, hustru, änka eller dotter.

b2ap3_thumbnail_Picture-128.jpg

Under mina studentår spenderade jag många timmar på Universitetsbiblioteket i Lund, och lade då märke till ett vackert träskåp som stod lite undanskymt i ett hörn på entréplan. »Personverser» stod det på skåpet, men eftersom detta inte lät särskilt intressant för en släktforskare lät jag skåpet falla i glömska. Många år senare fick jag dock en stund över, och bestämde mig för att undersöka skåpets innehåll. Jag drog ut en av de många lådorna, som visade sig vara fullproppad med små kort, fyllda med namn, årtal och vackra formuleringar från flydda tider. Skåpet innehöll alltså en kortkatalog från A–Ö över Lunds Universitetsbiblioteks bevarade tryckta personverser och allt som får plats i denna ganska breda kategori – tillfällighetsverser, bröllopsdikter, griftekväden, poetiska fyndigheter vid rektorsbyten och så vidare – registrerade på författar- respektive mottagarnamn. Jag bläddrade vidare i de små lådorna, och hittade många bekanta namn – både från min egen och andras släkter. A... B... C... När jag kom fram till bokstaven D hoppade jag till, för på ett av korten hittade jag något mycket intressant:

b2ap3_thumbnail_Picture-002.jpg

»DAHLMAN, Michael, inspektor w. Widtsköfle sätesgård.

Då... Michael Dahlman samt... Margaretha Hagerman firade sin bröllops dag... 1765. Lund [1765]. 4:o.»

Min reaktion berodde på att denne inspektor inte var vem som helst – Michael Dahlman (1737-1820) var nämligen yngre bror till min anfader klockaren Anders Dahlman (1731-1813) i Hofterup, som jag bloggat om tidigare. Jag hade visserligen fått fram en hel del om både Michael, hans karriär och familj, men denna bröllopsdikt hade jag aldrig hört talas om tidigare. Jag beställde fram den direkt, och när jag några dagar senare återvände till Universitetsbiblioteket fick jag äntligen läsa dikten som lästes upp på bröllopsdagen 1765 – särskilt de två sista verserna är ett förtjusande exempel på 1700-talets vitt spridda skaldekonst:

»Med nödtortftig föda man tror sig nog rik: ty wällust ej kännes en gång.

Man förer en lefnad just herdarnas lik, som prisas i skaldernas sång.

Redligt wäsend, fria tankar, menlös ro i hyddan wankar;

Om oro kan gifwas, nog minskar wäl den en täck och förtroliger wen.

I twenne som delen Ehr kärlek i dag, och börjen en kärare tid.

Ehr lycka oß fägnar; ty önskar ock jag, at Himlen må wara Ehr blid!

At Ehr dygd må bli belönter med all nåd, med sällhet krönter!

De nöjen I begge nu hunnit at få, som andra få wänta uppå.» 

Även om just denna personvers inte gav några direkta genealogiska uppgifter kan det finnas all anledning att undersöka om det finns några bevarade bröllopsdikter eller griftekväden från din egen släkt. Inte bara för att ge släktforskningen kött på benen med hjälp av 1700-talspoesi, utan även för att personverser kan ge ovärderlig information om allt från utländska resor och karriärer till tidigare äktenskap och antal barn. Man kan till och med hitta uppgifter om födelseort och -datum, om man har tur! När jag nyligen forskade kring musikdirektören Friedrich Kraus' (1725-1780) hustru Sara Elisabeth Wallin (1728-1793) i Lund hade jag exempelvis en hypotes om att hon var född den 12 februari 1728 i Jönköping. Tyvärr lyckades jag inte bekräfta detta genom fadderskap eller bouppteckningar, men den begravningsdikt som hennes dotterson Carl Fredrik Berling lät trycka i Lund 1793 bekräftade inte bara min hypotes om födelsedatumet – den gav även uppgiften att hon inte bara varit gift en utan två gånger tidigare i Jönköping, innan hon ingick äktenskap med musikdirektör Kraus i Lund. Som släktforskare har man alltså all anledning att undersöka personverser, och även om de inte leder till något genealogiskt genombrott får du en stunds avkopplande poesiläsning – och det är minsann inte fy skam!

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20160303-201502_1.jpg

Ett suddigt gruppfotografi. Ett medfaret skolbetyg. En vältummad dödsannons. En bouppteckning och ett foto av en numera försvunnen gravsten. Det är de fysiska spåren av ett kvinnoliv. Jag vet inte så mycket om henne utöver de dokument som finns bevarade och de spår som finns i kyrkböckerna. Hon hette Elna, och hennes äldsta dotter Ebba var min farmor.

b2ap3_thumbnail_Gustaf--Elna-Fors.jpgFoto från ca 1913. Elna sitter längst fram till vänster. Mannen i hatt bakom henne är hennes far Gustaf Leonard.

Elna Kristina Fors var dotter till grenadjären Gustaf Leonard Fors och Emma Kristina Jonsdotter i Holmstugan, Forssa. Hon föddes 9 maj 1888, knappt 7 månader efter föräldrarnas vigsel. Ändå var hon parets andra barn. Hennes tvillingbror Gustaf hade nämligen lite mer bråttom ut i världen. Tre år senare utökades familjen med lillebror Karl. Kanske var modern Emma sjuk redan då. Hon var en av alla lungsiktiga som vid denna tid fanns spridda runt om i vårt land. Idag kallas sjukdomen för TBC eller tuberkulos men vid den här tiden brukar dödsorsaken för de som dukade under av sjukdomen anges som lungsot. Emma Kristina Jonsdotter somnade in 29 mars 1897, sex veckor före sin 32-årsdag. Troligen fick hushållets enda kvarvarande kvinnliga medlem, den ännu inte 8 år fyllda Elna, ta ett stort ansvar för hushållet. Gustaf Leonard gifte aldrig om sig. Varför? Han var 42 år ung, hade sedan många år en trygg anställning som grenadjär och "bara" tre halvsmå barn hemma. Kanske befarade han att en ny hustru inte skulle behandla barnen väl. På något vis fick den lilla familjen vardagen att fungera.

1 mars 1895 började Elna i skolan. Hennes slutbetyg från 4 december 1899 är ett sprött dokument som bitvis spruckit och under det dryga sekel som förflutit sedan det utfärdades har fläckats av något så att det idag delvis är täckt av blå fläckar. Troligtvis är det en bläckpenna som har läckt. Elna var nog en ganska ordinär elev; en flitig och skötsam flicka utan större boklig begåvning. Under sin 5-åriga skolgång förkovrade hon sig i biblisk historia, katekesen, innanläsning, rättskrivning, räkning, välskrivning, teckning, sång, gymnastik samt trädgårdsskötsel och trädplantering. I samtliga dessa ämnen fick hon betyget "godkänd". Med släktforskarens inblick i familjens öden förvånar det sistnämnda betyget mest. Bara godkänd i trädgårdsskötsel? Var det ett ämne mer ämnat för gossar? Kanske uppmuntrades gossar att ägna sig åt växter och träd medan flickor skulle ägna sig åt husliga sysslor inomhus? Eller var det helt enkelt så att syskonen hade fallenhet för olika saker? Elnas bröder kom nämligen båda att bli trädgårdsmästare. Ett ämne som flickor kunde excellera i - snarare så förväntades de excellera i ämnet - var slöjd. Det var också Elnas bästa ämne, då hon var med nöje godkänd. Sämre gick det i geografi, historia och naturkunnighet där hon inte nådde godkänt. Kanske är det från Elna jag har ärvt mina obefintliga ornitologiska kunskaper: jag ser skillnad på en struts och en domherre men ungefär där slutar mina fågelkunskaper...
På baksidan av det slitna dokumentet finns ytterligare ett betyg. 1901 gick Elna i sex veckors ersättningsskola där hon undervisades i kristendom, modersmålet, räkning, geometri och teckning.

b2ap3_thumbnail_Morbror-Karl-Fors.jpg"Morbror Karl Fors" har farmor Ebba skrivit på baksidan.

Kyrkböckerna har inte så mycket att berätta om Elna. Hon levde med sin far fram till hans död 1931. Eller snarare så levde hon med honom fram tills att hon 1914 gifte sig med sin Axel, och därefter så levde pappa Gustaf med Elna och Axel. Jag har alltså bara ett kort av Elna men hela tre av Gustaf. Två av dem är tagna med hans arbetskamrater och det är på ett av dem som även Elna är med. Kanske är detta typiskt för tiden. Manliga arbetare var mer intressanta att föreviga. Eller så är det bara en slump. Jag har en knapp handfull bilder av Elnas make Axel så kanske var de helt enkelt inte så intresserade av att besöka fotografen.

b2ap3_thumbnail_Gustaf-Leonard-Fors.jpgGustaf Leonard Fors poserar stolt med sitt vrålåk.

Elna och Axel fick fem barn: Karl-Axel 1915, min farmor Ebba 1917, Erik 1919, Frida 1925 och följande år minstingen Knut. Farmor pratade inte så mycket om sin barndom eller sina föräldrar. En gång berättade hon om hur livet kunde vara i en helt vanlig lantarbetarfamilj i början av 1930-talet. Pappa Axel var ladugårdsförman/kusk/fodermarsk/ladugårdskarl (alla fyra beteckningarna anges i samma kyrkobok, Nykyrka, AII:4 (1921- 1936) sidan 155) vid Hormesta gård i Nykyrka någon mil utanför Nyköping. Även mamma Elna förutsattes hjälpa till på gården, bland annat med mjölkning morgon och kväll. Men Elna var liksom sin mor Emma lungsiktig. Hon var för sjuk för att hjälpa till, så det blev Ebba som redan innan hon blev tonåring fick sköta mjölkningen. När Elna togs in på Nyköpings sjukhem var Ebba 14 år gammal. Varje morgon gjorde hon frukost till pappa Axel och storebror Karl-Axel innan hon gick iväg för att mjölka gårdens kor. Sedan gick hon hem, fick upp de yngre syskonen och gjorde frukost till dem. Nu kunde hon nog också själv få lite mat i sig. Sedan diskade hon innan det var dags att bege sig till skolan. På lunchrasten skyndade hon hem och lagade lunch till pappa och storebror. Därefter fortsatte skoldagen innan det var dags att laga middag, sköta kvällsmjölkning och sedan diska och städa. Helgen ägnades åt tvätt m fl husliga sysslor.

"Efter långt lidande" avsomnade Elna 23 oktober 1934 på Nyköpings sjukhem. Hon begravdes i samma grav som sin far Gustaf Leonard. Bouppteckningen innehåller efter dagens mått inte många tillhörigheter. Det fanns inte ens en gaffel till varje familjemedlem och bara en säng. I ett hushåll med sju personer. Antagligen sov barnen på madrasser som finns upptagna under posten "Sängkläder". Tillgångarna i boet uppgick till 277 kronor. Begravningskostnaden var 285 kr plus 8 kr för bouppteckningskostnad.

b2ap3_thumbnail_Ebba3.jpg

Konfirmanden Ebba med de yngsta syskonen Frida och Knut.

Det finns alltså ytterst få världsliga minnen av Elna. Genom sina fem barn kom hon att få sex barnbarn och nio barnbarns barn. I dag finns även ett antal barnbarns barnbarn för vilka Elna aldrig kommer att bli annat än ett namn på en antavla och ett suddigt ansikte på ett dunkelt fotografi. Likt så många kvinnor i historien kan vi bara ana konturerna av hennes liv.

Min förra kria med rubriken Farfar, om jag får be samlade stora läsarskaror, över 3500, vilket naturligtvis gläder en bloggare med skrivklåda. Ännu roligare var det att så många lockades att kommentera mina påståenden, även om det för det mesta inte sker här på Rötterbloggen, utan på diverse Facebooksidor. 

Först fick jag ett par kängor från Danmark, där några läsare värjer sig mot mitt påstående om att det är det svenska språket som påverkat danskar och norrmän till att successivt byta ut "bedstefar/bestefar" mot farfar och morfar. Lidt morsomt, at han tror dansk har 'hugget' /hackat/ betegnelserne fra svensk .. skriver en läsare, medan en annan klipper till med: Det, jeg morede mig over, er at du åbenbart har den opfattelse, at generationsskel og placering i familietræet med specifikke betegnelser er noget, dansk har lånt fra svensk. Det er det ikke. Faktisk vil jeg sige, at det på nogen områder er omvendt ... i alt fald i Skåne. Be that as it may, jag tror fortfarande att danskar och norrmän har insett de svenska släktskapsordens överlägsenhet och helt sonika lånat in dem till sina respektive språk. En manöver, som är helt tillåten och som förekommer i de flesta språk, även om t.ex. norrmän och fransoser frenetiskt värjer sig mot utländska låneord genom att hitta på egna ord och uttryck. 

Länk för den som vill förkovra sig i ämnet: http://www.besteforeldre.no/Veiledning/Bestemor_eller_mormor.htm

Det visar sig, att danskarna i vissa fall har bättre släktskapsbegrepp än vi själva. Tag t.ex. ordet "kusin", som i svenskan är könsneutralt. Man vet alltså inte om det handlar om en manlig eller kvinnlig sådan. Det vet man i Danmark och Tyskland, där man skiljer på  fætter og kusine [Vetter und Cousine, numer ofta Cousin /uttalas: cosäng/ respektive Cousine]. Mycket bra!

Jag har också fått lära mig att danska språket skiljer på biologiska respektive ingifta släktingar: Onkel og Tante. Farbror/morbror ger sig självt - deras fruar kallas Tante. En biologisk moster/faster er på samma sätt gift med en Onkel. "Idag skall vi hälsa på faster Svea och onkel Harry" - Utmärkt, det tror jag att vi hackar tillbaka till svenskan ...

Så var det det här med singular och plural ... Några av de kommentarer jag fick från danska läsare talade om deras barnebarn och vad dessa valt att kalla sina mor- och farföräldrar. Men på några ställen stod det i stället: børnebørn.  Jag ställde frågan om vad som egentligen gäller eller om det var valfritt vilken version man väljer. Det självklara svaret kom med vändande post:

Et barn = Barnebarn, to børn= børnebørn

Oooo, så smart! Så några lösa kommentarer och reflektioner:

På tal om benämningar så kallar jag farfars andra hustru för "Sidofarmor" !

Själv är jag mormor två gånger om och då vår dotter "bara" är förlovad ännu kallar vi honom vårt "mågämne" Vet inte om det är ett "riktigt" ord eller bara vår dialekt. När mina systerdöttrar fick barn uppfann jag ordet "mormoster", tyckte gammelmoster kändes tungt när jag bara är några år äldre än mina systerdöttrar. [Teds kommentar: Jodå, mågämne säger vi också gärna, men aldrig sonhustruämne]

I jämtlandskan använder vi begrepp som mosterman till mannen till mors syster. Likadant säger vi fasterman, mobrohustru samt fabrohustru. Söderut så används begreppen moster, morbror samt faster och farbror till dem som är ingifta i släkten vilket är lite missvisande.

Men varför heter det Mos-ter Fas-ter och inte Morster och Farster?? Jo, det blir ju lite tungvrickning... 

Ett gammalt (måhända dialektalt) ord för barnens svärföräldrar på båda sidor är Velagsfolk. 

Till sist ett litet läs- och tittartips: Kära Farmor, av Sven Delblanc:

Kära farmor är en svensk TV-serie som sändes i sex delar i SVT 1990. Den är baserad på Sven Delblancs självbiografiska roman, som i synnerhet inriktar sig på författarens bittra och elaka danska farmor. Hon är en kvinna vars liv går ut på att låtsas vara rikare än vad hon egentligen är.

Ps:

En distinktion som tycks saknas i svenska språket är huruvida våra barnbarn är sonsöner/sondöttrar eller dottersöner/dotterdöttrar. Någonting i stil med "dotterbarn" och "sonbarn" skulle faktiskt behövas som en motsvarighet till mormor/morfar respektive farmor/farfar. Men något sådant har vi inte ... än!

Igår blev jag så lycklig för ett namn! Bara ett namn, ingenting mer.

Namnet är Olof Jönsson. 1662 var han bonde på en gård som heter Lunnagård och som ligger i Gunnarps socken i mellersta Halland.

Jag vet ingenting om hans liv, när han var född, vilka hans föräldrar var och varifrån de kom. Kanske har hans släkt haft Lunnagård sedan medeltiden. Jag har ingen aning, i alla fall inte idag. Just nu är jag så glad för bara namnet, även om jag helst vill veta mer.

De äldsta kyrkböcker som finns bevarade från Gunnarps socken började föras 1688. Det var prästen Sveno Benedicti Erynander som skrev då. Han kom till församlingen 1687. Ministerialboken är förd topografiskt med anteckningar för varje gård i en följd 1688–1731. Men egentligen tror jag han började 1687, när han börjat sin prästgärning i socknen, fast han inte skrev årtalet först.
 
Han har en fin och lättläst handstil och bra ordning i böckerna. Sådana präster gillar vi. Han har noterat både födda, vigda och döda men även flyttningar.

Det här handlar om min mammas släkt. En av hennes systrar släktforskade på 80-talet och gjorde ett släktträd som vi fått. Mosters släktträd slutar i en släktgren på Torsten Larsson född 1679 och död 1742. Han är min mormors mormors farfars farfars far. Den här släktgrenen finns på gården Sundhult i västra änden av socknen. Gården är fortfarande i släktens ägo.

I går fick jag för mig att jag skulle försöka ta mig lite längre bakåt i historien. Det jag också vet, tack vare de nuvarande släktingarna på Sundhult, är att Torsten Larssons far hette Lars och kom 1698 från granngården Lunnagård några kilometer åt nordost. Lunnagård ligger alldeles intill Örsjön och bara ett par hundra meter från den gamla svenskdanska gränsen. Under den danska tiden kunde de se över gårdstunet till Sverige. Om det inte var skog emellan då.

Karta från boken "Gunnarp vår hembygd" del 1, utgiven av Gunnarps hembygdsförening 1984. Kartan visar gränsen mot Sverige vid tiden för freden i Brömsebro 1645. Som ni ser ligger Lunnagård alldeles intill gränsen. Lite längre ner och lite åt vänster ligger Sundhult.

Gunnarps ministerialbok med notering om vilka som bor i Lunnagård 1688. Bild från Arkiv Digital, Gunnarp (N) CI:1 (1688-1731) Bild 29 / Sida 37.

Lars i Lunnagård hette Olsson ser jag på Lunnagårds sida i ministerialboken. Före Sundhult brukade han gården tillsammans med hustrun Elsa Larsdotter men också med Jöns Olsson och dennes hustru Anna Asmundsdotter. Eftersom de heter Olsson båda två borde de vara bröder, tänker jag. Dessutom vet jag att Lars son Torsten föds 1679 och Jöns son Anders föds omkring 1666. Från Anders och hans far Jöns kommer en annan släktgren.

För att se vem brödernas far är använde jag mantalslängderna. Här i Halland går de tillbaka till 1662 och då är det Olof Jönsson som är bonde på Lunnagård. Bingo! Detta måste ju rimligtvis vara brödernas far.

Javisst, det var ju lätt. Men lika glad är jag för det. Ett namn till i släktkedjan.

Mantalslängderna från Gunnarp. Överst 1662, där står Olof Jönsson med hustru i Lunnagård. Lite svårläst kanske men i mittenbilden från mantalslängden 1671 syns det bättre. Undre bilden är från mantalslängden 1684 när sonen Jöns Olofsson är bonde tillsammans med brodern Lars Olofsson. Jag har tittat även på mantalslängderna där emellan, för att vara säker på att jag sett rätt.

Jag rekommenderar er att titta i mantalslängderna om de finns från tiden före kyrkböckerna. Och läs gärna Magnus Bäckmarks handbok om att forska i mantalslängder. Den hade jag nytta av nu.

De gamla mantalslängderna finns hos Svar, och är svartvita. Vissa var väldigt svårlästa. Men tack vare att de finns bevarade från nästan varje år ända från 1662 kunde jag följa Olof Jönsson och hans söner på Lunnagård. 1677 dör Olof Jönsson och sedan är det Jöns Olsson som är bonde, först ensam några år och sedan tillsammans med sin bror Lars. Att Jöns borde vara äldst stämmer ju också med att hans son är 13 år äldre än Lars son.

Tyvärr har jag inga uppgifter om Olof Jönssons hustru, brödernas mor. Hon räknades ju inte, åtminstone inte i mantalslängden.

Jag skulle verkligen vilja veta mycket mer om deras liv. Vad de tänkte och kände, hur deras vardagsliv såg ut, om det kändes tungt eller om de gladde sig. Olof och hans hustru levde ju under dansktiden, före 1645. De måste ha varit med om gränskonflikter och oroligheter. Om de bodde på Lunnagård då vet jag ju inte, men kan anta det. Vad tyckte de om att bli svenskar? Kanske inte, om man ska döma efter många andras vittnesmål från denna tid. Kanske var gränsen inte utmärkt då, kanske var det bara skog och de inte såg in över till Sverige. Rimligtvis borde deras liv ha påverkats av att bo så nära en riksgräns som det var så mycket strid om.

Jag funderar mycket på mina gamla släktingar. Oftast när jag hugger ved här hemma. Vedhuggning är tid för reflektion och jag känner också då att jag kan komma dem närmare. Huggit ved gjorde de också, för att få värme i husen. Alla högg ved, tror jag, som barn och som vuxna. Jag tror inte att kvinnor undanhölls från denna syssla, för inte kunde de vänta med maten för att en dräng eller son skulle komma och hugga upp ved till spisen. Det är en syssla som jag tänker att den har följt med under de här 300-400 år som gått sedan Olof Jönsson och hans hustru högg sin ved på Lunnagård.


Ett av lördageftermiddagens två lass ved som jag kört in i pannrummet. En hel del har jag huggit idag.

Många som tagit sitt första DNA-test för att hitta släktingar brukar, när resultaten kommer, utbrista: Stämmer det här – är jag verkligen släkt med alla mina DNA-släktingar!?

Det fungerar ju som så att när du tagit ett DNA-test, så matchas ditt DNA mot alla andra som DNA-testat sig. Finns det hos någon annan några DNA-bitar (så kallade DNA-segment) som är lika som dina DNA-bitar, då är ni släkt. Som svar på testet får du därför en lång lista med släktingar, så kallade ”matchningar” eller det vi brukar kalla dina ”DNA-kusiner”. De flesta får mellan 300 och 1500 matchningar i sin släktlista.

b2ap3_thumbnail_einstein.gifDu är släkt med alla dessa människor på något sätt. Men DNA visar inte exakt hur ni är släkt (om du inte testat ditt YDNA eller mtDNA, men det lämnar jag därhän i denna text). Istället beräknas ett troligt släktavstånd, baserat på hur mycket DNA ni har som är lika. Det är sedan upp till dig att jämföra släktträd och försöka klura ut hur ni är släkt. Och det är nu det börjar bli frustrerande… Ofta hittar du inget släktskap...

I din lista kanske det finns 20-30 personer, som beräknas vara mellan 3-männingar och 5-männingar (2nd cousin och 4th cousin på engelska). Så nära släktskap borde du ju kunna hitta ganska enkelt genom att jämföra ditt och matchningens släktträd. Trots det hörs med jämna mellanrum i Facebook-grupper och andra diskussionsforum desperata rop på hjälp från nyblivna DNA-släktforskare:  - Hur kan jag vara släkt med så många utan att kunna hitta kopplingen till mer än några få? Är vi verkligen släkt?! Vad gör jag för fel???

Svaret är att: Nej, du gör inte fel, men det finns flera fallgropar och felkällor att falla i.

För det första är det så att släktavståndet bara är en beräkning. En beräkning baserad på hur mycket identiskt DNA så nära släktingar normalt har. I många delar av Skandinavien är det så att befolkningen varit relativt liten och att därför mängder av ingiften skett mellan släkterna. Det gör att många av oss ärvt större mängder av identiskt DNA än "normalt". Om du och en matchning har ett beräknat släktavstånd som 4-männingar, kan det i verkligheten visa sig att ni är 9-männingar plus att ni är 11-männingar 8 gånger om. Det DNA-mässiga släktskapet ser då närmare ut än det är.

Kanske tänker du då att en 9-männing borde jag ju ändå kunna hitta. Ni bör då ha en gemensam ana i slutet av 1600-talet. Den kan inte vara helt omöjlig att hitta om båda har en bra släktutredning. Eller?

Du har stora mängder av släktingar!

Saken är den att om vi går 9 generationer bakåt, har du väldigt många anor, närmare bestämt 512 stycken. I din antavla finns då 511 faderskap. Din matchning har lika många faderskap i sin antavla. Det räcker med att ett enda av dessa 1022 faderskap är en annan fader än vad som står i källorna, så kan det göra det omöjligt att hitta släktkopplingen till din matchning.

Har du alla dina anor i Skandinavien kommer de flesta av matchningarna i din släktlista att vara mer avlägsna än vad som beräknas. Däri ligger ofta svårigheten att hitta släktskapen mellan er. De allra flesta släktskapen finns alltså i tiden före de skriftliga källorna. Och många släktskap är omöjliga att hitta på grund av att det finns en eller flera fäder som är ”felaktiga” i era antavlor.

Faktum är att vi alla har nästan ofattbart många avlägsna släktingar. Släktingar som kan dyka upp i våra DNA-resultat tack vare att det slumpat sig så att både de och vi råkat ärva små identiska bitar av DNA. 

b2ap3_thumbnail_Kusintabell.png

Så här många släktingar har en person med anor i Sverige i genomsnitt. Antalet släktingar har jag beräknat baserat på befolkningsutvecklingen i Sverige och med hänsyn tagen till en viss andel anförluster.

Rent sannolikhetsmässigt är det klart att de allra flesta av dina mer avlägsna matchningar kommer att återfinnas bland dina hundratusentals 7-8-männingar eller ännu mer avlägset. Därför är det ofta omöjligt att finna kopplingen i antavlorna.

Finns det felaktiga matchningar?

Det diskuteras ibland om det finns DNA-matchningar som är rent felaktiga. Matchningarna kanske inte är släktingar trots att de har små mängder identiskt DNA. Det visar sig till exempel ofta när en person testat både sig själv och sina föräldrar att hen får matchningar som varken pappa eller mamma har. Då borde de vara falska matchningar. Om de vore släkt skulle de väl rimligen ha matchat antingen mamma eller pappa? I en del av dessa fall är det troligen en ren slump att man har små bitar av identisk DNA, men i många fall är det så att man ärvt små mängder matchande DNA-segment från både mamma och pappa och den samlade mängden gör att man räknas som matchning. Oftast är alltså matchningarna sanna och det finns ett släktskap. Men när man har endast små bitar identiskt DNA kan släktskapet ligga 1000 år tillbaka i tiden eller mer.

Hur ska du då tänka?

Med alla fallgropar och svårigheter som räknats upp, hur ska du då tänka och se på de släktingar du hittar via ett DNA-test?

Fokusera på de personer som är överst i din lista över matchningar. Det är till dessa matchningar som du troligen kommer att kunna finna släktkopplingen i de skriftliga källorna, förutsatt att det inte finns några ”felaktiga” faderskap på vägen. För de 90 sista procenten i din lista kommer du sannolikt aldrig att kunna finna kopplingen. Den finns troligen där, men den finns oftast i tiden före de skriftliga källorna. 

Ju fler som testar sig, desto fler närliggande träffar kommer du att få i din lista och ju fler släktskap kommer du att kunna hitta. Den främsta egenskapen en DNA-släktforskare måste besitta är TÅLAMOD.

Den som väntar på en god matchning väntar aldrig för länge…

Dopet är ett av Svenska kyrkans sakrament. Denna viktiga tilldragelse när en ny själ upptogs i den kristna gemenskapen skulle enligt kyrkolagen 1686 detta noteras i en kyrkobok. Även vigslar och dödsfall skulle antecknas, vilket gällde fr o m 1688 som ju är startåret för många svenska kyrkböcker. Det finns även äldre kyrkböcker och de med rötter i församlingar där kyrkböckerna börjar vid 1600-talets mitt är bara att gratulera till vinstlotten i släktforskningens lotteri. Och vad gör man när födelseboken saknas?

I kyrkoarkiven återfinns födelseboken under signum C, medan vigselboken har signum E och dödboken signum F. Födelse- och dopböckerna kan se ut på lite olika sätt. Eftersom dopet var det viktiga kyrkliga händelsen är de äldsta födelseböckerna egentligen dopböcker, dvs de innehåller endast dopdatumet. I 1686 års kyrkolag fastslogs att dopet skulle ske senast åtta dagar efter födelsen. Var barnet inte döpt då fick föräldrarna böta. Undantag kunde göras om särskilda omständigheter förelåg, t ex om vädret var riktigt gräsligt. 1864 utökades tidsrymden för dopet från åtta dagar till sex veckor.

Det är relativt vanligt i de äldsta kyrkböckerna att födda, vigda, döda fördes i samma volym. Åtminstone i Södermanland kan de dessutom återfinnas blandat med en tidig husförhörslängd. Vanligast är att födelseboken är kronologiskt förd, dvs att barnen kommer i tidsföljd. I de äldsta födelseböckerna är uppgifterna oftast ganska sparsamma. Ibland anges dopdatum, faderns förnamn, barnets namn och födelseplatsen. Prästerna har löst dilemmat med att föra in födslar, vigslar och dödsfall i samma volym på ett flertal olika sätt. Det allra vanligaste är nog att uppgifterna förts separat, t ex att födda noterats först på sidorna 1- 75, vigda på sidorna 76- 92 och slutligen döda på sidorna 93- 125. Ibland föds fler barn är prästen räknat med och då finns en hänvisning till att födda fortsätter på sidan 126 osv. Eller så finns ingen hänvisning och man får desperat blada på jakt efter just den där notisen man behöver få fatt på.

En lösning som jag tycker är både estetiskt tilltalande och ger en god överblick, visas i volymen Bettna C:4 för åren 1811- 1840:

b2ap3_thumbnail_Bettna-C-4-1811-1840-Bild-24-sid-20_20160219-150550_1.jpg

Bettna C:4 sid 20. Bild från ArkivDigital

På uppslaget syns de nyaste församlingsmedlemmarna på vänstersidan. På högersidan finns de församlingsbor som vandrat vidare till den eviga vilan och de båda sidorna fogas samman längst ner där brudparen noterats.

De rörigaste böckerna är enligt min mening de där födda, vigda, döda förts i separata kolumner som t ex i Vagnhärad C:1:

b2ap3_thumbnail_Vagnhrad-C-2-1729-1803-Bild-5-sid-1.jpgVagnhärad C:1 sid 1. Bild från ArkivDigital.

I den första kolumnen finns barnets namn. I andra kolumnen namnges föräldrarna och födelseorten, i den tredje anges födelse- och dopdatum samt barnets faddrar. Kolumn nummer fyra innehåller brudpar och den femte kolumnen längst till höger de avlidna. Jag tycker att sådana här volymer är svåröverblickbara och är ganska tacksam över att de är relativt ovanliga i de församlingar där jag forskar.

Födda, vigda och döda kan också ha förts om vartannat i samma volym. Så är t ex fallet i Lerbo C:3 åren 1738- 1768. Volymen går fram till 1778 men de sista nio åren har vigda och döda förts i en egen volym, EI:1. Vid första anblicken är volymen ganska rörig men det finns ett knep för att orientera sig bland notiserna.

b2ap3_thumbnail_Lerbo-C-3-1738-1778-Bild-20-sid-17.jpgLerbo C:3 sid 17. Bild från ArkivDigital

Till höger syns tre streck, noterade i varsin kolumn. Överst är slutdelen av en födelsenotis från uppslagets högersida, över Lars Gustafssons och Katarina Larsdotters son Jakob i Ändebol, som föddes den 19 februari 1741 och döptes den 24 februari. Ett streck i första kolumnen anger alltså att notisen gäller ett dop.

Strecket i mittenkolumnen gäller vigseln mellan soldaten Nils Spongberg och änkan Brita Nilsdotter i Västra Vegreds soldatstuga den 24 februari 1741. Söker man efter en vigsel i volymen ska man alltså söka efter streck i mittenkolumnen. Framför allt om man söker på måfå efter en vigsel så snabbas sökandet alltså på om man bara letar efter streck i relevant kolumn och sedan snabbt skummar igenom notisen.
Nästa notis gäller den 82-årige Lars Andersson i Bohammar som avled den 11 mars 1741 och begravdes den 15 mars. Om hans barnbarnsbarn har jag bloggat här. Den tredje kolumnens streck gäller alltså avlidna. Det händer förstås att en notis har flera streck, för ett dödfött barn leder ju till streck både i kolumnen för födda och döda. Före 1860 fanns inga speciella direktiv för om dödfödda barn skulle skrivas in i födelse- eller dödboken eller i båda böckerna utan varje präst fick själv välja. Från 1860 skulle de dödfödda barnen föras in i födelseboken med notering om kön men inte tas upp i dödboken.

Stigtomtas första födelsebok är en udda fågel i sammanhanget. Församlingens första husförhörslängd innehåller noteringar om de barn som föddes i församlingen mellan 1723 och 1742. Ja, i alla fall de flesta, för volymen har skadats under årens gång och en hel del sidor saknas. Här gäller Murphys släktforskarlag nummer 1: om en sida saknas i volymen så är det givetvis just den sida där uppgiften du söker efter fanns noterad som nu saknas. Jag har muttrat några eder över luckorna under årens lopp... Men att volymen är defekt är inte det unika utan att födelseboken är topografiskt upplagd. Efter den egentliga husförhörslängden följer så gårdarna i Stigtomta i bokstavsordning. T ex i Hummelbol föddes Nils Jönsson 25 februari 1738, Margareta Jönsdotter 13 oktober 1739, Anna Andersdotter 5 november 1739 och Petter Jönsson 1 november 1741. Nils, Margareta och Petter var rimligen syskon, men hur passar då Anna in i familjen? För att pussla ihop familjebilderna får man slå upp Hummelbol i husförhörsdelen. Och sedan klia sig i huvudet för att pussla ihop de 37 personer som levde på Hummelbol under de 19 år volymen omfattar. Att kombinera Nils, Margareta och Petter med rätt föräldrar kräver ingen större tankemöda, med Annas föräldrar är svårare att identifiera. Var hon dotter till mågen Anders Eriksson eller till mågen Anders Persson? Och vilka var dessa mågar gifta med?

b2ap3_thumbnail_rla-C-3-1781-1804-Bild-38.jpg
Ärla C:3 bild 38. Bild från ArkivDigital.

Det varierar över tid och från plats till plats vilka uppgifter som tas upp i födelseboken. I framför allt de äldsta födelseböckerna, som ju alltså oftast endast är dopböcker, saknas oftast moderns namn. Notiser som "Den 18 juli döptes Karin Olofsdotter i Ekeby" är vanliga i dessa äldre volymer. Ibland saknas även en hemvist för familjen, särskilt i städerna. Då får man hoppas på en sidhänvisning till husförhörslängden men ibland får man blada densamma för att hitta föräldrarna. Från 1775 skulle barnaföderskornas ålder noteras i de statistiska tabeller som skickades in till Tabellverket. Oftast noterades moderns ålder vid tiden för nedkomsten, en uppgift som dock bör tas med en rejäl nypa salt emellanåt. Ibland angavs ett åldersintervall, t ex att modern var 30- 35 år. Som synes ovan valde prästen i Ärla att i stället ange moderns födelseår. Från 1894 var det obligatoriskt att ange både faderns och moderns födelsedatum i födelsenotisen.

Finns då alla barn med i födelseboken? Det är ju så att barn inte alltid föds när de ska. Ibland har de bråttom ut i världen och ibland inte alls lika bråttom. Emellanåt träffar vi väl alla på ett barn i födelseboken som fötts under föräldrarnas resa från x till y. Det hände också att modern begav sig till en annan ort för att föda mer obemärkt. Min anfader Carl Gabriel Sjöstedt angavs i husförhörslängderna vara född 1789 eller 1790 i Stockholm. Jag satt en stekhet vecka en sommar på Stockholms stadsarkiv och bladade mikrokort över huvudstadens födelseböcker. I många av församlingarna fördes de utomäktenskapliga barnen i separata böcker och jag visste från husförhörslängderna att Carl Gabriel var utomäktenskaplig så jag koncentrerade mig på dessa volymer i de församlingar där barnen var åtskilda efter äktenskaplig börd. Jag hittade inte Carl Gabriels födelse, men mer än 10 år senare, 2012, meddelade en forskare på Anbytarforum att Carl Gabriel Sjöstedt föddes i Sigtuna 22 maj 1790. I födelsenotisen anges modern Maria Sjöstedt vara "fr[ån] Stockholm".

Från 1859  kunde en präst i en annan församling än föräldrarnas hemförsamling få förrätta dopet. Följande år, 1860, fastslogs att om barnet döptes i en annan församling än moderns hemförsamling skulle den präst som förrättade dopet skicka en dopattest till hemförsamlingen, varpå dopnotisen skulle föras in i båda församlingarnas födelsebok.

Var vaksam om barnen är numrerade i födelseboken. Nedanstående uppslag lurade mig i ett par minuter.

b2ap3_thumbnail_Bettna-C-1-1688-1738-Bild-119-sid-115.jpgBettna C:1 sid 115. Bild från ArkivDigital.

Närmast inbindningen på vänster sida börjar årtalet med sekelsiffrorna 17. På nästa uppslag står det 24. Volymen omfattar födda åren 1688- 1739 så givetvis innehåller den barn födda år 1724. Fast här är står 24 för barn nummer 24 fött år 1721. Volymen är skadad och en liten rest av 1:an i 21 är allt som återstår av den inre delen av högersidan. Här är det därför lätt att förse en person med fel födelseår.

Men hur gör man om en födelsebok gått förlorad? Detta problem är tyvärr inte ovanligt att träffa på. Det ersättningskälla som alltid nämns är mantalslängden, dvs att man kan utgå från att ett barn i familjen fyllt 15 år när det dyker upp i mantalslängden. I de äldsta längderna är det inte ovanligt att barnen endast noteras som streck i kolumner utan angivande av namn så det man vet är att år 1717 mantalsskrevs en dotter i familjen. Om tidiga konfirmationslängder finns så ger dessa också en fingervisning om barnens ålder så att man åtminstone kan sätta dem i en korrekt åldersordning. Har man tur finns kyrkoräkenskaper bevarade och är utförligt förda. Det finns fyra händelser som ledde till att pengar skulle betalas till kyrkokassan och som därför kan ge ledtrådar till när den lyckliga tilldragelsen skedde:
barnafadern betalade när hustrun blev förlossad av barnsbörd
barnafadern betalade vid hustruns kyrkogång, vanligen sex veckor efter nedkomsten
efter dopet uppvaktade släkt och vänner familjen under ett barnsöl, där pengar till kyrkokassan samlades in
om barnet föddes lite väl snabbt efter vigseln kunde föräldrarna få böta för otidigt sängalag

I förrgår åkte vi för att hälsa på vårt alldeles nyfödda femte barnbarn, en liten gosse som kanske får heta Isak. Barnbarn utgör ju som alla vet "livets efterrätt", ett aningen slitet uttryck som dock relativt väl beskriver det paket av svindlande lycka, överflödande kärlek och ångestliknande oro, som drabbar varje nybliven far- eller morförälder. 

Far- och morförälder - det var just detta. Till lille Isak är jag således, och för första gången, FARFAR. Till hans lilla kusin på samma bild är jag i stället MORFAR. Vårt rika svenska språk tillåter oss alltså att enkelt och i ett slag beskriva släktskapsförhållanden - en möjlighet som saknas i många andra språk, särskilt i de stora världsspråken, engelska, tyska, franska, italienska, spanska, portugisiska, ryska, japanska och kinesiska. Det isländska språket brukar sägas vara rikt på släktskapsord, men inte heller där hittar jag någon som helst distinktion mellan farfar och morfar etc. i alla fall inte i Google Translate ...

Man skulle kunna befara att den allmänna anglifieringen av vårt språk snart kommer att kunna knuffa undan farfar och morfar till förmån för något i stil med grandpa eller grampa. Men så icke. Farfar och morfar håller stånd och förefaller dessutom vinna terräng. I umgänget med danska och norska vänner tycker jag mig på senare år ha anat spridda försök till att börja använda farfar och morfar, snarare än bedstefar/bestefar, som är de korrekta termerna. Förmodligen är det väl svenskan som "spiller över", när vi nu för en gångs skull har ett överlägset koncept. 

Hur gör man då i alla de länder där man saknar förklarande släktskapsord? I den engelskspråkiga världen krånglar man till det med "He is my paternal grandfather" eller kanske "He is my grandfather on my father's side". I familjekretsen uppfinner man i stället nya ord för att skilja geronterna åt. Ofta är det mormor och morfar som har första tjing på "gramma and grampa" medan farmor och farfar får heta "Pops and Mimmo" eller något i den stilen. Mina släktingar i Texas berättade med stolthet att deras barnbarn döpt om dem till "Boppy and Bammi" medan några unga släktingar i Connecticut med en geografisk knorr kallade sin svenska mormor "Mommo Osby".

b2ap3_thumbnail_Boppy-and-Bammi.jpg

I mitten, Moffa och Mommo Osby, ytterst, Bammi and Boppy, 1972.

Svenskan har också andra utmärkta ord, som fler språk borde ta till sig:

Faster - farbror

Moster - morbror

Systerson - systerdotter

Brorson - brorsdotter

Syssling

Brylling

Pyssling

Måg

Det sistnämnda är en lustig variant, som saknar en feminin motsvarighet. "Svärdotter" ropar ni kanske, men det ordet står ju emot "Svärson". "Sonakvinna" är väl det närmaste vi kommer. I gamla bouppteckningar och domböcker talas det ofta om "syskonebarn", vilket vi idag lätt misstolkar. På den tiden avsåg begreppet "barn till syskon" - d.v.s. kusiner. 

Om vi finge önska oss ännu fler släktskapsord, vilka relationer skulle dessa i så fall beskriva. Jag har några förslag:

GIFTASFASTER och GIFTASFARBROR, respektive GIFTASMOSTER och GIFTASMORBROR, alltså ingifta personer som i kraft av sin partner har blivit "släkt" med oss. Dessa fyra ord är redan hyfsat etablerade, så varför inte permanenta dem.

GAMMELFARFAR etc. Inte bra. Varför inte köra med farfars far eller morfars mor. "Gammel" är otydligt och skapar förvirring kring om den äldre personen verkligen är "Gammelfarfar" eller "Gammelmorfar".

SAMBO är ett idag helt etablerat begrepp. Men hur är det med sambons föräldrar? Är dessa verkligen mina svärföräldrar, och är min sambos bröder och systrar mina svågrar och svägerskor? Det beror kanske på hur väletablerad relationen är, men de flesta skulle nog svara ja på den frågan. På engelska heter företeelsen "Common-law marriage", som verkligen låter antikverat, liksom vi en gång i tiden talade om "Stockholms-äktenskap". 

STYVFAR, STYVMOR och STYVBARN liksom SAMMANBRAGTA SYSKON har verkligen en dålig klang omkring sig. BONUSBARN och BONUSFÖRÄLDRAR låter betydlig trevligare och borde kanske permanentas, varefter BONUSSYSKON, BONUSBARNBARN och BONUSMORMOR naturligt faller på plats.

Så några små knäckfrågor:

Vad kallar man sin mammas tidigare exmake? Är han min "styvfar" trots att vi aldrig har bott i samma hus? 

Och vad händer när min mor gifter om sig på gamla dar... Är den nye maken också min styvfar, trots att jag själv kanske är 50 år gammal med flint och käpp när han kommer in i bilden?

Är en tidigare sambo också att betrakta som exman eller exfru? Eller är hen bara mitt EX?

Hur beskriver man anförlust i löpande tal? Min mormors kusin t.ex. Är hon något till mig? "Gammelkusin"? Här har engelska språket ett krångligt system med "removed" (avlägsnad), som de flesta amerikaner själva går bet på. Min mormors kusin är således "My first cousin, twice removed". Kan man kanske tänka sig "2-stegskusin" eller "3-stegskusin"? Eller, varför inte, "hoppkusiner"?

Tillgången på alla dessa svenska släktskapsbegrepp är en unik språklig rikedom, väl värd att vårda och bevara,

menar

FARFAR

Ibland är det så man vill gråta när man läser i kyrkböckerna. Barn efter barn som dör, och de flesta som spädbarn. Så sorgligt.

Hela familjer kunde utplånas under farsoter och svältår, eller så överlevde bara en eller två i familjen. Värst måste det ha varit för de många kvinnor och män som miste både make och alla barnen och blev ensam kvar. Så outhärdligt.

Jag tänker på den otröstliga modern i Gistad som mist sin dotter, i mitt förra blogginlägg. Och på en familj som miste tre barn i koleran på 1830-talet.

Nyss läste jag boken "Storbasens saga" av Walter Dickson. Det är en roman men bygger på författarens farfars liv. Walter Dickson var född 1916 och dog 1990. Han bodde med sin familj där jag växte upp utanför Falkenberg.

I romanen berättar farfar Per för sonsonen Walter om sin barndom och om sin ungdom. I ett avsnitt handlar det om farfaderns lille son som dör i difteri när han är fem år, Walters fars storebror: "Vad jag sörjde den pojken... Jag hade börjat känna igen mig själv i honom, stark att ta i och stöddig att titta på, men med en blödighet inuti som gjorde att man ändå tog honom varligt. Det var när han dog som jag grät färdigt för hela livet. Jag slog sönder allting i vedboden, högg upp all ved vi hade, högg den på en enda natt... Bröstet växte så att det höll på att sprängas. Det blev ett rum därinne för all gråten."

Själv hade farfar haft tre bröder som dog i scharlakansfeber som små och han blev ensam kvar. Den äldste av bröderna var då sju år.

Men farfar säger också att det var skillnad när spädbarn dog och större barn. När döden tog de riktigt små: "De som man ännu inte hunnit lära känna, de som inte räknades riktigt men som ändå tog mjölk och nattsömn ur modern och som kunde få fram storgrälets farligheter med sitt ylande. Djävlar ligger på lur i var vrå i de tröttkördas trånga hus. Ett sådant dödsfall kunde rädda en familj, ge fattigsolen lite styrka att lysa till livs igen."

Det är en syn på barnadöd som känns främmande för oss idag men som jag också till viss del kan förstå. Vi vet ju att inte alla barn var önskade heller.

I Fors socken i Jämtland dog tio barn under hösten 1856, alla utom ett i mässlingen. Bild från Arkiv Digital, Fors (Z) C:3 (1828-1860) Bild 770 / Sida 131.

Under nödåren dog många, både barn och vuxna. I Vännäs i Västerbotten dog sex barn under februari och mars 1868. Bild från Arkiv Digital, Vännäs (AC) F:1 (1862-1885) Bild 28.

Walter Dicksons farfar och farmor hette Per Larsson och Maria Kajsa Jonsdotter. De fick först tre barn: Per Johan Ludwig som föddes den 23 januari 1886 och Frida Maria som föddes den 3 april 1888 och så Walters far Bror Henning som föddes i januari 1890. Båda de två äldsta barnen dog 1890. Att uppgifterna i romanen inte stämmer exakt med verkligheten har nog sin förklaring i författarens frihet. Familjen bodde i Flor i Mo socken i Gävleborgs län. Senare föddes två barn till i familjen.

Walter Dicksons fars familj i Flor i Mo socken 1884-1890. Bild från Arkiv Digital, Mo (X) AI:18 (1884-1890) Bild 151 / Sida 145.