Konkurser är inte något modernt påfund, de har funnits länge. I en konkurs görs en utredning av tillgångar och skulder. Den kan vara mycket noggrann och innehålla många uppgifter som vi annars inte haft tillgång till idag. Det var vanligt med konkurser, så vanligt att bland andra Bellman skrev sånger om det. Han gick själv i konkurs flera gånger.

På Stockholms stadsarkiv finns en databas som byggts upp i samarbete med Uppsala universitet. Den heter Tidigmoderna konkurser och handlar, som namnet anger, om just konkurser mellan 1687 och 1849. I databasen finns namn på den som gått i konkurs, men också namn på de övriga inblandade. Man hade ofta lånat pengar till varandra i ett utvidgat nätverk och en konkurs kunde drabba hela nätverket. Det görs en bouppteckning med alla tillgångar och skulder, dessutom får den drabbade redogöra för varför han hamnat  i trångmål och inte kunnat göra rätt för sig.

Just nu pågår digitalisering av originalhandlingarna, i framtiden ska det bli möjligt att läsa alla protokoll på nätet. De som ännu inte finns digitalt, finns på Stadsarkivet. Alla konkursakter finns inte bevarade och de kan vara lite krångliga att hitta, men arkivarierna hjälper gärna till. Den speciella terminologin i konkursärenden förklaras till en del på databasens hemsida.

På Facebook, i gruppen Släktforskning, pågår sedan före jul en intensiv diskussion om bruksinspektorn Johan Backmarks öde.  Diskussionen är initierad av en sentida ättling, Mattias Siwertz och hans bror Robert, den innehåller i skrivande stund 621 inlägg. Johan Backmark försvann omkring år 1795, ingen vet vart men ett intensivt letande pågår. Han flyttade runt i Dalarna, Hälsingland, Västernorrland, Värmdö, Ekerö med flera ställen. Bröderna har letat efter honom i många år.

En sökning i konkursdatabasen visade, att Backmark gjorde konkurs i Stockholm 1795. Här fanns en mängd uppgifter i originalet om honom. Flera orter och prominenta borgare på dessa orter var inblandade.  Uppgifterna om personerna och platserna som var inblandade ledde till fler fynd, i arkiv och tidningsnotiser till exempel. Många pusselbitar kunde läggas till i Backmarks kronologi. Men än är han inte återfunnen. Han verkar också ha en namne, som flyttar runt i samma områden, det komplicerar saken.

Diskussionen på Facebook är ett utmärkt exempel på hur man kan dammsuga arkiven efter ledtrådar. Förr eller senare kommer man in på de ”riktiga” arkiven och källor man måste lära sig att läsa. Domstolsprotokoll är inte alltid det lättaste!  Dessutom brukar de arkiv man behöver befinna sig på ett rejält geografiskt avstånd, Backmark verkar pendla mellan Stockholms stadsarkiv och Härnösands landsarkiv. 

Hela frågan om Johan Backmarks liv är ett utmärkt illustration till de snår vi hamnar i som släktforskare och ett exempel på hur man kan använda de mer ovanliga källorna, de som inte finns på nätet än. Om du har möjlighet, läs gärna diskussionen på Facebook!

Vet du förresten var Johan Backmark, född ca 1745-46 finns efter 1795?

Bild: Johan Backmark i konkursdiariet.

SSA, 0138, Magistraten och rådhusrättens arkiv, serie C5a, volym 07, sida 191.

Databasen: http://www.tidigmodernakonkurser.se/

Det är minsann inte bara i Amerika människor försvinner. Även i vårt välsorterade fosterland händer det allt som oftast, i synnerhet på 1800-talet,  att församlingarna tappar bort sina medlemmar, för över dem till ”på socknen skrivna” eller till en särskild obefintlighetsbok. Men ”obefintliga” var de ju sällan. De vistades bara på något annat ställe.  

b2ap3_thumbnail_John-2.JPG

På Röena i Osby socken föddes 1839 31/8 ett gossebarn, som fick det engelskklingande namnet JOHN. Så kallas han för det mesta, även om namnformen JON också förekommer. Fadern var torparen Johannes Pehrsson (1809-1882) från Traryd i Småland och modern Karna Olofsdotter (1813-1867) från Angshult i Osby socken. Hon var f.ö. lillasyster till den smått berömde hovpredikanten och psalmförfattaren Christopher Olofsson Angeldorff  (1808-1866) som jag för några månader sedan bloggade om här på Rötter . 

Torparefamiljen flyttade 1846 till Traryd, där de två yngsta av de fem barnen föddes. Mitt lilla vinterprojekt handlar om att försöka hitta alla ättlingar, ett nog så besvärligt åtagande med tanke på att barnen sprids för vinden. Dottern Mathilda Johansdotter/Nilsson (1850-1932) blev undantaget som bekräftar regeln – henne kunde jag med lätthet följa i kyrkoböckerna. Hon hamnade i Visseltofta där hon bildade familj och blev kvar. Dottern Anna Maria Johansdotter (född 1842) flyttar till Lund och därefter till Danmark, där spåren upphör. Sonen Olof Alfred Johansson (född 1854) blir gardist, vistas några år i Stockholm för att sedan emigrera till Norra Amerika 1883, destination okänd. 

Så var det då äldste sonen, John Johansson. Enligt kyrkoböckerna flyttar han 1861 till Verums socken, där det antecknas att han ”är vid järnvägen”. Sedan upphör alla spår, och några bouppteckningar, där han kunde tänkas vara omnämnd, har inte återfunnits. Men när nöden är som störst är hjälpen som närmast. Sveriges befolkning 1880 presenterar en inhysesfamilj med följande utseende, boende på Ryd Gummegård i Norra Sandsjö:   

Man rycker måhända till en smula inför ”Östersund” – men kanske handlar denna i sammanhanget udda födelseort om ytterligare järnvägsarbete för husfadern.

Men är det verkligen rätt JOHN? År 1839 föds det inte mindre än åtta gossar med det namnet i Osby. I Norra Sandsjö uppges John Johansson vara född 1839 7/8 i Osby, men detta datum kan omöjligen stämma. 31/8 – lite slarvigt skrivet och tolkat från husförhörslängd till husförhörslängd - kan dock med lite god vilja möjligen bli till 7/8. Säger vi. Men fler bevis behövs. De båda första barnen är födda före äktenskapet, som inte ingås förrän 1869 11/4 i Norra Sandsjö. Lysnings- och vigselboken ger dock lugnande besked. Där beskrivs brudgummen som ”Arbetskarlen John Jonsson från Björkeberga i Verum socken, Xstad län” och saken är biff. Det var ju just till Björkeberga ”min” John flyttade 1861. 

Efter 1875 är det rejält svårt att följa familjen. 1897 brinner det nämligen friskt i Norra Sandsjös kyrkoarkiv, varvid 20 års husförhörslängder (1875-1896) blir lågornas rov. Emellertid återfinns hela familjen, Käre John kallas nu stenhuggare, på den utmärkta EMIBAS-skivan såsom utvandrad omkring 1885 från Norra Sandsjö till Norra Amerika. 

Hur hittar man en JOHN JOHNSON någonstans på den väldiga Amerikanska kontinenten?

b2ap3_thumbnail_United-States-Map-3.gif

Är det över huvud taget möjligt?

Fortsättning följer …

Varför gifte sig så många kring jul förr i tiden? På 1900-talet var pingst en populär bröllopshelg, idag är det kanske mer utspritt sommartid. Men på 1700-talet och in på 1800-talet var dagarna kring jul och nyår de populäraste bröllopsdagarna. Detta upptäckte jag nyligen vid forskning i några socknar i södra Värmland. Kanske var det en lokal eller regional tradition. Eller är det vanligt även på andra ställen i Sverige vid denna tid? Jag tror inte att jag sett det så tydligt förut, i alla fall inte som jag minns.

1755 i Silleruds socken. Nästan två sidor med vigslar i kyrkboken. Sju är vigda den 26:e december och sju den 28:e. Bild från Arkiv Digital, Sillerud CI:4 (1733-1756) Bild 28 / Sida 45.

1792 i Gillberga socken. Av årets 23 brudpar är 12 vigda 26-30 december, alltså mer än hälften. Bild från Arkiv Digital, Gillberga CI:4 (1789-1820) Bild 24 / Sida 39.

1825 i Långserud socken. Av årets 22 brudpar är nio vigda mellan jul och nyår. Bild från Arkiv Digital, Långserud EI:1 (1807-1846) Bild 22 / Sida 35. Ett av brudparen är Olof Andersson från Råtakan och Lotta Persdotter från Södra Björketjärn. En vecka senare kunde de gå på bröllop igen, för då vigdes Lottas far änklingen Petter Olsson med Olofs syster Katrina Andersdotter. Far och dotter gifter sig alltså med två syskon. Lotta blir både styvdotter och svägerska till Katrina, som blir svärmor till sin egen bror. Och Olof är både svåger och måg till Petter.

Varför var det så populärt att gifta sig vid denna tid på året? Var det för att släkten ändå samlades till kalas vid juletid och man då ville passa på? Slå två flugor i en smäll? Kanske var det sparsamhet, att det räckte med att ordna ett kalas? Jag kan ockå tänka mig att vår, sommar och höst var mer hektiska arbetsperioder i bondelivet, och därför svårare att hinna ordna med bröllop.

Kanske var det en mer lokal tradition, men som var väldigt stark. Det jag har sett sträcker sig ju över flera decennier, kanske hundra år.

Jag kan inte heller låta bli att fundera över det rent praktiska bekymret för prästen att hinna med alla dessa vigslar. Fem vigslar på annandagen 1825 i Långserud, sju på annandagen 1792 i Gillberga och lika många för prästen på annandagen 1755 i Sillerud. Inga vigslar den 27:e men många den 28:e. Varför inga vigslar den 27:e i Sillerud och Gillberga? Behövde prästen en vilodag den 27 december, efter sin hektiska arbetsdag dagen innan? Idag är det väl ingen som gifter sig på annandag jul?

Det måste ha varit vigslar på löpande band för prästen. Vigdes brudparen i kyrkan? Kanske alla vigdes efter högmässan i kyrkan, direkt efter varandra. Det måste ju ha tagit ett par timmar i alla fall, och blev en lång stund i kyrkan för kyrkbesökarna. Var gästerna med i kyrkan under vigseln? Då måste det ha varit knökfullt. Kanske kom gästerna bara till kalaset hemma på gården efteråt. På 1800-talet ska det ha blivit mer allmänt att man gifte sig i hemmet eller i prästgården. Men så kan det ju knappast ha varit vid denna tid. Prästen kan ju omöjligt ha hunnit fara runt till sju gårdar i socknen samma dag för att viga brudpar, inte med bara häst och vagn som transportmedel.

För dem som levde då måste det ju ha varit självklart med dessa speciella vigseldagar, men jag förstår det inte och undrar. Är det någon som vet?

I januari 2015 valdes Anna Kinberg Batra till ny partiledare för Moderaterna, och under det gångna året har väl ingen missat vem hon är, men vem är hon egentligen – var kommer hon ifrån, och hur ser hennes härstamning ut? Jag bestämde mig för att undersöka hennes förfäder, och det var en hel del intressanta personligheter som dök upp i antavlan.

På mödernet tycks generna vara särskilt goda, för Annas mormors mormor Hilda Nilsdotter (1852-1938) (som man för övrigt hittar tillsammans med maken, kantorn och skolläraren Karl Fredrik Nilsson (1851-1928) i Porträttfynd) blev närmare nittio år gammal, medan mormodern Aino (1913-2006) avled några dagar före sin 93-årsdag. Rekordet innehas dock av generationen däremellan, alltså Anna Kinberg Batras mormors mor och namne Anna Eriksson, f. Nilsson (1878-1982) som man kunde läsa om i Dagens Nyheter den 26 februari 1982:

»Enköpings äldsta invånare, änkefru Anna Eriksson, har avlidit i en ålder av 103 år. Hon föddes i Hults bruk i Östergötland och växte upp i Badelunda i Västmanlands län, där fadern verkade som klockare. Som gift kom hon 1913 till Enköping. Hon arbetade som vävlärare och drev tillsammans med maken en manufakturaffär. I många år var hon aktiv i lottakåren, husmodersföreningen och Vårfrukyrka syförening. Sedan 1965 bodde hon på Ljunggården i Enköping».

Fru Eriksson låter som en driftig kvinna, och just driftighet verkar vara en genomgående egenskap i släkten, särskilt på fädernet. Där finner man bland andra Anna Kinberg Batras farfars farfar, direktör Hilding Kinberg (1874-1940), som var något av en entreprenör och mångsysslare. Minnesrunan i Svenska Dagbladet den 29 mars 1940 avslöjar att han examinerades från Tekniska högskolan 1896, anställdes därefter hos den bekante Gustaf de Laval och grundade så småningom firman Hammar & C:o i Hamburg. Där var han ombud för flera svenska industrier, och förmedlade även en omfattande export från Sverige av järn, stål, cellulosa och papper. År 1917 grundade han firman Kinberg & C:o i Stockholm, som under många år drev exportaffärer och representerade flera tyska fabriker. Han var dessutom en av stiftarna av »Svenska klubben» i Hamburg, och blev också klubbens förste vice ordförande. Svenska Dagbladet avslöjar att Hilding Kinberg »även gjort sig bemärkt som uppfinnare», vad nu detta kan innebära. Han gifte sig för övrigt år 1900 i Hamburg med tyskfödda Margot Rodatz (1880-1971), som alltså är Annas farfars mor.

Hilding Kinberg var son till medicine doktorn och professorn Hjalmar Kinberg (1820-1908), som i unga år var uppbördsläkare på fregatten Eugenie och deltog vid skeppets världsomseling 1851-1853. Han fick då i uppdrag av Vetenskapsakademien att samla ihop zoologiskt material, och lyckades bringa samman mängder av havsdjur och fåglar. Ett par år senare blev han föreståndare och professor vid dåvarande Veterinärinrättningen, och tog så småningom initiativ till inrättningens förvandling till Veterinärinstitutet med ökade resurser och moderniserade läroplaner. Han var även en av grundarna till Svenska veterinärläkareföreningen, stiftade flera ekonomiska företag såsom Kronobergs mejerier och livförsäkringsaktiebolaget Thule, och var enligt Svenskt biografiskt lexikon »känd som ivrig boksamlare och hans böcker fyllde tidvis en stor del av familjens bostad. Han ägde en studentikos humor, var sällskaplig, gladlynt o gästfri». 

b2ap3_thumbnail_Kinbergarna.jpg

Tre generationer Kinberg – fr. v. kyrkoherden Johan Henrik Kinberg (1782-1853), dennes son professor Hjalmar Kinberg (1820-1908) samt slutligen dennes son, direktör Hilding Kinberg (1874-1940), Anna Kinberg Batras farfars far.

Professor Kinberg var son till kyrkoherden i Grönby pastorat i Skåne, kontraktsprosten Johan Henrik Kinberg (1782-1853) och dennes hustru Margareta Lovisa Schlyter (1793-1880). Detta par vigdes i biskopsgården i Lund eftersom brudens halvsyster var gift med biskop Wilhelm Faxe, och modern var för övrigt den bekanta Lovisa (Louise) Maria Hjelm (1754-1850) som i sitt första gifte blev mor till kammarrättsrådet Gustaf Johan Billberg och presidenten Johan Peter af Billbergh, samt svärmor till ovannämnde biskop Faxe. En av bröllopsgästerna var självaste Esaias Tegnér som läste upp en egenhändigt skriven dikt för brudparet:

»Du står vid kullerstoln. Din fria republik förbyts i monarki. Du svär de helga eder och växlar ringarna och rodnar och är lik en ängel, då han ser ur aftonrodna'n neder. Allt går ordentligt se'n. Lyckönskningar och gråt och platta skämt och stoj, som det vid bröllop plägar. Man bryr den arma brud. Man följs till bordet åt, och runt kring laget går den fulla tröstebägar». 

Prosten Kinberg lär för övrigt ha varit »en vacker man att se på men en goddagspilt och tämligen loj såsom pastor», om man ska tro herdaminnet. Hans fädernesläkt härstammar från Kinna socken i Västergötland – därav uttalet på namnet Kinberg – medan modern Juliana Leiditz (född 1759) var född i Göteborgs tyska församling, där hon hade djupa rötter i stadens handelshus på 1600- och 1700-talet. Hennes morfar var vinhandlaren Johan Gercken (död före 1744) vars svärfar var handelsmannen Johan Herman Rosenbusch (1647-1714), i sin tur svärson till den förmögne handelsmannen Sibrant Valck (1632-1681) i Göteborg, som exporterade silver, koppar, järn och brädor samt importerade vin, öl och spannmål.

En professor behövde såklart ett anständigt giftermål, så den ovannämnde Hjalmar Kinberg gifte sig 1859 med den blott sextonåriga adelsdamen Aurora Hammarsköld (1843-1917), som alltså kom att bli Anna Kinberg Batras farfars farmor. Auroras farfar, den kunglige bibliotekarien Lars (Lorenzo) Hammarsköld (1785-1827) har gått till litteraturhistorien som författare, skiftställare och kritiker, och genom både honom och hans fru Johanna Charlotta Gyllenpalm (1782-1848) härstammar Anna Kinberg Batra från ett stort antal historiska personer och adelsätter med namn som Bielke, Gyllenpalm, Leijonsköld, Planting-Bergloo, Koskull, Gyllenstierna, Ulfsparre, Skeckta, Adlerhielm, Strömberg, von Dücker, Patkull, Stake, Gyllensvärd, Fleming, Sparre och Oxenstierna. En av dem var Annas farfars farmors farfars mormors far, friherren och generallöjtnanten samt landshövdingen i Kronobergs län, Anders Koskull (1677-1746) som grundade Kosta glasbruk tillsammans med landshövdingen Georg Bogislaus Staël von Holstein. Glasbrukets namn bygger helt enkelt på de första bokstäverna i grundarnas efternamn, Koskull och Staël. 

b2ap3_thumbnail_Koskull-Anders-1677-1746-e-oljemln-av-Lorentz-Pasch-d-ngaholm-Smland---verste-1717.JPG

 Landshövdingen Anders Koskull (1677-1746), oljemålning av Lorentz Pasch d. ä. (Krigsarkivets porträttsamling).

När man vandrar bakåt längs släktträdets adliga grenar hittar man så småningom Annas farfars farmors farfars mormors farmor Anna Maria Gyllensvärd (1642-1697), och den adelsgenealogiskt intresserade anar kanske åt vilket håll detta släktnamn brukar leda. Denna dam var mycket riktigt dottersons dotter till Erik XIV:s utomäktenskapliga dotter Virginia Eriksdotter (1559-1633), så Anna Kinberg Batra är därmed inte bara ättling i rakt nedstigande led från Erik XIV och Gustav Vasa, utan härstammar även från medeltida celebriteter såsom Knud den helige, Sven Tveskägg, Olof Skötkonung, Birger Brosa, Erik Segersäll, Magnus Ladulås, Erik Plogpenning, Valdemar Sejr, Fredrik Barbarossa, Valdemar den store, Birger Jarl – och inte minst en viss Sankt Erik, som återfinns på Stockholms stadsvapen. 

b2ap3_thumbnail_Erik_XIV_1533-1577_Domenicus_Verwildt.jpg

Erik XIV (1533-1577), oljemålning av Domenicus Verwildt (bild lånad från Wikipedia).

Antavlan innehåller som synes många intressanta och betydelsefulla personligheter, inte minst adel och kungligheter. Man brukar ju dock säga att den som skryter om sin härstamning är som en potatis, eftersom det bästa hos honom vilar under jord – och frågan är om inte Anna Kinberg Batra skulle trumfa alla gamla kungar och riksråd om hon gick och blev Sveriges första kvinnliga statsminister?

PS. Anna Kinberg Batras antavla finner man här.

När jag häromdagen råkade säga så, insåg jag plötsligt att jag inte visste vad en ”kutting” var för något? Raskt in på Google och Nordiska Museets förklaring: 

En kutting är ett mindre träkärl, främst för förvaring av våta varor. Ett annat ord för kutting är kagge. 

Ingressbilden föreställer just detta, en brännvinskutting av brunbetsat trä från Unnaryds socken, Småland. [Foto: Peter Segemark, Nordiska museet].

Men så var det då själva uttrycket. Nordiska muséet igen: 

"Vända på kuttingen" är att försöka se saker i ett nytt perspektiv, genom att vända upp och ner på invanda tänkesätt och föreställningar. Det har också betydelsen av att skaka om och vända upp och ner på brännvinstunnan för att få veta om det finns något kvar och för att få ut de sista dropparna.

Är det inte just detta som definierar en duktig släktforskare när han eller hon kör fast; Förmågan att se forskningsproblemet ur en mängd olika synvinklar och inte ge sig förrän varenda källa, varenda möjlighet, har prövats. 

I min ständiga jakt på försvunna emigranter får jag ibland ta till okonventionella metoder, gissningar och vilda hypoteser. Det amerikanska källmaterialet är ofta utomordentligt dåligt och opålitligt. Emigranternas nya namn, eller amerikaniseringar intill oigenkännlighet av de ursprungliga, utgör ofta oöverstigliga hinder, för att inte tala om frånvaron av exakta födelsedatum. Ändå går det nästan alltid att rätt identifiera varje svenskfödd person i USA – detta genom en kombination av svenska och amerikanska källor, en smula intuition och genom att vända på kuttingen ... 

I förra veckan fick jag en fråga från en svenskättling i New York: Varifrån kommer mina svenska förfäder; Hugo Abrams (1847-1917) och Josephine N.N. (1853-1929)? Ledtrådarna är få och motsägelsefulla:

b2ap3_thumbnail_Hugo.JPG

1900 års folkräkning (Census) placerar familjen i Brooklyn, King Co, New York.

HUGO ABRAMS uppges vara född i Sweden i juli 1847, samt ha anlänt till USA 1875. Hustrun JOSEPHINE, också född i Sweden, skall ha varit född i juni 1853 och anlänt samma år. De har varit gifta i 20 år och har haft 9 barn, varav 6 fortfarande lever. 

I 1910 års Census finns familjen fortfarande i Brooklyn. Nu uppges de heta ABRAMSON, mannen skall vara 62 och hustrun 56 år gamla. Han skall ha immigrerat 1879, hon 1880. 

På Familysearch.org återfinns Hugo Abrams dödsnotis – han avlider 1917 8/11 i Brooklyn, uppges vara född 1847 i Sweden med föräldrar vid namn JOHN ABRAMS och FREDA NEILSON. http://italiangen.org/ har ett utmärkt dödregister, där en Josephine Abrams finns med såsom avliden 1929 26/9 i Queens county, 76 år gammal. Några av barnen återfinns i ett födelseregister för New York hos Familysearch.org, och där får man veta att Josephines flicknamn skall ha varit OLENE, eller OLEIN. Kan det vara Olin, tro, eller kanske Åhlén? 

Så långt Ystad Allehanda … 

Hur ser det då ut i det svenska materialet. Finns det någon tänkbar HUGO ABRAHAMSSON eller någon möjlig JOSEFINA i Emibas eller Emiweb? Kanske! 

Emibas har en MARIA JOSEFINA ANDERSSON *1853 18/6 i Krokek – utvandrad 1874 från Norrköping/Johannes till Norra Amerika. Emihamn säger att hon är på väg till New York. Hennes syskon heter alla Andersson och Andersdotter – men en syster får som gift namnet ”Dahlberg Alin”. Säkert en tillfällighet, men ALIN låter misstänkt likt OLENE …

Emibas har också en JOSEFINA CAROLINA OLAUSDOTTER *1853 23/1 i Barkåkra (L) som 1875 utvandrar därifrån till Norra Amerika. Emihamn tiger om destinationen. Olausdotter och Olausson kan bli OLSON i Amerika eller, varför inte, OLIN/OLENE. Josefina har kanske en bror eller syster i Amerika som tidigt myntat det nya efternamnet och givit det åt sin syster? 

Och så var det HUGO (Abrahamsson?) – var skall man börja leta efter honom. Namnet Hugo är rätt ovanligt vid denna tid och Emibas/Emihamn har inga riktigt bra kandidater. Det finns faktiskt en Hugo Bernhard Heinrich Hildebrandt, född i juli 1848, som 1879 utvandrar från Stoby till Schlesvig-Holstein, men njaeeeh … Varför skulle en Hildebrandt börja kalla sig Abrams. Långsökt! 

Spekulationer, spekulationer! Men vad skall man ta sig till när källorna är motspänstiga? 

Man får helt enkelt vända på kuttingen! 

b2ap3_thumbnail_Kuttingen-vnd.jpg

För mer än 20 år sedan, efter att jag hållit ett föredrag om emigrantforskning, blev jag kontaktad av en medlem i vår lokala släktforskarförening. Hon berättade om sin gammelmoster, Augusta Matilda Wetterlind, född 1864 i Tiarps socken utanför Falköping, som 1889 emigrerade till Amerika. Inom släkten hade det funnits gamla amerikabrev och kort, men allt sådant hade vid något tillfälle eldats upp, så som obegåvade och fantasilösa släktingar gärna gör efter ett dödsfall. Några få ledtrådar fanns det. "Emigranten populär" meddelar att Augusta hade köpt biljett till Maplewood, NJ, men vid kontroll av denna uppgift i originalkällan kunde man konstatera att NJ var ändrat till MASS, alltså Massachusetts, där det också finns ett Maplewood, liksom i närheten av St Paul, Minnesota. Det blev att söka på alla tre ställena, överallt med lika klent resultat.

När jag fick frågan, tänkte jag en smula övermodigt att: "Det där skall jag väl kunna fixa" ... men se, det kunde jag inte. Ogifta kvinnor som emigrerar är ibland hopplöst svåra att återfinna. Till att börja med arbetar de kanske som hembiträden och liknande, snart nog flyttar de och/eller gifter sig och byter namn. Genom åren har jag av och till träffat på föreningsmedlemmen i fråga och varje gång har jag då kommit att tänka på "Moster Augusta", fått dåligt samvete och sedan gjort nya tappra försök. Ibland har det kommit helt nya källor på nätet, folkräkningar, vigselregister, gravregister o.s.v. som jag då genast testat mot namnet Wetterlind eller mot kombinationer av Augusta och Sweden och 1864/1889. Utan framgång!

Så blev det nyårsafton 2015, och i väntan på 12-slaget unnade jag mig ett par timmar vid datorn. Ancestry.com har, liksom många andra genealogiska aktörer, miljoner uppgifter från enskilda släktforskare, som skickat in sina utredningar och Gedcom-filer. Kvaliteten på dessa stamtavlor och släktutredningar är ofta oerhört bristfällig och det brukar krylla av fel. Dock hittar man emellanåt spännande ledtrådar och uppgifter, som man med traditionella metoder annars svårligen skulle kunna leta sig fram till. Jag gick in på avdelningen Public Member Trees och skrev in: Wetterlind. Ett antal träffar kom upp, samtliga ointressanta och sådant jag vid tidigare besök redan observerat. Numera finns det emellertid i sökmenyn en sorts "kvalitetsförsämrare", där man själv avgör hur exakta träffarna behöver vara.

b2ap3_thumbnail_Spaken-2.JPG

Jag drog helt sonika spaken för namnet Wetterlind rejält åt vänster och upp kom en rad nya träffar; Westerland, Westerlind o.s.v. men också WATERLAND. Väldigt "tyskt" hinner jag tänka innan jag får upp själva folkräkningen (Census) för Jersey City, NJ, 1900 och finner mig stirra på följande notis:

b2ap3_thumbnail_1900-DAHLE-trimmad.jpg 

Denna Augusta Dahle - i alla andra folkräkningar heter familjen DALE - är alltså född i Sverige omkring 1866. Hon skall ha varit gift i fem år och har två barn, födda 1895 och 1898, som båda lever. Det finns också två styvbarn i familjen. Eftersom folkräkningen alltid utgår ifrån husföreståndaren, i det här fallet mannen, borde dessa väl vara hennes barn i ett tidigare gifte, men eftersom Augusta uppges ha fött endast två barn, är de förmodligen hans. 

Uppgiften om Augustas flicknamn förekommer en enda gång. Det är när dottern Lillian går med i Social Security och måste uppge föräldrarnas namn: AUGUSTA WATERLAND står det hur tydligt som helst. Men detta är en transkription, originalet ser vi inte, och därför är det mer än troligt att det egentligen står WETERLIND eller något åt det hållet. Läs om denna nya resurs i min blogg från den 27 juli 2015: NYTT LIV I DÖD DATABAS http://www.genealogi.se/blog/entry/nytt-liv-i-doed-databas

Är det då rätt "Moster Augusta" jag nu efter alla dessa år har lyckats hitta? Förmodligen! Jersey City, där familjen Dale bodde, ligger bara en fjärdingsväg från Maplewood, NJ, dit ju Augusta tänkte sig. Det mesta talar således för att jag är på rätt spår, men än så länge har jag inte lyckats få död på vare sig Augusta eller hennes man. Helt säker blir jag inte förrän jag har fått tag på en dödsattest och/eller en dödsruna från tidningen eller kanske en gravstensuppgift. Där bör det finnas så mycket detaljer att allt tvivel vittrar sönder. New Jersey har inte särskilt många sådana resurser på nätet, varför jag får förlita mig på gamla metoder; brev (minns ni dem?) eller ombud. Däremot har det gått utmärkt att följa Augustas barn framåt i tiden och via dödsrunor hos Genealogybank.com har jag också hittat barnbarn och barnbarns barn. De senare är flitigt företrädda på Facebook och till sist var det en av ättlingarna som svarade. Nu går jag här i väntans tider. Kanske vet de mer om Augusta, när hon dog t.ex. och var hon ligger begravd.

Spännande!

Lästips:  Resor med moster Augusta av Graham Greene (1969)

b2ap3_thumbnail_Resor.JPG

God fortsättning på det nya släktforskaråret!

Nu är tiden för årskrönikor och sammanfattningar men också för att blicka framåt på det kommande året. Jag ansluter mig till skaran och har funderat på vad jag lärt mig under det år som nyss tagit slut. Och vad av detta som kan vara intressant för er andra släktforskare.

Man blir aldrig för gammal för att lära sig nytt, det är min tes i livet. Med dagens ständiga tekniska utveckling är det bara att gilla läget och se till att lära sig det nya. Det håller hjärnan i trim.

Något som jag verkligen fått upp ögonen för och lärt mig mer om är forskning i domstolsarkiv, tack vare att jag producerat Släktforskarförbundets handbok om domstolsforskning. Claes Westling, förste arkivarie vid Landsarkivet i Vadstena, har skrivit boken och tagit fram de flesta bilder. Mitt arbete består i att jag gjort en bok av hans arbete, dvs framför allt layout men också korrekturläsning. Det innebär att jag på ett tidigt stadium tagit del av texten, läst den flera gånger och under hand insett vilken fantastisk skatt vi har i våra domstolsarkiv. Tack vare den nya kunskapen har jag nu i vinter t ex hittat lagfarter på släktfastigheter jag annars inte skulle hittat.

Före jul forskade jag om min ene sons svärmors släkt, ett forskningsresultat som hon fick i julklapp. Då lärde jag mig en hel del nytt om borgare och burskap. I hennes släkt finns flera borgare i Malmö stad på 1700-talet. De flesta var skomakare men det finns också en krögare och en bagare. För att kunna skriva släktberättelsen har jag tagit reda på vad som gällde för att man skulle få burskap och lite om hur det borgerliga livet i den tidens städer kunde se ut. Stadsfolks historia kände jag tidigare knappt alls till, eftersom min egen släkt och de flesta andra jag släktforskar åt kommer från landsbygden.

Det här gav mycket intressant ny kunskap. En hel del dokument från städerna finns avfotograferade hos Arkiv Digital, och blev en ny källa till kunskap. Här hittade jag t ex borgarförteckningar. För Malmö hittar man dessa under Magistratens arkiv. Ett exempel:

I borgarförteckningen från Malmö 1770 ser vi att Andreas Borg är bryggare. Han har blivit upptagen i bryggarskrået 1739 och äger hus nummer 602 i den då ganska lilla staden Malmö. Bild från Arkiv Digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 227.

Går vi till husförteckningen i samma volym ser vi var Andreas Borg hade sin fastighet, nämligen på södra sidan av Stora torget. Han bebor själv fastigheten, enligt denna förteckning. Exakt vilket hus det är han äger vet jag inte, kanske finns det någon karta från denna tid bevarad med husnumren noterade? Bild från Arkiv digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 197.


Även städernas räkenskapshandlingar kan ha information om enskilda invånare. Som exempel har jag sett i Västerviks skattskrivningslängd som finns i rådhusrättens och magistratens arkiv. Ett exempel:

Detta är en skattskrivningslängd från Västervik 1813. Förre handelsbokhållaren Holm, boende i Norra kvarteret nr 1,  betalar skatt för hustruns bruk av siden men har själv avsagt sig brännvin och tobak och slipper alltså skatta för det. Om jag tolkar detta rätt. Styrman Lindholms änka är befriad från mantalsskatt och är 65 år gammal. Bild från Arkiv Digital, Västervik rådhusrätt och magistrat HVa:128 (1813-1813) Bild 140.

2015 inledde jag med att efterforska min fars två morbröder som emigrerade till Amerika. Vi i släkten visste inte mycket om deras öden i USA, inte mer än att de skulle ha bosatt sig på var sin kust. Bland det jag lyckades få fram är uppgifter om att detta stämmer, men jag hittade mycket mer. Var de bott och arbetat, om deras amerikanska medborgarskap, om deras äktenskap och om den enes son. Då lärde jag mig mycket om emigrantforskning.

Det har jag haft god nytta av i efterforskningen om andra emigrerade släktingar på min mors sida, som jag delvis kunnat kartlägga efter deras emigration. Det finns en hel del emigranter i min släkt, både på min fars och min mors sida.

Detta har också fört med sig att jag fått kontakt med nutida släktingar i flera av dessa släktgrenar, vilket är väldigt roligt. Kanske kan jag säga att jag lärt mig att inte vara rädd för att ta kontakt med tidigare okända släktingar. Fast det har jag nog aldrig varit rädd för.

Släktforskning kan ge så väldigt mycket givande nya kontakter, inte minst med andra släktforskare. Något som jag kommit att uppskatta allt mer är just denna samverkan med andra släktforskare. Här i Västervik har vi en mindre skrivargrupp, som jag berättat om tidigare, och den har kommit att betyda allt mer för mig. Jag är också med i en lokal släktforskargrupp där vi ständigt förkovrar oss, främst i att läsa gammal handstil genom gemensamma ansträngningar men också en massa annat. Detta innebär att jag inte bara sitter ensam på kammarn med mitt resultat utan diskuterar det med andra, som är lika nördiga som jag.

Mitt bästa råd till er andra släktforskare inför det nya året är nog att samverka mer. Bilda skrivargrupper, forskargruppper, läsargrupper mm! Det kan starta som en enkel studiecirkel i din lokala förening och trivs ni ihop så fortsätt. Man lär av varandra, hela tiden.

Ett gott nytt forskarår, det hoppas jag att ni alla får.

Bild: Carnival Films/ITV

I fem välsignade år har vi nu fått följa familjen Crawley och deras tjänstefolk på Downton Abbey. Vi upplever det som om vi alltid känt dem, de har blivit våra vänner och avlägsna släktingar. Med spänning har vi, vecka för vecka, suttit klistrade framför apparaten och följt varje avsnitt, skickligt ihopkomna av Julian Fellowes och hans medarbetare. Lidit med våra favoriter, retat oss på busarna och skrattat åt de många dråpliga situationerna. Men framför allt har vi imponerats av detaljrikedomen, förmågan att återskapa en försvunnen värld, såväl i mode och möblemang som i seder och bruk, traditioner och sentiment. Och imponerats av de många briljanta skådespelarinsatserna.

b2ap3_thumbnail_Forsyte.jpg

Downton Abbey följer en tradition av Brittiska dramaserier, med påkostade miljöer och elegant kostymering. Visst minns vi väl Forsytesagan (1967) eller Herrskap och Tjänstefolk (1971-1975), den senare i samma genre, om än något mer burlesk, som Downton Abbey, och där man får följa både herrskapet där uppe och tjänstefolket i källarvåningen. För att inte tala om alla dessa superba filmatiseringar av Charles Dickens romaner, Oliver Twist, David Copperfield, En Julsaga, Nicholas Nickleby och Bleak House, för att nu nämna några.

b2ap3_thumbnail_Upstairs-Downstairs.jpg

Är det då bara engelsmännen som kan producera goda släktkrönikor och kostymdramer? Visst inte! Våra grannar i sydväst, danskarna, har visat enastående talanger på just detta område, och givit oss oförglömliga TV-upplevelser som Matador (1978-1982), Krönikan (2003-2006) och 1864 (2014). Men även vi svenskar kan understundom få till cineastiska högtidsstunder; Wilhelm Mobergs Utvandrarsvit (1971-1972) och Raskens (1976) till exempel, samt den just nu aktuella Fröken Frimans krig. Alla svenskar, åtminstone vi som fyllt 40 eller mer, känner sin Karl-Oskar och Kristina, sin Raskens, Ida, Klang och Nergårds-Anna, och nu Dagmar Friman. De har blivit en del av det som brukar kallas det immateriella kulturarvet. Och ändå handlar det ju bara om påhittade personer och miljöer.

b2ap3_thumbnail_Matador.jpg

Det slår mig, att vad vi släkt- och hembygdsforskare skulle behöva är en smula hjälp och vägledning i hur man översätter våra torra tabeller och våra döingar till ett formspråk som vår omgivning och inte minst våra barn och barnbarn kan ta till sig. Skrivarkurser, till exempel, eller guidning i hur man skapar spännande bildspel eller små enkla filmberättelser där våra förfäder får spela huvudrollen. Vem kan lära oss hantverket kring detta? Vem kan inspirera oss till att våga försöka? Agneta Ulfsäter-Troell och Marianne Söderberg imponerade 1992 stort med sin Famna livet, en släktkrönika baserad på gamla återfunna brev med antydda miljöer och dramatiseringar i bakgrunden. Uppföljaren hette Drottning av Sverige (1997) och även den mycket uppskattade TV-serien Din släktsaga (2003-2005) byggde på ett liknande koncept.

b2ap3_thumbnail_Sophie_0.jpg

Våra forskningsresultat är värda ett bättre öde än att, i bästa fall, hamna i ett bibliotek eller arkiv. De behöver luftas, vädras, bearbetas och avnjutas på moderna sätt. Som familjens och släktens egen krönika i en kombination av bilder, små filmsekvenser, uppläsning av spännande brev eller rättegångsprotokoll och, varför inte, lite drama här och var. 

Som i Downton Abbey.

Så här i helgtid är det inte fel med lite tankegympa. För några veckor sedan hittade jag en uppgift mina elever fick brottas med för många år sedan. Varför inte komplettera med några mer genealogiskt inriktade frågor och fundera på hur jag själv skulle besvara frågorna, så sagt och gjort! Många fruktansvärda händelser har förstås inträffat i världshistorien, så jag har valt att begränsa mina val till sådant som direkt påverkat befolkningen i Sverige. Hur skulle DU svara? b2ap3_thumbnail_God-jul1a.jpg

Motivera dina val bland nedanstående:

• Om du kunde förändra en historisk händelse, vad skulle du vilja ändra? Hur?
• Vilken historisk händelse skulle du vilja ha upplevt?
• Vilken historisk person skulle du vilja träffa?
• Nämn en historisk händelse som du inte vill ändra utgången av!
• Nämn en historisk händelse som du definitivt inte skulle vilja vara med om.
• Vilken händelse påverkade dina förfäder mest? Varför?
• Du får möjlighet att träffa en av dina anor. Vem väljer du? Vad vill du diskutera med honom/henne?

Om du kunde förändra en historisk händelse, vad skulle du vilja ändra? Hur?

Ganska enkelt val för en självupptagen släktforskare. Arkivbränder är ju ett gissel, så mitt val faller nog på slottsbranden på slottet Tre Kronor 1697 då en stor del av dåvarande Riksarkivet blev lågornas rov.

Vilken historisk händelse skulle du vilja ha upplevt?

Jag har från barnsben varit intresserad av teknikhistoria, vilket säkerligen är en följd av att vara uppvuxen i en bil- och transportokig familj. Även om jag inte begriper så mycket av de mekaniska finesserna är det ändå fascinerande med alla dessa tekniska prylar som förändrat sättet vi färdas på. Så jag skulle nog allra helst vilja ha varit med den dagen den första järnvägslinjen öppnade i Sverige. Det måste ha varit en både skrämmande och omvälvande upplevelse att se dessa stora järnvagnar färdas framåt i en överväldigande hastighet!

Vilken historisk person skulle du vilja träffa?
Den person som nog haft störst inflytande på Nyköpings historia är hertig Karl, mer känd som Karl IX. Det vore förstås väldigt spännande att få träffa honom, men mitt val faller på hans utomäktenskaplige son, Karl Karlsson Gyllenhielm. Det som framför allt fascinerar mig är de över tio år han tillbringade under svåra umbäranden i polsk fångenskap, hos sin kusin Sigismund. Med bojor som band hans händer och fötter i en iskall fängelsehåla fyllde han  dagarna med att översätta psalmer, och när han väl blev frisläppt förefaller han inte ens ha varit bitter över hur han behandlats. Tvärtom behöll han de bojor han burit i över ett decennium, och de pryder också hans gravplats i Strängnäs domkyrka. Innan fångenskapen hade han fått en ädlings uppfostran, besökt stora delar av Europa och som skulle kunna berätta om dåtidens krigskonst och sina intryck av 30-åriga kriget. Plus säkert en hel del smaskigt hovskvaller för den som är lagd åt det hållet!

Nämn en historisk händelse som du inte vill ändra utgången av!

Hm, det beror lite på definitionen av "historisk händelse". Jag behöver nog blicka utanför Sveriges gränser för att besvara frågan. För 70 år sedan tilldelades Alexander Fleming tillsammans med Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey Nobelpriset i fysiologi eller medicin för upptäckten av penicillinet. Det började med slarv i Flemings laboratorium varefter Chain och Florey hjälpte till att "rena" penicillinet för medicinskt bruk. Utan penicillin skulle nog inte den här bloggen ha blivit skriven så mitt själviska val faller på upptäckten av en stundtals livräddande medicin.

Nämn en historisk händelse som du definitivt inte skulle vilja vara med om.

Det är inte helt lätt att välja. Jag har aldrig känt mig lockad av tanken att uppleva digerdöden eller någon efterföljande pestepidemi. Häxhysterin på 1600-talet var säkert både förvirrande och skrämmande. Om jag stannar kvar i mitt kära Sörmland så drabbades landskapet inte särskilt svårt av pestepidemin 1710- 1711, och inte heller av häxhysterin några decennier tidigare. Däremot härjade hungersnöd på 1690-talet, så det blir också mitt val.

Finns det någon historisk person som du inte skulle vilja träffa? Vem?

Jag vet faktiskt inte. Med ett internationellt perspektiv finns mängder av verkligt otrevliga typer. De vore säkert intressanta att studera ur ett psykologiskt perspektiv men jag skulle verkligen inte vilja träffa dem. Jag betvivlar att Karl XII och jag skulle ha särskilt mycket att prata om, och skulle vi ses fick det väl ske i något spartanskt fältläger vilket låter rätt kallt och eländigt. Fast det kunde samtidigt vara ganska intressant att få veta hur han faktiskt var, om nu ett kort möte skulle kunna visa det. Bara jag slipper frysa häcken av mig på köpet.

Vilken historisk händelse påverkade dina förfäder mest? Varför?

Den händelse som troligen var mest skrämmande var säkerligen när ryssarna anföll stora delar av Östersjökusten sommaren 1719. Enligt Runtunas vigselbok snabbades en vigsel på så att socknens män kunde bege sig in till Nyköping och hjälpa till med stadens försvar. När ryssarna väl jagades bort från staden återstod bara tre byggnader och spåren efter härjningarna syns i många år i källorna.
Fast egentligen bör väl även här några medicinska upptäckter inta ledande positioner, och nummer ett torde vara införandet av smittkoppsvaccinationer.

Du får möjlighet att träffa en av dina anor. Vem väljer du? Vad vill du diskutera med honom/henne?

Det är ett alldeles för enkelt val att plocka ett av de mer intrikata stoppen i antavlan. Mitt val faller i stället på en ana som jag vet tillräckligt mycket för att kittla min nyfikenhet. Egentligen var han nog en ganska tråkig individ, men Olof Persson borde kunna berätta om livet på den sörmländska landsbygden.
Olof Persson döptes 2 januari 1670 i Speteby, Lerbo, och var son till Per Olofsson (1641 ca- 1708) och Brita Eriksdotter (1646 ca- 1713). 1693 blev Olof dräng hos Erik Olofsson och Karin Larsdotter i Banninge i Floda. Det är här det blir en aning förbryllande. Olofs föräldrar ägde sin gård i Speteby, och hans arbetsgivare ägde flera gårdar och gårdsandelar: i domböckerna byter Erik och Karin andelar fram och tillbaka. Det är ganska burgna bondefamiljer det handlar om, så varför fick Olof ingen lön under de fyra år han var dräng i Banninge? Löneförhandlingar var nog inte hans starka sida, men efter fyra års lönlöst slit vann han prinsessans hand. Prinsessan i det här fallet hette Brita Eriksdotter och var dotter i Banninge. Fick Olof ingen lön för att visa hur pålitlig han var? Blev de kära i varandra eller var det ett resonemangsparti för att de kom från jämbördiga familjer?
Nåväl, Olof Persson och Brita Eriksdotter gifte sig 7 november 1697 i Floda och fick fyra barn i ganska snabb följd, vilket tyder på att Brita inte var purung vid vigseln. De levde till synes en helt vanlig stillsam tillvaro på den sörmländska landsbygden. Men i domböckerna framträder deras kaotiska vardag: Britas bror Olof Eriksson var en rättshaverist med klara sociopatiska drag vars livsuppgift var att krossa Olof Persson och ensam få allt arv efter föräldrarna. Han var ju trots allt ende sonen. Ende överlevande sonen i alla fall, och Olof mindes nog heller inte så mycket av den äldre brodern Lars som drunknande som 15-åring år 1692 när Olof bara var 6 år gammal. De fem systrarna var ju flickor och inte värda ett vitten, tyckte Olof E. Speciellt inte Brita och hennes make Olof.
Olof P levde efter vigseln 1697 med sina svärföräldrar och flyttade 1702 med dem från Banninge till Österby. 1720 sålde han sin andel i fädernegården Speteby till brodern Per Persson och gav som den plikttrogne svärson han var pengarna till sina svärföräldrar. De använde pengarna till att köpa en större andel i Karin Larsdotters släktgård i Söder Granhed, och gav sedan hemmanet i Söder Granhed till sonen Olof E. Detta var inte tillräckligt för Olof E som ju menade att han borde få ärva allt; både gården i Söder Granhed och gården i Österby samt allt lösöre. För att bevisa att han hade rätt försökte han övertala föräldrarna att vittna för hans sak. Han hotade dem, och både Olof E och hans hustru Karin Olofsdotter slog föräldrarna flera gånger för att få dem att göra som Olof E ville. Konflikten hade nog flera bottnar:
"Lades ad acta en förlikning upprättad emellan bonden Erik Olofsson i Österby och Floda socken samt dess son Olof Eriksson hvilkens begärda äktenskap med Olof Larssons dotter i Julesta Karin Olofsdotter föräldrarna sökt hindra, men nu omsider giva därtill samtycke, önskandes sonen lycka och välsignelse uti dess äktenskap.
Resolverades: I så beskaffat mål kan Olof Eriksson i herrans namn efter föregången lysning träda i äktenskap med pigan Karin Olofsdotter så framt icke något annat är som deras giftermål är till förfång och hinder" (Strängnäs domkapitel, Protokoll med bilagor, AI:17 1708-09-23 § 20, sid 280. I protokollet kallas Karin för Larsdotter).

De åldriga föräldrarna var förtvivlade. 1727 blev situationen akut. Föräldrarna satt på undantag och Olof E hade lovat att försörja föräldrarna med spannmål. Eftersom de inte gjorde som han ville, struntade han i överenskommelsen och lät föräldrarna svälta. För att bevisa att han var den rätta och ensamme arvingen pepprade Olof E Oppunda häradsrätt med dokument som skulle bevisa hans ståndpunkt. Gång efter gång blev han överbevisad med förfalskningar men fortsatte att bråka och släpade Olof P eller föräldrarna till i stort sett varje ting i 40 års tid. Det är förstås en genealogisk guldgruva men måste ha varit en mardröm för den inblandade familjen. Fadern Erik Olofsson dog 1732 och modern 1734 men tvisten fortsatte. När så Olof Persson föll av en yr häst och bröt nacken 24 november 1735 blev Olof E överlycklig. Det är här han framstår som en verklig sociopat, för när han träffar systern Brita beklagar han inte sorgen över hennes makes hastiga frånfälle, utan viskar hånfullt i hennes öra att om hon inte gör som han vill så kan hon gå samma öde till mötes som sin make.

Det jag framför allt vill diskutera med Olof Persson är om hans svåger Olof hade några goda sidor över huvud taget. I domboken framträder bilden av en mycket sjuk människa. Hur var det att leva med denne hatiske och våldsamme man i familjen? Varför skrev svärföräldrarna ett testamente 1720 där de överlämnade huvuddelen av sina tillgångar till Olof Persson och Brita Eriksdotter? Och varför arbetade han i flera år utan lön? Varför fick svärföräldrarna hans arv? Var det en muta till hans sociopatiske svåger Olof E? Även fast jag känner till grunddragen i Olof Perssons liv finns det alltså flera frågor jag aldrig lär få något svar på. Det är en av anledningarna till att släktforskning är så fascinerande!

Under hela mitt släktforskarliv har jag letat efter min farfars farfars farfars far. Det har funnits ett förargligt gapande hål i antavlan då jag inte kunnat hitta vem som var far till båtsmannen Olof Wiberg, född 1762. Ända tills förra fredagen då denna min största släktforskargåta förvandlades till en av mina största släktforskarupplevelser… Men låt oss ta det från början.

b2ap3_thumbnail_OWIberg.png

Olof Wiberg står konsekvent antecknad med födelsedatumet 16/8 1762.

Redan för 20 år sedan kom jag i min släktforskning tillbaka till min farfars farfars farfar som bodde i Skön socken utanför Sundsvall, Men det har, trots ihärdiga försök, varit stört omöjligt att finna var han kom ifrån. Olof Wiberg var båtsman (soldat till sjöss) vilket inte gör det lättare, då båtsmän ofta rekryterades från andra delar av landet, t ex Stockholm eller Dalarna. Och dessutom gavs de nya namn, så Wiberg var säkert ett båtsnamnsnamn och inte hans släktnamn (om han nu hade något). Jag hade dock ett hyfsat utgångsläge då det fanns ett tydligt födelsedatum. Han skrevs konsekvent i alla husförhörslängder som född 1762 16/8. Alltså letade jag i församling efter församling efter en Olof född detta datum. Sökningen utökades till församlingar allt längre bort från Sundsvall men utan framgång.

Att se efter vilka som stod fadder vid dopet för en persons barn brukar ofta kunna ge ledtrådar till var hen kom ifrån, men inte heller här kunde jag hitta några ledtrådar värda att följa.

Jag hade förstås följt Olof framåt i husförhörslängderna tills han avled, men kom på att jag glömt att titta i dödboken (slarvigt av mig…). I dödboken stod Olof snyggt och prydligt antecknad. Men nu med namnet Nordlund!. Vad var nu detta? Varför hade han plötsligt fått ett nytt namn efter alla år som Olof Wiberg? Detta kändes som en viktig ledtråd och jag bestämde mig för att leta igenom alla sidor i husförhörslängden för tiden innan Olof blev båtsman. Det blev många sidor att gå igenom, men till slut dök det upp en ensam Olof Nordlund i byn Älva på Alnön, född 1762 . Inget yrke fanns antecknat men jag sökte rätt på mantalslängden för Alnö socken och där fanns han skriven som reservbåtsman.

b2ap3_thumbnail_ONorldlund.png

Okej. Så Nordlund var uppenbarligen hans släktnamn och han fanns i trakten innan han antogs som båtsman. Men var kom han ifrån? Jag kunde följa honom i mantalslängden tillbaka till 1785, men där slutade alla spår. Och inte heller fanns det någon passande släkt Nordlund inom en 30 mils radie.

Hoppet är ju som bekant det sista som överger släktforskaren, så jag började gå igenom alla församlingar igen. Men nu övergav jag födelsedatumet 16/8 och letade istället efter alla tänkbara Olof som var födda någon gång under 1762-63. Många Olof fanns det och jag följde dem alla tills de antingen gifte sig eller dog… Bland dem alla hittade jag bara en som jag kände var en tänkbar kandidat, en Olof som föddes 11/11 1762 i Nora socken som son till en strandfiskare vid namn Olof Norström. Denne Olof flyttade från socknen 1779 utan några spår.

b2ap3_thumbnail_ONorstrom.png

Långsökt, men strandfiskaren Olof Nordström kunde möjligen vara min farfars farfars farfars far.

Nu satt jag alltså med två personer framför mig:

Olof Nordlund, född 16/8 1762, okänt var.
Olof Norström, född 11/11 1762. Flyttade till okänd ort.

Kunde detta vara samma person? Tja, båda hette Olof, men där slutade likheterna. De hade olika släktnamn och olika födelsedatum… Det kändes väldigt långsökt. Jag letade i alla tänkbara (och ett antal otänkbara) arkiv från länsstyrelsen, flottan och tingsrätterna. Men inte ett enda spår som vare sig kunde visa eller avfärda någon koppling mellan de båda. Det känns tungt att erkänna det, men… Jag gav upp…

b2ap3_thumbnail_identisk.png

Var Olof och Olof samme person? Omöjligt att veta...

Låt oss spola fram till 2011 när möjligheterna med DNA-test för släktforskning dök upp. Nu tändes ett nytt hopp! Olof Nordlund var min farfars farfars farfar och det är min raka fädernelinje, vilket innebär att jag ärvt min egen Y-kromosom från honom. Och vidare från hans fädernelinje. Jag DNA-testade min Y-kromosom och hoppades på att finna någon annan DNA-testad person som var släkt med min fädernelinje, längre bak i tiden. Det gjorde jag visserligen, men DNA visade att vår gemensamme anfader beräknades ha levt för hela 3900 år sedan (inte mycket till hjälp…). Men det fanns en möjlighet till. Att leta reda på någon nu levande man som härstammade via sin fädernelinje från den Olof Norström som möjligen, möjligen kunde vara rätt far. Jag försökte därför följa hans andra söner framåt i tiden, men även de försvann från socknen utan att lämna spår. Jag gick även bakåt till Olof Norströms far, farfar och farfars far för att försöka hitta några obrutna manliga släktlinjer som överlevt till någon nutida person att testa. Men det var helt omöjligt att hitta någon sådan. Jag gav upp igen… På riktigt den här gången. Jag ställde in mig på att leva resten av mitt liv med det där hålet i antavlan.

Så ni må tro att förvåningen var stor när det för en vecka sedan ramlade in en ny DNA-matchning, en person i Västerbotten som visade sig bära på samma Y-kromosom som jag, Och DNA visade att vi har en gemensam anfader för max 400-500 år sedan. Äntligen fanns det ett spår att följa! Med darrande händer satte jag genast igång att följa den testade personens fädernelinje bakåt i tiden. Via svårfångade landbönder och torpare i en socken i södra Ångermanland sökte jag mig tillbaka och hamnade till slut på en sockenskomakare som hette Nils Norström, född 1756. Norström… Kände jag inte igen det namnet? Jo, det lät absolut bekant och det visade sig att denne Nils Norström kunde spåras tillbaka till Nora socken och att han var son till… strandfiskaren Olof Norström, min misstänkte farfars farfars farfars far! Yes!

Y-brygga.png

Y-kromosomerna binder ihop släkterna och avslöjar härstamningen för min farfars farfars farfar.

Plötsligt föll alla bitar på plats. Min Olof Nordlund var alltså verkligen samme Olof som var son till Olof Norström. Födelsedatumet i husförhörslängderna var uppenbarligen fel och han hade ändrat sitt släktnamn. Men DNA visar med all tydlighet att han hade samma Y-kromosom som Olof Norström i Nora socken. Det är ingen tvekan om att jag äntligen funnit fortsättningen på min fädernelinje. Jag är nu evigt tacksam för mannen i Västerbotten som DNA-testade sig och visade sig bära på nyckeln till gåtan! Tack vare att DNA gav en länk bakåt kunde min fädernelinje ledas vidare från 1762 ända till bonden Per Östensson i Nätra socken, född ca år 1500.

Y-linjeNy.png

DNA-bevisen förde fädernelinjen ytterligare 250 år tillbaka i tiden.

I den här släktgåtan kunde inte lösningen hittas via arkivforskning, trots genomgång av åtskilliga hyllmeter med dokument. Istället stod lösningen att finna i den mikroskopiskt lilla Y-kromosomen. En liten bit DNA som jag ärvt från min nyfunne farfars farfars farfars far Olof Norström. En liten bit DNA som knäckte den gåta som jag kämpat med i hela mitt släktforskarliv. Det är detta som gör DNA så magiskt för oss släktforskare - att vi numera kan läsa de budskap som våra anfäder och anmödrar lämnat till oss i vårt DNA. Och att vi med hjälp av de budskapen kan hitta släktskap som inte lämnat spår i några arkivhandlingar. Magiskt!

Det här var den bästa julklapp jag kunde få och jag önskar alla släktforskare en riktigt GOD JUL!

Nu är det hög tid att få iväg era genealogiska önskelistor. På tomteverkstaden jobbar man för högtryck och postgången till Nordpolen är inte alltid att lita på … Men vad skall vi som släktforskare egentligen önska oss? Har vi inte redan fått nästan allt vi behöver? Digital tillgänglighet, massor av goda register (och några mindre goda), alerta söksidor och frågespalter, utmärkta släktforskningsprogram och inspirerande handböcker.

Högst upp på våra listor står naturligtvis FYNDET! Lösningen på det där problemet som så länge irriterat oss och lämnat oss utan rast och ro; den okände fadern. den försvunne emigranten, det märkliga namnbytet, de brunna kyrkoböckerna, de oläsliga kråkfötterna o.s.v.

Men om vi nöjer oss med rimliga önskningar, vad skulle vi då tänkas behöva. Här är min lilla lista:

1 

Sveriges befolkning 1930, 1950 och 1960. Dessa lär ju vara på gång och är mer än välkomna. Önskar bara att de inte enbart blir tillgängliga på nätet, utan också på CD eller USB eller kanske via nedladdning. Det där med att ständigt vara uppkopplad, betala dyra abonnemang på dussintals sajter samt att hålla ordning på alla sina identiteter och lösenord frestar på. Bättre då att för tid och evigt äga sina resurser.

2

Geografiska register. Jag tänker närmast på husförhörslängder/församlingsböcker. Där har en del landsarkiv varit mer än flitiga och åstadkommit heltäckande geografiska register, inhäftade i respektive längd. Andra landsarkiv har varit bottenlöst ointresserade av att åstadkomma denna viktiga nyckel, varför majoriteten av deras husförhörslängder helt saknar sådana. Jag önskar således att det görs en rikstäckande inventering av samtliga existerande husförhörslängder där det noteras vilka som har goda geografiska register, vilka som har rudimentära och/eller handskrivna, och vilka som inte har några alls. Steg två skulle sedan vara att, kanske i ett samarbete mellan arkiven, de digitala entreprenörerna och den släktforskande allmänheten, komplettera upp och nyskapa. Slutligen skulle det ”åläggas” Arkiv Digital, SVAR och Ancestry m.fl. aktörer att ”pilla in” registren på rätt ställe, d.v.s. i början av respektive volyms bildsvit.    

b2ap3_thumbnail_Knut_Ander_Husfrhr.jpg

3

Registerförbättring! Det är gott och väl att nya spännande personregister produceras, ibland i rasande fart med hjälp av billig arbetskraft i fjärran länder. Tag t.ex. Ancestrys enorma födelseregister 1860-1941 eller det stora husförhörsregistret hos MyHeritage 1880-1920. Trots att dessa register är behäftade med otaliga, ibland helgalna, fel och brister gör blotta massan av information, i kombination med begåvade sökmenyer, att de ändå är värdefulla och användbara. Hur mycket bättre skulle de inte bli av en smula kontrolläsning, redigering och rättning. Det som Carl Szabad brukade kalla för ”databastvätt”. Tänk om man kunde förmå de stora drakarna att skapa effektiva system för sådan tvätteriverksamhet och se till att engagera stora delar av släktforskarkollektivet att hjälpa till, så som man uppenbarligen gör hos Familysearch.org.

4

Kryssningar på torra land! På senare år har det blivit populärt med Släktforskningskryssningar mellan Stockholm och Finland, en sorts flytande släktforskardagar med föredrag, workshops, utställningar och trivsam samvaro. Det sistnämnda inte minst viktigt, sedan vi släktforskare förvandlats från sociala varelser till datanördar. Men varför måste det ske på guppande hav? Alla vi som inte trivs med elementens raseri och som ännu inte lyckats förtränga Estonia och andra liknande färjekatastrofer känner oss effektivt utestängda. Varför inte ett system med turnerande bussburna mini-släktforskardagar, ungefär som en ambulerande cirkus?  Eller ett chartrat släktforskartåg som stannar till på allsköns stationer för att sprida evangelium …. (släktforskningens glada budskap, n.b.)? Eller länsvisa skolsatsningar, med inspirationsdagar för såväl lärare som elever. Endast fantasin sätter gränser. 

b2ap3_thumbnail_kryss.jpg

5

Photo och layout! Alla tillskyndare av släktforskningsprogram som Disgen, Holger eller MyFamily m.fl. får ursäkta, men ibland räcker de inte till. För att samla och organisera sina forskningsresultat och skriva ut diverse grafiska antavlor eller släktutredningar fungerar de givetvis utmärkt. Men om man vill skapa en riktig, redigerad släktbok med bilder, kartor, dokument, en bok som skall tryckas och ges ut, ja då behöver man skarpare prylar. Som så många andra fuskar jag friskt med Photoshop och Indesign (det finns också andra program med liknande funktioner, t.ex. Microsoft Publisher). Ja, missförstå mig rätt, jag betalar givetvis mina årsabonnemang för dessa båda oumbärliga resurser, och efter sju sorger och åtta bedrövelser har jag lärt mig de viktigaste funktionerna. Men jag skulle behöva gå på kurs och ta till mig alla värdefulla finesser, som ytterligare kan förbättra mina gamla inskannade bilder, och göra min sidlayout fräsigare och mer professionell. Men det är svårt att hitta kurser, och om man hittar dem så kostar de skjortan. Jag önskar alltså att någon, t.ex. Sveriges Släktforskarförbund, drar igång kurser för nybörjare såväl som för dem som hållit på ett tag, i fotobearbetning och desktop publishing. Jag anmäler mig bums!

I övrigt önskar jag i dessa oroliga tider alla mina medvandrare en God Jul,

Fred och Frid och bland människor en god vilja!­

Snart är det jul men något julpyntande håller jag inte på med. Det hinner man ju inte om man är släktforskare. Eller klarar ni av att lyfta blicken från arkivhandlingarna? Själv blir jag bara irriterad när magen ropar på mat eller natten kommer och ögonlocken börjar falla.

I fredags kväll skulle jag varit på julbord i vår släktforskarförening, jag var anmäld sedan länge och helt inställd på att åka till stan på kvällen. När jag lagt mig efter midnatt kom jag på att jag skulle varit på julbord... Jag hade stirrat i kyrkböcker hela eftermiddagen och kvällen och totalt glömt bort detta. Riktigt pinsamt! Och så förargligt.

Just nu är jag inne i två större släktutredningar.

Dels en till min ene sons svärmor, som hon ska få i julklapp. Hon vet om det, om hon minns vad jag lovade förra julen, när hans svärfar fick sin. Annars skulle jag inte skriva om det offentligt...

Dels en till en kund som har lejt mig att utreda hans släkt så långt det går. "Jag vill veta allt" sa han. Och det är en himla spännande släkt han har.

Båda dessa har förgreningar till trakterna kring gränsen mellan östra Skåne och Småland. Kanske är de till och med släkt, men det återstår att se.

I den ena av dessa hamnar jag i Pjätteryd och Stenbrohult. Ni som kan er småländska geografi vet att samhället Älmhult under senare tid växte fram på gränsen mellan dessa två socknar. Västra halvan av samhället låg i Pjätteryd och den östra halvan i Stenbrohult. Sedan blev Älmhult en egen församling som idag ligger mellan dessa två.

Det här är en trakt med en intressant historia, på flera sätt. Inte bara Ingvar Kamprad (född i Pjätteryd 1926) utan också Carl von Linné (född på prästbostället Råshult i Stenbrohult 1707). När jag bläddrar virtuellt i kyrkböckerna kan jag inte undgå att stöta på deras släkter. Bland annat såg jag i födelseboken om Carl von Linné att en senare präst stolt har gjort en tilläggsanteckning till hans födelsenotering. Kanske är det vicepastorn Anders Wetterström som var präst i Stenbrohult på 1790-talet.

Överst: Uppslaget Stenbrohult AI:1 (1690-1703) Bild 71 / Sida 131 (Arkiv Digital) där en senare präst strukit under Carl von Linnés födelsenotis från 1707. Den är så svag att den är svår att läsa. Underst: Prästens anteckning om Linné. Står det "världens bevarare"? I alla kan vi läsa att det är födelsen av en stor man, för Sveriges ära.

Den 20 juni 1797 dör Carl von Linnés bror Samuel, kyrkoherde i Stenbrohult, och prästen har skrivit en tre sidor lång nekrolog i dödboken. Där står det att Anders Wetterström är Samuels måg, gift med dottern Magdalena Elisabet, och titulerar sig själv "Past. och Comminist. Herr Cand". Han skriver mycket vackert om Samuel Linnaeus och berättar också en del om brodern. Nekrologen avslutas med en dikt på latin, men om den möjligen är skriven av brodern Carl tidigare eller av sonen Carl vet jag inte, för latinet kan jag inte tolka.

Samuel Linnaeus nekrolog finns på Stenbrohult C:2b (1751-1827) Bild 138 / Sida 703 (Bilder från Arkiv Digital).

För några år sedan var jag nere i Tingsrydstrakten, inte så långt från Linnés Råshult, och min reskompis och jag diskuterade om vi skulle åka dit också. Vi var ute och letade gårdar och torpruiner från mina barns fars släkt som jag släktforskat om. Men letandet tog tid och kul hade vi med det, så det blev inget besök på Råshult. Det hade varit roligt, nu när jag läst om det.

Jag är inte alls specialintresserad av Carl von Linné och hans släkt utan råkade se detta. Ändå är det gripande på något sätt, att komma historien så nära och läsa det som skrevs i samtiden om det som sedan blivit en del av vår gemensamma kulturhistoria.

Men allra mest intressant är alla de människoöden som finns där att upptäcka. Ibland kan man inte annat än häpna. I samma kyrkbok (C:2b) i Stenbrohult läser jag om Bengt Ingemarsson som den 16 februari 1819 dör av skrämsel. Jag letade efter en helt annan dödsnotis och skummade igenom sidorna, och när jag fick ögonen på detta trodde jag först att jag läste fel. Men visst står det att karln dör av skrämsel? Han var född 1789 så det var en vuxen människa. Vad som skrämt honom kan jag inte riktigt lura ut, det är svårläst. Visst står det något ett borttaget huvud före "...ur dess vagn vid Dihult gästgivaregård vartill han? i yttersta ??? nekade. Det lilla..." och lite längre fram "vid Landsvägen". Är det någon som lagt ett avhugget djurhuvud i hans vagn eller vad är det som hänt? Läkare tillkallades men livet gick uppenbarligen inte att rädda.

Det går förstår inte att läsa från den här bilden men dödnotisen finns här: Stenbrohult C:2b (1751-1827) Bild 218 / Sida 863 (Arkiv Digital).

Den 15 december 1779 befann sig bagargesällen Olof Roth på avrättningsplatsen i Oxie, strax utanför Malmö. Han var säkerligen omringad av en skrikande, buande folkmassa, och vid hans sida stod en, kanske två präster – och en bödel. Den unge mannen hade nämligen dömts till döden för dråp, och eftersom domen sedermera hade fastställts av Göta hovrätt skulle denna vinterdag år 1779 bli hans sista dag i livet. Eftersom Olof (1755-1779) var yngste sonen till min anfader Assar Nilsson (1710-1778), riksdagsmannen från Svedala socken som jag bloggat om tidigare, kan man ju undra vad som hände. Hur kunde den skötsamme och rättvise riksdagsmannens son sluta sina dagar på avrättningsplatsen i Oxie?

Den sorgliga historien tog sin början tidigare samma år. Olof var då gesäll hos bagarmästaren Anders Möller i Malmö, som vid ett tillfälle försökte slå honom. Han hade då fredat sig mot sin mästare genom att ta tag i honom, men denne hade då tillkallat två vaktkarlar som slet tag i Olof och låste in honom i arrestrummet »Kopparkammaren» under Malmö rådhus. Där hade stackars Olof fått spendera natten, och blev då så illa till mods och ängslig att han »ej wetat hwar han skulle taga wägen eller gjöra af sig». Han fick för sig att karriären som bagare var över om natten i arresten blev bekant för kamraterna, så dagen därpå bestämde han sig för att överge sitt hantverk och istället satsa på hökeri- och kroghandel. Han skaffade sig därför rättigheter av tapperisocieteten i Malmö och inledde en fastighetsaffär för att kunna etablera sin verksamhet i staden. Affären började dock knaka i fogarna av olika anledningar, varpå Olof fruktade en invecklad rättsprocess emot husets säljare. En sådan process ville han undvika till varje pris eftersom han var säker på att förlora den, så under stark press undertecknade han ett papper som avslutade fastighetsaffären och – i Olofs tankar – tillintetgjorde hans påbörjade karriär som hökare och krögare.

b2ap3_thumbnail_1.jpg

Till vänster har vi den sida ur Oxie häradsrätts dombok 1778-1779 som innebar slutet för Olof Roth. Häradsrätten dömde i anledning av Missgärningsbalkens 12 kap. och 2 § i Sveriges rikes lag att han skulle »sig sjelf till wälförtjent straff och androm till skräck och warnagel lif sitt mista, halshuggas och steglas», som formuleringen lyder i domboken. Bredvid syns kyrkoherden i Malmö S:t Petri församling, häradsprosten och teologie doktorn Sven Munthe (1718-1790), »en nitisk prästman, en framstående lärd och lycklig andlig talare», som ansvarade för avrättningens kyrkliga del (porträtt i Malmö S:t Petri kyrka; foto undertecknad).

Olof promenerade samma kväll ut till sin svåger i Östra Svenstorp för att spendera natten där. Han kunde dock inte sova, och kände allt större ångest och oro över fastighetsaffären. Var skulle han nu starta upp sin verksamhet? Skulle alla pengar han investerat i krögerifriheten gå förlorade? Han började även fundera kring sin fästmö Dorothea Meyer i Ystad. Hur skulle hon reagera om hon fick reda på att Olofs karriär som krögare var över? Skulle hon riva upp bröllopsplanerna direkt, eller skulle hon gå med på äktenskap och sedan kanske bli ruinerad för all framtid av Olof? Tankarna for fram och tillbaka i hans huvud, men till slut lugnade han sig och »sedan han någorlunda återhämtat sine spridda tankar» bestämde han sig för att återvända till Malmö morgonen därpå och lösa fastighetsaffären. Sagt och gjort; på morgonen den 24 juli 1779 begav sig Olof iväg från svågerns hem, fast besluten att återta kontrollen över sin framtid. Plötsligt hände dock något i Olofs huvud, för »under wägen från Svenstorp har Roth blifwit lika ängslig som han trode thet wara omöjeligt at han kunde lyckeligen uträtta sitt ärende, anseendes Roth sig i sådan belägenhet at wara then olyckeligaste menniskja på jorden och inbillade sig få någon lisa om han ihjälslogo någon»...

b2ap3_thumbnail_2.jpg

Hit till Malmöhus slott fördes Olof Roth i väntan på hovrättens beslut (modell på Malmö museum; foto undertecknad).

I samma stund fick Olof syn på den sexårige Nils Nilsson, som stod innanför en gärdsgård vid vägen och vaktade kreatur – han hade funnit sitt offer. Olof ropade till sig honom genom att lova några styver, och när Nils försiktigt gick fram till Olof drämde han sin promenadkäpp i huvudet på den lille gossen, som genast föll till marken. Slaget var tydligen så kraftigt så att både droppskon, käppknappen och ringen därunder föll av, käppen sprack och blodet stänkte på käppen. Gossen låg nu på marken och jämrade sig, och »til at hindra gåßens plåga» vände Olof på honom och stoppade ner hans ansikte i en vattenpöl vid sidan av landsvägen. Nils var dock fortfarande vid liv när han lämnades åt sitt öde, och alldeles ensam slutade den lille gossen sitt liv på landsvägen mellan Oxie och Törringe den där sommardagen 1779. Det låter som ett vansinnesdåd, men inför häradsrätten förklarade Olof varför han valde just lille Nils – en förklaring som skär i hjärtat:

»wid thet han först blifwit warse gåßen, har han sett honom hafwa dåliga kläder och fölljakteligen wara född af fattiga föräldrar, hwarföre Roth trodt thet wara bättre at thenna gåßes lifslopp blefwe slutadt och at han som är ett oskyldigt barn komme til Guds rike, än at gåßen skulle längre blifwa i werlden och tör hända få lida så mycken motgång, förtret och swårigheter som Roth måst i thenna werlden utstå, hwilkas besinnande förmått honom mißgärningen föröfwa.»

Efter dådet skyndade sig Olof bort från brottsplatsen, med den trasiga promenadkäppen under armen. När han närmade sig Oxie by gömde han käppen under en liten bro, och promenerade lugnt vidare på landsvägen. Tankarna började dock åter mala i hans huvud. Skulle han rymma iväg eller stanna kvar? Han kände sig alltmer sorgsen när samvetet kom ikapp honom, och till slut bestämde han sig för att bege sig mot Malmö slott »för at widgå thet han thetta grufsamma och rysande brott föröfwat, nöjd at gärna undergå thet straff som efter hwad theß egna ord nu lydde, höga öfwerheten täckes honom ålägga, i full förtröstan, at tå han ångradt sin begångna mißgärning, han likwäl wore säker om then Högstes nåd så at deß ewiga wälfärd ej förspildes». Vid domstolsförhandlingarna noterade häradsrätten att Olof var mycket rörd och grät när han berättade om mordet, »och så matt samt dålig at han hållit på at dåna». Han tycks dock inte haft någon vek kroppsbyggnad, för i domboken kan man läsa att Olof var »medelmåttig til wäxten och har starka kroppslemmar».

b2ap3_thumbnail_3-Lunds-Weckoblad-1779-08-25.jpg

Det makabra mordet skakade samhället – den 25 augusti 1779 publicerade till exempel Lunds Weckoblad en notis som dramatiskt (och kanske inte helt korrekt) informerade om att »Nyligen har efter berättelse händt, at en Bagare-Gesäll uti Malmö träffat en Poike på Fäladen, som wagtade Swin. Gesällen yttrade sig straxt at Poiken skulle dö; och sedan han illa slagit honom, körde han sin käpp genom Poikens öra in i hufwudet, så at han dödde. Så snart Gesällen fullbordat sin omänskeliga gjerning, gick han til Wagtmästaren på Slottet, bekände sitt brott och begärte logis.»

I samband med det märkliga erkännandet på Malmö slott häktades Olof genast och fördes till slottsarresten under uppsikt av majoren Klingstedt, och fjärdingsmannen Jacob Jöransson förde sedan ut honom till tingsplatsen i Törringe på den första rättegångsdagen den 27 juli 1779. Det blev en lång dag med otaliga vittnesmål, och eftersom häradsrätten hade fullt upp med andra häraders husesyner kunde man inte avge någon dom denna dag. Rättegången sköts därför upp till den 3 augusti, och Olof fördes tillbaka till slottsarresten efter en natt i häradshäktet. Häradsrätten behövde även intyg från prästerskapet och bagarämbetet i Malmö, varpå landshövdingen Tage Thott skriver i ett brev till vice häradshövdingen Törne Brandt den 2 augusti 1779: »The uti aflåtne skrifwelsen infordrade bewis af H:r Probsten Doctor Munthæ samt Bagare Ämbetet härstädes ang:de bagare geßällen Roths uppförande warder härjemte tillika med LandsCancellie Protocollet af den 24 Julii tå Roth bekjänt sig hafwa ihjälslagit gåßen Nills Nillsson från Törringe, öfwersände, och blifwer nu anstalt fogad att Roth under fängslig bewakning warder afförd till urtima tinget i morgon uti Törringe». Samma dag utfärdade landshövdingen även ett »Öppet fångePass»:

»Som ytterligare ransakning öfwer Bakare Geßellen Roth i morgon d 3 dennas kommer att företagas; altså anbefalles Landsgewaldigern Christ: Åkerblom att inställa en bespänd wagn med nödig fångeförare som härifrån Slotts Arresten affordrar och under säker fänglig bewakning till urtima TingsRätten i Törringe till i morgon kl: 8 förmiddagen inställer förenemde bagare geßäll Olof Roth, hwilken under wägen njuter wanlig skjuts och fångeförplägning samt aflefwereras mot bewis. Malmö LandsCancellie d 2 Aug: 1779. Thott.»

b2ap3_thumbnail_4.jpgI de mörka cellerna på Malmöhus slott satt Olof Roth inspärrad från juli till december 1778 (foto: undertecknad).

I denna bespända vagn fördes alltså Olof ut till Törringe på morgonen den 3 augusti 1779. Även denna rättegångsdag var fylld av intyg, vittnesmål och berättelser, och efter en lång rannsakning (i kombination med att Olof »förblef ock nu till alla delar vid sin då gjorde bekännelse») kunde häradsrätten bara konstatera att »emedan Roth således i fullt upsåt och berådt mod å öfvermaga dråp föröfwat på ett förrädiskt och nedrigt sätt, Ty och i anledning af Sweriges Lag XII Cap. 2. §. MissGjerningsBalken pröfwar TingsRätten rättwist, thet skall Olof Roth sig sjelf till wälförtjent straff och androm till skräck och warnagel lif sitt mista, halshuggas och steglas». Domen underställdes Göta hovrätts skärskådande, varpå Olof sändes tillbaka till Malmö slott för att invänta hovrättens beslut. I över tre månader satt han inspärrad på slottet innan hans öde beseglades, men den 15 november ankom slutligen hovrättsdomen till landskansliet i Malmö:

»Wi Friherre Arved Silfverschjöld President uti Kongl: Maj:ts och Riksens Götha HofRätt samt Commendeur af Kongl: Nordstjerne Orden; Så ock Friherre, Vice President, Riddare af Kongl: Nordstjerne Orden, HofRätts Råd och Assessorer; hälse LandsHöfdingen och Riddaren af Kongl: Swärds Orden, Högwälborne Baron, Herr Tage Thott, med Gud Alsmägtig, Wän och Wälwilligen. Medföljande Kongl: HofRättens Utslag, öfwer Bagare Gesällen Olof Roth, som för mord å öfwermaga goßen Nils Nilsson från Törringe blifwit dömd, behagade Herr Baron, LandsHöfdingen och Riddaren, til behörig werckställighet befordra samt berättelse therom til Kongl: HofRätten insända. Wi befalle Herr Baron, LandsHöfdingen och Riddaren, Gud Alsmägtig, Wän- och Wälwilligen. Jönköping den 8:de November 1779. På Kongl: HofRättens Wägnar. Arv: Silfwerschiöld. C:F: Klingspor.»

b2ap3_thumbnail_Picture-298.jpg

Häradsrättens dom stod alltså fast – Olof skulle avrättas. Hovrättens skrivelse överlämnades samma dag till häradsprosten Sven Munthe, som höll i avrättningens kyrkliga del. Det har tyvärr inte varit möjligt att följa Olofs förehavanden fram till avrättningsdagen, och utöver tillvägagångssättet är ingenting känt om själva avrättningen. Man kan dock anta att Olof haft långa samtal med sin själasörjare under sin sista månad i livet, och att denne dessutom hållit någon form av predikan på avrättningsdagen. Detta var vanligt vid forna tiders avrättningar, och ett fåtal sådana predikningar har faktiskt överlevt eftersom de trycktes. Stadskomministern C. P. Wiebe höll till exempel ett tal i Lunds domkyrka den 19 december 1794 kort innan barnmörderskan Pernilla Persdotter skulle avrättas, och denna trycktes med titeln Predikan wid tilfälle af Barnamörderskan Pernilla Pehrs Dotters Executions-Dag den 19 December 1794. Under själva predikan befann hon sig i domkyrkan, så Wiebe inledde med att bekräfta församlingens upprörda känslor, något så »bekymmersamt och rörande som detta, då wi se den synderskan i Guds Tempel, som – innom några stunder, genom en förtjent wåldsam död skall ställas för Guds Domstol». Predikan kretsade givetvis kring förlåtelse och hängivelse till Gud, och antagligen var det något liknande som sades på Olof Roths sista dag i livet som de ord C. P. Wiebe yttrade till Pernilla Persdotter femton år senare:

»Måtte detta ordet i synnerhet wara wälsignadt för dig, min k. Pernilla Pehrs Doter, som af din nitiske Själasörjare beredd, at å denna dag möta dit förtjenta timeliga öde, aldrig får höra någon predikan mer. Den ånger du betygat öfwer dit ohyggeliga skuldregister, den tro på JEsum du med ouphörliga suckar bedt Herren werka i din själ, det begär, hwarmed du emottog mina wälmenta råd och föreställningar under de dagar, då mig ännu war tillåtit och befalt at i dit fängelse besöka dig, alt detta ger mit rörda hjerta det tilfridsställande hopp, at Guds dyra nåd icke warit fåfäng i dig. Prisa med mig den trofaste förbarmaren, som icke hafwer lust til någon, (om än aldrig så stor) syndares död, utan will, at han omwänder sig och lefwer. [...]

War wid goda tröst, min Doter, dina synder förlåtas dig! Han skall styrka din swaga tro. Hans blod skall tala för dig bättre än Abels blod. Han skall gifwa dig nåd och kraft, at med försonligt hjerta och christlig undergifwenhet under Guds wilja förkunna Herrans död til dess han kommer. Och du wet at han kommer snart, at din lefnad innom få stunder skall hafwa en ända.»

Vi lär aldrig få veta hur Olof kände eller tänkte när han på morgonen den 14 december 1779 fördes från Malmö slott ut till häradshäktet i Oxie. Det enda vi känner till är att han blev »halshuggen ock lagd på 5 stegel vid Oxie», enligt en anteckning i Malmö slottsförsamlings död- och begravningsbok. Även ett litet ord i Malmö länsfängelses rullor bekräftar att Olof avrättades, för i januari 1780 noterar sekundmajoren Klingstedt kortfattat att han blivit »exequerad» den 15 december 1779. Min anfaders bror Olof Roth, den ängslige bagargesällen från Malmö. Den olyckligaste människan på jorden.

Referenser

Oxie häradsrätts arkiv 

AIa:47 – Domböcker vid ordinarie ting 1778-1779.

Malmöhus läns landskanslis arkiv

AIa:57 – Brevkoncept och registratur 1779, »1779 Års Bref-Concepter, Resolutions Protocoll och formelle Resolutioner No 1067».

BIa:55 – Diarier över ankomna brev 1779.

DIa:63 – Kungl. brev 1779, »1779 Års Kongl. Maij:tts och Kongl. Collegiernes, Directioners, Riks Råders, Kongl. Etats och Secreterares samt Advocatfiskalers Bref N:r 1068».

DIIIa:111 – Skrivelser från lokala myndigheter och enskilda. Äldre serie 1779, »1779 Års Landshöfdingars, Högre och Lägre Officerares, Lagmäns samt Häradshöfdingars Bref No 1069».

DIIIa:112 – Skrivelser från lokala myndigheter och enskilda. Äldre serie 1779, »1779 Års Consistorii, Biskoppens, Rector Magnificii, Domkjyrckjo-Rådets, Magistraters samt Diwerse Ämbetsmäns Bref No 1070».

Malmö länsfängelses arkiv

Ö:1 –  Månadsförteckningar över fångar 1770-1781.

Malmö slottsförsamlings kyrkoarkiv

C:1 – Kyrkobok 1745-1831.

Magistraten i Malmö

B1A:65 – Brevböcker 1777-1779.

Länktips

Avrättade personer (Rötter-databas, där man bland annat hittar Olof Roth). 

I förra veckan fyllde min morbror 70 år, och jag håller på och går igenom hans (och alltså min mammas) antavla för att ta ett nytt nappatag med gamla hopplösa tvärstopp i densamma. En sak har blivit uppenbar under min genomgång: notera alltid avvikande information och lösa ledtrådar i biografin!
Ett av stoppen i antavlan gällde paret Olof Hansson och Kerstin Hansdotter vilka gifte sig ungefär 1689 i Runtuna, vars vigselbok tyvärr börjar först 1705. Kerstin var änka vid vigseln och medförde den knappt årsgamla dottern Brita från sitt första äktenskap. Olof Hansson, som kom från Egersta, bosatte sig i Kerstins föräldrahem Österberga och där föddes tre döttrar och en son åren 1691- 1701. Därefter försvann familjen från Österberga, och som det verkade även från Runtuna. Min vidare härstamning går via dottern Kerstin Olofsdotter (1697- 1772), som runt 1722 gifte sig med bonden Nils Andersson i Nunsberga, Bogsta. 1723 flyttade de vidare till Sandbäcken i Bogsta och 1726 till Åbro i Svärta. Inga av Kerstins syskon föreföll återfinnas bland barnens faddrar.
Men faddrar ger ju ofta viktiga ledtrådar både för att hitta våra gäckande anors bakgrund men även vad det blir av spårlöst försvunna släktingar. Olof Hanssons yngre bror Anders Hansson blev kvar i föräldrahemmet Egersta, och bland faddrarna till hans äldste son Per 1707 fanns Olof Hansson i Kallmyra, Spelvik. Kunde detta vara "min" Olof Hansson? Enligt Spelvik LIa:1 begravdes den 13 november 1715 Olof Hansson i Lilla Kallmyra i en ålder av 63 år, vilket ger det ungefärliga födelseåret 1652. Så mycket hade jag noterat i Olof Hanssons biografi fram till förra veckan.
Det verkade nämligen röra sig om en annan person, fast just den här familjen är knepig att utforska. Hemsocknen Runtuna har utförliga personalier över många sockenbor, vilka är fantastiskt givande och ger intressanta tidsbilder. Ett blad i volymen har dock lossnat och bands in på måfå vid en ny inbindning. Något dödsår är inte angivet i den lösa personalien, som handlar om Olof Hanssons far Hans Olofsson. Prästen uppger sällan så många årtal i biografierna utan nämner att personerna bott x år här, y år där och z år där. När dessa tidsangivelser kan jämföras med annat källmaterial slår de ofta fel på ganska många år. Den stora osäkerheten när det gäller Hans Olofsson är hans dödsår: dog han 1704 eller 1714? Här kan den frågan lösas ganska enkelt då hans hustru Karin Olofsdotter vid sin död 1712 anges vara änka varför hans dödsår bör vara 1704. Men enligt de olika tidsangivelserna i biografin gifte sig makarna 1658, så en man född 1652 torde knappast kunna vara deras son. Inte deras gemensamme son i alla fall, men både Hans Olofsson och Karin Olofsdotter anges bara ha varit gifta en gång.
Nu bestämde jag mig för att ta reda på mer om Olof Hansson i Lilla Kallmyra, Spelvik och hans familj. Vad hände med familjen efter hans död? Spelviks husförhörslängder börjar först 1773, så jag plockade i stället fram mantalslängderna på ArkivDigital. I 1717 års mantalslängd fann jag: "Kallmyra Olofs Enkia flött till Åbro i Swärta och sitter inhyses. Fatt[ig]".

Jag var nog på fel spår ändå, för det var ju först 1726 som Nils Andersson och Kerstin Olofsdotter flyttade till Åbro. Jag hade kartlagt både Olof Hanssons och Kerstin Hansdotters familjer utan att hitta några kopplingar till Svärta. Bådas fäder hette Hans Olofsson och var inflyttade till Runtuna; Olofs far härstammade från Svanvik i Nyköpings Sankt Nicolai och Kerstins far kom från Valla i Sköldinge. Men vilka bodde då i Åbro anno 1717? Enligt mantalslängden flyttade Anders Joensson och hans hustru dit samma år från Hagen i Råby, som här ska utläsas som Råby-Rönö. Råby-Rönö har en samtida husförhörslängd som dock är sporadiskt förd, och av familjen fanns inga spår i Hagen. Men två söner återfanns i födelseboken 1713 och 1716 och då framgår att Anders Joenssons hustru hette Brita Andersdotter. Det verkade vara ett villospår. Men det gnagde i bakhuvudet på mig, för det var konstigt om en fattig änka kunde bli inhyses hos en familj i en annan socken då sockenborna inte direkt brukade jubla över tanken på att behöva försörja en troligtvis mindre arbetsbör äldre dam utan egen försörjning. Någon koppling borde Olofs änka alltså ha till Anders Joensson och hans hustru, men vilken? Polletten trillade ner dagen därpå när jag beskrev dilemmat för en forskarkollega och plötsligt hörde mig själv säga. "Ja, och så har hon ju varit gift tidigare. Hon hade en dotter Brita i det giftet. Brita Andersdotter".

Efter att ha blivit änka för andra gången flyttade alltså Kerstin Hansdotter till sin dotter i första giftet, Brita Andersdotter, som nog var den enda av hennes barn som hade möjlighet att försörja henne. När så Anders Joensson och Brita Andersdotter 1726 flyttade från Åbro till Förola övertog Britas halvsyster Kerstin Olofsdotter och svåger Nils Andersson Åbro. Och Olof Hanssons ålder är uppenbarligen överdriven i dödboken. Han var snarare född 1659/1660 än 1652. Eller så är de kronologiska uppgifterna om föräldrarna uppåt väggarna. 

b2ap3_thumbnail_Bogsta-kyrka-6c-140717.jpgBogsta kyrka sommaren 2014. Foto Camilla Eriksson

Härom dagen föll så min blick på Anna Eriksdotter i den aktuella antavlan. Hon ingår i en anförlust då det är på en gren där mina morföräldrar var ganska nära släkt så jag var förstås extra intresserad av att lösa hennes ursprung. Det är bara något år sedan jag slutligen knäckte frågan om hennes make Erik Jonssons anor. Han härstammade från Nygård i Bogsta och gifte sig till Stora Ekeby i Tystberga. Efter första hustrun Maria Ramundsdotters död gifte han om sig ca 1719 med Anna Eriksdotter, och de fick 4 döttrar och 2 söner mellan 1724 och 1738. Faddrarna ger inga ledtrådar till Anna Eriksdotters bakgrund. Hon dog 2 november 1777 i Stora Ekeby och anges då vara 82 år gammal, alltså född 1695 ca.
Så mycket visste jag fram till i måndags. I Annas biografi hade jag noterat att en hustru Karin Mosesdotter, född 1657 ca, dog 1740 i Stora Ekeby. Både Erik Jonssons och hans första hustrus familjer var kartlagda utan att Karin Mosesdotter föreföll vara släkt med någon av dem. Kunde hon kanske vara mor till Anna Eriksdotter? Jag fnös lite över den ganska långsökta hypotesen och övervägde att radera den omgående, men bestämde mig sedan för att en sista gång kolla runt lite efter tänkbara Anna Eriksdöttrar i Tystbergatrakten. Med lite tur kanske en av dem hade en mor som hette just Karin Mosesdotter. Och så var det. 24 september 1696 föddes Erik Jönssons och Karin Mosesdotters dotter Anna i Bogsta by, Bogsta. Av faddrarna att döma verkar familjen närmast komma från min nuvarande hemsocken Helgona, vars kyrkböcker börjar först 1735. Förutom Annas födelse finns inga spår av familjen i Bogstas svårt skadade kyrkböcker. Fast jag är rätt glad bara över att ha funnit födelsenotisen så att få död på pappa Erik får bli ett senare projekt.

Medan jag plöjde Bogsta C:1 i det som skulle visa sig vara en resultatlös jakt efter ytterligare notiser om Erik Jönsson och Karin Mosesdotter, ringde telefonen. Det var min forskarbekant som löste frågan om vad förkortningen "H H" på en gravsten betydde. Som vanligt under våra samtal började vi diskutera en släktkrets och hamnade sedan i en vittförgrenad familj i Vreta, Kila. Den här gången ägnades samtalet åt de äldsta generationerna. Gästgivaren Anders Hanssons hustru Elisabeth Jönsdotter var dotter till Jöns Andersson i Råsta mellangård i Kila. Bara för att förvirra sentida ättlingar gifte sig Elisabeths bror Anders Jönsson med hennes svärmor Kerstin Persdotter. Det var knöligt nog att förklara för min forskarbekant, och jag övervägde om jag skulle ta upp att jag hittat ytterligare en Jöns Andersson i Råsta som levde där samtidigt som "vår" Jöns Andersson men som ca 1662 flyttade till Gårdsnäs i Sankt Nicolai. Samtalet gick vidare utan att jag nämnde något om namnen i Råsta. Några timmar senare satt jag med ett annat stopp i mammas antavla, där jag med hjälp av faddernotiser identifierat två syskon till min anmoder. Syskonen var födda runt sekelskiftet 1700 och borde rimligtvis kunna återfinnas i någon födelsebok. Ett av bekymren var att jag inte hade något födelseår för systern Maria och bara visste att hon var änka vid vigseln 1718. Det var vad jag hade noterat i hennes biografi. En ny titt i vigselboken visade att hon faktiskt inte angavs vara änka utan "båtsmansänka". Det gick sedan ganska snabbt att hitta hennes första vigsel 1714. Maken anges vara båtsman när makarnas andre son föddes 1716. Han återfinns inte i Runtunas dödbok men dog sannolikt "i tjänst". Efter ytterligare pusslande kunde jag så konstatera att den där andre Jöns Andersson i Råsta som jag valde att inte nämna under telefonsamtalet tidigare, var farfar till den syskonskara jag höll på med. Att deras far Erik Jönsson i Sörbylund uppges ha "älskat wänskap" är en hjärtinnerlig liten julkrydda till antavlan, liksom att morfadern Olof Larsson i Eneby anges ha blivit 104 år gammal och ända till sitt sista levnadsår "aldrig minnatz sig hafwa warit siuck".
Så skriv alltid ner de där notiserna som inte riktigt kan placeras in i familjebilden: med lite mer kött på benen kan det vara just den udda pusselbiten som gör att alla bitarna plötsligt faller på plats!

Förra veckans blogg med samma namn rönte ett enastående intresse. På några få dagar hade den besökts av över 6500 bloggläsare och delats 322 gånger på Facebook, där den blev flitigt kommenterad och debatterad. Många berättade om egna likartade upplevelser, andra uttryckte medlidande och ilska över kyrkogårdsförvaltningens arroganta sätt att hantera ärendet. En återkommande fråga var denna: Fick ni någonsin tillbaka graven och gravstenen? Det enkla svaret är: Nej! Vi orkade inte ”bråka” och förmodligen hade det inte heller hjälpt. Kyrkogårdsförvaltningar är i princip suveräna i sina respektive kungadömen, sätter sina egna regler och rutiner och låter sig svårligen imponeras av ”kundernas” besvär. Och vem skulle man överklaga till? Kyrkorådet? Knappast! Svenska Kyrkan har visserligen fått i uppdrag av staten att hantera begravningsväsendet, men detta kan knappas sägas lyda under kyrkoråd eller kyrkofullmäktige.    

Dock finns det kyrkoråd, församlingsråd och sockenråd som, liksom jag själv, irriterar sig över förödelsen och kulturskövlingen och bestämmer sig för att ingripa. De gravar som kyrkogårdsförvaltningen anser inte längre skall få finnas, går rådet in och ”adopterar”. Med hjälp av frivilliga krafter ser man till att dessa dödsdömda gravar (pardon the pun) snyggas upp och vårdas. Man anser att de är en del av socknens historia, även om de inte är kulturhistoriskt eller konsthistoriskt bevarandevärda. Det kan till och med hända att de får sig en liten blomma över sommaren … Heder åt sådana kyrkoråd! För det mesta handlar det dock om hanterbara kyrkogårdar med förhållandevis få övergivna gravar. Annars skulle frivilligheten knappast fungera.

b2ap3_thumbnail_Fanny-Josephina-Hydn.jpg

I början av min släktforskarkarriär intresserade jag mig särskilt för min morfars mor, Fanny Josephina Hydén (1847-1885) och hennes korta och tragiska liv. Fanny föddes i Linköping, dotter till vice auditören, mönsterskrivaren och bryggmästaren Johan Hydén (1787-1852) och hans tredje hustru Ulrica Maria Bohman (1813-1852). När Fanny var fem år gammal, avled båda föräldrarna varvid de hemmavarande barnen hamnade i fosterhem. Efter 6 år hos en fanjunkarefamilj i Ledberg, flyttar Fanny 1858 till sina två äldre halvbröder i Motala, Victor och Albert Hydén. Där bor också brödernas mor, frånskilda hustrun Christina Maria Hydén, född Lagermark. En pikant situation för lilla Fanny. Som ”demoiselle” bor hon i många år hos sina bröder och styvmor, börjar så smått hamna på glasberget, men får 1875 ett märkligt erbjudande … 

Ingenjören i Baku vid Kaspiska havet, Bror Johan Sandgren, söker en ny hustru som kan bli mor till hans tre moderlösa barn, Emma, Annie-Jane och John. Ingenjören är välbeställd och har en välrenommerad bror i Motala – det är han som får framföra frågan – och efter en smula funderande bestämmer sig Fanny för att anta erbjudandet. Dock har hon ett krav, ett rimligt sådant. Hon vill träffa ingenjören och något lära känna honom innan det kan bli tal om giftermål. Sagt och gjort. Fanny tar med sig de tre blivande styvbarnen, som någon tid bott hos sin farbror Thure Emanuel Sandgren i Motala, och tar båten över till St Petersburg. Där möter Johan upp, och under några veckor umgås de som man gjorde på den tiden. Promenader i parkerna, musik och balettföreställningar, fina middagar på bättre restauranger o.s.v. Fanny kommer fram till att denne man kan hon nog leva med, och så blir det bröllop i St Petersburgs S:a Catharina svenska kyrka.

b2ap3_thumbnail_FANNY-frg.jpg

Fanny Josephina Hydén/Sandgren (1847-1885) - färglagd daguerrotyp tagen i Ryssland ca 1875 

Kort tid därefter får Johan Sandgren tjänst som överingenjör vid ett kejserligt varv i Kazan och flyttar dit med hela sin familj. Där föds 1876 makarnas gemensamme son, Charles Ivar Sandgren, som dör 1879 i difteri. 1881 kommer en andra son till världen, Nils Victor Sandgren. Han dör 1883, även han i difteri. 1882 föds så det sista barnet, sonen Ernst Ludvig Sandgren, som överlever, och som är min morfar. Något år senare upptäcker dock Fanny, att hon drabbats av cancer, kräftan som man sa på den tiden, och bönfaller sin man om ett uppbrott. Hon längtar hem. Hon vill dö och begravas i Sverige. Johan går med på detta, avvecklar sitt liv och sin 25-åriga karriär i Ryssland samt återvänder till Motala. Det har berättats mig att man, klädda i ryska björnskinnspälsar och mössor, kommer fram till hemstaden på självaste midsommarafton. 

Fanny får ett drygt år i Motala. Hon avlider den 20 oktober 1885 samt begravs på Motala kyrkogård. Ett par år senare flyttar Johan med de fyra moderlösa barnen till Stockholm, köper stenhus på Östermalm och bygger sig en sommarvilla i skärgården. Han gifter aldrig om sig. 

Omkring år 1980, efter en heldag på Landsarkivet i Vadstena, bestämmer jag mig för att besöka Motala och kyrkogården där. Kyrkogårdskontoret var givetvis stängt varför jag, på släktforskares vis, går fram och tillbaka, hin und zurück, gång efter gång, kvarter efter kvarter, på jakt efter kända namn. Till sist, o fröjd, ser jag namnet HYDÉN på en gravsten. Det är Albert Hydéns familjegrav, Fanny halvbror. Jag går fram och läser texten, plockar fram min kamera och tar några bilder. För att få bästa möjliga vinkel, hukar jag mig ner och knäpper av en sista bild. Så reser jag mig, tittar ned och upptäcker ett litet svart hörn, stort som en handflata ungefär. Jag inser att detta måste vara ytterligare en minnessten, nästan helt övervuxen av gräs. Jag river och klöser. Springer iväg och hämtar kratta och spade och lyckas till sist frilägga större delen av följande text: 

Här hvilar 

FANNY JOSEPHINA SANDGREN

Född Hydén

 1847-1885

Rest in piece!

Och graven den finns kvar …

Har du använt mindre kända arkiv i din släktforskning? Har du hittat intressanta personuppgifter om din släkt i handlingar som de flesta andra släktforskare kanske inte känner till? Har du skaffat dig kunskap på ett område som andra släktforskare kan ha glädje av att få veta mer om?

Då finns det anledning att skriva en artikel och berätta om det i Släktforskarnas Årsbok 2016. Snart är det dags att skicka in ditt bidrag. Den 1 januari vill vi ha det. Men kontakta mig först och beskriv din artikelidé, på e-post arsboken@genealogi.se.

Nu när det viner av höststorm runt knuten och regnet nästan står vågrätt kan vara den perfekta tiden att sätta dig och skriva. Kanske känns det som för kort tid att skriva nu? Hinner du inte bli klar kan det finnas möjlighet att komma med om du har ett utkast och illustrationer klara till årsskiftet.

Kanske har du en halvfärdig artikel och behöver den här knuffen för att bli klar. Kanske har du redan skrivit om ditt ämne i din släktberättelse och kan bearbeta den texten för en vidare läsekrets. Det finns mycket intressant att berätta om som andra släktare kan ha nytta och glädje av.

Viktigt! Innan du hör av dig, läs på Rötter om riktlinjerna för årsboken mm.

Exempel på ämnen för artiklar kan vara om du undersökt en viss typ av handlingar med personrelaterade uppgifter. Själv har jag nyligen upptäckt magistratens handlingar i Malmö och i Västervik, och sett att det finns mycket som kan ge kött på benen för en släktforskare där. En artikel om sådant är något jag verkligen skulle uppskatta som släktforskare, av någon som vet betydligt mer än jag. Eller att någon släktforskare som besökt ett arkiv som visat sig vara en guldgruva berättar om det.

Vi som släktforskar stöter ju på så mycket intressant, särskilt i anmärkningarna i husförhörslängderna. Något jag funderade över för en tid sedan var kyrktagningar, varför de skedde, vilka krav som ställdes, hur vanliga de var etc. Ett bra ämne för en artikel i årsboken.

Nu väntar jag på många bidrag till 2016 års upplaga av släktforskarnas egen årsbok.

Ibland kan man hitta märkvärdiga händelser noterade i kyrkböckerna. Längst bak i Björkviks första vigsel- och dödbok, EI:1 (1686- 1758) finns 13 sidor med skildringar av livet i socknen från 1690 till 1875. Det inleds med tre berättelser jag kommer att fokusera på idag så mer om dem senare, och följs av två märkliga barn som såg dagens ljus år 1691, därefter en skildring av det förfärliga året 1709 med svår missväxt och slaget vid Poltava, peståren 1710- 1711, ett svårt missbildat barn fött år 1777 samt utförliga beskrivningar av väderleken åren 1779- 1789. 1794 föll kyrkklockan under en begravning, lyckligtvis utan att vare sig klockan eller någon människa kom till skada. 1869 brann Björkviks kyrka ner och idag finns bara en ruin kvar på platsen. En ny kyrka byggdes nära Vedeby år 1875 och en kortfattad redogörelse av dess invigning är den sista noteringen i volymen.

b2ap3_thumbnail_16000_461356103999883_2960621091737240386_n1_20151201-122329_1.jpgBjörkviks ödekyrka, ruin sedan branden 1869. Foto av Christin Söderblom.

"Anno 1690 war en gumma Brita som hennes Nåde fru Mertha Berendes på sin gård Hoffsta lång tijd födt, och warit blind all sin lijfstijd ifrån sin födelse, då hon war wijd pass 50 åhr, fick hon sin syyn igen, att hon sig wäl icke allenast leeda kunde, utan och igenkänna alla till sitt ansichte som hon förre på talet kände och andra små sysslor förrätta. Men efter den synen war henne owahn, war hon och int synnerligen med den Guds gåfwan förnöjd. Ty efter ½ åhrs förlopp blef hon död."

Jag har inga större medicinska kunskaper så jag kan inte yttra mig om sannolikheten för att en person som varit blind i hela sitt liv efter 50 års levnad plötsligt kan se igen. Däremot är det väl inte särskilt konstigt om hon identifierade de personer vars röster hon var väl bekant med, för de måste ju ha pratat med henne även efter att hon återfått synen. Eller så var det ett tillfälligt folknöje i Björkvik under 1690 att slå vad om vilka eller hur många av sina bekanta hon kunde identifiera utan att de sade ett knyst. I själva dödboken finns ingen lämplig kandidat bland 1690 års döda. Här kan det röra sig om en slarvig tidsangivelse, för 8 december 1689 begravdes "en Tiggerska död i Hoffstadh". En handikappad kvinna som försörjts på nåder av en välvillig adelsdam hela sitt liv och först under sitt sista halvår i livet kunnat utföra lättare sysslor kan nog tituleras som en tiggerska. Eller så är det en helt annan arm kvinna, förstås. Det måste ha varit en mycket märkvärdig händelse när Brita plötsligt återfick synen efter ett helt liv som blind. Men tre år senare inträffade det igen:

"Anno 1693 War thesslijkest en Gumma om några 80 åhr uti Espudden, som uti 2 år warit blind, men 3 dagar före hon blef död fick hon sin syyn igen som en ung menniskia."

Prästen har kluddat vid angivelsen av hur länge den gamla damen var blind. Kanske står det en 8 i stället. Hon finns inte heller med i dödboken och det är tveksamt om hon var gift med Halsten i Äspudden. Han dog faktiskt 1693, och begravdes 10 december, men i husförhörslängden Björkvik AI:1 som inleds 1688 saknar han hustru varför han sannolikt var änkling. En kuriositet är att Halstens svärson Erik Henriksson var farbror till ett av de märkliga barn som föddes i socknen 1691, varför Erik Henriksson  alltså kan kopplas till två av de märkvärdiga händelserna i socknen vid den här tiden. Även Eriks bror Jon Henriksson får ett särskilt omnämnande i dödboken. Jon Henriksson dog vid 85 års ålder 21 mars 1719. Nio dagar senare, 30 mars 1719, avled hans hustru Karin Eriksdotter efter att ha levat i 75 år. Makarna begravdes tillsammans den 5 april, och i dödboken kommenterade prästen: "Är märkeligit at the lefwat tillsamman uti 54 åhr, skiljdes ej heller åth uti döden". Notisen står dock i den ordinarie dödboken och inte bland de märkvärdiga händelserna i slutet av volymen.

Lite underligt är det att bland de märkliga händelserna inget nämns om något av det mest dramatiska som inträffat i Södermanland. Kanske glömdes ryssanfallet 1719 bort för att ryssarna inte härjade i socknen. Fjärdingsmannen Simon Nilsson i Bokulla ledde en lokal bondehär som lyckades skrämma ryssarna på flykt. Även om socknen alltså klarade sig utan mänskliga eller materiella förluster så kan jag ju tycka att en så dramatisk händelse vore värd att omnämna. Kanske fick det räcka med att en Bokullabo nämndes bland socknens kuriositeter:

"1706 War en gammal hustru Karin Pädersdåtter från Bookulla som på några åhr intet sedt någon bookstaf läsa i Book. Men några Weckor för sin död fick hon så klaar syyn att hon uthan glaasögon kunde läsa den all[r]a grannaste stijhl, det hon kunde giöra in till dödsstunden och war lijkwähl 98 åhr gammal."

Karin Persdotter, som var mor till modige fjärdingsmannen Simon Nilsson, finns noterad även i den vanliga dödboken. Hon dog 31 oktober 1706 och begravdes 11 november. Hennes ålder anges till 98 år, 7 månader och 3 veckor. Troligen är hennes ålder överdriven då sonen Simon anges vara född ca 1664 och det är möjligt med en 46-årig barnaföderska men betydligt mindre sannolikt med en 56-årig dito.

Inom loppet av sexton (eller möjligen sjutton) år återfick alltså tre äldre kvinnor synen för en kort period i slutet av livet. Visst var det ett mirakel att Brita som levde på nåder kunde se för första gången i tämligen mogen ålder. Och visst var det ett mirakel när den gamla kvinnan i Äspudden kunde se igen efter flera års blindhet fastän denna nåd bara varade i tre dagar. Karin Persdotter i Bokulla hade troligen bara nedsatt syn innan hon plötsligt kunde läsa igen, men även hon måste ha upplevt det som ett mirakel att själv kunna läsa Herrens ord igen på sitt yttersta!

I november 2012 skulle min far ha fyllt 90. Tyvärr avled han redan 1966 i en trafikolycka, vilket innebär att det idag är ytterst få som minns honom. Inom familjen är det nästan bara min bror och jag, som över huvud taget träffat honom. Den yngre generationen, hans barnbarn, känner honom endast via fotografier och en eller annan anekdot. Vi bestämde oss för att göra något åt detta, att helt enkelt ”fira” hans 90-årsdag genom att samlas och gå i hans fotspår.

b2ap3_thumbnail_Bengt-Rosvall-1945.jpg

Min far, Bengt Rosvall (1922-1966)

Sagt och gjort, en helg i november 2012 sammanstrålade vi barn och barnbarn med respektive i Kristianstad, den stad där han en gång föddes. Vi tittade på huset, som farmor och farfar lät bygga och där han växte upp, besökte Norra Åsums kyrka, där han döptes och konfirmerades, stod en stund på hans gamla skolgård samt vid kasernen där han gjorde lumpen. På kvällen åt vi gott samt tittade på ett bildspel, som jag skannat ihop från gamla album. En äldre släkting hade inkallats för att berätta om sina minnen av vår far och farfar. Dagen därpå reste vi till Malmö för att besöka de platser där han bott och verkat. Till sist tog vi oss ut till Limhamns kyrkogård, för att meditera en stund vid hans grav samt nedlägga en liten krans. 

Det var då vi upptäckte det.

Graven den var tom …

Där stenen med hans namn sedan 1966 stått, fanns det nu endast en lucka, ett tomrum. Stenen var bortvältrad och bortforslad, förmodligen förvandlad till makadam. Mållösa betraktade vi förödelsen. 

Trotsigt lade vi ned vår krans och tände ett litet ljus..

Någon dag senare tog jag naturligtvis kontakt med kyrkogårdsförvaltningen för att få veta vad som hänt. Förvaltningen menade att ”Gravrätten hade upphört”. De sade sig år 2009 ha skickat ett rekommenderat brev om förnyelse till min mor - som avled 2005 - och när detta kom i retur tagit tvärt av och monterat bort stenen. Detta trots att jag 2007 besökt kyrkogårdsförvaltningen, berättat att min mor var avliden samt lämnat namn och kontaktuppgifter på mig själv, något som kunde konstateras i akten. Jag hade då också beställt och betalat för renovering av stenen samt bortrensning av förvuxna rosenbuskar m.m. Förvaltningen hade m.a.o. sedan länge mina kontaktuppgifter, noggrant inskrivna i akten. Detta räckte uppenbarligen inte för ett begravningsväsen, som i sin iver att vara "lönsamma" kastar all pietet och medmänsklighet överbord.  

Bråkig som jag är, lät jag mig inte nöja med detta utan kontaktade kyrkogårdschefen, som bl.a. skrev följande: 

- Från det att en gravplats noteras som ovårdat till dess att gravrätten återtas och röjs p g a uppenbar vanvård går minst 24 månader. I de fall som det finns en eller flera gravstenar på platsen så får de stå kvar ytterligare minst 6 månader. Vi har också en mycket generös inställning till att på den befintliga gravplatsen bevara de gravstenar som har något intresse i ett kulturhistoriskt perspektiv.

Kulturhistoriskt perspektiv, vad är då detta? Jo, historiskt eller konstnärligt bevarandevärda stenar, kanske över kända personer. Men för den som vill besöka sina familjemedlemmars gravar är det ju just dessa gravar som är intressanta. Inte andras. Då hjälper det kulturhistoriska perspektivet föga.

Nu var ju graven knappast vanvårdad. Jag replikerade omedelbart:

- Efter min mors död 2005 övertog jag alla papper, och bestämde mig för att besöka graven i Limhamn. Jag fann då att den var i dåligt skick, dels övervuxen och rufsig, dels angripen av alger eller dylikt. Jag gick in på ert kontor, presenterade mig, lämnade mitt visitkort, bad om och fick tips om vem man kan vända sig till när det gäller uppsnyggning av sten och grav. Strax efter detta besök beställde jag renovering av gravstenen och röjning av själva gravytan. Allt utfördes till belåtenhet. Vid ett besök något år senare kunde jag konstatera att det nu åter såg snyggt och prydligt ut.

- Detta innebär, vilket också bekräftats av ert kontor, att ni de facto hade mina kontaktuppgifter, och jag menar att ni borde ha kontaktat mig för en diskussion om förlängning, skötsel etc. Att ni 2009 skickar ett brev till min sedan länge avlidna mor kan inte ses som ett alibi för ert agerande. När brevet kom i retur skulle jag, om jag hade arbetat hos er, gjort en snabb koll i Sveriges Dödbok och kunnat konstatera att adressaten avlidit 2005. Sedan hade jag gått till akten, sett att det fanns kontaktuppgifter till en person med samma efternamn, lyft luren eller skickat ett email - och saken hade kunnat lösas.

- Ni kan naturligtvis inte utse en ny gravrättsinnehavare. Däremot kan ni visa så pass mycket respekt att ni kontaktar den person, som ni faktiskt erhållit uppgifter om innan ni företar så här brutala åtgärder. Jag var inte medveten om att jag var tvungen att fylla i några papper för att gravrätten skulle övergå till mig - trodde i min enfald att det hjälpte med en personlig kontakt vid mitt besök i Malmö 2007.

Kyrkogårdschefen avslutade sin skrivelse så här:

- Jag beklagar igen om det uppstått något missförstånd mellan oss, och hoppas att min beskrivning enligt ovan kan bringa en viss förståelse och förklaring av vår handläggning i de rutiner som krävs av vårt arbete med kontroll av gravrättsärenden.

Arg som ett bi, kommenterade jag så här:

- Nej, jag har ingen förståelse för er handläggning i detta fall. Möjligen har ni följt reglementet, men när det gäller så känsliga saker som människors sorg, behov av kontinuitet och pietet inför döden och evigheten väljer de flesta kyrkogårdsförvaltningar att ta det där lilla extra steget, den lilla omtanken, som i det här fallet handlade om att lyfta en lur, innan man går fram med grävskopan. Så icke i Limhamn, vad det verkar!

***

Ursäkta om det blev lite mycket text i denna blogg. Men jag tror tyvärr att mitt sorgliga exempel ovan är allt för vanligt förekommande. Många är de människor som chockats svårt inför anblicken av utplånade gravar och bortvräkta minnesstenar. Jag förstår att det ibland kan vara knepigt att hitta fram till nya gravrättsinnehavare, men i de allra flesta fall, med lite fingerfärdighet och god vilja, går det relativt lätt att i vårt land hitta anhöriga till dem vilkas gravrätter har gått ut. Goda hjälpmedel och en mycket väl fungerande folkbokföring finns att tillgå, liksom lokal kunskap hos hembygds- och släktforskare.

Om man bryr sig …

b2ap3_thumbnail_Helgd.jpg

"Helgd hägne grifterna" - jo, pytt!

Den 29 november 1908 – det var en söndag, och antagligen låg snön tung på marken – hölls en något annorlunda gudstjänst i Vitabys ståtliga medeltidskyrka, vackert belägen på Österlens höjder. Det skulle nämligen lysas första gången för det unga paret Anna och Alfred inför deras tilltänkta äktenskap, och i predikstolen stod förmodligen kyrkoherden Emil Thulin, sedermera kontraktsprost i Ingelstorp. Lysningen skedde uppenbarligen utan problem, för kyrkoherden förkunnade att det inte fanns några äktenskapshinder varpå proceduren upprepades söndagen därpå. Inte heller då framkom några anmärkningar, så söndagen den 13 december hölls den sista lysningen för paret innan det var dags för bröllop. Dagen före nyårsafton 1908 sammanvigdes Anna och Alfred av kyrkoherden Thulin, och det antecknades i lysnings- och vigselboken att äktenskapet ingåtts med bådas muntliga begäran och samtycke samt att Annas mor, änkan Hanna Thorsson (som jag bloggat om tidigare), lämnade sitt skriftliga medgivande till äktenskapet.

b2ap3_thumbnail_022---Bild---Alfred-och-Annas-brllop.JPG

Alfred Lindh (1884-1952) och Anna Ellida Thorsson (1889-1962), antagligen fotograferade på bröllopsdagen 1908.

Det unga brudparet kom sedermera att bli min farmors morföräldrar, och jag har alltid undrat vad som döljer sig bakom de allvarliga minerna på bröllopsfotografiet (för övrigt det enda bevarade från släktens äldre generationer). Raderna ovan är mina gissningar kombinerat med kyrkoböckernas kortfattade uppgifter, men hur såg egentligen bröllopet ut? Var ägde vigseln rum, hur var prästen och hur såg bröllopsfesten ut? Eftersom lysnings- och vigselboken avslöjar att det var kyrkoherden Emil Thulin (1870-1961) som sammanvigde Anna och Alfred började jag mitt sökande i herdaminnet, i detta fall för Lunds stift:

»Reslig och rakryggad, myndig och vördnadsbjudande, med en vaken och vänlig blick under de buskiga ögonbrynen, svekfri och öppen, medmänsklig, folklig och humoristisk var E[mil] T[hulin], som prästman kongenial med gammalkyrklig fromhet, utan all trångsynthet el. förkonstling, en präst och själasörjare i sin prydno, en fader för sina förs. och kontraktister.»

Det måste varit något av en upplevelse att säga »ja» inför den reslige kyrkoherden med de buskiga ögonbrynen! (som för övrigt finns att beskåda på Södra Mellbys hemsida). Herdaminnet berättar vidare att Thulin »Med stark och ännu in i ålderdomen väl bevarad röst frambar [...] sin bibliska och centralt inriktade predikan, hade alltid ett ingångsord och det tysta Fader vår samt sen ett klart markerat ämne för predikan. Genom allvaret och strängheten lyste kärleken till själarna likt ett värmande solsken». Han kunde dock även vara sträng, för när en frikyrkoman menade att Thulin var alldeles för mild i sin förkunnelse lär en sockenbo ha utbrustit att »Han skulle bara ha hört han i söndes, för då ryste han själarna rejält från sin präkestol!»

Jag forskade vidare, och fick fram att Emil Thulins dagböcker finns på Universitetsbiblioteket i Lund. Tyvärr gav de ingenting eftersom de påbörjades kort efter att han lämnat Södra Mellby pastorat, några få år efter Annas och Alfreds bröllop. Jag upptäckte dock att Thulins levnadsminnen publicerades 1989 med titeln »Österlenprosten berättar», och till min stora glädje skriver han en hel del om sina tre år i Södra Mellby och Vitaby församlingar. Han berättar bland annat om bröllopsskicket i pastoratet under dessa år, och kanske kommer något av minnena från min farmors morföräldrars bröllop 1908:

»Dop förrättades mestadels i hemmen, vigslar i hemmen eller i prästgården, dit man »stassade», d. v. s. bröllopsföljet färdades i vagnar med brudparet i första åkdonet till prästgården. Man räknade noga vagnarnas antal och iakttog en viss rangordning, beroende på släktskap. Någon gång hände det, att bröllopsföljet bjöds på någon traktering i prästgården. [...]

Stora bröllopsfester förekom inte i regel. Skedde detta, så förrättades vigseln i hemmet. Tal brukade ej ifrågakomma. Jag visste inte detta utan höll tal till brudparet under middagen vid den första förrättningen av detta slag. Av kantorn fick jag efteråt den upplysningen, att detta stred mot gängse sed. Jag föresatte mig då att inte göra så oftare.

Emellertid hände det, att jag ej så länge därefter förrättade vigsel i ett annat hem, och då det tycktes som om jag inte skulle säga något till brudparet, bad mig brudens moder att till hennes dotter hålla samma »granna» tal som vid det förut omnämnda bröllopet. Nu var gärdet upprivet, och sedan blev det tal vid varje bröllopsfest. Jag vill minnas, att jag inte förrättade någon vigsel i kyrkan».

Vigseln skedde alltså inte i kyrkan utan i hemmet eller prästgården, och den vördnadsbjudande kyrkoherden höll ett tal till det unga brudparet, och eftersom Thulins skildring utspelar sig under det år som Anna och Alfred gifte sig kan man nog tänka sig att deras bröllop såg ut ungefär så. Jag funderade dock på om det fanns mer att hämta i källorna – kanske hade någon av församlingsborna efterlämnat källmaterial? Jag undersökte Folklivsarkivets manuskriptsamling i Lund, där jag gjort många intressanta fynd genom åren, och det dröjde inte länge innan jag gjorde ännu ett. Det visade sig att Folklivsarkivet hade intervjuat brudgummen Alfreds granne Nils Andersson (1862-1940), som berättade en hel del om bröllopssederna i Södra Mellby och Vitaby:

»Bröllopet hölls i brudens hem. När gästerna anlände till bröllopsgården stodo spelmän och spelade på trappan. Brudgummen kom något före gästerna. Han åkte och en dräng körde före honom. Vigseln försiggick merendels i prästgården, dit alla begåvo sig. Först red förridarna, sedan kom brudgummen i en vagn tillsammans med en ungkarl och bruden i en vagn tillsammans med en ogift flicka. Efter vigseln åkte brudgummen däremot med en gift karl och bruden med en gift kvinna. Sist åkte alla bröllopsgästerna. [...]

Förridarna voro två – den högre var en bror eller kusin till brudgummen, den vänstre en bror eller kusin till bruden. Dessa skulle stå fadder till första barnet. När förridarna kommo till prästgården skulle de öppna dörren och gå före brudparet. Fanns det spelemän redo de efter förridarna och blåste, när de kommo förbi någon by eller något samhälle, samt när de kommo fram till kyrkan eller prästgården. När brudföljet gick in i kyrkan eller prästgården gick man i följande ordning: förridarna, brudparet, de ogifta och sist de gifta. När man gick ut, gingo de gifta däremot före de ogifta.»

Jag kikade i födelse- och dopboken för att kontrollera Nils Anderssons uppgift om förridarna, och mycket riktigt var brudgummens femtonårige bror Rudolf fadder åt parets första barn 1909. Bruden Anna hade dock inga kusiner i trakten och endast en elvaårig lillebror som var för ung för att vara fadder, så ingen från hennes sida var faddrar vid dopet. Nils Andersson berättar vidare om bröllopsmiddagen:

»Vid måltiderna sutto karlarna vid ett bord och fruntimren vid ett annat. Brudparet, med bruden till höger om brudgummen, satt vid ena bordsändan vid karlarnas bord. Prästen satt till vänster om brudparet och klockaren till vänster om prästen. Först serverades smör, bröd, ost och korv, sedan en fiskrätt (torsk eller lutfisk) och därefter en kötträtt med bruna bönor eller makaroner, samt sist bjöds det på risingröt och syster- eller sockerkaka. [...]

Musik förekom ej under middagen. Både brud och brudgum voro svartklädda. [...] Bröllopet varade från fyra till sju dagar. Första dagen stod förridarna för trakteringen, andra dagen gjorde brudparet det. Gästerna hade förning med sig – allt efter huru många de voro från det stället – ett stekt lammlår eller en stekt gås, samt ett fat risingröt. Gudmorafolket till brud och brudgum skulle ha spätt-kaka med sig.»

b2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland_20151126-122929_1.JPG

Nils Roland (1850-1936) med sin hustru Eva Månsdotter (1858-1950), troligen fotograferade i samband med förlovningen 1879.

Om nu kyrkoherden Thulin sedermera alltid höll tal kan man ju undra vad han sade till Anna och Alfred, där han satt vid deras vänstra sida under bröllopsmiddagen? Det lär vi aldrig få veta, men i Folklivsarkivets manuskriptsamling gjorde jag ett annat intressant fynd angående bröllopssederna i Södra Mellby pastorat. Samtidigt som Folklivsarkivet intervjuade Nils Andersson hade man även talat med muraren Nils Roland, och han var inte vem som helst – han var nämligen kusin till Alfreds far! Nils Roland berättar följande om bröllopsfesterna i pastoratet:

»Brudparet skulle spisa ur en tallrik. Fruntimren 'lötte' bruden högt upp i vädret och karlarna 'lötte' brudgummen. Medan de höllo dem i vädret hällde de upp vin och skålade med dem. Brudparet kastade sedan glaset över huvudet i golvet, så att de gick sönder. Det skulle vara lyckosamt. [...] Det var förr en sed vid bröllopen att alla karlarna skulle dansa med bruden och alla kvinnorna med brudgummen. Över inkörseln till bröllopsgården satte ungdomarna upp en båge, som de klädde med grönt och blommor. På ömse sidor om trappan satte de granar eller enar. [...] Man dansade polka, polkett, polska, kadrill och vals.»

För mig handlar släktforskning om att lära känna förfäderna, att med hjälp av små fragment återskapa vem de var och hur de levde. Med lite fantasi kan man utan problem skönja historien bakom det svartvita bröllopsfotografiet från 1908, och hur Anna och Alfred färdas med häst och vagn till prästgården. Hur spelmännen står där på trappan, hur bröllopsgästerna avnjuter den utsökta bröllopsmåltiden – bruna bönor och makaroner, risgrynsgröt och sockerkaka, fisk och stekt gås – och hur den vördnadsbjudande prosten Thulin reser sig från bordet och håller ett strängt men kärleksfullt tal till det unga brudparet, som älskade varandra i nöd och lust tills döden skilde dem åt fyrtiofyra år senare.

För några veckor sedan nådde oss meddelandet om Carl Szabads bortgång efter en längre tids sjukdom. Landets släktforskare har all anledning att lyfta på hatten för denne idérike, entusiastiske och flitige innovatör inom personregistrens och databasernas speciella värld. Utan Carls insatser hade vi sannolikt inte haft någon Sveriges dödbok, Begravda i Sverige eller de utmärkta CD-versionerna av Sveriges befolkning. [Ingressbilden är tagen av Roland Classon]

Omkring 2002-2003 reste Carl och jag som representanter för Sveriges släktforskarförbund vid flera tillfällen till och från Ramsele, som på den tiden var Sveriges Släktforskarcentrum nummer ett. Under en av dessa resor kom vi att färdas utmed någon sorts vattendrag, och jag frågade Carl vad detta kunde vara för en älv. ”Det är ingen älv”, svarade Carl, ”det är en BIFURKATION”. Jag sneglade mot honom och tänkte: ”Driver han med mig? Är detta ett nonsensord, som han slänger ur sig för att se hur jag reagerar?”

b2ap3_thumbnail_bifurk.gif

Men det var det inte, och snart hade jag fått lära mig ett alldeles nytt begrepp, när Carl beskrev hur dessa rätt ovanliga fenomen fungerar. Så här skriver Wikipedia:

En bifurkation är en naturföreteelse som innebär att ett vattendrag delar sig i riktning nedströms och rinner i två grenar som inte återförenas.

Jag har sedermera googlat mig till ytterligare kunskap i ämnet – ganska fascinerande – och även besökt en av de mera kända representanterna, den i Melle, väster om Hannover. Varje gång jag kör över större vattendrag, åar, floder, älvar, så tänker jag på bifurkationer och därmed på Carl. Det slår mig, att en del av hans arbete med att ”tvätta” och komplettera databaser bestod i bifurkationsliknande åtgärder, ofta kreerade i samarbete med datagurun Johan Gidlöf.

Tag t.ex. befolkningsskivorna 1970 och 1980, där det gällde att använda sig av flera olika databaskällor och sedan försöka ”gifta ihop dem” på rätt sätt, så att viss kompletterande information från en bas fick flöda in i huvudfåran av information och ”skriva över” mindre utförliga poster där. Det hela var ytterst komplicerat, och det gällde att hålla tungan rätt i mun, så att rätt version av rätt databas blev dominant i det slutliga materialet. 

Eller tag Sveriges dödbok, där man förutom all databaserad information skulle lägga till miljontals kompletterande uppgifter från projektet NAMN ÅT DE DÖDA till en så komplett slutprodukt som möjligt. Tala om många bäckar små … Men också om att avleda sämre poster till förmån för mer fullödiga sådana – utan att tappa värdefull information på vägen (eller i älven).     

Förutom sina bifurkationsfärdigheter var Carl också en mästare på normering, inte minst när det gällde sockennamn /församlingar/. Tänk er en Sveriges befolkning eller Sveriges dödbok där sådan normering inte utförts. Huru skulle vi inte slita vårt hår inför 37 olika stavningar av Kävlinge eller Skänninge? Länsbestämning är ett annat problem, liksom olika förleder på socknar med likartade namn; Häradsnamn eller Södra, Norra, Västra, Östra, Stora, Lilla o.s.v. Men allt sådant och mycket mer fixade Carl åt oss i sitt tvätteri, och därmed ökade han värdet på och användbarheten av dessa register och databaser enormt.    

Som sagt; Vi släktforskare lyfter på hatten för Carl Szabad – för hans insatser för alla oss släktforskare i detta land och för hans bifurkationer! 

b2ap3_thumbnail_Carl_Szabad_2013.jpg