Rötterbloggen
Rötterbloggen

Personen på Jättuna

De kallades personer och var som mest 365 stycken. En av dem hette Knut. Knut Emil Ivar, född 1926, död 1981.

Efter Knuts mor Elna finns få spår. Efter Knut finns inga skolbetyg och ingen dödsannons. Det finns ett foto av en numera försvunnen gravsten, en mycket kortfattad bouppteckning där den 55-årige Knuts sysselsättning anges vara pensionär samt två kort. Båda fotografierna är tagna vid storasyster Ebbas konfirmation. På det ena sitter Knut i Ebbas knä med systern Frida vid hennes vänstra sida. Han ser ner och verkar ha sprattlat en del när fotot togs. På det andra sitter han ensam i stolen. Kortet är ganska suddigt men visar en liten lintott vars fötter inte når ner till marken. Händerna vilar i en ganska konstig vinkel i hans knä. Han är ungefär sex år gammal och strax efter att bilden togs lämnade han den enda familj han kände. 

b2ap3_thumbnail_Knut1.jpgb2ap3_thumbnail_Knut1.jpg
I Sveriges befolkning 1950 är Knut skriven på församlingen, medan han i Sveriges befolkning 1970 och 1980 saknar adressuppgifter. Anteckningarna i Nykyrkas församlingsbok är kortfattade: Sinnesslö. Vistas å Löt. Men egentligen var han ju inte sinnesslö. Knut föddes med en extra gåva, en extra kromosom, som ledde till att han hade det vi idag kallar Downs syndrom. Jag har inte tagit del av hans medicinska handlingar så jag vet inte exakt hur begränsad hans vardag blev av denna gåva. Hans liv var ganska typiskt för den tid då han levde. Fredrik Mejster skrev i Barnen vi glömde bort om samtidens definition av idioter och om vården av de individer som familjerna ansågs göra bäst i att glömma. De där som bäst hörde hemma på institution.

Knut placerades alltså på sinnesslöanstalten Löt när han var sju eller åtta år gammal. Löt ligger utanför Strängnäs, och var redan då en gammal byggnad illa lämpad för sin funktion. Det fanns inga hissar trots att många av personerna där var fysiskt handikappade. Sovsalarna var stora och få fick sova ostört under natten. Inte mycket krävdes för att tvångströjan skulle plockas fram. Det hände också att barn som ansågs uppföra sig illa stängdes in i ett mörkt källarrum i ett par dagar. Att utforska den egna kroppen var heller ingen lämplig sysselsättning om man placerats på Löt, utan om någon onanerade bands de helt sonika fast med remmar. Det fanns ett badkar för 40 patienter. De intagna fick därför bada högst en gång i veckan och fick då dela badvatten. Köket var trångt och inte anpassat för sin funktion som storkök.

1965 bussades personerna från Löt till det nybyggda vårdhemmet Jättuna i Flen. De fick inte ta med sig några egna tillhörigheter i flytten. Det var inte lika grymt som det låter utan värre än så: de hade inga egna tillhörigheter. På Jättuna fick personerna skaffa sig en del tillhörigheter, som förvarades i skåp. Men personalen hade dubbelnycklar och gick regelbundet igenom skåpen och slängde det mesta som fanns i dem. Personerna fick heller inte klä sig hur de ville. Alla var iförda en anstaltsklädsel. Alla män bar samma typ av kläder och alla kvinnor likaså. Kläderna var märkta, men inte med namn utan med ett nummer. 

Jättuna var nybyggt med splitternya funktionella lokaler. Sovsalarna var mindre än på Löt, badrummen ordentligt utrustade och det fanns ett funktionellt centralkök där två kockar och 11 hantlangare lagade maten. Faktiskt var Jättuna så nytt och funktionellt att en viss hemtrevnad saknades. Det fanns få textilier, inga krukväxter och möblerna var fastsatta i golv och väggar. Detta var särskilt besvärligt i matsalen då avståndet var för långt mellan stolarna och borden. 1972 skruvades så stolarna loss så att man därefter kunde skjuta in stolarna vid matbordet.

Även med modernare badrum behövdes det personal för att assistera med den personliga hygienen. När det var duschdag tog en individ i personalen på sig plastförkläde eller regnkappa och gummistövlar och duschade de intagna. På väg ut ur duschrummet väntade sedan personal nr 2 som rensade öron och klippte naglar. Personalen förde också detaljerade listor över toalettbestyren. För att hjälpa tröga magar på traven hade man speciella toalettdagar där personerna fick avnjuta gröt gjord på kli eller linfrön samt fick laxermedel och lavemang. Förhoppningsvis fanns dessa dagar extra personal framåt kvällningen som kunde skrubba toaletterna.

Förutom toalettbestyren journalförde man även när kvinnorna menstruerade, när någon fick epileptiska anfall samt det som personalen ínte direkt jublade över: besök. Anhöriga kom och störde. Vardagen på Jättuna var nämligen strikt inrutad. Uppstigning klockan 7, följt av duschning, påklädning, frukost och toalettbesök. Klockan 9 inleddes terapin för de som var bedömts kunna ägna sig åt huvudsakligen slöjd eller trädgårdarbete. De övriga vallades runt på promenad. Lunch intogs klockan 12. Därefter följde tandborstning och toalettbesök samt en kort rast innan det var dags för eftermiddagens terapi. 15.30 återkom man för middag och snart därefter påbörjades nattningen. Kvällskaffet serverades 19.30 och sedan skulle alla snabbt i säng. Så småningom kom diverse cirklar igång, och dagarna var så späckade med vardagsbestyr och terapiuppgifter att det verkligen inte fanns utrymme för besök från utomstående såsom föräldrar och syskon.

1 juli 1968 infördes skolplikt även för utvecklingsstörda barn. På Jättuna fanns förskola för barnen mellan 4 och 7 år, träningsskola för de mellan 7 och 17 år och slutligen yrkesträning för de mellan 17 och 21. Vid 1980-talets början påbörjades en utslussning av personerna från Jättuna ut i till särskilda gruppboenden i samhället. Knut hade nog haft svårt att vänja sig vid ett liv utanför det inrutade institutionslivets monotona trygghet. När han gick bort 1982 hade han ju levt 48 av sina 55 år i det ofrivilliga storkollektiv som vårdhemmen innebar och kanske var det bäst för hans del att inte behöva lämna sin invanda tillvaro.

När barn skulle placeras på sinnesslöanstalt på 1930-talet fick föräldrarna besvara följande formulär:

  • Äro föräldrarna sins emellan besläktade och i så fall huru nära?
    Är det något att anmärka om deras intellektuella begåvning eller sedliga liv?
  • Har någondera av dem vid tiden för barnets födelse varit begiven på dryckenskap?
  • Har denna böjelse förekommit i annat, nära släktled?
  • Finnes eller har i släkten funnits fall av sinnesslöhet?
  • Av sinnessjukdom?
  • Av fallandesot?
  • Av hysteri?
  • Av neurasteni?
  • Av andra nervösa lidanden?
  • Av dövstumhet?
  • Har inom släkten förekommit fall av förbrytelse eller självmord?
  • Hava inom släkten förekommit syfilis?
  • Hava inom släkten förekommit tuberkulos?
  • Har det funnits andra anmärkningsvärda sjukdomar i släkten?
  • Är sinnesslöheten medfödd eller har den uppstått senare och i så fall när?
    Har sinnesslöheten, sedan den först yppade sig, tilltagit eller avtagit?

De flesta frågorna hade nog Knuts föräldrar Axel och Elna besvarat nekande. De visste knappast att de var sjumänningar, då det är ett släktskap som inte ens med bästa vilja kan betecknas som särskilt nära. Antagligen visste Elna heller inte att hennes farfars farmor tillbringat de sista sex åren av sitt liv på dårhuset. Däremot torde Axel ha vetat att hans farbror Lars Peter Svistedt inte var Guds bästa barn även om de båda troligen aldrig träffades. Lars Peter försvann spårlöst 1876, fyra år innan Axel föddes. när han släpptes efter sin andra Långholmsvistelse. Att tuberkulos förekom i släkten var dock alla alltför medvetna om. Elna dog ju av denna sjukdom 1934. Tidigare hade hennes mor, farmors far, morfars far och Axels farfar och farmors far också dött i lungsot. En extra medfödd kromosom var Knut dock ensam om i släkten. Men inte på Jättuna, där han tillsammans med sina medpersoner bland annat kunde få sysselsätta sig med bordtennis, allsång och bingo.

 

 


Läs mer
Ylva-Kristina Sjöblom, Från tvångströja till frihet via Jättunahemmet

Fortsätt läs mer
  3453 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Charlotte Lagerström
Stark och viktig berättelse.
onsdag, 16 mars 2016 11:50
Martin Nordling
Min farmors lillebror, född 1930 eller 1931, hade något medfött fel (odiagnostiserat) som gjorde att han bl a inte kunde tala och ... Läs mer
fredag, 18 mars 2016 22:53
3453 Träffar
2 Kommentarer

Mirakler i Björkvik

Ibland kan man hitta märkvärdiga händelser noterade i kyrkböckerna. Längst bak i Björkviks första vigsel- och dödbok, EI:1 (1686- 1758) finns 13 sidor med skildringar av livet i socknen från 1690 till 1875. Det inleds med tre berättelser jag kommer att fokusera på idag så mer om dem senare, och följs av två märkliga barn som såg dagens ljus år 1691, därefter en skildring av det förfärliga året 1709 med svår missväxt och slaget vid Poltava, peståren 1710- 1711, ett svårt missbildat barn fött år 1777 samt utförliga beskrivningar av väderleken åren 1779- 1789. 1794 föll kyrkklockan under en begravning, lyckligtvis utan att vare sig klockan eller någon människa kom till skada. 1869 brann Björkviks kyrka ner och idag finns bara en ruin kvar på platsen. En ny kyrka byggdes nära Vedeby år 1875 och en kortfattad redogörelse av dess invigning är den sista noteringen i volymen.

b2ap3_thumbnail_16000_461356103999883_2960621091737240386_n1_20151201-122329_1.jpgb2ap3_thumbnail_16000_461356103999883_2960621091737240386_n1_20151201-122329_1.jpgBjörkviks ödekyrka, ruin sedan branden 1869. Foto av Christin Söderblom.

"Anno 1690 war en gumma Brita som hennes Nåde fru Mertha Berendes på sin gård Hoffsta lång tijd födt, och warit blind all sin lijfstijd ifrån sin födelse, då hon war wijd pass 50 åhr, fick hon sin syyn igen, att hon sig wäl icke allenast leeda kunde, utan och igenkänna alla till sitt ansichte som hon förre på talet kände och andra små sysslor förrätta. Men efter den synen war henne owahn, war hon och int synnerligen med den Guds gåfwan förnöjd. Ty efter ½ åhrs förlopp blef hon död."

Jag har inga större medicinska kunskaper så jag kan inte yttra mig om sannolikheten för att en person som varit blind i hela sitt liv efter 50 års levnad plötsligt kan se igen. Däremot är det väl inte särskilt konstigt om hon identifierade de personer vars röster hon var väl bekant med, för de måste ju ha pratat med henne även efter att hon återfått synen. Eller så var det ett tillfälligt folknöje i Björkvik under 1690 att slå vad om vilka eller hur många av sina bekanta hon kunde identifiera utan att de sade ett knyst. I själva dödboken finns ingen lämplig kandidat bland 1690 års döda. Här kan det röra sig om en slarvig tidsangivelse, för 8 december 1689 begravdes "en Tiggerska död i Hoffstadh". En handikappad kvinna som försörjts på nåder av en välvillig adelsdam hela sitt liv och först under sitt sista halvår i livet kunnat utföra lättare sysslor kan nog tituleras som en tiggerska. Eller så är det en helt annan arm kvinna, förstås. Det måste ha varit en mycket märkvärdig händelse när Brita plötsligt återfick synen efter ett helt liv som blind. Men tre år senare inträffade det igen:

"Anno 1693 War thesslijkest en Gumma om några 80 åhr uti Espudden, som uti 2 år warit blind, men 3 dagar före hon blef död fick hon sin syyn igen som en ung menniskia."

Prästen har kluddat vid angivelsen av hur länge den gamla damen var blind. Kanske står det en 8 i stället. Hon finns inte heller med i dödboken och det är tveksamt om hon var gift med Halsten i Äspudden. Han dog faktiskt 1693, och begravdes 10 december, men i husförhörslängden Björkvik AI:1 som inleds 1688 saknar han hustru varför han sannolikt var änkling. En kuriositet är att Halstens svärson Erik Henriksson var farbror till ett av de märkliga barn som föddes i socknen 1691, varför Erik Henriksson  alltså kan kopplas till två av de märkvärdiga händelserna i socknen vid den här tiden. Även Eriks bror Jon Henriksson får ett särskilt omnämnande i dödboken. Jon Henriksson dog vid 85 års ålder 21 mars 1719. Nio dagar senare, 30 mars 1719, avled hans hustru Karin Eriksdotter efter att ha levat i 75 år. Makarna begravdes tillsammans den 5 april, och i dödboken kommenterade prästen: "Är märkeligit at the lefwat tillsamman uti 54 åhr, skiljdes ej heller åth uti döden". Notisen står dock i den ordinarie dödboken och inte bland de märkvärdiga händelserna i slutet av volymen.

Lite underligt är det att bland de märkliga händelserna inget nämns om något av det mest dramatiska som inträffat i Södermanland. Kanske glömdes ryssanfallet 1719 bort för att ryssarna inte härjade i socknen. Fjärdingsmannen Simon Nilsson i Bokulla ledde en lokal bondehär som lyckades skrämma ryssarna på flykt. Även om socknen alltså klarade sig utan mänskliga eller materiella förluster så kan jag ju tycka att en så dramatisk händelse vore värd att omnämna. Kanske fick det räcka med att en Bokullabo nämndes bland socknens kuriositeter:

"1706 War en gammal hustru Karin Pädersdåtter från Bookulla som på några åhr intet sedt någon bookstaf läsa i Book. Men några Weckor för sin död fick hon så klaar syyn att hon uthan glaasögon kunde läsa den all[r]a grannaste stijhl, det hon kunde giöra in till dödsstunden och war lijkwähl 98 åhr gammal."

Karin Persdotter, som var mor till modige fjärdingsmannen Simon Nilsson, finns noterad även i den vanliga dödboken. Hon dog 31 oktober 1706 och begravdes 11 november. Hennes ålder anges till 98 år, 7 månader och 3 veckor. Troligen är hennes ålder överdriven då sonen Simon anges vara född ca 1664 och det är möjligt med en 46-årig barnaföderska men betydligt mindre sannolikt med en 56-årig dito.

Inom loppet av sexton (eller möjligen sjutton) år återfick alltså tre äldre kvinnor synen för en kort period i slutet av livet. Visst var det ett mirakel att Brita som levde på nåder kunde se för första gången i tämligen mogen ålder. Och visst var det ett mirakel när den gamla kvinnan i Äspudden kunde se igen efter flera års blindhet fastän denna nåd bara varade i tre dagar. Karin Persdotter i Bokulla hade troligen bara nedsatt syn innan hon plötsligt kunde läsa igen, men även hon måste ha upplevt det som ett mirakel att själv kunna läsa Herrens ord igen på sitt yttersta!

Fortsätt läs mer
  2765 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Martin Nordling
I "Soldat med brutet gevär" av Vilhelm Moberg så är huvudpersonen Valter Sträng, son till Soldaten Sträng. Soldat Sträng får diabe... Läs mer
fredag, 04 december 2015 07:01
2765 Träffar
1 Kommentar

Barnen vi glömde bort

Även om jag började släktforska tidigt och har hunnit fråga mina släktingar om mycket, kändes det ändå som att många frågetecken fanns kvar när min morfar hastigt avled i ett hjärtstopp i maj förra året. Saker jag hade glömt att prata om och ny information som tillkommit under det senaste årets forskande. Än mer påtagligt blev det åtta månader senare, då jag snubblade över något helt nytt och okänt om min morfars familj och han fanns inte kvar att fråga.

Det hela började med att jag för första gången hade beställt hem en personakt från ett av landsarkiven. Flera andra släktforskare hade berättat för mig om dessa och visat vad de kunde innehålla. Tidigare trodde jag inte att de kunde tillföra min forskning något nytt - jag visste ju redan "allt" om min morfars familj. Det som fick mig att tänka om var de stora luckor som fanns i Gävle Heliga Trefaldighets kyrkoarkiv på nätet. Böckerna sträcker sig över en lång tid och det i kombination med sekretessreglerna resulterar i att jag bara kan följa mina släktingar på morfars sida fram till 1925 (nästa bok omfattar åren 1926-1956).  Till slut gjorde jag en beställning på min morfars båda föräldrar, Sven Fredrik Verner Bäckström (1893-1982) och hans hustru Elsa Elisabet f. Hedberg (1897-1991).

Elsas-personakt.JPGElsas-personakt.JPGFörsta sidan av personakten på min morfars mor, Elsa Bäckström f. Hedberg.

Personakter upprättades 1947/1948 av pastorsämbetena och skulle innehålla uppgifter som t.ex. namn, födelsedatum och födelseförsamling. En akt gjordes för varje person och följde med denne genom livet - anteckningar om yrken, flyttningar och äktenskap skrevs in fram till 1991-06-30.

Uppgifter om föräldrar fördes in då det gällde minderåriga barn. Barn i äktenskapet och utom äktenskapet antecknades i moderns personakt. Anteckningen skulle dock endast göras i den mån den kunde ske med ledning av församlingsboken i den församling där man var skriven. Det kan därför saknas uppgifter om barn som t.ex. flyttat hemifrån. I faderns personakt antecknades mellan 1947-1967 endast hans barn utom äktenskapet som var trolovningsbarn eller arvsrättsförklarade. Övriga barn utom äktenskapet och barn inom äktenskapet antecknades inte.

1971 utfärdades anvisningar om att man retroaktivt skulle komplettera faderns personakt med uppgifter om barn i äktenskapet. Denna komplettering skulle göras med ledning av hustruns personakt och/eller församlingsboken där man var skriven. Ytterligare efterforskningar behövde inte göras för att säkerställa att allt fanns med.

 Så en dag kom det ett mejl från landsarkivet med de beställda personakterna. Jag ögnade igenom dem och såg vid första anblick inget märkvärdigt. Några av de yngsta barnen stod med och födelseuppgifterna stämde överens med de jag redan hade. Men, så såg jag plötsligt att bland barnen fanns ett nytt namn! En till syster till min morfar!? Flickan hette Elsa Birgitta och var född 1941-09-12. I parentes stod död. När då? tänkte jag. Aldrig hade jag eller min familj hört talas om detta barn. Kunde det vara ett skrivfel?

Som släktforskare får man ganska snabbt lära sig att det som sägs inom släkten inte alltid stämmer. Den största anledningen till att jag ifrågasatte uppgiften att morfar haft en till syster var för att det alltid hade pratats väldigt öppet om familjen. Hemma i bokhyllan har jag dessutom min morfars mors gamla konfirmationsbibel, där alla barn, barnbarn och ingifta finns nedskrivna med namn och födelsedatum. Ja, alla utom denna Birgitta...


Utdrag-ur-familjebibel.JPGUtdrag-ur-familjebibel.JPG

Uppslag i familjen Bäckströms bibel, som morfars mor Elsa fick vid konfirmationen 1911.
Här antecknades barn, barnbarn och ingifta släktingar.

Familjen Bäckström bodde trångt i en lägenhet på Nynäsplan i Gävle, två vuxna och tio barn. Det var knapert. Fadern Sven hade många olika ströarbeten under årens lopp och var bl.a. chaufför på bussen som gick fram och tillbaka till Forsbacka i Valbo. Av fattigvårdens handlingar framgår att familjen flera gånger ansökte och beviljades bidrag för att ha råd med mat, hyra m.m. På gården fanns ett trädgårdsland där man odlade egna grönsaker, och i burar födde man upp kaniner som senare skulle bli mat. Av skinnet som blev över gjorde Elsa handskar och mössor. Inget gick till spillo.

 

Min morfar föddes den 17 oktober 1937 och fick namnet Ulf Arnold. Hans mor Elsa hade då fött sammanlagt nio barn under 14 års äktenskap. Ulf blev tilltalsnamnet, och Arnold fick han som andranamn för att hedra en äldre bror som dött 1932 av diabetes, bara fem år gammal. Historien om Arnold har jag fått höra ända sedan jag var liten, och den känner i stort sett alla i släkten till. Även fast pojken inte är begravd på samma ställe som föräldrarna så valde man ändå att skriva in hans namn på deras gravsten i samband med att hans egen gravplats togs bort efter några år. Han finns dessutom inskriven i familjebibeln tillsammans med de andra barnen, och där finns ett  i anslutning till hans namn.

 

Vem var då Birgitta? Jag började leta, försökte hitta svar. Först en sökning i Sveriges Dödbok, men inget napp. Efter ytterligare några försök kunde jag konstatera att det saknades uppgifter under flera år från Gävles församlingar på 1940-talet. Kanske var det förklaringen. Eftersom jag hade ett födelsedatum började jag istället söka i kyrkoarkiven utifrån det. Originalet av Gävle Heliga Trefaldighets födelsebok 1941 fanns inte skannad och digitaliserad, så jag fick nöja mig med SCB:s utdrag. Efter en del bläddrande hittade jag ett barn med rätt namn och föräldrar, född som barn nr 264 det året! Det fanns en till syster!

 Elsa-fdelse-1941.jpgElsa-fdelse-1941.jpg


SCB:s utdrag av Gävle Heliga Trefaldighets födelsebok, 1941.

Med tanke på att flickan stod som död på personakten började jag leta vidare i dödboken, också den i form av SCB:s utdrag. 1941 - inget napp. 1942 - samma. När jag öppnade året 1943 hade jag inga stora förhoppningar om att hitta henne, men så plötsligt fanns hon där, död 1943-11-17. Dödsorsaken: Bronchit. capillaris. Mongolismus. Med andra ord luftrörsinflammation till följd av mongolism, idag mer känt som Downs syndrom...

 

Jag var i chock. Hur kunde morfar inte ha berättat om detta? Jag var helt övertygad om att han skulle ha berättat om han visste något. Med morfar borta fick jag istället fråga andra släktingar om de kände till något. Jag ringde till syskonen Göran (f. 1931), Ulla (f. 1934) och Hans (f. 1935), men ingen visste något. Svaret jag fick var att det kunde ha funnits ett syskon till, men att det barnet i så fall var dödfött. Att barnet skulle ha bott hemma med de övriga i nästan två år verkade omöjligt, även om både födelsebok och dödbok uppgav föräldrahemmet som den adress hon var skriven på.

 
Elsa-dd-1943.jpgElsa-dd-1943.jpg


SCB:s utdrag av Gävle Heliga Trefaldighets dödbok, 1943.

Mina efterforskningar slutade inte där. Jag ville få fram hela sanningen. Antingen ljög alla om att de inte visste något, eller så hade barnet aldrig bott hemma. Jag tyckte ändå att någon borde ha känt till det, särskilt Göran som ju skulle fylla 12 år samma år som Birgitta gick bort, men icke. Istället tog jag kontakt med landstingsarkivet i Gävle. De förvarar bl.a. födelsejournaler för barn som är födda på sjukhuset i staden. Där fanns Birgitta med 1941, 3550 g tung och 53 cm lång. Hon inkom den 19/9 (födelsedagen) och utgick därifrån först den 1/10. Barnet har sneda ögon. Tar ofta fram tungan. Skriker ibl. omotiverat. Är med allra största säkerhet ett fall av mongolism.

 

Det förefaller som att Birgitta aldrig togs hem efter sin födelse den 19 september 1941. Hon blev kvar på sjukhuset på inrådan av läkaren. En typisk mongol med sneda ögon, sadelnäsa, stor tunga, ökad flexibilitet i lederna och misstänkt korta lillfingrar. Pat. fjällar kraftigt över hela kroppen. Därifrån flyttades hon i oktober till barnhemmet Lilla Källbäck. Det framgår av en liten blyertsanteckning som både jag och arkivarien först hade missat. Av handlingar från landstingsarkivet och stadsarkivet i Gävle framgår vidare att Birgitta hämtades till barnhemmet direkt från lasarettets medicinska avdelning. Orsaken: att hon på grund av sin sjukdom inte kan vårdas i föräldrahemmet. Läkaren ansåg att barnet behövde emottaga vård på grund av att det är mongoloid idioti samt även med hänsyn till familjens sociala fäste.

 

b2ap3_thumbnail_Lilla-Kllbck-oktober-1937.jpgb2ap3_thumbnail_Lilla-Kllbck-oktober-1937.jpg


Lilla Källbäck i Gävle byggdes 1922 som ett mödra- o
ch spädbarnshem. 1926 övertogs det av barnavårdsnämnden och drevs som barnhem fram till 1970-talet. Foto: Länsmuseet Gävleborg.

Jag letade vidare. Efter ytterligare förfrågningar hos landstingsarkivet visade det sig att Birgitta flyttades från Lilla Källbäck till Sinnesslöanstalten Karlsberg i Gävle hösten 1943. Hon var då ca två år gammal. Denna typ av hem kallades också för "idiotanstalter", och var uppförda i syfte att vårda och uppfostra "idioter". Gävle låg i framkant när det gällde att ge särskild vård till behövande barn, och hade bl.a. öppnat landets tredje sinnesslöskola 1874.

 

I Nordisk familjebok från 1910 kan man läsa vad som kännetecknade en idiot. Det var en okunnig och obildad person. En som är oförmögen att begripa eller lära något. En fåne eller en sinnesslö individ som är andesvag. Under begreppet "idioti" kan man vidare läsa: "[...] en medfödd eller i barndomen uppkommen ytterlig svaghet hos själsförmögenheterna, så att dessa icke utvecklas, utan kvarstå på en ståndpunkt, som motsvarar eller understiger den tidigare barnaålderns andliga nivå. I allmänhet kan det sägas, att verklig idioti icke blott beror på en afstannad utveckling af hjärnan och dess bark, utan har sin grund i sjukdomar under fosterlifvet eller den tidigaste barndomen, hvilka på ett bestående sätt skadat hjärnbarken."

 

I Gävle stads barnavårdsnämnds arkiv finns en ansökan till anstalten daterad den 29 september samma år, och bifogat finns åldersbetyg, läkarutlåtanden samt en ansvarsförbindelse där barnavårdsnämnden tar på sig att betala 150 kr/år för flickans vistelse på hemmet. Exakt när hon flyttades över till Karlsberg framgår inte av handlingarna, men jag visste sedan tidigare att hon dog redan i november samma år. Om dödsfallet finns inga särskilda handlingar från Karlsberg - det enda som tar upp saken är en liggare över de inskrivna barnen och där har man skrivit död.

 

Till slut fick jag alltså svar på vem Birgitta var och vad som hade hänt henne. Hon är ett tragiskt exempel på den syn man hade på vissa sjukdomar och utvecklingsstörningar förr i tiden, ja kanske till viss del även idag. Jag blev väldigt illa berörd. Till en början arg på föräldrarna, som så enkelt verkar ha lämnat kvar henne på sjukhuset och sedan åkt tillbaka hem och låtsats som att ingenting hade hänt. Aldrig berättat om det för sina andra barn, om lilla Birgitta som åkt till himmelen. Nu i efterhand ser jag det i ett annat ljus. Självklart måste händelsen ha satt sina spår i min morfars föräldrar, kanske mer än någon anade. Vem vet om Elsa grät sig till sömns i flera månader efteråt, eller om det var Birgittas öde som gjorde att Sven var så glad i spriten? Det var inte bara deras beslut att Birgitta skulle vårdas på barnhem, det var samhällets. Den tidens ideal. Kanske hade hon fått vara kvar hemma om det istället hade utspelat sig idag. Jag hoppas och tror det.

 

Man är inte död förrän man är bortglömd. Genom släktforskningen kan vi göra våra släktingar levande igen.

 

b2ap3_thumbnail_Elsa-och-Sven-Bckstrm.jpgb2ap3_thumbnail_Elsa-och-Sven-Bckstrm.jpg
 Min morfars föräldrar, Sven och Elsa Bäckström.

 

 

 

Lästips:

 

  • Statens offentliga utredningar 1949:11 - Betänkande om sinnesslövården
    (finns att ladda hem gratis här)
  • Öhman, Annica, Barnen från Källbäck, 2006.
Fortsätt läs mer
  5332 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Chris (Kerstin) Bingefors
Så väldigt bra skrivet,Fredrik.Nej, man hade inte barn med funktionsstörning hemma då. Man fick rådet att glömma dem. Det var en i... Läs mer
onsdag, 05 november 2014 10:44
Fredrik Mejster
Tack, Chris! Så tragiskt att man hade den synen. De var ju bara barn.. Förhoppningsvis så har de flesta människor en helt annan sy... Läs mer
torsdag, 13 november 2014 02:46
5332 Träffar
2 Kommentarer

Mannen med träbenet

Historien är fylld av enskilda levnadsöden av vilka de flesta försvinner in i glömskan. Det är alltid lika roligt att fylla i en lucka bland sina anor eller komplettera med ett saknat födelse- eller dödsdatum. Ändå är det nog ännu roligare att få mer "kött på benen" och få veta något mer personligt om en ana.

Min mm ff mf fm far, Per Matsson i Kolkestugan, Frustuna socken, var en krympling med träben som var mantalsbefriad. Träbenet till trots var andra kroppsdelar fullt funktionsdugliga och familjen kom att omfatta nio barn födda mellan 1722 och 1738. Alldeles säkerligen hade familjen det knapert.

Jag har inte lyckats återfinna varken Pers eller hans hustru Elisabeth Johansdotters dödsnotiser, och har heller ingen aning om varifrån de kom innan de 1722 bosatte sig i backstugan. Inte heller har jag hittat någon vigselnotis, men det beror snarare på att Frustunas vigselbok börjar först 1730 när paret redan tillverkat mer än hälften av barnaskaran. När tvillingarna Johan och Kerstin föddes hösten 1730 anges Per Matsson vara skräddare.

b2ap3_thumbnail_Mantalslngd-1739-Hradsskrivaren-i-Gripsholms-fgderi-Vol-58-1731-1741-Bild-3850.jpgb2ap3_thumbnail_Mantalslngd-1739-Hradsskrivaren-i-Gripsholms-fgderi-Vol-58-1731-1741-Bild-3850.jpg

          Mantalslängd 1739. Häradsskrivaren i Gripsholms fögderi, volym 58. Bild från Arkiv Digital

Givetvis skulle jag bli överlycklig om jag fick död på makarna, och likaså om jag fann föräldrarna till någon av dem.

Allra helst skulle jag dock vilja få veta varför Per Matsson hade förlorat ena benet. Och vilket ben var det; höger eller vänster? Använde han kryckor? Av vilket träslag var träbenet? Blev han sur och grinig när benstumpen värkte eller var han kanske alltid lite tvär? Om allt detta tiger källorna - eller så har jag bara inte hittat rätt källa än!

Fortsätt läs mer
  2297 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Håkan Bergström, Bryssel
Ett fantastiskt exempel på hur en liten detalj kan broderas ut till en fantasieggande liten historia!
onsdag, 30 april 2014 16:30
Camilla Eriksson
Nog fastnar väl de flesta av oss vid någon detalj och börjar fundera kring hur den personens liv tedde sig?Den blogg jag hade plan... Läs mer
onsdag, 30 april 2014 17:27
2297 Träffar
2 Kommentarer

Dramatik i kyrkböckerna

Det händer emellanåt att jag träffar på ett människoöde i kyrkböckerna som griper tag i mig. Vissa människor fick uppleva hemska saker och hade ändå kraften att gå vidare.

Vid mitt allra första besök på landsarkivet i Uppsala 1995 ägnade jag mig huvudsakligen åt min morfars mor Signes anor och hamnade efter några generationer i Björkviks socken i södra Södermanland.

b2ap3_thumbnail_Signe--Konrad2ba.jpgb2ap3_thumbnail_Signe--Konrad2ba.jpg

Min morfars föräldrar, Signe f. Jonsson (1893- 1970) och Konrad Eriksson (1893- 1977)

 

Signes farmors mor, Anna Greta Jonsdotter, föddes 1774 15/12 i Ekekulla i Björkvik. Hon var ett och ett halvt år när hennes mor Greta Eriksdotter sommaren 1776 träffades av blixten och avled. 

 

1791 gifte sig Anna Gretas äldste bror, Carl Jonsson, med en änka med fyra små barn. I samband med vigseln blev Anna Greta närmare bekant med sin nya svägerskas svåger från första äktenskapet, 20-årige Jan Jansson. De var faddrar tillsammans när Annas Gretas första brorsbarn döptes följande sommar och gifte sig senare samma år. Exakt datum anges inte i vigselboken.

Efter vigseln besöktes hemmet med jämna mellanrum av storken som levererade Stina 1793, Brita 1795, Jan 1799 (död 1801), Anna Greta 1801, Per 1804, Carl 1806, Katarina 1809, Johan 1812 och slutligen Anders 1815.

 

I januari 1817 drunknade Jan Jansson i Yngaren. I bouppteckningen noterades tillgångar på 289 riksdaler banco och en gäld på 590 riksdaler banco. Det var alltså ett rejält underskott i boet.
Anna Greta hade dock värre bekymmer än att sköta ett hem med minimala resurser. Yngste sonen Anders var nämligen ett s k sorgebarn. I husförhörslängden noteras följande om den lilla gossen:

b2ap3_thumbnail_Bjrkvik-AI-11a-1824-1828-Bild-83-sid-76.jpgb2ap3_thumbnail_Bjrkvik-AI-11a-1824-1828-Bild-83-sid-76.jpg

 "Stum, blind, kan ej gå".

 

Anna Greta Jonsdotter gifte om sig 1818 med den 15 år yngre Erik Eriksson. Några veckor efter vigseln föddes dottern Ulrika, som dog ett år gammal.

Som framgår av utdraget ovan från husförhörslängden dog den multihandikappade Anders 1824. I dödboken angav prästen att 9-åringen dog av "långvarig sjukdom".

Anna Greta blev änka för andra gången 1833. Innan hon somnade in vid 83 års ålder 1857 fick hon uppleva hur sonen Per hängde sig 1852.

Sex år efter Anna Gretas död, 1863, föddes hennes dottersons son Axel Robert. Han var dövstum, liksom hans två år yngre syster Klara Sofia. Axel Robert gick på en dövskola i Bollnäs och Klara Sofia tillbringade sju år på Manillaskolan i Stockholm. Deras äldste bror, Karl Johan Karlsson, fick sex barn mellan 1881 och 1891. Ett barn var dödfött och en dotter dog bara två dagar gammal. De andra fyra barnen var samtliga dövstumma.

En dag ska jag forska mer på synen på döva och den vård och utbildning de fick tillgång till. Det är ju det där med att få tid...

Fortsätt läs mer
  4403 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Gert-Ove Ohlin
Läs Göran Skyttes "Brev från Tystnaden" Se Malmö Släktforskarförenings hemsida - Material - Medlemsmöten 2009
torsdag, 13 februari 2014 18:11
Ted Rosvall
På midsommarnatten 1854 mördades hemmansägaren Abraham Andersson i mitt kök här i Falekvarna. I domboken kan man läsa att "barnen ... Läs mer
torsdag, 13 februari 2014 23:40
Camilla Eriksson
Å fy!Och jag som just idag hittade en mördare i släkten (prästen noterade i födelseboken att han var "mandråpare" och blev halshug... Läs mer
fredag, 14 februari 2014 00:01
4403 Träffar
6 Kommentarer

Bloggare

Eva Johansson
269 inlägg
Ted Rosvall
247 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
95 inlägg
Helena Nordbäck
90 inlägg
Anton Rosendahl
36 inlägg
Gästbloggare
28 inlägg

Annonser