Äldre tiders adliga begravningar var storslagna tillställningar med nästan kunglig ståt, där man med hjälp av »christelig Lijk-Predikan», »hederlig Process och Högförnämbligit Medföllie», fanor och begravningsvapen lyfte fram den dödes börd och anor när kistan fördes till familjegraven. Begravningsvapnen bestod av ett huvudbanér, som bars före den döde, samt anvapen som bars på ömse sidor om kistan. Antalet anvapen berodde på hur många anor den döde kunde räkna på fäderne och möderne, men vanligast var sexton anvapen. Huvudbanéret var ursprungligen ganska blygsamt, men det växte med tiden och nådde sin höjdpunkt omkring år 1700 – den bekante fältmarskalken Erik Dahlberghs (död 1703) huvudbanér var till exempel över två och en halv meter högt! Efter begravningsakten hängdes vapnen upp över den dödes grav eller i en annan kyrka med koppling till den döde, och i många kyrkor och museer förvaras ännu dessa begravningsvapen som minnen över adelns ståtliga likprocessioner.

b2ap3_thumbnail_Ehrenborg.jpg

Över norra porten i Lunds domkyrka hittar man ett sådant huvudbanér (ovan), som bars genom Lunds gator då Richard Ehrenborg (1655-1700) fördes till sitt sista vilorum. Han var professor i juridik men tillhörde även adliga ätten Ehrenborg, och som adelsman förärades han givetvis en ståtlig begravning. Huvudbanéret flankeras av två figurer som bär anvapnen, och i den gyllene kartuschen kan man läsa att »Hans Kongl. May:ts trotienare och Juris professor vid Kgl. Academien i Lund den Vellborne och Höglärde Herren Herr Richard Ehrenborg är född på Spannerup d. 2 Januarii åhr 1655 och blef död her i Lundh d. 27 Martii 1700». De flesta huvudbanér innehåller sådana genealogiska uppgifter, och kan därför vara en viktig källa för släktforskare.

b2ap3_thumbnail_2015-08-03-16.24.41.jpg

Nu är det ju emellertid långt ifrån alla släktforskare som har adel i släktträdet, men i kyrkorna hänger även mängder av minnestavlor och epitafier (från grekiskans epi, »till», och taphos, »grav») över allt från präster och handelsmän till militärer och klockare. I Sankt Nikolai kyrka i Simrishamn lät till exempel rådmannen Petter Mörck (död 1710) år 1709 uppsätta ett epitafium över sina tidigare bortgångna hustrur, och eftersom Simrishamns kyrkoböcker börjar först 1724 är uppgifterna på epitafiet (bilden ovan) ovärderliga för släktforskare:

»Detta Epitafium Hafwer Fordom Ehreborne och wälförståndige H: Rådman Petter Petterson Mörck Låtit förferdiga uthi Set Lefwande Lif, Gudz Nampn Till ära, Gudz Huus Till Prydna, Sina Liffz Arfwingar Till Äro Minne för sig och sina 2ne Hustrur, och aflat med den Första Hustrun 2ne Sönner och en Dotter, och Med Den andra en Son som blef wid födslen dödh uthij des Moders 50de åhr, alle Theras Siällar äro uthi deras Frelsares Jesu Siöte Har intett dödz Qual rörer them, men deras Lekamen Huilar her i grafwen Till den yttersta Dommen, då theras återlösare Jesus skal them upwäckia Till Ewinnerligit Lijf. ANNO 1709:»

På de flesta epitafier finns även porträtt, utförda av mer eller mindre talangfulla konstnärer. Här nedan syns till exempel Anne Jacobsdatter (död 1675) tillsammans med sina makar Peter Uppendick (död 1654) och Jens Torsen (död 1686), båda borgare och handelsmän i Ystad, och de sammanlagt sex sönerna och tre döttrarna med bedjande händer och blomkransar i håret. Familjen fick sitt vilorum i Sankta Maria kyrka i Ystad där även epitafiet uppsattes på en pelare i mittgången, och i över trehundra år har familjen fromt blickat ner mot kyrkans besökare.

b2ap3_thumbnail_2015-08-03-11.46.29.jpg

I utkanten av mitt släktträd hittar man överstelöjtnanten och kommendanten Daniel Ramfelt (1634-1705). Han fick sin sista vila i Silvåkra kyrka där även huvudbanéret (se nedan) hängdes upp, men det har sedermera flyttats till Lunds universitets historiska museum. Tyvärr är inskriptionen sedan länge förstörd, och det är numera bara det ståtliga lejonet på vapenskölden som avslöjar att det tillhör ätten Ramfelt. Epitafier i Skåne och Blekinge kan emellertid kompletteras med hjälp av Lunds domkapitels arkiv, där serien FIIja (»Uppgifter i vissa ämnen insända av prostar och kyrkoherdar») innehåller »Kyrkornas märkvärdigheter». Detta är förteckningar som prästerna i Lunds stift sände in till biskopen, och som innehåller avskrifter samt mer eller mindre detaljerade beskrivningar av kyrkornas tillhörigheter anno 1830. I denna serie hittade jag en förteckning från kyrkoherden i Silvåkra, som berättade att det på kyrkans norra vägg hängde ett stort vapen »med många krigsinstrumenter utsiradt» och påskriften

»Konlig Majestetz Bestalter Öfverstelieut: aff Cavall:e vid Adelsfahnan och Commend: på Malmö Slott, Den välborne Herrn H:r Daniel Ramfelt, föd:de A:o 1634 d: 10: Jul: Dödde A:o 1705 d: 26: Jani: på Malm:o Slott, som har lefvat i 70 år 6 månad, och 10 dagar».

b2ap3_thumbnail_Ramfelt1.jpg

Hur ska man egentligen veta vilka begravningsvapen och epitafier som finns bevarade? En person som varit framsynt inom detta område är släktforskaren Jonas Magnusson. Sedan några år tillbaka driver han hemsidan Epitafier.se och Facebook-gruppen Svenska Epitafier, där tanken är att frivilliga krafter ska inventera och registrera de begravningsvapen, minnestavlor och epitafier som hänger i kyrkor, museer och slott runt om i Sverige. Jonas Magnusson utnämndes nyligen till Årets Eldsjäl 2015 av Sveriges Släktforskarförbund, bland annat med hänvisning till Epitafier.se, och det är inte svårt att förstå när man ser vilket jobb han lagt ner. Som han själv skriver på hemsidan är det emellertid användarna som står för den största arbetsinsatsen, för inventeringen sker inte av sig själv och dessutom är ju begravningsvapnen och epitafierna utspridda över hela landet. Det krävs därför gemensamma insatser för att ro projektet i land, och jag har själv spenderat åtskilliga sommardagar i kyrkor runt om i Skåne. Bidra du också, och hjälp årets eldsjäl med att bygga upp denna fantastiska genealogiska resurs!

Referenser:

»Begravningsvapen», i Kulturen : en årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, 1939.

Begravningsvapen (Wikipedia).

Epitafium (Wikipedia).

Titt som tätt får man anledning att ställa sig frågan: Varför tog han inte chansen? När Carl XIV Johan (egentligen var det Carl XIII, men han sov för det mesta och lät lillpojken sköta jobbet) införlivade Norge i union med Sverige 1814 så hade han chansen att göra livet lättare för alla som släktforskar i Norge. Han gick med på att norrmännen skulle ha sin egen stat, men i union med Sverige under en gemensam kung. Carl XIV kunde ju gått med på hur mycket som helst, men insisterat på en sak, nämligen att införa svenska statens ypperliga kontrollinstrument, husförhörslängden, för att hålla koll på de upproriska norrmännen. Men det gjorde han inte. Otaliga är de gånger jag slitit mitt hår i frustration över Carl XIVs misstag.

b2ap3_thumbnail_Norska-flaggor.jpg

Många av oss hittar personer i släktforskningen som åkt över till Norge, eller personer som kommit från Norge. Inte så sällan försvann folk, som av någon anledning inte ville vara kvar i Sverige, till Norge. Ibland var de på väg till Amerika, men kom inte längre. Då hamnar vi i en annan släktforskningsmetod än den vi är vana vid. Inga husförhörslängder och rejält varierande kvalitet på flyttlängderna, om de överhuvudtaget finns. Däremot finns tidigare, sökbara folkräkningar i Norge. Det är en hel del andra saker som är annorlunda också, därför kan det behövas en bra vägledning. En glad överraskning är att det är gratis att läsa kyrkböcker, folkräkningar och en mängd annat material på norska Arkivverkets hemsida:  

b2ap3_thumbnail_Riksarkivet-og-statsarkivene.png

 http://arkivverket.no/Digitalarkivet 

Nu har det kommit en ny släktforskningsbok i Norge, På sporet av familien. Kilder og metoder i slektsgransking. Författare är Liv Marit Haakenstad och den ges ut av Vigmostad & Björke. 

b2ap3_thumbnail_pa-sporet-av-familien.jpg

Boken är mycket omfattande, 347 sidor, och innehåller det mesta. Några avsnitt ger bara kortfattat en introduktion, som t ex DNA-genealogi. Andra är ingående, med en akademisk karaktär. Källor, källkritik och etiska aspekter diskuteras grundligt, liksom hur man organiserar sitt forskningsmaterial. Det finns också ett kapitel med ord och uttryck från äldre tider, som blir extra nyttigt för den som inte är insatt i norska förhållanden. Författaren tar upp hur man skapar en släktbok och hur man kan ordna ett släktmöte. En appendixdel har uppgifter om ord, mynt, mätenheter, kyrkliga högtider med mera. Boken är ett måste för den som tar sig an norsk släktforskning.

Vi svenskar är inte så hemma på norsk geografi,i ren surhet efter unionsupplösningen ingick detta inte i skolans läroplan, så  man kan gärna kombinera boken med  den utmärkta websidan över Norges församlingar: http://www.norwayparishes.com/.

Med en bra handledning kan man komma längre i den norska snårskogen, avsaknaden av husförhör blir dock frustrerande – och en utmaning. Släktforskarförbundet kommer också att ge ut ett häfte med tips för släktforskning i Norge. Van vid svensk släktforskning, kommer jag nog att fortsätta förbanna Carl XIV även i framtiden, när jag kör fast. 

(Bildkälla: Wikimedia Commons)

Ursäkta det stilbrott som uppstår när man i en i övrigt seriös text tar med ett ord som "döingar", men det är just det uttryck som icke-släktforskare understundom använder sig av när de föraktfullt skall beskriva den ädla och viktiga vetenskap som heter genealogi; "Har du hittat några nya döingar idag?" säger de hånfullt, allt medan de själva ordnar med sin knappsamling eller glor på meningslösa fotbollsmatcher ... 

Dagens blogg handlar alltså om ytterligare en databas över avlidna amerikaner: Findagrave.com - en gratisresurs, som trots sitt dystra innehåll skänker alla oss, som söker efter försvunna släktingar over there, så mycken glädje och kunskap.

b2ap3_thumbnail_Amanda.JPG

Så här kan en typisk "träff" i den enorma gravdatabasen - idag 132 miljoner poster - se ut. Namnet i fetstil längst upp, och sedan födelsetid och kanske också födelseort, dödstid, dödsort samt "kalkylerade" släktingar, d.v.s. personer i samma grav som kan förmodas vara släkt med huvudpersonen. Klickbara, naturligtvis, så att man lätt kan läsa även om dessa. Så följer kyrkogårdens namn, även den klickbar, och adress. Man får alltid en bild på själva kyrkogården, och mycket ofta en på själva gravstenen. Båda bilderna klickförstoras och sedan går det lätt att "spara bild som" eller skärmklippa till sig en kopia.

Glöm inte att kilcka på kyrkogårdens namn. Du får då fram en lista på samtliga gravar där och kan i en ny meny söka efter andra släktingar, kanske med andra efternamn, som vilar på samma kyrkogård. Familjerna och släkterna bodde ju ofta nära varandra och detta är ett bra sätt att ringa in hela släktkretsar eller emigranter från samma socken eller by. Ofta är det så, att personer som lämnat sin amerikanska hemstad tidigt för att flytta till Kalifornien eller Florida, ändå har sina gravar där "hemma" på den lantliga kyrkogården utanför Rockford, Lindsborg eller Chisago City.

Ofta är sökresultatet ännu bättre, med bilder på den avlidne/avlidna personen och kanske t.o.m. en dödsruna, kopierad från någon tidning. Som här t.ex.

b2ap3_thumbnail_AURELL.JPG

Sökrutan hos Finagrave.com är kanske inte helt lyckad, och man får pilla en stund med den innan man riktigt förstår hur man skall bete sig. Det är lätt att skriva för mycket - och få noll träffar - och de geografiska parametrarna får man kämpa med innan det hela fungerar friktionsfritt. För den som har abonnemang på Ancestry finns det dock ytterligare möjligheter. Ancestry har en söklänk till Findagrave, och där går det utmärkt att söka även på födelsedatum och dödsdatum, upgifter som ofta, men inte alltid, finns med i posterna. Denna extra möjlighet är ovärderlig om man söker efter personer som har bytt namn, amerikaniserat sina svenska namn intill oigenkännlighet eller gift sig till nya efternamn. Så här ser sökmenyn hos Findagrave ut:

b2ap3_thumbnail_Findagrave.JPG

Och här är Ancestrys motsvarighet:

b2ap3_thumbnail_Findagrave-Ancestry.JPG

Findagrave.com är en fantastisk gratisresurs, generöst ställd till vårt förfogande av många flitiga och frivilliga händer, ungefär som den svenska gravstensinventeringen. Den sistnämnda har imponerande 528.000 poster, en siffra som dock bleknar något i jämförelse med de 132 miljoner "döingar" som Findagrave kan visa upp. Å andra sidan bor det ju 30 gånger så många människor i USA som i Sverige ...

Lycka till med sökandet, och får du kvalitetsträffar som den nedan, är du bara att gratulera!

b2ap3_thumbnail_Nisswandt.JPG

Jo, det är samma släkt som Mainau-greven Lennart Bernadottes första hustru, Karin Nissvandt.

Härom veckan besökte jag Lunds universitets historiska museum, en riktig pärla om man är intresserad av Skånes historia. På museet kan man beskåda många intressanta föremål och följa fascinerande levnadsöden, och både glasmontrar och väggar dignar av antika statyer, skelett, medeltida skulpturer och gamla guldmynt. Det som mest fångade mitt intresse var emellertid en liten bronsstatyett, som hängde i en stor glasmonter i det så kallade »Rydbecks sten- och bronssal». Informationsskylten avslöjade att den lilla damen med den bestämda blicken är en kvinnostatyett från omkring 600-500 f. Kr., troligen en gudinna, som hittades vid betplockning på 1910-talet på lantbrukaren Sture Troedssons gård i Katslösa by och Kvistofta socken utanför Helsingborg. Jag har en hel del förfäder i just Katslösa under 1600- och 1700-talet, så min fantasi skenade iväg. Kanske har någon av mina förfäder tillverkat den lilla statyetten? Kanske har de bott i Katslösa längre än jag kan forska fram i det skriftliga källmaterialet? Antagligen får jag aldrig veta hur det ligger till, för precis som de flesta släktforskare kan jag som bästa spåra släkten några århundraden bakåt. Det finns emellertid personer som lyckats spåra sin släkt långt bortom de skriftliga källorna, tusentals år tillbaka i tiden...

b2ap3_thumbnail_Copy-of-2015-07-01-11.38.44_20150806-211702_1.jpg

År 1903 upptäcktes ett gammalt skelett i en grotta nära byn Cheddar i sydvästra England, och eftersom grottan hade perfekta förhållanden var skelettet ovanligt välbevarat – det är faktiskt fortfarande Storbritanniens äldsta kompletta skelett. Det visade sig att skelettet, som daterades till omkring 7000 f. Kr., tillhörde en runt 20-årig jägare som dödades av ett slag mot ansiktet och sedan begravdes i grottan. Hundra år efter upptäckten fick en TV-producent upp ögonen för den så kallade »Cheddar-mannen», som han kom att kallas, i samband med en dokumentär om arkeologi i Somerset. Mycket hade hänt sedan skelettet hittades, och med tanke på hur långt DNA-tekniken utvecklats var den första tanken givetvis om man kunde utvinna DNA från skelettet.

b2ap3_thumbnail_Borrby_20150806-211735_1.jpg

Gravurnor från gravfält i skånska Borrby, där man under utgrävningarna hittade fyra gravhögar, fyra rösen och ett mindre urngravfält. Även i denna socken har jag en del förfäder, och kanske hamnade deras jordiska kvarlevor i en av dessa gravurnor? (Lunds universitets historiska museum).

Forskare vid Natural History Museum i London och universitetet i Oxford upptäckte till sin glädje att det var möjligt att få fram mitokondrie-DNA ur en tandhåla, trots skelettets höga ålder. Just mitokondrie-DNAt ärvs oförändrat på mödernet, eftersom det följer med äggcellen från modern till barnet och därför blir en exakt kopia av moderns. Efter flera månaders noggranna undersökningar kunde forskarna till slut kartlägga Cheddar-mannens gener, och nu började det roliga – att spåra hans ättlingar. Forskarna tog med sig ett filmteam till King of Wessex-skolan i Cheddar, där man DNA-testade några elever vars släkter bott i trakten längst. På skolan fanns även läraren Adrian Targett, som egentligen inte ingick i testgruppen men ändå lämnade ett DNA-test eftersom han ville uppmuntra eleverna och samtidigt fylla ut antalet tester. Hans släkt hade visserligen bott i Cheddar sedan mitten av 1800-talet, men själv hade han nyligen flyttat dit sedan han fått jobb som lärare på skolan och hade väl ingen större förhoppning om något släktskap med det berömda skelettet.

b2ap3_thumbnail_Barsebck_20150806-211814_1.jpg

I gånggriften i Gillhög i Barsebäcks socken hittades 40.000 keramikskärvor från minst tusen keramikkärl, bärnstenspärlor, tusentals flintföremål, bergartsyxor samt ett stort människolettmaterial. Kanske har någon av mina förfäder tillverkas dessa föremål? (Lunds universitets historiska museum).

Överraskningen blev därför stor när resultaten kom, och det visade sig att en av testpersonerna faktiskt var släkt med Cheddar-mannen – nämligen läraren Adrian Targett! Man hade fått en träff på mitokondrie-DNAt, som bekräftade att Adrian och Cheddar-mannen hade en gemensam anmoder som de båda härstammade från på raka mödernet. Adrian, som hade besökt grottan många gånger, kunde knappt tro att det var sant:

»Jag är överväldigad, jag kunde inte tro det. Jag är historielärare men lär ut nutida historia, så Cheddar-mannen är lite utanför min tidsperiod – jag måste erkänna att jag nästan inte visste nånting om honom. Det är lite skrämmande att tänka sig att det finns såna länkar genom alla de generationerna, men det fina är att det finns länkar som är så starka. Vi härstammar alla från en förfader som Cheddar-mannen – vem vet hur många människor vi är släkt med utan att känna till det?»

Adrian Targett är alltså en av de lyckliga få som kan spåra sin släkt tusentals år tillbaka i tiden, medan vi andra får nöja oss med historiska fragment, små glimtar av det förflutna. Fast kanske är det just det som är magin med förfäderna bortom det skrivna ordet?

Länktips:

Tracing Your Family Tree to Cheddar Man's Mum (artikel i New York Times)

Årets Släktforskardagar i Nyköping kommer allt närmare. Sista helgen i augusti samlas utställare, föreläsare och, förhoppningsvis, ett antal släktforsknings- och kulturintresserade personer på Rosvalla här i Nyköping. De allra flesta av oss behöver nog äta någonting under dagen och de som besökt tidigare Släktforskar vet att kön till restaurangen kan bli lång. De som har förbeställt lunchbiljett har förtur i kön och får därmed extra tid att hinna med en föreläsning till eller något annat spännande släktforskarmöte. Så visst ska du förbeställa lunchen? Det kan du göra fram till den 10 augusti. Restaurang Courtside erbjuder dagens. Om du behöver specialkost eller är vegetarian bör du förbeställa så att du får mat som passar dina behov. Det finns också en restaurang vid Bowlinghallen samt även ett café med enklare tilltugg inne i utställningshallen.

b2ap3_thumbnail_Rosvalla5.jpgRosvalla en något mulen junikväll.

Mat erbjuds också på lördagskvällen vid banketten på Sunlight. Då uppträder Daniel Ganesh Lindqvist. Daniel, som är uppvuxen i kustpärlan Oxelösund, är en fantastisk sångare som har uppträtt på Londons musikalscen och även på Göteborgsoperan. Förutom denna förträffliga underhållning torde även kvällens meny locka: till förrätt serveras laxtartar med löjrom och gräddfil, huvudrätten utgörs av Tournedos Rossini med potatisgratäng och rödvinssås och kvällen avslutas med kaffe eller te och Sunlightchoklad.

Förhoppningsvis blir både helgens luncher och lördagens bankett trivsamma tillställningar och betydligt gästvänligare än en middag i Nyköping för snart 700 år sedan. Det är förstås Nyköpings gästabud jag menar; detta olyckliga och bloddrypande slut på maktkampen mellan Magnus Ladulås tre söner. Nog är det för de flesta av oss svårt att föreställa sig att vara så gramse på sin familj för något så förgängligt som makt, men Birger, Erik och Valdemar hade kanske varit lika osams om arvet gällt ett litet torp. Nyköpingskännaren Göran Hedin har fördjupat sig i denna medeltida brödrakamp och den roll Nyköpingshus har spelat i den svenska historien. Hans föredrag lär vara fyllt med dramatiska och till viss del tragiska historier. Själv hade jag inte velat vistas på slottet våren 1634...

Den  31 oktober 1901 vinkade skollärarinnan Emma Larsson på Ranten i Falköping, bördig från det fattiga Åsle Tå, farväl till sina två syskon, Augusta Serafia och Carl Methodius. Dessa emigrerade då från det trygga Falköping till andra sidan jordklotet, till Melbourne i Australien. Väl framme delade syskonen på sig, Augusta flyttade till Perth på västkusten medan Carl drog österut och hamnade i Invercargill på Nya Zeelands sydö. De skulle aldrig träffas mer. 

b2ap3_thumbnail_Carl-MEthodius-rock.jpg

Carl Methodius Larsson - fattigpojken från Åsle Tå

Carl Methodius Larsson var egentligen på väg hem till Sverige, när han under ett strandhugg i Bluff på Nya Zeeland blev bestulen på hela sin reskassa, sitt pass och andra handlingar. Det blev att kvarstanna i landet i avvaktan på nya dokument från Sverige. Under tiden fick han arbeta på en större gård, och förälskade sig i familjens vackra dotter Mary, kallad "Poppy". Hennes föräldrar ville inte höra talas om något äktenskap med en utfattig immigrant, varför Carl fick slava i tio år innan han till sist fick sin "Rakel". Carl och Poppy skaffade sig ett litet ställe utanför Invercargill, där de odlade bär och bin. I äktenskapet föddes en dotter, Irma Larson, som i sin tur fick fyra barn, alla bosatta på Nya Zeeland. 

b2ap3_thumbnail_Poppy-III.jpg

Poppy, den utvalda. Till sist rymde de tillsammans ...

Nya Zeeland ligger så långt ifrån Åsle Tå man rimligen kan komma. Jag brukar säga, att om man tar en strumpsticka, placerar den i Västergötland och sedan sticker den rakt igenom en jordglob, så kommer man ut ungefär vid Invercargill på Nya Zeelands sydkust. Hur kom det sig att en fattig och föräldralös pojke från byns fattigdrev kunde ta sig hela vägen dit? Han måste naturligtvis ha tagit hyra som sjöman eller skeppsgosse på någon båt, men i alla fall.

För någon vecka sedan besökte Carl Methodius dotterdotter Gael Donaghy Sverige och fick se och uppleva faderns hemby, nu museum, och kyrkan dit han med all sannolikhet gick varje söndag. Föräldrarna var mycket fromma, härav det något egendomliga förnamnet Methodius. Wikipedia förmedlar att METHODIUS av Olumpus – död omkring år 311 – var en Kristen biskop, teolog och författare samt martyr.

b2ap3_thumbnail_Irma-and-Reg.jpg

Reginald och Irma 

Carls dotter Irma brevväxlade under skoltiden och framöver med en flicka i England, Betty. Under kriget vistades Irmas fästman, Reginald, under någon tid i England, och uppmanades då av Irma att besöka hennes brevvän, som hon själv givetvis aldrig träffat. Reginald gjorde så och när han sedan återkom till Nya Zeeland för att gifta sig med sin Irma, hade han med sig hälsningar och bröllopspresenter från henne. Så föddes de fyra barnen, men 1953 drabbades Irma av polion, som tog hennes liv. Strax innan hon avled uppmanade hon sin man att be Betty komma över till Nya Zeeland och hjälpa honom att ta hand om de moderlösa barnen. Den förtvivlade änkemannen gjorde så, och Betty gick med på detta, under förutsättning att det också skulle bli giftermål. Så skedde, och Betty blev en underbar mor, både till sina styvbarn och till de två egna barn hon så småningom fick. 

Denna Betty, nu 95 år ung, lever fortfarande där på Nya Zeelands sydkust. Fullkomligt vital och alert står hon med hjälp av epost i ständig kontakt med alla barn, barnbarn och barnbarns barn, idag utspridda över världen. Familjen har döpt henne till ”The Queen of E-mail”. 

Och hur kunde då jag för ett antal år sedan till sist återfinna Carl Methodius och hans familj där vid Antipod? Elementärt, min käre Watson:  

FACEBOOK, så klart!

När jag i torsdags som vanligt kikade in hos Ancestry för att se om något nytt och spännande tillkommit, så hade det faktiskt det …

U.S., Social Security Applications and Claims Index, 1936-2007

De flesta som någon gång sökt efter amerikaemigranter har säkert träffat på Social Security Death Index (SSDI), den rikstäckande megadatabasen över avlidna amerikaner med idag mer än 94 miljoner poster. Själv upptäckte jag den redan 1990, tog mig till en stad i Utah, där den pionjärproducerades på åtta kassettlagda CD-skivor, som jag raskt inhandlade och tog med mig hem till Sverige. På den tiden var denna databas okänd och unik, och min insats gjorde enorm lycka vid de årliga släktforskardagarna, där jag i flera år demonstrerade dess möjligheter och begränsningar. Så småningom hamnade basen på Internet och finns idag tillgänglig på en rad olika webbplatser. 

Informationen som ges i SSDI är korrekt, men begränsad. I princip får man bara efternamnet, ett förnamn, födelsetid samt dödstid och dödsort. Ibland finns det också uppgifter om var personen var bosatt 1951. Social Security Number får man också – amerikanernas motsvarighet till våra personnummer. Det har också varit möjligt, om än kostsamt, att beställa en kopia på det formulär som personen i fråga fyllde i när han eller hon en gång gick med i pensionssystemet Social Security. Dessa formulär innehåller ofta mer information, framför allt födelseort, men också namn på föräldrar till den försäkrade. 

b2ap3_thumbnail_Nila.JPG 

I det nya registret, som så här långt innehåller 49 miljoner poster, tycks man ha knappat in just födelseorter och föräldrar, men också ibland uppgifter om namnbyten, vilket givetvis är särskilt värdefullt när det gäller kvinnor som gifter sig och gifter om sig. Det finns betydande luckor i registret. Man har t.ex. inte med föräldrarnas namn för avlidna personer födda efter 1939 – tydligen ett krav från Social Security Administration – och här och var fattas förmodligen just dessa uppgifter även i originalet. Men ändå, vilket lyft! Särskilt för den som söker människor som heter Johnson, Peterson eller Anderson. Det har tidigare varit näst intill omöjligt att avgöra om den Mary Anderson man lyckats hitta verkligen är den man söker efter. Med hjälp av de nya parametrarna är det nu fullt möjligt att leda hypoteserna i bevis! 

Jag har i några bloggar riktat kritik mot företaget Ancestry för deras i mitt tycke allt för slarvigt tillkomna databaser. Här måste jag dock lyfta på hatten och gratulera! Det senaste tillskottet är en riktig höjdare, ett fantastiskt hjälpmedel och en oerhörd förbättring av en redan användbar resurs! 

Bravo!

Mellan åren 1899 och 1933 utgavs Hvar 8 dag, en svensk veckotidning med undertiteln »illustreradt magasin». Tidningen byggde på den danska förlagan Hver 8 Dag, och innehöll en blandning av aktuella nyhets-, kultur- och vetenskapsreportage från Sverige och världen, men även diverse artiklar och noveller. Varje nummer innehöll dessutom 12-24 biografiska notiser för folk som fyllde jämna år eller hade avlidit, med porträtt, och av den anledningen är Hvar 8 dag en riktig guldgruva för oss släktforskare. Det är emellertid ett digert material att gå igenom, men på Genealogiska Föreningens hemsida finns sedan en tid tillbaka ett namnregister till de 45 590 porträtt som publicerats i Hvar 8 dag. Man får dock tänka på att årgångarna löper från 1 oktober till sista september nästföljande år, så om man inte hittar det man söker måste man kontrollera samma sida i angränsande års tidning – något jag själv kämpade med när jag beställde fram Hvar 8 dag på Universitetsbiblioteket i Lund.

b2ap3_thumbnail_1905-11-12.jpg

Gustaf Carlberg (1829-1905); ur Hvar 8 dag den 12 november 1905.

Namnregistret är en sann genealogisk fröjd, och en person jag lyckades hitta tack vare registret är min farmors farmors mormors bror Gustaf Carlberg, rådman i Landskrona. Första gången när han fyllde 75 år och andra gången när han avled, och i anslutning till fotot finns som i de flesta fall en liten biografi. När herr Carlberg avled kan man därför läsa att han blev »fil. d:r 53, hofrättsex. 56, rådman i Landskrona sed. 64, åtskill. förordn. ss. borgm., ordf. i fattigv.-styr. 66-91, led. i styr. för sparbanken 64-03, under många år dess ordförande och verkställande dir.». Att han varit tillförordnad borgmästare och ordförande i fattigvårdsstyrelsen var nyheter för mig, så det är som synes inte bara de gamla fotografierna som gör Hvar 8 dag intressant.

b2ap3_thumbnail_1904-05-29.jpg

Ur Hvar 8 dag den 29 maj 1904, i samband med att Gustaf Carlberg fyllde 75 år. Han syns högst upp till vänster, och är omringad av disponent Wennström, kammarherre Wästfelt, överste Wästfelt, kyrkoherden Falk, stadsläkaren Holmberger, fabrikören Carlsson, snickarmästaren Almgren, källarmästaren Törnquist, kyrkoherden Ohlsson, fabrikören Peil och inspektorn Beckmansson.

En hel del av porträtten föreställer kungligheter, landshövdingar och grevinnor, men man hittar även många andra personer som på ett eller annat sätt utmärkte sig i början av förra seklet. Jag har själv hittat allt från rådmän, disponenter och kammarherrar till snickare, redaktörer och konstnärinnor, så det var inte bara samhällets högsta skikt som lyftes fram i Hvar 8 dag. Tidningen uppmärksammade dessutom personer som blev väldigt gamla, så i de äldsta årgångarna kan man hitta fotografier på personer födda under 1800-talets första år. En av dem är gamle kantor Ströberg i Hästveda (1809-1901), som tjänstgjorde i hela sextioåtta år:

b2ap3_thumbnail_1901-04-28.jpg

»Den 31 mars afled i Hästveda, kantorn i Hästveda och Farstorps församlingar Nils Erik Ströberg. Född den 31 juli 1809, hade han i 68 år innehaft sin kantorsbefattning i nämnda församlingar, under hvilken tid han gjort sig afhållen och värderad såsom en i allo redbar och vänsäll man» (ur Hvar 8 dag den 28 april 1901).

Hvar 8 dag finns på de flesta större bibliotek, och Genealogiska Föreningen planerar att framöver digitalisera tidningen och göra den tillgänglig för sina medlemmar. Project Runeberg är inne på samma tanke, och har som mål att så småningom presentera en fullständig digital faksimilutgåva av alla nummer som utkom. Än så länge har man skannat in årgångarna okt. 1901 – sept. 1902, okt. 1906 – sept. 1909 samt okt. 1910 – sept. 1914. Dessa årgångar hittar man här, och arbetet fortskrider sakta men säkert – till stor glädje för alla släktforskare!

b2ap3_thumbnail_2015-07-20-11.36.46.jpg

På Universitetsbiblioteket i Lund har årgångarna av »Hvar 8 dag» bundits samman – väldigt praktiskt!

Vi kommer allt närmare årets Släktforskardagar i Nyköping för varje dag som går. Det går i ytterligare några dagar att förhandsboka biljetter till föredrag i de båda mindre föreläsningssalarna, och så kan man förstås även beställa lunchbiljetter för lördag och söndag samt biljetter till fredagens kvällsbuffé och lördagens bankett. 

Temat för Släktforskardagarna är Ett gods - en värld, men egentligen fanns ju flera världar samtidigt vid de stora godsen. Nog skilde sig livet en hel del mellan herrgårdssalongerna och statarlängorna.

När lantbruket rationaliserades vid 1700-talets slut behövdes en mer rörlig arbetsstyrka som snabbt kunde avhysas vid ändrade produktionsvillkor. Antalet torpare och frälsebönder minskade och i stället tillkom en ny kategori med mer rörliga lantarbetare, s k statare. Dessa avlönades på stat, dvs de fick en låg kontantlön mot att arbetsgivaren höll med en bostad och avlönade dem med livsmedel. I gengäld skulle även statarens hustru och halvvuxna barn arbeta: statarhustrun var oftast mjölkerska men kunde också få arbeta ute i jordbruket. Bostadsstandarden var låg, och man hade varken något skydd vid sjukdom eller någon pension. Livet som statare var slitsamt, och många drömde om bättre villkor. Det var därför vanligt att flytta ofta - på 1920-talet flyttade en genomsnittlig statarfamilj tre gånger på 5 år, dvs de bodde i snitt ungefär 18 månader på varje ställe. Statsystemet, som var särskilt vanligt i slättbygden med storjordbruk eller större gods, avskaffades 1945.

I herrgårdslandskapet Södermanland fanns det förstås många statare och de flesta av oss har nog också stött på Ivar Lo-Johanssons berättelser om de sörmländska statarnas strävsamma tillvaro. Merparten av mina anor var sörmlänningar så min antavla bör förstås innehålla ett antal statarfamiljer. Egentligen rör det sig om två familjer, vars tillvaro ändå skilde sig åt en hel del och samtidigt visar samhällets omvandling.
Min mm f Gustaf Adolf Gustafsson föddes 1891 i Ludgo. Han var näst yngst i en femfaldig barnaskara, och när han föddes var fadern Adolf Vilhelm måg hos modern Johannas föräldrar i Värlund. Året efter Gustafs födelse flyttade familjen och sedan kuskade de Södermanland runt i över 30 år. Adolf Vilhelm anges omväxlande vara ladugårdsdräng, arbetare, ladugårdsförman, statdräng, kodräng, kördräng och ladugårdskarl medan han flyttade 26 gånger på 47 år. Varför flyttade då familjen så ofta? I släkten berättas att Adolf Vilhelm agiterade för att lantbrukarna skulle organisera sig fackligt, något som sågs med oblida ögon och oftast ledde till avsked. Jag har inte hittat några belägg för att denna släktskröna är sann. Sant är däremot att Johanna inte var fullt arbetsför. En statares hustru förväntades ju arbeta, och om Johanna noteras i många år att hon har fallandesot. Någon medicinering fanns knappast vid denna tid så hon var säkerligen ofta oförmögen att utföra de sysslor hon var ålagd. Kanske var det också ett riktigt svårt epilepsianfall som ledde till att hon från 1920 i stället angavs vara sinnessjuk. Hon togs in 1922 på Sankta Annas hospital i Nyköping och dog där i januari 1924.
Vad hände då med de fem barnen? De tre döttrarna gifte sig och bildade familjer. Det är den korta versionen. Den långa versionen är att äldsta dottern Ida tjänade som piga i några år innan hon gifte sig vid 21 års ålder med en byggmästarson som strax därefter övertog fädernegården. Mellandottern Hanna tjänade piga i ett par år innan hon flyttade hem till föräldrarna och i 12 års tid flyttade med dem. Troligtvis var det hon som skötte de sysslor som modern var för sjuk för att kunna utföra. En månad efter att modern tagits in på hospitalet gifte hon sig, och kanske blev modern intagen just för att Hanna skulle kunna lämna föräldrahemmet. En månad efter vigseln blev hon nämligen själv mor. Maken, som var lantbruksarbetare, dog som 29-åring i blindtarmsinflammation och lämnade Hanna med en 4-åring och en 2-åring. Hanna levde som änka de återstående 56 åren av sitt liv. Båda sönerna såg ut att gå i faderns fotspår. De arbetade i drygt ett decennium som statdrängar innan de blev arrendatorer. Detsamma gällde yngsta systern Ulrikas make. Han var först statdräng och blev sedan arrendator. Barnens öden åskådliggör att statarsystemet var på väg att avvecklas.

b2ap3_thumbnail_Slkttrff-Konrad1.jpgMin mf fm Anna Charlotta omgiven av sina barn. Av blomsterhyllningarna att döma firades här hennes 85-årsdag.

Även min mf ff Johan Erik Eriksson var statdräng. Han tillbringade dock nästan hela sin yrkesverksamma tid på en enda gård, då han från 1888 till 1926 arbetade vid Skavsta i Nyköpings Sankt Nicolai. Med hustrun Anna Charlotta hade han åtta barn, sex söner och två döttrar, födda mellan 1883 och 1899. Äldste sonen Gustaf lämnade Södermanland. Han var en man med många talanger som i ungdomen var först trädgårdsdräng, sedan maskinist och därefter husar innan han så fann sitt kall som stationskarl. Han fann också en stationsförman med en stor familj och en särdeles tilltalande dotter. Tack vare arbetet vid järnvägen flyttade familjen långa sträckor: de möttes i halländska Tjärby, flyttade sedan till Gamlestad i Göteborg, därifrån till Sjösa utanför Nyköping, sedan till östgötska Kimstad och därefter till Älvsjö. Gustafs yrkestitlar hade gradvis förändrats och han anges slutligen vara kontorist. Även Ernst var husar i Malmö en kort period innan han blev stationskarl. Också han träffade sin hjärtans kär genom järnvägen, då hans Etty växte upp hos sina morföräldrar i järnvägsknuten Nässjö. Hennes morfar var lokomotivputsare och mormodern var vagnsstäderska. Sönerna Johan Emil och min mf f Konrad var båda arrendatorer medan Karl Ejnar var telegrafarbetare. Edit tjänade i ett antal år som piga så långt hemifrån som i Hällefors innan hon återvände hem till Nyköpingstrakten i ett par år. Hon hade dock mött sin blivande make under tiden i Hällefors. han var då valsverksarbetare men blev sedan bruksinspektor. Sonen Nils Gunnar är något av ett mysterium för mig. Han var jordbruksarbetare och stalldräng innan han 1918, som 22-åring, blev skriven på församlingen. Samtidigt anges han vara inskriven vid Nyköpings Sjömanshus så troligtvis var han till sjöss. 1930 anges han plötsligt ha emigrerat, närmare bestämt till Malmkontoret i Narvik i Norge. Så småningom återvände han till Sverige och Nyköping, för han avled här 1969. Yngst i barnaskaran var Anna. Hon utbildade sig först till sjuksköterska och sedan till sjukgymnast, varefter hon flyttade till Linköping och gifte sig med en kollega.

Några av barnen fick alltså sin försörjning genom jordbruket, men de flesta fann nya yrkesvägar såsom anställda vid järnvägen, telegrafarbetare och som sjukgymnast.

Källor:
Sten Carlsson, Rationalisering inom jordbruket 1970- 1920. Den svenska historien 13. Stockholm, 1982  

Då började jag släktforska … del II

Vid ett av mina allra första besök på Landsarkivet i Lund beställde jag fram en husförhörslängd för Osby församling 1881-1885 och slog upp gården Angshult. Av släktingar hade jag fått veta att min farmor, med det ovanliga namnet Oda, skulle vara född där. Mycket riktigt, där fanns hon ju tillsammans med sina föräldrar, Per Larsson och Hanna Larsdotter, samt två äldre syskon – det skulle så småningom också bli sex yngre – Ove Lionel och Alma Benedikta. 

Alma Benedicta? 

Henne hade jag aldrig hört talas om. Hon måste ha dött som liten, tänkte jag, och ringde upp mina fastrar. 

Alma? Nej, henne talade mor aldrig om. Är du säker på att du läst rätt i kyrkoboken. 

Det var jag ju, så nu var det bara att försöka följa familjen framåt i tiden för att se vad som kan ha hänt. Det blev inte någon rolig resa… Kort efter Odas födelse brann gården ned till grunden och familjen fick söka sig tak över huvudet inne i Osby. Oda och hennes storebror Ove skickades tillfälligt (det kom att bli permanent) till mormor i Hästveda, medan Alma blev kvar hos far och mor och den ständigt växande familjen. Efter Oda föddes Fridolf, Bror, Frithiof, Harry och Eva. Familjen skaffade sig en mindre gård i Slähult, men efter bara några år brann även den och familjen kom på obestånd. 1896 avlider fadern, och modern får ett litet understöd av socknen. 1897 föder Hanna ett 9:e, denna gång utomäktenskapligt barn, och det blir för mycket för socknen, den tidens socialtjänst, som resolut ingriper. Hanna skickas på spinnhus för att ”bättra sig” medan alla barnen, utom Alma som redan är ute och tjänar lill-piga, ”tas om hand” av socknen, som omedelbart ordnar med omvänd auktion: Lägstbjudande, d.v.s. den som nöjer sig med minst underhåll från socknen, får ungen.   

Jag följer Alma framåt i tiden och upptäcker att hon 1899, vid 17 års ålder, utvandrar till Norra Amerika. Där slutar spåren i det svenska materialet. Hon nämns inte i bouppteckningarna efter tre barnlösa fastrar och bör således ha dött tidigt, förmodligen i Amerika någonstans…

b2ap3_thumbnail_Alma-2.jpg

En ung Alma - på väg ut i livet och i den stora världen

Jag tar tåget till Kristianstad och promenerar ut till Hedentorp, där min avlidna fasters man fortfarande bor i det hus farmor Oda och hennes make, Johan Rosvall, år 1913 byggde. Jag frågar farbror Adolf om det händelsevis finns några gamla släktfotografier eller brev bevarade sedan farmors dagar. Nej, det gör det naturligtvis inte… men så drar han lite på orden och försvinner upp på vinden. Kommer tillbaka med en liten låda fylld med ”gammalt skräp”. Ur denna låda fiskar jag upp ett gammalt amerikakort, taget i Monmouth, Illinois, föreställande tre barn. På baksidan har någon skrivit: ”Detta är Lawrence, Helen och Arnold Numbers”. Hmm… tänker jag, kan detta vara släktingar tro…?  

Jag gräver vidare i lådan och upp kommer ett gammalt brev från 1917, poststämplat i Monmouth, och adresserat till ”Fru Oda Rosvall”. Jag öppnar och läser:

”Fru Rosvall, Jag har blivet ombedd att skrifva till eder och underrätta om att eder syster Alma Numbers dog den 9 dennes efter att hava varit sängliggande sjuk i tio veckors tid. Hon begrafdes söndagen den 11 dennes ifrån första Babtistkyrkan med tillslutning av många vänner och släktingar…”

b2ap3_thumbnail_Alma-dd.JPG 

Monmouth, Illinois!

Hemkommen från besöket i Kristianstad letar jag upp orten på kartan samt sätter mig ned och författar ett brev till ”The Public Library, Monmouth, IL, USA”. Efter några veckor kommer svaret, ett generöst och vänligt svar med två bilagor; Almas dödsruna från 1917 och mannens från 1969! Jo, Melville Numbers överlevde min gammelfaster i 52 långa år. Dödsnotisen meddelar att äldste sonen bor i Spokane, Washington, de tre övriga i Houston, Texas. Med hjälp av telefonkataloger finner jag snart aktuella adresser till Almas barn och kontakt etableras. Sonen Arnold och hans fru besöker Sverige 1972 och 1974 och hinner träffa tre morbröder och en moster, som då ännu finns i livet. Personer som de aldrig ens hört talas om. Själv har jag besökt mina släktingar i Houston och Spokane vid många tillfällen under årens lopp och numera har vi ständig kontakt via Facebook.

b2ap3_thumbnail_Familjen-Melville-Numbers.jpg

Melville och Alma Numbers med barnen Lawrence (1903-1996), Helen (1905-1999), Arnold (1908-1977) och Dean (1914-1975) 

Det var så mitt intresse för Emigrantforskning började. 

På den vägen är det.

Jag har alltid varit nyfiken. Men det fanns en tid då jag inte visste att jag var nyfiken på min egen släkt och på hur historien format våra bygder. Jag hade aldrig ens tänkt tanken på släktforskning. Det var då. Före den där vårdagen 1989. Den där dagen då jag knatade in på biblioteket i Kramfors och råkade gå förbi en manick som jag inte lagt märke till tidigare. Någon sorts grön bildskärm med en rörlig glasskiva under. En mikrokortläsare.

b2ap3_thumbnail_lasare.jpg

Nyfiken som jag är på hur saker fungerar, ville jag förstås undersöka hur den där maskinen fungerade. Jag hade fortfarande inte en tanke på släktforskning, det var ju tekniken jag ville undersöka. På en hylla bredvid stod en lång rad pärmar med församlingsnamn på ryggen. I pärmarna fanns en massa plastkort, som man uppenbarligen skulle stoppa in i läsmaskinen.

Jag valde pärmen för Ytterlännäs församling, ett namn jag kände igen eftersom min mamma kommer därifrån, slog upp pärmen och valde på måfå ut ett plastkort. Efter att först ha lyckats stoppa in kortet i läsaren upp-och-ner och sedan spegelvänt fick jag äntligen rätsida på det och fram på den gröna skärmen kom en massa halvsuddiga bilder från någon form av register.

Frustrerat försökte jag få en bild att hamna mitt på skärmen, men alla rörelser skulle göras spegelvänt, så de var inte det enklaste. Men till slut låg en fotograferad sida framför mina ögon. Och döm om min förvåning, när jag börjar stava mig igenom den handskrivna texten, namnet som står där längst upp på sidan känner jag ju igen. Det är min morfar! Johan Helmer Ulander i Bursjö by. Jag har alltså av en ren slump råkat få fram just den sida i födelseboken där min morfars födelsenotis finns! Helt osannolikt, men inte desto mindre sant.

b2ap3_thumbnail_bok.jpg

Ja, ni förstår ju vad som hände sedan. Jag blev kvar framför den där läsapparaten tills biblioteket stängde och personalen hotade med att kasta ut mig... Och efter den dagen var jag fast för släktforskningen för alltid. Det slumpmässiga besöket på biblioteket har sedan lagt beslag på många tusen timmar av mitt liv. För är man nyfiken på släkten tar forskningsutmaningarna aldrig slut. Och de tusentals timmarna har varit fyllda av upptäckarglädje, spännande levnadsöden, trevliga forskarkontakter och intressanta resor. Ja, ok då, även en och annan frustration över försvunna släktingar och saknade källor. 

Jag fasar för hur mycket jag skulle ha missat i livet om jag inte upptäckt släktforskningen. Jag hade inte fått förmånen att upptäcka hur gott arkivdamm doftar. Jag hade inte fått resa till Riga för att gå i fotspåren efter min anfader som var stadsläkare på 1500-talet. Jag hade inte fått glädjen att upptäcka att det finns svenska arkiv från 1700-talet bevarade från städerna kring Medelhavet, arkiv där jag kunde hitta igen och kartlägga min ”försvunne” sjömans resor. Jag hade inte fått veta, när jag i vårt 1700-talshus hittade den där stora spiken, att det var min egen anfader, spiksmeden Lögdberg, som smitt den vid Utansjö Bruk. Och inte minst… Jag hade förmodligen inte kommit på tanken att DNA-testa mig för att släktforska med hjälp av den senaste tekniken, vilket visat sig vara hur spännande som helst. Så tack till min nyfikenhet och slumpen som förde mig in på släktforskarbanan och tack till alla trevliga släktforskare som korstat min väg sedan dess!

Det var egentligen dessa ord som fick mig att börja släktforska för femton år sedan, men mitt intresse för genealogins ädla konst väcktes redan i början av 90-talet – närmare bestämt den 12 mars 1993. Jag hade fått en prenumeration på Kalle Anka & Co. av föräldrarna, och när jag kom hem från förskolan den där härliga fredagen låg där ett inplastat exemplar av den senaste Kalle Anka-tidningen på köksbordet. Denna tidning var extra speciell eftersom den innehöll ett »Farbror Joakims liv»-avsnitt, nämligen »von Anka-borgens godsherre» av den oefterhärmlige amerikanske serietecknaren Don Rosa. Serien handlar om hur Joakim von Anka återvänder till Skottland i ett försök att rädda sina förfäders gamla slott, von Anka-borgen. I ett oförsiktigt ögonblick trillar han i vallgraven och förlorar medvetandet, varpå han för en kort stund hamnar i von Anka-himlen. Där får han träffa sina förfäder, som efter hetsiga diskussioner kommer fram till att deras ättling måste återupplivas. Med ett unisont »Han är den siste av oss alla – och han är vår favorit!» skickas Joakim von Anka tillbaka till de levandes skara, försvarar sina förfäders ära och räddar von Anka-borgen.

Den där serien gjorde ett oerhört starkt intryck på mig, och jag minns att jag läste den så många gånger så att sidorna blev alldeles slitna och ryggen lossnade. Året därpå firade Kalle Anka 60-årsjubileum, och då passade Don Rosa på att skapa Kalle Ankas släktträd, som publicerades i Kalle Anka & Co. 1994. Själva trädet medföljde som plansch och sedan fick man släktingarna efterhand, i form av klistermärken som skulle klistras in på rätt plats i släktträdet – ungefär som riktig släktforskning! Tyvärr missade jag både planschen och de flesta av klistermärkena, men med färgkritor ritade jag ett litet släktträd där jag klistrade in de få klistermärken jag fick tag på. Det såg visserligen helt tokigt ut, och det var ju Kalle Ankas förfäder – men den där lilla kritteckningen var mitt första släktträd, och jag var sex år gammal.

b2ap3_thumbnail_018---PerHansson.jpg

Min farfars morfar Per Hansson (1871-1944), mjölnare i Annelöv och sedermera lantbrukare i Häljarp

Under de kommande åren funderade jag ofta kring mina egna förfäder. Jag trodde att det bara var »fint» folk som kunde spåra sina anor – de som redan kände till sin härstamning, visste vad deras förfäder hade gjort och var de hade bott. Själv visste jag ju ingenting men var ändå sugen på att släktforska, så jag använde det källmaterial som fanns till hands – mina serietidningar och böcker. Jag utforskade alltifrån Långbens antavla till faraonernas släktträd, och min utredning över den grekiska mytologins komplicerade släktförhållanden blev ett omfattande projekt. Jag skapade många vackra släktträd och antavlor, men inom mig gnagde frågorna. Vilka var mina förfäder? Varifrån kom jag, och vilka var de människor som gjort mig till den jag?

Våren 2000 hade vi ett skolprojekt där vi skulle ta reda på så mycket vi kunde om vår släkt, och av min engagerade engelsklärare fick jag låna boken »Släktforska! : steg för steg» av Per Clemensson och Kjell Andersson. Jag sträckläste den från pärm till pärm, och promenerade sedan hem till farfar med anteckningsblocket under armen. Farfar plockade fram sina gamla fotoalbum och berättade om morbror Henning och moster Alma som hade ett lantbruk i Saxtorp, om kusin Malte som var inkallad under andra världskriget och morbror Julius som rökte pipa. I ett av albumen, som var mycket äldre än de andra, fanns ett svartvitt fotografi föreställande en äldre mustaschprydd herre iklädd väst. »Vem är han?», frågade jag, och pekade på det gamla fotot. »Det är min morfar Per Hansson», sa farfar. Han var visserligen bara fem år gammal när morfadern dog, men hade ändå tydliga minnen av honom eftersom han bodde hos dottern Elvira på gamla dar. Jag lyssnade fascinerat när farfar berättade om kafferep och morgonsupar, om dansbanan i Annelöv och när blixten slog ner i kvarnen, och plötsligt inflikade han att »min morfars far var kvarnbyggare och lär ha byggt många kvarnar i trakten, men jag vet inte vad han hette».

b2ap3_thumbnail_Hanssons-grav.jpg

Per Hanssons grav, på Annelövs kyrkogård. I graven vilar även farfars mormor Cecilia (1870-1934), som dog några år innan farfar föddes.

Jag kunde inte sluta tänka på den där kvarnbyggaren, min farfars morfars far. Vem var han, vad hette han? Varifrån kom han, och vilka kvarnar hade han byggt? Jag och farfar bestämde oss för att dela upp arbetet – farfar skickade brev till pastorsexpeditionerna i de församlingar där släkten bott, och jag beställde mikrokort från SVAR som sedan noggrant undersöktes i stadsbibliotekets källare. Sakta men säkert växte ett släktträd fram, mitt eget släktträd, och för varje nytt namn eller yrke som dök upp ville jag veta mer. Så småningom blev det väldigt krångligt med alla mikrokort från SVAR, och eftersom farfars förfäder var skåningar fanns kyrkoböckerna på landsarkivet i Lund – knappa 40 minuters bilresa från Helsingborg. På vägen dit körde vi genom de socknar där farfars släkt har bott »sedan urminnes tider», så vi passade på att svänga inom kyrkogårdarna i dessa socknar. Besöket vid farfars morfars grav på Annelövs kyrkogård blev en andäktig upplevelse, och trots att jag bara hade en gravsten framför mig kom han till liv tack vare farfars berättelser från barndomen.

Jag kommer så väl ihåg det första besöket på landsarkivet. De vita handskarna, alla mikrokort och den ljuvliga doften av gamla arkivhandlingar. Jag minns även de nyfikna blickarna från de andra arkivbesökarna – jag var ju bara tretton år gammal, och antagligen trodde väl de flesta att jag hamnat fel. Jag hade emellertid inte alls hamnat fel, jag hade hittat hem, och trots att det har gått femton år sedan mitt första arkivbesök blir jag fortfarande lika lycklig av att släktforska. För mig är släktforskning den perfekta kombinationen av historia, personhistoria och lokalhistoria, där jag själv är huvudpersonen och kan forska precis hur jag vill – mycket eller lite, brett eller smalt, upp eller ner. Ibland släktforskar jag oftare, ibland mer sällan, men en sak är säker. Den där fredagen i mars 1993 tändes en eld inom mig, en genealogisk eld som har brunnit sedan dess och aldrig kommer slockna.

Egentligen var nog allt bara en slump. Inte att jag skulle börja släktforska, men i den unga åldern. Jag var 16 år och var som brukligt på besök i Västergötland hos mina farföräldrar under sommaren. Vi sågs inte särskilt ofta, men när mina föräldrar hade semester passade vi på att ta en sväng på Kinnekulle för att se det vackra landskapet, titta i affärer och fika på små kaféer där kaffebrödet var hembakt. Oftast åkte vi också förbi den lilla stenkyrkan i Västerplana där mina föräldrar gifte sig 1995.

Några tankar på att börja släktforska hade jag aldrig haft under min uppväxt. Jag kan minnas att jag tyckte det var spännande att rita släktträd i skolan, men på den tiden hade jag inte en tanke på att man kanske kunde ta reda på mer än vad farfars föräldrar hette. Det handlade mer om att rita in den närmaste familjen med farbröder, ingifta fastrar och kusiner - de som fortfarande fanns i livet.

Det hade varit en vacker sommardag. Vi satt inne på kvällen och fikade  och kom då att prata om släkten. Någon nämnde något om släktingar på Hawaii och jag ryckte till. Hawaii? Har vi släktingar där? Farfar berättade historien från början, om hur hans två morbröder lämnat landsbygden under tidigt 1900-tal för att söka lyckan i Amerika. Den ene blev bonde i Minnesota och den andre elektriker på Pearl Harbor, Hawaii. Det här var något man hade pratat om i alla år, även under min pappas uppväxt, förstod jag. Berättelsen om de båda bröderna som lämnat Sverige för att aldrig komma tillbaka hade satt djupa spår i min släkt och under alla år hade man funderat över hur deras liv hade blivit. Man pratade, funderade, men hade aldrig gått från tanke till handling. Tänk om farfar kunde få ett svar medan han levde? Och semester på Hawaii? Det var värt ett försök!

Jag letade fram en blyertspenna och ett  kollegieblock och började anteckna frenetiskt. År, namn och gårdsnamn började sakta men säkert bilda ett litet släktträd. Några luckor blev det här och där, men de flesta datum kunde både farmor och farfar utantill. Jag fick veta att min kusin Amanda hade en namne i farfars moster, den framgångsrika "Malle" som hade herrekipering i Stockholm, och min pappa Svante hade fått sitt namn efter farmors farfars far, "Svante på Gärdet" i Öttum.

Familjen-Adolf-Andersson.jpg

Adolf Andersson och Maria Svensdotter med barnen Amanda, Edvin, August och Helvy, min farfars mor.

Om släkten på Hawaii visste man inte mycket. Kanske var allt bara påhitt? Det enda man med säkerhet kunde berätta var att farfars mor hade haft kontakt med sina bröder via brev och att brodern på Hawaii hade en dotter Alice som var på besök i Sverige på 1960-talet. Hon hade varit på samma plats som jag just då befann mig, i Blomberg där mina farföräldrar har sitt sommarhus.

Väl hemma igen började jag läsa på om släktforskning och fördjupa mig i ämnet. Jag lånade böcker på biblioteket, sökte på nätet och anmälde mig strax till en nybörjarkurs på ett av studieförbunden i Gävle där jag bodde. Det var en kvällskurs med ca åtta deltagare och jag sänkte medelåldern rejält.

Med ny kunskap och de uppgifter  jag redan hade samlat på mig började jag leta i arkiven. På den tiden var det ännu mikrokort man fick använda, men Genline (numera Ancestry) hade precis börjat lägga upp materialet på nätet. Det var mörka och svårlästa bilder, men med tiden gick det lättare. Snart hade jag hittat farfars familj i husförhörslängderna och med hjälp från duktiga forskare på Anbytarforum kunde jag hitta brödernas utflyttningsdatum.  Vissa hade också tillgång till amerikanska arkiv med folkräkningar och passagerarlistor, vilket steg för steg förde mig närmare och närmare min släkt i USA.

Enligt folkräkningarna hade farfars ena morbror, Edvin Isak Adolfsson, gift sig med Elma och fått barnen Edwin och Alice. De bodde i Honolulu på Hawaii och han arbetade som elektriker. Bingo! Med de ledtrådarna tog jag kontakt med stadsarkivet i Honolulu och berättade om vad jag sökte. Arkivarien där som tog emot mitt mejl var mycket hjälpsam och engagerade sig verkligen för att ge mig svaren jag sökte. Fanns det levande släktingar? På arkivet fanns bl.a. rullfilmer med kopior på gamla tidningar från Hawaii. Här lyckades arkivarien lokalisera dödsannonser efter min farfars morbror, dennes hustru och sonen Edwin.  Det visade sig att berättelsen om min farfars morbror var sann - han hade arbetat på Pearl Harbor och var enligt den utförliga texten mycket omtyckt. Som s.k. master electrician var han ansvarig för en egen avdelning där man bl.a. hade haft till uppgift att laga allt som förstörts under kriget.

Sonens dödsannons gav mig fler ledtrådar. Han hade arbetat som poliskonstapel  på Hawaii, men var kanske mest känd från stränderna på norra sidan av ön där han agerat livvakt på sin fritid under många år. Han rustade upp sin bil med egna medel och hade förutom sin surfbräda flera andra hjälpmedel för att kunna få upp nödställda personer ur vattnet. Han uppskattas ha räddat över 100 personer och blev senare invald i Hawaiis polisdistrikts egen Hall of Fame.

148-1.jpg
Farfars morbror Edvin Adolphson med hustrun Elma och barnen Alice och Edwin.

I dödsannonsen fanns också namnen på hans tre döttrar och deras makar. Yngsta dottern var frånskild och arbetade liksom sin far som polis, men i Kalifornien. Jag kontaktade därför alla möjliga poliskontor i den amerikanska delstaten, men fick snart till svars att de inte kunde lämna ut några uppgifter om sina anställda. Internet blev min räddning. I de nyare numren av den lokala tidningen på Hawaii hade samma kvinna skrivit flera insändare. Dessa kunde jag läsa direkt på nätet och kunde där se att kvinnan gick under sitt flicknamn, Adolphson. Ett rop på hjälp skickades till tidningen, och några dagar senare fick jag plötsligt ett mejl mitt i natten. Hawaii ligger tidsmässigt 12 timmar efter oss, så det var egentligen inte så konstigt. Mejlet var från den person som jag sökte - min pappas syssling, barnbarn till farfars morbror som emigrerade 1906. Hon berättade att hon var den jag sökte och delade med sig av sina minnen av den svenska släkten som hennes far och faster hade varit i kontakt med för länge sedan.  Jag var i sjunde himlen!

Efter tät kontakt med mina amerikanska släktingar åkte sedan jag och min flickvän till Hawaii i tre långa veckor på semester. En fantastisk resa som vi aldrig ville skulle ta slut. Nästa sommar åker vi tillbaka igen, denna gång för att gifta oss. Det blir på midsommarafton, precis som mina föräldrar och farföräldrar före mig har gjort. Min släktforskning har verkligen format mig som person och lett mig in på helt nya vägar. Att släktforska är en resa som aldrig tar slut!

IMG_1052.JPG

Jag tillsammans med mina amerikanska "kusiner" framför min farfars morbrors gravsten.

Jag började släktforska för att jag var pank. Ja, det är förstås inte hela sanningen men hur var det då?

Som jag tidigare berättat älskade min morfar historia och fornminnen av alla de slag, och släpade gärna med mig på sina exkursioner. Tursamt nog bodde mina morföräldrar i ett område rikt på både gravhögar och runstenar så genom åren blev det många utflykter. Att just jag fick följa med berodde dels på att även jag redan från späda barnaår var tokig i historia men också på att jag tillbringade väldigt mycket tid hos mina morföräldrar.

Min mormor var mest lättad över att morfar och jag kunde nörda in oss på våra fornlämningar tillsammans så att hon slapp skutta runt och glutta på några gamla stenhögar. I stället berättade hon; om sin barndom och sitt yrkesliv, den gången hon dog samt den inte helt rumsrena historien om hur hon träffade morfar. Hon hittade honom liggande i ett dike och blev givetvis störtförälskad.
När jag nu inte följde med morfar på exkursion eller lyssnade på mormors nog inte helt sanningsenliga berättelser så läste jag. Ofta när jag skulle välja något nytt alster i bokhyllan att fördjupa mig i, stack jag emellan med ett rött album med titeln "Boken om mig". De flesta som liksom jag är födda på 1970-talet har nog ett sådant album, där föräldrarna kan skriva in milstolpar som "Första tanden", "Första steget", "Första julen" och andra oförglömliga händelser som albumets huvudperson inte har minsta minne av. Nästan längst fram i albumet fanns den sida som intresserade mig: en antavla i tre generationer. Jag studerade antavlan tillräckligt ofta för att lära mig den utantill - och jag kan fortfarande rabbla upp mina anor i tre generationer! Jag fixar nog fyra utantill men sedan behöver jag fusklappar...
Mina föräldrar var inte så roade av att diskutera äldre generationer, men däremot av att åka på utflykt. Då packades bilen med så många ungar som gick in (jag och min bror samt ett varierande antal grannungar), och så styrdes kosan mot någon slingrande sörmländsk väg där vi alltid hittade någon ny spännande avtagsväg att utforska. Många utflykter och många mil runt den sörmländska landsbygden har det blivit genom åren. Även en av mina barndomsvänners föräldrar tyckte om att göra sådana utflykter och jag fick för det mesta följa med. De utfärderna slutade oftast på någon lummig skogsväg vid Stavsjö bruk, där min väninnas pappa berättade om de personer som levat vid det torp vars grund naturen höll på att förvandla till ett avlägset minne. Då visste jag förstås inte vilken nytta jag skulle ha av våra familjers irrfärder när jag så småningom utforskade mina rötter. Eller att min väninna och jag är släkt på en enda gren - just vid Stavsjö bruk.

b2ap3_thumbnail_Svea-1923a.jpg

Min fabulerande mormor Svea. Kanske var det den här klänningen som hon förstörde omedelbart efter att ha fått den genom ivrigt badande i en gyttjepöl.

När jag var 12 så frågade jag min farmor och mina morföräldrar för att få veta mer om deras föräldrar samt far- och morföräldrar (min farfar gick bort strax efter min 7-årsdag). Jag fick några spridda namn att fylla i den antavla jag börjat plita på. Morfar och mormor hade ingen större koll på sina förfäder, men farmor hade järnkoll på sina anor, liksom även farfars och, överraskande nog, mormors. Min farmor och mormor var båda födda och uppvuxna i Nykyrka, en av Södermanlands minsta socknar, så farmor hade förstås träffat mormors föräldrar massor med gånger under deras uppväxt. Men hur skulle jag få reda på mer?

Min väninna med rötter från Stavsjö var lika tokig i både böcker och historia som jag, och tyckte också att det där med förfäder var spännande. En dag när vi var runt 12- 13 år gamla bestämde vi oss för att ta reda på hur man egentligen bar sig åt för att släktforska. En av eldsjälarna i Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening bodde tvärs över gatan, så vi gick över och bad att få veta hur man släktforskar. Erik tog med oss ner i sitt forskarrum i källaren, där han visade sina antavlor på papper och på datorn. Mest pratade han om hur svårt det var att forska,  vilken tid det tog och hur bökigt det var att beställa rullfilmer. Det sista återkom Erik till gång på gång och när vi knallade hemåt var vi inte så mycket klokare än förut, och våra spretiga antavlor lades snart undan medan vi hittade annat att fördjupa oss i.
Ungefär tio år senare, 1995, studerade jag etnologi i Uppsala och hade plötsligt fyra dagars jullov efter att ha skrivit klart en B-uppsats om hur nyblivna föräldrar valde namn till sina telningar. Normalt brukade jag skämma bort mig med en bokköparrunda i Stockholm, men den här gången var jag pank efter alla julklappsinköp, så jag behövde hitta på något som både var roligt och gratis. Jag letade nu fram den där spretiga antavlan jag påbörjat i tidiga tonåren: jag visste att jag hade sörmländska rötter och att materialet jag behövde fanns på landsarkivet i Uppsala. Det tog inte fullt tio minuter att cykla från mitt studentrum i Flogsta till Arkivcentrum, och så fort jag plockat fram det första mikrokortet var jag fast. Jag hade säkerligen börjat släktforska ändå så småningom, men att jag började den där januaridagen 1995 berodde alltså på att jag var pank. Numera är jag rik: rik på nyvunnen kunskap om levnadsvillkor förr, på vänner jag mött genom forskningen samt på nyfunna släktingar. Ja, släktforskning är sannerligen berikande!

Egentligen är det svårt att säga precis när jag började släktforska. Jag brukar säga 2002, det år jag började lägga över min fars efterlämnade släktforskning på datorn. Men, när man tänker efter, så hade jag varit inne på släktforskning tidigare. Min far berättade mycket om sin släkt och om sin barndom när vi barn var små. Vi tyckte om att höra alla berättelser om livet på ett litet skånskt jordbruk. Han berättade om sin släkt och om andra personer i bygden, han berättade om hur de arbetade på åkrarna före mekaniseringen . Det var något han sysslat med innan, han skrev berättelser om bygden och om folktro i den lokala tidningen redan på 30-40-talen.  Man kan alltså säga att mitt intresse är nedärvt. Idag är alla historierna en minnesskatt om livet förr. De är också en skildring av Sveriges väg från ett fattigt land till ett folkhem.  Min far började som bonddräng, från enkla förhållanden. Min faster har berättat att han gick i en hästvandring, en rund bana där hästen drar tröskverket, hela tiden muttrandes ”och det här ska jag göra hela livet”. Efter sex år i folkskolan fick han gå ut och tjäna. Han berättade själv om hur drängarna fick sova i ett rum i stallet, det var så kallt att vattnet i hinken var fruset på morgnarna. Men den lilla lönen spenderades på Hermodskurser, alltså korrespondenskurser och pappa slutade som professor och ledamot av Lantbruksakademien. Han fastnade inte i hästvandringen – som så många andra på den tiden kämpade han till sig utbildning som garanterade en annan framtid.

Jag tror, att alla historierna gav mig en respekt för kunskap och lärande, en respekt som inte alltid harmonierar med vad jag möter i mitt arbete som lärare idag.  De gav mig också ett levande historieintresse, ett intresse för den lilla människans historia. Jag intervjuade äldre släktingar redan tidigt, inte för att göra antavlor utan för att få veta mer om deras liv och livsbetingelser. Jag lärde mig ysta ost, koka messmör, elda i vedspisen och mängder av andra, gamla hantverk. Jag letade på kartor efter gårdar och torp och funderade på livet där. Nu, 50 år senare, när historieämnet inte längre bara är krig och gubbar, så läser jag också historiska kurser på universitetet.

Eftersom min egen släkt redan var relativt väl utforskad, så fick jag min första kontakt med arkivmaterial när vi började ha semester på min sambos gård i Östergötland på 90-talet. Naturligtvis ville jag genast ta reda på vilka som bott där. Snabbt iväg till landsarkivet i Vadstena, där vänliga arkivarier hjälpte mig att hitta de rätta böckerna.

Ett hopp till 2002,då jag började skriva in min fars efterlämnade forskning i min dator. Det var lite segt så jag googlade och hittade en engelsman som ville veta var hans anfader, Carl Segerlund, kom ifrån. Han dök nämligen upp i Liverpool på slutet av 1870-talet, gifte sig och fick barn. Sedan försvann han igen. Min farmors flicknamn var just Segerlund, efter hennes fars styvfar, och det visade sig att det var rätt släkt. Vi forskade tillsammans via mail under flera år och jag kom verkligen in i det roliga med släktforskningen – att lösa problem och att lösa problem tillsammans – det som senare blev släktforskningslaviner. Nu hade Genline kommit och det kom nya källor varje vecka som man kunde hugga tag i.

På den vägen är det fortfarande, jag forskar minst på min egen släkt och kan inte låta bli spännande gåtor, vare sig de är i form av frågor på olika forum eller en låda bilder på en loppis. Det går att forska på allt!  Allra mest spännande är det att följa familjer framåt, med alla syskon och deras ättlingar. Man får en inblick i hur snabbt det kunde gå både uppför och nedför den sociala rangskalan förr. Det har också blivit ett tema när jag skriver uppsatser för mina historiska studier. Pappas berättelser är nog grunden till även detta intresse.

Jag är alltså inte så enormt intresserad av min egen genetiska härstamning, men man kan ju undra varför jag alltid gillat att tala inför publik, varför jag är lite av en teaterapa. Är det de gener jag delar med Erik Jansson*, ”Vetemjöls-Jesus”, mannen som brände biblar och drog med sig en stor grupp människor till Amerika för att grunda utopin Bishop Hill, som dyker upp igen?

·         *Min  morfars farmors farfars brorson

     Bildkälla: Erik Jansson, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/12046, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2015-07-13.

Då började jag släktforska … del I

Året var 1962, vi bodde i Gävle, och jag var 10 år gammal. Hemma från skolan sedan ett par veckor p.g.a. Vattkoppor eller Röda hund, leddes jag svårt. Hade läst och läst om alla mina 104 Enid Blyton-böcker, mina Kamratposten och mina Kalle Anka-tidningar. TV sände fortfarande mest på kvällar och Video/DVD var, liksom Internet och TV-spel, totalt okända begrepp. Desperat sökte jag igenom mina föräldrars bokhyllor på jakt efter något som kunde skingra ledan. Plötsligt fick jag syn på det smala häftet med bilden på en person jag kände igen; Kungen! H.M. Konung Gustav VI Adolf fyllde denna höst jämna år, och högtidsdagen firades stort, med bl.a. ett bildalbum, som fick namnet VÅR KUNG 80 ÅR. 

Jag tog till mig häftet och började bläddra. Läste lite här och var om kungens liv och gärning. Studerade de gamla bilderna på hans far och farfar, båda fruar samt barn och barnbarn. En bild visade kungen tillsammans med dottern, Drottning Ingrid av Danmark. Jaså, är vår kung pappa till Danmarks drottning…? Det visste jag inte, och det behöver tio-åriga gossar faktiskt inte veta. Så upptäckte jag att även den norske kungen var släkt med den svenske, dessutom på flera olika sätt, och på någon vänster tillhörde även den belgiska kungafamiljen detta illustra gäng, liksom den storhertigliga familjen i Luxemburg. Även den engelska drottningen och hennes make, som varit på statsbesök 1956, kunde räknas in bland släktingarna.

b2ap3_thumbnail_stamtavla.jpg 

Hmmm, minns jag att jag tänkte, hur hänger allt detta ihop? Fram med Bonniers konversationslexikon, och så började jag slå upp alla dessa kungar och drottningar, prinsar, prinsessor och dynastier och rita små scheman över hur den och den var släkt. Det var milt sagt invecklat. De många ingiftena mellan de olika kungahusen fascinerade mig och mina hemmaritade stamtavlor fyllde kollegieblock efter kollegieblock. Några år senare, då hade vi flyttat till Malmö, upptäckte jag Isenburgs STAMMTAFELN ZUR GESCHICHTE DER EUROPÄISCHEN STAATEN på Stadsbiblioteket. Knastertorrt och med tysk noggrannhet redogjordes för snart sagt varenda Europeisk dynasti, och jag läste, antecknade och begrundade. På biblioteket fanns också ALMANACH de GOTHA samt GENEALOGISCHES HANDBUCH DES ADELS – FÜRSTLICHE HÄUSER, hundratals volymer, som jag girigt plöjde mig igenom. Jag minns att biblioteket hade söndagsöppet mellan 12.00 och 16.00 och där satt jag varje söndag mellan 12.01 och 15.59 med alla dessa böcker framför mig. Lycklig, under min korkek … 

När jag fyllt 15 slog det mig plötsligt: Nu vet jag det mesta om alla furstehus och hur de är släkt med varandra, men jag har inte en susning om vilka som är mina egna förfäder och släktingar. Hur gör man? Vid denna tid var både min far, farfar, farmor och morfar borta. Återstod mormor, som nu utsattes för tredje graden i min hunger efter släktuppgifter. Tyvärr var mormors tålamod och kunskaper i ämnet begränsade varför mina intervjuer ofta slutade med ett uppgivet: ”Nu skiter vi i släkten, Ted”. 

Jag insåg att jag skulle behöva betydligt fastare grund att stå på, och i början av 1968 tog jag därför tåget till Lund och mitt första arkivbesök. På den tiden var det uteslutande pensionärer som befolkade läsesalen. Jag var sexton, nyfiken och vetgirig, och mina besök på landsarkivet, de kom sedermera att bli mycket frekventa, sänkte rejält medelåldern i forskarsalen … 

Samma år gick jag med i Genealogiska Föreningen och i Skånes Genealogiska förening. Även här var jag ”the odd one out”, den lille knatten, som avvek från mönstret. Medan mina klasskamrater mer intresserade sig för fotboll, mopeder, tjejer och alkohol, tillbringade jag all ledig tid på landsarkiven och på stadsbiblioteket, där ”mormonfilmerna” nu hade börjat komma. Där satt jag på eftermiddagar, kvällar och helger och snurrade mikrofilm tills armen domnade. Förmodligen betraktades jag av både unga och gamla som en kuf, en udda liten nörd, men det rörde mig inte i ryggen. Jag hade hittat min inriktning och ett livsintresse som stått sig i över 50 år, som berikat mitt liv, givit mig så gott som dagliga kickar och som jag aldrig någonsin ledsnat på.

b2ap3_thumbnail_Ung-Ted-1972.jpg

En mycket ung släktforskare på väg ut i livet ...

Att jag släktforskar beror på att jag äntligen hittade det jag varit predestinerad för hela livet. Så kändes det när jag började släktforska för sex år sedan. Maken och jag tog ett tretimmarsabonnemang på Svar för att försöka hitta uppgifter om hans farföräldrar. Det hittade vi. Sedan dess har jag varit totalt fast, och till och med sagt upp mig från ett fast jobb för att få tid att ägna mig åt denna fantastiska hobby mer. Och nu har det blivit en viktig del av mitt jobb också.

Hur det började den där sommarkvällen 2009 har jag redan berättat om. Men egentligen började det långt innan dess.

Redan när jag gick i skolan för väldigt många år sedan var jag mycket intresserad av historia, det var ett av de ämnen jag gillade allra mest. Och släktforskning är ju historia, fast på mikronivå. På gymnasiet hade jag planerat att som examensarbete sista året släktforska om min farfar. Så mycket visste jag att jag då skulle behöva sätta mig på Landsarkivet i Göteborg och leta i kyrkböckerna. Jag visste inte mycket mer än att han kom från Vargön och vad hans föräldrar hette.

Min farfar John Johansson och hans mor Fredrika Olofsdotter.

Men det blev inget med det där för jag hoppade av gymnasiet efter två år och blev au pair i England i stället. Livet kom emellan, i flera decennier. Fast tanken fanns där, att kanske någon gång ta upp detta.

Att jag som ung valde att vilja forska om farfar berodde på att han inte kom från mina hemtrakter i mellersta Halland. Tre fjärdedelar av min släkt har jag i trakten ungefär mellan Falkenberg, Varberg och norr om Ullared, lite grovt räknat. Där har jag också växt upp, och haft framför allt min mammas släkt nära och närvarande under min uppväxt. Till mormor och morfar kunde jag cykla själv när jag kom upp i skolåldern. Till farmor och farfar var det några mil längre så besöken där var glesare, men ändå ganska regelbundna. Därför lockade farfars bakgrund mer, för den visste jag ingenting om.

Min mamma kommer kommer från en stor och släktkär familj. Hon hade tolv syskon, nio av dem är fortfarande i livet vilket jag är tacksam för. I det här sammanhanget vill jag också komma med en hyllning till min moster Astrid. Hon gick bort alldeles för tidigt, för 17 år sedan. Hon och hennes dotter, min kusin, hade då släktforskat i flera år och gjort ett släktträd som vi alla i släkten fått. Stort tack, moster Astrid och kusin! Jag är så glad för att det är gjort och jag har det som ett facit när jag själv numera letar i arkiven. Vilket jobb som gjorts, långt före digitaliseringen!

Kanske tror du att det skulle varit tråkigt att någon annan hunnit före. Inte alls! Mosters släktträd är en grund för mig att utgå ifrån när jag nu letar i arkiven för att få veta mer om vår släkt. Släktträdet innehåller namn, årtal och platser men det finns ju så väldigt mycket mer att få fram.

Egentligen tror jag att både mosters och mitt släktforskarintresse kommer från morfar och mormor. Även en av mina bröder släktforskar, och vi hjälps åt. Redan på 50-talet beställde morfar en släktutredning som då gjordes av hovrättsnotarien Peder Eggertsen på företaget Juridiska Släktforskninginstitutet i Malmö. Det resulterade i en släkttavla med sex generationer (några saknas på grund av brunna kyrkböcker). Den kostade 385 kronor.

Släktträdet från 1955, min mammas släkt.

Jag har alltså lite att luta mig mot i släktforskningen om mammas släkt. I pappas släkt är det däremot ett förutsättningslöst sökande, och det är också spännande. Där har jag hittat en del som fått mig att stanna upp och fundera.

Det är ju inte alltid det står så mycket i kyrkböckerna, men finns det något i anmärkningskolumnen blir man ju glad. Ibland kan förhållanden uppdagas som förklarar hur det sedan blev, även om det bara handlar om datum för födelse, död eller flyttning. Min farfars mor Fredrika dog 1895, då var min farfar elva år. Så pappa och hans syskon har aldrig träffat sin farmor. De visste inte heller riktigt när hon dött, det var ju över tjugo år innan farfar själv skaffade sig barn. På en släktträff i pappas släkt för några år sedan hade jag med ett släktträd jag gjort för farfar och farmor. Två av mina fastrar stod och tittade på det. Plötsligt sa min ena faster: "Då förstår jag varför pappa var så duktig i hushållet. Han hade förstås fått lära sig det när hans mamma dog så tidigt." Och jag fick en liten pusselbit till i vår gemensamma släkthistoria.

Jag har fått veta så mycket intressant av både pappas och mammas syskon. Och av min pappa, som ännu lever. Min mamma hann gå bort innan jag började släktforska. Så jag säger som alla andra erfarna släktforskare som ger råd till nybörjare: Prata med dina äldre släktingar först! De vet oftast mycket mer än du tror.

Förra sommaren bloggade jag om mina förfäder Reinhold Flinkenberg och Ingrid Berlin som 1760 dömdes till att aldrig få gifta sig med varandra, eftersom Ingrid redan hade ingått äktenskap i juridisk mening med en annan man. Domböckerna gav visserligen klarhet i vad som hade hänt, men lämnade ändå många frågor obesvarade. Varför ville Johan Staffansson vänta med bröllopet i just två och ett halvt år? Föddes deras barn verkligen för tidigt? Vad sysslade Ingrid med i Lund, och vad hette den sjuka fastern som hon vistades hos sommaren 1747? Jag bestämde mig för att undersöka de inneliggande handlingarna till lagtima ting (serie FIa) i Frosta häradsrätts arkiv, som förvaras i 280 volymer daterade åren 1664-1915. Handlingarna till 1748 års dombok ligger i volym FIa:47, och eftersom de är märkta med både datum och ärendenummer var det inte svårt att hitta rätt. Den första handling som dök upp var det skriftliga äktenskapslöftet som saboterade bröllopsplanerna mellan Reinhold och Ingrid, och bland annat förklarade den märkliga tidsfristen:

b2ap3_thumbnail_2015-07-06-11.18.50.jpg

»I den Helga Trefaldighets namn haver jag nu undertecknade Johan Staffensson ifrån Lund ingått ett kristligt och kärligt äkta förbund, med denna skrifts havande piga Inger Olsdotter från Södra Rörums socken och by i Frosta härad, vilket vårt gudeliga och kristliga påbegynte äktenskap jag genom Guds nåd fullborda skall två och ½ år efter detta dato med kopulation, men förr kan det icke ske, av orsak, att jag givit mig i lära till att lära det lovliga timmermans hantverket, och ingen lärodräng å den professionen får gifta sig innan hans läroår äro ändade, men så snart jag har utlärt skall vårt äktenskap med behöriga ceremonier och kyrkans band fullbordat bliva;

Och som vi nu under detta vårt kärliga och kristliga påbegynte verk, med varandra plägat och haft köttsligt umgänge, så att denna min käraste Inger Olsdotter är havande med barn, så är detta min fullkomliga vilja samt påstående, att så snart bemälte Inger Olsdotter föder barnet, vartill Gud sin välsignelse giva vill, är jag påstående att barnet för äkta må få kristendom, och hon sedan därefter för äkta må bliva kyrkotagen som äkta hustru, eftersom vi icke varandra övergiva innan döden oss åtskilja. Till fullkomlig säkerhet bekräftat jag detta med egenhändig underskrift. Lund d. 5 Augusti 1747.

Johan Stafanson».

Johan skulle alltså lära sig hantverk innan han kunde gifta sig med Ingrid, något som inte alls framgår i domboken. Man får även veta att han var timmerman, medan både domböckerna och domkapitlets protokoll endast omnämner honom som artillerist. Resten av mina frågor besvarades i ett brev från borgmästaren Sommelius i Lund, »varutinnan äskas underrättelse av Ingar Nilsdotter, huruvida dess brorsdotter Ingar Olsdotter från Södra Rörums socken för midsommartiden förlidet år här uti staden vistats, vid vilken tid hon berättat sig av timmermansgossen Johan Staffensson, under äktenskaps löfte blivit lägrad; i anledning varav Ingar Nilsdotter inkallades och berättade sig vara syster till Olof Berlin uti Södra Rörums by, vilken haver en dotter vid namn Ingar». Den sjukliga fastern i Lund, som är namnlös i domboken, hette alltså Ingar Nilsdotter, och borgmästaren berättar även att »hennes sjukdom, med vilken hon nu dragits uti 13 års tid, är av den beskaffenheten att när den angriper henne har hon varken minne eller sans». Arma kvinna... Brevet bekräftar även att Ingrid Berlins barn mycket riktigt föddes för tidigt, och ger förklaringen till varför hon stannade kvar i Lund: »hon är amma hos handelsmannen Appelberg och har ett så ganska litet och spätt barn».

b2ap3_thumbnail_Inneliggande-domkap.jpg

Nästa material jag beställde in var de inneliggande handlingarna till Lunds domkapitels protokoll juli-december 1702 (Domkapitlets i Lund arkiv, volym FIa:33). Jag letade egentligen efter ett brev från kommendanten Daniel Ramfelt i Malmö, men hittade en hel del intressanta uppgifter till min forskning om skånska klockare. I ett brev sägs till exempel vikarierande klockaren Nils Hård i Gärdslöv vara »gift och har till äkta klockaren Hans Bengtssons egen hustrus syster», medan klockaren Christian Hoborg i Kyrkheddinge själv berättar att han »på andra sidan på Seländska orten är barnfödd av gudfruktiga och ärliga föräldrar, varande fadern tullskrivare i Köpenhamn Hans Hoborgh». I Lunds domkapitels protokoll får man visserligen veta att klockaren Pål Jönsson i Ivö hade avlidit under året 1702, men varken när eller hur. Svaret på dessa frågor finner man istället i de inneliggande handlingarna, där häradsprosten Blanxius beskriver hur den arme klockaren slutade sina dagar (vilket även förklarar varför han saknas i död- och begravningsboken – det fanns helt enkelt ingen kropp att begrava):

»Genom detta är jag förorsakad giva tillkänna det beklagliga tillfället och särdeles olyckliga händelse klockaren till Ivö och Kiaby församlingar Pål Jönsson är uti råkat på Ivö sjö, förliden vecka, då han med en annan som honom haver hjälpt att hämta något bränneved ifrån andra sidan om sjön uti en hastig storm, vilken dem oförmodligen åkom mitt på sjön, är drunknad bliven; veden är funnen somliga trä vid Gualöv, men merendels vid Bromölla, men personerna intet sporda eller igenfunna, fast åtskilliga gånger efter dem sökt är».

Inte en enda av alla dessa intressanta uppgifter omnämns i domkapitlets protokoll, precis som Frosta häradsrätts dombok 1748 utelämnar väsentlig information rörande Ingrid Berlin och Johan Staffansson. Man ska alltså inte lita på att uppgifterna i protokoll och domböcker alltid är kompletta, utan ha som grundregel att det ligger ideligen i det inneliggande!

Under den kommande veckan delar vi Rötterbloggare med oss om historierna bakom hur vi kom att fängslas av denna fascinerande men aningens tidsödande sysselsättning. Som en liten introduktion följer här en handfull nybörjartips.

1) Arkiven finns kvar. Dina släktingar kanske inte gör det, så prioritera att besöka morfars kusin Sture eller farmors klasskamrat Gun-Britt. Ta med en bärbar scanner och be att få scanna de fotografier de har medan du lyssnar till deras historier om dina släktingar eller deras egen levnadshistoria.

2) Gå en kurs i släktforskning. Du får lära dig metodik, om olika källor, får en introduktion till att tyda äldre handstilar och så träffar du andra som likt du själv fängslats av släktforskningens mysterium.

3) Gå med i en släktforskarförening, eller snarare i två: dels där du bor och dels där du forskar. Då har du koll på intressanta forskningsresultat, nya böcker mm från förfädernas trakt medan du hos din lokala förening kan gå på föredrag. De flesta föreningar erbjuder också forskningshjälp där man inte bara får hjälp att lösa kniviga problem eller läsa äldre tiders ibland något svårtillgängliga handstilar utan även träffar likasinnade och har trevligt tillsammans.

4) Ha tålamod. Släktforskning påminner mer om ett maraton än ett sprintlopp - ibland tar det tid att lösa ett stopp.

5) Genvägen kan vara en senväg. Register och databaser är förträffliga hjälpmedel, men dubbelkolla alltid uppgifterna i originalkällorna så långt det är möjligt. Andras forskning i form av hemsidor eller publika släktträd är förstås jättekul att hitta. Tveka inte att kontakta din nyfunna släkting, för även om denne kanske har forskat längre bakåt så kan du ha viktiga uppgifter om mer samtida släktgrenar som din släkting gärna tar del av. Glöm dock inte att även här dubbelkolla de uppgifter du finner eller får.

6) Gör regelbunden backup av din forskning. Säkerhetskopiera även de foton och dokument som berör din forskning och förvara en kopia på annan plats.

b2ap3_thumbnail_Husby-Oppunda_3b.jpg

Har du ännu inte riktigt kommit igång att släktforska? På Släktforskardagarna i Nyköping 29- 30 augusti finns ett antal duktiga och entusiastiska medlemmar från Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening på plats med SläktSök där du får hjälp att finna uppgifter om dina anor.

Det drar alltså ihop sig inför årets Släktforskardagar. Fram till 27 juli kan du förköpa biljetter till föredrag i de två mindre föreläsningssalarna. Du kan också beställa lunchbiljetter för lördagen och söndagen samt till fredagens kvällsbuffé och lördagens bankett. De båda sistnämnda äger rum på Sunlight Hotel.

Upphov bild: Warner/TV4

Förr i tiden tog man alltid med sig en god bok eller två till sommarstugan och hängmattan. Nu blir det i stället ofta en fet DVD-box med 24 avsnitt av någon häftig TV-serie som man, så snart solen gömmer sig bakom molnen, skamlöst maratontittar sig igenom. Sommarens box heter BROTTSKOD FÖRSVUNNEN – en populär amerikansk deckare om en enhet inom FBI med uppdrag att snabbt återfinna borttappade personer.

Snabbt måste det gå, eftersom man vet att chansen att återfinna de saknade personerna vid liv minskar för varje timme. Efter två dygn är det för det mesta kört. Med hjälp av avancerade profileringsmetoder för teamet en kamp mot klockan för att hitta de försvunna personerna innan det är för sent. Av och till kommer det påminnelser om att nu har personen varit borta i 18 timmar, i 26 timmar o.s.v.

FBI-agenterna utnyttjar förstås sitt enorma kontaktnät, sin ställning och pondus samt givetvis också modern teknik, allt från DNA till hackande av databaser, avlyssning, övervakningskameror och mobilpejling. Ibland kliver man över i juridisk gråzon för att om möjligt hitta nya ledtrådar eller tvinga fram information ur motspänstiga vittnen eller familjemedlemmar. Om det gäller försvunna barn och ungdomar känns emellertid dessa övertramp mer Gudi behagliga än alternativet, att till varje pris följa regelboken och därmed komma för sent för att hinna rädda dem …

WITHOUT A TRACE heter serien i den engelskspråkiga världen. Direktöversättningen blir väl ungefär SPÅRLÖST. Men helt spårlöst är sällan ett försvinnande. Det finns alltid någon som vet något. Det går alltid att dra slutsatser från vittnesmål, från föremål eller bristen på sådana, eller av personens beteende, rörelser eller telefonkontakter strax innan försvinnandet.

Det slår mig att FBI-agenternas arbetsmetoder på många sätt liknar våra egna ansträngningar som släktforskare. Vi lever ju ständigt med konceptet ”försvunna personer”. Förfäder, som plötsligt avviker från bygden och aldrig mer hörs av. Soldater, som går ut i krig för att aldrig mer återvända. Emigranter, vars enda geografiska placering är ”Norra Amerika”. Hantverkare, som etablerar sig i en stad utan minsta ledtråd till varifrån de kommit eller vilka deras föräldrar eller syskon kan ha varit. Och så vidare … För oss gäller det i sådana situationer, efter det att alla normala sökvägar tagit slut, att tänka utanför boxen. Att observera bygdens och släktens rörelsemönster. Att ta hänsyn till vilken tid det handlar om, till vad som just då hände politiskt eller historiskt och hur det kan ha påverkat ”försvinnandet”. Att använda både erfarenhet och fantasi. Och tur!

För, som jag ofta säger när jag håller kurser och föredrag:

Människor försvinner sällan, de finns bara på något annat ställe! 

Vår uppgift är att försöka hitta denna okända plats!