Kom till oss idag!

Uppdatering söndag:
Det blev en mycket lyckad dag igår. Jag kom hem med ny energi, för det är så roligt att kunna hjälpa andra med släktforskning och prata om släktforskning i flera timmar.
Vi var sju från styrelsen i Västerås som var på stadsbiblioteket och det var fullt ös från klockan 10 och ända till klockan 14 när biblioteket stängde. Jag tror att vi alla sju pratade med besökare under hela öppettiden, i stort sett utan pauser. Själv träffade jag sex personer som hade olika frågor om släktforskning: hur man forskar om sitt sommartorp, släktforskning i Tyskland, att hitta en okänd far och hur man börjar släktforska.
Det sista samtalet minns jag nog bäst, det var en besökare som var allmänt nyfiken på släktforskning så vi tog en titt på hennes mormor, bara som exempel. Sedan nystades det ena spännande efter det andra upp sig, bl a en försvunnen emigrant som vi kunde återfinna.
Det är verkligen roligt när man kan visa vad arkivforskning kan ge, att så mycket information finns i arkiven.

Urpsrungligt inlägg:

Tredje lördagen i januari varje år är det Släktforskningens dag. Då kan du söka upp din lokala släktforskarförening och prata släktforskning och få hjälp med kluriga släktforskarfrågor.

gm.xxy64

Vilka var de gamla släktingarna som levde för länge sedan? Det kan du få hjälp med att reda ut. Det här är en ännu okänd familj någonstans i närheten av Jönköping, fotograferade en dag vid förra sekelskiftet. Foto: Calla Helena Sundbeck/Grenna Museum.

Jag tror att de allra flesta lokala och regionala släktforskarföreningar har öppet hus idag, eller någon annan aktivitet. Läs mer här.

Här i Västerås träffar du oss i Västerås Släktforskarklubb i fackavdelningen på Stadsbiblioteket mellan klockan 10 och 14. I min andra hemförening, Tjust släktforskarförening finns man idag på Stadsbiblioteket i Västervik klockan 11-13.

Att samarbeta med biblioteken är vanligt i släktforskarföreningar.

Även min släktforskarförening i Halland tar emot dig idag, med både föredrag och släktforskarhjälp.

Många arkiv håller också öppet idag, där kan du också få hjälp.

Så stanna inte hemma idag, utan kom och besök oss om du kan.

affisch

Vår affisch om dagens aktivitet till vänster, uppsatt på en anslagstavla i ett köpcentrum i Västerås. Eget foto.

MR1 211

Din släkt kanske kommer från mer välbärgade förhållanden? En okänd familj i Halland fotograferad senast 1899. Foto: Mathilda Ranch/Hallands kulturhistoriska museum.

Fortsätt läs mer
755 Träffar
4 Kommentarer

Emigrantöden i släkten

Idag ska jag anknyta till Mats Ahlgrens senaste blogginlägg här på Rötter och ta upp tråden om Amerikaemigranter.
Nu i mellandagarna har jag läst en bok om Hallands historia, skriven av Erik Montell och utgiven 1978. Där skriver han att fram till 1925 utvandrade 62 000 hallänningar till Amerika, vilket var 5 per 1000 länsinvånare och därmed den högsta utvandringen per capita bland länen i Sverige. Jag som alltid trott att södra Småland hade högst utvandring. Om detta stämmer vet jag inte, men att många utvandrade från Halland vet jag.

Tre fjärdedelar av min släkt kommer från mellersta Halland (mormors, morfars och farmors sida) och en fjärdedel kommer från Västergötland och Bohuslän (farfar). I min halländska släkt finns det en hel del emigranter.
Morfar hade två mostrar, en faster och en kusin som emigrerade med sina familjer, plus en storebror som reste i ungdomen men återvände. Mormors fars kusin emigrerade. Farmor hade två bröder och en farbror som emigrerade. Säkert finns det fler om jag söker vidare på mina anors syskon, vilket jag inte gjort.

emigranter

Till vänster: Min pappas morbröder John och Karl tillsammans med Karls hustru Elin i Kalifornien. De utvandrade 1909 och 1911.
I mitten: Min morfars faster Albertina på äldre dar i hemmet i Salt Lake City. Hon utvandrade 1877.
Till höger: Min morfars moster Olena Beata som äldre på familjens farm i Pennsylvania. Hon emigrerade 1886.

Detta är de emigranter i min släkt där jag hittat efterlevande idag och flera av dessa har jag kontakt med. Emigranterna i släkten har nästan blivit mer levande för mig och jag vet mer om dem än om de tre-, fyr- och femmänningar jag har i Sverige men inte har kontakt med.
Vi släktforskare lockas av emigrantöden. Det är nog lite mer spännande att försöka hitta släkten i USA än i Växjö och Älvsbyn, eftersom det är en större utmaning att hitta de efterlevande som lever i ett annat land långt borta.

I min släktforskning om emigranter har jag haft stor nytta av Familysearch, som är Mormonkyrkans enorma databas för släktforskare. Men också bevarade Amerikabrev och vad äldre släktingar kunnat berätta. Och så Facebook och FamilytreeDNA, där jag hittat de som lever idag.
2015 hittade en kusin och jag tremänningar till oss i USA, barnbarn till farmors bror John som bosatt sig i Florida. Vi hittade dem på Facebook.
Det var ganska häftigt när jag fick kontakt med en av dem där borta som jag är så pass nära släkt med. Hon hade mycket att berätta och kapitlet i släktboken om min pappas emigrerade morbröder blev ganska omfattande. Då är man en glad släktforskare.

Något som kan ge kött på benen för en släktforskare är hembygdsböcker, det vet ni. Inte minst om emigranter. Jag har hittat berättelser om emigrerade släktingar i sockenböcker.
I Halland gjorde också Hallands Bildningsförbund en bok om halländska emigranter på 1970-talet, med både allmän information och berättelser om enskilda emigrantöden. Boken heter "Halländska emigrantöden", utgiven 1976 på Spektra förlag. Den är resultatet av en mängd studiecirklar där hembygdsfolk har forskat och dokumenterat.
Säkert finns det liknande dokumentation från många andra delar av landet.

Fortsätt läs mer
759 Träffar
0 Kommentarer

Systrar och bröder

XLM.B1545

Tre systrar från Ockelbo: Anna, Elin och Beda Andersson. Foto: Elis Eriksson. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg.

Ett mail från en väninna fick mig att fundera på syskonrelationer. Syskon har vi på gott och ont, allra mest gott, så tror jag det är för de flesta. Jag tror också att syskon kan ha betytt mer för varandra förr, om vi går några generationer tillbaka, än vad de gör idag. Inte känslomässigt men socialt.

Dels är vi mer benägna att flytta långt ifrån varandra idag och då har vi fler nära relationer med andra människor utanför familjen. Dels är vi mindre beroende av familjemedlemmmarna för vår välfärd. Så var det nog inte förr.

När jag läser i husförhörslängderna om syskon till mina anor så ser jag att de t ex ofta tog hand om varandras barn. Lillpigan och lilldrängen var ofta ett syskonbarn. Blev ett barn föräldralöst var det ofta en syster eller bror till någon av föräldrarna som gick in som fosterförälder.

Min egen mormor kom till sin äldre gifta syster som barnpiga när hon var i tonåren. Hos sin storasyster lärde hon känna sin svågers lillebror som senare blev min morfar. Där var banden nära mellan syskonen.

Min mamma hade tolv syskon. En lillebror avled som barn i difteri men de andra elva lärde jag känna under min uppväxt. Min mamma hade mycket nära kontakt med dem så länge hon levde, syskonen betydde mycket för varandra och de fyra som ännu lever har tät kontakt, det vet jag. Jag är så glad för att jag har några av dem kvar i livet, mina mostrar och en morbror.

Så syskon kan vara väldigt viktiga. Av mina egna syskon är min äldste bror död sedan ett antal år men de tre andra bröderna finns kvar i mitt liv. Vi håller kontakten för att vi betyder något för varandra.

Förr kunde det säkert också vara så att man verkligen behövde varandra när nöden knackade på dörren och ingen annan utväg fanns. Kanske var det mer självklart att man hjälptes åt. Ett exempel från min egen släkt var att två av min morfars mostrar emigrerade till Amerika vid olika tidpunkter. Först maken, sedan hustru och barn. Och när den ena systern reste med flera småbarn följde hennes systerdotter med, säkert som hjälp under resan. Först lite senare kom systerdotterns egen familj till Amerika, till samma lilla stad.

Ser du att det finns fosterbarn eller en lillpiga i en släktfamilj i husförhörslängden, så är det mycket möjligt att det är ett syskonbarn.

Det finns förstås också många exempel när syskonrelationer gått i kras. Både brodermord och arvstvister. Pengar är en källa till mycket ont, inte minst när arv ska fördelas efter döda föräldrar. Den son eller dotter som tagit hand om en åldrande förälder kunde begära att få större del av arvet som kompensation. Hade inte föräldern skrivit testamente eller skuldsedel, då kunde det bli osämja om övriga syskon visade sig snåla. För sina syskon kunde man visa sitt rätta jag.

2M16 S 0095 53 68

Åtta syskon Hollender från Falköping, födda 1851–1864, fotograferade 1875. Bildkälla: Falbygdens Museum.

Fortsätt läs mer
1487 Träffar
4 Kommentarer

Gott Nytt Släktforskarår!

VMTHN0066 CC VanersborgsMuseum

Gott Nytt År! Nyårskort från Trollhättan, som en del av min släkt kommer ifrån. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Nyårsafton 2022 och året är slut, dags att summera men också blicka framåt.

Det bästa med 2022 var nog att vi kunnat återuppta den fysiska kontakten, att släktforskare kunnat träffas igen, både i lokala föreningsmöten och på Släktforskardagarna i Skövde i augusti.
Här i vår förening i Västerås har vi både haft medlemsmöten och flera släktforskarjourer. Att få hjälpa andra med släktforskning, som man gör på en släktforskarjour, det är nog det roligaste.
Släktforskarjour har vi som regel på biblioteket. När jag går dit har jag ingen aning om vilka frågor vi ska få och kan få ta tag i precis vad som helst. Okända fäder, gårdar, försvunna sjöman, invandrare från Finland... Frågorna har verkligen gällt allt möjligt. Det känns så bra att kunna hjälpa någon annan att komma vidare i den egna släktforskningen.
Jag är också glad att jag efter tio års skrivande då och då blev klar med mina båda släktböcker under 2022, både den om min pappas släkt och den om min mammas. Det ska bli en till om min mammas släkt, men det blir om några år.
Summering: 2022 blev ett bra släktforskarår, framför allt genom möten med andra släktforskare.

2023 kan också bli bra, tror jag.
Allra mest gläder jag mig åt att nästa upplaga av Sveriges dödbok ska bli tillgänglig på nätet, så att alla kan söka och läsa i den. Att ge tillgång till databaser på nätet genom abonnemang tror jag är den absolut bästa modellen. Så gör redan släktforskarföreningarna i Halland och Jönköping (kanske fler?), precis som Arkiv Digital med sina register. Tillgängligt för alla, oberoende av plattform eller system.
Vi har vant oss vid register att söka i, de är en fantastisk hjälp. Släktforskningen går snabbare framåt och belöningen kommer genast. Givetvis ska alla uppgifter kontrolleras i kyrkböckerna, för ibland står det fel i registren. Men det vet ju ni som släktforskar.

Vad önskar jag mig av 2023?
- Fler poster i bouppteckningsregistren, så att de är lättare att hitta.
- Att alla lagfartsböcker digitaliseras. Fortfarande saknas en del.
- Indexering av sjömanshusens inskrivningsböcker.
Det finns förstås väldigt mycket mer att önska sig, men jag stannar vid detta.

 

Fortsätt läs mer
882 Träffar
2 Kommentarer

God Jul 1693!

Så här till jul känns det lämpligt att berätta om en gammal släkting som föddes på julafton. Hon hette Kerstin Larsdotter och föddes idag för exakt 329 år sedan, nämligen på självaste julafton 1693.

KerstinLallesdotter1693

Födelsenotisen i Okome kyrkbok för Kerstin Larsdotters födelse på julafton 1693 på Ryen. Prästen har kladdat lite men vi kan se att det står att hennes far var Lars Lallesson (här stavat Lalesson). Bildkälla: Arkiv Digital.

1697 kom Lars Lallesson och Kerstin Björnsdotter till gården Heden från byn Ryen i norra delen av Okome socken. Då hade Heden varit öde sedan 1692, enligt mantalslängden. De hade med sig döttrarna Gunilla och Kerstin. På Heden fick de två barn till innan Kerstin Björnsdotter dog 1705.
Dottern Kerstin Larsdotter är min mormors mormors farmors farmor, född 1693 och död 1777.

Gården Heden finns kvar och ligger i byn Gällsås i södra delen av Okome socken, alldeles intill Ätraforsdammen. Här på gården har min släkt bott sedan detta år, 1697. En period var det mormors släkt som hade gården och sedan kom morfars släkt dit. Det blev några år kring förra sekelskiftet som jag inte hade någon släkt där men 1909 köptes gården av min morfars storebror Karl, gift med mormors syster Jenny. Deras efterlevande har den fortfarande.

Heden

En gåramålning av gården Heden, målad av Oscar Bohman på 1900-talet. Tavlan hänger på Heden.

Efter hustruns död gifte Lars Lallesson om sig 1706 med Ingeborg Olofsdotter. Han hade ju små barn som behövde en styvmor, vilket i många fall kunde vara skäl till nytt giftermål. Med Ingeborg fick han sex barn.
Kerstin Larsdotter gifte sig 1718 med Mårten Bengtsson från Gällared. De blev bönder i Myckhult i grannsocknen Askome och grannar med min morfars förfäder som också var bönder där då.

Lars Lallesson och Ingeborg Olofsdotter var kvar på Heden till 1722. Det blev alltså ett kvarts sekel för denna släktgren på Heden vid den här tiden. 1722 flyttade de till en gård i Näraby i Okome socken och på ålderns höst kom de till Åparps Skattegård där de bodde hos äldste sonen Lars.
På Heden efterträddes de 1722 av Arvid Bengtsson och hustrun Ingeborg Bengtsdotter, båda födda 1696. De två är min morfars mormors farmors föräldrar.

Kerstins far Lars föddes omkring 1666, troligen i byn Ryen. I den äldsta mantalslängden från 1662 är en Lalle Håkansson bonde i Ryen, så denne Lalle var sannolikt Lars Lallessons far.

mantalRyen 1681

Mantalslängd 1662, med Lalle Håkansson som bonde i Ryen. Bildkälla: Riksarkivet.

Namnet Lalle förekommer i just den här trakten en bit in på 1700-talet, men de som bar det var inte särskilt många.
I mitt släktträd på morfars sida finns en Per Lallesson, född omkring 1655 och död i grannsocknen Alfshög 1733. Om det finns något släktskap mellan dessa vet jag inte. Om Per var bror till Lars så måste deras far Lalle Håkansson vara född senast på 1630-talet, vilket inte alls är omöjligt. Men Lalle eller Lale, som det ibland skrivs, var kanske ett inte helt ovanligt namn på den tiden, även om vi inte känner igen det idag.

karta

1 = Ryen. 2 = Heden. Det är ungefär en mil mellan dessa två byar. Bildkälla: Lantmäteriet.

GOD JUL!

Fortsätt läs mer
623 Träffar
3 Kommentarer

Botanisera i arkiven

Igår tittade jag på ett föredrag från Riksarkivet i Zoom om arkivskatter. Arkivarien Claes Westling i Vadstena berättade om allt möjligt i arkiven, utifrån sin senaste bok "Våra historiska arkiv – En slumrande skatt", utgiven i år. Föredraget finns nu på Riksarkivets Youtubekanal.
Det jag mest fastnade för är de allra äldsta arkivhandlingarna, de från medeltiden. Jag slutar aldrig fascineras av att vi har tillgång till brev och räkenskaper från 1300-talet och 1400-talet... Även om jag själv inte kan läsa dem så finns det de som kan och som har tolkat dem. Till exempel de många medeltida pergamentbreven hos Riksarkivet (som jag bloggat om tidigare).

Föredraget handlar om både digitaliserade och icke digitalserade arkivhandlingar. Bara omkring 5 procent av Riksarkivets handlingar är digitaliserade och det som inte är digitaliserat används mycket mindre för forskning. Inte så konstigt, för vi har vant oss vid att kunna släktforska hemifrån, inte minst under pandemin. Men Claes Westling vill lyfta fram de andra 95 procenten också.
Här i Västerås har jag besökt både regionarkivet och stadsarkivet men det är lite längre att ta mig till landsarkiven i Vadstena, Lund eller Göteborg, där handlingar som rör min egen släkt finns. Så de digitaliserade arkivhandlingarna blir även mina källor. Det går ju också att beställa kopior från Riksarkivet, vilket jag gjort flera gånger.

Här om dagen fick jag anledning att söka information i ett gammalt militärt arkiv och som digitaliserats av både Riksarkivet och Arkiv Digital. Det är en samling som heter "Rullor 1620-1723" och består av tidiga militära mönstringsrullor plus ett kortregister. Tidigare visste jag inte att dessa finns tillgängliga.

rulla1620 
En mönstringsrulla från 1620 för Upplands kavalleri. Inte helt lätt att läsa. Översta namnet är Per Johansson och sedan kommer Isak Ingelsson (tror jag). Heter den förste av korpralerna Luntsson? Kunde man heta så? Nästa läser jag som Erland Uddesson, sedan Anders Holfastsson och Anders ??. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett exempel på riktigt gamla volymer som Claes Westling nämnde är tänkeböcker, alltså föregångare till domböcker. De finns bevarade från 1400-talet från Arboga, Jönköping och Stockholm och i avskrift från Kalmar 1381. 1381! Visst är det lite hissnande...

Arboga

Det här är från en sida i tänkeboken från Arboga 1450 (bild 14) och som digitaliserats av Riksarkivet. Det här kan jag inte läsa så jag vet inte vad det handlar om. Bildkälla: Riksarkivet.

En del kyrkoarkiv har riktigt gamla ministerialböcker (födda, vigda och döda) och jag har vid några tillfällen släktforskat i sådana från tidigt 1600-tal, t ex 1631 i Lima församling och 1633 i Västrums församling. En upplevelse, måste jag tillstå.

Men något annat som Claes Westling tog upp är bilagorna till kyrkböckerna. De är i de flesta fall inte digitaliserade men i några. Ett sådant kyrkoarkiv är Hjärtum i Bohuslän, där jag har släkt på min farfars sida. Där har jag hittat bilagor till flyttlängder från 1700-talet. Här är ett exempel på en sådan bilaga:

flyttbilaga

Flyttbetyg för dragonen nr 21 i Fräkne kompani i Kongl Bohusläns regemente Jonas Fagerskog, född 1732, med hustrun Maria Jonsdotter, född samma år, och deras barn som flyttar från Tuns församling till Hjärtum i juli 1774. En bilaga till flyttlängden i serie H. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bilagorna till kyrkböckerna finns i serie H, så titta efter det när du är inne i förteckningen över kyrkoarkivet.

Det finns så otroligt mycket information dolt i våra arkiv men värt att plocka fram. Att hitta det som man behöver för att få den där saknade pusselbiten är inte alltid så lätt, men kan du inte hitta i NAD så kan arkivarierna på Riksarkivet hjälpa dig.

Fortsätt läs mer
980 Träffar
0 Kommentarer

Alfred Nobels testamente

Idag den 10 december är det Nobeldagen. Den här dagen, den 10 december 1896, dog Alfred Nobel i San Remo. Det är 126 år sedan. På Nobeldagens kväll är det högtidlig fest i Stockholm för nobelpristagarna, som tidigare på dagen får sina priser. Kanske klär du upp dig och har din egen nobelfest hemma just idag.

Allt detta skulle aldrig skett om inte Alfred Nobel skrivit sitt berömda testamente och om inte Ragnar Sohlman och Rudolf Liljeqvist agerat.

Det var i testamentet Alfred Nobel klargjorde vilka priser som skulle delas ut. Orden från testamentet är välkända:
"Öfver hela min återstående realiserbara förmögenhet förfogas på följande sätt: kapitalet af utredningsmännen realiseradt till säkra värdepapper, skall utgöra en fond, hvars ränta årligen utdelas som prisbelöning åt den som under det förlupna året hafva gjort menskligheten den största nytta. Räntan delas i fem lika delar som tillfalla: en del den som inom fysikens område har gjort den vigtigaste upptäckt eller uppfinning; en del den som har gjort den vigtigaste kemiska upptäckt eller förbättring; en del den som har gjort den vigtigaste upptäckt inom fysoologiens eller medicinens domän; en del den som inom literaturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning; och en del åt den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och avskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande och spridande af fredskongresser."

En avskrift av hans testamente finns i hans bouppteckning i Karlskoga häradsrätts arkiv, digitaliserad av Arkiv Digital (källreferens ser ni överst i varje bild):

Nobel1

Läs om Nobelpriset på Wikipedia. Där finns en bild på det som jag tror är originaltestamentet, som lämnades in till Stockholms rådstugurätt. Hela bouppteckningen finns i Karlskoga häradsrätts arkiv och omfattar 84 sidor, inklusive testamentet på fyra sidor.

Nobel3

Alfred Nobel efterlämnade drygt 31,5 miljoner kronor 1896. En enorm förmögenhet på den tiden. Han hade egendomar och andra tillgångar i Sverige, Tyskland, Norge, Österrike, Frankrike, Skottland, England, Italien och Ryssland. Allt räknas upp i bouppteckningen, som inte blev klar förrän nästan ett år efter hans död.

I sitt testamente skrev han också hur man skulle förfara med hans kropp efter att han dött:

Nobel2

Han ville att man skulle skära upp pulsådrorna på handlederna och efter att "tydliga dödstecken af kompetenta läkare intygats" skulle han kremeras. Det slutliga testamentet är daterat Paris den 27 november 1895.

I testamentet lämnade han en hel del summor till sina avlidna bröders barn och barnbarn. Han testamenterade också olika belopp och livräntor till anställda. Men 94 procent av förmögenheten gick till Nobelpriserna. Alla pengarna finns kvar fortfarande och har växt betydligt, trots att priser på ganska stora summor delats ut i många år nu. Enligt testamentet är det bara avkastningen, dvs räntan, som delas ut. Kapitalet växer hela tiden och har nu växt till 4,5 miljarder kronor, enligt Nobelstiftelsen.

Hans släktingar gillade inte testamentet utan bestred det, trots att de fick ganska stora summor allihop.  Släktingarna hade ingen framgång i sin strid, tack vare rådigt ingripande av testamentsexekutorerna Ragnar Sohlman och Rudolf Liljeqvist, som av Alfred Nobel valts ut att förvalta den stora förmögenheten.
Sveriges Radio gjorde för några år sedan en serie korta dokumentärprogram om detta.
Eller läs om det hos Populär Historia.

Vill ni läsa Alfred Nobels farfar Immanuel Nobels bouppteckning finns den fritt tillgänglig på Riksarkivet. Han var provinsialläkare i Gävle och dog 1839.

Fortsätt läs mer
1166 Träffar
2 Kommentarer

Meddelandena från prästen

Prästen i Fjärestad socken i västra Skåne i slutet av 1800-talet var en sådan präst som vi släktforskare gillar. Dels skriver han prydligt så att det är lättläst, dels har han lämnat en del lappar efter sig i husförhörslängderna. Meddelanden som sockenborna lämnat till honom i olika ärenden.

I Fjärestad har jag själv ingen släkt utan har fått ett tips från en släktforskare (som jag också är släkt med). Det tipset tackar jag för och ska nu förmedla det vidare till er släktforskare med släkt i den församlingen. Har ni ännu inte gått igenom husförhörslängden för 1881-1890 så har ni kanske någon godbit framför er, om det är rätt släkt.

Så här kan det se ut (alla kyrkboksbilder från Arkiv Digital):

Fjerestad34a

Bonden Lars Månsson på Fjärestad nr 11 har skickat ett meddelande till prosten inför det stundande husförhöret. Han skriver om vilka som ska flytta in och vilka som ska flytta ut, eftersom han själv inte kan vara med vid förhöret. Längst ner står det ett meddelande om drängen och det fortsätter på nästa sida:

Fjerestad34b

Där får vi veta att drängen Olof Mårtensson är far till det barn som pigan Oliva Andersson väntar.

Fjerestad34c

På samma uppslag finns också ett meddelande om att barnet fötts den 21 mars, en flicka som fått namnen Olga Emelie. Meddelandet kommer från pastorsämbetet i Ekeby där barnet fötts och döpts.

Prästen i Fjärestad som lämnat de här meddelandena efter sig till oss var pastoratets kyrkoherde, prosten Anton Niclas Thelander, född i Döderhult 1829. Han kom till Fjärestad, som var annexförsamling till Bårslöv, 1883 och var bosatt i prästgården i Bårslöv. Så här såg han ut (bild från Svenskt Porträttarkiv):

Fjerestad prostenjpg

När vi läser husbondens meddelande om drängens faderskap så är det lätt att tro att drängen försökte smita ifrån detta. Men så var det uppenbarligen inte för den 10 oktober 1886 fick kyrkoherde Thelander viga de båda föräldrarna till Olga Emelie, ett halvår efter dotterns födelse:

Fjerestad vigsel

Det här är från högersidan i vigselboken och det ser ut som om de själva skrivit sina namn här.

De blev sedan statare och fick två barn till i Ekeby där Oliva dog 1911. Olof gifte om sig 1915. Dottern Olga gifte sig 1909 med Axel Bernhard Bengtsson som var gruvarbetare. De fick tvillingar 1910 och sedan en dotter 1912, men Olga dog redan 1923.

Har du gjort fynd i kyrkböckerna som du vill dela med dig av? Tipsa gärna om det i en kommentar.

Fortsätt läs mer
1168 Träffar
5 Kommentarer

Läs tidningen!

Idag blir det en påminnelse om något som många av er släktforskare redan känner till, nämligen tidningsarkiven.

Kungliga biblioteket har digitaliserat mängder av dagstidningar, kanske de flesta, från äldsta tider till idag. På grund av upphovsrättslagen visas bara de tidningar som är 115 år och äldre i den vanliga söktjänsten på nätet. På vissa bibliotek kan du söka i hela tidningsbeståndet fram till idag.

Att det är så många års begränsning på svenska dagstidningar kan ju kännas lite frustrerande för den som söker efter artiklar från lite senare år. Men det är lagen som sätter hinder i vägen och för att runda den har en mängd tidningar digitaliserats i USA i stället. Svenskamerikanska tidningar, på svenska, långt in i vår tid.

Det är Minnesota Historical Society som gjort digitaliseringen av svenskamerikanska dagstidningar. De tidningarna har inte bara artiklar från USA utan det skrevs väldigt mycket om vad som hände hemma i det gamla landet, alla sorters nyhetsartiklar. Själv har jag till exempel hittat en intressant artikel om en drunkningsolycka i Småland på 1920-talet som jag alltså inte kunde komma åt i de svenska dagstidningarna.

Här söker du i Kungliga Bibliotekets databas med digitaliserade dagstidningar: https://tidningar.kb.se/
Ett tips om du får många träffar är att begränsa din sökning med ett geografiskt filter, både begränsat till län och till utgivningsort. Många gånger kan det vara bra för att kunna sortera bland träffarna.

Här söker du i de digitaliserade svenskamerikanska dagstidningarna: https://newspapers3.mnhs.org/jsp/PsBrowse.jsp
Sidan och menyerna är på svenska.

Exempel på vad man kan hitta i tidningarna:

Enkopingsposten1880 01 29

Dödsannonser och andra annonser i Enköpings-Posten den 29 januari 1880. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

VesternorrlandsAllehanda1904 10 27

Tidningsartikel om ett misshandelsfall där man refererar från domstolsförhandlingen. Artikeln är drygt en spalt och berättar historien i detalj. Detta är en ganska vanlig typ av artikel i dagstidningar, så hittar du inte målet i domboken kan det alltså vara omskrivet i lokaltidningen. Från Västernorrlands Allehanda den 27 oktober 1904. Bildkälla: Kungliga Biblioteket.

Svenskamerikanen1919

Blandade nyheter i tidningen Svenska Amerikanaren den 7 augusti 1919 (utgiven i Chicago). Här handlar det till stor del om svenska emigranter i Amerika. Bildkälla: Minnesota Historical Society.

svenskamerikanska

Nyhetsnotiser från hemlandet publicerade i den svenskamerikanska tidningen Svenska Folkets Tidning den 4 augusti 1927 (publicerad i Minneapolis och St Paul.).  Bildkälla: Minnesota Historical Society.

Fortsätt läs mer
2016 Träffar
4 Kommentarer

Mordet vid Långängskrogen

Maja Sofia Olsdotter var statarhustru i Dingtuna socken i Västmanland nästan hela sitt vuxna liv. Trots ett med säkerhet slitigt liv blev hon riktigt gammal, 94 år. Tillsammans med maken Johan Löfgren hade hon tolv barn. Största tiden arbetade makarna på Stockkumla gård.

Stockkumla

Till vänster: Maja Sofia Olsdotter med dottern Paulina. Foto: Eva Timm, bildkälla: Västmanlands Läns Museum. Till höger: Häradsekonomiska kartan från omkring förra sekelskiftet visar trakten där Maja och hennes familj bodde: Stockkumla, Ellberga och Grippeby cäster om Västerås i Dingtuna socken. Karta från Lantmäteriet genom www.kartbild.com.

Bilden på Maja och dottern Paulina råkade jag få syn på när jag sökte efter en annan bild på Digitaltmuseum här om dagen. Det finns en del att berätta om Maja och Paulina. Jag vet inte om hon kallades Maja eller Sofia men här skriver jag Maja eftersom det var hennes första namn. Dottern på bilden var döpt till Anna Paulina men kallades Pala, enligt texten till museibilden.
Fotografiet togs av Eva Timm någon gång 1898–1910 och Maja Löfgren sågs då som en trotjänare på Stockkumla. Dottern Paulina var en av de yngre barnen och född 1871.

Stockkumla gård var (och är fortfarande) en ganska stor gård. På häradsekonomiska kartan från förra sekelskiftet ser vi att det fanns både ångsåg och mejeri på gården. Just nu är den till salu på Hemnet, men jordbruksmarken verkar vara avstyckad.
Hit till Stockkumla kom Maja och Johan 1882 från granngården Ellberga där de varit statare. De hade gift sig 1852, när Maja var 19 år och i början av äktenskapet var de statare i Grippeby. Maja var född i Köping 1833 och maken i Bro 1825.

Äldste sonen Johan Erik föddes 1853. Yngsta barnet blev Oscar som föddes 1878, då var Maja 45 år. Barnen:
Johan Erik, född 1853-02-23
Carl August, född 1854-06-10
Johanna Sofia, född 1856-01-08
Lars Axel, född 1857-11-24
Albert, född 1860-06-20
Frans Victor, född 1863-12-19
Oscar, född 1865-11-11
Oscarina, född 1868-04-13
Anna Paulina, född 1871-01-21
Arvid, född 1874-03-20
Gustaf Edvard, född 1877-05-31
Oscar, född 1878-05-10
Med så många barn i familjen borde det finnas en hel del efterlevande idag till Maja och Johan Löfgren.

Familjen kom till Stockkumla som statare men så småningom fick Johan arbeta som smed och sedan som snickare. 1912 dog han och däreefter levde Maja som änka i 15 år. Hon dog den 3 maj 1928 och var då 94 år. I museets bildtext står det att hon dog "vid nära 100 års ålder". Det var naturligtvis anmärkningsvärt att bli så gammal då, även om hon inte var ensam om det.

Tre av sönerna blev soldater med namnen Falk, Stål och Jäder. Äldste sonen Johan blev soldat Stål när han antogs 1874 för Bysingsbergs rote i Livregementets grenadjärer. Näst äldste sonen Carl blev soldat med namnet Falk, han var också grenadjär. Sonen Lars blev antagen som soldat Jäder för Östra Jädra rote i Västmanlands regemente 1876.
Maja och Johan förlorade tre av sina barn under barnens uppväxt. Dottern Oscarina dog i lungsot när hon var 16 år. Sonen Oscar dog nio år gammal av "njurlidande".

Mordet
Sonen Arvid blev också bara 16 år men han mördades den 10 oktober 1890. I dödboken har prästen skrivit om hans död: "Mördad på vägen från Västerås till hemmet".
Tack vare Kungliga Bibliotekets inscanning av dagstidningar kan vi lätt få veta vad som hände. Hela historien berättades i tidningen Westmanlands Allehanda måndagen den 13 oktober 1890, på sidan 2.
Tidigt på lördagsmorgonen hittades Arvid död i järnvägsdiket vid Långängskrogen i Skälby, som då låg 5 km utanför Västerås. Man trodde först att han blivit påkörd av tåget men det visade sig att han hade blivit ihjälslagen. Arvid var snickeriarbetare och hade varit i Stockholm för att sälja sådant han snickrat. Han hade blivit rånad på sitt fickur och alla pengar. Klockan hade lämnats in på en pantbank men under falskt namn.
Mördaren hittades till slut och var drängen Frans Oscar Carlsson från Kärrbo som blivit bekant med Arvid under båtfärden från Stockholm till Västerås. Efter framkomsten hade de slagit följe en bit, sedan hade mördaren plockat upp en vass sten från vägen och försökt råna Arvid. När Arvid vägrade lämna ifrån sig pengarna hade Frans slagit stenen i huvudet på Arvid. Men bytet blev inte stort, bara 12 kr i pengar och 4 kr för den pantade klockan och det mesta söp han upp redan samma kväll.
Mördaren var också en ung man, 20 år gammal. Han dömdes till livstids straffarbete och dog efter tio år på Långholmen.

Paulina
Dottern Paulina, som tydligen kallades Pala, blev också statarhustru på Stockkumla gård. Där gifte hon sig 1891 med änklingen och stataren, sedermera kusken, Carl Johan Vretman vars hustru dött några dagar efter att deras son fötts 1889. Carl och Paulina fick fyra barn tillsammans mellan 1892 och 1903: Hulda Paulina, Anna Eugenia, Elna Maria och Johan Harald.
1912 lämnade familjen Stockkumla och kom till Grippeby, även där som statare. Efter tre år dog Paulinas make och efter makens död återvände hon till Stockkumla och flyttade senare till Ellberga där hon dog 1941. Det var där hon föddes 1871.

 

Fortsätt läs mer
1581 Träffar
0 Kommentarer

Olösta mysterier

Vad hände med den ogifta moderns två söner? Vad hände med kopparsmältarens hustru och barn?
Idag den 12 november är det Arkivens dag och arkiven håller öppet, fast det är lördag. Här i Västerås är vi från Västerås Släktforskarklubb på stadsarkivet och hjälper till med släktforskning. Mina släktforskarkollegor runt om i landet gör också det, på bibliotek och arkiv.
Temat för årets arkivdag är myter och mysterier. I många släkter finns myter som släktforskningen kan bekräfta, eller visa att de inte stämmer, men några sådana har jag inte i min släkt. Däremot ska jag berätta om två olösta mysterier som jag stött på då jag släktforskat åt kunder.
Båda två mysterierna tror jag har en förklaring om man bara söker djupare i arkiven. Där finns oftast förklaringar till det mesta, men ibland får man leta länge, vilket jag inte har gjort.

Smältaren på kopparverket och hans första familj
I Falun fanns på 1700-talet en smältare på kopparverket med namnet Per Ersson Duvenberg. 1763 gifte han sig med den fyra år äldre Christina Andersdotter. Med tiden fick de tre barn: Christina, Brita och Erik.
Familjen bodde först i Falu Kristine församling och flyttade 1779 till Åls församling men återvände sedan till Falu Kristine. Där dog Per Ersson Duvenberg den 28 januari 1786 i lungsot. De bodde då på en plats som hette Slaggen:

Duvenberg dod

I församlingens dödbok kan vi läsa att Per Ersson Duvenberg var gift med sin efterlevande hustru Christina Andersdotter och att han hade två döttrar och en son. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag följde familjen bakåt i kyrkböckerna och hittade Per Duvenberg (ibland skrivet Dufvenberg eller Dufberg) i Stora Kopparbergs äldsta bevarade husförhörslängd från 1749–1762:

Duvenberg hfl1StoraKopparberg

Överst är familjefadern själv, smältaren Per Dufberg född 1723 (ser det ut som) med hustru och två barn. Men vänta nu... Hustrun här heter Catharina, det stämmer ju inte. Visst kan prästen ha tagit fel på Christina och Catharina. Men barnen Greta och Erik, de hette ju Christina, Brita och Erik. Dessutom är detta före vigseln med Christina Andersdotter 1763. Bildkälla: Arkiv Digital.

I dödboken har prästen skrivit enbart om Per Duvenbergs senare familj med Christina Andersdotter, två döttrar och en son. Fanns det två smältare med samma namn Per Dufberg/Duvenberg födda 1723 vid kopparverket i Falun? Knappast. Eller?
Om det är samme man, vad hände då med hela hans första familj? Blev de förolyckade eller dog de av en smittsam sjukdom? Det måste ha hänt 1760–1762 eller mycket tidigt 1763 för han gifte sig med Christina den 23 oktober 1763. I vigselboken kallas han då smältaren från Gamla Herrgården Per Ersson Dufvenberg, inte änkling. Ingenstans i hans senare liv finns spår efter hans första familj.
Eller är det en annan Per Duvenberg? Kanske en kusin som fått samma namn och råkat födas samma år och som också blev smältare?
Jag har inget svar på frågan. Naturligtvis finns det en förklaring men eftersom det inte är min egen släkt har jag inte lagt mer tid på det än att konstatera detta. Det som för mig är ett mysterium är varför hans första äktenskap inte nämns vid hans död och varför han inte benämns som änkling vid vigseln 1763. Om det alltså är samme man.

Den ogifta modern och hennes två barn
Christina Erika Johansdotter Sellin, född 1865, var ogift piga på en gård i Multrå socken när hon 1889 födde sonen Johan Alfred, med okänd far enligt kyrkboken. Sedan flyttade hon till en annan gård och där föddes sönerna John Emanuel 1891 och Tyko Ossian 1893, även de med okänd far. Den minste gossen dog ett halvår gammal.

Erika hfl1

Christina Erika Johansdotter med de två äldsta sönerna i Multrå husförhörslängd 1894-1906. De är överstrykna eftersom de flyttade. Bildkälla: Arkiv Digital.

1897 tog Christina med sig de båda sönerna och flyttade till Malmberget i Gällivare församling. Hon tog ut flyttbetyg för både sig och sönerna den 26 november men när hon flyttade in till Gällivare den 2 december samma år var inte sönerna med. Vart hade de tagit vägen?

Erika utflytt

Utflyttningen från Multrå den 26 november, mor och två barn. Bildkälla: Arkiv Digital.

Erika inflytt

Inflyttningen i Gällivare den 2 december, en mor utan sina barn. Bildkälla: Arkiv Digital.

Först tänkte jag att de förolyckats under resan, t ex drunknat, eller blivit sjuka och smittat varandra. Multrå ligger i Ångermanland och kanske åkte hon ångbåt norrut, t ex till Luleå, och sedan tåg. Fast det var ju i månadsskiftet november/december och då var nog hamnarna isbelagda så förmodligen blev det tågresa. Jag sökte i de digitaliserade dagstidningarna från den tiden efter en olycka med två pojkar, men fann inget. 1897 var pojkarna åtta och sex år gamla.
Jag har sökt efter dem i Sveriges dödbok, om de dött någonstans på vägen, men ingen träff. Då tänkte jag att hon lämnat dem som fosterbarn innan hon kom fram, och har därför sökt på deras namn och födelsedatum i Arkiv Digitals register Befolkningen i Sverige. Men ingen träff efter att de lämnade Multrå. Hade de t ex bott hos en släkting så borde de ju varit bokförda i församlingsboken där.
Är det någon som vet vad som hände med dem?
Deras mor blev kvar en tid i Malmberget och gifte sig där 1899 med arbetaren Gustaf Adolf Karlsson Ljungdahl. Via Luleå och Stockholm emigrerade makarna 1901 till Amerika, enligt Rotemansarkivet.
Det här är inte heller min släkt så jag har inte sökt mer än så efter pojkarna. Kanske har jag inte sökt tillräckligt kreativt, alltså med olika stavningar och andra födelsedatum. Det jag hoppas är att få veta, om någon känner till dessa, att pojkarna trots allt överlevde och står att finna någonstans.

Mysterier
Hade jag gett dessa båda mysterier mer tid i eftersökning hade jag kanske hittat svaren. Men då hade det inte blivit några mysterier att blogga om idag.
Under mina tio år som uppdragsforskare har jag ibland stött på sådant som inte fått sin förklaring i arkivhandlingarna.
Ett mysterium gäller en familj där det inte går att förstå vem som är mor till ett barn. Det gäller en familj i Stockholmstrakten kring sekelskiftet 1900. Familjen var inflyttad till en växande huvudstad från en norrländsk församling. Under ett år föddes inom loppet av fem månader två barn i familjen. I födelseboken står båda barnen med samma mor och samma far. Vilket ju inte är möjligt. Fem månaders graviditet? Jag kollade och dubbelkollade att de verkligen var inskrivna samma år och rätt datum.
Själv misstänker jag att den ena modern i verkligheten var en av familjens ganska unga tonårsdöttrar. Kanske var fadern den rätta fadern i båda fallen? Även om vi inte vill tänka så, så vet vi ju att det förekom.
Att prästen inte reagerade kan ju bero på att han inte kände sina församlingsbor och inte upptäckte att en födsel till samma föräldrapar registrerats bara fem månader tidigare.
Hustrun i familjen dog ganska snart och fadern med de hemmavarande barnen flyttade sedan flera gånger inom Stockholm.

Okända fäder
Så har vi ju alla mysterier med okända fäder. Med DNA kan många hittas men långt ifrån alla.
Svårast är det under åren 1860–1918, om du söker i arkiven. 1860 (eller däromkring) var det inte längre ett brott att föda barn som ogift. Då var det inte heller lika viktigt att hitta den okände barnafadern eftersom han inte skulle lagföras och han blev därför inte registrerad om han inte själv erkände faderskapet. Det finns undantagafall där prästen i t ex en husförhörslängd antecknat uppgifter från modern om en barnafader.
1918 infördes barnavårdsnämnder i Sverige, genom en ny lag. Då skulle kommunernas barnavårdsmän göra vad de kunde för att hitta fadern för att kunna driva in underhållet. Då såg man till barnens behov, att bli försörjda.
Letar du efter en okänd far till ett barn fött 1918 eller senare, då ska du kontakta det stads- eller kommunarkiv där modern var skriven och söka efter en barnavårdsakt. Den är upprättad för modern och där kan i många fall finnas information om fadern. Det har jag erfarit i flera fall där kunder bett om hjälp med detta.
Det kan också gälla barn födda några år före 1918. Ibland upprättades barnavårdsakter även för lite äldre barn, om modern t ex begärde hjälp med försörjningen.

faderskap1

Så har kan det se ut i en husförhörslängd, om man har tur. Arbetaren Ax(el?) Modin har erkänt faderskapet för sin dotter Anna Helena född 1896. Det är inte alltid det är inskrivet i födelseboken. Bildkälla: Arkiv Digital.

faderskap2

Vilken lycka att hitta en sådan här lapp instucken i husförhörslängden för den släktforskare som letar efter en okänd far. Pigan Elna Andersdotter har anmält till prästen att drängen Måns Svensson inte ska få gifta sig med någon annan förrän han fullgjoprt sina förpliktelser som far till deras gemensamma barn, en son född 1874. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
1075 Träffar
2 Kommentarer

Alla våra kyrkor

Som släktforskare kan man nog inte undgå att intressera sig för de svenska kyrkorna. Åtminstone kyrkobyggnaderna. Det har våra sedan länge döda släktingar befunnit sig, någon gång i livet men troligen många gånger.
Och så här i allhelgonatid är vi många som besöker våra döda anhörigas gravar på kyrkogårdarna.

Visst är det en del församlingar som har moderna kyrkor och på 1800-talet byggdes många Tegnérlador som fick ersätta äldre kyrkor som blivit för små i de växande församlingarna. Men vi har samtidigt mängder med betydligt äldre kyrkor kvar i Sverige, många med ursprungliga delar från medeltiden. Och många kyrkoruiner.
När jag släktforskar brukar jag kolla hur gammal kyrkan är och byggnadens historik. Är kyrkan från t ex 1700-talet är det lätt att fundera över att mina gamla skläktingar gått, stått och suttit i det rum som ännu finns kvar. Kanske har de för länge sedan sett på och förundrats över gamla takmålningar som vi kan se idag, och gått på de gamla gravhällarna som fortfarande ligger kvar.
De riktigt gamla boningshusen finns sällan kvar men kyrkorna har stått i flera hundra år.

Utan att vara aktivt religiös kan jag ändå se den stora betydelsen av kyrkorna. För onkring 30 år sedan, långt innan jag började släktforska, var jag med om att producera en uppslagsbok om de svenska kyrkobyggnaderna. Det här var ju långt före internet och Wikipedias tid, när man fortfarande köpte uppslagsböcker.

bokcollage

Så här ser vårt uppslagsverk om kyrkor ut, utgiven 1990. Jag har ett väl använt exemplar kvar i min bokhylla. Eget foto.

Min dåvarande make, jag, en arbetskamrat till oss och arbetskamratens mamma bildade ett bokförlag och gav ut boken. Vi tre  (inte arbetskamratens mamma) arbetade på en av Västerviks lokaltidningar tillsammans, exmaken som fotograf och vi andra två som reportrar. I ett och ett halvt år arbetade vi med att samla in information och bilder till uppslagsverket. Två semestrar åkte maken och jag och våra två barn runt i delar av södra Sverige för att fotografera kyrkor där vi inte fått in bilder från församlingarna. Boken har beskrivningar och bilder på 2754 kyrkor (tror jag mig minnas) och jag har skrivit över 800 av texterna.

När man kommer på att man ska göra en sådan bok är idén för bra för att släppa även om arbetet tog mycket längre tid än vi själva trodde. När vi sedan skulle trycka boken fick vi göra det i Italien för i Sverige fanns det då inget tryckeri som ville (eller kunde) hantera så många färgbilder. (Den faktiska orsaken är jag inte helt klar över eftersom det inte var jag som beställde tryckningen, så det låter jag vara osagt.)

När jag höll på med det arbetet så tänkte jag ibland på just det här att kyrkorna är de äldsta byggnaderna vi har där människor rört sig under hundratals år. Och de används fortfarande av oss som lever idag. En levande historia.
Alla skulle gå i kyrkan förr, det vet vi. Så vi kan vara ganska säkra på att våra förmödrar och förfäder varit i kyrkan flera gånger, åtminstone de som levde före 1900-talet.

1

Kumla kyrka här i Västmanland är en av de måga kyrkor som byggdes redan på medeltiden. Den har fantastiska målningar av Albertus Pictor. Eget foto.

Sibbarps kyrka int

Här inne i Sibbarps kyrka i Halland, byggd på 1200-talet, döptes jag en sommardag 1954. Bild: lin208/Wikipedia (CC3.0).

Svartra kyrka

Svartrå kyrka i Halland är också medeltida. Takets inre målning är gjord 1777 av Henrik Andersson Wibeck och de här motiven har mina gamla släktingar sett många gånger och säkert förundrats över, precis som jag. Eget foto.

Tornsfall kyrkan bredd

Törnsfalls kyrka utanför Västervik är från 1100-talet. Eget foto.

Badelunda IMG 1451

Badelunda kyrka, den församling där jag bor. De äldsta delarna är från 1200-talet. Eget foto.

Irsta IMG 2772

Irsta kyrka sydost om Västerås, med sin stiglucka (porten i kyrkogårdsmuren) är också medeltida. Eget foto.

Ryssby2

Ryssby kyrka i västra Småland är en av dem som kallas Tegnérlador, byggd på 1840-talet. Härifrån kommer min mans farfar och hans släkt. Eget foto.

Vastrum votivskepp IMG 0932

I Västrums kyrka söder om Västervik hänger ett votivskepp, en modell av fregatten Riksens Ständer, byggd 1760 på varvet i Helgerum, där jag bodde i många år. Eget foto.

Fortsätt läs mer
678 Träffar
0 Kommentarer

De vilar i Virsbo

Lydia Vilhelmina Sohlberg var småskollärarinna i Virsbo i norra delen av Ramnäs socken i Västmanland. Hennes far Per August Sohlberg var målare på Virsbo bruk. Tillsammans med hustrun Vilhelmina Johansson hade han fem barn. Lydia var äldst av dessa, född 1890.
Föräldrarna och de fyra yngre barnen flyttade till Västanfors i juli 1914 men Lydia stannade kvar i Virsbo. Hon hade jobb i småskolan. Hennes ende arbetskamrat i skolan var folkskolläraren Nils Viktor Karlsson som kommit hit från Västerfärnebo 1912, men han var född i Vara i Västergötland.
Kanske var det en spirande romans på gång redan sommaren 1914. Den 25 juli 1915 gifte de sig, förmodligen i Ramnäs kyrka för då fanns ingen kyrka i Virsbo. Barnen lät vänta på sig ända till den 25 januari 1923, då tvillingarna Nils Erik och Nils Aron föddes. Men Lydia dog i barnsäng samma dag, som så många andra kvinnor i historien. Hon blev 32 år.
Vem hon var vet jag inte, för mig är hon bara ett namn på en gravsten och i kyrkböckerna. Hon vilar på Virsbo kyrkogård, i familjegraven där även maken och hennes syster Anny är begravda. Änklingen gifte om sig med Lydias lillasyster 1930 efter att hon först varit hushållerska hos sin svåger.
De hade inte långt till Lydias gravplats, skolan låg alldeles i närheten av kyrkan.
Nils Karlsson levde till 1971. Sonen Nils Aron blev tandläkare i Göteborg och dog 2000. Sonen Nils Erik blev bergsingenjör och dog i Vällingby 1987.

Lydia

karta

Ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet. Då var Virsbo kyrka ett kapell och alldeles intill, åt nordväst, låg skolan. Karta från Lantmäteriet.

 

Virsbo kyrka byggdes som en brukskyrka för Virsbo buk och invigdes 1937. Men långt innan dess, redan 1920, fanns begravningsplatsen här och därför kunde Lydia vid sin död begravas på sin hemort. 1976 överlämnades kyrkan till Ramnäs församling.
Under pandemin gjorde maken och jag en del utflykter här i trakten för att lära känna vår nya hembygd. Min ambition är att besöka socknarna runt Västerås innan jag dör. I oktober 2020 gick turen till Ramnäs och sedan till Virsbo och det var då jag stannade vid Lydias och hennes familjegrav.
Kyrkan ligger mycket vackert uppe på en ås och begravningsplatsen är ganska liten. Det är alltså i stort sett människor som alla dött det senaste seklet som är begravda här.

Alla fotografier är mina egna.

Kyrkan från olika håll:

Virsbo kyrka

Virsbo kyrka3

Virsbo kyrka2

 

En av de begravda är Anna Nilsson, född 1862 och död i Virsbo den 10 juli 1933. I SCB-utdraget kallas hon trotjänarinna och hon dog av åderförkalkning och hjärtfel. 1913 kom hon till brukspatronen Herman Lagercrantz hushåll på Virsbo bruk då hon blev anställd som kammarjungfru. Då var hon redan medelålders, 50 år fyllda.
Anna hade aldrig varit gift. Hon föddes 1862 i Åtvid i Östergötland, dotter till skräddaren August Anton Nilsson och Anna Matilda Johansdotter. Första pigplatsen blev i Gärdserum 1881 och sedan fortsatte hon arbeta som piga och jungfru i flera olika hushåll. Så småningom kom hon via Linköping till Stockholm och där var hon tjänarinna på Kungliga Slottet 1897-1900. Kanske bidrog det till att hon senare fick plats hos brukspatronen i Forsmark och 1913 som kammarjungfru hos brukspatronen i Virsbo. 1933 var ett långt tjänarinneliv till ända.

Anna

 

En annan grav som jag stannade till vid är den där hustrun Hedvig Abrahamson begravdes 1927. Hon dog före maken Per August och står alltså överst på gravstenen. Men det finns ingen Hedvig Abrahamson i kyrkböckerna, inte heller med två s i efternamnet. När jag sökte efter henne i Arkiv Digitals register så blir det ingen träff. Jag tänkte då att de kanske inte bodde i Virsbo eller i Ramnäs församling. Det är ju en del som valt att begravas på en annan plats än där de bodde vid sin död, t ex i gamla hemtrakter. Men så var det inte.
I kyrkböckerna är hon skriven som Hedda Charlotta Gustafsson, född 1870 i Ramnäs. Det var ju lätt att hitta henne genom maken.
De var arrendatorer på en gård som hette Lingärdet i Gammelby i Ramnäs församling. Den låg vid Virsbo station söder om Nordanö. Hedvig, eller Hedda, födde 12 barn inom loppet av 24 år, äldste sonen föddes när hon var 19 år. I juli 1933 dog hon av lunginflammation. Yngsta dottern var då bara tolv år. Hon hette Hedvig Margareta och var från början tvilling men tvillingsystern dog innan hon fyllt ett år.
Familjens tre yngst barn var först inte döpta, vilket innebär att båda eller en av föräldrarna tillhörde en frikyrkoförsamling. I Virsbo fanns en baptistförsamling, och finns fortfarande kvar med sitt kapell, byggt 1922. Det ska också ha funnits en missionsförsamling. Senare döptes barnen.

Hedvig

 

Den fjärde och sista graven jag ska berätta om innehåller stoftet efter Anna Pettersson från Nordanö, född 1872 och död 1921. Inte heller denna Anna är sökbar i registren. I kyrkboken heter hon Anna Matilda Gustafsson och hennes make heter Johan Persson. Men tydligen kallade de sig Pettersson.
Denna Anna dog också i förtid, hon blev bara 49 år. En av familjens åtta barn dog tolv år gammal. Alla de fyra sönerna hette Johan efter sin far plus ett ytterligare namn som började på H: Herman, Henning, Helmer och Holger. Döttrarna hade också namn på H: Hilma, Hilda, Hanna och Hulda.
Maken kallas landbonde, en form av arrendator, men ett gammalt begrepp som egentligen redan hade tagits ur bruk. Här levde det uppenbarligen kvar. Annas far Per Gustaf Jansson var landbonde i Gammelby.
Johan Persson gifte aldrig om sig, han levde som änkling i 32 år, till 1953.

AnnaP

Anna Petterssons grav pryds av ett smitt järnkors, vilket är ganska vanligt på begravningsplatser vid bruk. På Virsbo kyrkogård finns flera sådana.

Kanske undrar du varför jag intresserar mig för människor som jag inte är släkt med och livsöden som är så lika så många andras. Egenbtligen vill jag nog visa att det finns något att berätta om varje människa som levt här på jorden. Lyfta fram dem som sedan länge kan vara glömda. Kanske finns det efterlevande som känner igen en farmor eller mormor i det jag skriver. Berätta gärna i en kommentar.
Jag vill också inspirera er andra släktforskare att skriva er släkthistoria. Det tycker jag alla bör göra, för att föra den vidare till kommande generationer. Och har du livsöden i din släkt som sticker ut, som skiljer sig från mängden, så skriv gärna om dem och skicka in till din släktforskarförenings medlemstidning. Där brukar det finnas plats för sådana bidrag.

Fortsätt läs mer
1194 Träffar
6 Kommentarer

Lösdrivare och tjänstehjon

Går vi några generationer tillbaka så var det en hel del lagar som styrde våra förmödrars och förfäders liv på ett sätt som det inte gör idag. Det som var brottsligt då har avkriminaliserats. T ex homosexualitet och arbetslöshet. Hur det blir i framtiden går inte att veta.

I nyhetsflödet för några dagar sedan såg jag en rubrik att den nya regeringen nu dammar av den gamla lösdriverilagen. Jag har inte alls satt mig in i vad dagens politiker tänker införa men det kan finnas anledning att gå tillbaka i historien och se hur det var förr.

Lösdriverilagen infördes 1885 och innebar att det då inte längre var straffbart att vara arbetslös. Jo, du läste rätt. Fram till 1885 var det ett brott att vara arbetslös. Men den som var arbetslös och "drev omkring" utan att ha en försörjning eller var hemlös kunde även efter 1885 sättas i tvångsarbete på en arbetsanstalt. Sådana anstalter fanns i Svartsjö och i Landskrona. Arkiven från dessa, inklusive fångrullor, finns digitaliserade av Arkiv Digital. De två tvångsarbetsanstalterna hade föregåtts av provisoriska tvångsarbetsanstalter vid länsfängelserna.

Att vara homosexuell var ett straffbart brott i Sverige fram till 1944 och till och med 1979 ansågs det som en psykisk störning. Stockholms Stadsarkiv har publicerat arkivmaterial med anknytning till sådana brott.

Tjänstehjonstadgan var en annan lag som hade som syfte att kontrollera folket. Den första stadgan utfärdades av kungen 1664. Sista gången en ny tjänstehjonstadga antogs var 1833 och den gällde ända till 1926. Att ha arbete kallades "laga försvar". Den som inte hade arbete var försvarslös och ansågs som lösdrivare, så detta har koppling till lösdriverilagen. Ända fram till 1858 hade en arbetsgivare rätt att misshandla (alltså aga) sina anställda, och det skedde frekvent, även senare. Efter 1858 var det bara tillåtet att aga minderåriga anställda. Lagen reglerade också när och hur en anställning fick påbörjas och avslutas. Man anställdes för ett år (eller ibland ett halvår) i taget och den som lämnade sin tjänst i förtid ansågs som en rymmare och kunde infångas och straffas. För att kunna ta en ny anställning krävdes ett arbetsbetyg från den förre arbetsgivaren som visade att man slutat sin tjänst på rätt sätt och inte rymt sin väg. Den personliga frihet vi är vana vid idag fanns alltså inte.

Vi som släktforskar känner ju också till de äldre lagarna som reglerade folks privatliv. Lagarna om lägersmål som lönskaläge, enkelt hor och dubbelt hor. På 1600-talet var det dödsstraff för dubbelt hor, som innebär otrohet av två som var gifta på var sitt håll. Till 1864 var utomäktenskapligt sex straffbart för alla och fram till 1937 för den som var gift.

Sedan 1766 har vi tryckfrihet och yttrandefrihet i Sverige (med vissa undantag 1774–1809). Men den har inte alltid sett likadan ut. Det var förbjudet att publicera skrifter som bröt mot grundlagarna eller den statliga protestantiska tron. En bit in på 1900-talet var det straffbart att kritisera kungen eller kungahuset. Den nuvarande tryckfrihetsförordningen från 1949 är en av våra grundlagar.

Konventikelplakater avskaffades först 1858, då blev det tillåtet att vara med i ett annat religiöst samfund än statskyrkan men först 1952 blev det tillåtet att inte tillhöra någon kyrka alls. Det är alltså bara 70 år sedan vi fick religionsfrihet i Sverige.

Källor:
Riksarkivet, Stockholms stadsarkiv, Arkiv Digital, Wikipedia.

Det här blogginlägget illustrerar jag med några tidningsklipp från dagstidningar, digitaliserade av Kungliga Biblioteket, och som berör en del av lagarna jag nämner i texten:

SmålandsFolklad StromstadTidning

Smalands Folkblad den 10 april 1907 och Strömstads Tidning den 20 januari 1886.

Aftonbladet1903Karlstadtidningen

Aftonbladet den 5 september 1903 och Karlstadtidningen den 28 december 1887.

AftonbladetVestgotakorrespondenten

Aftonbladet den 27 maj 1899 och Västgöta Korrespondenten den 27 december 1888.

Fortsätt läs mer
1169 Träffar
4 Kommentarer

Torpet där farfars far föddes

Larkebo 5278

Här föddes min farfars far den 8 mars 1847, i torpet Lärkebo i Gärdhems socken i Västergötland. Han döptes till Johan Anders och kom att kallas Johan. Som vuxen hette han Johan Olausson eftersom hans far hette Olaus Larsson. Hans mor hette Anna Catharina Petersdotter.

Torpet Lärkebo har jag bara sett på bild förut men i onsdags kom jag dit och såg det i verkligheten, för första och troligen enda gången. Min farfars fars familj bodde där bara ett par år, sedan flyttade de vidare till ett annat torp.

Torpet är mycket välhållet och omskött. Det är utbyggt på senare tid och ser inte alls ut som det gjorde på 1840-talet. Det är glädjande att det är omhändertaget och vårdat. Intill det gamla torphuset finns rester av en äldre byggnad, troligen en ladugård eller annat uthus, men vi vet inte om det är hus som fanns på den tiden eller kanske uppfört senare. Åkrarna som brukas idag är samma jord som farfars farföräldrar brukade som torpare.

Larkebo 5274B

Rester av en äldre husgrund vid sidan om tomten. Samtliga nutida bilder är mina egna, tagna i onsdags.

Larkebo5271

Jorden används fortfarande men är utarrenderad. Bonden plöjde när vi kom.

Larkebo collage

Till vänster: Johans föräldrar Anna Catharina Petersdotter och Olaus Larsson . I mitten: Johan Olausson och hustrun Fredrika Olofsdotter. Till höger: Johan Olausson på äldre dar. Han dog 1939 och blev 92 år.

Det är fint att kunna se var förfäderna levt. Det känns i hjärtat. Och extra glad är jag för att det finns kvar som bostad och en plats som uppenbarligen är älskad än idag.

Jag vill uppmana alla att försöka hitta de platser och hus där förfäder och förmödrar levt. Många finns inte kvar men platsen finns kvar. Kanske är det en asfalterad parkering vid ett varuhus men det kan också vara så här, att torpet eller gården är intakt och att folk bor där. Även om landskapet förändras genom att nya marker tas upp för odling och andra växer igen så är det ändå en viss känsla att befinna sig på precis samma plats.

Att jag fick möjlighet att se torpet Lärkebo nu är tack vare min ene bror, som bott i trakten i många år och känner de nuvarande ägarna. Men även om man bara lyckats lokalisera ett hus på kartan och hittar det i landskapet så knacka på. Den som bor där kanske blir glad för besök och att få tala med någon som känner till husets tidigare historia. Så gjorde vi på en annan plats lite senare i onsdags, huset där Johan Olausson kom att bo med hustrun Fredrika Olofsdotter och där min farfar föddes och växte upp. Ägarna var hemma och ville gärna höra vad vi hade att berätta. Det ska jag berätta mer om en annan gång.

Fortsätt läs mer
1201 Träffar
0 Kommentarer

Från kollektivt till individuellt liv

Under 1800-talet gick vi från ett kollektivt liv till ett enskilt liv. Riktigt så enkelt är det förstås inte, det var inget som skedde över en natt och det berörde så klart inte alla. Men generellt kan vi nog säga att det är så det blev. Idag är vi ju i första hand individer. Vi klarar oss själva. Vi har personliga rättigheter och skyldigheter och vi delar sällan våra liv med människor utanför den egna kärnfamiljen. Naturligtvis finns det många undantag men det är inte de jag skriver om idag.

Förr i tiden levde vi i byar på landet (bara en mindre del av befolkningen bodde i städer) och gårdarna i byn låg tätt tillsammans. Förr i tiden, då menar jag före de stora skiftesreformerna.

Flera familjer kunde till och med dela hus, t ex två bönder som brukade var sin del av samma gård i byn. Levde de gamla föräldrarna kunde det vara tre generationer i huset, kanske till och med fyra ibland. Pigor och drängar ingick också i hushållet, kanske även något inhysehjon. Att ha sitt eget rum fanns inte på kartan och det var omvittnat många hushåll där anställda och husbondefolk sov i samma rum på nätterna.

Så här kan nog de flesta av oss inte tänka oss att bo och leva idag. Men förr var det självklart. Om någon bodde ensam beklagades den, t ex en ensam änka utan barn som bodde kvar i sin backstuga. "Ska du behöva bo alldeles ensam, så hemskt!" Eller ett ensamt barn utan syskon, ingen att sova skavfötters med.

Det här gemensamma kollektiva livet förändrades när laga skiftet genomfördes och vi fick ensamgårdar. Byarna sprängdes, gårdar flyttades ut och jordbruket blev mer effektivt. Det var så klart inte så att alla plötsligt blev isolerade i sin vardag, de större hushållen levde kvar länge. Men för många kom grannfamiljen så långt borta att det dagliga pratet och gnabbet försvann.

Alla gårdar flyttades inte ut, några gårdar blev kvar i bykärnan, ibland till och med alla. Men i många byar hade en del av byns befolkning försvunnit bort några kilometer så att man inte sågs dagligdags. Vad det förde med sig kan jag inte bedöma, jag är inte psykolog, utan kan bara se det ur min mer allmänmäskliga synvinkel. Men jag tänker mig att det blev en stor förändring på djupet.

Hjartanas KMB 16000700010199

Den oskiftade byn Hjärtanäs norr om Alvesta i Småland. Husen ligger tätt i bykärnan och det är nära till grannarna. Foto: Jan Norman 1997, bildkälla: Wikipedia.

Lunds by fran luften LGFoto

Lunds by söder om Västervik är en annan oskiftad by och här ligger mangårdsbyggnaderna till byns åtta gårdar samlade kring ett bytorg. Foto: LG-Foto, bildkälla: Wikipedia.

1M16 A27256

Det är kanske så här vi tänker oss den ensamme bonden på en gård som flyttats ut från byn vid laga skiftet. Han rår över sin jord själv men ser kanske inte ens grannarnas hus. Foto: Anders Carlsson, bildkälla: Västergötlands Museum.

Efter att laga skiftet genomförts skulle varje bonde och hustru själv bestämma om allt på den egna gården. Tidigare hade byborna fått ta hänsyn till varandra och fatta beslut i byastämmor. Den kollektiva byn blev ett antal egenägda gårdar. De självägande bönderna ägde ju sina gårdar innan också, men det de ägde var tomten och rätten att bruka en viss del av byns gemensamma mark. En teg i varje åker. Utjorden ägdes av byn gemensamt.

Även om vi idag hyllar privatlivet så lever ändå det kollektiva kvar när döden närmar sig. Vi har en norm att en människa inte ska behöva dö ensam (även om väldigt många gör det). Så var det för min pappa. Han var över 90 år, sjuk och förstod nog att livet närmnade sig slutet. Det som oroade honom var att bli ensam nattetid, bet berättade personalen på boendet där han var. Sista natten i hans liv satt jag vid hans säng och vakade och även om han var orolig så var han inte ensam. När solen gick upp vid sextiden på morgonen somnade han in.

Kanske är detta en rest från gamla tider, att människan egentligen inte är gjord för att vara ensam. Själv är jag en ensamvarg, trivs i enskildhet för då har jag arbetsro och lugn. Men ställer jag det på sin spets så skulle jag naturligtvis inte vilja vara ensam hela tiden.

Axtorna5

En ensam gård i min släkt, Axtorna nr 5 i Halland. Eget foto.

Stale

Gården Stale i Rone socken på Gotland en sensommarkväll för några år sedan. Här bodde mina barns farmors släkt i flera generationer. På Gotland är det vanligt med ensamgårdar. Eget foto.

Fortsätt läs mer
605 Träffar
2 Kommentarer

180 år gammal skola

Idag den 1 oktober 2022 är det precis 180 år sedan Navigationsskolan i Kalmar startade. Numera heter den Sjöfartshögskolan och ingår i Linnéuniversitetet och där firas detta idag.

Så idag blir det ännu ett blogginlägg på temat sjöfart.

Har du en släkting som studerat på Navigationsskolan i Kalmar så kanske du, liksom jag, tycker att detta är intressant. Jag läste där 1974–1975, när jag utbildade mig till telegrafist, och då hette skolan Sjöbefälsskolan. Då var den en del av Lars Kaggskolan i Kalmar men flyttades sedan till Linnéuniversitetets lokaler i hamnområdet.

telegrafist

Till vänster: Från telegrafistubildningen i Kalmar 1975. Till höger: Från mitt arbete ombord på M/S Atrizona 1975. (Det är jag på båda bilderna).

2017 skrev jag en handbok om hur man släktforskar om sjöfolk, tack vare min erfarenhet från mina år till sjöss på 1970-talet. När jag gjorde efterforskning för boken tog jag reda på var navigationsskolornas arkiv finns och nästan alla finns på landsarkiven. Utom arkivet från skolan i Kalmar, som jag fick besked om att det finns på Sjöfartshögskolan i Kalmar. Nu ser jag på Linneuniversitetets hemsida att dessa arkivhandlingar ska finnas i Kalmars kommunarkiv.

Den som ville bli styrman eller sjökapten behövde utbildas på en navigationsskola. När ångfartygen kom och maskinister anställdes fick även de utbildning på navigationsskolorna, och så småningom även vi som blev telegrafister. Telegrafistutbildningen är numera nedlagd.

Lars Kaggskolan februari 2022b

Lars Kaggskolan i Kalmar med sitt navigationstorn från tiden då sjöbefälsutbildningen skedde här. Det var i den här skolan jag studerade 1974–1975. Foto: Johannes Scherman. Bildkälla: Wikipedia.

Fortsätt läs mer
771 Träffar
0 Kommentarer

Broströmska Villan

Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. För tre år sedan var jag där och på fredagkvällen var jag inbjuden på en middag i ett mycket anrikt hus, den s k Broströmska Villan. En imponerande byggnad. Sällskapet och middagen var naturligtvis det viktigaste men huset gjorde också intryck på mig.

Det kallas Broströmska Villan eftersom det köptes av redarparet Dan och Ann-Ida Broström 1922. De var föräldrar till den mycket omsusade redaren Dan-Axel Broström, en man som var mycket omtalad i media under min uppväxt på 1960-talet, inte minst på grund av sitt äktenskap med nattklubbsdansösen Annabell Lee från England (som egentligen hette Jane Ann Haycock). Det är ingen hemlighet att han hade alkoholproblem. Nu fick jag alltså se huset där han växt upp.

Det var kväll och mörkt när jag var där men så här ser det ut:

1

Det var svårfotograferat för det ligger på en höjd mitt i Göteborg, intill Konstmuseet. Eget foto.

Och inuti är det också prakfullt och påkostat (eget foto):

2

Ann-Idas make och Dan-Axels far Dan Broström dog redan 1925 i en trafikolycka, tre år efter husköpet. Änkan och barnen stannade kvar men 1956 donerade hon fastigheten till Redareföreningen. Numera ägs huset av The Royal Bachelors Club.

3

Ser du att det står "The Royal Bachelors Club"? Eget foto.

Vid Dan Broströms död 1925 var huset taxerat till 350 000 kronor, en mycket stor summa på den tiden. De ägde också flera andra fastigheter. Alla hans tillgångar summerades till den då hisnande summan av 15,4 miljoner kronor och skulderna uppgick till 2,3 miljoner kronor. Han dog den 24 juli 1925 men det dröjde till den 8 mars året därpå innan bouppteckningen gjordes.
Det finns faktiskt flera bouppteckningar, en i Göteborgs rådhusrätts arkiv och det är den där Broströmska Villan finns med:

boupp

Bildkälla: Arkiv Digital.

De andra är en Askims, Hisings och Sävedels häradsrätts arkiv, som verkar gälla bara vissa fastigheter. En i Fjäre häradsrätt gäller fastigheter i Särö och en i Kullings häradsrätt gäller en lång rad andra fastigheter. Dessa tre övriga bouppteckningar tar upp tillgångar på omkring en halv miljon kronor.
Ann-Ida kom från köpmanssläkter och ärvde säkert en hel del även från sina föräldrar. Dan Broströms far Axel hade dött 1906 och han efterlämnade en förmögenhet på 2,6 miljoner kronor så Dan hade verkligen förmerat sin förmögenhet genom sina affärer.
Paret Broström var alltså oerhört förmögna och Ann-Ida kallades Sveriges rikaste kvinna. Hon dog ett par veckor innan hon skulle fylla 83 år, den 26 november 1965. Samma dag var Broströmskoncernens stora 100-årsjubilumsfest planerad. Den genomfördes trots hennes död, men utan dans.

Mitt första jobb till sjöss 1974 var i en Broströmsbåt. Den hette M/S Vikingland och jag var telegrafistelev över sommaren. Göteborg är väl fortfarande Sveriges största hamnstad och där fanns flera stora rederier men Broströms var det största och det som var mest känt bland oss som bodde på västkusten. På 60-talet ska det ha varit den största arbetsgivaren i Göteborg. Rederiet startades 1865 av Axel Broström från Kristinehamn, far till den förolyckade Dan och farfar till Dan-Axel. Så vitt jag kan förstå finns rederiet inte kvar längre.

Det finns en myt om familjeföretag: "Förvärva, ärva och fördärva". Alltså att första generationen startar och bygger upp, andra generationer tar vid och fortsätter driva bolaget men att tredje generationen bidrar till företagets förfall. I det här fallet kanske man kan säga att det var så. Ann-Idas son Dan-Axel är ju känd för sitt festande men han utvecklade också rederiet. 1969 lämnade han över till Kristian von Sydow, när han inte längre klarade av sin uppgift.

Vill du veta mer om familjen Broström finns det en intressant radiodokumentär i fyra delar från 2020 (Sveriges Radio).

Källor:
Det gamla Göteborg: https://gamlagoteborg.se/2015/10/06/brostromska-villan/
Vårt Göteborg: https://vartgoteborg.se/gamla-goteborg/annida-brostrom/#
Sjöfartsmuseet: https://www.sjofartsmuseetakvariet.se/samlingar/organisationer/

 

Fortsätt läs mer
1324 Träffar
4 Kommentarer

Svaret på gåtan

Dagens blogginlägg blir svaret på förra veckans gåta. Johanna Matilda Tengström är funnen, tack vare er släktforskare som undersökt detta. Precis som jag trodde. Tack för alla kommentarer, mail och telefonsamtal om henne!

Av kommentarerna på förra blogginlägget framgår att hon måste vara den Johanna Matilda Frendberg som gifte sig 1891 med Per Alfred Tängström. De bodde på ön Elba i Mälaren och han var fiskare. Han hade varit gift tidigare och hade minst sex barn från första äktenskapet. Med Johanna Matilda fick han åtta barn.
Familjen var först skriven på ön Elba i Badelunda församling (församlingen där jag själv bor) men 1904 överfördes de till Västerås Domkyrkoförsamling. Men där var de fortfarande skrivna på Elba så jag antar att de inte flyttade utan att det var en administrativ förändring mellan församlingarna.

Elba

Elba är den gröna ön mellan de två vita öarna i Västeråsfjärden. Karta från www.kartbild.com

I en kommentar till förra blogginlägget berättas att Johanna Matilda finns med i databasen Begravda i Sverige (som jag inte har) men att maken inte ligger i samma grav. Jag undrar varför? Maken dog 1917 och Johanna Matilda levde till 1947 så kanske fanns inte hans grav kvar efter 30 år?
En annan teori var att eftersom han var fiskare så kanske han drunknade och kroppen inte återfanns. Men så var det inte, i dödboken (Västerås Domkyrkoförsamling (U) F:13 (1917-1925) Bild 350 / sid 30 (AID: v261132.b350.s30, NAD: SE/ULA/11727)) står det att han dog av "emollitio cerebri" och något som jag tolkar som "actesi cerebri". Att det har med hjärnan att göra begriper jag och på DDSS kan vi läsa att "emollitio cerebri" betyder hjärnuppmjukning och det ska innebära hjärninfarkt. Medicinska termer är inte min starka sida men det verkar ju rimligt att han kan ha dött av en hjärninfarkt, som förr kallades slaganfall. (Läs om hjärnuppmjukning.)
Enligt Begravda i Sverige ligger tre av de gemensamma barnen (Karl Erik, John Georg och Knut Otto) i graven plus två personer som inte är namngivna men begravda 1919. Den ene av dessa är troligen sonen Ernst Robert som dog 1919, 14 år gammal.

Johanna Matilda Frendberg var född 1861 i Tillberga. Hennes far Carl Reinhold Frendberg var skomakare och hennes mor hette Hedvig Lovisa Ersdotter. När Johanna föddes bodde de på Hedensberg i Tillberga socken, dit de kommit 1860. Tidigare var de statare. Innan hon gifte sig hade Johanna flera olika pigplatser, bland annat i Falun och Ovansjö. Sedan återvände hon till Västerås innan hon gifte sig.

Så var det. Nu är hon funnen i alla fall. Men hur hon såg ut vet jag inte. I Svenskt Porträttarkiv finns bilder på två av hennes söner:

 John

Karl

Gåtan vem Johanna Matilda Tengström var är bara något jag råkade på när jag gick på Östra kyrkogården en dag. Som släktforskare är det så lätt att börja fundera över sådant här, av ren nyfikenhet. Eftersom jag arbetar som släktforskare sedan tio år så har jag nog tittat i tusentals kyrkböcker och andra arkivhandlingar och ibland stöter jag på mysterier. De senaste veckorna har jag funderat över tre gåtor: ett par försvunna barn på 1890-talet, en man som verkar ha varit gift två gånger men ena familjen bara försvann, och så en familj där det verkar oklart vem som är far till vem och barn till vem. Säkert blir det fler blogginlägg om dessa framöver. Och jag tror att jag kommer att få svar då också, tack vare er släktforskare som liksom jag drivs av viljan att få veta.

 

Fortsätt läs mer
1078 Träffar
10 Kommentarer

Gravstenens gåta

Vem var Johanna Matilda Tengström? Vet du det så berätta gärna, för jag är väldigt nyfiken på svaret.

Anledningen till frågan är att jag här om dagen tog en promenad på Västerås östra kyrkogård. Där såg jag en ovanlig gravsten:

grav Tengstrom

På gravstenen står det "Johanna Matilda Tengström familjegrav". Jag kan inte tolka texten till något annat, men någon Johanna Matilda Tengström kan jag inte hitta, varken i Västerås eller någon annanstans.

Det som gör graven ovanlig är att det är en kvinnas familjegrav. Det tror jag att jag aldrig sett förut. Det brukar vara bara efternamn eller ett mansnamn på familjegravarna.

Enligt Gravstensinventeringen finns det två Tengströmska familjegravar på samma kyrkogård men den jag såg är ingen av dessa två. Gravstenarna ser annorlunda ut och ingen Johanna Matilda Tengström är begravd i någon av dem.

Jag har sökt efter henne i folkräkningar, Sveriges dödbok och Arkiv Digitals register, men ingen träff. Jag har även sökt på Tengström med Johanna Matilda som hushållsmedlem, ifall hon var gift och inte egentligen tagit sin makes efternamn. Men samma resultat. Det är ju inte säkert att hon bodde i Västerås, hon kan ha bott någon annanstans men valt att bli begravd här, så jag har sökt i hela landet. Östra kyrkogården togs i bruk 1875 så hon måste alltså ha begravts då eller senare. Och för att ha en familjegrav borde hon väl ha haft familj, alltså barn och andra efterlevande?

En förklaring måste naturligtvis finnas, men vilken?

Fortsätt läs mer
1538 Träffar
22 Kommentarer