Rötterbloggen
Rötterbloggen

En bra karl och en dålig karl

Idag blir det ett blogginlägg i avdelningen Kyrkboksfynd. Ni vet det där udda en ser i en kyrkbok när en egentligen letar efter något annat.

I Skärkinds socken i Östergötland letade jag för ett tag sedan i dödboken efter en person som dött 1867. Då fick jag ögonen på vad prästen skrivit om f d torparen Johannes Ericsson som dog den 28 november detta år. Det en längre anteckning om hans liv och bland annat att det torp (Wadet på Lundby ägor) där han bott tidigare ägts av hans förfäder "i 100 år". Det är ju intressant för en släktforskare att få veta. Dessutom skriver pastor Broman om hans karaktär (vilket inte är ovanligt i dödböckerna), att Johannes Ericsson var hederlig och ömsinnad, särskilt mot de fattiga. Han fick till och med medalj för borgerlig förtjänst, "den förste och ännu ende torpare som fått denna utmärkelse". Den här gamle torparen vill en ju gärna var släkt med.

1SkarkindFIbild27
Anteckning om torparen Johannes Ericsson. Bild från Arkiv Digital, Skärkind (E) F:1 (1861-1886) Bild 27.

Det här året, 1867, är det bara tre av de 32 döda under året som vi får veta lite mer om. En av de andra två är den som dör först, salpetersjudaren och skräddaren Johan Peter Skärqvist. Redan intill hans namn står det "en dålig karl". I anmärkningskolumnen skriver pastor Broman att den döde rymt från församlingen 1845 och uppehållit sig i Börrums kapellförsamling, men det prästbevis som skickades dit 1853 skickades tillbaka, så han var inte skriven där. Men han dog där den 3 januari och pastorsämbetet i Skärstad verkar ha skickat 2 kronor och 50 öre för hans begravning i Börrum. Den tredje Skärkindsbon som föräras en längre anteckning i dödboken är den fattiga pigan Cecilia Rosenqvist som dog den 23 juli, 41 år gammal, på korrektionsanstalten i Stockholm. Pastor Broman antecknar att hon är "mindre vetande" och att hon är född av en livstidsfånge på Kristianstd länshäkte, att hon varit fosterbarn och att hon skickats till korrektionsanstalten för sin elakhet.

Ett annat kyrkboksfynd från Skärkind finns i husförhörslängden 1739-1755, där hittar vi bonden Per Hansson och hustrun Kerstin Jacobsdotter i Härsberga på sidan 43 (89). Båda dör under perioden. Här har en sentida präst gjort ett tillägg i kanten och skrivit att detta är Wallenbergs stamfar och -mor. För en arkivanställd kan väl inte ha gjort detta? Hur som helst är det förstås intressant att få veta detta för den släktforskare som råkar få in dessa i sin släkt. Utan detta tillägg finns det ingen antydan om en kommande finanssläkt. Per Hansson och Kerstin Jacobsdotter levde i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Så det lär vara åtskilliga generationer före den nuvarande finansmannen Jacob Wallenberg, som är född 1956.

2Wallenbergs
Bild från arkiv Digital, Skärkind (E) AI:1 (1739-1755) Bild 52 / Sida 89.

Jag avslutar med en liten knorr från Fredsbergs socken i Västergötland. Det är i den första husförhörslängden, från 1813–1820. Där finns ett torp, eller är det kanske en backstuga, med namnet Säga-Té. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite när jag såg det för ett tag sedan. Jag undrar vad som låg bakom detta namn? I huset bodde änkan Cajsa Jonsdotter, född 1766. Hon är alltså i 50-årsåldern och kanske är det efter henne huset fått sitt namn? Jag föreställer mig henne som en barsk dam som kunde säga till. Eller var det i stället så att hon ständigt använde sig av detta uttryck? Nyfiken blir jag i alla fall.

3FredsbergAI1sid127
Bild från Arkiv Digital, Fredsberg (R) AI:1 (1813-1820) sidan 127.

Fortsätt läs mer
  1404 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Camilla Eriksson
Anteckningen i kyrkboken ser ut att vara gjord av en inte helt okänd arkivarie som emellanåt noterade släktförhållanden i kyrkböck... Läs mer
söndag, 08 Maj 2016 22:15
Eva Johansson
Camilla, är det så det gått till! Jag kunde inte tänka mig att en arkivarie kunde ge sig till att skriva i en arkiverad kyrkbok, ä... Läs mer
söndag, 08 Maj 2016 22:21
1404 Träffar
2 Kommentarer

Svenska gästarbetare i Tyskland

I min utvidgade släkt har jag hittat en Tysklandsfarare. Hon hette Johanna Johansdotter, född 1844 i backstugan Hallen i Östergöl i Älmeboda socken i Kronobergs län. I husförhörslängden har prästen skrivit att hon tog ut flyttbetyg från grannsocknen Algutsboda, där hon arbetade 1868, till hemsocknen Älmeboda. Men i stället reste hon till Tyskland och kom inte hem förrän fem år senare.


Prästens anteckning i husförhörslängden. Bild från Arkiv Digital, Älmeboda (G) AI:22 (1871-1875) Bild 208 / Sida 196.
 
Ovanstående är allt jag vet om hennes Tysklandsresa, och när jag första gången såg detta blev jag ganska fundersam. Vad gjorde hon i Tyskland? Varför åkte hon dit? Det här var för fem år sedan, när jag släktforskade om hennes släktgren. Sedan dess har jag lärt mig att hon bara var en av flera tusen ungdomar som blev gästarbetare i Tyskland under andra halvan av 1800-talet. Omkring 2 000 av dem kom från Kronobergs län. Hon ingick i den första vågen Tysklandsfarare, de som gav sig av under och strax efter nödåren 1867-69. Då sökte gårdsägarna i norra Tyskland efter folk och hemma i Sverige var det svårt att hitta försörjning när fattigdomen bredde ut sig och fler sökte arbete. Lönen var betydligt bättre i Tyskland även om arbetet var hårt. Och det var billigare med en biljett till Tyskland än till Amerika.

De flesta svenska kvinnorna kom till Schleswig-Holstein, många kvinnor blev mjölkerskor och mejerskor på de stora godsen där. Kanske var det där Johanna arbetade och bodde under sina år i Tyskland. Ingen i släkten vet något om detta, och själv har hon inte lämnat efter sig några ledtrådar.

Om arbetsemigrationen till Tyskland har jag lärt mig från boken "Tysklandsfararna", utgiven förra året och skriven av Bengt Gärdfors i Laholm. I boken finns mycket att läsa om dem som reste till Tyskland för att arbeta.


Boken Tysklandsfararna. Tyska agenter värvade arbetsfolk i Sverige genom att annonsera i de svenska tidningarna. (Bilder från boken)

Livet i Tyskland blev inte alltid som ungdomarna trott. Arbetsförhållandena var svåra och många hamnade i skuld till agenterna eller till bonden, eftersom de skulle börja med att arbeta av betalningen för sin resa. En hel del stannade kvar och bildade familj men betydligt fler vände hemåt efter några år, precis som Johanna.

Om hennes liv i övrigt har jag skrivit tidigare. Johanna är mina barns farmors mormors mor.

Fortsätt läs mer
  1867 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Om man är Röttervän har man inloggning till två databaser över emigranter/individer som tillf. arbetade utomlands, var sjömän etc.... Läs mer
måndag, 25 april 2016 11:59
Eva Johansson
Barbro! Vilket bra tips! Visserligen är jag Röttervän men har nog inte undersökt innehållet där tillräckligt. Då ska jag söka efte... Läs mer
måndag, 25 april 2016 12:21
1867 Träffar
2 Kommentarer

Fångarna fotograferades

Det här är Elna Olsdotter. Hon avrättades den 20 december 1861 i Hörby i Skåne och begravdes på avrättningsplatsen.

Elna Olsdotter är en av många fångar på Malmö länsfängelse som fotograferades under sin fängelsetid. Fotografiet finns arkiverat i Malmö länsfängelses arkiv på Landsarkivet i Lund och har digitaliserats av Arkiv Digital. Bildkälla: Arkiv Digital, Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 99.

Elna talar till mig när jag ser fotografiet, en bild som berör, snart 155 år efter hennes död. Det finns något i hennes blick och hennes ansiktsuttryck som gör att jag stannar upp. Hon ser rädd ut, vilket är naturligt om man dömts till döden. Det är lätt att gripas av ett fotografi som detta.

Var hon en känslokall och grym människa? Kanske (troligen) psykiskt sjuk. Eller var hon ett offer för svåra omständigheter där hon inte såg någon annan utväg? Jag har ingen aning, men när jag läser omständigheterna kring hennes brott tänker jag att det kanske inte finns några förmildrande omständigheter.

Hon var gift två gånger och dödade båda sina makar, hon förgiftade dem med hjälp av arsenik. Ett fruktansvärt dåd. Förste maken Måns Mårtensson förgiftade hon efter sju månaders äktenskap och andre maken Anders Persson efter sju år som gifta.

Om jag ska spekulera tänker jag mig tre tänkbara scenarier. Kanske var den förste en man hon hyste agg till, kanske var han elak, misshandlade och våldtog henne och hon därför tog till gift för att bli av med honom. Och när näste make visade samma tendenser tog hon till samma lösning. Eller blev hon snart efter sitt första gifte kär i Anders Persson och det inte fanns möjlighet till skilsmässa? Kanske var hon psykiskt sjuk och dödade männen för att hon inte begrep bättre. Eller var hon en grym människa som gillade att döda? Svårt att tro, känner jag. Jag kommer aldrig att få veta, om inte någon av er läsare känner till hennes historia bättre och vet mer än det som står i fängelsejournalen och i kyrkböckerna.

Elna Olsdotter föddes i Fränninge den 19 juli 1826, där hennes far Ola Mårtensson var rusthållare. Hennes mor hette Mätta Johansdotter. Tills hon var 23 år var hon kvar i föräldrahemmet. Med sin förste make fick hon inga barn men med nästa make fick hon tre söner. De två första hette Ola och Johan och föddes 1856 och 1858. Strax före jul 1860 förgiftade hon deras far. Prästen skriver i dödboken: "Afdagatagen af sin hustru Elna Olsdotter medelst arsenikförgiftning".

Hur det kom sig att brottet uppdagades framkommer inte men efter att hon gripits erkände hon också det tidigare mordet och dömdes den 19 mars 1861 till att mista livet genom halshuggning. Att det dröjde till december innan domen verkställdes kan ha att göra med att hon var gravid när hon greps. Den 17 augusti föddes hennes tredje son, som fick heta Anders efter sin förmodade far. "Förmodligen sammanavlad med siste maken" står det i fängelsets kyrkbok. Faddrar vid barnets dop var fängelsevaktmästare Törngrens hustru och fångvaktare Granstrands hustru.

Den lille Anders kom hem till gården där hans två äldre bröder var kvar, åtminstone enligt husförhörslängden. De står inte som fosterbarn i någon familj men någon i hemsocknen Östra Sallerup måste ju ha tagit hand om pojkarna. Förmodligen fick de växa upp hos gårdens näste ägare Jöns Persson som är deras förmyndare och antar jag, deras farbror.

Det blev den lille gossen Anders som föddes i fängelset 1861 som senare tog över föräldrarnas gård, när han blivit 25 år gammal. Året efter gifte han sig med en flicka från socknen och de fick en son 1888. 1892 föddes en dotter. Så småningom lämnade de gården och 1908 flyttade familjen till Hörby, där Anders blev arbetare i köpingen. Den 3 juni 1914 dog han av en hjärtinfarkt, ännu inte fyllda 52 år.

Jag är inte alls släkt med denna familj, utan har bara stannat upp vid fotot av Elna som fånge. Troligen är det enda gången hon fotograferats. Jag har också lite svårt för att släppa tanken på den här familjen och den lille pojken som berövats båda sina föräldrar så tidigt och så grymt. Det är ju på inget sätt unikt i världen, men tragiskt och sorgligt. Jag undrar vad han visste om detta under sin uppväxt.

Uppgifterna kommer främst från fängelsets kyrkbok och fångjournal men också från kyrkoarkiven i hemsocknarna.


Bland fångporträtten finns också de här två männen som fotograferats i Malmö länsfängelse 1861. Bildkällor: Arkiv Digital, Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 66 och Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 75. Redan vid fotografierna får vi veta en hel del om dem, och mer uppgifter finns i fångjournalen.

Johan Tellander till vänster dömdes som förfalskare och äktenskapsbedragare. Sommaren 1858 hade han genom falska papper skaffat sig rättigheter som målarmästare i Helsingborg och sedan gift sig med en smeddotter. Men ryktet hann ifatt honom och folk i stan talade om bedragaren. Det gjorde svärfadern så uppretad att han stämde ryktesspridarna och då uppdagades förfalskningen och bedrägeriet. Äktenskapet upplöstes.

Hans Håkansson Lustig eller Bergvall var intagen på straffarbetsanstalten för stöld. Men han ville ut och rymde i mars 1860. Det gick till så att när han arbetade med handräckning i ett förråd i fängelset gömde han sig vid dagens slut i en linnehög. Av tyg som förvarades i förrådet "förfärdigade han sig  på 2 timmar tröja, byxor och mössa, hvarefter han bröt hål på muren vid taket samt lyckades osedd rymma". Kanske blev han infångad igen.

Fängelsearkiven är en stor källa till kunskap för den släktforskare som har fängelsekunder i sin släkt. Fotografirullor med fångporträtt finns digitaliserade från flera fängelser, så med lite tur kan du också hitta en bild där. Syftet med att fotografera fångarna var förstås att få ett bättre signalement på dem, än bara ett beskrivet i text.

I Släktforskarnas årsbok, som kommer ut till sommaren, finns en längre artikel om vad man hittar i fängelsearkiven och hur man hittar det.

Fortsätt läs mer
  4244 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Per Eriksson
Spännande läsning, men nog måste det blivit galet i källhänvisningen för bilderna? Inte innehåller kyrkoböckerna fotografier av få... Läs mer
måndag, 18 april 2016 19:36
Eva Johansson
Per:Ja, det har du alldeles rätt i. Vad bra att du såg det! Tack! Jag hade råkat lägga källhänvisningen från kyrkboken som bildkäl... Läs mer
måndag, 18 april 2016 20:04
4244 Träffar
2 Kommentarer

Med Ing-Marie till Hovmantorp

Mannen som berättade sitt livs historia. Viola med sina muntra dragspelslåtar. Släktforskaren som jag haft mailkontakt med om en alldeles speciell släktgren men som jag aldrig tidigare träffat. Kvinnan som jag träffade för ett par år sedan men inte nu kunde komma på namnet på, vilket inte hindrade ett glatt samspråk. Claes från Vadstena och Leif från Jönköping och Margareta från Nässjö. Och så min reskamrat och föreningskompis Ing-Marie. Alla var vi i Hovmantorp igår.

Gårdagen tillbringade jag med andra släktforskare, från morgon till kväll. Släktforskarföreningarna i Blekinge, Kronoberg, södra Kalmar län och Oskarshamn ordnade gemensamt en släktforskardag i Hovmantorp i södra Småland, med KGF (Kronobergs Genealogiska Förening) som huvudarrangör. Ing-Marie Åkerö och jag var där för Tjust Släktforskarförening. Dagen kallas Släktforskning i Sydost och hölls förra året i Ronneby i Blekinge.

Det var väldigt roligt och givande. Det som är så kul och att man kommer hem med ett glatt hjärta och ny energi är att träffa folk. Hur kommer det sig att släktforskare är så trevliga? Alla dessa intressanta samtal! Vi släktforskare har verkligen något att prata om när vi träffas. "Varav hjärtat är fullt talar munnen" sägs det ju. Ni som varit med på de årliga Släktforskardagarna eller på andra liknande arrangemang vet vad jag menar.

Jag gillar det här, spontana möten med människor jag inte känner men där man kan ha ett långt och givande samtal utan att veta vem den andre är. Som på tåg.

Mässhallen öppnade vid tio och nästan på en gång kom ganska många besökare och fram till tidig eftermiddag var det en strid ström. När det var som mest hektiskt hann jag inte springa runt och fotografera men några bilder blev det från dagen:


Hallands Släktforskarförening, som ordnar Släktforskardagarna 2017, var förstås på plats. Det här är en av de föreningar där jag är med eftersom jag har mina rötter i Halland.


DIS Småland och KLGF (Kalmar Läns Genealogiska Förening) på rad. Närmast är det KLGF:s ordförande Gullan Olsson till vänster som pratar med en släktforskare.


Viola EK är redaktör för KGF:s medlemstidning men också dragspelare och en person som förgyller tillvaron för oss andra. Om det är ett dragspel eller ett durspel eller ett instrument som egentligen heter något annat vet jag inte, men spelade vackert på det gjorde hon. Så Viola, om du läser detta skriv gärna i en kommentar vad det är du spelar.


Björn Lippold är mannen bakom Centrala Soldatregistret och som jag och många andra släktforskare med soldater i släktträden ofta tänker på med tacksamhet. Igår fick vi anledning att pratas vid en stund.


KGF var huvudarrangör, en förening som jag också är medlem i eftersom jag släktforskar på flera släktgrenar i Kronobergs län. Tack för ett fint arrangemang!


Claes Westling från landsarkivet i Vadstena och hans kollegor på Landsarkivet i Lund hade mycket att prata om med de besökande släktforskarna.


Många föreningar sålde böcker, både lokala och allmänna, och själv kom jag hem med några nya fynd. Jag har haft mycket glädje av bland annat hembygdsböcker i min släktforskning och det är jag knappast ensam om.


Jag blev lite imponerad av Ekeberga hembygdsförenings arkiv. En äldre föreningsmedlem (nu avliden, tror jag) har samlat mängder av information om sockenfolket och ett stort klipparkiv från tidningar, och allt är katalogiserat. En av föreningens medlemmar idag berättade för mig om detta imponerande arbete, men vårt samtal avbröts av en akut fråga från annat håll och när besöksströmmen sedan minskat lite glömde jag gå tillbaka och ställa frågan om vem samlaren är. Mitt minne är bra men kort.


Så här såg det ut hos oss från Tjust framåt eftermiddagen. Högen med vår medlemstidning hade minskat betydligt och godiset började sina. Då hade vi svarat på frågor om båtsmän i Tjust kompani, om Västra Eds socken, om en familj i Hjorted med mera.


Min reskompis Ing-Marie Åkerö från Västervik, som hade varit förutseende nog att ta med lite påskgodis till besökarna men det tog snart slut. Tack för sällskapet, Ing-Marie! Det här gör vi gärna om.

Många fler utställare var med, både stora föreningar och företag i branschen, och mindre organisationer. Nu ser jag fram emot Släktforskardagarna i Umeå i augusti.

Fortsätt läs mer
  2576 Träffar
  0 Kommentarer
2576 Träffar
0 Kommentarer

Var bodde de?

Helgerum där jag bor var fram till 1925 ett större gods. Då avstyckades slottet med slottsparken från själva gården, en stor skogsgård på flera hundra hektar mark. Helgerum var ett säteri med många anställda och många torpare.

Nej, jag är inte godsägare. Vi hyr en lägenhet i ett hus som byggdes som arbetarbostad 1918 och vi flyttade hit från stan (Västervik) 2009. Idag är det tre lägenheter i huset, från början var det fyra. Ytterligare ett hus med fyra lägenheter byggdes samma år, de är snarlika men det andra är ett enfamiljshus sedan länge och numera fritidshus.

Här om dagen pratade jag med en granne om hur mycket folk det var förr i tiden på en så här stor gård och så mycket mer liv. Idag är vi 14 vuxna här och tre barn. För 150 år sedan får jag det till 96 personer när jag räknar i husförhörslängden (AI:15 1861-65). Det är både barn och vuxna, kanske hälften av varje. Det var en hel del ogifta anställda och en del äldre.


Bild från Västrums hembygdsbok. Arbetsfolket på Helgerums gods är fotograferade en sommarmorgon 1918,
när de väntar på att vällingklockan ska ringa igång dagens arbete. Jag räknar till 16 personer, och de här männen
och unga pojkarna har säkert både hustrur, mödrar, föräldrar, systrar och bröder som också bor här då.
Den äldre mannen i hatten till höger är min mans farfar och ett par av de andra är hans söner.


Grannen och jag pratade också om var folk bodde förr. Det måste ha funnits flera bostadshus som nu är borta. Var låg de? Var bodde folk? Det undrar jag.

Godsägaren bodde på slottet och troligen också guvernanten, bokhållaren, pigorna och betjänten. Kanske också inspektorn? Jag vet var rättarfamiljen, kusken och trädgårdsmästaren bodde, de husen finns kvar ännu. Men statarna, de gifta drängarna och arbetskarlarna, murardrängen och trädgårdsdrängen med sina familjer? Det kryllade ju av folk.

I husförhörslängderna ser jag att det fanns tio familjer på gården vid mitten av 1800-talet, familjer som det inte går att koppla till något särskilt hus som t ex rättarbostaden eller trädgårdsmästarvillan. Så här fortsätter det en bra bit in på 1900-talet, med nio-tio familjer som varken är torpare eller att mannen har ett yrke kopplat till en särskild tjänstebostad.

Av de två arbetarbostadshusen som byggdes 1918 ligger det ena på grunden efter ett äldre bostadshus. Kanske är det så också för vårt hus, men jag har aldrig hört talas om det. I stället ska det ha legat ett uthus ungefär här.


Överst: Helgerums slott och rättarebostaden. Slottet byggdes på 1750-talet och rättarebostaden 1857.
Underst: De två husen som byggdes som arbetarebostäder för tillsammans åtta familjer 1918. Vi bor i det vänstra.

Torpen har jag någorlunda koll på, och de är ett kapitel för sig. Flera är skyltade efter en tidigare torpinventering och andra har jag hittat rester efter i skogen. Torpen står ju också med sina namn i husförhörslängderna men statare, arbetskarlar och gifta drängar som inte var torpare, var bodde de med sina familjer? Att folk bodde trångt vet vi ju och det var nog inte ovanligt med mer än en familj i en bostad. När jag går ute i markerna här omkring spanar jag ofta efter spår efter var folk kan ha bott eller spår efter andra hus. Det är skog ganska tätt inpå tomten och kanske har det varit öppen mark och hus där det sedan fått växa igen. På några ställen har jag sett stenar som ligger på rad och som uppenbarligen är ditlagda av människor. Egentligen tror jag att de flesta sådana lämningar är efter lador och andra uthus, snarare än bostäder. Tyvärr har jag inte hittat någon detaljerad karta mellan 1788 och 1925 för just den här gården, så därför blir det mycket gissningslek.


Alldeles vid sidan om en väg ligger de här stenarna på rad, några hundra meter från gården. Har det stått ett hus här tro?
Förmodligen ingen bostad för det finns inga rester efter någon skorstensmur. Den kan förstås ha forslats bort men
troligare är nog att det varit en lada eller annat uthus. När jag först såg dessa stenar tänkte jag att det kan vara resterna
av en väg, men den leder bara till en bergknalle.


När maken och jag var ute och såg oss omkring idag upptäckte vi den här stenkanten med en parallell rad
lite längre bort. En husgrund av något slag. Intill finns en grop som kan ha varit en jordkällare. Detta är ganska
nära den del av gården där ladugårdar tidigare stått.


Några meter bort ligger tegelstenar kvar. Almviks tegelbruk är ett lokalt tegelbruk norr om Västervik, idag industrimuseum.


Vid teglet ligger den här gamla skon. Vem har gått i den? Kanske dansat? För den är nött så det blivit hål i sulan.
Kanske har den bara råkat hamna här, efter att något djur dragit fram den.


Men spännande och roligt är det. Jag tror att många släktforskare gör som jag, ger sig ut i markerna och letar spår efter dem som levt före oss. En hel del gamla torp och gårdar är ju övergivna och borta idag, men rotar man lite i det vissna fjolårsgräset eller kikar in bland snåren så kan resten av en husgrund finnas där. Kanske inte alltid efter bostadshuset men efter en lada, en loge, en jordkällare eller ett brygghus. Och gamla stengärdsgårdar finns det gott om, särskilt här i Småland.

Allra bäst är förstås att ha en gammal karta om det finns en. Bra hjälpmedel för att lära sig förstå vad man ser är Niklas Cserhalmis bok "Fårad mark".

Fortsätt läs mer
  2399 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
2399 Träffar
0 Kommentarer

Fosterbarn placerades på landet

Många släktforskare hittar fosterbarn i sin släkt, antingen en släkting som var fosterbarn eller en familj som tog emot fosterbarn. Fosterbarnen kunde vara barnbarn, andra släktingars barn eller grannars eller andra sockenbors barn. Men många fosterbarn kom också från barnhem, och allra flest från Allmänna Barnhuset i Stockholm. De fosterbarnen skickades i många fall ut på landsbygden.

I påskhelgen har jag inte tagit helt ledigt utan arbetar en del. Just nu hinner jag inte med min egen släktforskning så mycket utan ägnar den mesta tiden åt arbetet med årets upplaga av Släktforskarnas årsbok. Om en dryg månad ska den vara klar för tryckning och sedan utgivning i början av sommaren. Mycket arbete återstår ännu.

En mycket intressant artikel i årets årsbok handlar om fosterbarn. Författare är Johanna Sköld och Ingrid Söderlind, som båda två är historiker och forskar om barnhemsbarn och fosterbarn. De har också skrivit en bok om fosterbarn. I årsboken berättar de om villkoren för fosterbarn, hur det gick till när de placerades ut, hur man hittar uppgifter om fosterbarn i arkiven och mycket annat.


Barn och anställda på Kungsholms barnhem i Stockholm 1920. Bild från Stockholms stadsarkiv http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=24078

Många stadsbarn kom till landet, och hit till Tjust i norra Kalmar län, där jag bor, kom många fosterbarn från Stockholm. Det här har jag stött på i kyrkböckerna och även hos bekanta som kan ha haft en förälder eller far- eller morförälder som kom hit som fosterbarn. Att det blev många just här beror bland annat på att det då gick att åka både tåg och ångbåt hit. Men jag tror också att det spelade roll att det just här fanns en eller flera aktiva fosterbarnsombud, personer som förmedlade barn till presumtiva fosterföräldrar. Jag har av någon släktforskare här i Tjust hört om en prästfru som agerade i den rollen, kanske var det i Lofta eller Loftahammars församlingar.


I Tryserums socken i Tjust fanns det sex utackorderade fosterbarn under åren 1891-1897. Alla barnen kom från Stockholm. Bild från Arkiv Digital, Tryserum AI:24 (1891-1897) Bild 12.

Man kan utläsa ur arkivhandlingar att det inte bara var längtan efter barn och att göra en insats som låg bakom att ta emot fosterbarn. För många var det ett sätt att få billig arbetskraft till en gård. Till exempel var det vanligt att man efterfrågade flickor i åldern 8–13 år, för att de skulle vara barnpigor i en familj.
 
I städerna fanns utackorderingsnämnder eller utackorderingsbyråer och i dessas arkiv finns uppgifter om både fosterbarn och fosterhem. I Stockholm var Allmänna Barnhuset en viktig institution för att placera fosterbarn från slutet av 1700-talet och ett par decennier in på 1900-talet. Barnhusets arkiv finns bevarat på Riksarkivet.

För dig som har en ana som var fosterbarn finns mycket intressant information i årsboksartikeln.


Allmänna Barnhuset på Norrtullsgatan 14 i Stockholm. Bild från Stockholms stadsarkiv http://www.stockholmskallan.se/Soksida/Post/?nid=9280

Fortsätt läs mer
  4537 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
yvonne sjöqvist
Min mor Lilly Liljander född 1909 blev föräldralös tidigt och jag vet att hon bodde kvar med sin mormor och hos fosterföräldrar. d... Läs mer
måndag, 05 februari 2018 00:43
Eva Johansson
Yvonne! Det bästa är nog att kontakta Stockholms Stadsarkiv och fråga efter handlingarna där. Lycka till!
måndag, 05 februari 2018 09:51
4537 Träffar
2 Kommentarer

Glöm inte dopvittnena!

Det är bara sex år sedan jag började släktforska och ganska tidigt gav jag mig i kast med mina barn farmors släkt. I en släktgren i södra Småland kom jag inte vidare, det var vägs ände där och jag accepterade det och lät det bero. Men nu, lite mer erfaren, har jag kunnat komplettera den här forskningen.

Så här var det: En ana heter Ingrid Gustafsdotter och föds den 22 januari 1811 i Långasjö socken. Hennes mor Christina Månsdotter är ogift och prästen skriver att hon är piga från Grimsgöl. Men i husförhörslängden från denna tid finns ingen Ingrid Gustafsdotter i Grimsgöl, åtminstone inte vad jag kunnat hitta. Så jag kom inte längre.

Dottern Ingrid får själv ett barn som ogift 1834, sonen Johan August, och gifter sig sedan med torparen Johan Jonas Johansson. De får fyra barn och ett av dessa barn för släkten vidare till mina barn och barnbarn.

Jag minns att jag letade mycket efter Christina Månsdotter, stirrade mig blind på alla sidor med folk på Grimsgöl, men utan resultat. Jag har också letat en del i dödboken och vigselboken men det är en väldigt stor församling, så det kändes inte görligt. Hon kunde ju vara ung när hon fick barn och levt i 70 år till. Jag har till och med varit vid gården en gång för att se hur det ser ut där. Men ingen Christina. :-)

Någon mer uppgift om henne än hennes namn hade jag inte. Men för ett par veckor sedan kom jag på att jag skulle titta bland dopvittnena när hennes barnbarn föds. Och där fanns hon, med en bostadsort! Precis vad jag ville ha. Varför har jag inte tänkt på det förut? Då, för sex år sedan, tänkte jag i alla fall inte på det och hade nog inte så mycket kunskap om dopvittnenas betydelse. Senare har jag lärt mig att de kan vara lösningen på en del släktgåtor. Som i det här fallet.

När Christinas dotterson Johan August föds i Algutsboda socken 1834 är hon vittne och bor då i Tjockebo och har blivit hustru. Tjockebo ligger i Ljuders församling. I husförhörslängden finns hon i Tjockebo med sin make avskedade sjöartilleristen Johan Tipp. Här står det också att Christina är född den 3 oktober 1781 i Ljuder.


Födelseboken i Algutsboda där Christina Månsdotter är med som dopvittne. Bild från Arkiv Digital, Algutsboda C:4 (1816-1837) Bild 373 / Sida 735.


Husförhörslängden i Ljuder, där Christina Månsdotter bor i Tjockebo (Tjockeboda). Bild från Arkiv Digital, Ljuder (G) AI:8 (1831-1836) Bild 223 / Sida 209.

Man skulle kanske kunna tro att det sedan var en promenadseger bakåt till släktens tidigare generationer, men så blev det inte. Jag nöjer mig ju inte med att veta när hon föds och dör och vilka barn hon får, jag vill ju veta allt. Med lite möda har jag kunnat kartlägga de flesta åren av hennes liv men inte alla. Hon försvinner fler gånger men med lite flit har det gått att hitta henne igen, och i hennes släkt bakåt har jag kunnat komma vidare också, bland annat tack vare hjälp från en vänlig släktforskare i Kronoberg med tillgång till KGF:s databas. Det gav ett bra uppslag. Nu har jag kartlagt Christinas släkt bakåt i som mest fyra generationer.

Att jag inte tänkt på detta förut! Ibland har man hjärnsläpp... I forskning i andra släkter har jag ibland haft bra hjälp av att kolla dopvittnen så jag borde ha kommit på den här lösningen. Men jag hade lagt den här släkten åt sidan och gått vidare med andra och inte tänkt så mycket på det. Nu kom det upp för jag håller på att sammanställa en släktbok till mina barn och deras far (min exmake) om hans släkt.

Vem Ingrids far är har jag inte hittat någon ledtråd till. Kanske är det någon av er släktforskare där ute som vet något om det. Eller varför jag inte hittar Christina Månsdotter i Grimsgöl när dottern föds 1811. Är jag blind och hon finns där? Min tanke är att hon kan vara piga på ett torp under Grimsgöl men att det inte framgår av husförhörslängden att torpet hör dit.


Grimsgöl, när jag tog en titt där 2012. Har Christina Månsdotter gått här?

Fortsätt läs mer
  2667 Träffar
  0 Kommentarer
2667 Träffar
0 Kommentarer

De levande och de döda

Just nu sitter jag på en buss på väg hem från Stockholm, efter en helg med födelsedagskalas för att fira yngsta barnbarnet som fyllt två år. Och jag vill bara påminna alla släktforskare om att komma ihåg att de levande alltid är viktigare än de döda. Visst är det självklart men ibland grottar man ner sig i arkivhandlingarna så att man lätt glömmer livet som pågår runt omkring.

En helg utan någon släktforskning är förstås ovanligt men med två barnbarn i närheten hela tiden har jag inte haft en tanke på något annat än dem. Och i sommar fylls släktleden på. Livet rullar vidare och släkten växer, precis som den ska och som den gjort generation efter generation. 

Mina barnbarn kommer förstås att växa upp med historier om släkten och de kommer att veta varifrån de kommer, var så säker. 

Att förstå släktsamband är kanske inte helt lätt för den som är liten. Treåringen har full koll på vad en farmor är men för tvååringen är det inte lika uppenbart. Hon säger mormor även till mig, för mormor och farfar är de uttryck som finns i hennes värld ännu, trots att hon också har en farmor (jag) och en morfar. Någon mormor kommer jag aldrig att bli eftersom jag bara har söner.

Med mig hem i mobilen har jag förstås mängder av nya bilder på mina två barnbarn. De kommer ni inte att få se för jag är mycket restriktiv att publicera bilder på dem, eller på andra i min familj på nätet. Det gör jag bara med föräldrarnas elller deras egna tillstånd, och mycket sällan. Framför allt är det viktigt när det gäller barn. Det är förstås skillnad när man har ett privat konto och bestämmer vem som får se bilderna. Egentligen gäller detta alla, som släktforskare bör man tänka på sekretessgränsen. Jag vet ju att mina barnbarn är gulligast i världen, och ni får ta mitt ord på det.

Fortsätt läs mer
  1043 Träffar
  0 Kommentarer
1043 Träffar
0 Kommentarer

Kvinnorna i gruvan

Kvinnor har alltid arbetat, tro inget annat. Inte bara som pigor och bondhustrur utan på alla möjliga andra sätt. Men i arkiven syns det sällan, oftast inte alls.


Någon gång kring sekelskiftet 1900 togs den här bilden på de anställda vid tändsticksfabriken i Västervik. Som ni ser arbetade en hel del kvinnor där. Förmodligen var de allihop kyrkbokförda som döttrar och hustrur. Bilden finns på väggen bakom kassan på Västerviks museum.

På tisdag är det internationella kvinnodagen, kanske till skillnad mot alla andra dagar på året som verkar vara mansdagar. Speciella dagar brukar ju hållas för att lyfta fram minoriteter i samhället, men kvinnor har inte varit i minoritet, tvärtom. För ett år sedan meddelade SCB att vi för första gången sedan 1749 har fler män än kvinnor i Sverige. Så varför vi har en kvinnodag i stället för en mansdag har naturligtvis andra orsaker, som bekant.

Kvinnors arbete är mer eller mindre osynligt i arkiven. Kvinnor och barn räknades bara, och bokfördes i kyrkböckerna, i förhållande till mannen, husbonden. Först en bit in på 1900-talet, när även gifta kvinnor blivit myndiga 1921, finns deras yrken i församlingsböckerna. Då hittar jag både tändsticksarbeterska, bodbiträde och affärsbiträde, sömmerska, telefonist, kappsömmerska (hon hette Johanna Lovisa Lindell och var verksam i Västervik på 1910- och 1920-talet), kafébiträde, städerska med mera i Västerviks församlingsbok.

bruksmuseet i Åtvidaberg finns en utmärkt fast utställning om arbetet på orten under historisk tid. Här tas kvinnornas arbete upp. Ett par hundra kvinnor och barn arbetade under sommarhalvåret med skrädning av malmen, vilket innebär att de sorterade den brytna malmen i sådant som var rikt nog för att vidareförädlas och sådant som var för dåligt. Ett hårt manuellt arbete i anslutning till gruvan och som jag knappast hade föreställt mig att kvinnor sysslade med i större skala. En av dessa skrädningsarbetare var Maria Helena Frängqvist vid Bersbo gruvor. Läs om henne, hon är värd att minnas.


Illustration från bruksmuseet i Åtvidaberg som visar kvinnors och barns arbete med skrädning.


Bild från den fasta utställningen på bruksmuseet i Åtvidaberg.

På Uppsala universitet finns en grupp forskare som arbetar för att få fram mer information om kvinnors arbete tidigare under historien. Man hämtar information från till exempel domböcker där människors arbetsuppgifter beskrivs och lägger in det i en databas. Den är sökbar på nätet och finns här. Den omfattar uppgifter från 1550 till sekelskiftet 1800. Databasen heter Gender and work. I årets upplaga av Släktforskarnas årsbok kan du läsa mer om detta.

Ämnet kvinnors arbete kommer jag att återkomma till, var så säker. Till exempel till de kvinnor vars yrken faktiskt syns i arkiven. En av dem är spinnerskan Johanna Sundman som var verksam i Västervik under tidigt 1800-tal där hon står med sin yrkestitel i mantalslängden 1819. Hon är då 30 år och sjuklig. Hon sitter inte på något spinnhus utan ingår i klädvävaren Carl Lönnebergs hushåll. Kanske är hon den enda kvinnan i den här längden som står med eget yrke och inte bara som piga, hustru, änka eller dotter.

Fortsätt läs mer
  2648 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Chris (Kerstin) Bingefors
Tack, Eva, för tipset om databasen!
söndag, 06 mars 2016 11:34
2648 Träffar
1 Kommentar

Ett namn till

Igår blev jag så lycklig för ett namn! Bara ett namn, ingenting mer.

Namnet är Olof Jönsson. 1662 var han bonde på en gård som heter Lunnagård och som ligger i Gunnarps socken i mellersta Halland.

Jag vet ingenting om hans liv, när han var född, vilka hans föräldrar var och varifrån de kom. Kanske har hans släkt haft Lunnagård sedan medeltiden. Jag har ingen aning, i alla fall inte idag. Just nu är jag så glad för bara namnet, även om jag helst vill veta mer.

De äldsta kyrkböcker som finns bevarade från Gunnarps socken började föras 1688. Det var prästen Sveno Benedicti Erynander som skrev då. Han kom till församlingen 1687. Ministerialboken är förd topografiskt med anteckningar för varje gård i en följd 1688–1731. Men egentligen tror jag han började 1687, när han börjat sin prästgärning i socknen, fast han inte skrev årtalet först.
 
Han har en fin och lättläst handstil och bra ordning i böckerna. Sådana präster gillar vi. Han har noterat både födda, vigda och döda men även flyttningar.

Det här handlar om min mammas släkt. En av hennes systrar släktforskade på 80-talet och gjorde ett släktträd som vi fått. Mosters släktträd slutar i en släktgren på Torsten Larsson född 1679 och död 1742. Han är min mormors mormors farfars farfars far. Den här släktgrenen finns på gården Sundhult i västra änden av socknen. Gården är fortfarande i släktens ägo.

I går fick jag för mig att jag skulle försöka ta mig lite längre bakåt i historien. Det jag också vet, tack vare de nuvarande släktingarna på Sundhult, är att Torsten Larssons far hette Lars och kom 1698 från granngården Lunnagård några kilometer åt nordost. Lunnagård ligger alldeles intill Örsjön och bara ett par hundra meter från den gamla svenskdanska gränsen. Under den danska tiden kunde de se över gårdstunet till Sverige. Om det inte var skog emellan då.


Karta från boken "Gunnarp vår hembygd" del 1, utgiven av Gunnarps hembygdsförening 1984. Kartan visar gränsen mot Sverige vid tiden för freden i Brömsebro 1645. Som ni ser ligger Lunnagård alldeles intill gränsen. Lite längre ner och lite åt vänster ligger Sundhult.


Gunnarps ministerialbok med notering om vilka som bor i Lunnagård 1688. Bild från Arkiv Digital, Gunnarp (N) CI:1 (1688-1731) Bild 29 / Sida 37.

Lars i Lunnagård hette Olsson ser jag på Lunnagårds sida i ministerialboken. Före Sundhult brukade han gården tillsammans med hustrun Elsa Larsdotter men också med Jöns Olsson och dennes hustru Anna Asmundsdotter. Eftersom de heter Olsson båda två borde de vara bröder, tänker jag. Dessutom vet jag att Lars son Torsten föds 1679 och Jöns son Anders föds omkring 1666. Från Anders och hans far Jöns kommer en annan släktgren.

För att se vem brödernas far är använde jag mantalslängderna. Här i Halland går de tillbaka till 1662 och då är det Olof Jönsson som är bonde på Lunnagård. Bingo! Detta måste ju rimligtvis vara brödernas far.

Javisst, det var ju lätt. Men lika glad är jag för det. Ett namn till i släktkedjan.


Mantalslängderna från Gunnarp. Överst 1662, där står Olof Jönsson med hustru i Lunnagård. Lite svårläst kanske men i mittenbilden från mantalslängden 1671 syns det bättre. Undre bilden är från mantalslängden 1684 när sonen Jöns Olofsson är bonde tillsammans med brodern Lars Olofsson. Jag har tittat även på mantalslängderna där emellan, för att vara säker på att jag sett rätt.

Jag rekommenderar er att titta i mantalslängderna om de finns från tiden före kyrkböckerna. Och läs gärna Magnus Bäckmarks handbok om att forska i mantalslängder. Den hade jag nytta av nu.

De gamla mantalslängderna finns hos Svar, och är svartvita. Vissa var väldigt svårlästa. Men tack vare att de finns bevarade från nästan varje år ända från 1662 kunde jag följa Olof Jönsson och hans söner på Lunnagård. 1677 dör Olof Jönsson och sedan är det Jöns Olsson som är bonde, först ensam några år och sedan tillsammans med sin bror Lars. Att Jöns borde vara äldst stämmer ju också med att hans son är 13 år äldre än Lars son.

Tyvärr har jag inga uppgifter om Olof Jönssons hustru, brödernas mor. Hon räknades ju inte, åtminstone inte i mantalslängden.

Jag skulle verkligen vilja veta mycket mer om deras liv. Vad de tänkte och kände, hur deras vardagsliv såg ut, om det kändes tungt eller om de gladde sig. Olof och hans hustru levde ju under dansktiden, före 1645. De måste ha varit med om gränskonflikter och oroligheter. Om de bodde på Lunnagård då vet jag ju inte, men kan anta det. Vad tyckte de om att bli svenskar? Kanske inte, om man ska döma efter många andras vittnesmål från denna tid. Kanske var gränsen inte utmärkt då, kanske var det bara skog och de inte såg in över till Sverige. Rimligtvis borde deras liv ha påverkats av att bo så nära en riksgräns som det var så mycket strid om.

Jag funderar mycket på mina gamla släktingar. Oftast när jag hugger ved här hemma. Vedhuggning är tid för reflektion och jag känner också då att jag kan komma dem närmare. Huggit ved gjorde de också, för att få värme i husen. Alla högg ved, tror jag, som barn och som vuxna. Jag tror inte att kvinnor undanhölls från denna syssla, för inte kunde de vänta med maten för att en dräng eller son skulle komma och hugga upp ved till spisen. Det är en syssla som jag tänker att den har följt med under de här 300-400 år som gått sedan Olof Jönsson och hans hustru högg sin ved på Lunnagård.


Ett av lördageftermiddagens två lass ved som jag kört in i pannrummet. En hel del har jag huggit idag.

 

Fortsätt läs mer
  3054 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ingvar Månsson
Tack för intressanta blogginlägg! Jag har själv bläddrat i Gunnarps kyrkböcker och har släktanknytning till gårdarna Övrarp, Korna... Läs mer
söndag, 28 februari 2016 12:15
Eva Johansson
Ingvar! Vilket sorgligt öde! Ja, det finns många olika källor att hitta information om släkten och olika pusselbitar ger sammantag... Läs mer
söndag, 28 februari 2016 13:17
Inger Karlsson
Intressant att läsa. jag har kopplingar till granngårdarna "Westerbergs" och torpet Liden där min farfars farbror bodde.Hälsn. Ing... Läs mer
söndag, 28 februari 2016 14:13
3054 Träffar
3 Kommentarer

Alla dessa döda barn

Ibland är det så man vill gråta när man läser i kyrkböckerna. Barn efter barn som dör, och de flesta som spädbarn. Så sorgligt.

Hela familjer kunde utplånas under farsoter och svältår, eller så överlevde bara en eller två i familjen. Värst måste det ha varit för de många kvinnor och män som miste både make och alla barnen och blev ensam kvar. Så outhärdligt.

Jag tänker på den otröstliga modern i Gistad som mist sin dotter, i mitt förra blogginlägg. Och på en familj som miste tre barn i koleran på 1830-talet.

Nyss läste jag boken "Storbasens saga" av Walter Dickson. Det är en roman men bygger på författarens farfars liv. Walter Dickson var född 1916 och dog 1990. Han bodde med sin familj där jag växte upp utanför Falkenberg.

I romanen berättar farfar Per för sonsonen Walter om sin barndom och om sin ungdom. I ett avsnitt handlar det om farfaderns lille son som dör i difteri när han är fem år, Walters fars storebror: "Vad jag sörjde den pojken... Jag hade börjat känna igen mig själv i honom, stark att ta i och stöddig att titta på, men med en blödighet inuti som gjorde att man ändå tog honom varligt. Det var när han dog som jag grät färdigt för hela livet. Jag slog sönder allting i vedboden, högg upp all ved vi hade, högg den på en enda natt... Bröstet växte så att det höll på att sprängas. Det blev ett rum därinne för all gråten."

Själv hade farfar haft tre bröder som dog i scharlakansfeber som små och han blev ensam kvar. Den äldste av bröderna var då sju år.

Men farfar säger också att det var skillnad när spädbarn dog och större barn. När döden tog de riktigt små: "De som man ännu inte hunnit lära känna, de som inte räknades riktigt men som ändå tog mjölk och nattsömn ur modern och som kunde få fram storgrälets farligheter med sitt ylande. Djävlar ligger på lur i var vrå i de tröttkördas trånga hus. Ett sådant dödsfall kunde rädda en familj, ge fattigsolen lite styrka att lysa till livs igen."

Det är en syn på barnadöd som känns främmande för oss idag men som jag också till viss del kan förstå. Vi vet ju att inte alla barn var önskade heller.


I Fors socken i Jämtland dog tio barn under hösten 1856, alla utom ett i mässlingen. Bild från Arkiv Digital, Fors (Z) C:3 (1828-1860) Bild 770 / Sida 131.


Under nödåren dog många, både barn och vuxna. I Vännäs i Västerbotten dog sex barn under februari och mars 1868. Bild från Arkiv Digital, Vännäs (AC) F:1 (1862-1885) Bild 28.

Walter Dicksons farfar och farmor hette Per Larsson och Maria Kajsa Jonsdotter. De fick först tre barn: Per Johan Ludwig som föddes den 23 januari 1886 och Frida Maria som föddes den 3 april 1888 och så Walters far Bror Henning som föddes i januari 1890. Båda de två äldsta barnen dog 1890. Att uppgifterna i romanen inte stämmer exakt med verkligheten har nog sin förklaring i författarens frihet. Familjen bodde i Flor i Mo socken i Gävleborgs län. Senare föddes två barn till i familjen.


Walter Dicksons fars familj i Flor i Mo socken 1884-1890. Bild från Arkiv Digital, Mo (X) AI:18 (1884-1890) Bild 151 / Sida 145.

Fortsätt läs mer
  2416 Träffar
  4 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
David Dickson
Hej Eva Johansson!Vad roligt att läsa det du skriver om min pappa, min farfar och hans syskon och föräldrar. Dokumentet med min fa... Läs mer
söndag, 21 februari 2016 21:01
Eva Johansson
Hej David! Du måste alltså vara barnbarn till författaren Walter Dickson? Vi var inte nära grannar med familjen, vi bodde i Ljungb... Läs mer
söndag, 21 februari 2016 21:45
Lars-Åke Johansson
I min släktforskning har jag funnit ett barn, som fick leva endast 3 dagar, vilket i och för sig inte var så ovanligt, året 1893. ... Läs mer
onsdag, 24 februari 2016 19:35
2416 Träffar
4 Kommentarer

Glasögon på 1700-talet?

Idag ska jag bara dela med mig av lite kuriosa från en kyrkbok. Alla ni som släktforskar, ni delar nog min erfarenhet av att göra fynd i kyrkböckerna. När man letar sida upp och sida ner efter ett namn eller en plats och så ser man plötsligt något udda, kanske bara i ögonvrån för att man egentligen är helt fokuserad på något annat. Själv kallar jag detta kyrkboksfynd.

Eftersom jag släktforskar på uppdrag är jag och rotar i de mest varierande socknar i hela landet. När jag ser något intressant brukar jag göra en liten anteckning inför just ett sådant här blogginlägg.

Många udda noteringar i kyrkböckerna gäller folk som dör eftersom vissa präster kan vara väldigt generösa med både upplysningar och värderingar i dessa eftermälen. Säkert trodde de att de bara skrev för sig själva, sin efterträdare och domkapitlet men knappast för oss efterlevande idag. Mer om detta senare. Idag ska det handla om en udda detalj.

För en tid sedan var jag i socknarna runt sjöarna Roxen och Glan i Östergötland och letade. I Gistad kunde jag stannat hur länge som helst för husförhörslängden AI:2 från 1759–1772 är rena fröjden för en släktforskare. Det är en präst med vacker och tydlig handstil och snyggt uppställt som skrivit. Han gör sina egna noteringar om folk här och där.

I byn Gärstad har jag haft anledning att leta efter folk från denna tid. När jag sökte efter möjliga föräldrar till en ung bonde bläddrade jag framåt och kom till Skogstorps backstuga. Om backstugusittaren Jon Jonsson och hustrun Lisken Nilsdotter skriver prästen "Båda brukade glasögon och hustrun hade fel på hörseln". (Sidan 93) Jag som trott att fattigt folk inte hade glasögon på den här tiden utan gick skumögda genom livet. Vad har ni trott? Jag kan inte påminna mig att jag ens på fotografier från andra halvan av 1800-talet sett kvinnor med glasögon. Kanske någon man någon gång, men då har det väl varit en präst eller annan studerad karl. Det här husförhöret hölls i mars 1760, mer än 250 år sedan.


Gistad AI:2 sidan 93, bild från Arkiv Digital.

Eftersom det här paret bor i en backstuga antar jag att de var fattiga, det finns i alla fall ingen yrkesbeteckning för denne Jon Jonsson, om han t ex skulle ha varit hantverkare av något slag. Det finns fler i den här socknen som använder glasögon, enligt prästens anteckningar. Men jag antar att det ändå var lite märkvärdigt eftersom han skriver upp det.

Ni som har anor i denna socken vid denna tid, ni kan vara glada, för den här prästen är väldigt generös med noteringar om sockenborna och annat. Jag får känslan av att han är en levnadsglad präst som tycker om och respekterar sina församlingsbor för han ger i stort sett aldrig omdömen (som många andra präster gör) utan det är mer konstateranden av olika omständigheter. I bedömningen av folks läs- och skrivkunnighet och kristendomskunskap är det förstås omdömen, det är ju hela husförhörets syfte, men inte i övrigt.

Om Lars Johansson på Klockaregården: "Kunde läsa väl, begynt skriva och spela på viol och klaver".
Om änkan Kerstin Jonsdotter i backstugan Grinden: "Gumman sörjde högt över sin dotter och kunde för gråt skull icke nästan stillas".
Om inhysedrängen Anders Jönsson: "Är född med fel på förståndet eller stollig kallad, men eljest på sitt sätt beskedlig. Besväras och plågas jämväl av fallandesot."
Om fattighushjonet änklingen Jonas Bengtsson: "Hade haft Bibel som i nödtvång blivit såld."
Om soldathustrun Cathrina Olofdotter: "Hon hade namn för åtskilliga odygder".

Det är kyrkoherden Olof von Wigius som för pennan här. Om sig själv skriver han att han har två svenska, en tysk, två latinska, två grekiska och en hebreisk bibel (sidan 25). Och på raden under skriver han med grekiska bokstäver men på svenska, om att han är magister, lektor och präst. Om hustrun Eleonora Sofia Planting skriver han att hon är "begåvad med gott förstånd och god kunskap". Hon kom från den adliga släkten Planting, född 1692 på Edeby, enligt www.adelsvapen.com. Olof var född 1705 och de gifte sig 1739, då hade hon först varit gift med en präst i Gamleby. Olof Wigius var tydligen kyrkoherde i Gistad redan när han gifte sig. Eleonora levde till 1770 och Olof till 1783.

Kanske var han en glad gamäng. På Svenska kyrkans hemsida om Gistad läser jag att under hans tid bedrev klockaren krog vid kyrkan och att Wigeus efterträdare Jonas Anders Carlström direkt tog itu med det utbredda superiet. Carlström mötte: "Ett vanvårdadt Herrens tempel, en hög grad förfallen prestegård, oordentliga räkenskaper och tomma cassor" och en "...försummad ungdom och en menighet, hvars sjelfsvåld invid sjelfa Helgedomen hade tillredt sig ett dryckenskapens näste" Kyrkböckerna hade Olof Wigeus i alla fall vårdat väl! Kanske låg sanningen om sockenborna någonstans mitt emellan och att de båda prästerna helt enkelt var diametralt olika i sin syn på menigheten. Det måste ha blivit en chock för sockenborna när Carlström tillträtt.


Gistad AI:2 sidan 25, bild från Arkiv Digital.

När hustrun dör skriver Olof Wigeus givetvis en längre nekrolog i dödboken (C:2 sidan 551) och noterar i kanten en hänvisning till sidan 403 och just den sidan är utriven. Jag undrar vad som stod där? På sidan 551 berättar han förstås vanliga personalia men skriver "gift 2a gången år 1739 d 25 febr med mig." Och att "en contrefait" (konterfej, alltså ett porträtt) upphängdes den 15 maj. Många andra präster skriver om sig själva i tredje person har jag sett i liknande noteringar eller t ex i födelseböcker. Men inte Olof Wigeus, han är med själv. Det här blir så personligt. Jag tror att han verkligen sörjde sin hustru. Kanske blev han hemfallen åt spriten efter hustruns död.

Olof Wigius kom från en prästsläkt från Östra Ed och Tryserum på 1600-talet. Kanske har han lagt till von i sitt namn sedan han gift sig med Eleonora. På sidan  bada.hb.se/bitstream/2320/11955/1/1996_13.pdf finns hans släkthistoria. Olof Wigius far var Nicolaus Nicolai Wigius, komminister i Östra Ed och kyrkoherde i Västra Ed. Farfar hette Nicolaus Andræ Wigius, komminister i Tryserum, och dennes far var bonde. (Källan är en digitaliserad version av magisteruppsatsen "Åbo-tryck i Linköping" av Veikko Jauhianen vid Högskolan i Borås 1996).

www.froberg.se/disgen/0007/8422.htm läser jag att de två tidigare prästerna Wigius i Ed och Tryserum också ska ha haft redig handstil och skrivit små nekrologer om församlingsborna och om märkliga händelser. En tradition som uppenbarligen fördes vidare i släkten. Ja, man kan bara vara tacksam för detta.

Fler liknande inlägg kommer framöver. Det är kul att stanna upp ibland vid det som är lite udda. Jag tänker ibland på hur mycket jag lär mig om vardagslivet ute bland sockenborna förr genom dessa gamla anteckningar. Fattigt folk hade alltså glasögon på 1700-talet.

Fortsätt läs mer
  3143 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
kerstin falk
Så intressant! Det är en fröjd att hitta sådana "pärlor"!
söndag, 14 februari 2016 17:38
Eva Johansson
Kerstin! Ja, sådant här gör livet som släktforskare ännu roligare. ... Läs mer
måndag, 15 februari 2016 11:45
3143 Träffar
2 Kommentarer

Fynda bland bouppteckningar!

Ibland kan man verkligen fynda i arkiven!

Många av oss som släktforskar läser även bouppteckningar, och allt fler verkar bli digitaliserade och tillgängliga. Det är skillnad på vad som finns nu och för sex år sedan när jag började släktforska.

Bouppteckningen kan säga mycket om våra släktingar som sedan länge är döda, eftersom uppteckningarna var så detaljerade förr. Dagens schabloniserade belopp och avsaknad av inventarielistor säger inte särskilt mycket.

Bouppteckningen förrättades av som regel två betrodda bouppteckningsmän i socknen, som tillsammans med de efterlevande gick igenom dödsboets tillgångar och skulder. Detta skedde på plats i hemmet och en mycket detaljerad lista skrevs. Tack vare det kan vi idag se exakt hur många kor, silverskedar, yxor eller rivjärn som fanns i hushållet.

Himla fascinerande tycker jag.

I veckan som gått har jag hängt med näsan i bouppteckningar från Gotland. Där finns register upprättade för en ganska lång period, vilket är till stor hjälp. I registret har jag kunnat hitta ett antal av mina barns förfäder. Det är genom sin far de har rötter på ön.

Gudings
Gården Gudings i Alva socken 2013.  Det ösregnade när jag tog bilden..

Bland andra letade jag efter bouppteckningen efter Hans Bertelsson, gårdsägare på Gudings i Alva socken, som dör 1871. I registret hittar jag den lätt men det står att den är upprättad i november 1854. Det måste vara fel, tänkte jag först. Fel person eller felskrivet i registret. Men det var det inte.

Hans Bertelsson och hans hustru Christina Hansdotter överlåter sin gård Gudings till äldste sonen Hans Gardell vid denna tid och låter då upprätta en bouppteckning tillsammans med ett undantagskontrakt. Gården är en kronoskattegård, det vill säga en gård de äger men som tidigare ägts av staten. Det är fadern Bertel Hansson som köpt gården 1802, fastebrevet (lagfarten) är utfärdat den 26 februari detta år, framgår av hans bouppteckning.

Här fick jag alltså veta väldigt mycket om den gotländska släkten. I listan över inventarier räknas allting upp, precis som vanligt. I hushållet en brännvinspanna för husbehovsbränning och både ko, stut, häst, oxe, kviga och 14 moderlamm, och massor med andra saker.

Bouppteckning
Alla kreaturen räknas upp i bouppteckningen. Det tycker jag är ganska charmigt. Jag har till och med sett bouppteckningar där man skrivit upp alla kornas namn. Stjärna, Blenda, Rosa, Gull... Bild från Arkiv Digital, Gotlands södra häradsrätt (-1899) (I) F2A:20 (1851-1855) Bild 11010 / Sida 1088.

Både föräldrarna och båda sönerna och deras hustrur är med och undertecknar den överenskommelse som görs. Äldste sonen Hans och hustrun Christina får överta gården och de ska betala 700 riksdaler till den yngre sonen Lars som kompensation. Föräldrarna får undantag, det vill säga de ska få bo hos son och sonhustru och få sin föda och ”all möjlig skötsel” av dem, ”om vi ej förmå sköta oss själva”. Det står också om begravningen i undantagskontraktet: ”Efter våra dagars slut ska gårdsinnehavaren på kristligt och anständigt sätt ombesörja vår begravning”.

Bouppteckning
Villkoren i undantagskontraktet finns att läsa idag, drygt 160 år senare. Bild från Arkiv Digital, Gotlands södra häradsrätt (-1899) (I) F2A:20 (1851-1855) Bild 11010 / Sida 1088.

Vid denna tid var Hans Bertelsson bara 58 år och hustrun Christina 56 år. Det får ju mig att undra över vad som fick dem att lämna över gården så tidigt i livet. Kanske var sonen enträgen eller kanske var fadern sjuklig? Föräldrarna levde länge till, Hans till 1871 och Christina till 1879.

Så glöm inte bouppteckningar!

hfl
Familjen i husförhörslängden vid tiden för bouppteckningen. Bild från Arkiv Digital, Alva (I) AI:4 (1841-1856) Bild 1240 / Sida 117.

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2261 Träffar
  0 Kommentarer
2261 Träffar
0 Kommentarer

Kolla alltid!

Ibland är det extra viktigt att se upp när man läser i arkivhandlingarna.

En sen natt för ett tag sedan satt jag vid datorn för att följa ett spår i kyrkböckerna. Då upptäckte jag att jag följt fel person bakåt i ett par generationer. Sådant kan lätt hända.

Så här var det:

I Vånga AI:10 (1850-1856) sid 56 (bild ovan från Arkiv Digital) finns Elna Nilsdotter och Nils Larsson på Vånga nr 18. Det här är i en skånsk by där gårdarna har nummer. Här står det att Elna är född i Oppmanna församling den 1 januari 1805. I födelseboken i Oppmanna (Oppmanna CI:4 (1767-1811) sid 221) finns en Elna född den 2 januari 1805, med föräldrarna Nils Åkesson och Ingar Nilsdotter på Oppmanna nr 11. Någon Elna född den 1 januari finns det inte, så jag tog för givet att det var hon.

Men det var fel. Den Elna jag sökte är en Elna född den 1 mars i stället. Det såg jag när jag följde den rätta Elna via flyttboken lite senare och såg att hon kom från Söndraby nr 4 i stället, med de rätta föräldrarna Nils Jönsson och Svenborg Nilsdotter. Så här kan det bli när timmen är sen...

Ett exempel till: I förra veckan letade jag efter en Nils Jonsson född i Gillberga församling den 8 oktober 1797. I födelseboken läste jag uppifrån på sidan och fann snart en Nils född på rätt datum i byn Gårdsvik med en far som hette Jon Nilsson. Jaha, där är han, tänkte jag förstås och förde in uppgifterna i mina anteckningar. Så skulle jag skriva upp dopvittnena och återvände till bilden i AD och då såg jag det! Det var två små gossar med namnet Nils som föddes i Gårdsvik den 8 oktober 1797 och båda hade fäder som hette Jon i förnamn.

Alltså, hur sannolikt är det att det föds två barn på samma dag i samma by och att de får samma namn?!


Gillberga CI:4 sidan 83, bild från Arkiv Digital. Här ser du också att det inte var nog med dessa två Nils i Gårdsvik denna oktober. Bara en vecka senare föddes ytterligare en Nils i byn.

Det var ju förbryllande men då gällde det att följa "min" Nils bakåt från vuxentiden och se i vilken familj jag hamnade. Och tur var det, för det visade sig vara det andra barnet, inte det första som jag först hade sett.

Så, kolla alltid! Allting är inte alltid vad det synes vara. Och hoppa inte över någon husförhörslängd för då kan du hamna fel. Hade jag gjort det, och där inte sett varifrån han kom som barn, då hade jag kommit in på fel spår.

Fortsätt läs mer
  1905 Träffar
  0 Kommentarer
1905 Träffar
0 Kommentarer

Sju vigslar samma dag

Varför gifte sig så många kring jul förr i tiden? På 1900-talet var pingst en populär bröllopshelg, idag är det kanske mer utspritt sommartid. Men på 1700-talet och in på 1800-talet var dagarna kring jul och nyår de populäraste bröllopsdagarna. Detta upptäckte jag nyligen vid forskning i några socknar i södra Värmland. Kanske var det en lokal eller regional tradition. Eller är det vanligt även på andra ställen i Sverige vid denna tid? Jag tror inte att jag sett det så tydligt förut, i alla fall inte som jag minns.


1755 i Silleruds socken. Nästan två sidor med vigslar i kyrkboken. Sju är vigda den 26:e december och sju den 28:e. Bild från Arkiv Digital, Sillerud CI:4 (1733-1756) Bild 28 / Sida 45.


1792 i Gillberga socken. Av årets 23 brudpar är 12 vigda 26-30 december, alltså mer än hälften. Bild från Arkiv Digital, Gillberga CI:4 (1789-1820) Bild 24 / Sida 39.


1825 i Långserud socken. Av årets 22 brudpar är nio vigda mellan jul och nyår. Bild från Arkiv Digital, Långserud EI:1 (1807-1846) Bild 22 / Sida 35. Ett av brudparen är Olof Andersson från Råtakan och Lotta Persdotter från Södra Björketjärn. En vecka senare kunde de gå på bröllop igen, för då vigdes Lottas far änklingen Petter Olsson med Olofs syster Katrina Andersdotter. Far och dotter gifter sig alltså med två syskon. Lotta blir både styvdotter och svägerska till Katrina, som blir svärmor till sin egen bror. Och Olof är både svåger och måg till Petter.

Varför var det så populärt att gifta sig vid denna tid på året? Var det för att släkten ändå samlades till kalas vid juletid och man då ville passa på? Slå två flugor i en smäll? Kanske var det sparsamhet, att det räckte med att ordna ett kalas? Jag kan ockå tänka mig att vår, sommar och höst var mer hektiska arbetsperioder i bondelivet, och därför svårare att hinna ordna med bröllop.

Kanske var det en mer lokal tradition, men som var väldigt stark. Det jag har sett sträcker sig ju över flera decennier, kanske hundra år.

Jag kan inte heller låta bli att fundera över det rent praktiska bekymret för prästen att hinna med alla dessa vigslar. Fem vigslar på annandagen 1825 i Långserud, sju på annandagen 1792 i Gillberga och lika många för prästen på annandagen 1755 i Sillerud. Inga vigslar den 27:e men många den 28:e. Varför inga vigslar den 27:e i Sillerud och Gillberga? Behövde prästen en vilodag den 27 december, efter sin hektiska arbetsdag dagen innan? Idag är det väl ingen som gifter sig på annandag jul?

Det måste ha varit vigslar på löpande band för prästen. Vigdes brudparen i kyrkan? Kanske alla vigdes efter högmässan i kyrkan, direkt efter varandra. Det måste ju ha tagit ett par timmar i alla fall, och blev en lång stund i kyrkan för kyrkbesökarna. Var gästerna med i kyrkan under vigseln? Då måste det ha varit knökfullt. Kanske kom gästerna bara till kalaset hemma på gården efteråt. På 1800-talet ska det ha blivit mer allmänt att man gifte sig i hemmet eller i prästgården. Men så kan det ju knappast ha varit vid denna tid. Prästen kan ju omöjligt ha hunnit fara runt till sju gårdar i socknen samma dag för att viga brudpar, inte med bara häst och vagn som transportmedel.

För dem som levde då måste det ju ha varit självklart med dessa speciella vigseldagar, men jag förstår det inte och undrar. Är det någon som vet?

Fortsätt läs mer
  2360 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Gunnar Håkansson
Jag vet inte orsaken, men jag vet, att bruket var vanligt även söderut i landet. Jag har många bröllop mellan jul och nyår, kanske... Läs mer
söndag, 17 januari 2016 09:05
Eva Johansson
Gunnar! Ja, jag tror nog att det var så. Då var det nog allmänt brukligt i landet. Jag har forskat även i gränstrakterna mellan Sk... Läs mer
söndag, 17 januari 2016 10:21
Markus Gunshaga
En sån intressant förklaring, Gunnar! I Folklivsarkivet i Lund har jag läst en del berättelser om skånskt julfirande förr i tiden,... Läs mer
söndag, 17 januari 2016 14:57
2360 Träffar
6 Kommentarer

Borgare och burskap

God fortsättning på det nya släktforskaråret!

Nu är tiden för årskrönikor och sammanfattningar men också för att blicka framåt på det kommande året. Jag ansluter mig till skaran och har funderat på vad jag lärt mig under det år som nyss tagit slut. Och vad av detta som kan vara intressant för er andra släktforskare.

Man blir aldrig för gammal för att lära sig nytt, det är min tes i livet. Med dagens ständiga tekniska utveckling är det bara att gilla läget och se till att lära sig det nya. Det håller hjärnan i trim.

Något som jag verkligen fått upp ögonen för och lärt mig mer om är forskning i domstolsarkiv, tack vare att jag producerat Släktforskarförbundets handbok om domstolsforskning. Claes Westling, förste arkivarie vid Landsarkivet i Vadstena, har skrivit boken och tagit fram de flesta bilder. Mitt arbete består i att jag gjort en bok av hans arbete, dvs framför allt layout men också korrekturläsning. Det innebär att jag på ett tidigt stadium tagit del av texten, läst den flera gånger och under hand insett vilken fantastisk skatt vi har i våra domstolsarkiv. Tack vare den nya kunskapen har jag nu i vinter t ex hittat lagfarter på släktfastigheter jag annars inte skulle hittat.

Före jul forskade jag om min ene sons svärmors släkt, ett forskningsresultat som hon fick i julklapp. Då lärde jag mig en hel del nytt om borgare och burskap. I hennes släkt finns flera borgare i Malmö stad på 1700-talet. De flesta var skomakare men det finns också en krögare och en bagare. För att kunna skriva släktberättelsen har jag tagit reda på vad som gällde för att man skulle få burskap och lite om hur det borgerliga livet i den tidens städer kunde se ut. Stadsfolks historia kände jag tidigare knappt alls till, eftersom min egen släkt och de flesta andra jag släktforskar åt kommer från landsbygden.

Det här gav mycket intressant ny kunskap. En hel del dokument från städerna finns avfotograferade hos Arkiv Digital, och blev en ny källa till kunskap. Här hittade jag t ex borgarförteckningar. För Malmö hittar man dessa under Magistratens arkiv. Ett exempel:


I borgarförteckningen från Malmö 1770 ser vi att Andreas Borg är bryggare. Han har blivit upptagen i bryggarskrået 1739 och äger hus nummer 602 i den då ganska lilla staden Malmö. Bild från Arkiv Digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 227.


Går vi till husförteckningen i samma volym ser vi var Andreas Borg hade sin fastighet, nämligen på södra sidan av Stora torget. Han bebor själv fastigheten, enligt denna förteckning. Exakt vilket hus det är han äger vet jag inte, kanske finns det någon karta från denna tid bevarad med husnumren noterade? Bild från Arkiv digital, Magistraten i Malmö D3E:1 (1653-1759) Bild 197.


Även städernas räkenskapshandlingar kan ha information om enskilda invånare. Som exempel har jag sett i Västerviks skattskrivningslängd som finns i rådhusrättens och magistratens arkiv. Ett exempel:


Detta är en skattskrivningslängd från Västervik 1813. Förre handelsbokhållaren Holm, boende i Norra kvarteret nr 1,  betalar skatt för hustruns bruk av siden men har själv avsagt sig brännvin och tobak och slipper alltså skatta för det. Om jag tolkar detta rätt. Styrman Lindholms änka är befriad från mantalsskatt och är 65 år gammal. Bild från Arkiv Digital, Västervik rådhusrätt och magistrat HVa:128 (1813-1813) Bild 140.

2015 inledde jag med att efterforska min fars två morbröder som emigrerade till Amerika. Vi i släkten visste inte mycket om deras öden i USA, inte mer än att de skulle ha bosatt sig på var sin kust. Bland det jag lyckades få fram är uppgifter om att detta stämmer, men jag hittade mycket mer. Var de bott och arbetat, om deras amerikanska medborgarskap, om deras äktenskap och om den enes son. Då lärde jag mig mycket om emigrantforskning.

Det har jag haft god nytta av i efterforskningen om andra emigrerade släktingar på min mors sida, som jag delvis kunnat kartlägga efter deras emigration. Det finns en hel del emigranter i min släkt, både på min fars och min mors sida.

Detta har också fört med sig att jag fått kontakt med nutida släktingar i flera av dessa släktgrenar, vilket är väldigt roligt. Kanske kan jag säga att jag lärt mig att inte vara rädd för att ta kontakt med tidigare okända släktingar. Fast det har jag nog aldrig varit rädd för.

Släktforskning kan ge så väldigt mycket givande nya kontakter, inte minst med andra släktforskare. Något som jag kommit att uppskatta allt mer är just denna samverkan med andra släktforskare. Här i Västervik har vi en mindre skrivargrupp, som jag berättat om tidigare, och den har kommit att betyda allt mer för mig. Jag är också med i en lokal släktforskargrupp där vi ständigt förkovrar oss, främst i att läsa gammal handstil genom gemensamma ansträngningar men också en massa annat. Detta innebär att jag inte bara sitter ensam på kammarn med mitt resultat utan diskuterar det med andra, som är lika nördiga som jag.

Mitt bästa råd till er andra släktforskare inför det nya året är nog att samverka mer. Bilda skrivargrupper, forskargruppper, läsargrupper mm! Det kan starta som en enkel studiecirkel i din lokala förening och trivs ni ihop så fortsätt. Man lär av varandra, hela tiden.

Ett gott nytt forskarår, det hoppas jag att ni alla får.

Fortsätt läs mer
  2711 Träffar
  0 Kommentarer
2711 Träffar
0 Kommentarer

Jag glömde julbordet

Snart är det jul men något julpyntande håller jag inte på med. Det hinner man ju inte om man är släktforskare. Eller klarar ni av att lyfta blicken från arkivhandlingarna? Själv blir jag bara irriterad när magen ropar på mat eller natten kommer och ögonlocken börjar falla.

I fredags kväll skulle jag varit på julbord i vår släktforskarförening, jag var anmäld sedan länge och helt inställd på att åka till stan på kvällen. När jag lagt mig efter midnatt kom jag på att jag skulle varit på julbord... Jag hade stirrat i kyrkböcker hela eftermiddagen och kvällen och totalt glömt bort detta. Riktigt pinsamt! Och så förargligt.

Just nu är jag inne i två större släktutredningar.

Dels en till min ene sons svärmor, som hon ska få i julklapp. Hon vet om det, om hon minns vad jag lovade förra julen, när hans svärfar fick sin. Annars skulle jag inte skriva om det offentligt...

Dels en till en kund som har lejt mig att utreda hans släkt så långt det går. "Jag vill veta allt" sa han. Och det är en himla spännande släkt han har.

Båda dessa har förgreningar till trakterna kring gränsen mellan östra Skåne och Småland. Kanske är de till och med släkt, men det återstår att se.

I den ena av dessa hamnar jag i Pjätteryd och Stenbrohult. Ni som kan er småländska geografi vet att samhället Älmhult under senare tid växte fram på gränsen mellan dessa två socknar. Västra halvan av samhället låg i Pjätteryd och den östra halvan i Stenbrohult. Sedan blev Älmhult en egen församling som idag ligger mellan dessa två.

Det här är en trakt med en intressant historia, på flera sätt. Inte bara Ingvar Kamprad (född i Pjätteryd 1926) utan också Carl von Linné (född på prästbostället Råshult i Stenbrohult 1707). När jag bläddrar virtuellt i kyrkböckerna kan jag inte undgå att stöta på deras släkter. Bland annat såg jag i födelseboken om Carl von Linné att en senare präst stolt har gjort en tilläggsanteckning till hans födelsenotering. Kanske är det vicepastorn Anders Wetterström som var präst i Stenbrohult på 1790-talet.

Överst: Uppslaget Stenbrohult AI:1 (1690-1703) Bild 71 / Sida 131 (Arkiv Digital) där en senare präst strukit under Carl von Linnés födelsenotis från 1707. Den är så svag att den är svår att läsa. Underst: Prästens anteckning om Linné. Står det "världens bevarare"? I alla kan vi läsa att det är födelsen av en stor man, för Sveriges ära.

Den 20 juni 1797 dör Carl von Linnés bror Samuel, kyrkoherde i Stenbrohult, och prästen har skrivit en tre sidor lång nekrolog i dödboken. Där står det att Anders Wetterström är Samuels måg, gift med dottern Magdalena Elisabet, och titulerar sig själv "Past. och Comminist. Herr Cand". Han skriver mycket vackert om Samuel Linnaeus och berättar också en del om brodern. Nekrologen avslutas med en dikt på latin, men om den möjligen är skriven av brodern Carl tidigare eller av sonen Carl vet jag inte, för latinet kan jag inte tolka.

Samuel Linnaeus nekrolog finns på Stenbrohult C:2b (1751-1827) Bild 138 / Sida 703 (Bilder från Arkiv Digital).

För några år sedan var jag nere i Tingsrydstrakten, inte så långt från Linnés Råshult, och min reskompis och jag diskuterade om vi skulle åka dit också. Vi var ute och letade gårdar och torpruiner från mina barns fars släkt som jag släktforskat om. Men letandet tog tid och kul hade vi med det, så det blev inget besök på Råshult. Det hade varit roligt, nu när jag läst om det.

Jag är inte alls specialintresserad av Carl von Linné och hans släkt utan råkade se detta. Ändå är det gripande på något sätt, att komma historien så nära och läsa det som skrevs i samtiden om det som sedan blivit en del av vår gemensamma kulturhistoria.

Men allra mest intressant är alla de människoöden som finns där att upptäcka. Ibland kan man inte annat än häpna. I samma kyrkbok (C:2b) i Stenbrohult läser jag om Bengt Ingemarsson som den 16 februari 1819 dör av skrämsel. Jag letade efter en helt annan dödsnotis och skummade igenom sidorna, och när jag fick ögonen på detta trodde jag först att jag läste fel. Men visst står det att karln dör av skrämsel? Han var född 1789 så det var en vuxen människa. Vad som skrämt honom kan jag inte riktigt lura ut, det är svårläst. Visst står det något ett borttaget huvud före "...ur dess vagn vid Dihult gästgivaregård vartill han? i yttersta ??? nekade. Det lilla..." och lite längre fram "vid Landsvägen". Är det någon som lagt ett avhugget djurhuvud i hans vagn eller vad är det som hänt? Läkare tillkallades men livet gick uppenbarligen inte att rädda.



Det går förstår inte att läsa från den här bilden men dödnotisen finns här: Stenbrohult C:2b (1751-1827) Bild 218 / Sida 863 (Arkiv Digital).

Fortsätt läs mer
  1722 Träffar
  0 Kommentarer
1722 Träffar
0 Kommentarer

Skriv för årsboken!

Har du använt mindre kända arkiv i din släktforskning? Har du hittat intressanta personuppgifter om din släkt i handlingar som de flesta andra släktforskare kanske inte känner till? Har du skaffat dig kunskap på ett område som andra släktforskare kan ha glädje av att få veta mer om?

Då finns det anledning att skriva en artikel och berätta om det i Släktforskarnas Årsbok 2016. Snart är det dags att skicka in ditt bidrag. Den 1 januari vill vi ha det. Men kontakta mig först och beskriv din artikelidé, på e-post .



Nu när det viner av höststorm runt knuten och regnet nästan står vågrätt kan vara den perfekta tiden att sätta dig och skriva. Kanske känns det som för kort tid att skriva nu? Hinner du inte bli klar kan det finnas möjlighet att komma med om du har ett utkast och illustrationer klara till årsskiftet.

Kanske har du en halvfärdig artikel och behöver den här knuffen för att bli klar. Kanske har du redan skrivit om ditt ämne i din släktberättelse och kan bearbeta den texten för en vidare läsekrets. Det finns mycket intressant att berätta om som andra släktare kan ha nytta och glädje av.

Viktigt! Innan du hör av dig, läs på Rötter om riktlinjerna för årsboken mm.

Exempel på ämnen för artiklar kan vara om du undersökt en viss typ av handlingar med personrelaterade uppgifter. Själv har jag nyligen upptäckt magistratens handlingar i Malmö och i Västervik, och sett att det finns mycket som kan ge kött på benen för en släktforskare där. En artikel om sådant är något jag verkligen skulle uppskatta som släktforskare, av någon som vet betydligt mer än jag. Eller att någon släktforskare som besökt ett arkiv som visat sig vara en guldgruva berättar om det.

Vi som släktforskar stöter ju på så mycket intressant, särskilt i anmärkningarna i husförhörslängderna. Något jag funderade över för en tid sedan var kyrktagningar, varför de skedde, vilka krav som ställdes, hur vanliga de var etc. Ett bra ämne för en artikel i årsboken.

Nu väntar jag på många bidrag till 2016 års upplaga av släktforskarnas egen årsbok.

Fortsätt läs mer
  1238 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Gunnar Håkansson
Kyrktagning gjordes en tid efter barnsbörd, då kvinnan ansågs "oren". De var alltså mycket vanliga och brukade ofta antecknas med ... Läs mer
söndag, 06 december 2015 19:01
Eva Johansson
Tack för din kommentar, Gunnar Håkansson! Ja, det var nog en mycket vanlig sed som de flesta kvinnor var med om efter att de fött ... Läs mer
måndag, 07 december 2015 10:36
1238 Träffar
2 Kommentarer

De kom för att arbeta

Trots att vi som släktforskar blir ganska nördiga och grottar ner oss i arkiven har det nog inte undgått oss att det i Sverige pågår en diskussion om invandring och flyktingar. För att uttrycka det milt. Väldigt många av oss har ju invandrare i vår släkt, kanske valloner för snart 400 år sedan eller mer nutida invandrare, arbetskraftsinvandrare eller flyktingar undan 1900-talets krig. Våra egna emigranter blev ju också invandrare när de kom fram till Amerika.

Min svärmor Helene är en av dessa många som kommit till Sverige som rekryterad arbetskraft. Hon kom hit från Lübeck i Tyskland tillsammans med sin syster Gertrud på våren 1951. De var två av de omkring 30 000 personer som invandrade detta år. Helene var då nyss fyllda 20 år. Båda är döda sedan några år.

Min svärmor har berättat att de såg en annons i en tidning om att man sökte arbetskraft till Sverige. De sökte upp agenten och blev ganska snart satta på tåget till en stad någonstans i inlandet i Sverige, tillsammans med flera andra tyska ungdomar. Under tågresan fick de frågan om de i stället kunde åka till Västervik för att arbeta på tändsticksfabriken. Där behövdes också arbetare. Helene frågade agenten om det fanns vatten och skog i Västervik. När svaret blev ja bestämde sig Helene och Gertrud för att åka hit. Det var ju tur för mig eftersom hon här senare blev mor till min make.


Helene som liten flicka i Lübeck före kriget. På mittenbilden står Helene till vänster och hennes syster Gertrud till höger, men vi vet inte vem kvinnan i mitten är. Fotografen (Helenes blivande make) har skrivit att detta är "de tre tyska flickorna på tändsticksfabriken". Till höger: Gertrud och Helene i hyresrummet de bodde i den första tiden i Västervik.


Ett foto från Helenes album. Hon är kvinnan längst till vänster och den andra kvinnan är hennes syster Gertrud. Vi är inte säkra på om det är taget i Västervik eller om det kan vara från tiden hemma i Lübeck, det är svårt att avgöra.

Så småningom ökade arbetskraftsinvandringen till Sverige betydligt. Vi behövde folk som jobbade i industrin så att samhället kunde utvecklas. De kom från övriga nordiska länder och från Central- och Sydeuropa. Redan 1947 hade Sverige börjat rekrytera arbetskraft i Italien, Ungern och Österrike för att på 50-talet fortsätta i det dåvarande Västtyskland, Nederländerna, Österrike och Belgien och på 60-talet i Grekland. 1970 bodde i Sverige 538 000 utrikes födda personer, bland dessa min svärmor och hennes syster.

Invandrarnas betydelse för Sverige kan knappast överskattas, varken vallonernas betydelse för bergsbruket på 1600-talet eller europeernas betydelse för industrins utveckling under 1900-talet.

Arkivinsitutionen Centrum för Näringslivshistoria gav 2010 ut boken "Invandrarna som byggde Sverige". I år har den getts ut i en ny och uppdaterad upplaga. Här kan man läsa om många av de invandrare som startade företag som fortfarande är stora och betydande arbetsgivare i Sverige.

Givetvis har jag försökt släktforska om min svärmors släkt. Det är svårt att släktforska i Tyskland, åtminstone för mig som inte kan tyska. Dessutom är arkiven inte alls digitaliserade och tillgängliga på samma sätt som i Sverige. Jag har förstått att man nog bör befinna sig på plats och uppsöka församlingsarkiven där för att få fram information, enligt G-gruppen. En sådan resa till Lübeck står på min att-göra-lista när tiden medger det. Men jag har inte mycket hopp om att det ska ge något resultat. På G-gruppens hemsida läser jag: "När du gör din första resa till tyska arkiv och församlingar kommer du att bli överraskad över hur svårt det är att få önskad hjälp om du enbart talar engelska."

Vi vet inte så mycket om Helenes släkt och hennes uppväxt i Tyskland men något lite. Helene hade tre systrar, de andra två stannade kvar i Lübeck. Hennes föräldrar hette Hans Harms, född 1894, och Emmi Blottnicki, född 1908.

Familysearch har jag kanske hittat hennes far och hans föräldrar och syskon. I så fall hette Helenes farfar och farmor Friedrich och Frida Harms och de hade fem barn. Familjen finns noterad i en folkräkning från år 1900. Jag är inte helt säker på att det stämmer. Jag har också sökt i en databas för tysk släktforskning, men utan resultat.

Tyvärr är forskningsresultatet magert även i övrigt. På Familysearch hittar jag en hel del med efternamnet Harms och Blottnicki i USA, så några från dessa släkter måste ha emigrerat. För några år sedan fick jag kontakt med en kvinna i Frankrike vars tyske far troligen är kusin med min svärmor från släkten Blottnicki. Kvinnan har berättat för mig att släkten Blottnicki kommer från en by i Polen som heter Grudziądz.

Enligt http://geogen.stoepel.net/ finns namnet Blottnicki bara i trakten av Lübeck idag och bara 5 förekomster. Namnet Harms är däremot mycket mer förekommande, 7853 träffar och allra mest i Schleswig-Holstein.

Förhoppningsvis kan vi få veta mer i framtiden.

Källa: SCB:s skrift om invandring

 

Fortsätt läs mer
  1946 Träffar
  0 Kommentarer
1946 Träffar
0 Kommentarer

Varför ska jag släktforska?

När jag vaknar till lördagens nyhetsflöde förlorar släktforskning och arkivbesök sin meningsfullhet. Vad tjänar det till? Kommer jag eller någon i min släkt att ha glädje av min släktforskning i framtiden? Eller ska det samhälle som tidigare generationer byggt upp nu raseras? Glädjen med släktforskningen försvann nästan, trots att den här helgen är en viktig släktforskarhelg.

Terrordåd är fruktansvärda, oavsett var och när de sker.

Människor har förstås alltid varit utsatta för terror på olika sätt. Våra förfäder var långt ifrån förskonade, med alla de krig som svenska soldater skickats ut i. Och långt före det kunde hela byar brännas ner och skövlas, både hus, djur och människor, det har arkeologiska utgrävningar visat. När danskarna överföll stadsborna i Västervik 1452, 1517, 1612 och 1677, det var ju också terrorhandlingar. Stadsbor slogs ihjäl skoningslöst.

Den 2 juni 1780 överfölls fartyget Pathrioten från Västervik av sjörövare under en resa på Medelhavet från Lissabon i Portugal till Genua i Italien. Sjörövarna dödade tio av besättningsmännen och samtliga passagerare ombord. Nio av de dödade i besättningen kom från Västervik och finns omskrivna i dödboken. Prästen skriver att de blev nedskjutna och med sablar och knivar ”ömkligen mördade” av sjörövarna som bordat skeppet. Tre besättningsmän klarade sig undan ”rövarnas blodtörstiga och gruveliga” framfart och kunde sedan berätta om vad som hänt.


Bild från dödboken Västervik C:5 sidan 637, Arkiv Digital.

Det går naturligtvis inte att jämställa med händelserna i Paris, som är ett så mycket större hot mot hela det samhälle som vi känner det idag.

Vi som släktforskar möter ibland ofattbar död och elände, men vi kan nog avskärma oss en hel del eftersom det är historia. Men det som händer idag, det är ju nu och vi vet inget om framtiden. När jag släktforskar sitter jag med facit i hand, eftersom jag själv finns här. Generationerna har överlevt. Men kommande generationer? En sådan här dag oroar jag mig för mina barnbarns uppväxt och fortsatta liv.

Släktforskningen brukar kunna skingra tankarna och oftast helt uppsluka mig och ta hela min uppmärksamhet i anspråk. Men inte den här helgen.

Fortsätt läs mer
  1586 Träffar
  0 Kommentarer
1586 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
243 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
75 inlägg
Helena Nordbäck
71 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
13 inlägg

Annonser