Bengtas bröder i Skärbäck

Idag är det den 16 april 2022. Den 16 april 1792, för exakt 230 år sedan, dog min mormors farmors mormors mor Bengta Nilsdotter. Två andra i min mammas släkt som dött den 16 april är Olof Persson (1738) och hans svärfar Götar Andersson (1705). Nej nu ljuger jag, för det är deras begravningsdatum. Och så har jag min morfars farmor Anna Christina Svensdotter som dog på samma datum 1906 och begravdes lite senare.

Men nu handlar det om Bengta Nilsdotter. Hon blev inte ens 45 år, för hon föddes den 7 maj 1747. Hon dog i lungsot, som så många andra.

Gellared

Bengtas död den 16 april 1792 i Gällareds dödbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Med sin make Bengt Nilsson och barnen Jöns, Kristina, Nils och Inger bodde hon på en gård i Övre Berg i Gällared i Halland. Yngsta dottern Inger är min ana, hon var sex år när hennes mor dog.

Det är förfärligt tragiskt med en sådan för tidig död, oavsett hur vanligt det var. Samtidigt är det detta som gjort det möjligt att hitta varifrån Bengta kom. I husförhörslängderna står bara när hon var född, inte var. Och hon var varken född i Gällareds socken, i pastoratet eller i de närmaste grannsocknarna. Nej, vi får ta oss nästan tre mil bort till Skärbäck i Sibbarps socken längre västerut. Och Sibbarps kyrkoarkiv är ett riktigt sorgebarn, där saknas ministerialböcker från 1762 till 1861. Husförhörslängder finns från vissa år under den här tiden och kontinuerligt från 1840.

När Bengta dog var barnen omyndiga. I bouppteckningen efter Bengta står det att barnens morbröder Nils Nilsson och Anders Nilsson i Skärbäck i Sibbarps socken var med och bevakade barnens rätt, plus deras morbror Per Nilsson i Grimetons socken. Det var den lilla pusselbiten som behövdes för att få veta varifrån hon kom. För där går det att hitta Bengta och hennes bröder i en familj i Skärbäck, inklusive hennes födelse i Sibbarp 1747. Där finns hennes släkt dokumenterad i kyrkböcker och mantalslängder i ytterligare fyra generationer bakåt.

Sibbarp

Husförhörslängd från Sibbarp i slutet av 1760-talet. Bengtas familj i Skärbäck med hennes föräldrar Nils Bengtsson och Karin Andersdotter, bröderna Nils, Per och Anders som nämns i bouppteckningen och ytterligare två bröder som hette Lars och Bengt. Bildkälla: Arkiv Digital.

Utan den här noteringen i bouppteckningen lär jag inte ha hittat henne. Fast det hade jag förstås, om jag hade väntat tills jag fick tillgång till databasen Hallands befolkning. Som medlem i Hallands Släktforskarförening ingår den i medlemsförmånerna och publicerades på nätet för några år sedan. Ett fantastiskt bra hjälpmedel. Dessutom har släktforskarna som arbetat med boken "Gällared - Folk och bosättningar" hittat henne på samma sätt, det har jag senare sett.

Byn Berg där Bengta bodde under ett par decennier i sitt korta liv består av två delar, Övre Berg och Yttra Berg. Yttra Berg är naturreservat och där finns äldre byggnader kvar. Kanske var det ungefär så det så ut i Övre Berg också. 

Yttra Berg Arkland

Bild från naturreservatet Yttra Berg, som verkar vara ett stenrike. Bild från Wikipedia, foto: Arkland. Fler bilder finns på länsstyrelsens hemsida.

Fortsätt läs mer
770 Träffar
0 Kommentarer

Vänner i förening

I torsdags kväll var jag på styrelsemöte i vår lokala släktforskarförening, Västerås Släktforskarklubb, där jag är sekreterare. Det är så roligt att träffas, efter de här två åren med pandemirestriktioner och digitala möten. Så kvällen blir gärna lång för släktforskare har ju så mycket att prata om. Även om vi följde dagordningen blev det en hel del stickspår ut i våra egna släktforskningar och släkthistorier. Och det är så intressant. Det gör inget att kvällen blir sen.

Här i Västerås hade vi snöstorm i torsdags kväll så vi, ledamoten som jag samåkte med och jag, vi slirade hem i krypfart för att inte tappa vägfästet i gathörnen. En bil framför oss var på väg ner i diket men lyckades räta upp sig igen. Och hela fredagen fortsatte snöandet. I sådant aprilväder passar det bra att släktforska.

Med det här vill jag bara slå ett slag för föreningsengagemang. De flesta vänner jag har, de har jag träffat genom föreningar. Så snart jag hade börjat släktforska för tolv år sedan blev jag medlem i Tjust Släktforskarförening i Västervik, där jag bodde då. Och så fort vi flyttat till Västerås 2019 gick jag med i släktforskarföreningen här. Så klart.

Så glad jag är över dessa föreningar. Så väl mottagen jag blivit och så många trevliga släktforskare jag träffat. Därför känns det också bra att kunna ge tillbaka, ställa upp på uppdrag och aktiviteter. Nu är jag aktiv i tre släktforskarföreningar (sekreterare och redaktör för medlemsblad) och medlem i ett antal till.

utflykt2019

Utflykt med släktforskarvänner från Tjust Släktforskarförening i Bråbygden i maj 2019. Eget foto.

regionarkivet

Studiebesök på Regionarkivet i Västerås i höstas, ordnat av Västerås Släktforskarklubb. Eget foto.

Det är inte bara kontakten med släktforskare som är bonus, medlemskap kan t ex också ge tillgång till databaser och register bara för medlemmar.

Det ska inte bli något långt tjatande om detta men jag vill verkligen inspirera dig som släktforskar att bli medlem i en förening, om du inte redan är det. Det ger så mycket.

Nu är det dags att läsa kyrkböcker igen.

Fortsätt läs mer
883 Träffar
2 Kommentarer

Hitta platsen i NAD

Om du släktforskar i andra trakter än där du bor och har växt upp kanske du funderar på var orten och socknen ligger, vilket härad den tillhörde, den kommun den ingår i idag med mera. Vill du t ex ha tag i arkivhandlingar från socknens skolarkiv är det den nuvarande kommunens arkiv du ska kontakta.

I Nationella Arkivdatabasen (NAD) kan du söka på orter. En sökning på min mammas hemsocken Okome ger träffar på Okome pastorat, Okome kommun 1863-1951, Okome församling, Vessigebro kommun 1952-1970, Faurås härad, Falkenbergs fögderi från 1946, Falkenbergs kommun från 1971, Norra Hallands båtsmanskompani 13, både Varbergs fögderi och Halmstads fögderi från 1720, och till slut Hallands län från 1720.

Klickar jag sedan vidare på t ex Okome kommun kommer jag till "Visa poster kopplade till Okome församling" och får då en lång träfflista med alla möjliga poster, t ex föreningsarkiv, inspelade intervjuer hos länsmuseet och annat.

Klickar jag på posten "Okome församling" ser jag alla administrativa enheter den tillhört, t ex kontrakt, stift, polisditrikt, domsaga mm.

Okome2

Sågen i Okome som min morfar tog över 1928. Eget foto 2004.

Det finns också andra sätt att orientera sig geografiskt i NAD. Vill du t ex veta var en sockens skolarkiv finns söker du på skolan i NAD och då får du i träffen information om vilken kommun som är arkivbildare.

Min farfar och hans syskon växte upp i Västra Tunhems socken i Västergötland. Om jag vill se deras skolbetyg söker jag efter Västra Tunhems kommuns skolarkiv och får en träff på skolarkivet 1863-1951. När jag gått in på den posten kan jag också gå vidare till en beskrivning som ger mycket information om skolorna och skolarkivet. T ex att Södra skolan är hembygdsgård sedan 1936, bra att veta om jag vill leta upp den. Eller att Rånnums skola från 1866 blev Vargöns skola 1917.

Fortsätt läs mer
1522 Träffar
0 Kommentarer

Kolla i Polisunderrättelser

Hittar du en släkting där prästen antecknat något i husförhörslängden som får dig att förstå att släktingen suttit i fängelse, då kan Polisunderättelser vara en hjälp för dig att hitta mer information. Polisunderrättelser är tryckta häften som ger besked om lösdrivare, frigivna fångar och efterlysta personer. Dessa gavs ut tre gånger i veckan från 1879 till 1982. Årgångarna fram till 1951 finns hos Arkiv Digital. På Facebook finns också en grupp där du kan få hjälp med sökning.

Ett slumpvis valt exempel är Georg Kornelius Jansson, född 1871 i Norrköping. 1897 bodde han i Linköpings Domkyrkoförsamling och i församlingsboken AIIa:3 sidan 1448 finns antecknat att han "saknar medborgerligt förtroende 1 år från 3/2 1897". Det innebär att han avtjänat ett straff och efter fängelsetiden även straffats med ett års förlust av medborgerligt förtroende. Det kan ju också finnas mer information om t ex när domen fallit och vad brottet gäller. Här får vi inte veta så mycket men mer information finns i andra arkivhandlingar. Börja med att titta i Polisunderrättelser.

Polisunderrättelser hittar du i arkivtypen Tryckt litteratur hos Arkiv Digital, eller sök efter Polisunderrättelser i Arkivsökning. Sök först reda på registret för perioden 1896-1900. Registret är ordnat i bokstavsordning så vi hittar honom under Jansson på sidan 155:

 register

Där står det 14,6 i kolumnen för 1897. Det betyder att han förekommer i Polisunderrättelser nr 14 detta år, i avdelning 6. 1897 års upplaga hittar du lite längre ner i listan. Gå till nr 14, avdelning 6:

 nr14

Här får vi veta att han straffats för förfalskning, förlusten av medborgerligt förtroende bekräftas, han har skrivits in den 17 december 1895 och frigivits den 3 februari 1897 från Länsfängelset i Linköping. Med hjälp av dessa uppgifter kan du hitta honom i fängelserullorna i Linköpings länsfängelses arkiv och där finns troligen också datum för domen så att du kan läsa mer i domboken.

 

Fortsätt läs mer
1478 Träffar
2 Kommentarer

Trassliga släktförhållanden

Nu blir det lite halländsk släkthistoria.

Omkring 1630, när Halland var danskt, föddes en pojke som fick heta Arvid. Hans far hette Olof, eller snarare Ola som var den danska varianten. Någon gång före 1662 blev denne Arvid Olsson bonde på en av de två gårdarna i Skärvered i Askome socken i mellersta Halland. Han var troligen gift med Anna Gudmundsdotter.
På 1680-talet fick de en ny granne när Sören Andersson blev bonde på den andra gården. Sören hade gift sig med Karin Arvidsdotter, född omkring 1650. Trots sitt namn verkar hon inte ha varit dotter till vår Arvid Olsson. I stället kan hon ha kommit från Askome kyrkby där det vid mitten av 1600-talet fanns en bonde som också hette Arvid Olofsson.
Arvid Olsson i Skärvered hade också en dotter som hette Karin men hon gifte sig med en bonde i grannsocknen Gällared, en man som blev dräpt av sin granne efter ett bråk 1699.

1650

Karta från 1650. Skärvered ligger vid den gröna pricken. Floden på kartan är Ätran. Uggemo vid kyrkan norr om Ätran är min mammas hemsocken Okome. Bildkälla: Riksarkivet.

Tidigare hade granngården i Skärvered brukats av Bengt Olsson, som jag tror var bror till Arvid eftersom de hade samma patronymikon och hade var sin likvärdig gård. Bengt dog omkring 1677, enligt mantalslängden. Arvid ser ut att ha brukat båda gårdarna själv tills Sören tog över omkring 1685.
Det här är före kyrkböckernas tid så uppgifterna kommer från mantalslängderna. Askome sockens äldsta kyrkbok är daterad 1690-1825. En lång period men eftersom det är en liten socken är boken ändå inte så tjock.
Arvid Olsson, född som dansk, är min förfader på min morfars sida. Halland blev svenskt 1645, först på 30 år och permanent från 1658. I mitt släktträd har jag drygt 50 personer födda i Halland på dansktiden.

Nu blir det lite trassligt med släkthistorien.

Sören Andersson och Karin Arvidsdotter hade en son som hette Anders och en dotter som hette Malena. Föräldrarna dog 1697 respektive 1698 och sonen tog över gården. År 1700 gifte han sig med Karin Håkansdotter. Anders dog 1706 och Karin, som då var 28 år, gifte om sig med Olof Eskilsson som troligen kom till Skärvered från grannsocknen Drängsered.
Karin Håkansdotter och Olof Eskilsson fick 1708 en son som hette Anders. Samma år föddes Bengta som var dotter till Malena Sörensdotter och hennes make Olof Stensson, som bodde i Vessige. Bengta gifte sig 1732 med Anders Olofsson från Skärvered och de två fick dottern Anna 1739, som är min morfars farfars farmor. Anders Olofssons mor var alltså svägerska till Bengtas mor genom sin förste make.
Anna Andersdotter gifte sig med Mårten Torstensson, född 1744 och barnbarns barnbarn till dansken Arvid Olsson i Skärvered. På så sätt har jag släkt från båda gårdarna i Skärvered fast det gått omvägar via andra byar och flera generationer.

Så här ser släktskapet ut:

antavla1

IMG 5321

Skärvered ligger vid Ätran. Bilden är tagen en sommarkväll 2018 alldeles intill gårdarna. Jag står vänd norrut här. Eget foto.

vigsel1700

Anders Sörenssons vigsel med Karin Håkansdotter i juni 1700. Bildkälla: Arkiv Digital.

1663

På raden längst ner i mantalslängden från 1663 står det att Bengt och Arvid var bönder i Skärvered. Bildkälla: Riksarkivet.

Fortsätt läs mer
940 Träffar
4 Kommentarer

Vad ska jag ta med mig?

Vad skulle du ta med dig av släktklenoder eller din släktforskning om det blir tal om evakuering? Är det givet att enbart mat, varma kläder och fulladdad mobil är det enda som ska vara i nödväskan? Jag kan inte riktigt släppa tanken på den oroliga omvärlden och när vi nu börjar kolla var skyddsrummen finns och att vi alla ska ha en krislåda, så kommer tanken även på sådant här.

En del flyktingar under andra världskriget lyckades uppenbarligen få med sig en del äldre fotografier, det ser vi i litteraturen och andra vittnesmål. Fotografier på de anhöriga, ja det känns naturligt för mig också att vilja bevara. Idag har jag dem i mobilen, med några tusen bilder på barnbarnen.

Saker, hur gör jag med dem? Kan jag få med mig något litet? Min morfars mors sammetsklädda psalmbok som hon fick i förlovningspresent av sin kommande make 1877? Den är liten och nätt och får plats i fickan. Men ska den utsättas för de strapatser en evakuering kan föra med sig? Duken som min pappa broderat? Min mammas skolbetyg? Eller ska jag bara lämna allt och hoppas att vi någon gång kan komma tillbaka till ett oskadat hus?

evakuering

Morfars mors psalmbok från 1877 och duken min pappa broderat (svepasken har han också gjort), ska jag ta med mig dem i händelse av evakuering eller flykt?

Har du tänkt på detta? Vad skulle du ta med dig av arvegods och foton? Inget alls? Det mesta?

Även om det känns väldigt overkligt att över huvud taget börja tänka så här, så kan ju verkligheten förändras väldigt snabbt. Det går inte att ta för givet att vi kan leva i trygghet för evärderlig tid.

De senaste 10-12 åren har jag ägnat mig åt släktforskning dagligen och stundligen. Sedan 2012 har jag arbetat som uppdragsforskare, så det betyder väldigt mycket för mig. Jag har all min forskning i min dator (inte i molnet) och med backup på externa hårddiskar har det känts ganska säkert. Men vad vet jag om framtiden? Kommer jag över huvud taget att ha en fungerande dator om ett år. Jo, det tror jag, för jag vill inte tro att krissituationen vi befarar faktiskt kommer. Jag vill tro att allt är som vanligt då.

Fortsätt läs mer
1125 Träffar
0 Kommentarer

Författare och flykting

Liksom många av er är jag bedrövad, förskräckt och chockad av Rysslands krig mot Ukraina. Visst kunde vi förstått att det var på väg men hoppet är det sista som överger människan och jag vet inte hur många gånger jag den senaste tiden uttalat orden "men det kan han väl ändå inte...". Men det kunde han.

Det mesta jag vet om Ryssland har jag lärt mig av Ania Monahof. Hon kom som ryskt flyktingbarn till Sverige 1945, 15 år gammal och tillsammans med sin mor, lillebror och andra släktingar. Här blev hon kvar och har skrivit flera böcker om sitt liv och inte minst sin släkthistoria. Under 1980- och 1990-talen bodde hon i Loftahammar och Gamleby och då träffade jag henne flera gånger i mitt arbete som journalist i Västervik.

Ania Monahof är en god människa som inger hopp. Det är fruktansvärda historier hon berättar om sin uppväxt i krigets Leningrad och i sin släkthistoria. Ändå orkade hon tro på livet och på människorna och vår överlevnad i svåra tider. Vi har inte haft kontakt på många år men jag är övertygad om att hon har sin glöd kvar.

Det starkaste intrycket jag har från mötena med henne är hennes kamp för fred och för att barn ska få växa upp utan krig. Det hade hon med sig från barndomen och det hon varit med om då. I en intervju om hennes författarskap sa hon "Jag skriver också för att berätta om livet som flykting, för oss som lever här idag. Jag vill berätta vad det innebär att fly från sitt land för att komma undan kriget, för att rädda sin familj, sina barn."

Varje gång vi träffades talade hon om detta. "Något så fasansfullt som kriget får aldrig hända igen" har jag som citat i en rubrik. Men nu har det hänt igen. (Och inte bara nu i Ukraina utan många gånger på olika håll i världen sedan den intervjun 1988.)

Ania1

En av flera artiklar jag skrivit om Ania Monahof i Västerviks-Demokraten.

Ania2

Läs hennes böcker! Hennes tre första böcker handlar om hennes eget liv (de två till vänster på bilden). I sina senare böcker (de två till höger på bilden) skriver hon också om sin mors släkt i Ingermanland i flera generationer tillbaka.

Ania3

I den första av hennes böcker har hon skrivit en dedikation i mitt exemplar: "För freden och kärleken och barnen."

1983 läste jag ryska på kvällskurs på ABF i Västervik, med Ania Monahof som lärare. Hon undervisade också på folkhögskolan och vi som gick på ABF-kursen fick möjlighet att följa med folkhögskoleeleverna på en studieresa till Leningrad i februari 1983, med Ania Monahof som reseledare. Det är mitt enda besök i Ryssland, eller Sovjetunionen som det var då.

Vi var på cirkus och på Eremitaget, gick på kafé och träffade också en av hennes släktingar, en kvinna som var operasångerska. Jag hann också med ett hemligt möte med en dissident, men det är en annan historia.

Sedan dess har jag aldrig återvänt, och kommer sannolikt aldrig att göra. Nu hoppas jag bara på fred i Ukraina.

Vet ni att Sverige var invaderat av Ryssland för drygt 200 år sedan? Den 22 april 1808 landsteg ryske amiralen Bodisco med sina mannar i Grötlingbo på södra Gotland. Då pågick finska kriget och svenska försvaret var i Finland så landshövdingen på Gotland beslutade att inte bjuda motstånd utan kapitulera. I tre veckor pågick ockupationen och inte ett liv gick till spillo. Sedan seglade ryssarna hem. Amiral Bodisco kunde ryssarna ha haft som ledstjärna idag.

 

Fortsätt läs mer
889 Träffar
2 Kommentarer

Sökandet efter Frida

Berthold Grünfeld kom till Norge 1939 som flyktingbarn och klarade sig med nöd och näppe undan förintelsen. Han var född 1932 i Bratislava i Tjeckoslovakien och hans mor var judinna. Hon hette Frida Grünfeld.
Under Tysklands ockupation av Norge fick han fly på nytt, tillsammans med andra judiska barnhemsbarn i Norge, och bodde några år i Alingsås.

Bertholds dotter Nina Grünfeld har skrivit en mycket läsvärd bok om sin farmor, som inte bara är en berättelse om ett gripande livsöde. Den kan också ge tips och råd till den som släktforskar om släktingar som levt under första halvan av 1900-talet i framför allt Tjeckoslovakien.

Berthold Grünfeld återvände till Norge och där bor hans dotter. Boken heter "Frida – Min okända farmors krig" och kom ut i Sverige i maj förra året. Hon visste från början inget om sin farmor och berättar både om henne och om sökandet efter henne i framför allt tjeckiska och slovakiska arkiv. Hon berättar om hur hon gått tillväga, om vilka handlingar hon kunnat få fram och svårigheterna med att få hjälp på arkiven där. På slutet finns källor, lista på använda arkiv och tips på litteratur.

Utöver detta är det en riktigt berörande berättelse, välskriven, spännande och förfärlig.

Frida bok

Boken plus ett av suppslagen i boken, med bild på Frida Grünfelds adresskort från stadsarkivet i Prag.

Fortsätt läs mer
752 Träffar
2 Kommentarer

Mer information i alternativ källa

Brukar du läsa i församlingsutdragen som skickades till Statistiska Centralbyrån? Om inte, då är mitt råd att du tittar där. Där kan det finnas mer information än vad det står i husförhörslängden eller församlingsboken, trots att det ska vara ett utdrag.

Hur ofta det är så här vet jag inte, själv har jag bara ett exempel. Men finns det ett så finns det nog fler. Det är tack vare min släktforskande svägerska Lisbeth Johansson som jag blivit varse detta. (Tack, Lisbeth!)

Mitt exempel är min farfars far och syster. Farfars far hette Johan Olausson och bodde i fastigheten Nyborg i Nordkroken i Västra Tunhems församling i Västergötland. Han var född 1847 och hade blivit änkling 1895. På 1930-talet hade alla de vuxna barnen utom dottern Emma lämnat hemmet. Här finns de inskrivna i församlingsboken 1920-1932:

kyrkbok

Där finns ingen uppgift om hur Emma försörjde sig. Hennes far kallas diversearbetare. Bildkälla: Arkiv Digital.

I församlingsutdraget från 1930 (bildkälla: Riksarkivet) får vi veta mer:

utdrag

Här ser vi att Emma var sömmerska. Hennes far var f d pappersbruksarbetare, vilket jag känner till sedan tidigare. Han arbetade på Vargöns bruk.

Vad Emma arbetade med har jag funderat på, men aldrig haft en tanke på att läsa i församlingsutdraget. De utdragen har jag tidigare bara använt när kyrkböcker saknas i en församling, t ex efter en brand.

Kanske finns det fler arkivhandlingar som har kompletterande information. I folkräkningen 1940 kallas Emma f d hushållerska, så den gav inget svar. Men för andra personer kanske det finns mer information där.

Här finns församlingsutdragen hos Riksarkivet.

Fortsätt läs mer
952 Träffar
0 Kommentarer

Hur såg det ut på gården?

Idag anknyter jag till Mats Ahlgrens senaste blogginlägg. Han skriver om en försäljning av en fastighet och skriver att det inte är direkt kopplat till släktforskning. Jag håller inte med, för jag tycker att det i allra högsta grad är släktforskning att forska om fastigheter som släkten ägt och bebott. Så jag är bara glad att Mats ändå skriver om detta.

Det fick mig i alla fall att fundera lite över vad släktforskning egentligen är. Jag har full förståelse för att många släktforskare kanske menar att det är att ta reda på namn, födelsedatum och födelseort för förfäder och förmödrar. Men jag tycker att det är så oändligt mycket mer.

Persondata (namn, datum och platser) är förstås grunden, det är det vi behöver veta för att alls kunna hitta någon information. Men sedan tillkommer allt det andra. Var bodde de? Vad arbetade de med? Ägde de eller hyrde de sin bostad? Var de fattiga eller rika? Dömda för brott? Sjukliga? Allt det där som ger lite liv åt historien. Jag vill ju veta så mycket som möjligt om dem.

Så fastighetsforskning är en viktig del av släktforskningen. Fortfarande är ju vårt boende en av grundstenarna i livet. Vi lägger mycket kraft och tid på våra hem, och massor av pengar. Även om de gamla släktingarna levde under andra förhållanden och livsvillkor var hemmet säkert viktigt. Därmed är det också viktigt för mig som släktforskare.

Per Lindberg Lansmuseet Gavleborg XLM U08640

En okänd familj vid sin gård i Hälsingland 1896. Foto: Per Lindberg. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg.

1M16 2018 6 93 A

Mor med sex barn utanför sitt torp. Eller var det en backstuga? Ägde hon fastigheten? Stod huset på ofri grund? Allt sådant vill jag förstås veta om mina gamla släktingars boställen. Foto: Isidor Jonsson. Bildkälla: Västergötlands Museum.

Att äga jord och att ha tillgång till jord var länge grunden för en familjs försörjning. Att få veta så mycket som möjligt om gården är därför intressant, tycker jag. Hur stor var den? När köptes den? Hade den gått i arv? Var det mest odlingsjord eller betesmarker? Svaren på frågorna kan finnas på flera ställen, t ex i protokoll från storskifte och laga skifte, i fastebrev, köpebrev, lagfarter, brandförsäkringshandlingar, bouppteckningar och testamenten.

I Halland, där jag har större delen av min släkt, gjordes en inventering 1729 där socknarnas alla hemman beskrevs och skickades in till länsstyrelsen. Numera finns denna sammanställning, kallad "Hallands landsbeskrivning 1729", utgiven som bok i flera band. Den är en rik skatt för oss som släktforskar. Kanske finns det andra liknande sammanställningar i andra delar av landet.

NMA.0033041

Hur såg det ut hemma hos släkten? Det skulle jag bra gärna vilja veta men från de allra flesta hem finns inga fotografier. Däremot kan det finnas beskrivningar av t ex inventarier i bouppteckningar eller beskrivningar av kök och eldstäder i brandförsäkringshandlingar. Foto: Gösta Berg. Bildkälla: Nordiska Museet.

Fortsätt läs mer
1457 Träffar
4 Kommentarer

Vad dog de av?

Ibland råkar man ju på svårtolkade dödsorsaker i dödböckerna. Då menar jag inte att prästen har en svårläst handstil utan snarare att det är svårt att förstå vad dödsorsaken var. Du som släktforskar har nog med tiden lärt dig att sjukdomar hade andra namn förr.

Exempel på vanliga sjukdomar och dödsorsaker:
Håll och styng = lunginflammation
Rödsot = dysenteri
Vattusot = ödem
Nervfeber = tyfoidfeber
Ältan = rakitis (engelska sjukan)

Dagens namn på äldre tiders vanliga sjukdomar går ju som regel att få fram genom Wikipedia eller andra ställen. Och så finns boken "Gamla tiders sjukdomsnamn" i Rötterbokhandeln.

Värre kan det vara med dödsorsaker på 1900-talet, när prästen skrev in de latinska benämningarna som läkaren skrivit på dödsattesten. Här om dagen råkade jag på dödsorsaken "Cardiopathia hyphoscoliotiea (nomenkl 3070), Bidr. Polyarthritac + Endocardit ac." i en dödbok från 1944.

Efter lite googlande tror jag mig förstå att "cardio" betyder att det är något med hjärtat, hjärtsjukdom eller hjärtfel. På DDSS läser jag att Endocardit betyder "inflammation i hjärtats innerhinna". Jag drar också slutsatsen att Socialstyrelsen eller Statistiska Centralbyrån hade en nomenklatur med benämningar för olika dödsorsaker med ett nummer men jag har inte hittat någon förklaring till vad 3070 innebar.

För den släktforskare som själv är sjukvårdskunnig kanske detta snart är löst, men för oss andra kan det vara svårt.

För dig som inte har boken om äldre tiders sjukdomar tillhands så kan DDSS databas (gjord av Landsarkivet i Lund) säkert vara till stor hjälp. Dern är omfattande och sökbar. 

Urshult gravar

Vad dog man av förr i tiden? DDSS sökbara databas kan ge svar. Bild från Urshults kyrkogård i södra Småland. Eget foto.

Fortsätt läs mer
1856 Träffar
5 Kommentarer

Oro i kyrkan

Ni vet ju att våra gamla släktingar var tvungna att gå i kyrkan eftersom det var lag på att alla skulle gå i kyrkan i Sverige förr i tiden. Om det var en stor församling kunde de som bodde långt bort slippa ifrån tvånget en del helger. Jag antar att tvånget försvann 1858 när frikyrkor blev tillåtna, men vet inte säkert. Enligt 1686 års kyrkolag kunde man varnas och få böta om man inte gick i kyrkan eller undanhöll sitt husfolk från att gå i kyrkan.

Den kristna tron var stark och många ville gå i kyrkan. Föreställningen om att inte tro på Gud existerade väl knappt på 1600- och 1700-talet, tror jag.

Vi har ju också fått lära oss att det var på kyrkbacken före och efter gudstjänsterna som sockenborna träffades, pratade, skvallrade och kom överens om diverse affärer. Men hur skötte de sig inne i kyrkan? Satt de som tända ljus och lyssnade andaktsfullt till Herrens ord?

Många, men inte alla, gjorde det.

Svartra

Svartrå kyrka i Halland. Här har sockenborna ända från 1100-talet kunnat samlas, skvallra, bråka, lyssna på predikningar och kungörelser. Kanske var det en och annan som somnade ibland och kanske t o m någon som mådde så illa att frukosten kom upp. Eget foto.

Historikern Göran Malmstedt på Göteborgs universitet har skrivit boken "Bondetro och kyrkoro" (Nordic Academic Press 2002). Han har bland annat läst i domkapitlens arkivhandlingar om inkomna klagomål från präster som gäller hur sockenborna skött sig i kyrkan under 1600-talet. Det handlar om folk som trätte och kivades under högmässan, folk som var berusade och en del som till och med spydde i kyrkan, folk som sprang ut och in och störde ordningen, avbröt prästen, kom för sent eller gick för tidigt, somnade och började snarka. Det verkar kunna ha gått minst sagt livligt till ibland. Så där skulle vi väl aldrig göra idag...

Det här är intressant, tycker jag. Det ger lite kött på benen i min släkthistoria och jag kan föreställa mig hur en liten del av deras vardag såg ut. Kanske var mina gamla släktingar de som bråkade? Eller de som hyssjade? Det vet jag inte.

Sala

Säkert var det en och annan av sockenborna som försökte undkomma prästens blick när de ibland trätte och blev högljudda. Kristina kyrka i Sala i Västmanland byggdes i mitten av 1600-talet. Eget foto.

I kyrkorna hade man bänklängder, det har ni nog stött på i de äldre minsterialböckerna. I bänklängderna fastställdes vem som skulle sitta var i kyrkan. Kvinnor till vänster på norra sidan och män till höger på södra sidan, i hierarkisk ordning så att de förnämsta satt främst. Detta kunde et bli bråk om ibland, en och annan som trängde sig före och vill ha en finare plats. Om sådana tvister finns det vittnesmål från hela landet, skriver Göran Malmstedt. En del av dem var seglivade och gick även till världslig domstol. Hur längde sådana längder gällde vet jag inte, men kanske en bra bit in på 1700-talet.

Våra förfäders och förmödrars liv var ju ganska annorlunda än de liv vi lever idag, med andra livsvillkor och förutsättningar. Idag håller vi låda på sociala medier, förr gjorde de det i kyrkan.

TillbergaKyrkbacken var det självklara stället fär människor utbytte nyheter och gjorde upp affärer förr i tiden. Tillberga kyrka i Västmanland, byggd på 1620-talet. Eget foto.

Fortsätt läs mer
1238 Träffar
0 Kommentarer

Fynd bland bouppteckningar

1834 dog två av mina förfäder, Sven Torsson och Nils Svensson, som båda levde och dog i Grimetons socken i mellersta Halland. Deras bouppteckningar borde finnas i Himle häradsrätts arkiv och där har jag letat efter dem. Den enes hittade jag men inte den andres.

Men boken bjöd på andra fynd.

Det finns inget register till bouppteckningarna i Himle häradsrätt, åtminstone inte vid den här tiden. Däremot finns protokollen för de registrerade bouppteckningarna senare på 1800-talet i samma böcker som bouppteckningarna och fungerar då som register. Men i 1834 års bok är det bara att bläddra, sida för sida.

Jag brukar i första hand titta efter datum, att det är efter dödsdagen, och sedan namn eller ortnamn. När jag bläddrade mig fram hittade jag bouppteckningen efter min förfader Hans Nilssons andra hustru (som inte är min ana) eftersom jag kände igen torpnamnet. Givetvis kollade jag på den och fick då en intressant upplysning, nämligen att Hans Nilsson (som var död sedan 1819) var den som byggt upp torpstället och byggnaderna där änkan bodde kvar. Det är bra information till min släktbok som jag håller på att skriva, en liten detalj som säger något mer än bara födelse, vigsel och död.

bouppCharlottaLarsdotter

Hans Nilssons dotter Anna Lena berättade vid bouppteckningen efter sin mor att det var hennes far som byggt torpstugan. Bildkälla: Arkiv Digital.

När jag bläddrade vidare stötte jag snart på bouppteckningen efter en annan person, mannen som min farmors farmor Agneta Henriksdotter var gift med i sitt första äktenskap men som inte är min ana. Han hette Bengt Börjesson och även här fanns det mycket intressanta upplysningar eftersom han var en välbärgad bonde med egen gård medan hennes näste make var en fattig torpare. Det måste ha inneburit stora kontraster i hennes liv.

bouppBengtBorjesson

Min farmors farmors förste make Bengt Börjesson hade varit en förhållandevis välbeställd bonde när han dog. Bildkälla: Arkiv Digital.

Dessutom hittade jag ett par andra bouppteckningar från släkt till släkten. Den ena från ett barnbarn till en förfader och den andra en syster till en ingift svägerska.

Bouppteckningar kan ge mycket kött på benen när vi vill veta mer om våra släktingars liv. På senare år har väldigt många bouppteckningar digitaliserats och blivit lättare att hitta tack vare register. När jag började släktforska 2010 var det inte så, så detta är jag tacksam för.

Fortsätt läs mer
1600 Träffar
4 Kommentarer

Covid på Släktforskningen Dag

Idag är det Släktforskningens Dag och många föreningar ordnar publika arrangemang. Eller hade i alla fall tänkt att göra. Här i Västerås ställde vi in för ett tag sedan och nu i januari har jag fått meddelanden om det ena inställda arrangemanget efter det andra.

Så trist det är med pandemi... Men bra att vi inte är ute och smittar varandra.

Jag skulle hållit ett föredrag idag om fastighetsforskning, på Stadsbiblioteket i Västerås. Hade vi inte ställt in här så hade jag ändå inte kunnat genomföra detta för jag ligger sjuk i covid. Till slut fick även vi det i min familj. Vi är fyra sjuka vuxna, de andra tre har testat positivt och själv ska jag ta testet nu på morgonen. Men det är ingen tvekan. Lätt identifierade symptom, som jag ser det.

För mig blev det som en rejäl förkylning, och det är jobbigt nog. Förmodligen hade det blivit betydligt värre om jag inte hade tagit mina tre vaccinationer.

Här om dagen fick jag i mitt Facebookflöde reklam för Släktforskardagarna 2022 i Skövde. Det gillar jag förstås. Hoppas, hoppas... Tänk om det kunde bli möjligt att träffas igen, efter två förlorade pandemiår.

Ändå har vi släktforskare gjort bra ifrån oss, med hjälp av den digitala tekniken. Vi har haft digitala styrelsemöten, arbetsmöten och stämmor. Jag har hållit flera digitala föredrag och en kurs och det har fungerat bra. Vi har lärt oss. Vi sätter oss inte bara och väntar på bättre tider.

Under den här sjukveckan så har jag ändå försökt mig på lite släktforskning, det är ju svårt att släppa helt. Men den där coviden är på ett sätt värre än förkylning, för hjärnan blir trött också. Så jag vill inte ha detta igen, men så kan det ju mycket väl bli. Omikron är ju hur smittsam som helst.

Intresset för släktforskning har i alla fall inte minskat, tvärtom. Det verkar som om fler har börjat fundera på sin släkthistoria när man nu periodvis suttit hemma i social isolering. Jag har fått många fler kontakter med frågor och funderingar under pandemitiden, jämfört med tidigare. Och då gör en ju ändå något bra av det här dåliga, om en börjar släktforska.

gm.xx1738

Många verkar ha blivit nyfikna på sin släkthistoria under pandemin. Det här är ett okänt bröllopssällskap på ett foto från Museet i Gränna. (Bild: Public Domain).

Fortsätt läs mer
783 Träffar
2 Kommentarer

Mörker och kyla i husen

fotogenlampa

Fotogenlampan lyser fint i stugan men ger inte särskilt bra ljus. Eget foto.

Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Då var det ganska skumt i husen, framför allt under vinterhalvåret. Och värmen från spisen tog sig inte alltid ut i hörnen.

Min pappa växte upp i ett torp i Halland. De var åtta barn i torpstugan. Min farmors far bodde där också, han var änkling. Pappa föddes 1926 och de flesta av hans syskon var äldre. 1935, när stugan nog kändes trång, byggde farmor och farfar ett nytt bostadshus på tomten.

Torpet var friköpt och hade blivit ett småbruk. De nyodlade och förbättrade. Men el drog de inte in, det var fortfarande en onödig nymodighet i deras tid. 1940 brann huset ner och ett nytt byggdes, men inte heller då kostade de på elektricitet, det dröjde till slutet av 1940-talet. Kanske räckte inte pengarna.

Tänk att leva med bara några timmars ljus mitt på dagen under flera månader av året. Vara van vid att det alltid är lite skumt i rummet. En fotogenlampa lyser inte upp som elektriskt ljus. Man var van vid mörkret. Och det fanns de som var rädda för det starka och genomträngande elektriska ljuset, när det kom. Jag kan förstå dem.

Kan ni tänka er hur det var att leva i mörker och kyla på vintrarna? Det är inte så länge sedan alla fick ljus och värme inomhus. En eller två generationer bakåt, då var Sverige ännu inte elektrifierat. Säkert är det en del av er som läser detta som själva växt upp utan elektriskt ljus eller centralvärme hemma.

Mina första år i livet på 1950-talet bodde vi också i ett torp. Vi hade elekricitet men inte centralvärme och inte heller vatten inne. Min mamma har berättat att det kunde bli en ishinna på vattnet i hinkarna i köket under kalla vinternätter. När jag var fyra år flyttade vi till en nybyggd och modern villa, så själv minns jag inget av detta.

Idag är det brist på mörker i våra liv. Gatlyktor och ljus från fönstren runt om oss gör det svårt att se stjärnorna en klar vinternatt. Det kan jag sakna som stadsbo. Men kylan saknar jag inte, inte efter att flera år på 2000-talet ha bott i ett äldre vedeldat hus där det ibland på vintern kunde vara neråt 15 grader när vi vaknade på morgonen. Då var det bara att skynda sig ner i källaren och få fyr i pannan. Och så på med raggsockorna och ylletröjan tills värmen stigit några grader.

kakelugn

Visst är det mysigt med kakelugn när det knastrar från brasan. Men var det husets enda värmekälla blev det nog inte så varmt. Eget foto.

Fortsätt läs mer
754 Träffar
2 Kommentarer

Gott Nytt Släktforskarår!

Årets första dag, då ska jag naturligtvis börja med att önska er alla ett riktigt Gott Nytt Släktforskarår! Det kan också vara på sin plats att både blicka bakåt och framåt.

Ser jag bakåt finns det mycket att glädjas över även om pandemin lagt sig som en våt filt över våra liv. Bästa tre julklapparna för släktforskare tror jag var Sveriges dödbok 1830-2020, förlängning av Arkiv Digitals databas Befolkningen i Sverige bakåt till år 1800 och samma företags tillägg av sökbara bouppteckningar. Mycket bra hjälpmedel som underlättar för mig som släktforskar. Tack!

Den nya Sveriges dödbok får mig också att se framåt. För oss med Macdator går den inte att använda, inte utan tilläggsprogram och det hoppar jag över. I stället har jag kommit överens med ett par släktforskare i min släkt om att jag får skicka frågor om sökningar i databasen. För mig kommer det nog att fungera bra en tid men i längden är det ohållbart om jag ska fortsätta arbeta som släktforskare.

Så för det nya året hoppas jag på att en nätbaserad databas blir verklighet. Alltså att jag genom inloggning och abonnemang kan få tillgång till Sveriges dödbok. Visserligen har de flesta i Sverige PC men jag tror att antalet Macanvändare växer. Tar jag vår lokala släktforskarförenings styrelse som exempel så har tre av oss nio ledamöter Mac, resten har PC. Dessutom är det nog en del idag som använder surfplatta eller mobil för att släktforska och göra sina registreringar i släktträd på nätet. Då kan man inte använda en databas köpt på usb-minne och som kräver fysisk installation. Så min vädjan till förbundet är att skynda på utvecklingen av en databas på nätet.

Databaser och sökbara register är väldigt bra verktyg för släktforskare, så länge man går till källan och kontrollerar uppgifterna. Ibland har det blivit fel, det som registreraren tolkat och skrivit in. 1766 gifte sig en kvinna från byn Ulvstorp men i databasen står det Mostorp, en by i samma socken. När jag läste i kyrkboken förstår jag verkligen att det blivit fel, den handstilen var inte lätt att tolka. Ett annat exempel är en man som föddes 1840 men i kyrkböckerna har han som vuxen fått födelseåret 1846 och det är så klart det år som också är sökbart. Ett fel som väldigt lätt kan uppstå. Och så många gånger siffran 4 tolkats som 11, och tvärtom.

För min personliga del som släktforskare ser jag också fram emot det året som nu ligger för mina fötter. Prio 1 är att göra klart två släktböcker om min egen släkt. Jag har också flera kundprojekt på gång, uppdrag som är påbörjade och ska slutföras under året. Stora släktutredningar tar sin tid och en del kunder har jag arbetat för i flera år. Det är roligt, och det känns nästan som att jag lär känna kundens släkt lika väl som min egen. Jag ska också bistå en svägerska med hennes nästa släktbok, något jag verkligen gör med glädje för det är såå roligt att ha en svägerska som är en verkligt superengagerad och kunnig släktforskare. Jag har faktiskt två svägerskor som är erfarna släktforskare.

Det är några år sedan jag fyllde pensionär och kanske borde jag gå i pension i år? Fast jag tror inte det, med ett så roligt arbete som att släktforska är det svårt att sluta. Men jag jobbar inte heltid utan tar mig tid för min egen släktforskning också. Tänk att det finns något så roligt och intressant som att leta i gamla arkiv efter pusselbitar om människor som är döda sedan många år.

min mormor konfirmation

Min mormors lite oskarpa konfirmationsfoto från (troligen) 1918 får illustrera mitt första inlägg för året. Hon sitter som andra från höger i andra raden. Hon hette Alida Johansson och konfirmerades i Gällareds kyrka i Halland.

Fortsätt läs mer
892 Träffar
2 Kommentarer

Född på julen

Att blogga i julhelgen betyder väl att jag måste nämna julen? Vi är ju mitt uppe i den när detta inlägg publiceras. Så jag ska berätta om en av mina många släktingar, en kvinna som föddes annandag jul den 26 december 1822. Det är alltså precis 199 år sedan nu. Hon hette Anna Katarina Petersdotter och var min farfars farmor.

Faktum är att hennes make Olaus Larsson nästan är född på julen också. Han föddes den 27 december 1821, dagen efter annandagen. Alltså för precis 200 år sedan nu på måndag.

Båda två var födda i Gärdhems socken i Västergötland och Olaus är från samma släktgren som jag bloggade om för två veckor sedan. De gifte sig 1845 och fick sedan nio barn. Av dem var min farfars far Johan äldst. Fyra av barnen dog som små. En av döttrarna hette Anna Beata och det är hennes efterlevande som identifierat Anna och Olaus på fotografiet. På baksidan står deras namn och födelsedatum och det är jag tacksam för idag, för annars kanske jag inte hade fått veta hur min farfars farföräldrar såg ut. Fotografiet kommer från en senare efterlevande, släktforskaren Neta Hedberg, och jag såg fotografiet allra första gången för fyra år sedan. Tack!

jul

Till vänster: Fotografiet på Anna Katarina Petersdotter och Olaus Larsson. Till höger: Platsen för Baggårdstorp i Gärdhems socken, ett av torpen de bodde på. Vi letade upp platsen på hösten 2019, min ene bror står och tittar på resterna av ett gammalt torp i bakgrunden. I förgrunden finns lämningar efter en byggnad, kanske en äldre torpbyggnad. Eget foto.

Om deras liv vet jag inte så mycket. De var torpare, flyttade flera gånger och dog fattiga. Kanske var det dottern Anna Beata, som gift sig med en köpman i Göteborg, som ordnade med fotograferingen. Jag är glad att fotografiet finns och att det har bevarats. De är fyra generationer från mig, det är inte så långt. Vad har jag fått från dem? Det har jag ingen aning om. Kanske något karaktärsdrag? Annas näsa?

Före pandemin, hösten 2019, hittade vi (mina bröder och jag) resterna efter ett av torpen där de bott. Strax därefter kunde min ene bror lokalisera platsen för ett annat torp de haft.

Olaus Larssons farmors föräldrar hette Brita Olofsdotter och Jon Algotsson och bodde också i Gärdhems socken. Större delen av min farfars släkt kommer därifrån. Brita och Jon hade också en bemärkelsedag på julen, de gifte sig på annandag jul 1757. Förmodligen var det inget man firade på den tiden, och att gifta sig mellan jul och nyår var ganska vanligt förr. Idag har vi nog oftast annat för oss.

 

Fortsätt läs mer
1053 Träffar
2 Kommentarer

Dombokens bilagor berättar vad som hände

Genom domstolarnas protokoll kan man få veta mycket om sin släkt. Det vet alla ni som redan gett er på att läsa domböcker.

Nu ska jag berätta om ett fall jag råkat på. Det handlar om den unga kvinnan Maria, född 1891. Hon förlorade tidigt sin far och växte upp i fosterhem. 1913 dömdes hon till fängelsestraff för barnamord och satt av straffet på fängelset i Växjö. Det var lätt att hitta henne i fängelsejournalen och fängelsets kyrkbok, de är digitaliserade av Arkiv Digital. Där såg jag att hon dömts till ett och ett halvt år. Men vad hade egentligen hänt?

För att ta reda på det beställde jag kopior från domboken i Årstad och Faurås häradsrätts arkiv, för den är inte digitaliserad. Eftersom jag hade datum för domen tillkom ingen forskningsavgift till arkivarien på Riksarkivet, bara kostnaden 4 kr/sida som utgår på alla kopior. Det tog några veckor, jag beställde den 10 oktober och kopiorna kom som en pdf-fil den 24 november. Mycket behändigt.

Med det här inlägget vill jag bara visa vad man kan hitta i domböckerna och uppmana er att beställa kopior, om domboken inte är digitaliserad. Så mycket information det fanns att tillgå. Jag fick 32 sidor, och när jag såg hur mycket det var förstod jag att det inte bara var protokollsidorna från domboken utan här ingår också bilagor som finns inlagda i domboken. Om detta är ovanligt eller vanligt, att bilagor ingår, vet jag inte.

Bland bilagorna finns både polisförhör med Maria och hennes husbondfolk (hon var piga på en gård), polisens protokoll från sina undersökningar och obduktionsprotokollet. Spädbarnsliket hade hittats i en brunn och sedan obducerats för att fastställa dödsorsaken. Även protokoll från förhöret med den som hittade barnliket ingår.

obduktion

Utsnitt från obducentens protokoll, som finns som bilaga i domboken. Här konstateras att dödsorsaken är oklar men att barnet kan ha dött av kvävning. Bildkälla: Riksarkivet.

Maria erkände dådet. Hon hade vid polisförhören berättat att hon träffat en man och blivit gravid sedan hon lovats äktenskap. Men så hade hon lämnat sin dåvarande pigtjänst och fått ny plats långt därifrån och de hade inte mera setts. Trots att hon skrivit flera brev hade hon inte fått svar. Vem mannen var uppgav hon inte. Hon insåg snabbt att hon som ogift inte hade möjlighet att ta hand om ett barn.

Vi får veta hur hon tänkt och känt och resonerat, hur hon kastats mellan hopp och förtvivlan, och hur hon handlat för att undkomma upptäckt. "Först hade hon tänkt att söka enslighet vid födseln samt därefter döda och nedgräva barnet" står det i protokollet. Sedan hade hon kommit på att om hon bara lät barnet ligga utan att ta hand om det skulle det dö av sig själv.

När hennes tillstånd började synas hade hon bytt arbete och nya husbondfolket hade inget märkt, enligt både hennes och deras vittnesmål. När hon kände att det var dags att föda hade hon lagt sig sjuk i pigkammaren efter morgonmjölkningen. Husmor hade kommit och erbjudit henne middag men det hade hon avböjt. Fram på eftermiddagen föddes barnet, under tiden som husmodern befann sig i dagligstugan på andra sidan väggen. Maria hade legat i sin säng med en filt över sig, fött barnet och låtit det ligga och sedan somnat. När hon vaknade några timmar senare hade hennes matmor kommit in med kaffe och dopp, men inte märkt det nyfödda barnet som låg under filten. Efter kaffet hade Maria "lyft på filten och funnit barnet dött". Sedan hade hon lagt barnet i sin koffert, gått upp och mjölkat nästa morgon och några dagar senare fått ledigt för att besöka sin mor i en annan socken och under resan hem stannat vid en brunn och slängt ner barnliket.

Det är en ruskig historia och jag tänker "hur kunde hon, hur klarade hon detta?" och "stackars kvinna!". Man kan inte undgå att bli berörd.

Polisen och domstolen var noga i sin undersökning. De verkar ha ställt sig frågande till att Maria kunde föda sitt barn utan att matmodern märkte något. En ritning av huset med rummen ingår i domstolsprotokollet. Och jag tänker förstås också "hur kunde hon föda barn på ena sidan väggen och matmodern gå i sitt värv på andra sidan väggen utan att märka vad som hände?".

protokoll

I protokollet beskrivs i detalj hur allt gått till när barnet föddes. I texten står det på flera ställen "den tillt." som betyder den tilltalade, alltså Maria. Bildkälla: Riksarkivet.

ritning

En ritning på huset ingår som bilaga. Rätten verkar ha ställt sig fråggande till hur Marias matmor kunde undgå att upptäcka den pågående förlossningen på andra sidan väggen. Bildkälla: Riksarkivet.

Maria frigavs från fängelset efter ett och ett halvt år och flyttade sedan långt bort, gifte sig och fick flera barn. Hon ingår inte i min släkt utan jag kom i kontakt med hennes fall genom en släkting vars bekant kommer från Marias fosterfamiljs släkt.

Fortsätt läs mer
1182 Träffar
0 Kommentarer

Vad bouppteckningarna berättar

De senaste dagarna har det blivit sent innan jag kommit i säng på kvällarna. Jag håller på att färdigställa en av mina två planerade böcker om min släkt. Just nu är det boken om min pappas släkt men jag har också en bok om min mammas släkt på gång. Båda ska tryckas i vår.

Det mesta av texten är skriven, bilder på arkivhandlingar och kartor är framtagna och min ene bror har varit ute och fotograferat platser där släktens gårdar och torp funnits. Så nu är det genomgång av allt material plus att infoga allt i bokens layout.

Här kommer ett av bokens många avsnitt om min pappas släkt. Det handlar om bouppteckningar och min farfars farfars farmor Maria Jonsdotter och hennes släktgren i några generationer bakåt. De bodde i Gärdhems socken i Västergötland, precis där Trollhättans stadsbebyggelse i Lextorp nu tar slut.

Maria föddes 1761, hennes föräldrar hette Jon Algotsson och Brita Olofsdotter, födda 1731 respektive c:a 1726. Jon Algotssons far var soldaten Algot Forsberg. Har du dem i din släkt, då är vi också släkt.

Sä här skriver jag i min släktbok om vad bouppteckningarna kan berätta:

Bouppteckningarna efter Börta Torkelsdotter, hennes make Olof Månsson och deras svärson Jon Algutsson berättar om släkten.

I båda makarnas bouppteckningar finns gården på 1/8 mantal i Lextorp upptagen. Det var en kronoskattegård, alltså en gård som friköpts från kronan. 1737, när Börta Torkelsdotter dog, värderades den till 100 riksdaler och 1765, när maken Olof Månsson, dog hade värdet ökat till 800 riksdaler. Ökningen berodde inte bara på allmän värdestegring utan också på förbättringar, konstateras i bouppteckningen. Fastebrevet (lagfarten) var daterad den 11 juni 1734. Han hade ärvt större delen av gården och under äktenskapet med Börta Torkelsdotter hade de köpt till en mindre del.

bouppOlof

Bouppteckningen efter Olof Månsson visar att gården kronoskattehemmanet på 1/8 mantal i Lextorp värderades till 800 riksdaler vid hans död 1765. Här står det också att han och första hustrun Börta Torkelsdotter köpt 1/40 av hemmanet och att fastebrevet är daterat den 11 juni 1734. Bild från Arkiv Digital.

När Börta dog blev hela tillgångarna värderade till strax under 200 riksdaler. 28 år senare, när Olof Månsson dog, blev behållningen i dödsboet drygt 2000 riksdaler. Hur hade han blivit så mycket rikare under denna tid? Tänk om han vore här och kunde berätta.

I boet efter Börta fanns mest bara vanliga hushållssaker bland lösöret, det högst värderade förutom gården var ett sto för 8 riksdaler och andra kreatur. Olof lämnade efter sig silverbägare, mängder av lösöre, ett par oxar och ett par stutar, fyra kor och två kvigor. Dessa var betydligt högre värderade än hösten 1737, kanske var det en annan penningberäkning då. Men Olof hade haft pengar att låna ut för grannen Hindrik Svensson hade lånat 100 riksdaler. Det ser alltså ut att ha varit en ganska välbärgad familj. Olofs äldste son Anders blev som vuxen nämndeman och de kom som regel från storbönderna i häradet.

bouppBorta

Tack vare bouppteckningarna efter Olof Månsson och Börta Torkelsdotter har det gått att fastställa vilka de är. I kyrkboken nämns inte Börtas efternamn men det finns både i hennes egen bouppteckning från 1737 och i makens 28 år senare. Bild från Arkiv Digital.

Olofs måg Jon Algutsson, som var gift med dottern Brita Olofsdotter, var torpare och dog 1786. Han lämnade efter sig ett mer påvert dödsbo. Framför allt ägde han som torpare inte någon fastighet men han hade en kviga och två grisar. I hans bouppteckning summeras tillgångarna till 26 riksdaler. Hans skulder uppgick till drygt tre riksdaler och det blev kvar en mindre summa för änkan och barnen att dela på.

bouppJon

Jon Algutsson var torpare och hade hade färre kreatur än sina svärföräldrar. Utsädet värderades till 4 riksdaler. Bild från Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
997 Träffar
0 Kommentarer

Läs om släktens hembygd!

IMG 3859

Det här är en bok jag gillar. Den handlar om platsen där jag bor, och det är förstås jätteintressant. Än mer intressant måste det vara för dem som har rötter här, som har gamla släktingar i sitt släktträd som någon gång bott på Bjurhovda när det var en bondgård en bra bit utanför Västerås.

Hembygdsböcker har mycket att ge den som släktforskar. Lokalhistoriskt kunniga delar med sig av det de vet. De allra flesta av oss som släktforskar tror jag har släkt nåogonstans på en plats vi inte själva känner till. Men andra har den kunskapen. Med det här inlägget vill jag både hylla och tacka de många engagerade inom hembygdsföreningarna som gör just detta, delar med sig av sin kunskap.

När vi hade flyttat till Västerås strax före midsommar 2019 upptäckte jag att vi numera bor på mark som utgjorde Bjurhovda gård ända fram till 1960-talet. Bjurhovda är en riktigt gammal gård, nämnd i ett medeltida pergamentbrev redan 1450. Men långt innan dess har människor bott här, det vittnar de många fornlämningarna om.

När jag googlade på Bjurhovda som nyinflyttad fick jag ganska omgående träffar på Rolf Grahn och hans lokalhistoriska arbete om Bjurhovda. Han var länge en eldsjäl i Badelunda hembygdsförening (den socken som Bjurhovda ligger i) och har skrivit en bok om Bjurhovda. För en vecka sedan kom den ut. Rolf Grahn gick bort i maj 2019 men hade sitt manus klart och nu har hustrun och andra i hembygdsföreningen sett till att boken kommit ut. Tack!

Här får jag veta det mesta om Bjurhovda, "de första fyratusen åren" som undertiteln lyder. Rolf Grahn har dammsugit arkiven och ger oss en mycket intressant tolkning och analys av den information han funnit. Vi får veta om hur det var på 1500-talet när Bjurhovda var en prebendegård (ägd av kyrkan) och därefter om olika ägare tills gården blev ett militärt officersboställe från omkring år 1700 till 1862. Jag ska inte återge en massa fakta, boken bör läsas i sin helhet.

IMG 3863

Rolf Grahn lyfter fram människorna som bott här, just här där jag bor nu. Sådant tänker jag ofta på, vilka människor som levt och vistats där just jag befinner mig idag. Därför är jag lite extra glad åt vad han berättar om de två torpen som hörde till gården, Soltorpet och Stentorpet. Platserna för dem har jag tidigare identifierat med hjälp av äldre kartor.

IMG 3861I boken finns både information om Soltorpet och bilder på torpet och den siste torparen.

soltorpetSoltorpets förskola. Ungefär där jag står och fotograferar låg torpstugan. Eget foto.

Alldeles intill huset där vi bor ligger Soltorpets förskola. Förskolans gård ska vara i stort sett precis där torpet en gång stod och det är roligt att namnet återanvänds i förskolans namn. Soltorpet verkar ha funnits redan på 1660-talet och kallades då Björnhofdatorpet, sedan blev det Hagtorpet, sedan Larssons torp och till sist Soltorpet på 1920-talet. Det var den siste torparen som kom på det namnet, vagnmakaren Frans Magnus Kindahl. Har du gamla släktingar som varit torpare på Bjurhovda är det alltså lätt att hitta platsen.

Det andra torpet hette Stentorpet och fanns här från 1880-tal till 1924. Det låg ungefär där Knotavägen 23 finns idag.

Än har jag inte läst hela boken, bara valda delar. Att läsa den ska bli mitt helgnöje nu i andra advent.

karta
Ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet. Bjurhovda brukades som en gård fram till mitten av 1960-talet. Västerås stad köpte gården och byggde ut de två östra stadsdelarna Bjurhovda och Brandthovda. Bildkälla: Lantmäteriet.

Fortsätt läs mer
1486 Träffar
0 Kommentarer