Arkivdetektiverna

foton

Släktforskning är verkligen stort. Inte bara som ett ökande intresse bland många utan också stort i sitt omfång. Det här blev jag påmind om när jag här om dagen lyssnade på en poddsändning av Karlavagnen i Sveriges Radio. Ett program som jag tror sänds kvällstid och dit man får ringa och prata om ett förutbestämt ämne. Det jag lyssnade på sändes den 23 september och handlade om släktforskning. Karlavagnen har haft släktforskning som tema i tidigare program också.

Poddradio är bra, då kan man lyssna när man vill. Själv var jag i skogen och plockade lingon medan detta pågick i mina hörlurar.

I programmet förekom alla möjliga infallsvinklar på släktforskning. Mycket intressant var det att lyssna på de olika berättelserna om vad som fått dem att börja släktforska, hur de gick till väga och vad de hittat. En började släktforska efter att ha ärvt en forskning efter sin morfar. Vilket fint arv! En annan hade med hjälp av DNA-test fått veta vem hennes pappa är (fantastiskt!). En tredje hade hittat 68 generationer bakåt i sin sambos släkt.

Under mina drygt tio släktforskarår har jag tänkt mig att de flesta drivs av ungefär samma motivation som jag, att hitta min släkts historia i arkiven. Det kan man ju göra på olika sätt och med olika ambitioner. En del samlar personer i sina släktträd, andra skriver omfattande berättelser om varje generation och sätter in dem i sina historiska sammanhang. Smalt eller brett, djupt eller grunt.

Något jag tror att de flesta av er känner igen er i är känslan av att vara en tidsdetektiv, eller kanske snarare en arkivdetektiv. En som letar efter spår i arkiven, som ser massor av detaljer som tillsammans blir en helhet. "Det ska gå att hitta." Visst har du ofta tänkt så? Det är väl det som limmar fast oss timme efter timme vid datorn...

Tänk vilken rik hobby detta är! Och så givande för så många! Jag gläds med den släktforskare som hittat så mycket dramatik att det blivit en spännande bok. Eller den som kunnat lösa gåtorna med okända fäder. Och även om jag är skeptisk till att ta 68 generationer på allvar så kan jag verkligen förstå den glädje som släktforskaren ifråga känner över sitt resultat.

När släktforskning diskuteras brukar släktforskare ofta få frågan om vad som är det mest spännande som hittats. Vad skulle du svara på det? För min egen del vet jag inte, det är så mycket som är intressant och samtidigt inget som sticker ut i min släkt. Inga mord och inga kändisar. Men väldigt intressant ändå, för det är människor som levt före mig och gjort mig till den jag är.

För mig är det både hobby och jobb, och lika roligt och givande oavsett vilken släkt jag letar information om. Varje gång jag börjar på ett nytt uppdrag eller på en ännu outforskad gren i min egen släkt så känner jag stor förväntan. Den förväntan uppfylls så gott som alltid. Bara om jag möts av kyrkoarkiv som förstörts i brand på senare tid kan jag bli besviken. Men då kan det finnas andra vägar.

I helgen pågår en digital släktforskarmässa, en kompensation för uteblivna Släktforskardagarna som jag saknat i år.

Tillägg lördag kväll:

Efter en dag med digital släktforskarmässa tycker jag att det är intressant och uppfriskande, och trots en del tekniskt strul har det fungerat bra i det stora hela. Bra att kunna sitta hemma och ta del av föredrag. Eftersom det går tre  föredrag samtidigt båda dagarna kommer jag att se en del efteråt. Jag är imponerad av hur bra de föredragande släktforskarna ute i landet klarat ut sina digitala föredrag i Zoom, även om det kanke varit nervöst för en del.

Precis som på de vanliga Släktforskardagarna möts man av en del överraskningar. T ex historikern Mia Skott som höll en verkligt upplivande och engagerad föreläsning om att hitta kvinnors historia. Nu ser jag fram emot morgondagens program.

Fortsätt läs mer
1252 Träffar
2 Kommentarer

Anna Cederflycht på Helgerum

I tio år bodde jag i Helgerum i Småland, fram till sommaren 2019. Helgerum ligger i Västrums socken i Tjust härad. Några hundra meter från huset där vi bodde ligger Helgerums slott, som byggdes på 1760-talet. Men Helgerum är ett mycket gammalt gods, en stor gård redan på medeltiden. Den stora gården har under långa perioder ägts av kvinnor, omstridda och omskrivna. Min favorit är Anna Cederflycht. Hon är välkänd lokalt i Västervikstrakten och du som läser detta och kommer därifrån misstänker jag kommer att känna igen det jag skriver här.

Anna föddes som Anna Hansdotter 1684. Hennes far Hans Andersson var en rik köpman i Västervik, hennes mor var Christina Månsdotter. Hans Andersson köpte Helgerums gods 1698. Han ägde då redan Ankarsrums bruk. 1724 dog han på Helgerum och efterlämnade hustrun och döttrarna Catharina och Anna.

Catharina var ett år äldre än Anna och ogift och hon hade troligen någon form av handikapp. Anna var gift med köpmannen och redaren Anders Nilsson från Göteborg, adlad Cederflycht. 1718 hade de övertagit Ankarsrums bruk. Makarna fick tre barn, Hans, Eric och Christina. Alla barnen dog före sin mor utan att efterlämna några arvingar. Systern Catharina dog 1742 och då ärvde Anna hennes del av förmögenheten också. Sedan deras mor dött var det Anna som ägde Helgerum med sitt skeppsvarv och sina gårdar och bruk.

Av gårdens hus från Annas tid finns idag inget kvar men flera lämningar av husgrunder. I området har jag gått omkring många gånger med gamla kartor i handen och jämfört och letat spår av husen från 1600- och 1700-talet. Annas bostad var ett hus på den nuvarande lagårdsbacken intill huset där maken och jag bodde. I en slänt finns en rad grundstenar kvar och som kommit i dagen på senare år sedan markägaren röjt här.

husgrund
På ladugårdsbacken vid Helgerum finns delar av en stengrund kvar som ska vara från huset där Anna Cederflycht bodde. Placeringen stämmer med en karta från 1788, då husen ännu fanns kvar. Eget foto i januari 2018.

Anna och hennes make kom inte särskilt väl överens. Deras sista bittra gräl någon gång på 1730-talet är välkänt. På väg till Göteborg hade de kommit till Skafte backe på den gamla vägen väster om den nuvarande bron i byn Skaftet. Där gick vägen upp på berget i en brant backe.

Makarna åkte förstås häst och vagn på sin resa och hade förmodligen en del packning med sig. När de kom till Skafte backe ville Anna att de skulle gå ur vagnen och i stället promenera bredvid för att det inte skulle vara så tungt för hästarna. Men det ville inte Anders. Då klev Anna ur, förmodligen arg som ett bi, och lämnade maken för tid och evighet. Hon lovade att hon aldrig mer skulle träffa honom, och så blev det också. Inte heller ville hon ärva honom.

Osämjan makarna emellan var känd under deras levnad. I en berättelse av den samtida Daniel Tilas skrev han ett par decennier senare att ”gamle Cederflycht haft galanterier för sig, vilket så småningom åsamkade groll”.

Anders dog bitter, rik och ensam i Göteborg 1747. Sonen Hans skulle ärva sin far men dog bara en dryg vecka efter att de fått besked om hans fars död i Göteborg. Eftersom Anna svurit på att inte befatta sig mer med maken eller hans förmögenhet donerade hon den till en rad större hjälpprojekt.

100 000 daler kopparmynt gick till att bygga ett nytt fattighus i Västervik 1748. Det Cederflychtska fattighuset står där än, ritat av Carl Hårleman, och blev så fint att stadsborna sa att “i Västervik bor de fattiga bättre än de rika”. Donationen gick också till försörjning av de fattiga. 72 000 daler donerade hon till ett nytt kyrkbygge i Hallingeberg, den socken där Ankarsrums bruk ligger, ett av de bruk hon ägde. Även denna byggnad ritades av Carl Hårleman. Resten av pengarna gick till kyrkans inredning, bland annat predikstol och altare.

Kyrkan byggdes först 1753 och då var Anna redan död. Hon dog den 11 januari 1752 och prästen skrev att dödsorsaken var “värk i hela kroppen”. Då var hon 67 år gammal. Innan hon dog hade hon donerat pengar till Västrums kyrka, för att hennes grav skulle underhållas och för att kyrkan skulle få ny klockstapel med klocka.

fattighuset
Till vänster: Cederflychtska fattighuset i Västervik (det rosa huset) som idag är Kyrkans hus och används av Västerviks församling. Till höger: Målning i Västrums kyrka av Annas mor Christina Månsdotter, eller möjligfen av Anna själv. Sedan många år tillbaka anses detta porträtt föreställa modern men jag har fått påpekat för mig att det skulle kunna vara Anna. Egna foton.

gravkapellet
Anna Cederflycht är begravd i det Cederflychtska gravkapellet på Västrums kyrkogård tillsammans med sin syster Catharina och sina tre barn. Gravkapellet är det som finns kvar av Västrums gamla kyrka. Eget foto.

I Västrums kyrka finns ett epitafium över Anna Cederflycht, systern Catharina och dottern Christina.

Det Anna lämnade efter sig står kvar än idag och hon är inte glömd, tack vare sin självständighet och att hon levde i omständigheter som medgav det liv hon levde. De flesta kvinnor gjorde inte det.

Fortsätt läs mer
1748 Träffar
0 Kommentarer

Hur hittade statarna nytt jobb?

Har du statare i din släkt då har du förmodligen följt dem mellan olika arbetsplatser vart och vartannat år. De flyttade ofta, många familjer bytte gård varje höst. Har du tur höll de sig någorlunda inom samma socken men de flesta flyttade nog också mellan socknarna. Förr, när man som släktforskare var tvungen att beställa film eller mikrokort, då var det här förstås ett elände. Idag kan vi hoppa mellan de digitaliserade kyrkböckerna betydligt lättare.

sebyholm
Statare som plockar betor på Säbyholm i Skåne. Foto: Borg Mesch. Bildkälla: Nordiska Museet.

Den som har statare i släkten undrar nog hur de hittade nytt jobb. Hur gick det till? Först skulle man sluta avtal med en ny arbetsgivare, sedan ge besked till sin nuvarande arbetsgivare, begära flyttbetyg och orlovssedel och så ta flyttlass och barn med sig i oktober. Att åka på vinst och förlust, det gjorde de väl inte? Jodå.

Man hörde sig för bland andra statare och arbetsgivare. Dessutom fanns annonser i dagstidningarna. Annonser blev mer vanliga i slutet av 1800-talet och förekom en hel del in på 1900-talet.

Det var inte ovanligt att man chansade och åkte till en gård där man ville arbeta, utan att ha gjort upp i förväg. Fanns det inte arbete där fick man dra vidare. Många ansåg att sämre kunde det ändå inte bli. Mun-till-mun-metoden var också mycket vanlig.

Det fanns vissa gårdar med gott rykte där statarna stannade länge och andra med sämre rykte. Fanns det inte jobb på den gård man ville till gick det alltid att fråga på en sådan gård med dåligt rykte och stanna tills det gick att byta arbete igen.

Om statarnas flyttningar fick jag veta för ett par år sedan av Barbro Frankié som är museichef för Statarmuseet i Bara i Skåne och av Kjell-Åke Larsson i Veberöd som växt upp som statarbarn i Skåne och är uppgiftslämnare till museet. Tidningen Släkthistoriskt Forum (som jag frilansar åt) hade fått en fråga om detta av en läsare och jag fick i uppgift att ta reda på svaret.

Jag kollade också i äldre tidningar. Av tidningsannonser framgår att inte bara arbetsgivarna annonserade, det fanns också byråer som förmedlade arbete.

FalkopingsTidning1891 03 14
Falköpings Tidning 1891-03-14.

NerikesAllehanda1891 08 08
Nerikes Allehanda 1891-08-08.

Uppsägning skulle helst ha skett senast i augusti, då man också kunde ha skrivit kontrakt med ny arbetsgivare. Helårskontrakt var vanligast men även halvårskontrakt förekom. Hade man före flytten skrivit kontrakt med en ny arbetsgivare ordnades också med flyttbetyg i förväg. Den familj som åkte “på chans” fick se till att flyttningen bokfördes efteråt, när det var klart var de skulle bo.

Den anställde skulle ha ett arbetsbetyg med sig och på detta kunde arbetsgivaren anteckna “lantarbetare” med blyerts i ett hörn. Det var koden för att tala om att stataren var fackligt aktiv och då var det betydligt svårare att få nytt arbete.

Flyttningarna skedde vanligtvis under sista veckan i oktober, som kallades slankveckan eftersom man inte hade lön då. I de flesta fall flyttade man maximalt så långt hästen orkade dra lasset på en dag.

Boktips:
Statarliv - i myt och verklighet, Christer Lundh och Mats Olsson (red), 2009
Skånska statare och lantarbetare berättar, Lars Olsson, 1985, 1995
Statarminnen, Mats Rehnberg (red), 1949

belteberg
Statarlänga på Bälteberga gård i Skåne. Foto: Gunnar Lundh. Bildkälla Nordiska Museet.

 

Fortsätt läs mer
3173 Träffar
2 Kommentarer

Gårdar och hus

På 1900-talet var det populärt att ge ut böcker som var kataloger över folk och boningar. Det finns otaliga porträttgallerier och matriklar och flera serier med böcker som i bild och text informerar om gårdar och hus i ett landskap eller län.

Den mest kända av gårdsböckerna är nog "Svenska gods och gårdar" som gavs ut 1938–1947 och består av ett 50-tal tjocka böcker. Gårdarna presenteras länsvis och en del län hade så många gårdar att böckerna fått delas upp i flera band. Förlaget hette också Svenska gods och gårdar och låg i Uddevalla. Man anlitade lokala medarbetare och i varje bok presenteras dessa. I Halland, där jag har det mesta av min släkt, var det bl a folklivsforskaren och chefen för Varbergs museum Albert Sandklef som medverkade och här i Västmanland anlitade man bl a landsantikvarien Sven Drakenberg.

Det här är populära böcker som fortfarande säljs begagnade för ganska stora summor. Men de finns också hos Arkiv Digital som har fotograferat av alla band utom ett, nr 47 för Härjedalen och delar av Helsingland. Kanske beror det på att det inte gått att uppbringa.

Alla gårdar i ett län är inte med. Det lär vara så att de som inte betalade för fotograferingen och förhandsbeställde ett exemplar fick inte med sina gårdar, men om det stämmer vet jag inte.

I band 37 Västmanland hittar jag t ex Bjurhovda gård i Badelunda socken. Den gården finns inte längre, gården försvann när det bostadsområde jag nu bor i byggdes på 1960-talet. Här hittar jag också de många andra gårdarna som fått ge vika för den ökande stadsbebyggelsen i närheten, t ex Hälla gård vars mark nu använts för köpcentrum, butiker och gator. På så sätt är böckerna ett viktigt tidsdokument.

Hella
Hälla gård öster om Västerås i Svenska gods och gårdar. Bildkälla: Arkiv Digital.

Har jag släkt på en gård är det ännu mer intressant att få se hur den såg ut då, för 70–80 år sedan. Jag får veta när husen hade byggts, hur stor areal jord gården hade och hur många djur, vilka ägarna och brukarna var och en del annat. Om ägarlängden var känd långt tillbaka kan det finnas en del släkthistoria där. Ett sådant exempel är gården Mellangärde i Ullareds socken där min mormors farfar Johannes Torsson föddes 1833. Gården hade ägts av hans farmors mor Helena Nilsdotters föräldrar, födda i början av 1700-talet. Uppenbarligen kände ägarna på 40-talet till sin släkthistoria, och det är glädjande. (Den stämmer.) Johannes Torsson flyttade därifrån till grannsocknen när han gifte sig och hans bror Sven tog över. Gården var kvar i vår släkt tills för några decennier sedan då den ska ha sålts till en dansk familj.

Mellangerde
På Mellangärde gård i Ullared bodde min släkt från tidigt 1800-tal. Från Svenska gods och gårdar. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett annat exempel är från Avaträsk i Dorotea församling. Där finns flera gårdar och om gården med nr 1 står det satt den varit i släktens ägo sedan byns tillkomst. De första bosättarna var båtsmannen Nils Nilsson Fjällman och hans hustru Maria Matsdotter som slog sig ner här 1740. Deras barn och efterlevande blev kvar och 1943, när boken gavs ut, var fortfarande de flesta gårdarna kvar i släkten. En artikel om Avaträsk historia finns i Släktforskarnas årsbok 2015, skriven av Cenneth Wedin. På en av bilderna från gårdarna i Avaträsk finns t o m ägarna med utanför sitt hus:

Avatresk
En av gårdarna i Avaträsk, med sina ägare, eller om det är andra personer. Från Svenska gods och gårdar. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett liknande och omfattande bokverk är "Sveriges bebyggelse" utgiven av Hermes förlag som också låg i Uddevalla. Böckerna är utgivna från mitten av 40-talet till mitten av 60-talet och uppdelade i landsbygd samt städer och samhällen. Även villor finns med här. Det är alltså mängder av hus som beskrivs men informationen är mer kortfattad. Arkiv Digital har 49 volymer men jag tror att det finns många fler. Varje län omfattar flera volymer. I slutet av varje bok finns ett släktträd att fylla i.

SverigesBebyggelse
En sida i Sveriges bebyggelse, volym 4 från Värmland. Bildkälla: Arkiv Digital.

Gårdar från hela Sverige kan alltså hittas i dessa böcker. Men ingen bok verkar vara heltäckande, alla gårdar och hus är alltså inte med.

Det finns fler kataloger av det här slaget:
- "Svensk bebyggelse", förlag AB Hellco. Utgivna på 40- och 50-talet och innehåller inte bara gårdar utan också villor. Arkiv Digital har fotograferat tre band (Kalmar län, Kronobergs län och Malmöhus län) men det finns fler och kanske kommer de så småningom.
- "Bygd och folk", förlag AB Skandinavisk litteratur. Fem volymer (Bohuslän, Gävleborg, Jämtland, Västerbotten och Ångermanland) finns hos Arkiv Digital. Varje del inleds med ett släktträd för fem generationer där bokens ägare själv kan fylla i namnen.
- "Svensk hembygd", förlag Svensk hembygd. Fyra volymer utgivna på 1930-talet för Västmanland, Uppsala och Stockholms län, Västerbotten och Ångermanland. Fler verkar inte ha getts ut.
- "Svenska samhällen", förlag Svensk hembygd. Bostäder. En volym är digitaliserad.
- "Svenska städer och samhällen", förlag AB Nordisk kultur. Bostäder och offentliga byggnader. Två volymer är digitaliserade.
- "Svenska villor", förlag Svenska städer och samhällen. Det verkar bara vara fristående bostadshus, inte gårdar. Fyra volymer har digitaliserats.

Det kan finnas fler än dessa.

Informationen är ungefär densamma i de olika serierna, dvs bild på gårdar och hus med mer eller mindre detaljerad information om fastigheterna. Böckerna inleds med en eller flera artiklar om länet eller landskapet. Böckerna finns på bibliotek och antikvariat.

För att hitta de avfotograferade böckerna hos Arkiv Digital väljer du "Tryckt litteratur" under Arkivtyp så ser du de olika bokserierna i listan. Hittar du inte ditt län i den volymserie du söker i så leta bland de andra, det kan kanske finnas där.

Nordiska Museet ska 1955 ha fått alla bilderna från ett av dessa bokverk "Sveriges bebyggelse" men skriver på sin hemsida att bilderna kommer från Niloé förlag. Bokserien "Sveriges bebyggelse" gavs ut in på 60-talet av Hermes förlag.

Fortsätt läs mer
9145 Träffar
6 Kommentarer

Där barn jag lekt...

1

2
De här bilderna tog jag i början av april 2017.

Det här är resterna av Tjuvabjärens backstuga. Han som kallades Tjuvabjären hette Karl Aron Andreasson och var ingen tjuv, utan född i torpet Sandberg vid berget Tjuvabjäret i Hule i Ljungby socken i Halland 1829. Så småningom blev han bonde med egen gård på 1/32 mantal i byn Gisslestad i hemsocknen, tillsammans med hustrun Anna Sofia Jönsdotter som kom från Vinberg.

Gården fick de lämna 1866 och kom att bo i backstugan på byns utmark. Där var de kvar livet ut. Anna Sofia dog 1908 och Karl Aron 1915. 50 år senare sprang jag omkring i ruinerna efter deras hus och lämningarna efter deras fina trädgård men hade ingen aning om vilka de var som bott där en gång i tiden. För mig är den här stugruinen en viktig plats.

Backstugan låg i utkanten av byns mark och utmed den gamla landsvägen. Alldeles intill byggdes en villa, kanske på 30- eller senast på 40-talet. Där bodde en familj fram till 1952, då Leander och Jenny Bengtsson flyttade in. På nästa tomt, efter Leanders och Jennys hus, byggde mina föräldrar en villa 1958. Vi flyttade in strax före jul det året och omgivningarna blev mina och mina bröders jaktmarker. Tillsammans med grannbarnen höll vi ofta till i skogen intill grannhuset. Jag tror att det var en gärdsgård mellan tomterna och vi tog oss dit på en stig lite längre bort. Vårt hus och Bengtssons hus ligger på mark som hörde till Lyngens by.

laga skifte
Kartan från laga skiftet 1853. Nr 1 är Tjuvabjärens backstuga. Nr 2 är platsen där mitt barndomshem ligger, villan mina föräldrar byggde 1958. Däremellan ligger grannhuset som Leander och Jenny Bengtsson då hade. Här ser vi också den gamla kyrkvägen som där vek av svagt upp mot backstugan och gick utmed tomten. Karta från Lantmäteriet.

Det var spännande att leka i en gammal husruin. Vi byggde kojor i skogen intill, vi lekte säkert indianer och vita och annat man gjorde på den tiden under det tidiga 60-talet. På våren var lämningarna av huset översållat med blå vintergröna. Det fanns nog andra blommor där också, rester efter backstugans trädgård, men det minns jag inte nu.

Min ene bror och jag kom att tala om detta här om dagen, om barndomen och tillhållet vid torpruinen. Och ett annat övergivet torp som låg en bit bort och där vi också rotade omkring ibland.

4

3
Mina bilder från augusti 2016, med löv på träden och mer dunkel. Det är så här jag minns det från barndomen. Det som nu är en stig upp mellan träden var förr troligen en väg till ett torp som låg lite längre upp på berget och som kallades Vedbergs.

Torpinventering
Att torpet där jag lekte kallades Tjuvabjärens skulle jag inte känt till om inte min tidigare skolkamrat Christer Torstensson skrivit om det i Hallands hembygdsförbunds årsbok Hallandsbygd 1996-1997, sedan hembygdsföreningen gjort en torpinventering på Gisslestad bys utmarker. I artikeln berättar han historien om den här backstugan och 14 andra torp och backstugor. Jag vet att han är en kunnig hembygdshistoriker. I husförhörslängderna verkar backstugan ha namnet Helljepjuken, eller om det är Vedbergs torp som låg en bit ovanför Tjuvabjärens som hette så. På Vedbergs torp bodde änkan Anna Bengtsdotter. Torp och stugor kunde i många fall ha ett lokalt namn som folk sa och ett mer officiellt namn som stod i kyrkböckerna.

IMG 1566
Kartan från torpinventeringen finns publicerad i årsboken "Hallandsbygd" och har gjorts av Christer Torstensson. Publiceras med tillstånd. Den lite bredare vägen är väg 154 som byggdes 1965 (eller var det 1966?). Vägen som är ett smalt streck längst till höger är dagens väg genom byn. Här har Christer ritat in vårt hus och även de närmaste grannarnas hus ockå.

Karl Aron Andersson och Anna Sofia Jonsdotter kom på obestånd och var sedan mycket fattiga. Men deras trädgård var ovanligt fin och välkänd, läser jag i artikeln. Karl Aron kallas arbetskarl och jordbruksarbetare i kyrkböckerna. Fattighjon är överstruket. Han gick troligen som dagsverkare hos bönderna i trakten, men han var inte torpare med arbetsplikt som arrende, huset var ju en backstuga. Ungefär som min farfar som i sin ungdom i Göteborg kallades månadskarl och det innebar att han tog de påhugg som fanns för dagen.

Karl Aron och Anna Sofia hade tio barn, födda 1857-1878. Fyra av dem dog i barndomen. En son och en dotter arbetade i Danmark en tid. Yngsta dottern Alma Viktoria blev kvar i hemmet och bodde i backstugan till 1918, tre år efter hennes fars död. Sedan flyttaade hon till Borås och därefter revs troligen huset.

På den tiden, fram till 1907, gick den gamla kyrkvägen mellan Gisslestad by och kyrkan en bit väster om den nuvarande vägen genom byn, kanske 50 meter eller så vid sidan om. En rest av den gamla kyrkvägen är körvägen upp till Bengtssons hus. Vi kallade det Leanders hus, Jenny hade gått bort 1960 och han var ensam kvar den sista tiden.

Leanders
Det gula huset är Leander och Jenny Bengtssons hus och vägen upp till deras garage (som jag tror är byggt senare) är resten av den gamla kyrkvägen. Lusthuset till vänster står på vår tomt, det byggde min pappa på 70-talet. Mina föräldrar flyttade från detta hus 1996. Eget foto från april 2017.

kartorNY
Kartor från Lantmäteriet.

Vid Hule i Ljungby ligger det fyra berg på rad från norr till söder. De heter Sandberget, Björkekullen, Tjuvabjäret och Kvigbjäret har Christer berättat för mig. Så Karl Aron var född i ett torp vid det näst nedersta (nr 1 på kartan ovan) av dessa berg. När han föddes var hans föräldrar torpare men köpte sedan en gård i Hule och bodde då (nr 2 på kartan ovan) mittemot det hus som senare blev skola och som står kvar fortfarande. Från familjens bostad finns det troligen bara en syrenbuske kvar idag. Marken vid nr 2 på kartan ovan kallas i protokollet från laga skiftet 1840 för Tjuvabjärens lycka. Då var Karl Aron ett barn så det måste betyda att även hans far kallades för Tjuvabjären. (Bjär är halländsk dialekt och betyder berg).

Skansen
Backstugan som kallas Tjuvabjärens hade funnits sedan 1846, kanske tidigare, och först som torp. Ett av de andra torpen i torpinventeringen ligger längre upp på berget och kallades Skansen och där bodde ett par som hette Lovisa och Axel Jörgensen. Axel var född i Danmark och jag minns dem vagt. Axel hade först varit gift med Svea Ulrika Karlsson som dog 1937. Sedan gifte han om sig 1944 med Lovisa. Han dog 1972 och verkar ha bott kvar där då. Axel Jörgensen var snickare och på 60-talet bodde det också en annan dansk familj som jag tror hette Farre i ett torp intill Jörgensens och där pappan i familjen också var snickare. I den familjen fanns det en son i min och min brors ålder.

Lovisa Jörgensen var änka när hon gifte sig med Axel 1944. Hon var född i Träslov 1895 och gift i Morup med fiskaren Nils Oskar Pettersson som var några år äldre. De hann få sex barn tillsammans innan hon blev änka 1930.

Den 5 mars 1930 drunknade hennes make och fyra andra fiskare från Morup i en dramatisk olycka. I dödboken har prästen skrivit "Omkommen genom drunkning strax intill Hallarna under rodd i lillbåten ut till fiskebåten omkr 4.10 f.m". Den yngste av de döda var bara 23 år gammal. Läs om detta i ett inlägg i bloggen Abandowest. Yngsta dottern till Nils Oskar och Lovisa var bara fyra månader gammal när hennes far drunknade. Lovisa bodde sedan inne i Falkenberg med barnen och kom 1944 till Ljungby. Lovisas makes gravsten finns i Gravstensinventeringen. I artikeln i Hallandsbygd finns en bild på Lovisa och Axel Jörgensen.

Uppgifterna här kommer framför allt från artikeln i Hallandsbygd 1996-1997 men också från Ljungbys och andra kyrkoarkiv.

Fortsätt läs mer
1688 Träffar
0 Kommentarer

Barnen som arbetade i gruvan

barnarbete

Den här bilden (från Västmanlands läns museum) hittade jag när jag sökte efter bilder från Kallmora gruva till en artikel för ett tag sedan. Ser ni pojkarna som sitter längst fram? De är bara barn men jag tror att de faktiskt kan ha arbetat i gruvan.

Kan det verkligen vara möjligt? En del av dem ser så små ut, 6-7 år kanske. Det verkar overkligt men barnarbete förbjöds inte i Sverige förrän på 1900-talet.

Barn skulle arbeta så snart de kunde. Så var det för bondbarnen och för torparbarnen och så småningom också för de stora skarorna arbetarbarn när industrialiseringen tog fart. Tid för lek, det var bara för överklassens barn.

Kvinnor och barn var ju billig arbetskraft och barn med flinka fingrar och pigga ögon ansågs särskilt lämpade för arbete i fabrikerna. En fabriksägare kunde tillskansa sig rätten att ha barn från ett barnhem som sin arbetskraft. För industrierna gällde att producera så billigt som möjligt för att få en så stor vinst som möjligt. Idén att barn skulle arbeta var allmänt förekommande, även i familjerna. Barnens lön behövdes som ett bidrag till familjens försörjning, för att få det att gå runt och få mat i magen.

Det här var långt innan tanken på alla människors lika värde uppstått, det förstår ni nog.

Historikern Lars Olsson skriver i "Från barnarbete till ungsomsarbetslöshet" (i boken "Den dolda historien", red Ronny Ambjörnsson och David Gaunt) att trots att, enligt 1846 års hantverks- och fabriksordning, barn sklulle vara 12 år för att arbeta så efterlevdes detta inte. Ingen kontrollerade det eller brydde sig ens om att försöka. Han konstaterar att på 1840- och 1850-talet var över hälften av arbetarna i tändsticksindustrierna barn. En vanlig arbetsdag arbetade de 12 timmar, alla dagar utom söndagar.

1852 förbjöds nattarbete för minderåriga. 1881 kom en ny förordning om barnarbete. Enligt den skulle man vara minst 12 år för att få arbeta i fabrik och ha gått ut skolan. Det efterlevdes inte överallt, t ex på glasbruken. Undantag gjordes också för järnbruk, gruvor, sågverk och brädgårdar. Som t ex Kallmora silvergruva. Först år 1900 förbjöds barnarbete under jord i gruvorna.

"Fabriksägarna utnyttjade de fattiga familjerna mot mycket låg betalning. Barnen fick arbeta i fabrikerna under den tid de var billiga och unga. När de blev äldre och ville ha mer betalt fick de sluta för att ersättas av andra barn." skriver Kathrine Berglund och Linda Lundgren i en uppsats från Luleå universitet.

Titta på andra fotografier från arbetsplatser i slutet av 1800-talet så kommer du att se en hel del barn. Räkna med att dina förfäder fick slita hårt redan som små.

Mer att läsa om barnarbete:

Släktband i P1

C-uppsats Örebro universitet

C-uppsats Luelå universitet

Om en bok av Lars Olsson

Uppsats vid Lunds universitet

Wikipedia

Fortsätt läs mer
4887 Träffar
6 Kommentarer

Många ord blir det

Detta är mitt inlägg nummer 300 i Rötterbloggen. Kanske är det anledning att fira lite. Vi gillar ju att fira jämna tal.

När jag insåg detta började jag så klart att fundera över vad det är jag skrivit och varför jag gör det. Vecka efter vecka i över sex år. Mitt första inlägg är från den 14 januari 2014 och handlar om hur det kom sig att jag började släktforska. Kanske ett ganska självklart ämne för ett första blogginlägg.

Sedan dess har det handlat om allt möjligt, högt och lågt, arkivhandlingar och släkthistoria med mera. Att blogga är en kombination av det jag gillar mest: släktforskning och att skriva. Nästan hela mitt yrkesliv har jag som journalist livnärt mig på skrivandet och på senare år även som släktforskare. Att skriva och släktforska kommer jag säkert att hålla på även om tio år, om jag lever och har hälsan. Förra året fyllde jag pensionär men att sluta jobba är inte aktuellt.

dombok
Från Sunnerbo härad i Småland kommer delar av mina barns farmors släkt. Eget foto.

Bloggande är på ett sätt en ny form av skrivande. Inte lika allvarstyngt som att bedriva journalistik utan det finns utrymme för mina egna åsikter och ett mer personligt formulerande. Det gillar jag. Dessutom är ju ämnesvalet fritt.

Det är ett privilegium att få blogga för släktforskare om släktforskning. Få skriva om det jag tycker allra mest om att ägna mig åt (utöver att gulla med mina barnbarn förstås).

Det finns hur mycket som helst att skriva om för den som släktforskar. Ingenting är ju inaktuellt, allt är redan historia. Så många livsöden att berätta om, så många arkiv och register att tipsa om. På fredagarna, när jag funderar på vad jag ska skriva om, är det ibland svårt att välja.

Att släktforskning är både roligt och spännande, det vet du som också ägnar dig åt detta. Många av oss har konstaterat att har man väl börjat kan man inte sluta. Färdiga blir vi aldrig, det finns alltid mer att ta reda på. För mig är det letandet i arkiven som ger mest, att hitta detaljerna som så småningom ger en helhet. Att lyckas hitta det jag söker. Visst känner du dig också som en detektiv ibland i sökandet efter släktens historia? Det spelar ingen större roll om det är min egen släkt jag letar efter eller någon annans, det är letandet och att kunna hitta det jag söker som är det viktiga.

familj
Det finns så många livsöden att berätta om.

Den här veckan har jag släktforskat i Småland, Dalarna och Stockholm åt kunder. Den kommande veckan ska jag fortsätta med det men också skriva några släktforskningsrelaterade artiklar till ett par föreningstidningar och fortsätta med en släktbok jag hjälper en svägerska med. Vad nästa blogginlägg om en vecka kommer att handla om har jag ingen aning om men jag har massor av idéer.

Så tack till Sveriges Släktforskarförbund som låter mig och andra få skriva om det vi tycker är så roligt! Och tack till mina bloggarkollegor för alla intressanga inlägg! Tack till dig som läser vad jag skriver och som ibland också kommenterar!

Fortsätt läs mer
1247 Träffar
2 Kommentarer

I mina gener?

Vilka gener är det vi bär med oss? DNA-test visar ju hur vi är släkt med andra och vilka gener vi har gemensamt. Men det är ju så lite av vårt DNA vi testar i släktforksningssyftet så vad ger oss alla de andra generna? I en konversation igår med en annan släktforskare kom jag in på blåbärsplockning och jag konstaterade att det kanske är fattigdomsgenerna från tidigare generationer som gör att jag inte kan ta en skogspromenad idag utan att plocka blåbär om jag ser dem. Det där att man inte låter mat förfaras.

2

Jag är övertygad om att mina förmödrar i flera hundra år tillbaka allihop plockat bär och tagit tillvara skörden. Kanske har detta räddat livet på hungriga barn under nödår.

Hur det verkligen var vet jag förstås inte, utom att både min mamma och min mormor tog hand om bärskördar när det fanns bär. När jag växte upp på 50- och 60-talet var vi ute i skogen hela familjen och plockade blåbär varje sommar. Jag kommer till och med ihåg var blåbärsmarkerna fanns och skulle förmodligen hitta dit igen. Ena dagen plockade vi, nästa dag kokade mamma saft och sylt. Blåbär är ju inte lika hållbart som lingon och frys hade vi inte så mamma konserverade i stället.

blabar3
I blåbärsskogen med mamma och mina bröder. 1959 eller 1960 tror jag. Pappa fotograferade oss.

Det gjorde även mormor. När hon var ung plockade hon nog blåbär men sedan fick barnen gå ut själva och plocka och mormor tog hand om det de kom hem med. Det har både min mamma och mina mostrar berättat om. Flera av min mammas syskon är födda vid den här tiden på året och när det var dags för förlossning skickades barnen ut i skogen för att plocka bär och när de kom hem hade de en till liten syster eller bror.

I min släkt plockades nog flest bär i den egna skogen av bondebarnen eller i arrendeskog av torparbarnen. Allemansrätten kan man ju tro är väldigt gammal men jag läser på Wikipedia att det var runt sekelskiftet 1900 som det ansågs som en tillåten sedvänja att plocka bär i skog och mark utan markägarens tillstånd. Jag misstänker att det inte var självklart att få göra detta om vi går ytterligare några generationer tillbaka, men hur det verkligen förhöll sig vet jag inte. Däremot är det lätt att tro att många av förfäderna faktiskt plockade bär och på så sätt fick tillskott i kosten.

Igår plockade jag en liter blåbär som nu blivit sylt ihop med en liter från frysen som jag plockat tidigare. Jag plockar då och då och sparar i frysen tills det blir tillräckligt för ett kok. Det här ska barnbarnen få på gröten i höst, det vet jag att de gillar. Plocka blåbär och lingon kommer jag att fortsätta med, trots att det går att köpa färdig sylt och bär som andra plockat. Det sitter i ryggraden att ta vara på skörden i skogens skafferi, precis som mamma, mormor, farmor och mammorna före dem gjort.

blabar1
Gårdagens kok av ett par liter blåbär blev två burkar blåbärssylt. Eget foto.

Fortsätt läs mer
1395 Träffar
0 Kommentarer

Lättläst i kyrkböckerna

Ibland kan det vara riktigt svårt att läsa vad prästerna skrev i kyrkböckerna förr i tiden och många släktforskare har gått bet på både gamla släktingars namn och var de bott. Då kan det vara svårt att komma vidare i sin forskning.

Men motsatsen finns också, som tur är.

Ett av de bästa exemplen på vacker handstil är Västrums kyrkböcker kring förra sekelskiftet. Den som skrev då har en så prydlig och vacker handstil att det är en fröjd för ögat. Jag bodde i Västrums socken i norra Småland i över tio år och har haft stor anledning att glädja mig åt denne präst, framför allt för att min makes far kom härifrån.

Helgerum
Så här vacker handstil är det inte alla präster som har. Bild från Västrums församlingsbok. Bildkälla: Arkiv Digital

Den här vackra handstilen finns i kyrkböckerna under den tid då August Werner var kyrkoherde. Han kom till Västrum 1889 från Gladhammar och dog i Västrum 1922, när han var 76 år. Han verkar ha varit verksam som kyrkoherde hela tiden för först efter hans död kommer en efterträdare. Om det är August Werner själv som hållit i pennan vet jag förstås inte. Kanske har hans hustru varit den som fört böckerna. Hon hette Bertha Selma Hanna Christina Wallin.

WernerKyrkoherde Werner. Från boken ”Prästerskapet i Linköpings stift” av Albin Hildebrand, digitaliserad av Projekt Runeberg. Där finns många fler porträttgallerier över präster.

En annan prydlig och vacker handstil hade denne präst:

Gnarp

Alander Gnarp
Den som skrev ovanstående var kyrkoherde Ernst Gottfrid Ansgarius Ålander i Gnarp. Han kom dit 1922 och från och med då kan vi se hans handstil i böckerna. Bild från Svenskt Porträttarkiv.

Det finns förstås många fler präster, eller i en del fall kyrkoskrivare, med vackra och lättlästa handstilar. Under de drygt åtta år som jag arbetat som uppdragsforskare har jag läst i mängder av kyrkböcker och sett många handstilar, allt ifrån de helt oläsliga till sådana lättlästa som kyrkoherde Werners i Västrum. Här är några få exempel (källhänvisning i varje bild, alla från Arkiv Digital). Läs och njut:

gbg

Katslosa

Borje

Asker

Ekeberga Transjo

Mofalla

 

Fortsätt läs mer
2167 Träffar
0 Kommentarer

Fel i kyrkboken

Ibland blir det fel. Ibland gjorde prästerna fel och vi räknar ju med att det som prästen skrivit ska vara rätt, så då blir det fel i släktträdet.

I min morfars släktträd finns hans morfars mor Malena Andersdotter på Nybonna gård i Gällsås by i Okome socken i Halland. I flera husförhörslängder har prästen skrivit att hon var född den 24 augusti 1769. I Okome socken föddes en flicka detta datum och som fick namnet Malena. Hennes föräldrar var Anders Andersson och Ingegerd Hansdotter. Familjen bodde på gården Ögärdet inte så långt från Nybonna. Denna Malena finns i flera släktträd sedan länge, inte bara i mitt. För det stämmer ju med vad prästen skrivit.

hfl
Husförhörslängden från 1811, då prästen skrivit att Malena Andersdotter (som då var änka) var född den 24 augusti 1769. Bildkälla: Arkiv Digital.

 

f1769
Födelsenotisen i Okome kyrkbok för Malena Andersdotter född den 24 augusti 1769 på Ögärdet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Från tiden för hennes födelse finns inga husförhörslängder bevarade, den äldsta är från 1791. Då fanns det ingen Malena på Ögärdet men eftersom hon skulle varit 22 år då är det rimligt att tro att hon lämnat hemmet och blivit piga på en annan gård. Malena som gifte sig med morfars morfars far Per Börjesson bodde redan på gården Nybonna före vigseln och var piga hos sin blivande make, som var änkling. Så båda kom därifrån när de gifte sig 1796.

I de äldsta husförhörslängderna står bara ålder, inga födelseår. Åldern varierar en del. När prästen väl skulle fylla i födelsedatum i början av 1810-talet letade han nog efter en Malena född i slutet av 1760-talet. Och så hittade han Malena från Ögärdet och skrev in hennes födelsedatum, trots att det i längden innan stod att hon skulle vara född 1768.

Men det var alltså fel. Denna Malena hade dött redan 1771, drygt två år gammal. Däremot föddes en Malena i samma socken den 28 januari 1768. Hennes far hade samma namn, Anders Andersson. Hennes mor hette Ingegerd Olofsdotter. Det var alltså bara moderns efternamn som var annorlunda och det hade prästen kanske aldrig hört Malena prata om. Det var förmodligen inte samma präst 1811 som 1769.

d1770
Bonden Anders Andersson på Ögärdet dog i rödsoten den 27 oktober 1770. Samma vecka dog sonen Andreas i samma sjukdom. Bildkälla: Arkiv Digital.

d1771
Den 19 oktober 1771 dog Malena Andersdotter på Ögärdet, 2 år och 2 månader gammal och dotter till den avlidne Anders Andersson. Bildkälla: Arkiv Digital.

Eftersom prästen skrivit in Malenas födelsedatum i de senare husförhörslängderna är det ju detta vi utgått från, vi som släktforskar. Att denna Malena dött som barn upptäcker man ju inte när det inte finns husförhörslängder eller om man inte kontrollerar det i dödboken. Gör alla släktforskare det? Gör du det?

Det var inte jag som upptäckte detta utan släktforskaren Ingemar Rosengren i Halmstad. Tack, Ingemar!

Ingemar Rosengren har sammanställt flera gårdsgenealogier från socknarna i mellersta Halland. I dessa redovisar han vilka som bott på varje gård i byarna. Underlaget är, förutom kyrkböckerna, mantalslängder, jordebok, bouppteckningar, domböcker, historiska kartor med mera. Detta är till stor hjälp vid min släktforskning och har varit en vägledning när jag letat i kyrkböckerna.

Med all sannolikhet är det Malena född i januari 1768 som är min ana. Jag utgår från det nu. Så nu har jag och övriga släktingar en annan släktgren i vårt släktträd. När jag följt den här släktgrenen bakåt har jag stärkts i tron att detta är rätt, eftersom jag sett andra kopplingar mellan denna och en annan familj i min släkt. De båda familjerna har bland annat varit grannar en generation tidigare.

f1768
Malena Andersdotterdotter som föddes den 28 januari 1768. Hennes föräldrar hette Anders Andersson och Ingegerd Olofsdotter och bodde i Magård. Bildkälla: Arkiv Digital.

Men jag tänker: Tänk om jag har fler sådana fel i släktträdet!? Det vet jag inte, inte än. Förhoppningsvis stämmer resten.

Jag minns att jag stött på en annan förväxling i min släktforskning om mina barns farfars släkt. Men där var det två systrar som förväxlats, efter att den ena dött och nästa syster fått samma namn. Egentligen var det ingen riktigt förväxling, det var bara födelsedatum som var fel. Och föräldrarna var ju desamma. Men visst har en del präster skrivit in fel uppgifter i kyrkböckerna. Mest vanligt är väl att kvinnors efternamn blivit fel, det har jag sett flera gånger. Alla människor gör ju fel ibland, ingen är ofelbar, inte ens prästerna.

Fortsätt läs mer
2262 Träffar
0 Kommentarer

Frågor utan svar – men fantastiska målningar!

1482 var Albertus Pictor i Kumla kyrka och målade. Att se dessa målningar idag, 538 år senare, är ganska överväldigande. Har du inte varit där så åk dit imorgon eftermiddag, då är kyrkan öppen.

1

2

3

4
Albertus Pictor har bland annat målat Jesse rot och stam, som  enligt vår guide Anna-Carin Eriksson symboliserar Jesu släkttavla. Egna bilder ovan.

Kumla finns på flera håll i Sverige men detta Kumla ligger söder om Sala i Västmanland. I våras var maken och jag ute på en kort kyrkogårdssafari i vår nya hemtrakt och efter att jag bloggat om det (här och här) blev jag inbjuden till Kumla kyrka av släktforskaren och hembygdsvännen Sven-Erik Grahn i Kumla. I sommar hålls kyrkan öppen på söndageftermiddagarna (i alla fall i juli) och i söndags åkte vi dit. Inne i kyrkan blev vi guidade av den kunniga kyrkvärden Anna-Carin Eriksson som berättade om Albertus Pictor, Sveriges förmodligen mest kände kyrkomålare. I flera svenska kyrkor finns målningar av honom men det är bara i sex av dem som målningarna aldrig kalkats över. Kumla är en av dessa.

Att man känner till att han var i Kumla och målade just 1482 beror på att det fanns dokumenterat i en text om en biskopsvisitation på 1600-talet. Årtalet fanns på en vägg som revs på 1760-talet då tornet byggdes. 2017 renoverades målningarna senast och de är underbart vackra.

Stort tack till Sven-Erik Grahn och Anna-Carin Eriksson!

5
Kumla kyrka i Västmanland. Större delen av kyrkan är från medeltiden. Eget foto.

Naturligtvis blev det också lite spaning på kyrkogården:

grav1x
Anna Brita Persdotters grav. Det ena fotot tog jag vid vårt besök på Kumla kyrkogård i april i år, det andra i söndags.

En grav vi inte kan undgå att se är ett svart järnkors som är gravvård över hustrun Anna Brita Persdotter i Engarn, född den 2 december 1808 och död den 14 oktober 1864. På baksidan står det "Sörjd och saknad af make och 2ne söner". I graven vilar även Karl Herman Johansson, född 1870 och död 1961. Hon är hans sonson och uppväxt på samma gård men han fick aldrig träffa sin farmor.

Vi diskuterar graven, Sven-Erik Grahn, min man och jag. Varför är bara hustrun begravd här? Vad hände med maken? Varför begravdes inte han i samma grav? Vi funderar på om han gifte om sig och är begravd med nästa hustru, om han flyttade, kanske till och med emigrerade och är begravd någon annanstans. I ett övermodigt ögonblick lovar jag Sven-Erik att försöka ta reda på detta. Men något svar har jag inte.

Anna Britas make hette Jan Andersson. Han var född i Ransta och kom till Engarn efter att han gift sig med Anna Brita den 21 oktober 1825. Jo, vigseldatumet stämmer. Anna Brita vcar alltså bara 16 år gammal när hon gifte sig. De tog ut lysning den 18 september samma år och då var hennes far nämndemannen Per Olsson i Engarn med till prästen. Eller snarare var det så att det var han som besökte prästen och tog ut lysning å dotterns vägnar. Prästen har också noterat att "de contraherande ega allmänt godt loford".

Varför gifter man sig när man är 16 år gammal? Jan var lite äldre, han var född 1801 och hade fyllt 24 år på våren det året. Var Anna Brita gravid? Något barn fick de inte förrän 1829, enligt husförhörslängden. Var det stormande kärlek och pappa nämndemannen hade blivit övertalad av sitt enda barn att gå med på äktenskapet? Eller var det ett resonemangsparti där hennes föräldrar hade sett ut en lämplig måg åt sig? Något svar finns inte i kyrkböckerna.
Först bodde den unga familjen i Ransta och där föddes sonen Johan Theodor 1829. 1832 verkar de ha flyttat till hennes föräldrahem i Engarn och där föddes sonen Karl Viktor 1834.

Anna Britas far var inte bara nämndeman utan också kyrkvärd. Mågen Jan Andersson blev så småningom också kyrkvärd och nämndeman och sedan häradsdomare. Hennes mor Greta Jansdotter dog 1834 och hennes far levde till 1843. Anna Brita och Jan tog över hemmanet och så småningom blev det sonen Karl Viktor som ärvde egendomen. Och det är hans son Karl Herman som vilar i samma grav som sin farmor.

Sådana här livsöden fascinerar mig. En kvinna, egentligen bara en flicka, som gifte sig så ung. Död vid 55 års ålder, älskad och saknad. Men varför vilar inte maken i samma grav? Det är ju det vanliga. Han gick bort 1884. Jag hittar inte hans grav i gravstensinventeringen.

grav2
Matilda Anderssons grav. Eget foto.

En annan grav som gör mig nyfiken är den lilla och ganska oansenliga stenen över "Ackuschörskan Math. Andersson" född 1829 och död 1912.

Den första frågan att besvara är vad innebar ackuschörska? Det var en barnmorska och ordet är en gammal benämning. Hon var gift när hon dog och förmodligen var det maken Per Andersson som valde denna titel på gravstenen. Han var stenhuggare och det får mig att undra om det rent av var han som högg stenen? Troligen inte.
Han finns inte inskriven på gravstenen. Varför inte? Han bodde kvar i församlingen till sin död 1922 och borde väl ha begravts ihop med hustrun? Samma obesvarade fråga som för Anna Brita Persdotters grav.

Matilda hette Karlsson som ogift och föddes i Haraker 1829. 1858 kom hon till Sör Husta i Kumla församling. Hon står skriven som barnmorska så jag antar att hon var anställd som sockenbarnmorska. Då hade hon med sig den utomäktenskaplige sonen Carl Otto Mauritz. Han var född i Stockholm 1855. Det får mig att tro att Matilda utbildade sig till barnmorska i Stockholm vid den tiden.

1864 gifte hon sig med stenhuggaren men då var Per Andersson hemmansägare, sedan blev han backstugusittare, stenarbetare och så småningom lägenhetsägare, enligt husförhörslängder och församlingsböcker. Matilda fortsatte arbeta som barnmorska, säkert så länge hon orkade.

Matilda och Per fick minst sex gemensamma barn, varav de första var ett tvillingpar 1865. De andra fyra barnen dog som små åren 1869-1873. Familjen flyttade senare till Tärna och till Västerfärnebo men Per och Matilda återvände till Kumla år 1900. Då var hennes son Carl Otto Mauritz död sedan 1897. Han hade varit livgardist i Stockholm men också trumslagare i Kungl Västmanlands regementes musikkår. Då hette han Myrberg i efternamn men bytte sedan till Brask, kanske när han gifte sig och bosatte sig i Sala.

grav3
Familjen Gustafssons grav. Eget foto.

På Kumla kyrkogård stannade vi också inför en riktigt pampig grav, en familjegrav för tre generationer.

Det som fick mig att stanna upp här är att en av dem som vilar i graven är dottern och hemmansägaren Signe Maria Gustafsson född den 8 april 1890 och död den 9 februari 1961. Det är inte så vanligt att kvinnor står som hemmansägare på gravstenarna, det brukar mest vara män som gör. Sven-Erik Grahn berättar att det finns fler kvinnor med titeln hemmansägare på sin gravsten på Kumla kyrkogård. Förmodligen finns det en hel del på kyrkogårdarna runt om i Sverige, även om jag inte lagt märke till dessa tidigare.

Signes bror Arvid var också hemmansägare och är begravd i samma grav. Föräldrarna hette Valfrid Gustafsson och Erika Lovisa Carlsdotter. När Signe var liten var hennes far först skriven som arbetskarl och sedan som hemmansägare. Prästen har också antecknat att Valfrid blev omyndigförklarad 1887. Familjen bodde i Norr Husta och hemmanet var på 3/8 mantal. Redan före faderns död 1934 blev Signe och Arvid hemmansägare. De blev kvar på gården och ingen av dem gifte sig. 1924-1925 bodde Signe i Stockholm men återvände sedan hem, kanske för att då ta över gården tillsammans med sin bror.

Orkar ni med en grav till? Jo, det tror jag.

grav4
Den unge torparsonens grav. Eget foto.

Jonas Eliasson var bara 25 år när han dog i lungsot den 1 maj 1889. Han var född i Skorped i Västernorrland men dog i Västtärna i Kumla församling. Vad gjorde han där? När han dog var han fortfarande skriven hos föräldrarna hemma i Mosjö i Skorped.

Hans gravvård finns på Kumla kyrkogård. På den kan vi läsa att han hette Edén när han dog och att han var 25 år. Han föddes den 21 november 1863. Det står också "Dan 12.5.13". Först tänkte jag att det var ett datum men ganska snart förstod jag att det är hänvisning till ett bibelord, nämligen Daniels bok: "Vandra mot slutet. Du skall gå till vila och sedan stå upp och få din lott vid dagarnas slut." De här orden måste hans föräldrar ha valt. De var baptister och trodde på dessa ord. Det är min tanke, eftersom mina egna föräldrar var baptister.

Jag undrar om Daniels föräldrar någonsin kom ner till sin sons grav i Kumla, om de hade råd att åka. Torpare med stora familjer och många munnar att mätta (Jonas var äldst av nio syskon) var som regel inte stadda vid kassa, men det vet jag ingenting om. Jonas begravdes redan den 7 maj men inte förrän den 15 maj fick prästen i Skorped ett brev med attesten från sin kollega i Kumla. Kanske visste föräldrarna inget om sonens död förrän han begravts? Jag kan inte låta bli att tänka på det.

Vad gjorde Jonas nere i Västmanland? I dödboken står det att han dog hos handlare Eriksson i Västtärna. Vad gjorde han där? Var han bodbetjänt? Han var fortfarande skriven i Skorped och hade alltså inte tagit ut flyttbetyg. På korset står det "Stud.", alltså att han var studerande. Som baptist kanske han gick på en bibelskola. Fanns det en sådan inom räckhåll? Bodde han tillfälligt hos handlarn? Om du som läser detta har några svar så berätta gärna. Han är i alla fall inte bortglömd, hans gravvård står kvar men den verkar inte finnas med i gravstensinventeringen vad jag kan se.

Vad har jag missat om Kumla kyrka? Säkert en del eftersom jag inte googlat.

park1
Intill kyrkan ligger den fina hembygdsparken med en del äldre hus. Här finns en kort promenadstig uppe på Badelundaåsen. Eget foto.

park2
Ett av husen i hembygdsparken är den här parstugan byggd på 1700-talet i Vad och hitflyttad 1961. I närheten finns fler äldre hus, bland annat en gammal smedja från Bäckeby gård. Eget foto.

Fortsätt läs mer
1966 Träffar
12 Kommentarer

Vad gör jag om kyrkoarkivet brunnit?

AntonJulius foto
Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Anton Stuxberg var bondson från norra Gotland, född 1849. Han var yngste sonen i familjen och fick studera. Efter examen från Visby Allmänna Läroverk kom han till Uppsala där han doktorerade i zoologi 1875. Det ledde honom till Nordenskiölds expedition med Vega och så småningom till intendent vid Göteborgs Museum. Under sin ungdomstid umgicks han med Strindberg och lär vara förebild för en av personerna i Röda rummet.

I måndags kom vi hem efter en vecka på Gotland. Vi hälsade på min son och hans familj och har hållit oss undan från turisterna. Även om de är färre än vanligt så finns de där.

Min son och sonhustru byggde för några år sedan ett sommarhus i utkanten av Fårösund. Fastighetsbeteckningen är Stux 1: och så ett nummer. Du förstår nog sambandet.

huset
Sonens och sonhustruns hus ligger inbäddat i grönskan i skogsdungen. Den omgivande gården brukas fortfarande. Eget foto.

Stux3
En av de äldre gårdarna i Stux. Eget foto.

Min son har på sin pappas sida anor från Gotland långt tillbaka i historien. Dock inte från Fårösund utan från östra och södra Gotland. Men Gotland är Gotland och alla i familjen älskar den här ön.

Ibland har vi pratat om Stux och jag vet att det är en gammal gård. Innan vi gav oss av hemåt i måndags sa jag till sonen att jag skulle ta reda på lite mer om gården och dem som haft den. Att följa en gård i husförhörslängderna brukar ju inte vara så svårt. Men när jag här om dagen öppnade Bunge sockens kyrkorkiv såg jag att hela kyrkoarkivet förstördes i en brand i Rute prästgård 1871, tillsammans med kyrkböckerna från Rute och Fleringe socknar. Det här har säkert en del av er släktforskare stött på. I min mammas släkt har jag en släktgren från Surteby i Västergötland och där brann det också i mitten av 1800-talet.

Vad gör man som släktforskare då? Häng med så ska vi se vad som finns att leta i.

I kyrkoarkivet finns husförhörslängd, födelsebok, vigselbok och dödbok rekonstruerad från 1860-1870. Det är avskrifter från det som sänts in till SCB. Mantalslängder är givet att söka i, men också bouppteckningar och historiska kartor.

Jag började med laga skifteskartan från 1854. Där hittar jag sonens tomt och kan se vilken av byn Stux gårdar just denna bit mark hörde till då. Enligt kartan fanns det fyra gårdar i byn, benämnda A, B, C och E. Jord märkt D finns också men jag hittar ingen gårdstomt till denna utan bara mark. En av byns fyra gårdar har delats en gång till och nyligen sålts ser jag i protokollet.

Sonens tomt hörde till gård A som då ägdes av nämndemannen och bonden Johannes Stuxberg. Han var far till zoologen Anton Stuxberg och den familjen finns i den rekonstruerade äldsta husförhörslängden.

laga skifte1854 hela
Kartan från laga skiftet, upprättad 1854. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

laga skifte1854 utsnitt
Utsnitt från kartan från laga skiftet, med de fyra Stuxgårdarna. Gården A var Stuxbergs gård. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

lagaskiftesprotokoll
Ur protokollet från laga skiftet 1854. Johannes Stuxberg hade 1/4 mantal.  Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

hfl SCB
Den rekonstruerade husförhörslängden. Bildkälla: Arkiv Digital.

Anton hade två bröder, Johannes Lorents som föddes 1832 och Jakob Petter som föddes 1836. Så Anton var sladdbarn. Deras mor hette Anna Maria Erasmidotter Häglund och var född 1806. Äldste brodern Johannes blev lots och bodde då i det växande samhället Fårösund. Mellanbrodern Jakob blev den som tog över gården i Stux. 1860 fanns också pigan Elisabeth Mathilda Ruthberg hos familjen Stuxberg och hon gifte sig sedan med Johannes. Jakob gifte sig med Anna Helena Broman. Framåt i tiden går det ju bra att följa dessa men det har jag inte gjort den här gången.

Bunge socken hör till Gotlands norra häradsrätt. Där finns det tack och lov ett bouppteckningsregister ordnat topografiskt, dvs gårdsvis. Där är det lätt att hitta alla bouppteckningar för folk från Stux. I bouppteckningarna går det att få fram släktsamband eftersom det står vilka arvingarna är.

Registret gäller för tiden 1651-1851. Johannes Stuxberg levde till 1887 och hustrun Anna Maria Erasmidotter Häglund till 1882, så de finns inte med i registret. Och eftersom Johannes hette Stuxberg har vi ingen ledtråd till hans fars namn. I registret finns inte heller någon med namnet Stuxberg så min tanke var att det namnet var taget av nämndemannen. Men det var det inte, det är betydligt äldre än så.

Jag letade mig fram i bouppteckningarna från Stux och i den som gjordes efter bonden Jakob Rasmussons död 1829 finns en son Johannes som då var 18 år. Så rimligtvis är det rätt Johannes. Han hade också en bror som hette Petter och som var tolv år och en syster som hette Brita Lena. Deras mor, den efterlämnade änkan, hette Brita Jakobsdotter. Jakob Rasmusson hade "vådeligen omkommit" och drunknat under överfart i Fårösund. Bouppteckningen gjordes den 19 mars så kanske hade det hänt några veckor tidigare. Grannen Anders Rasmusson Häglund var med på samma färd och drunknade också. Kanske var han bror till bröderna Stuxbergs mor.

I Jakob Rasmussons bouppteckning framgår att hans gård i Stux var på 1/4 mantal. Den hade hustrun Brita Jakobsdotter ärvt och tillsammans hade de löst in Britas syster Annas del av arvegården. Man gjorde skillnad på jord som ärvts och jord som köpts. Tack vare detta får vi veta att det var nämndemannens mor som kom från Stux. Eftersom hon hette Jakobsdotter hette hennes far Jakob. Bland bouppteckningarna finns en från 1797 för bonden Jakob Hansson i Stux. Bland hans efterlevande finns änkan Anna Jakobsdotter, dottern Brita på 19:e året och dottern Anna. Så detta bör rimligtvis vara Brita Jakobsdotters familj, eftersom vi vet att hon ärvt gården i Stux och att hon hade en syster som hette Anna. Fadern Jakob Hansson hade också drunknat och här finns också hans dödsdatum som är den 14 augusti 1797. Då var Brita alltså 18 år och därmed troligen född 1779.

Nu har vi alltså kommit ett par generationer till bakåt i nämndemannens släkt, trots brunna kyrkböcker. Uppgifterna är inte lika fullständiga som i kyrkböckerna men personerna är hittade i alla fall.

I Jakob Hanssons bouppteckning får vi veta lite mer. Fastigheten på 1/4 mantal hade han ärvt till 1/8 och den andra åttondelen hade han köpt av sin hustrus bror coopverdiesjömannen Per Jakobsson Stuxberg. Namnet Stuxberg fanns alltså i nämndemannens mors släkt ett par generationer före honom. Jakob Hansson och Anna Jakobsdotter var ju hans morföräldrar. (En coopverdiesjöman var en sjöman i handelsflottan.)

Mantalslängderna finns digitaliserade fram till 1820 och det året var Jakob Rasmusson en av de fyra bönderna som skattade för 1/4 mantal i Stux. De andra hette Anders Persson, Anders Jonsson och Lars Jacobsson. Några av dem var nog släkt med varandra.

I mantalslängderna finns namn på husbonden i familjen och ibland också på vuxna men hemmavarande söner och döttrar. Däremot namnges sällan hustrun. 1820 finns det också några anteckningar som ger lite mer information, bl a ålder. Då får vi veta att Jakob Rasmusson var 33 år gammal och alltså född omkring 1787. Det står 33/40 i kolumnen för ålder och 40 kan vara hustruns ålder, om min tolkning är rätt. Det stämmer ju bra med Brita Jakobsdotters ålder i hennes fars bouppteckning.

1820 bodde också hans svärföräldrar i familjen. Svärfar hette Jakob och det ser ut som om han skulle vara 47 år men det kan kanske vara en felskrivning. Svärmor var 74 år (antecknat i höger marginal) men hennes namn står inte med. Men vänta nu, hustrun Brita Jakobsdotters far Jakob Hansson var ju död sedan 1797... Hur ligger det här till? Svärmodern, Britas mor Anna Jakobsdotter måste alltså ha gift om sig med en man som också hette Jakob. Hon var ju 74 år gammal (alltså född c:a 1746), kan hon vara omgift med en man som var 47 år? Ja, inte är det omöjligt, större åldersskillnad har jag sett. Det här har jag inget svar på.

mantal1820
Mantalslängden från 1820. Bildkälla: Riksarkivet.

Det jag fått fram är alltså:
Johannes Stuxberg, 1811-1887
Föräldrar:
Jakob Rasmusson, c:a 1787 - 1829
Brita Jakobsdotter, f c:a 1779
Morföräldrar:
Jakob Hansson, död 1797
Anna Jakobsdotter Stuxberg, f c:a 1746

Eller har jag tolkat informationen fel? Mer granskning av uppgifterna behövs.

mantal1796
Mantalslängden 1796, året före Jakob Hanssons död. Här nämns dottern Brita. Bildkälla: Riksarkivet.

På så sätt kan man följa gården bakåt i mantalslängderna och jämföra namn och personer med bouppteckningarna. För att kunna göra det behövs ett register över bouppteckningarna. Kanske är bouppteckningsregistret från Gotlands norra häradsrätt ordnat gårdsvis just för att husförhörslängder saknas, men det vet jag inte. I det här fallet underlättar det betydligt.

Att man hade släktnamnet Stuxberg underlättar så klart också i sökningen i andra register och arkiv. I Svenskt Porträttarkiv finns flera bilder för män med namnet Stuxberg, alla födda i Bunge och släkt med varandra.

JohannesNiklas foto
Lotsförmannen Johannes Nikolaus Albert Stuxberg, sonson till nämndemannen Johannes Stuxberg. Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Lars foto
Fyrmästaren Lars Stuxberg, sonson till nämndemannen Johannes Stuxberg. Bildkälla: Svenskt Portättarkiv.

Jag har också sökt i lagfartsboken och där finns Stuxgårdarna men även lagfartsboken är skadad i brand, ser det ut som. En sökning i NAD ger träff på ett mindre gårdsarkiv från Stux. På Hela Gotlands hemsida finns en artikel om gårdsarkivet.

Läser du i domböcker hittar du med all säkerhet mer om den här släkten.

Givetvis har jag också googlat om Stuxberg och Stux. Bland annat kom jag då till Region Gotlands hemsida om Bunge sockens historia och där kan vi läsa att Stux vid mitten av 1600-talet var den största gården i socknen och var då på ett helt mantal. Sedan har den alltså delats i flera brukningsenheter och dessutom har många tomter styckats av, inte bara min sons tomt. En stor del av Fårösunds samhälle har byggts på Stux mark.

Det jag skriver om här är resultatet av en eftermiddags sökning om Stux och familjen Stuxberg. Säkert har jag missat något viktigt och jag kan också ha dragit fel slutsatser men det jag kommit fram till är det jag ser som det mest sannolika. Framför allt vill jag ge dig som i din jakt på släktens historia kommer till ett brunnet eller på annat sätt förstört kyrkoarkiv att hitta andra vägar. Om familjen Stuxberg finns så klart mycket mer att berätta.

Stux1 2
Det här huset tror jag hör till Stuxbergs gård. Om jag inte har misstolkat kartan. Eget foto.

grind
Den gamla gårdsmiljön i Stux. Eget foto.

1890
På Generalstabskartan från 1890 ser vi att Stux var den by som idag utgör en stor del av Fårösunds samhälle. Idag går vägen ner till färjan lite mer rakt men sträckningen i böjen efter kyrkan finns kvar och heter Gamla vägen. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Fortsätt läs mer
2157 Träffar
2 Kommentarer

Databaser till hjälp

I den släktutredning jag hållit på med ett tag, som jag berättade om för en vecka sedan, har jag haft väldigt bra hjälp av databasen Släktdata. Känner du inte till den så är det ett tips att prova att använda den.

Släktdata är en förening som på sin hemsida publicerar en sökbar databas med avskrifter från födda, vigda och döda i kyrkböckerna. Just nu finns det omkring åtta miljoner poster läser jag. Föreningen bildades på västkusten (i Göteborg tror jag) och började med registrering av uppgifter från västsvenska församlingar men under årens lopp har det utökats och idag finns det uppgifter från stora delar av Sverige. På sidan Registersökning ser du vilka församlingar som ingår.

Sökbara databaser är fantastiskt bra, framför allt tack vare möjligheten till kombinationssökningar. I min släktutredning har jag en mor som hette Christina Johannesdotter under senare halvan av 1700-talet. Jsh kunde inte hitta varifrån hon kom och vilka hennes föräldrar var. Hon fick fem barn mellan 1790 och 1799 så jag antog att hon borde vara född ungefär 1760-1770. Vid hennes barns dop var Anna Johannesdotter fadder, först ensam och sedan med sin make. Anna kunde jag hitta i husförhörslängden med rätt födelsedatum och sedan i födelseboken och tack vare det också hennes föräldrar. Hon föddes 1768. Vid ett av dopen var också Jonas Johannesson fadder. Anna och Jonas hade samma föräldrar och det är rimligt att anta att detta var Christinas syskon. Genom att sedan söka på syskonens föräldrar och namnet på byn de bodde i kunde jag så småningom få fram fler generationer i denna släktgren.

Sökbara databaser är fantastiskt bra hjälpmedel, bara du kommer ihåg att kolla i kyrkböckerna också. Alla uppgifter är ju avskrivna och fel förekommer.

Givetvis har jag också haft mycket bra hjälp av Arkiv Digitals sökbara databaser, framför allt när det gäller 1800-talets folk.

En databas liknande Släktdatas är DDSS som görs av Landsarkivet i Lund. Den innehåller också uppgifter om födda, vigda och döda men från Skåne, Halland och Blekinge. Den har jag också haft mycket bra hjälp av i andra släktutredningar.

Både Släktdatas databas och DDSS är gratis och fritt tillgängliga på nätet. Jag vet att det finns fler sökbara databaser, med regionala och lokala avgränsningar. Mycket bra, men använd dem som de andrahandsuppgifter de är och kontrollera alltid informationen i kyrkböckerna.

Animmen
Sjön Ånimmen i Ånimskogs socken i Dalsland. I trakten här fanns många av dem som ingår i släktutredningen jag skriver om. Det är inte så långt från Håverud, ett känt besöksmål i Dalsland. Foto: Sgt. Oddball/Wikipedia

Fortsätt läs mer
1029 Träffar
0 Kommentarer

Vem var det som hängdes?

Nu har jag avslutat ett forskningsprojekt jag startade hösten 2017. Det har varit enormt intressant och jag har lärt mig massor. Det började med att jag 2017 fick stor hjälp av en god vän som heter Janne. Som tack för hjälpen erbjöd jag mig att utforska hans släkt, och det ville han gärna. Jag tänkte att det skulle bli 4-5 generationer och att de flesta skulle vara torpare och bönder, men en och annan som sticker ut, som det är för de allra flesta av oss.

Det blev mycket mer än så, och det är anledningen till att jag inte blev klar förrän alldeles nyss. Från början hade jag satt av cirka en vecka för forskningen och att skriva släktberättelse. Men bara första etappen om hans morfars släkt tog längre tid än så och bjöd på så mycket intressant att jag verkligen ville tränga ner på djupet. Så jag har delat upp det i fyra etapper: morfar, mormor, farfar, farmor. Janne har fått varje del när jag varit klar med den, efter sommaren eller till jul. Av alltihop har det blivit en släktbok på 169 sidor där jag berättar allt jag vet om hans släkt.

sidorNY
Så här ser några av sidorna ut i släktberättelsen.

Hans släkt finns mest i Dalsland men också i Bohuslän och Västergötland. Där har jag också delar av min egen släkt men har inte hittat något släktskap oss emellan.

Hans släkt kommer från bönder, torpare, soldater, adel och präster men inga borgare, en gästgivare och så finns det flera sjömän i senare generationer. Både fattiga och rika förstås, tragiska livsöden och människor som bara försvinner. Jag har mött slarviga präster och noggranna präster. Det här känner ni förstås igen, så här är det när man letar sig fram i arkivhandlingarna. Det finns så mycket att berätta om.

Den första etappen tog mig till Anders Månsson Wall, storbonde och gästgivare i Lunden i Ånimskogs socken i Dalsland, död 1738 och född 1636, om vi ska lita på vad prästen skrivit. I dödboken står det att han var 102 år när han dog. Sant eller inte, det vet inte jag. Men hans liv är intressant och omskrivet i den lokala litteraturen. Han ska ha haft 17 barn och varit gift fem gånger. Yngsta barnet föddes 1726... När han dog hade han samlat på sig en ansenlig förmögenhet i både gårdar, guld, silver och kontanta pengar. Han skänkte en predikstol till Ånimskogs kyrka och ligger begravd under en stenhäll inne i kyrkan. Där finns också en minnestavla om honom.

Jag har stött på ovanligt många familjer där ene maken dött i förtid och den överlevande maken gift om sig och bildat ny familj. Inte bara en gång utan i några fall två eller tre gånger. Men ingen mer än Anders Månsson Wall var gift fem gånger. Det får mig ändå att förstå hur utsatt man måste ha varit som ensam förälder till små barn och ensam vuxen på en gård eller ett torp, att man behövde varandra. Det finns också de som avstått från nytt äktenskap och klarat sig själva och barnen utan att gå under, så vitt jag kunnat se. Jag kan också förstå de änkor som valde att inte gifta om sig, när de äntligen fick bestämma över sina egna liv.

Prästernas syn på människor, och framför allt kvinnor, skiner också igenom här och där. Att vara sambo förr i tiden accepterades ju inte. Om en förfader skriver prästen: "hyser en hora från Sundahl med ett barn oattesterade, var otidig vid husförhöret 32, bräcklig i vänstra armen”. Ja, mycket kan man få se i kyrkböckerna.

Janne berättade för mig redan från början att det enligt familjeskrönan ska finnas en avrättad man i hans fars släkt, en mördare som förmodligen hängts. Jag har haft stora förhoppningar om att hitta denne men inte lyckats. Det är i alla fall inte någon av Jannes förfäder det handlar om, så mycket tror jag mig veta. Syskon har jag inte följt sedan de blivit vuxna annat än i de senare generationerna, så han kanske finns där ändå. Jag har kollat i Rötters databas med avrättade men inte hittat släktskap med någon av dem som är från samma områden. Jag tänker mig att det bör ha hänt någon gång på 1800-talet för att Janne ska ha hört talas om det av sina släktingar. Men vi får se om jag lyckas lösa detta, det får bli något jag kan ta mig an som pensionär med oceaner av tid...

Nu när jag skriver detta natten till lördagen den 4 juli så har jag fortfarande lite kvar att göra, nämligen att lägga in hela släktträdet i berättelsen. Det innehåller 288 personer och är enbart en antavla, alltså med bara föräldrar, inte med syskon inlagda. Men det är ju ändå för stort för att visas på en A4-sida så jag får dela upp det på flera sidor. Givetvis ska Janne få en pdf-fil med hela släktträdet också. När Janne öppnar sin mail nästa gång ska han ha sin släkthistoria i sin inkorg.

De socknar jag släktforskat i:
Edsleskog, Forshälla, Fröskog, Fuxerna, Gestad, Herrestad, Holm, Håbol, Härene, Kullings-Skövde, Kville, Lidköping, Ljung, Långserud, Nedre Ullerud, Rångedala, Skredsvik, Skållerud, Steneby Svarteborg, Tisselskog, Tydje, Tösse med Tydje, Ucklum, Uddevalla, Valbo-Ryr, Vänersborg, Västerlanda, Åmål, Ånimskog, Ärtemark, Önum, Ör.

Om du funderar över själva släktberättelsen så kan jag berätta att jag skrivit i ett textprogram och lagt ihop text och bilder i Indesign (ett väldigt bra layoutprogram). Allt är gjort i A4-format och som pdf-fil som kan skrivas ut om man vill. Till släktträd använder jag programmet MacFamilyTree (eftersom jag har Macdator).

Fortsätt läs mer
1176 Träffar
0 Kommentarer

Boken om Velhults rote

Det här är en sådan bok som släktforskare gläds åt. Den ger kött på benen åt anorna från platsen, för här berättas så mycket mer än vad som står i kyrkböckerna. Boken handlar om dem som bodde i Velhults rote i Asa socken strax öster om Lammhult och tre mil norr om Växjö i Småland. Folket som bott i denna rote har nu dokumenterats i en ny bok, producerad och utgiven av några de boende i eller utflyttade från roten.

bok1

Boken heter "Welhult – En rote mitt i Småland". Det är ett gediget arbete bakom boken, ett arbete som startade 2006 på initiativ av Ingvar Lilja och Jan Wibrån. Alvar Liljengren, Ingegerd Hellberg och Bengt Lilja ingår bland författarna och Emma och Tomas Lilja står för utformningen. En verkligt lokal produktion. Mer information om boken finns på www.velhult.se.

Det här har de gjort bra. Välstrukturerat och tydligt, gård efter gård, torp efter torp, och sist en avdelning med berättelser från bygden. De olika boställena beskrivs ingående. Varje kapitel inleds med en översiktlig text som förklarar och ger bakgrund. Den innehåller många bilder på både människor, hus och miljöer och dessutom många kartor. Särskilt värdefullt är också de utdrag från domböckerna om fastebreven som återges.

Här möter vi den olycksalige rusthållaren Jonas Jonasson i Velhult som så tragiskt förlorade både hustru och son. Och Ida i Nyland, torpet där hon bodde långt in i vår tid, en fattig men god och uppenbarligen älskad människa.

En riktigt läsvärd bok för den som har rötter i denna rote och som ett fint exempel på hur man kan dokumenter sin lokala historia. Många liknande böcker produceras idag, till glädje för många.

Norrlycke Gadds redigerad
Skräddarefamiljen Gadd bodde i backstugan Norrelycke i Velhult. Bild lånad från utgivaren.

Vagbygge redigerad
1912 byggdes en ny väg genom Velhult. En av vägarbetarna var Kalle Svensson i Lillabråten, nummer tre från vänster. Bild lånad från utgivaren.

Fortsätt läs mer
2433 Träffar
0 Kommentarer

DNA-test till polisens hjälp

Vi applåderar och imponeras av Peter Sjölund och hans insatser som kunde lösa det 16 år gamla Linköpingsmordet. Mycket bra gjort! Jag tillhör skaran släktforskare som tycker att det är bra att polisen får tillgång till DNA-databaser för att lösa grova brott och har tillåtit det för mitt eget testresultat. Jag hoppas fler brott kan läsas på detta sätt i framtiden.

När beskedet om Linköpingsmordet kom kände jag omedelbart en tacksamhet. Hade mitt testresultat kunnat hjälpa till vore jag glad för det.

DNA2
Peter Sjölund på Släktforskardagarna i Växjö 2018. Eget foto.

När jag gjorde mitt DNA-test 2014 fanns inte denna möjlighet, varken i tanken eller praktiken. Det var inget jag behövde fundera på då. Idag ska du kanske göra det innan du bestämmer dig för att göra ett test. Vill du att ditt DNA ska vara till hjälp för polisen att lösa sådana grova brott, eller inte, så har du två steg framför dig. Först att bestämma dig för test eller inte. Sedan klicka på eller av att du ger tillstånd att ditt resultat får användas av polisen.

Det kan ju vara lätt att förledas av den ganska massiva reklamen från testföretagen men jag uppmanar alla att tänka över sitt val och sätta sig in i vad DNA-test innebär. Läs på SSGG och andra ställen! Då får du också ut mer av testresultatet.

DNA1
Funderar du på att göra ett DNA-test så rekommenderar jag att du läser på innan och även tänker över hur du vill att ditt testresultat används. Eget foto.

Nu väntar jag på den första deckaren där ett brott blir löst genom DNA-test och släktforskning. Kanske finns det någon redan utgiven i USA? Tipsa mig gärna om du vet!

DNA och släktforskning har blivit inte så ovanliga ingredienser i deckare (det har jag bloggat om tidigare, både här och här), men inte på det sätt som Peter Sjölund arbetat. Släktforskning och släkthistoria kan vara en del av intrigen, t ex om gamla oförrätter i släkten hämnas. Och DNA så klart för att fastställa någons identitet och koppling till en brottsplats. Men än har jag inte sett att någon deckarförfattare tagit upp den här tråden, att ringa in en mördare med hjälp av släktforskares DNA, så som nu skett i verkliga livet. Vi är ju ett deckarläsande folk, vi i Sverige, så nog skulle det finnas intresse för sådana deckare, tror jag.

Nyss läste jag en deckare där DNA-test och släktforskning ingår men med så mycket felaktigheter så att jag nästan blev arg på författaren som sprider okunskap. Därför behövs vettiga skildringar av detta.

Själv har jag aldrig varit orolig för att mitt DNA-resultat ska användas på något felaktigt sätt. Naturligtvis kan det bli så att jag en dag inte kan styra det, men det oroar mig inte särskilt mycket. Peter Sjölund sa i någon av många intervjuer den senaste tiden att vi lämnar så mycket mer spår efter oss genom sociala medier och mobilanvändning så den kartläggning av oss som kan ske genom DNA är mindre. Jag tror också att det är så.

Fortsätt läs mer
2204 Träffar
11 Kommentarer

Torphistoria

Min bror och svägerska köpte en tomt 1990 och byggde sig en villa. På tomten stod ett gammalt torp som hette Tomtängen. I tomtköpet ingick att torpet skulle rivas för det stod för långt ut i gatan enligt stadsplanen. Till torpet hörde några uthus, de finns fortfarande kvar och ingår i grannens tomt.

torpet1
Torpet Tomtängen på Björkås i Västra Tunhems socken. Där elskåpet stod är nu kanten på gatan. Foto: Johnny Johansson.

Johnny visar
Min bror Johnny visar att torphuset stod en bit ut på den mark som nu är gatumark. Eget foto.

rivning1
Torpet under rivningen 1990. Foto: Johnny Johansson.

rivning2
Min brors svärfar Egon hjälpte till med rivningen. Foto: Johnny Johansson.

ved
Här ligger det uppsågade timret från torpet i brorsans förråd. Eget foto.

Min bror Johnny och hans fru Lisbeth har funderat på torpets historia. Deras torp. De sparade timret från väggarna. Nu ligger det uppsågat i deras förråd och kan ibland bli värme i braskaminen kalla vintrar. Trots att det gått 30 år så finns det en hel del kvar.

Lisbeth är också släktforskare och har hittat torpet i husförhörslängderna. Tillsammans har vi kunnat följa det bakåt till minst 1833, möjligen 1823. Det finns oklarheter och de beror på att prästen inte alltid skrev vilka hus folk bodde i, bara vilken gård de hörde till.

Torpet hette Tomtängen och låg i Västra Tunhems församling under gården Björkås men på gården Siggestorps mark. Det användes mest som arbetarbostad för Björkås anställda men kan också ha varit dagsverkstorp. Johnny och Lisbeth fick en del äldre handlingar när de köpte tomten. Handlingarna visar att ägare 1930 var Ernst och Karin Örnberg. Släktingar till dem finns kvar i kvarteret. Nästa ägare blev Johan Oskar Herbert Edström och han blev den siste som hade torpet som bostadshus. Idag är detta villakvarter i Vargöns samhälle, fortfarande i Västra Tunhems församling, det som förr var ett område med gamla torp och backstugor.

Ernst och Karin Örnberg flyttade in 1927. De efterträdde en familj Larsson som bestod av kusken Lars Johan Larsson, hans hustru Hilda Vilhelmina och fyra barn. Ett av barnen var Herbert, född 1909, samma år som de flyttade till Tomtängen. Herbert skrev på 1980-talet en artikel om gården Björkås till hembygdsföreningens jubileumsskrift.

Före 1909 är det en period där det är oklart vilka som bodde i huset. Det fanns många anställda på Björkås, både ogifta vuxna och familjer. Möjligen kan huset ha tjänstgjort som skola några år, för en skola ska ha funnits på Björkås gård före 1878. Men vi går bet en tid. Så jag tar det från början i stället. Nu ska det här torpets historia berättas! Varning för lång text!

Den näst äldsta bevarade husförhörslängden från Västra Tunhem gäller för 1818-1828. Där finns under Siggestorp en backstuga som hette Tomtängen. På den häradsekonomiska kartan från 1890-talet kan vi se att det låg en backstuga mitt emot torpet Tomtängen, på andra sidan vägen. Om det är den som fanns på 1820-talet eller om det är torpet som fanns som backstuga då, det är osäkert.

1823 flyttade paret Nils Hansson och Ingrid Johannesdotter till Tomtängen och flyttade därifrån 1824. Namnet Tomtängen vid dem är struket och under dem i husförhörslängden finns namnet Tomtängen igen (AI:2 sidan 326). Då bodde Johan Dalström och Maria Jacobsdotter där. Troligen kom de hit efter Nils och Ingrid 1824. Johan Dalström och Maria Jacobsdotter flyttade till Vänersborg 1826 och sedan kom Anders Johansson och Eva Bengtsdotter hit från Bastebro med sin son. Dottern Sara Lena föddes här 1828. Fram till 1832 bodde ytterligare tre familjer i Tomtängen.

I nästa husförhörslängd är Tomtängen bokfört under Siggestorp fram till 1834 och sedan under Björkås så det måste vara då det på något sätt började användas av ägarna till Björkås. Kanske ägdes Siggestorp av dem som ägde Björkås. Sedan står Tomtängen under Björkås fast det låg på Siggestorps mark och är betecknat som torp. Laga skifte gjordes på Björkås 1868 och på den kartan ser man att marken som Tomtängen ligger på inte ingick i Björkås gård.

1868
Laga skifteskartan från 1868. Marken där torpet Tomtängen låg hörde då till Siggestorp. Karta: Lantmäteriets historiska kartor.

karta1890 talNY
Häradsekonomiska kartan från 1890-talet. Huset vid den blå pricken är Tomtängen. Då verkar det ingå i Gunnarstorps mark men är skrivet under Björkås i kyrkböckerna. Torpets fastighetsbeteckning i mitten av 1900-talet var Gunnarstorp 1:24. I närheten fanns flera backstugor och ett soldatttorp låg en bit norrut. Karta: Lantmäteriets historiska kartor.

I husförhörslängden AI:3 sidan 355 finns också en backstuga på samma plats som torpet Tomtängen och detta kan betyda att torpet byggdes vid denna tid. Kanske är det till och med det troliga. I så fall har ägarna till Björkås övertagit backstugan och samtidigt byggt ett hus till på platsen, för att de behövde arbetarbostäder. Då blev det ett torp, och det måste ha varit ett dagsverkstorp med lite odlingsbar jord men förmodligen flera veckodagsverken. Dagsverkstorparna var billig arbetskraft för jordägarna, de jobbade ju av sitt arrende och hade liten eller ingen lön samtidigt som de var skyldiga att alltid sätta jordägarens behov av arbete före sitt eget.

Nya ägare på Björkås gård 1830 var familjen Sandberg, en välbärgad familj som senare bodde i London och hade Björkås som sommarbostad i Sverige. Anders Petter Sandberg var kamrer och lagman och han ska ha köpt gården runt 1830. Då bodde familjen i Sverige.

Sönerna Gustaf Sandberg, gift med Hedvig Sofia Kafle, och Christer Peter Sandberg, gift med Hanna Evelina Wikander, tog över så småningom. Det var Christer Peter som bodde i London med sin familj, han ägde bland annat rälsfabriker där. Det var under denna tid under senare delen av 1800-talet som gården utvecklades med odling av frukt, bär, blommor och stora mängder grönsaker (t ex sparris) som såldes vidare inne i Vänersborg. Den stora trädgården och parken med sina dammar och utsiktstorn kom till då. De hade många anställda, framför allt sommartid, för att sköta odlingarna och det traditionella jordbruket på gården.

Vilka som bodde i torpet kan vi läsa i husförhörslängderna. Den familj som kom att bo där längst var Bengt Magnusson, född 1810, och hans hustru Johanna Jonsdotter, född 1805. De flyttade in på Tomtängen 1834. Johanna dog här som änka 1882, alltså 47 år senare. Johanna och Bengt hade fyra barn: Inga Maja, Hedda Sofia, Johan Gustaf och Ulrica Matilda som föddes i huset 1834, 1839, 1843 och 1846. Bengt dog 1849, genom "vådlig händelse" vid nya fängelsebyggnaden (i Vänersborg). I dödboken står det att han blev ihjälslagen "genom vådlig händelse" så det måste ha varit en olycka, inte att han blev dräpt. Johanna och barnen blev kvar. Hon var utfattig och fattighjon så hon lär ha fått fattigbidrag från socknen. Snart tog hon en hyresgäst, eller troligen att det var ägarna på Björkås som tog dit en ny familj för att fylla huset.

Den nye hyresgästen Olaus Jonasson flyttade in 1856 och gifte sig samma år med Stina Magnusdotter som var född 1825. Olaus var född 1830. Han hade varit gift tidigare och hade med sig sonen Johan från det äktenskapet, född 1854. Stina hade med sig en utomäktenskaplig dotter men dottern dog vid jul 1856, då även första barnet med Olaus som far dog. Sedan fick de tre barn till. Först sonen Carl Alfred 1858, sedan sonen Johan Emanuel 1860 och så dottern Augusta 1863. Stina Magnusdotter dog 1868. Sönerna Johan och Johan Emanuel flyttade hemifrån 1870 men Johan Emanuel kom hem igen och dog hemma 1872. Carl Alfred flyttade 1874 och sedan var bara Olaus och yngsta dottern Augusta kvar och de två flyttade 1882. Möjligen bodde en familj Gadd också i huset, från 1877 till 1897, men det är oklart. Även en f d soldat som hette Anders Asp och hans dotter Maria Charlotta kan ha bott i huset en tid. Han hade varit soldat på roten tidigare.

kartor
På den häradsekonomiska kartan från 1962 finns torpet vid den röda pricken. Karta från Lantmäteriets historiska kartor. På tomtkartan från 1990 ser man var torpet stod på tomten ute i gathörnet. De andra markeringarna är uthusen. Kartskiss från Vänersborgs kommun.

Uthus
Uthusen finns kvar men de ingår numera i grannens tomt. Foto: Johnny Johansson.

Källor:
Västra Tunhems kyrkoarkiv, Lantmäteriets historiska kartor, Herbert Larssons artikel "Björkås – gården vid foten av berget" i Västra Tunhems hembygdsförenings jubileumsskrift 1986.

Fortsätt läs mer
2111 Träffar
2 Kommentarer

Dags för studentexamen

Igår var det studentexamen här i Västerås. Hur studentfirandet skedde i år, i coronatider, vet jag inte eftersom jag inte har några studenter i min familj att fira. Men utanför ett hus vi gick förbi på kvällspromenaden verkade firandet ganska stillsamt.

1956
Studentexamen i Örebro i maj 1956. Foto: Örebro-Kuriren. Bildkälla: Örebro Läns Museum, Public Domain.

Massor av unga kvinnor och män går nu vidare i livet med hopp inför framtiden. Det är inte så länge sedan det blev möjligt för vem som helst att studera och ta studenten, det är bara några generationer bort. Först 1928 blev statliga gymnasieskolor tillgängliga för kvinnor. Innan dess fick bara pojkarna studera där. Ja, det var ju så samhället såg ut. Ojämlikt och orättvist.

1871 tog den första kvinnan studenten, Betty Pettersson från Visby. Hon tog sin examen som privatist vid Nya Elementarskolan i Stockholm då var hon 33 år gammal. Som barn hade hon gått i Fröknarna Molanders privatskola för flickor i Visby. Betty skrevs in på Uppsala universitet 1872, efter att hon fått dispens från kungen. Villkoret var att hon bara fick vara med på föreläsningar och seminarier, inga andra aktiviteter. Hon möttes av en hel del motstånd från de manliga studenterna, bland annat i nidvisor.

Betty föddes i Visby där hennes far var sadelmakare, alltså en vanlig medelklassfamilj. Efter sin kandidatexamen 1875, med lingvistik som huvudämne, fick hon arbete som lärare på ett pojkläroverk i Stockholm, som första kvinna även där. Hon förblev ogift och dog i lungsot 1885.

Betty
Till vänster: Betty Pettersson från Visby blev 1871 den första kvinnan i Sverige som tog studenten. Fotograf: okänd. Bildkälla: Wikipedia.
I mitten: Tekla Swedlund tog studenten som privatist viod Gävle allmäönna högre läroverk 1889. Sedan blev hon gymnastikdirektör i Stockholm. Fotograf: Oscar Olsson. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg.
Till höger: En av de sista studenterna på Nya Elementarskolan i Stockholm hette Ann (med okänt efternamn) och hon tog studenten den 11 maj 1950. Fotograf: Gunnar Lantz. Bildkälla: Stockholms Stadsmuseum.

Folkskolan som infördes 1842 gällde både pojkar och flickor. Men sedan var det stopp för flickorna, åtminstone för dem vars föräldrar inte hade gott om pengar. Privata skolor med olika former av högre utbildning fanns för flickor, men de var mycket få och de allra flesta låg i Stockholm eller Göteborg. Flickors utbildning ansågs inte som viktig utan som en privat angelägenhet. Flickorna var hänvisade till privata skolor och dessa ökade i antal under andra halvan av 1800-talet.

Den ökande utbildningen av flickor mötte ett ökande samhällsbehov i takt med modernisering och teknisk utveckling då kvinnor sågs som en arbetskraftsreserv i lägre tjänstemannayrken, som till exempel telegrafist, lärarinna, sjuksköterska och kontorist. De högre tjänsterna var länge helt förbehållna män. Flickskolorna som växte fram under 1800-talet var ett svar på detta behov. Kvinnor var billig arbetskraft, de hade alltid lägre lön än män på motsvarande arbeten. Kvinnor ansågs också vara mer noggranna, flitiga och ihärdiga än män.

Fram till sekelskiftet 1900 var det mycket få flickor som tog studenten, i början bara tre-fyra per år. År 1900 var andelen flickor sju procent av alla studenter. Först i mitten av 1960-talet blev andelen flickor bland studenterna lika stor som andelen pojkar. Ungefär vid denna tid ökade också andelen kvinnor på universiteten markant.

Hitta skolarkiven
Har du studenter i din släkt så vill du kanske ta del av läroverkens arkiv. Arkivhandlingar från flickskolor och läroverk finns i de flesta fall på respektive stads- och kommunarkiv och kan kanske finnas hos lokala museer. Arkiven kan också finnas hos respektive landsarkiv. Innehållet varierar starkt, från bara räkenskaper till en lång rad handlingar inklusive elevmatriklar och betygskataloger. Studentuppsatser kan också finnas bevarade i arkiven. Skolfotografier kan ingå i arkiven, men är nog inte så vanliga. Sök i Nationella Arkivdatabasen för mer information om varje skolas arkiv.

betyg

Så här kan en betygskatalog från en skola se ut. Detta är examensbetygen från 1908 på Anna Sandströms skola som var en privat flickskola i Stockholm. Detta skolarkiv finns på Stocksholms stadsarkiv. Fotograf: okänd. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0297A/Anna Sandströms skola, volym D2A.

Lite historia:
1632 första skolan för flickor startades i Västerås
1861 startade Högre lärarinneseminariet
1870 fick kvinnor rätt att avlägga studentexamen men som privatister
1871 tog den första kvinnan studenten
1873 fick kvinnor tillträde till de svenska universiteten
1883 första kvinnan doktorerade
1905 fick flickor tillträde till realskolan
1923 blev det tillåtet att anställa kvinnor på högre statliga tjänster, t ex som forskare på universitet, men med undantag för domare, präst och militär.
1927 öppnade statliga gymnasieskolor för kvinnor

 

 

Fortsätt läs mer
1839 Träffar
0 Kommentarer

Fattighjonets dotter blev lärarinna

Igår blev det kyrkkaffe i Tillberga. Inte vanligt kyrkkkaffe utan vi satte oss i solen på en bänk vid kyrkan med vår egen kaffekorg. En stund i solen en ljuvlig försommardag.

fika
Det var en så fin dag igår så vi tog kaffekorgen med oss till Tillberga kyrka. Eget foto.

Tillberga kyrka är speciell. På Wikipedia får vi veta att kyrkogården är lika stor nu som på 1600-talet. Den har alltså inte utvidgats trots att den fortfarande används och att Tillberga idag är som en förort till Västerås med ganska många invånare. Men de begravs nog i Hubbo eller i Västerås, eftersom tätorten Tillberga ligger i Hubbo församling. Och trots att stora delar av kyrkogården tas upp av två områden med gravar för släkterna Hamilton och Tersmeden. Här vilar generation efter generation med greve Hamilton från herrgården Hedensberg, som ligger i socknen. En av dessa grevar är Gilbert Hamilton, han med Hamiltons blandning. Släkten Tersmeden har Hällby säteri norr om Tillberga, där finns släkten fortfarande kvar. Både Hamilton och Tersmeden är gamla svenska adelssläkter och därför väldokumenterade.

Hamilton
Gravarna för grevarna Hamilton ligger på rad på södra sidan om kyrkan. Eget foto.

Gilbert Hamilton

Tersmeden
Släkten Tersmedens stora och vackra gravplats på Tillberga kyrkogård. Eget foto.

När jag besöker kyrkogårdar letar jag efter gamla gravstenar som inte är som alla andra. Alltså inte bara hemmansägare Johansson och Larsson och kyrkvärdens familjegrav. Trots att det rimligtvis måste vara hälften kvinnor som begravts på varje kyrkogård är det männen som dominerar. De står ju längst upp på gravstenen, ofta med sin titel, och hustrun kallas maka eller hustru. Ogifta kvinnor har påfallande ofta begravts i familjegravar med föräldrar och syskon.

Kristina
Kristina Kårströms grav. Eget foto.

En kvinna som har en alldeles egen grav på Tillberga kyrkogård är lärarinnan Kristina Kårström, född 1845 och död 1910. Hon föddes, levde och dog i Tillberga socken men har ett alldeles speciellt livsöde som jag undrar en hel del över. Hennes far var backstugusittaren Jan Ersson Kårström, son till en soldat i Tortuna och född 1792. Alla backstugusittare var inte fattiga men han var fattig. Han var "mantalsfri", dvs befriad från skatt eftersom hans inkomst var för låg. En backstugusittare kunde ju t ex arbeta som hantverkare och tjäna en bra slant men för honom finns inget yrke inskrivet i kyrkböckerna. Kanske gick han som daglönare.

På 1830-talet var han dräng hos komministern i Avesta men kom till Tillberga 1835 där han två år senare gifte sig med Stina Cajsa Larsdotter, född i Romfartuna och 14 år yngre. Hon hade med sig två utomäktenskapliga barn till backstugan. Med maken fick hon tre barn. Kristina hade, förutom halvsyskonen, en äldre bror och en yngre syster. Systern föddes i oktober 1850 och ett år senare dog deras far, av gikt och vattusot, 59 år gammal. Änkan, dottern Kristina och hennes lillasyster kom till fattighuset och är inskrivna som fattighjon. Där blev Kristinas mor kvar ända till sin död i februari 1894, alltså i mer än 40 år!

Kristina växte upp på fattighuset och är skriven där ända till 1869. Då flyttade hon till skolan i Mycklinge och blev småskollärarinna. Hon hade konfirmerats 1859, det är allt vi får veta. Hur kom det sig att hon blev lärarinna? Gick hon på lärarinneseminarium? Arbetade hon på andra ställen före flytten och sparade pengar till sina studier eller hade hon någon som hjälpte henne? Eller var hon ansedd och bra på läsning och kristendom och fick sin tjänst utan att ha studerat? Det här funderar jag på.

På skolan blev hon kvar tills hon gick i pension någon gång omkring år 1900, hon gifte sig aldrig. Hon flyttade med när skolan flyttades från Mycklinge till Nibble 1894 och bodde där även som pensionär, tills hon dog 1910.

Kristina Kårström gjorde en verklig klassresa, från uppväxten på fattighuset till ett eget yrke och egen inkomst i många år. Är du släkt med henne? Berätta gärna vad du vet om henne. Var hon en älskad lärarinna eller kanske sträng och fruktad?

Mor
Vilken mor ligger begravd här? Eget foto.

stiglucka3
Stigluckan mot gamla landsvägen och närmast parkeringen. Eget foto.

Det är en fin gammal kyrka och kyrkogård, med tre stigluckor. Jag gillar stigluckor, det känns att man träder in, inte bara klampar på. Kyrkan är från 1622, då den byggdes sedan en gammal medeltida kyrka brunnit ner på samma plats. Större delen av kyrkbyn, som heter Tillbergaby, ska ha brunnit ner då, läser jag. Vid kyrkan ligger den tidigare prästgården på andra sidan om den gamla landsvägen. Norr om kyrkan liggar klockarens gård, den heter Klockarebol fortfarande. På storskifteskartan från 1775 ligger gårdens hus (ladugårdar eller lador) på i stort sett samma plats som idag. Kan något av dagens uthus vara från denna tid? Kanske inte, kanske har man byggt nytt på de gamla grunderna. Byggnaderna är i alla fall fina och välhållna. Ett av dem ska ha varit kyrkstall.

Klockarebol
Uthusen till Klockarebol. Eget foto.

stiglucka2
Klockarebols uthus bakom stigluckan i norra delen av kyrkogårdsmuren. Eget foto.

1775
På storskifteskartan från 1775 ser man att ladugård och troligen kyrkstallet ligger på i stort sett samma plats som idag. Fattigstugan ligger på andra sidan vägen, idag är det en privatbostad här. Bildkälla: Lantmäteriet.

1695
En ännu äldre karta, ritad 1695,  visar kyrkan och Klockaregården  men ingen prästgård. Bildkälla: Lantmäteriet.

stuga
Ett rart men förfallet litet hus snett emot kyrkan. Kanske bara ett uthus. Men eftersom det har fönster kan det kanske ha varit en backstuga. Eller är det detta som är den gamla fattigstugan? Eget foto.

kyrka1
Eget foto.

Tillbergaby
En del av Tillbergaby ligger söder om kyrkan. Eget foto.

benk
En fin gammal bänk i kyrkogårdsmuren. Den finns vid släkten Hamiltons gravplats. Eget foto.

Som släktforskare har jag blivit intresserad av kyrkogårdar och kyrkor, det är alltså inte ett i grunden religiöst intresse. Men kyrkorna är de byggnader där alla våra gamla släktingar någon gång befunnit sig, åtminstone om vi går tillbaka några generationer och före konventikelplakatets avskaffande, när det blev möjligt att tillhöra en annan kyrka än den svenska statskyrkan. Så hur vi än ser på det religiösa har kyrkorna en stor betydelse för oss släktforskare.

Jag bor ju inte där jag har min släkt så för mig har kyrkogårdarna här i trakten ingen släktkoppling. Men alla dessa människor, som levt och begravts här, om dem finns det ju en historia att berätta.

I min ambition att besöka alla kringliggande socknar runt Västerås fortsätter. Igår blev det en ganska kort färd till Tillberga, men nog så intressant. Jag ska inte göra nedslag i häradet i varje blogginlägg framöver, men då och då. Eftersom jag skrev om Hallstahammar och Kolbäcks socken förra veckan hade jag tänkt att det denna veckan skulle handla om något annat. Men så blev det inte. Till nästa vecka lovar jag ett helt annat ämne.

Fortsätt läs mer
2606 Träffar
4 Kommentarer

Vilket tragiskt livsöde!

Mekanikus. Det ordet hade jag aldrig stött på förrän i början av april i år. Då gjorde vi en utflykt till Hallstahammar och kanalområdet där.

Mekanikus, det är titeln på kanalbolagets chef. När jag googlat har jag förstått att det inte bara är en titel för Strömsholms kanalbolag utan också har använts i andra kanalbolag. Kallas hen så fortfarande? Intressant med en titel som är så specifik.

I Hallstahammar finns ett kanalmuseum i Skansenområdet, där en av dubbelslussarna i kanalen finns. I museihuset hade kanalbolaget sitt kontor, ända in på 1900-talet så vitt jag förstått. Museet drivs av Svedvi-Bergs hembygdsförening men Skansen ligger i Kolbäcks socken. Det är i Kolbäcks kyrkböcker jag hittar de mekanikus som bott här, fast det är få som kallas så. Mekanikushuset finns fortfarande kvar på museiområdet. Det är ett fint område att besök och ströva runt i, med den gamla miljön kvar.

mekanikushuset
Mekanikushuset på Skansenområdet vid Strömsholms kanal i Hallstahammar. Eget foto.

skylt
Skylten på huset. Eget foto.

mekanikushuset2
Mekanikushuset från andra hållet. Det vita huset är kanalmuseet. Eget foto.

När vi strosade runt där en söndageftermiddag och jag läste om att "här bodde mekanikus" så blev jag så klart nyfiken på detta. Jag kan aldrig motstå frestelsen att ta reda på vilka de människor var som bott där jag tillfälligtvis befinner mig. En av dem som bodde där och var mekanikus var Johan Daniel Stafsing, född 1851 i Kolbäck. Hans far var kanalbyggmästaren Svante Stafsing, gift med Sofia Gutke.

hfl mekanikus
Johan Daniel Stafsing kallades mekanikus i församlingsboken. Bildkälla: Arkiv Digital.

Prästerna verkar ha varit mer förtjust i andra titlar än yrkestitlar. I husförhörslängderna kallas de slussinspektor, kapten, riddare och direktör, de som är först bland de kanalchefer som bodde i Skansen. Den förste av dem, under Johan Ulfströms tid, var Anders Gustaf Berger med hustrun Catharina Lodh. Sedan hustrun dött gifte han om sig med Maria Lovisa Acrell.

Efter Bergs död blev kaptenen Viktor Reinhold Holmström slussinspektor och bör ha varit den som bodde i mekanikushuset, tillsammans med hustrun Carolina Gustava Åberg. I husförhörslängden 1851-1860 står det att det var slussinspektorns boställe och slusskontoret. Holmström dog 1855 och ersattes sedan av Lars Petter Hellström och hans hustru som verkar ha haft fem förnamn, nämligen Matilda Carolina Sofia Beata Augusta von Stockenström. Hon var född 1826, nio år yngre än sin make, men dog barnlös i lungsot redan 1857. Hellström var också riddare av Kungliga Wasaorden. Han verkar inte ha gift om sig utan hade hushållerska plus en brorsdotter boende hos sig. 1886 var det ingenjören Johan Daniel Stafsings tur att ta över och han var kvar till 1924, ogift och barnlös.

På Skansen och vid Slussverket, det vill säga på området runt kanalkontoret, Skansensjön och dubbelslussen som heter Konung Gustav IV Adolf, bodde många fler än slusschefen. Både bokhållare och tjänstefolk, slussvakter, verkmästare, pigor och drängar, kanalarbetare, trädgårdsdräng, smed och byggmästare.

Läs om Strömsholms kanal på Wikipedia. Arbetet med kanalbyggnaden startade på 1770-talet och blev klart 1795. Runt 1790 byggdes mekanikushuset. Mannen bakom kanalbygget var Johan Ulfström, född 1733. Den första husförhörslängden där slussvakterna och kanalfolket är med är från 1785-1794 och då var Anders Berger inspektor, sedan kommer bokhållare, slussarbetare med flera. Johan Ulfström är inskriven på Skansen men om han bodde där vet jag inte och om det var han som räknades som mekanikus då. Han dog 1797 och prästen har gjort en anteckning i husförhörslängden om hans arbete med kanalbygget:

hfl Ulfstrom
Bildkälla: Arkiv Digital.

gestgiveri2
Gästgiveriet är det röda huset till vänster. På andra sidan kanalen ligger kanalmuseet, huset som tidigare var kontor åt kanalbolaget. Eget foto.

Mittemot mekanikushuset låg gästgiveriet. Huset står fortfarande kvar och har använts till annat men under 1800-talet var det gästgiveri med Anna Stina Eriksson som förestånderska. Hennes öde är tragiskt. I dödboken och i husförhörslängden har prästen skrivit om hennes historia och han kallar henne qvinnsperson, vilket på den tiden var synonymt med lösaktig. I april 1850 tog hon sitt liv i Stockholm. Strax före sin död hade hon fött en son som dog någon dag gammal. Han blev nöddöpt men hans namn meddelades aldrig. Hon hade rymt efter förlossningen, för andra gången, och häktades i Stockholm. "Med en inflätad rakknif afskar hon sig strupen i fängelset" har prästen skrivit:

AnnaStina
Bildkälla: Arkiv Digital.

Så frukansvärt! Stackars människa! Hennes historia måste ju berättas.

Anna Stina Ericsson (jo, hon är skriven så, inte Ericsdotter) föddes den 27 juli 1823 i Bergs socken och hennes föräldrar var korpralen Erik Spännare och hans hustru Maja Andersdotter. Hon var alltså 26 år när hon dog. Tidigare hade hon försörjt sig som klädsömmerska i Bergs socken fram till hösten 1847 då hon flyttade in på värdshuset vid Skansen där hon blev piga.

Den 15 april 1850 "anmälde sig hos pastor i Kohlbäck en mansperson (af ganska städadt och ärligt både utseende och sätt att bete sig) och under uppgift att vara hennes Bror" skriver prästen i dödboken. Det visade sig senare att detta inte stämde, men han begärde att få ut hennes prästbetyg för de skulle resa till Stockholm samma dag. Den 20 samma månad fick pastorn i Kolbäck ett meddelande från sin kollega i Berg att Anna Stina där fött en son som "under misstänkta förhållanden följande dag aflidit". Prästen i Berg skrev att Anna Stina tänkte rymma och borde förhindras att göra det. Men de var alltså för sent ute, natten innan hade hon och den manlige följeslagaren gett sig iväg. De blev efterlysta och polisen i Stockholm hittade alltså henne. Vid häktningen hade hon visiterats men eftersom man då inte hittat rakkniven konstaterades att hon måste haft den inflätad i håret. Anna Stina måste ha varit desperat och förstått att hon skulle blivit anklagad för barnamord. Prästen avslutar: "Begraven på polisens föranstaltande – obekant när och hvarest".

Vilka människoöden en kan möta i kyrkböckerna!

Efter Anna Stina var det Sofia Carolina Nordenholm från Stockholm som blev värdshushållerska på gästgiveriet i några år. Det var idel kvinnor som drev värdshuset. 1864 kom Josefina Charlotta Wennberg från Västerås och tog över gästgiveriet, hon kallas värdshusidkerska. Efter henne kom Dorotha Sofia Lundberg från Nyköping. Kanske var det därefter som gästgiveriet las ner. Sedan flyttades kanalbolagets kontor hit, det blev apotek och så småningom bostäder åt anställda. Jag antar att kanalbolaget ägde gästgiveriet.

Går vi söderut från gästgiveriet och viker av österut vid den stora dubbelslussen kommer vi till Sörkvarnsforsen. Där gick vi runt en del och såg oss omkring, bland annat runt det gamla kvarnhuset:

 sorkvarn
Eget foto.

JvmKCAC12567
Så här såg det ut vid Sörkvarn i början av 1900-talet. Bildkälla: Järnvägsmuseum.

Kvarnhuset byggdes 1796. Tidigare har det funnits kvarn här sedan 1400-talet och kvarnen i detta hus var igång till 1950-talet. Det ska ha legat flera andra hus i närheten, med bland annat benstamp och limfabrik. Mjölnare 1796 var mäster Eric Hagberg som var född 1737 i Roslagen. "Eger vacker Xstds kunskap" har prästen skrivit om honom, det vill säga att mjölnaren var kunnig i sin kristendomslära. Hans hustru hette Catharina Hagberg och de hade en vuxen son och en dräng. Hustrun hade också "vacker kunskap" i kristendom. I hushållet var också byggmästare Johan Henrik Fernström skriven, med sin hustru Anna Maria Hagberg och sonen Carl Gustaf. De flyttade till Lillkyrka 1797, när kvarnhuset var klart. Kanske var Anna Maria dotter till mjölnarmästaren så att det var mågen som byggde huset.

fors
Sörforsen vid kvarnbyggnaden, Eget foto.

Information om Skansenområdet och kanalens historia har jag hittat både på Svedvi-Bergs hembygdsförenings hemsida, på Wikipedia och i den utmärkta lilla boken "Guide bland Hallstahammars gamla industrier" från 1976, skriven av Evert Gustafson.

Detta är ett av flera nedslag jag tänkt att göra i socknarna här runt Västerås, min nya hembygd. Vi besökte Hallstahammar den 5 april och alla mina bilder är tagna den dagen. Givetvis höll vi avstånd till dem vi mötte.

Här kommer några bilder till som jag tog vid vårt besök där (plus en gammal bild). Jag är svag för bilder på gamla hus och miljöer där människor rört sig i äldre tider.

 gestgiveri
På Skansenområdet finns rester efter äldre byggnader. Har det stått en arbetarbostad här? Flera av dessa arbetarbostäder ska vara rivna men funnits här vid kanalen. I bakgrunden gästgiveriet. Eget foto.

kapell
Detta lilla hus byggdes som arkivbyggnad till kanalbolaget men är numera kapell. Det ligger uppe på en kulle en bit ifrån övriga hus. Eget foto.

sluss1
En av slussarna vid Skansenområdet. Eget foto.

JvmKCAC12869
Den stora dubbelslussen vid Skansenområdet. Bildkälla: Järnvägsmuseum.

jordkellare
En jordkällare från 1898. Eget foto.

lada
Den här ladan står norr om gästgiverihuset. Eget foto.

uthus
Andra byggnader på Skansenområdet, med vällingklocka. Eget foto.

museum
Kanalmuseet. Här fanns förr kanalbolagets kontor. Eget foto.

skansberget
Skansenområdet har fått sitt namn efter berget öster om kanalen, där en skans har funnits. Eget foto.

Fortsätt läs mer
2724 Träffar
5 Kommentarer