Arkivdetektiverna

Släktforskning är verkligen stort. Inte bara som ett ökande intresse bland många utan också stort i sitt omfång. Det här blev jag påmind om när jag här om dagen lyssnade på en poddsändning av Karlavagnen i Sveriges Radio. Ett program som jag tror sänds kvällstid och dit man får ringa och prata om ett förutbestämt ämne. Det jag lyssnade på sändes den 23 september och handlade om släktforskning. Karlavagnen har haft släktforskning som tema i tidigare program också.

Poddradio är bra, då kan man lyssna när man vill. Själv var jag i skogen och plockade lingon medan detta pågick i mina hörlurar.

I programmet förekom alla möjliga infallsvinklar på släktforskning. Mycket intressant var det att lyssna på de olika berättelserna om vad som fått dem att börja släktforska, hur de gick till väga och vad de hittat. En började släktforska efter att ha ärvt en forskning efter sin morfar. Vilket fint arv! En annan hade med hjälp av DNA-test fått veta vem hennes pappa är (fantastiskt!). En tredje hade hittat 68 generationer bakåt i sin sambos släkt.

Under mina drygt tio släktforskarår har jag tänkt mig att de flesta drivs av ungefär samma motivation som jag, att hitta min släkts historia i arkiven. Det kan man ju göra på olika sätt och med olika ambitioner. En del samlar personer i sina släktträd, andra skriver omfattande berättelser om varje generation och sätter in dem i sina historiska sammanhang. Smalt eller brett, djupt eller grunt.

Något jag tror att de flesta av er känner igen er i är känslan av att vara en tidsdetektiv, eller kanske snarare en arkivdetektiv. En som letar efter spår i arkiven, som ser massor av detaljer som tillsammans blir en helhet. "Det ska gå att hitta." Visst har du ofta tänkt så? Det är väl det som limmar fast oss timme efter timme vid datorn...

Tänk vilken rik hobby detta är! Och så givande för så många! Jag gläds med den släktforskare som hittat så mycket dramatik att det blivit en spännande bok. Eller den som kunnat lösa gåtorna med okända fäder. Och även om jag är skeptisk till att ta 68 generationer på allvar så kan jag verkligen förstå den glädje som släktforskaren ifråga känner över sitt resultat.

När släktforskning diskuteras brukar släktforskare ofta få frågan om vad som är det mest spännande som hittats. Vad skulle du svara på det? För min egen del vet jag inte, det är så mycket som är intressant och samtidigt inget som sticker ut i min släkt. Inga mord och inga kändisar. Men väldigt intressant ändå, för det är människor som levt före mig och gjort mig till den jag är.

För mig är det både hobby och jobb, och lika roligt och givande oavsett vilken släkt jag letar information om. Varje gång jag börjar på ett nytt uppdrag eller på en ännu outforskad gren i min egen släkt så känner jag stor förväntan. Den förväntan uppfylls så gott som alltid. Bara om jag möts av kyrkoarkiv som förstörts i brand på senare tid kan jag bli besviken. Men då kan det finnas andra vägar.

I helgen pågår en digital släktforskarmässa, en kompensation för uteblivna Släktforskardagarna som jag saknat i år.

Tillägg lördag kväll:

Efter en dag med digital släktforskarmässa tycker jag att det är intressant och uppfriskande, och trots en del tekniskt strul har det fungerat bra i det stora hela. Bra att kunna sitta hemma och ta del av föredrag. Eftersom det går tre  föredrag samtidigt båda dagarna kommer jag att se en del efteråt. Jag är imponerad av hur bra de föredragande släktforskarna ute i landet klarat ut sina digitala föredrag i Zoom, även om det kanke varit nervöst för en del.

Precis som på de vanliga Släktforskardagarna möts man av en del överraskningar. T ex historikern Mia Skott som höll en verkligt upplivande och engagerad föreläsning om att hitta kvinnors historia. Nu ser jag fram emot morgondagens program.