Familjen utplånades

Inom loppet av 20 år dog hustrun, den enda dottern och maken. Inga efterlevande. Att de över huvud taget funnits vet jag tack vare en ännu vårdad gravsten trots att mer än 150 år gått.

Påsken firas i stillhet det här året. I stället för att umgås med andra blir det utflykter i vår nya hembygd för maken och mig. Vi bor i Badelunda församling, där östra delen av Västerås ingår. På skärtorsdagen tog vi oss till Tortuna, grannförsamlingen åt nordost. Min ambition är att under året ta mig till alla grannförsamlingar. Domkyrkoförsamlingen är redan avklarad med råge.

Det enda jag visste om Tortuna tidigare är att i församlingen finns en gård som heter Nedersta och där den lille gossen Olof föddes 1657, han som senare kom att bli präst i Lima i Dalarna och ta sig efternamnet Nedrin från fädernegården. Han ingår i ett släktträd jag har i min dator.

Vi bestämde oss för att åka till kyrkan och parkera där, vid vårt allra första besök i socknen. På kartan ser det ut som om det skulle finnas en promenadslinga i skogen norr om kyrkan och skogen gillar vi att gå i. Dessutom såg jag en fornminneskringla vid kyrkan. Fornminnet är de här ringarstenarna:

På skylten kan man läsa om stenarna. 

Stenarna var förr utplacerade utmed vägen till kyrkan. På skylten berättas att stenarna stod på olika avstånd och när begravningsföljet kom till stenen skulle klockringningen i kyrkan börja. Att klockaren skulle ringa för den avlidne kostade pengar för dödsboet och var det ett rikt dödsbo köpte man klockringning ända från stenen längst bort. Var det ett fattigt dödsbo eller snåla arvtagare började klockringningen vid den sten som stod närmast kyrkan. Jag har aldrig känt till tidigare att sådana stenar fanns. Nu vet jag det. Däremot har jag i en helt annan församling stött på att avgiften för klockringningen finns med i bouppteckningen. I Västerås Släktforskarklubbs medlemstidning Arosiana nr 3, 2012, finns en artikel om ringarstenarna. Läs på sidan 11.

Jag tänker mig att redan vid den mest avlägsna stenen började klockorna ringa för begravningsföljet den 7 juni 1864. Då begravdes den 17-åriga Carolina Emilia Carlsdotter från Skämsta i grannförsamlingen Kärrbo. Trots att hennes far var kyrkvärd hemma i Kärrbo fick hon alltså vila på kyrkogården i Tortuna. Det gör hon fortfarande, under en praktfull gravsten. Även hennes kusiner ligger i samma grav.

Det här är en av Tortunas äldsta bevarade gravstenar, vad jag kan se vid mitt första besök på kyrkogården. Och naturligtvis funderar jag på varför hon begravdes där och inte i sin hemförsamling. Svaret finns så klart i kyrkböckerna. Carolina föddes 1846. Hennes far Carl Ericsson var en ung gårdsägare i Skämsta, förmodligen ganska välbärgad för han står som ägare till gården redan 1843, när han var 20 år gammal. 1845 gifte han sig med Josefina Andersdotter från Tortuna och den 24 september 1846 föddes dottern Carolina. I juli året därpå dog Josefina, 22 år gammal. Någon dödsorsak finns inte i dödboken.

Carl gifte aldrig om sig. Carolina var skriven hos honom men när hon dog 1864 befann hon sig hos morföräldrarna i Östra Åby i Tortuna församling och jag förmodar att hon kanske befann sig där under en stor del av sin moderlösa uppväxt. Men det vet jag inte. Hennes far hade både hushållerska, pigor och drängar anställda. Carolina dog den 27 maj 1864 av något som prästen kallar bröstinflammation, samma dödsorsak finns på fler vid denna tid och nu i coronatider funderar jag på om det var en senkommen influensa som härjade den våren. Tre år senare dog hennes far av "lungslag", 44 år gammal. Familjen var utplånad. Båda Carolinas föräldrar verkar ha haft syskon och syskonbarn och förmodligen finns det efterlevande till dessa idag. Är du en av dem kan du glädja dig åt att graven finns kvar och är välvårdad.

I en annan äldre grav på Tortuna kyrkogård vilar rusthållarparet Jan Jansson och Christina Andersdotter från Ängesta, båda döda i början av 1800-talet och födda 1756 respektive 1766. De hade gift sig 1783 och hade tre söner som hette Jan, Per och Lars. Det blev sonen Per som tog över gården. Jan (senare Johan) studerade i Västerås och blev präst, har hans kollega i Tortuna antecknat i husförhörslängden. Han blev så småningom komminister i Fläckebo församling och tog sig efternamnet Engvall, troligen från födelsegården Ängesta. Även sonsonen Johan Engvall blev präst. Denna grav är också välhållen, Tortuna församling tar väl hand om sina gamla gravar. I en landsbygdsförsamling som denna är det inte trångt på kyrkogården, kanske en bidragande orsak till att flera gamla gravar finns kvar.

Både kyrkan och kyrkogården är fina, ett rofyllt utflyktsmål. Kyrkan är gammal, ingen Tegnérlada utan de äldsta delarna är från 1200-talet läser jag på Wikipedia. I ena kyrkväggen finns en runsten inmurad, något jag inte tror att jag sett någon annanstans, som en hälsning från en ännu äldre tid. Västeråstrakten är riktigt gammalt kulturlandskap och det vimlar av fornlämningar, bland annat precis bredvid huset där vi bor.

Med mobilkamera blir det lutande kyrktorn.

Någon promenad i skogen norr om kyrkan blev det inte för vi hittade ingen stig dit. Möjligen måste man gå över en av hustomterna vid kyrkan och det ville vi inte. I stället åkte vi hem och gick en sväng i Bjurhovdaspåret, som vi brukar. Men på hemvägen stannade vi till vid Furby kyrkoruin.

Furby var förr i tiden en egen församling men uppgick till stor del i Badelunda församling redan 1540. Kyrkan var byggd på 1200-talet men övergavs i slutet av 1400-talet. Det finns två förklaringar till detta, båda återgivna i skriften En historisk vandring i Badelundabygden utgiven av Badelunda hembygdsförening 1989. Idag finns bara ruiner av kyrkan kvar, huvudsakligen delar av den västra gavelväggen till långhuset och en del av grundstenarna, bl a till vapenhuset. Den står på en gård i byn Kylla, alldeles intill en gammal gårdsbyggnad. Jag hittade ingen fornminnesskylt på stället och det känns nästan som att gå hem till gårdsfolket när vi besökte ruinen. Under historiens gång har en del av murstenarna används vid husbyggen i trakten men 1957 restaurerades det som då var kvar av ruinen och den är fornminnesförklarad sedan länge.

En förklaring till att den övergavs är att danska soldater vanhelgat kyrkan genom att bedriva otukt där när de härjade i trakten. Den andra förklaringen, och den som är mest spridd vad jag kan förstå, är att en kvinna dräptes under pågående julotta i kyrkan omkring 1470 och att detta vanhelgat kyrkan så att den inte längre kunde användas. Enligt en uppteckning av en muntlig berättelse på 1600-talet ska följande ha skett. Två kvinnor blev osams om bänkplatsen i kyrkan under julottan och började slåss. De drog kniv och den ena dödade den andra. Mörderskan dömdes till döden och avrättades genom att begravas levande i Lunda skog. Inom synhåll för henne ska man ha lagt en brödlimpa för att ytterligare öka plågan eftersom hon givetvis blev hungrig men inte kunde nå den för att äta. När hon till slut dött begravdes hennes kropp i ett kärr. Efter hennes död ska någon ha ristat in bilderna av en kniv och en brödlimpa i en stenhäll intill platsen där hon avrättades och den platsen kallas fortfarande Kärringhällarna. Den ligger i skogen vid Lunda gård i det område där Bjurhovdaspåret är inlagt. Vi går ofta i Bjurhovdaspåret, en motionsslinga norr om Bjurhovda bostadsområde.

Med hjälp av Riksantikvarieämbetets Fornsök går det att hitta avrättningsplatsen, eller snarare ungefär, för ingen vet exakt var den var och om historien är sann. Så här ser det ut idag:

Om det känns kusligt att befinna sig där? Nja, egentligen inte, för det känns nog lite overkligt att tänka sig en avrättning på det här sättet för omkring 550 år sedan. Har den över huvud taget hänt? Och vilka andra förkräckliga handlingar har skett där vi rör oss idag, i områden där människor vistats i tusentals år? Jag är inte sådan som känner på mig sådant. För några år sedan besökte jag platsen för ett slagfält på 1500-talet. Min släkt kommer från en gård där slagfältet ingår i markinnehavet. Tusentals soldater dog där, både svenska och danska. Det kändes nog lite kusligt, på grund av vetskapen att där hade detta verkligen skett. Inte kanske eller möjligen. Vid Kärringhällarna har kanske den här fasansfulla avrättningen skett på 1400-talet och jag kommer nog inte att ströva just där, nu när jag vet i stort sett var det skett. Men det känns ändå ganska overkligt. Hur ska man förhålla sig till sådana här platser där människor mött ond bråd död? Ett mord har nyligen skett i en lägenhet i ett grannhus och någon kommer säkert att bo där igen så småningom.

Nu blev det en dyster avslutning på detta blogginlägg, en påskafton när jag borde sprida mer hopp och glädje i stället. Men givetvis önskar jag er alla en fin påsk, trots virus och avsaknad av umngänge. Det kommer en tid när detta är över, så håll ut!