Rötterbloggen
Rötterbloggen

Per Olsson fick en by av kungen

Ibland blir man överraskad av kyrkböckerna. Till exempel av en präst som skriver ovanligt vackert, eller gör ovanliga anmärkningar. Eller att det finns en teckning i kyrkboken.

Jag bor i Västrums socken utanför Västervik, som från början ingick i Gladhammars socken. Avsöndringen ska ha skett 1622. Eftersom jag sysslar med hembygdsforskning också har jag flera gånger tittat i de tidiga kyrkböckerna för både Västrum och Gladhammar. För en tid sedan bläddrade jag på slutet i Gladhammar C:1 och nästan längst bak finns den här teckningen av Per Olsson. Detta är en teckning som någon gjort med David Klöcker Ehrenstrals kända målning som förlaga. Per Olsson var bondeståndets talman i slutet av 1600-talet. Han kom från Lunds by i Gladhammars socken.

b2ap3_thumbnail_PerOlsson1.jpgb2ap3_thumbnail_PerOlsson1.jpg
Källa: Gladhammar C:1 (1633-1707) Bild 92 / sid 175 Arkiv Digital

Om det är prästen som gjort den här teckningen, då är prästen en ovanligt skicklig tecknare. Mer troligt är kanske att någon annan gjort teckningen och prästen infogat den i kyrkboken, för att visa vilken berömd man som bott i socknen. Det är gjort efter Per Olssons död. På nästa sida finns en också sentida notering om den berömde sockenbons hädanfärd.

Per Olsson står som Peder Olofsson i kyrkboken men i våra svenska historieböcker är han känd som Per Olsson. Att detta är samma namn men med variation vet ju vi som släktforskar.

Han föddes omkring 1630 i Gladhammars socken, blev riksdagsman 1676 och bondeståndets talman 1686. Kungen Karl XI hade stort förtroende för Per från Gladhammar och förlänade honom en hel by i hemsocknen, Lunds by. Det är en än idag oskiftad by där de flesta gårdar fortfande ägs av hans ättlingar. Läs om Lunds by.

Per Olsson dog den 14 december 1692. På sidan 157 i C:1 är hans död noterad, den 8 januari 1693, vilket bör vara begravningen. Här finns också en kortare anteckning, uppenbarligen tillagd i efterhand. Av denna framgår att han ska ha dött den 14 december och begravts den 14 januari, vilket är de datum som är kända. Anteckningen är tillagd 1760, alltså nästan 70 år senare. Varför han ursprungligen är antecknad på den 8 januari skulle jag bra gärna vilja veta.

b2ap3_thumbnail_PerOlsson3.jpgb2ap3_thumbnail_PerOlsson3.jpg
Källa: Gladhammar C:1 (1633-1707) Bild 83 / sid 157 Arkiv Digital

Här i trakten av Västervik är det en hel del personer som har Per Olsson i sina släktträd, inte bara de som bor kvar i byn. Själv hör jag inte alls dit, jag har mina rötter på västkusten. Att komma från denna släkt är något som många är medvetna om, även de som inte släktforskar, annars skulle jag inte ha hört talas om det vid flera tillfällen.

Lunds by är ett fint besöksmål i Tjust och många turister hittar dit och till byns hembygdsmuseum. Men det är också en vanlig, men ovanlig by, där folk bor och lever sina vardagsliv i en alldeles speciell historisk miljö.

Läs en artikel om Per Olsson och Lunds by från hösten 2009.

Fortsätt läs mer
  4079 Träffar
  0 Kommentarer
4079 Träffar
0 Kommentarer

Mjölet blev bröd

Det här är bröd med historia. Inte gammalt bröd, utan på sätt och vis ett bröd med släkthistoria. Jag bakade frukostfrallorna i morse, av mjöl från Berte kvarn i Halland.

b2ap3_thumbnail_3.JPGb2ap3_thumbnail_3.JPG

För ett tag sedan skrev jag ett blogginlägg här om att åka på släktforskningssafari under sommarledigheten. Så klart har jag gjort det i år igen. Men det blev mer familjeforskning än släktforskning.

Min pappa bor på västkusten, mellan Falkenberg och Varberg, i närheten av där jag växt upp. Vi hälsade på honom nu i början av augusti och förra helgen gjorde vi ett besök på Berte kvarn i Slöinge söder om Falkenberg. Ett oplanerat besök som kom till efter att min lillebror, som också var hemma på besök, talade om att han köpt mjöl från Berte när han handlade mat några dagar tidigare. Berte kvarn är en välkänd plats i vår familj. Där bodde mina föräldrar 1948-49 med mina två äldsta bröder.

Mina föräldrar var unga och nygifta och pappa hade muckat från militärtjänstgöring när han fick arbete på Berte gård, som kvarnen ligger på. Pappa var djurskötare. Han skötte om korna, kalvarna och tjurarna. Inte minst tjurarna. När vi stod utanför Berte gårds ladugård och tittade berättade han den ena historien efter den andra om incidenter med både snälla tjurar och ilskna tjurar.

b2ap3_thumbnail_1.jpgb2ap3_thumbnail_1.jpg

Ladugårdsdörren stod öppen och pappa tittade inåt i ladugården, men givetvis gick vi inte in. Det får man inte göra, hur lockande det än kan vara. Han berättade hur mjölkkornas foderbord stått för 65 år sedan och hur de körde fram mjölkmaskinen på en kärra och flyttade den mellan korna. På den tiden var de två djurskötare och fyra eller fem drängar. Han trodde att det kunde ha varit ett 80-tal kor då, om jag minns rätt. Vi fick senare veta att de har omkring 250 mjölkkor idag och att dessa sköts av tre personer i en ny och större ladugård en bit bort. I den gamla ladugården fanns inga mjölkkor när vi var där.

Berte kvarn är ett stort gårdskomplex, som också inrymmer bostäder, ett museum och en glassfabrik (Siaglass). Miljön är mycket vacker, särskilt på andra sidan kvarnen där vägen går genom lummig och kuperad terräng vid Suseån.

Efter en titt på ladugården skulle pappa visa oss var de bott 1948-49. Vi åkte på en slingrande grusväg någon halvkilomter, förbi några hus, "där bodde den och den..." berättade pappa. Deras arbetskamrater på den tiden.

Mina föräldrar bodde då i en arbetarbostad med två lägenheter, uppdelat på halva huset vardera. Tidigare hade det varit tre och idag är det en familjs bostad. Vi stannade bilen på vägen utanför huset och jag tog några bilder. Min bror såg att någon rörde sig inne i huset och då gick jag och knackade på för att tala om varför vi var där, så att de som bor där idag inte skulle bli oroliga.

I huset bor nu en ung barnfamilj. Den unga kvinnan som öppnade lyssnade uppmärksamt på mig och plötsligt föreslog hon att vi skulle komma in och titta i huset! Så jag hämtade min pappa, min bror och maken och så fick vi en mycket fin pratstund där inne. Hon ringde också efter en släkting som visste mer om äldre tider och som kom och pratade med oss. Pappa berättade var köket låg, och sängkammarn och finrummet på den tiden de bodde där. Kakelugnarna fanns kvar.

Det var så roligt! Jag är oändligt tacksam för detta. Vilka fantastiska människor det finns som delar med sig av sitt privatliv för att vi kommer och är nyfikna. När vi kom hem på kvällen sa min gamle far att det allra roligaste var att få komma in i huset igen, efter 65 år. Han var så glad över detta, och att få träffa de två där nere. Så jag vill verkligen uppmana alla er släktforskare att våga knacka på. Det kan ju i värsta fall bara bli ett nej. Men det kan också bli en inbjudan.

Under min uppväxt har jag hört mycket om Berte kvarn hemma. Mamma pratade ofta om deras då närmaste grannar, som de delade hus med. De höll kontakten en tid och mina föräldrar har varit där efteråt. Om jag varit med minns jag det inte för att jag var så liten då. Vi hade inte bil på 50-talet och mina föräldrar flyttade flera mil norrut när de lämnade Berte, så det blev nog bara något enstaka besök.

Innan vi åkte hem gick vi in på kvarnmuseet, som är stort för att vara ett landsbygdsmuseum. Här kunde pappa berätta om många olika jordbruksredskap som användes förr och mycket annat som vi såg. Här finns också historien om Berte kvarn och dess ägarfamilj. I dag är det 14:e generationen på gården, som varit i samma familjs ägo sedan 1569. Bara det är intressant för en släktforskare.

b2ap3_thumbnail_5.JPGb2ap3_thumbnail_5.JPG

Givetvis köpte jag med mig mjöl hem, och har alltså bakat frukostfrallorna på det idag.

Läs mer om Berte kvarns historia på företagets egen hemsida och på stiftelsen Bertebos hemsida.På stiftelsens hemsida finns bl a en fin äldre bild på familjen Stenström som ägt kvarnen sedan 1569.

På en privat blogg från Slöinge finns en bild som visar den fina miljön kring kvarnen.

Fortsätt läs mer
  2969 Träffar
  0 Kommentarer
2969 Träffar
0 Kommentarer

Lite skit i hörnen

Säkert har du ibland funderat över hur förfäderna levde sitt vardagsliv i gårdar, torp och backstugor förr i tiden. Att de inte levde som vi gör idag, det är ett som är säkert.

En stor skillnad är synen på smuts, vill jag påstå. Idag byter bonden kläder efter en arbetsdag i ladugården. Det gjorde man inte förr. Och mjölkerskornas långa kjolar släpade i koskiten.

Jag tror inte att man uppfattade smuts på samma sätt som vi gör. Smuts var inte alltid smuts, utan ett synligt bevis på hårt arbete.

Sovvanorna var helt annorlunda än vad vi är vana vid i vår tid. Framför allt att många sov i samma rum, oftast hela familjen plus drängar och pigor. Åtminstone om det var i ett mindre hus. Ofta sov flera personer tillsammans i samma säng, inte bara barn eller äkta par. Skavfötters har ni väl hört talas om? Så mycket privatliv var det nog inte tal om. Att ha eget sovrum är en sentida lyx, liksom tandborsten.

Lakan var en lyx som inte fanns i var mans hem förrän kring förra sekelskiftet. I många hem användes lakan bara för de fina gästerna. Längre tillbaka bäddade man med en fårskinnsfäll på halm. Halmen skulle bytas regelbundet för att inte möss och ormar skulle bygga bon där. Fårskinnet sov man på och hade som täcke. Det tvättades inte, smutsen skavdes bort. Idag vet vi att det kan vara både läkande och rogivande att sova på en fårskinnsfäll. Men vi vill nog gärna hålla den någorlunda ren då.

b2ap3_thumbnail_skinn.JPGb2ap3_thumbnail_skinn.JPG
En sliten fårskinnsfäll på fållbänken, och vips var det bäddat.

Fanns det inte fårskinn eller vaddtäcken kunde man ta en rya som täcke. Idag använder vi ryamattor på golvet men de började som sängkläder, och det kunde då vara ryagarn på båda sidor. Säkert var det varmt också. I en bok jag läser just nu skriver en man från Gotland vid mitten av 1800-talet om hur han drog ryan över sig som täcke när han skulle sova som gäst i ett hus.

Folk sov i samma rum för att hålla värmen. Fanns det en sal, till exempel på en större bondgård, så hölls den inte varm på vintern som vi gör med våra vardagsrum. Vädringen var minimal, för att inte släppa ut den dyra värmen. Så vi kan nog tänka oss hur det luktade där inne i stugan om vintrarna, av sura kläder, matos, barnbajs, instängd luft...

Det var inte heller nog med människorna. In på 1900-talet fanns det gårdar och torp där man byggt ihop boningshus med stall och ladugård, bara åtskiljt av en brädvägg. Så gjorde man för att ta vara på värmen från kor och hästar. Drängstugan kunde vara ett rum ovanför korna i ladugården för mindre än hundra år sedan. Att ta in de små djuren i stugan på vintern var också vanligt i södra Sverige, till exempel smågrisar, gäss och höns, för att de skulle slippa frysa.

När vi lär oss om hur folk levde förr i världen är det viktigt att komma ihåg att se dem i ljuset av sin tid. Det som kan vara självklart för oss kan ha varit en utopi för dem. Tillgången på rinnande vatten inomhus måste ha inneburit en stor revolution för hemmen, något som vi bara tar för givet idag. Förr i tiden kanske lite, eller mycket, smuts i hörnen var ett överkomligt problem i jämförelse med många andra vedermödor i vardagslivet.

Fortsätt läs mer
  2689 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Carin Olofsson
"Skaföttes" (som farmor sa) minns jag väl. När min bror och jag var små och skulle sova över hos farmor och farfar så fanns det ba... Läs mer
söndag, 03 augusti 2014 11:09
2689 Träffar
1 Kommentar

Cherstin med horungen

Ibland stöter man på ovanliga anmärkningar i kyrkböckerna. Det har väl alla släktforskare gjort, antar jag.

För en tid sedan råkade jag läsa i Vreta klosters dödbok för tiden 1746-1775. Den 18 januari 1758 dog Cherstin Andersdotter i Syltegatan, änka efter smeden Alexander Magnusson, av vattusot. Hennes far hette Anders Nilsson och hennes mor Maria Pärsdotter.

Prästen skriver i levnadsberättelsen att Cherstin "tjänat på åtskilliga ställen och fick så en horunge" och "blef änteligen gift med Alexander Magnusson, och haft med honom 6 barn".

b2ap3_thumbnail_VretaklosterF1sid129.jpgb2ap3_thumbnail_VretaklosterF1sid129.jpg
Källa: Vreta kloster F:1 (1746-1775) Bild 67 / sid 129 Arkiv Digital


Cherstin var född 1679 och alltså 79 år när hon dog. Både horungen och de sex äktenskapligt födda barnen var alltså vuxna, de som inte dött före henne.

Det måste ha varit en präst som förargade sig väldeliga över ogifta mödrar och andra som inte riktigt höll sig inom de förväntade ramarna.

Säkert finns det många sådana kommentarer här och där i kyrkböckerna. Det gör ju släktforskningen lite intressantare samtidigt som jag tycker synd om de människor som levde då och blev utsatta för en sådan präst.

Men det gäller ju att komma ihåg att kyrkböckerna bara var till för prästerna att läsa. Det kan vara lätt att glömma bort eftersom vi idag har tillgång till allt gammalt arkivmaterial och kan läsa sådant som inte alls var avsett för andras ögon, allra minst dem det handlar om.

Många kommentarer i anmärkningskolumnen i husförhörslängderna kan ju faktiskt kännas som ganska illvilliga. Och tänk att dessa anmärkningar om gamla synder skulle följa med folk hela livet! Kom det en ny präst till församlingen skulle han minsann få veta allt sådant. En stigmatisering som är främmande för oss idag.

Nu i sommarvärmen blir det inte mycket släktforskat för min del. Ibland, när det svalnat framåt kvällen, kanske jag tar några timmar vid datorn men oftast får det vara. Sådan här värme är jag inte van vid, även om jag upplevt betydligt värre. Jag skulle aldrig kunna bo i ett tropiskt klimat.

Dessutom har vi nästa nummer av vår medlemstidning i Tjust Släktforskarförening att ta itu med. Den kommer ut med fyra nummer per år, och efter Släktforskardagarna i Karlstad ska vi lägga sista handen vid nummer 3.

Om du är med i en släktforskarförening som ger ut en medlemstidning så uppmanar jag dig att komma med bidrag till den. För bidrag behöver vi, vi som gör medlemstidningar. Intressanta släktforskningsberättelser om människoöden och om metodik. Kanske kyrkboksfynd eller märkliga händelser du stött på. Det du tycker är intressant lär det finnas fler som vill läsa om.

Fortsätt läs mer
  1979 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
admin
Egensinniga präster fanns långt in på 1900-talet. Och då ska man komma ihåg att de faktiskt utförde ett statligt uppdrag. Folkbokf... Läs mer
söndag, 27 juli 2014 22:39
Eva Johansson
Det är förskräckligt att sådant fanns kvar in på 1900-talet. Ja, baptisterna och andra frikyrkliga är ett kapitel för sig. Baptist... Läs mer
söndag, 27 juli 2014 22:44
1979 Träffar
2 Kommentarer

Åk på släktforskningssafari!

Nu ska jag tipsa om sommarens bästa sysselsättning: släktforskningssafari.

På sommaren är det många som åker och tittar på ställen där släkten bott. Det rekommenderar jag varmt som semestermål.

De senaste somrarna har jag varit på flera sådana. Det har varit mycket lyckat varje gång, och jag har fått veta väldigt mycket mer än vad jag visste innan om den miljö där de jag släktforskat om bott en gång i tiden. Det tillför släktforskningen en ny dimension. Att stå på samma plats som de gjort, de där som levde för hundra eller tvåhundra år sedan ger en alldeles speciell känsla.

b2ap3_thumbnail_safariVassanda-Naglum.jpgb2ap3_thumbnail_safariVassanda-Naglum.jpg
I Vassända-Naglums prästgård utanför Vänersborg var min farfar
dräng 1905-06. För två år sedan var vi här tillsammans med min
far och ett par av mina bröder.


b2ap3_thumbnail_safariOstergol.jpgb2ap3_thumbnail_safariOstergol.jpg
I torpet Kajsalyckan i Östergöl i Älmeboda socken bodde mina
barns farmors mormor. Vi hittade torpgrunden tack vare en vänlig
granne som gav oss vägledning.

Det handlar inte bara om att titta på torpgrunder, släktgårdar och kyrkor. Mycket kan man också få veta från de lokala hembygdsföreningarna. Och våga knacka på i huset där släktingarna bott! Det har jag gjort flera gånger, och blivit väldigt väl bemött.

För två år sedan, i början av juli, tog jag med mig en väninna och åkte ner till trakterna av Tingsryd i södra Småland. Till Algutsboda och Älmeboda socknar, till Urshult, Södra Sandsjö och Väckelsång. Där har jag släktforskat om mina barns fars släkt och jag ville se torpen och gårdarna jag läst om i kyrkböckerna. Men det började redan i maj, när maken och jag var på väg hem från en tur till Skåne och valde en väg som bland annat går via Urshults kyrkby. Där stannade vi vid kyrkan för att jag ville orientera mig på kartan. Det var en söndagkväll vid sextiden. När jag satt i bilen och tittade i mina papper, gamla kartor och nyare, så kom en bil och parkerade intill oss och ut hoppade en äldre dam för att gå in på kyrkogården. Jag hejdade henne och berättade vilken gård jag sökte och jag berättade också vilka jag släktforskat om. "Det är ju min släkt!" sa hon. Genom sin morfars far är hon på långt håll släkt med mina barn genom deras farmor! Vilken otrolig tur jag hade.

Vi bytte telefonnummer och bestämde att jag skulle höra av mig när jag tänkte komma ditåt senare på sommaren, så skulle hon visa mig släktgården. I juli åkte vi ner, min väninna och jag. Vi hade bokat in oss på ett vandrarhem i trakten, men väl på plats blev vi övertalade att sova över i den gamla släktgården på Sirkön. Det säger man inte nej till! Mina barns och hennes gemensamme förfader Peter Jonasson på Hunshult hade byggt huset en gång för drygt 200 år sedan. Det var verkligen en upplevelse utöver det vanliga att övernatta där.

b2ap3_thumbnail_safariHunshult.jpgb2ap3_thumbnail_safariHunshult.jpg
I huset som Peter Jonasson byggde för över 200 år sedan på
Sirkön i Urshults socken fick vi övernatta för två år sedan.


Jag blir varm i hjärtat varje gång jag tänker på detta. Att bli erbjuden det, och vi kände inte varandra! Vi blev dessutom bjudna på middag och fick träffa hennes familj.

I augusti var maken och jag på väg hem till min far på västkusten. En dag på resan hade vi avsatt till att leta efter makens rötter i trakten av Ljungby och Ryssby i västra Småland. Härifrån flyttade hans farfar och farmor till Helgerum 1892, där vi nu bor. Vi besökte hembygdsföreningen i Ryssby, där det finns en torpinventering och med hjälp av den kunde vi hitta exakt var det torp stått där makens farfar fötts och växt upp. Det låg i en vägkorsning och en av hembygdsföreningens medlemmar hade sagt till oss att vi skulle knacka på i den gamla skolan i samma vägkorsning för där bor en som kan allt om den byn, och som är både släktforskare och hembygdsforskare. Så det gjorde vi, men han var inte hemma. Vi talade om vad vi ville för frun i huset, som var mitt uppe i bakningen i köket. "Han kommer nog snart" sa hon så vi gick runt och tittade och letade upp platsen för torpet. Efter fem-tio minuter kom mannen vi väntade på och han blev eld och lågar, berättade massor som vi inte visste och kände igen farfarns familj. Och så blev vi inbjudna på hembakt och kaffe och satt och pratade i flera timmar. Underbart!

b2ap3_thumbnail_safariNyatorp.jpgb2ap3_thumbnail_safariNyatorp.jpg
Maken och jag kunde lokalisera platsen för det torp där hans
farfar föddes 1867, med hjälp av snälla människor i Ryssby
socken. Torpet är rivet sedan länge.


b2ap3_thumbnail_safariBorsna.jpgb2ap3_thumbnail_safariBorsna.jpg
Borsna Södergård, där vi blev inbjudna.

På vägen dit hade vi stannat till vid gården Borsna Södergård där makens farfar och farmor var dräng och piga för länge sedan, innan de gifte sig. Vi stannade och fotograferade gården och knackade på för att berätta vilka vi var och varför vi tog bilder av deras gård. En mamma med en liten flicka var hemma, och när hon väl hade förstått hur det hängde ihop blev vi inbjudna att se hur det gamla huset ser ut idag. Mycket var omgjort sedan 1890-talet men hon visste att kakelugnarna var de som fanns i huset från början. Så i dem hade nog makens farmor tänt eld ett antal gånger.

I byn där makens farmor växt upp träffade vi på en man som är aktiv i hembygdsföreningen, och av honom fick vi en hembygdsbok om byn, en bok jag inte kände till men har haft stor nytta av i min fortsatta släktforskning.

Vilka fantastiska människor det finns!

Jag har fler liknande exempel där jag träffat människor som delat med sig frikostigt av sina kunskaper och varit mycket gästfria. Så tveka inte att knacka på. Kanske är inte alla lika vänligt inställda som dem jag mött, men det kan knappast skada att fråga.

b2ap3_thumbnail_safariKvanarp.jpgb2ap3_thumbnail_safariKvanarp.jpg
Makens farmor är född i Kvänarps by i Berga socken. Här fick vi en
mycket trevlig pratstund plus en hembygdsbok av en bybo.


b2ap3_thumbnail_safariLAURITSE.jpgb2ap3_thumbnail_safariLAURITSE.jpg
Lauritse gård i Ljugarn på Gotland. Här har de nuvarande ägarna,
som är släkt med mina barn på långt håll, visat och berättat för oss
om gården vid ett oplanerat besök. Foto: Rolf Lavergren.

 

Fortsätt läs mer
  2680 Träffar
  0 Kommentarer
2680 Träffar
0 Kommentarer

Släktberättelsen om kärlek och krig

Många med mig gillar att skriva, det vet jag. Som släktforskare träffar man på en del fantastiska historier som verkligen borde berättas, och inte bara stanna som en anteckning i ens släktforskningsprogram. Men hur kommer man igång?

"Write as you go along!" uppmanar oss Crista Cowan, anställd på amerikanska Ancestry som släktforskare. Hon har en blogg där och en videokanal på Youtube. I ett avsnitt tar hon upp detta ämne, att komma igång med att skriva sin släkthistoria.

Crista Cowan kommer att medverka på Släktforskardagarna i Karlstad, där hon berättar om sitt arbete.

Jag håller med henne, även om jag inte alltid tillämpar det. Vid det här laget har jag skrivit en hel del släkthistoria, både från min egen släkt och om släktforskningsresultat från andras släkter, inte minst ett antal artiklar i vår förenings medlemstidning.

Ett bra sätt att få inspiration är att läsa andras släktberättelser, menar Crista Cowan. Detta instämmer jag fullständigt i. Jag tycker att det är jätteintressant att läsa biografier baserade på släktforskning.

I sin videoblogg tipsar hon om några amerikanska böcker på detta tema (cirka 8 minuter in på filmen). Efter att ha sett inslaget i vintras skaffade jag två av böckerna (som båda är på engelska, men lättlästa). Boken The Sea Captain's Wife läste jag först. Den handlar om en vit kvinna i USA som gifte sig med en färgad man 1869. En mycket intressant historia.

b2ap3_thumbnail_Cowan.JPGb2ap3_thumbnail_Cowan.JPG

Nu har jag läst Crossing the borders of time. Den är så bra! En riktigt läsvärd berättelse.

Författaren Leslie Maitland, journalist i New York, skriver om sin mor Janine Gunsburger som är tysk jude och tvingas fly från Hitlers Tyskland via Frankrike 1942, 20 år gammal. I Frankrike lämnar hon sin stora kärlek, Roland Arcieri. Han är inte jude och hennes föräldrar motsätter sig äktenskap. När kriget är över bor familjen i New York och Janine och Roland lyckas inte få kontakt igen, bland annat för att hennes familj döljer hans kontaktförsök för henne.

Hon gifter sig med en amerikan, får barn, ser dem växa upp och så plötsligt är det slutet av 1980-talet. Janine har aldrig glömt sin Roland, han finns för evigt kvar i hjärtat och hon berättar för sina barn om honom. När dottern Leslie är vuxen spårar hon upp Roland och efter ett halvt sekel som åtskilda kan Janine och Roland återse varandra.

Detta är inte bara en romantisk kärlekshistoria utan även en stark berättelse om flykten från Tyskland och livet som emigrant, och om familjens historia flera generationer bakåt.

Det är lätt att känna igen sig i dotterns berättelse om hur hon följer i spåren efter hennes mors ungdomsår i Tyskland och Frankrike, och vad som hände med hennes släkt där. Några mördades i koncentrationsläger.

Båda de här böckerna handlar om kärlek med förhinder men som övervinns. Men som släktberättelser rymmer de så mycket mer än så.

I ett annat blogginlägg har jag samlat en lång rad tips på släktberättelser och biografier på svenska.

Om du också vill komma igång med att skriva din släktberättelse håller jag en kurs på Släktforskardagarna i Karlstad, som du kanske redan sett.

Fortsätt läs mer
  2968 Träffar
  0 Kommentarer
2968 Träffar
0 Kommentarer

Jöns i Sikarp och Björn på Ågården

b2ap3_thumbnail_Kinds-haradsratt-AIa1_1598-1611_-Bild4_sid1_1598.pngb2ap3_thumbnail_Kinds-haradsratt-AIa1_1598-1611_-Bild4_sid1_1598.png

Detta är en av de allra äldsta tillgängliga böckerna som vi släktforskare kan titta på och läsa i. 

Bilden är från Arkiv Digital och visar den första sidan i den äldsta bevarade domboken från Kinds häradsrätt i Älvsborgs län. Den omfattar perioden 1598-1611. (Källa: Kinds häradsrätt AIa:1 (1598-1611) Bild 4/sid 1 Arkiv Digital)

1598-1611!

Det är mer än 400 år sedan! Och vi kan fortfarande idag läsa om de enskilda vanliga människor, som begick brott, blev utsatta för brott, tvistade och trätte, och som vittnade i de olika målen.

Jag fylls verkligen av vördnad och får nästan hjärtklappning av sådana här gamla dokument, och att de faktiskt går att läsa. Då blir jag lätt lite högstämd. :-)

Det är inte allt jag kan läsa här, men en hel del. Och med lite envishet och träning, och hjälp från mer erfarna släktforskare skulle det nog gå att få sammanhang i detta.

"Anno 98 den 4 december...". En skrivare i rätten har alltså suttit och skrivit detta 1598!

Är en målarmästare inblandad? Bland dem som räknas upp tror jag mig kunna utläsa Jöns i Sikarp, Håkan i Hyds eller Ryds, Bängt i Lirkesbo, Björn, två Hindric varav den ene i Torp, Lasse, Lasse, Pär, Sven, Karl i Mårtenstorp och Björn i Ågården.

Skulle jag plocka fram den förträffliga Läsebok för släktforskare så kan jag kanske se vad fler av gårdarna och byarna hette.

Men det är inte innehållet som det nu handlar om utan det faktum att vi har tillgång till alla dessa mängder av gamla dokument som nämner enskilda vanliga människor, som med tur och skicklighet kan gå att härleda till våra egna släkter.

Här i Kinds häradsrätt hittar jag inte min egen släkt utan har stött på domboken när jag letat efter annat och hajat till för hur gammal den är.

b2ap3_thumbnail_dombokTjust1604Tor.JPGb2ap3_thumbnail_dombokTjust1604Tor.JPG
Foto: Tor Wiklund

När jag besökte landsarkivet i Vadstena för ett par år sedan fick vi titta i Tjust härads dombok från 1604, som alltså också måste vara en av de äldsta böckerna som vi vanliga släktforskare idag kan läsa digitalt. Den är också fotograferad av Arkiv Digital men vid besöket i Vadstena fick fotografen Tor Wiklund och jag titta på den på riktigt, inne bland arkivhyllorna. Vi visades runt av Thomas Sellrot, enhetschef på landsarkivet, för en artikel till vår medlemstidning Wåra Rötter (Tjust släktforskarförenings medlemstidning).

Det var en ganska häftig upplevelse, vill jag nog påstå, att se alla dessa flerhundraåriga gamla domböcker, kyrkböcker och andra dokument. Att få se dem i verkligheten, inte bara på bild.

Att hitta en namnteckning av en gammal förfader i något arkiv kan verkligen göra mig rörd, och få mig att känna banden över tiden, även om det är en bild från Svar eller Arkiv Digital. Men att se alla dessa gamla böcker och dokument är också en påminnelse om alla de levande men nu döda människor som skrivit och bundit in böckerna men också gett upphov till dess innehåll.

 

Fortsätt läs mer
  2260 Träffar
  8 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
admin
Visst är det fantastiskt att Sverige har lyckats behålla så mycket av sitt eftermedeltida material! Men det här exemplet är långt ... Läs mer
söndag, 29 juni 2014 15:02
Eva Johansson
Carl! Det är ju fantastiskt! Jag blir så imponerad av detta, att vi kan läsa det man antecknade på 1500-talet och att det finns be... Läs mer
söndag, 29 juni 2014 15:18
admin
Vad gäller dina specifika undringar om innehållet så lyder ingressen som följer:Anno [15]98 denn 4 decembris jagh tingh hölt j Rij... Läs mer
söndag, 29 juni 2014 15:57
2260 Träffar
8 Kommentarer

Ett oväntat uppdrag

När jag låg i soffan efter frukost och funderade på dagens blogginlägg ringde telefonen och en ung man frågade om jag kunde hjälpa honom få fram lite uppgifter om en möjlig släktgård eller boplats åt hans släkt till släkten. Javisst, jag släktforskar på uppdrag och åtar mig gärna sådant.
Men situationen visade sig vara lite mer komplicerad än så. Han stod med besökande Amerikasläktingar i ett samhälle på landsbygden och de skulle besöka platsen men det hade visat sig att de saknade rätt uppgifter.
Den unge mannen är själv inte släktforskare men hade hittat mig. Jag fick lite uppgifter om Amerikasläktingarnas morföräldrar, som emigrerat.
"Vi är ute och åker nu så ring när du hittat det", sa han.
Tyvärr visade sig uppgifterna vara både felaktiga och allt för knapphändiga. Men efter ett samtal till kom jag rätt och hittade vad de sökte. Men i en helt annan församling fem mil söderut.
Finns det en födelseuppgift men församlingen är fel, då blir det knepigt. Och ingen träff i folkräkningarna heller.
Det som löste det var att familjen skulle ha utvandrat från en by 1881, men man visste inte församlingens namn. Tack vare Ortnamnsarkivet och Google hittade jag dit. Dock bodde de i en annan by fast i samma församling, och där fanns de i utflyttningslängden.
Även om det inte är min släkt så blev jag glad att jag hittade detta åt dem. Det är svårt att inte bli engagerad själv. Nu har de hunnit åka dit och se kyrkan där morföräldrarna vigdes och där ett barn är begravet.
Kanske var det ytterligare en generation bort i släktleden, det bör det nog ha varit. b2ap3_thumbnail_boken.JPGb2ap3_thumbnail_boken.JPG
Förhoppningsvis hittar de också byn där familjen bodde. Tre generationer i samma familj emigrerade. Föräldrar i 50-årsåldern, och de två vuxna barnen med sina respektive och flera små barn. Det var fattigt backstugufolk och nu sitter jag och funderar på hur de fick ihop pengar till biljetterna. Kanske blev de värvade? Eller fick ärva en summa? Ja, det får jag nog aldrig veta. Uppdraget är utfört och levererat.

Jag som bara hade tänkt att slappa och släktforska lite för egen del denna regniga sommarsöndag...

Det jag egentligen tänkte blogga om idag är att årsboken nu kommit från trycket. Jag hoppas att den ska falla er släktforskarläsare i smaken och vara till både glädje och nytta.
Jag har varit lite nervös innan jag fick den i torsdags. Så är det alltid när man lämnat ifrån sig till tryck och går och väntar. Men jag är mycket nöjd med tryckeriets arbete. Resten får ni läsare bedöma.

Fortsätt läs mer
  1805 Träffar
  0 Kommentarer
1805 Träffar
0 Kommentarer

Gutar på Gotland

På Gotland har jag en del av mitt hjärta. Mina barns farmor kommer därifrån och varje sommar under många år var vi på Gotland. Sedan gick vi skilda vägar, barnens pappa och jag, men jag har återvänt många gånger. Genom mina barn har jag ju släkt där, och på senare år har jag släktforskat om mina barns farmors släkt. På hennes fars sida är det bara gutar, gotlänningar födda på Gotland.

b2ap3_thumbnail_BONSARVE_6642RolfA_20140613-101320_1.jpgb2ap3_thumbnail_BONSARVE_6642RolfA_20140613-101320_1.jpg
Bonsarve gård, fotograferad 2013 av Rolf Lavergren.

En av dem kommer från gården Bonsarve i Vamlingbo socken. Det är en av Gotlands många riktigt gamla gårdar. 1412 bodde här tingsdomaren Botild Botmunder som var domare vid Hoburgs ting. Gården och dess människor har en dramatisk historia, dokumenterad i sockenboken om Vamlingbo utgiven 1996, redaktör är Kerstin Jonmyren. Släkten bor fortfarande kvar på gården.

I Släktforskarnas Årsbok, som kommer ut senare i sommar, ingår ett kapitel om Gotlands gårdsstruktur och avsaknaden av överklass på Gotland. Här fanns i stort sett ingen adel, här finns inga stora slott och herrgårdar. Varför är det så? Det förklarar forskaren Tryggve Siltberg. Han är fil dr i historia, tidigare landsarkivarie på Landsarkivet i Visby och även släktforskare.

Han berättar om hur tingsdomarna på Gotland möjligen kan ses som en del av en ekonomisk elit, med större gårdar än det stora flertalet, men inte som en överklass som på fastlandet. Ett mindre antal bönder var riktiga storbönder.

b2ap3_thumbnail_Linde_20140613-101515_1.jpgb2ap3_thumbnail_Linde_20140613-101515_1.jpg
Storbonden Jon Hässelbin från Linde socken på södra Gotland, målad i början av 1500-talet. Målningen finns i Linde kyrka. Foto: Torsten Svensson, Visby.

Många faktorer spelar in i den gårdsbildning som bestått på Gotland i flera hundra år. Så här skriver han bland annat: "Gotlands särdrag pekar alla i en riktning, nämligen att Gotland genom seklerna var ett relativt jämlikt samhälle utan något aristokratiskt överskikt eller feodal adelsklass."

En av de allra rikaste gotlänningarna, kanske den rikaste under sin tid, var Jurgen Smiterlow, som ägde flera gårdar i Norrbyn i Vamlingbo. Han levde från cirka 1545 till 1620 och var också hamnfogde i Burgsvik. Det här var en man som inte gjorde som alla andra, det berättar Kerstin Jonmyren i en artikel i årsboken. Hade vi haft kvällstidningar på den tiden hade det säkert blivit många "chock!"-artiklar om honom. Han gifte sig rikt, övergav sin hustru när han tröttnat på henne och levde ihop med en piga. Detta var förstås till stor förtret för prästerna som försökte tvinga in honom i äktenskapets fålla igen.

b2ap3_thumbnail_Burgsvik_20140613-101454_1.jpgb2ap3_thumbnail_Burgsvik_20140613-101454_1.jpg
Hamnmagasinet i Burgsvik. Här fanns tidigare Jurgen Smiterlows kontor och bostad. Foto: Ing-Marie Tellström.

 

Fortsätt läs mer
  3507 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Vet du om Jurgen Smiterlow hade någon släktskap med Emerentia Smiterlow, född 1553 och död 1622? Hon var dotter till borgmästaren ... Läs mer
söndag, 15 juni 2014 12:25
Eva Johansson
Hej Carin! Vad jag kan se nämns inget om denna Emerentia eller hennes föräldrar i artikeln. Jurgen Smiterlow föddes 1545 i Visby, ... Läs mer
söndag, 15 juni 2014 14:18
3507 Träffar
2 Kommentarer

Ibland blir det fel

Tro inte på allt som står i kyrkböckerna! Ibland är det helt galet, det som prästen skrivit för länge sedan.

Har man släktforskat ett tag har man förstås stött på felaktigheter, till exempel omvända siffror så att ett födelsedatum den 4/7 i stället blir den 7/4 eller att en Kajsa plötsligt heter Stina, för att prästen förväxlat ett par systrar eller pigor.

Här om dagen började jag släktforska åt en bekant som inte vet så mycket om sin släkt. Han är själv född på 30-talet och föräldrarna i slutet av 1800-talet. Hans far är född i Stockholm och hans mor i Låssa socken i Uppland. Han kommer från en släkt där man kom till Stockholm, flyttade därifrån, flyttade tillbaka, flyttade inom Stockholm och höll på så där i några generationer under framför allt andra halvan av 1800-talet.

Det här är ju inte ovanligt alls, men lite knepigt för släktforskaren.

b2ap3_thumbnail_Jakob_JohannesBIa13_1874-1879Bild175sid170.pngb2ap3_thumbnail_Jakob_JohannesBIa13_1874-1879Bild175sid170.png
Källa: Jakob och Johannes BIa:13 (1874-1879) Bild 175 / sid 170, Arkiv Digital

I går kväll stötte jag på ett problem. I inflyttningslängden i Jakob och Johannes församling 1875 hittar jag min bekants mormors föräldrar, timmermannen Johan Ersson Ekman och hans hustru Sara Christina Rundgren. Jag har följt dem bakåt, med hjälp av både Rotemansarkivet och kyrkböckerna, men vet dittills inte alls var de är födda, bara när. Men så äntligen, i inflyttningslängden ser jag. Han är född i Rumskulla 1827 och hon i Skuttunge 1832.

I Skuttunge finns ingen Johan med en far som heter Erik och född på rätt datum den 7 november, och inte heller på något annat datum som kan passa, fast jag letar som besatt. Likadant i Rumskulla, där finns inte heller någon Sara Christina på rätt datum.

Ibland kan det ju hända att ett barn har antecknats i fel ordning, eller fått fel datum eller årtal. Men två?


b2ap3_thumbnail_KlaraBI18_1869-1871Bild116.pngb2ap3_thumbnail_KlaraBI18_1869-1871Bild116.png
Källa: Klara BI:18 (1869-1871) Bild 116, Arkiv Digital


Då går jag tillbaka till nästa flyttlängd i Stockholm, nu i Klara församling där de bott innan de kommer till Jakob och Johannes. Här står det tvärtom! Det är Johan som är född i Rumskulla och Sara Christina i Skuttunge. Och detta stämmer. Där finns de, och jag kan nysta vidare i den här släkthistorien.

I Stockholm har jag kunnat följa dem bakåt till 1866. Då har de flyttat in i Klara församling från Adolf Fredriks församling. I Adolf Fredriks flyttlängd hittar jag deras utflyttning samma år, och en notering om inflyttning i november 1857. Men den kan jag inte hitta i inflyttningslängden, trots idogt letande.

I Skuttunge kan jag följa Johan från födseln och framåt, och vill förstås veta på vilka vägar han tar sig till Stockholm. Han lämnar hemmet som 14-åring och blir lilldräng hos prästen och sedan hos en mjölnare. Via drängjobb i Bälinge kommer han till en handlare i Uppsala när han ska fylla 25. Där stannar han i tre år, sedan flyttar han till Stockholm. Stockholm! Det står bara Stockholm och inte vilken församling. Stockholm har många församlingar, så för att hitta honom blir det till att leta metodiskt i den ena efter den andra inflyttningslängden.

Det har jag inte gjort än, så just nu är det några år som jag inte vet vad han har för sig. I stället gick jag vidare till Rumskulla för att leta upp Sara Christina.

Det här är en familj som gäckar mig.

b2ap3_thumbnail_RumskullaAI9_1835-1840Bild183sid174.pngb2ap3_thumbnail_RumskullaAI9_1835-1840Bild183sid174.pngSara Christina finns i födelseboken där hon ska vara, så långt är det inga problem. Familjen flyttar några gånger mellan olika gårdar. Hennes mor är en bondes änka som gift om sig med en 18 år yngre dräng på gården, sedan maken dött. När hon är fem år gammal flyttar de från gården i Gibberyd till torpet Knapelhagen i Övrakulla. 1840 flyttar de därifrån. Men vart? I husförhörslängden står de bara som avflyttade, och varken flyttlängd eller obefintlighetsbok finns för 1840 i Rumskulla.
Bilden: Rumskulla AI:9 (1835-1840) Bild 183 / sid 174, Arkiv Digital.


Så där står jag just nu, med ovisshet om Sara Christinas liv från 1840 till 1866. Och Johans från 1855 till 1866.

I Stockholm heter hon ju Rundgren i efternamn men i Rumskulla har varken hennes mor eller far detta namn. Det vill jag ju gärna veta när hon börjar använda. Hennes far är född i ett torp i byn Runsdal i grannsocknen Hässleby och kanske kommer namnet därifrån.

Vi får se om jag lyckas hitta henne igen.

Det här är en släktkartläggning som jag gör för att det är så himla kul att släktforska. Min bekant har inte bett mig, snarare var det jag som sa att "det kan jag kolla på" när vi kom att tala om hans släkt och att han vet så lite. Självklart kan jag inte låta bli att börja rota i detta. Var det slutar vet jag inte än. Jag har bara hållit på med hans mors släkt än, hans far ska ha växt upp eller levt i Ryssland under sin barndom eller ungdom, så vi får se vad jag kan hitta.

I den här släkten kommer jag bara att ta fram fakta från kyrkböckerna, och inte fördjupa mig. I min egen släkt har jag ständigt pågående forskningsprojekt som jag vill ta det lite mer systematiskt när jag har mer ostyckad tid. Just nu hoppas jag nästan på en regnig sommar, åtminstone lite då och då, så att jag med gott samvete kan sitta inomhus och leta bouppteckningar och annat intressant.

Tillägg den 13 juni:
Den här historien har engagerat flera släktforskare. Stort tack till Bo Persson och Lars Lundell, som hört av sig på mail.
Lars Lundell har bidragit med en del av de pusselbitar jag saknade, nämligen vart Sara Christina tog vägen fram tills äktenskapet med Johan. Via hennes lillasyster Karolina har han hittat familjen och berättar att de flyttade från Rumskulla till Bälinge i Uppland, sedan flyttade Sara Christina först till Uppsala och sedan till Stockholm 1855. Rimligtvis var det i Bälinge eller i Uppsala som de två ungdomarna träffades.
Bo Persson kommer från samma släkt som Sara Christina och har delat med sig av sitt forskningsresultat ner till 1600-talet för den här släktgrenen. Den kommer huvudsakligen från Rumskulla och grannsocknen Hässleby.

Släktforskare är ett fantastiskt släkte! Så redo att hjälpa till och dela med sig. Det glädjer mig in i hjärtat. Tack!

Fortsätt läs mer
  4534 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Martin Nordling
Jag har stött på alla möjliga underligheter sedan jag började släktforska höstterminen 2012. Om man använder sig av en andrahandsk... Läs mer
måndag, 09 juni 2014 08:02
Eva Johansson
Hej Martin! Ja, Anbytarforum är fantastiskt, där jag har jag fått mycket hjälp genom åren. Nu har jag sökt där men inte hittat någ... Läs mer
måndag, 09 juni 2014 08:27
Karl Hedberg
Hej!Det skulle vore bra om alla Stockholms församlingar's födelse-, vigsel-, död- och flyttningslängder skulle ha blivit indexerad... Läs mer
fredag, 04 juli 2014 18:53
4534 Träffar
4 Kommentarer

Barn då och nu

Barn då och nu

Detta tror vi är lille Erik Andersson, född 1918. Fotografiet fann vi när vi tog hand om kvarlåtenskapen efter mina barns farfar, som gick bort 2012. Erik var bror till barnens farfar.

Alternativet är deras farfars far, men han var född 1888 och jag gissar att fotografiet är yngre än så. Gungstolen fanns kvar i familjen och kanske kan den vara omkring hundra år gammal.

Någon notering finns inte på baksidan av fotoramen.

Så här är det ju ofta för oss släktforskare, att man har en massa gamla bilder på människor som ingen längre vet vilka de är. Men oavsett om vi kan identifiera den här lille gossen eller inte så är bilden betydelsefull, och en viktig del i släktkedjan.

Helgen har jag tillbringat hos mina barn med familjer i Stockholm. Jag har två barnbarn, en ettåring och en på snart tre månader. Jag kan förstå nu varför nyblivna pensionärer flyttar för att komma närmare barn och barnbarn. Drygt 30 mil till Stockholm känns långt nu.

Ettåringen är i ungefär samma ålder som pojken på bilden, inte så mycket äldre i alla fall. De är mycket lika varandra. I mina ögon är de extremt lika. Ansiktet, munnen, minen, blicken. Även på mitt yngsta lilla barnbarn kan man se att de kommer från samma släkt som den snart hundraårige pojken, som är död sedan 18 år tillbaka.

När det föds nya barn i en familj så pratar man ju ofta och gärna om vilka de är lika mest. Mamma, pappa, morfar, farmor... Varför gör vi det? Det spelar ju ingen roll egentligen. Eller är det så att vi undermedvetet vill befästa släktleden, att vi inte bara vill veta utan också kunna se att vi hör ihop, att vi kommer från samma släkt?

Jag tycker att det här gamla fotografiet är underbart fint och fascinerande att se på idag. Det är så väldigt tydligt att detta är en liten gosse som är besläktad med mina egna söner och deras barn.

Dagens barn är kanske de mest dokumenterade någonsin. Vi fotograferar dem och filmar dem i tid och otid. Varje gång jag träffar barnbarnen kommer jag hem med mobilen full med nya bilder och filmer.

Erik, om det nu är han, blev kanske fotograferad några få gånger som barn. Han var sina föräldrars första barn och kanske är detta taget till ettårsdagen? Sedan kanske det dröjde tills han gick i skolan innan nästa bild togs. Men det vet jag inte.

Han kom från en familj med järnvägare. Hans far och farfar arbetade vid järnvägen. De flyttade med när västra stambanan byggdes. Eriks bror och brorson blev också järnvägare. Vad kommer mina barnbarn att bli? Kanske väljer de yrken som inte ens finns än, som ingen i släkten haft.

Här är en bild på mitt äldsta barnbarn ett halvår gammal.

Fortsätt läs mer
  2169 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
2169 Träffar
0 Kommentarer

Bedragare och svindlare

Många släktforskare stöter på brott i sina forskningsresultat. Det kan vara allt från stulen ved till mord. Har det gått några generationer tycker vi nog oftast att det är intressant och spännande, snarare än skämmigt. Och vi kan ju inte gärna ta åt oss över vad släktingarna gjort för länge sedan.

När jag arbetat med årsboken har jag sett att bedrägeri förekommer som ingrediens i flera av årets berättelser från släktforskare. Både på 1600-talet och på 1800-talet, och på vitt skilda sätt. Allt var inte brott, utan kanske bara bedrägligt i största allmänhet, om man vidgar begreppet.

Kanske är bedrägligt beteende och svek ganska mänskligt? Vi vill förstås inte att det ska vara så, ändå blir det så ibland.

Tre kapitel har bedrägeri och svindleri som huvudtema.

b2ap3_thumbnail_bedragare.jpgb2ap3_thumbnail_bedragare.jpg

Tre bedragare som du kan läsa mer om i årsboken: penningförfalskaren Peter Gustaf Petersson, svindlaren Nils Persson Nordin och kungamördaren Jacob Johan Anckarström.

Christina Skagerborg skriver om bygdemålaren Peter Gustaf Petersson som målade på gårdarna runt om i Blekinge under andra halvan av 1800-talet. Men han målade inte bara exotiska motiv i böndernas salar, han målade också falska sedlar och åkte i fängelse för penningsförfalskning ett par gånger.

Mats Pettersson berättar en rafflande historia om svindlaren Nils Persson Nordin, en högt uppsatt man i Helsingborg i början av 1880-talet. Bland många andra uppdrag satt han i det lokala järnvägsbolagets styrelse. Han blåste bolaget på stora pengar, lämnade familjen och flydde till Amerika där han började ett nytt liv. Då var han 60 år gammal.

Ett annat sorts bedrägeri får vi läsa om i Stig Östensons artikel om Olof Lilliesparre, som dog 1673. Han begravdes i Rydaholms kyrka och efteråt lät änkan Agneta Gyllengrip tillverka ett begravningsvapen som sattes upp i kyrkan och finns kvar där än. I vapenskölden finns 16 anvapen, ett för varje släkt fyra generationer bakåt. Att kunna visa ett så gediget adelskap i sina anor var viktigt då. Men sant är det inte, för hälften av hans anfäder var ofrälse och deras vapensköldar är påhittade eller "lånade".

Brottsligt var det förmodligen inte, men bedrägligt.

I andra historier ingår svek, sammansvärjningar mot kung och fosterland, kvinnor som förklädde sig till män och levde på falska premisser, och mannen som bedrog sin hustru och avlade ett oäkta barn med grannen.

Så kunde det gå till förr i tiden. Och i dag.

Fortsätt läs mer
  2700 Träffar
  0 Kommentarer
2700 Träffar
0 Kommentarer

Vem är jag?

Vem är jag?

Släktforskning är inte bara en intressant hobby och ett spännande intresse. Släktforskning kan ha ett betydligt större djup än så. Den kan ge de avgörande pusselbitarna jag saknar för att förstå vem jag är.

Artiklarna i årets upplaga av Släktforskarnas Årsbok spänner över en stor bredd och har sinsemellan mycket skiftande karaktär. Två av de 22 artiklarna har berört mig känslomässigt mer än övriga och gjort mig rörd in i hjärtat när jag arbetat med boken. Det är två berättelser om hur släktforskningen bidragit till den enskildes identitetsskapande.

Åsa Blomqvist skriver om sin mormors far Olaus Brande, samen som genom överhetens försorg togs ifrån sitt kulturella arv, och därmed också från alla hans efterkommande. Åsa visste inget om sitt samiska arv innan hon började släktforska. Nu vet hon.
Åsas mormors far var först renägande same men när han förlorat sina renar räknades han inte längre, enligt dåtidens lagar. I stället skulle han och hans familj försvenskas. Ett par generationer senare var kunskapen om det samiska påbråt borta.
Bilden ovan visar Olaus Brande med sin familj i byn Jänsmässholmen.

Säkert finns det många fler med liknande historia. Människor från en samhällsgrupp som tvingats in i en anpassning och normalisering som innebär att de förlorat vetskapen om varifrån de kommer. Att släktforska kan säkert ibland ge överraskande och betydelsefulla svar.Nild

Carolina Hofgren skriver i årsboken om hur hon lyckades hitta sin farmor Birgits farmor och nyligen kunde berätta för sin egen farmor om varifrån hon kommer och hur det kom sig att hennes far bortadopterats som liten. Lille Nisse (på bilden till höger) som föddes 1910 och växte upp i tron att hans mor var död. Det var hon inte alls. Hon hade blivit förskjuten av sina föräldrar när hon blev gravid som ogift. Ett inte ovanligt öde på den tiden.
I kyrkboken stod det "föräldrar okända" vid lille Nisses födsel men tack vare en bouppteckning kunde Carolina nysta upp trådarna bakåt och hitta en hel släkt i Värmland.

Jag tror mig kunna förstå vad det kan innebära att få svar på sådana livsavgörande frågor som "var kommer jag ifrån?". Vem är jag? Vilka gener bär jag med mig, vad formar den person jag är? Om man nu tror på att både arv och miljö danar människan. Det tror jag att vi släktforskare tror på, att det kanske är grunden för vårt stora  och allt uppslukande intresse för släktforskning.

Läs mer i Åsa Blomqvists blogg Ofog.
Åsa bor i Östersund och är lärare i historia och svenska.
Carolina bor i Stockholm och är kanslisekreterare på Kulturdepartementet.

Andra författare i årsboken berättar helt andra historier. Om adelsmän som sammansvärjer sig mot kungen, om en av de tidigaste rättsmedicinska obduktionerna, om brödernas träta som sysselsatte häradsrätten i många år, och mycket mer. Dessutom medverkar en rad historiska forskare med facktexter inom olika ämnen.

Vill du veta mer specifikt om vad årsboken innehåller så skicka ett mail till mig på adress .

Fortsätt läs mer
  3233 Träffar
  0 Kommentarer
3233 Träffar
0 Kommentarer

Viktigare än städning

Jag borde påskstäda idag, men skjuter upp det ett tag till. Påskduken ligger kvar i linneskåpet och de gula gardinerna får vara ohängda. Kanske blir det gjort i morgon eller i övermorgon, kanske till nästa påsk.

Är du också en släktforskare som lätt glömmer tid och rum när du har blicken i arkiven? Den beskrivningen tror jag att många känner igen sig i. Det är en ganska spridd uppfattning att släktforskning är som en sjuka, ett virus man drabbas av och som man aldrig blir frisk från. Visst kan det kännas så ibland, men det är ju ingen sjuka man vill bli frisk ifrån. Eller hur?

Varför är det så roligt och spännande? Så fängslande att hemmet får förfalla och alla vardagliga måsten blir oviktiga?

Jag började släktforska 2010. Det är bara fyra år sedan. Men jag blev så gripen av detta ganska snabbt så i början av 2011 tog jag tjänstledigt från jobbet och släktforskade på heltid ett par månader. Den ledigheten följde på ett par månader med släktforskning när jag varit konvalescent med ett brutet ben, och inte kunnat röra mig som jag ville. Men sitta med datorn i knäet gick bra.

Under den där ledighetsperioden kunde det gå dagar när jag inte gjorde något annat än letade i kyrkoarkiven, sov och åt. Jag hade flow. Eftersom det var vinter var det inte svårt att acceptera att sitta inne och kura.

Trots att det nu är vår, påskliljorna blommar i mina illa omskötta rabatter och gräsmattan ropar på klippning är det mycket mer intressant att hitta den där födelsenotisen för Ida Malm i Västervik i juni 1823. Och få veta varför det står "oäkta" fast föräldrarna är gifta. En utmaning långt mer intressant än att jaga bort dammråttorna och skura skåpen.

Många tror att släktforskning är en syssla för pensionärer. Det vet ju vi släktforskare att det inte stämmer alls. En hel del släktforskare är helt uppenbart i arbetsför ålder. Men hur hinner ni? Var tar ni tiden ifrån? Sett på tv har jag inte gjort på flera år nu, stryker gör jag minimalt och de flesta böcker jag läser har numera med släktforskning att göra.

Ibland måste jag nog påminna mig om att det är viktigare att umgås med de levande än de döda.

Kanske ska jag bjuda grannen på middag någon dag i påsk. Men då måste jag nog städa först. Fast det räcker kanske att plocka undan tidningshögarna på soffbordet och ta ett tag med trasan på köksbänken... Om vi äter på kvällen och har lite dämpad belysning.

Glad Påsk!

PS. Det gamla påskkortet kommer från bloggen Tillbakablicken.

Fortsätt läs mer
  1964 Träffar
  0 Kommentarer
1964 Träffar
0 Kommentarer

”Gråt inte, forska!”

Ni som var unga på 70-talet minns förstås den här uppmaningen från kvinnorörelsen, som ville att kvinnor skulle ta för sig på den akademiska banan. Så har det också blivit. I dag är det fler kvinnor än män som söker sig till högskoleutbildningar.

Jag är också ganska övertygad om att det är fler kvinnor än män som släktforskar. I alla fall inte färre. På föreningsmöten, kurser och i diskussionsforum på nätet är det en hög andel kvinnor. Jag har inte räknat, men det är ett intryck att vi är fler kvinnor än män.

Nu undrar du förstås vart jag vill komma med detta resonemang?

Jo, jag är förvånad över att så få kvinnor förekommer som författare i Släktforskarnas årsbok.

Går man några år tillbaka bland de utgivna böckerna på 2000-talet har det aldrig varit fler än en fjärdedel kvinnor bland författarna, och oftast betydligt färre. Det rimmar illa med verkligheten bland släktforskare. Därför uppmanar jag er att inte bara forska utan också skriva om er forskning, och låta andra ta del av detta.

I år blir det i alla fall en tredjedel kvinnor bland författarna, så det går åt rätt håll.

Nu är det ju inget självändamål att kvinnor ska medverka i årsboken, för det är förstås innehållet i den skrivna artikeln som är det väsentliga. Just därför förvånar det mig att så få kvinnor bidrar med texter. Ser vi till författarvärlden i övrigt är det nog en övervikt kvinnor där. Det finns alltså inget skäl till att denna könsuppdelning alls existerar inom släktforskarrörelsens egen årsbok.

För att medverka i årsboken finns det inga krav på dig som författare, bara på texten. Det ska vara en välskriven och självständig text som inte varit publicerad tidigare.

Jag är säker på att det finns mycket intressant bland kvinnors släktforskningsresultat som är värt att berätta om.

Årets bok är redan på väg att bli klar men till nästa år hoppas jag på ännu fler bidrag från kvinnor, som en mer rättvisande spegling av släktforskarverkligheten. "Vi kan, vi vill, vi törs!" hördes också på den gamla goda tiden på 1900-talet, och det gäller än. Forska och skriv! Och skicka in din artikel till årsboken!

Är du man är du givetvis välkommen att medverka, precis som vanligt. Tro inget annat!

Bilden kommer från National Gallery of Ireland i Dublin och finns publicerad på bloggen Kultur och tro.

PS. Läs mer om årsboken här: http://www.genealogi.se/arsbok-pub. När jag är klar med årets bok kommer också en liten skrivguide här.

Fortsätt läs mer
  3729 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Maud Svensson
Den främsta orsaken till att manliga skribenter i så hög grad dominerat i årsböckerna är att samtliga redaktörer hittills varit mä... Läs mer
onsdag, 09 april 2014 15:08
Eva Johansson
Hej Maud! Tack för din kommentar!Det är ett intressant experiment du berättar om och det säger ju en del om attityder i samhället.... Läs mer
onsdag, 09 april 2014 17:33
Urban Sikeborg
Hej Eva! Du gick ut förra året och uppmanade släktforskare att skicka in artiklar till årsboken när du tagit över redaktörskapet. ... Läs mer
onsdag, 09 april 2014 17:58
3729 Träffar
5 Kommentarer

Vi skriver ihop

Vi skriver ihop

Hösten 2012 höll jag den första skrivarkursen för släktforskare här i Tjust släktforskarförening. Av den blev det så småningom en skrivargrupp som träffas ett par gånger per år. Här om kvällen hade vi en sådan träff igen.

Det här är himla kul.

Vi som släktforskar sitter på en massa information som vi sparat i släktforskningsprogram, i anteckningar och på papper, plus mängder av bilder från dokument och familjealbum. Förhoppningsvis har vi någon slags systematik i detta, oftast i ett digitalt släktträd. Men det räcker ju inte för att få våra icke släktforskande anhöriga att ta till sig allt det vi fått fram. Så då får man skriva en släktberättelse, kanske göra en film eller en interaktiv webbsida. För mig är det skrivandet som gäller.

Skrivarkursen 2012 (just nu pågår en fjärde skrivarkurs) kom till efter att två föreningsmedlemmar bett mig starta en sådan. Den blev fulltecknad direkt. Efter avslutad kurs bestämde vi att fortsätta skriva och prata texter men i en skrivargrupp i stället. Då är jag inte kursledare längre, och det är ganska befriande.

Jag måste rekommendera detta. Är ni ett gäng i er förening som skriver på era släkthistorier, så bilda en skrivargrupp! Visst kan man börja med en skrivarkurs, men har man ingen som vill vara kursledare är en grupp en bra lösning.

I vår grupp är vi åtta medlemmar, och det kan nog vara en bra maxstorlek. Är man för många kanske en del inte kommer till tals.

Innan vi träffas vår och höst har var och en skrivit på sina texter hemma. I god tid före träffen skickar vi våra texter till varandra så att alla hinner läsa. På träffen diskuterar vi vad vi läst. Åtta texter är vad vi hinner med på en kväll. Det är berättelser på 5-10 sidor, de flesta med bilder, och som ingår i vars och ens större släkthistoria. Den fylls ju på hela tiden.

Inriktningen är att vara positiv. Vi drar inte fram stavfel eller andra småsaker, utan tittar mer på helheten och vad berättelserna säger, disposition och faktahantering med mera. Ska antavlan ligga före eller efter berättelsen? Behöver jag förklara de här begreppen? Ska jag berätta mer om hur jag gjorde när jag hittade uppgifterna? Givetvis blir det också en hel del diskussion om innehållet och släktforskandet. Och de flesta av oss är rörande överens om att det är bra med en deadline, då blir det skrivet och inte uppskjutet.

En sådan här sammankomst är så upplyftande och ger ny energi. Tillsammans är roligare än var för sig.

Jag tror att detta är ett bra sätt att aktivera medlemmarna i en förening. Skrivargrupp är ett alternativ, men det finns förstås fler. Att börja med en kurs i något specialämne kan vara en bra väg att gå, men oftast är det säkert lika givande att bara samlas några släktforskare som vill fördjupa sig i något tillsammans. Till exempel kartforskning, att bli bättre på att läsa gammal handstil, att utforska en bys historia etc. Vi sitter ju annars mest hemma på kammarn och forskar.

Det som är så bra att vi har ett gemensamt intresse som vi samlas kring. Och man lär alltid av varandra.

Fortsätt läs mer
  2163 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Lejrin
Skrivarkurs eller skrivargrupp - det vore något för mig. Till hösten kanske, när vi klarat av Sfd2014!
onsdag, 19 mars 2014 09:27
Eva Johansson
Ja, det är verkligen något jag rekommenderar om du vill komma igång med ditt skrivande. Du kan säkert hitta fler i er förening som... Läs mer
onsdag, 19 mars 2014 22:07
2163 Träffar
2 Kommentarer

De tog med sig torpet

De tog med sig torpet

Det låga lilla torpet, andra huset från vänster på bilden, flyttades några kilometer på 1880-talet.

Tänk dig att flytta ett helt hus. Ta ner det stock för stock, märka allt virke, plocka ner fönster och dörrar och murstock, sedan forsla iväg allt till sin nya plats. Säkert blev det några lass med hästskjutsen. Bygga upp det igen, och allt ska komma på rätt plats.
b2ap3_thumbnail_IMG_0453Bratastocka.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_0453Bratastocka.jpg

Förr i tiden var det inte ovanligt att man tog med sig huset när man flyttade. Visst har du läst ibland om gamla hus, att det flyttats från ett ställe till ett annat? Det har jag också, och för några år sedan berättade min pappa om det torp som min farmors föräldrar tog med sig när de flyttade ett par kilometer till ett nytt torpställe.

Det måste ju ha tagit sin tid, det var nog inte gjort på en eftermiddag att flytta ett hus även om det var ett torp. Var bodde de under tiden? Och varför flyttade de? Det vet jag inte.

Torpet hette Bråtastocka och låg under Hovgård i Rolfstorps socken i Halland. Det låg nära landsvägen, den väg som nu heter 153. Vägsträckningen har flyttats en anib2ap3_thumbnail_IMG_0463Bratastocka.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_0463Bratastocka.jpgng sedan dess och går nu söder om där det gamla torpet stod.

En torpinventering har gjorts och en skylt finns uppsatt. För några år sedan var vi där med pappa och han kunde berätta en del om hur det ska ha sett ut. Han har ju aldrig sett huset på plats där själv, men hans morfar har berättat. Sin mormor hann han aldrig träffa.

Inne i snårskogen finns tydliga lämningar efter det gamla bostället.
b2ap3_thumbnail_KristofferOliviaa.jpgb2ap3_thumbnail_KristofferOliviaa.jpg
Min farmors föräldrar hette Kristoffer Johansson och Olivia Mårtensdotter (bilden). De var födda 1850 och 1852, båda två i grannsocknen Grimeton. När de gift sig 1879 bosatte de sig på Bråtastocka, hos Kristoffers morbror, den förre mjölnaren Nils Henriksson. Hans hustru hade dött 1877 och yngste sonen flyttade hemifrån året efter. Kanske var det därför Kristoffer och Olivia kom till Bråtastocka, för att det behövdes någon som kunde ta hand om morbrodern och ta över torpet.

1888 hade Kristoffer och Olivia fått fyra barn, Nils hade dött och då flyttade de till Knallatorp. Med sitt hus.

Min farmor Gerda blir det första barnet som föddes på det nya stället 1889. Till slut var de sju barn i familjen. Här blev släkten kvar och i dag växer mina kusinbarn upp här. De är femte generationen på gården.
b2ap3_thumbnail_RolfstorpAI7_1876-1887Bild146sid302.pngb2ap3_thumbnail_RolfstorpAI7_1876-1887Bild146sid302.png
Det gamla torpet stod i drygt 50 år på sin nya plats, sedan brann det ner en sommar när gnistor från skorstenen från ett intilliggande hus slog ner i halmtaket.

Bråtastocka är inte ett särskilt vanligt namn, tror jag. Enligt Ortsnamnsarkivet ska det komma från en stock över en å. 

Källa husförshörslängden: Rolfstorp AI:7 (1876-1887) Bild 146 / sid 302 Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  1975 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Bengt-Arne Andersson
Min farfars fars föräldrar flyttade också sitt hus, bara 100 meter nånting, men detsyns i husförhören. Dom var 1858 - 1860 inhyse... Läs mer
torsdag, 06 mars 2014 23:08
1975 Träffar
1 Kommentar

Svenskt eller danskt namn?

Svenskt eller danskt namn?

Vad hette egentligen min morfars farfars farmors mormor? I vigselnotisen (Vessige CI:1 (1690-1755) Bild 18 / sid 17) (bild ovan från Arkiv Digital) står det något som liknar Rialgunnil men när hon får sitt första barn 1696 ser det nästan ut som att det är särskrivet Rial Gunnil (Askome CI:1 (1690-1825) Bild 10 / sid 7, längt upp på höger sida). 

Hon föddes troligen i Vessige c:a 1669 och dog i grannförsamlingen Askome i Halland 1740. Hon var gift med Gudmund Arvidsson, troligen också från Vessige och som var ett par år äldre.

Den här handstilen i kyrkboken från sent 1600-tal är ibland lite svårläst, det tycker jag i alla fall. Men med hjälp av andra släktforskare har jag fått lite mer klarhet.

Den här släktgrenen har min moster släktforskat om på 90-talet. Hon satt på Riksarkivet i Lund och läste kyrkböckerna och hon har skrivit namnet Rial Gunnil i sina noteringar. Först trodde jag att det var en felskrivning och har tänkt att jag ska kolla det, men annat har fått gå före. För ett tag sedan fick jag en fråga av en amerikansk släkting om den här familjen och fick anledning att själv gå till kyrkboken och leta upp min gamla anmoder. Och då fick jag bekräftat att hennes namn såg ut att vara just som min moster skrev för länge sedan, eller snarare hopskrivet till Rialgunnil. Men jag såg också en liten släng ovanför a, och då blir det ju Riälgunnil. Lika tokigt det.

Jag tog en skärmdump och gjorde ett inlägg i den stora gruppen Släktforskning på Facebook. Och där fick jag hjälp att tolka första bokstaven till K i stället för R. Kanske inte entydigt men ganska likt versalt K i "Läsebok för släktforskare" av Henrik Anderö och Elisabeth Thorsell.

En namnkunnig släktforskare kunde också berätta att namnet Gunnkaell och Gunkil finns bland gamla namn på hemsidan för Institutet för språk och folkminnen (http://www.sofi.se/1765) och namnet Kätilgun finns i en bok om fornnordiska namn.
Så med denna hjälp har jag kommit fram till att hon troligen hette Kjälgunnil, vilket låter väldigt ovanligt och annorlunda för mig. Men kul, förstås. Ett släktfynd.

När hon föddes hade Halland ganska nyss blivit svenskt i stället för danskt. Kanske är det ett namn som var vanligare i det gamla Danmark.

Fortsätt läs mer
  2157 Träffar
  0 Kommentarer
2157 Träffar
0 Kommentarer

På kursledarkurs

På kursledarkurs

Ska man lära andra släktforska måste man förstås kunna en hel del själv, och kunna lära ut det man kan. Därför är jag den här helgen på släktforskningskursledarkurs i Falköping. (Det var nog enda gången jag använder detta långa ord.)

Släktforskarförbundet har en kurs i tre steg för oss som är cirkelledare och kursledare. Det här är tredje delen, de två första gick jag 2012. Kursledarkursen hålls av Anna-Lena Hultman och Gunilla Didriksson. Idag har vi bland mycket annat tittat på hur man använder historiska kartor i släktforskningen.

En mycket bra kurs, som lärt mig mycket. Inte bara pedagogik och metodik utan också nya kunskaper inom olika områden. Första delen var inriktad på att lära sig lära ut, något jag haft stor nytta av när jag senare hållit kurser.

De andra två delarna lär vi oss sådant vi behöver veta för att kunna hålla fortsättningskurser hemma i föreningarna. På fortsättningskurser tar man upp soldatforskning, okända fäder, emigrantforskning, gamla kartor, bouppteckningar, domböcker med mera.

Vi är närmare 40 släktforskare på plats i Falköping i helgen, från södra och mellersta Sverige. Utöver kunskapsinhämtningen är det ju en bonus när man går på kurs att få träffa andra som har samma intressen som en själv. Precis som när man träffas på föreningsmöten. Ni förstår nog hur det låter vid fikabordet här på Hotell Falköping i helgen...

Jag är verkligen glad över att jag fått möjlighet att gå den här utbildningen, den ger mig en mycket bättre grund att stå på inför kommande kurser. Även om man kan en hel del inom sina egna specialområden är det inte givet att man är så bra på att lära ut, därför är en sådan här kursledarkurs bra. Åtminstone för mig.

Själv håller jag mest skrivarkurser för släktforskare, både på plats i Västervik och på distans. Att hålla kurser ger så väldigt mycket tillbaka. "Man lär så länge man har elever" brukar ju lärare säga. Det håller jag med om.

Enda nackdelen med att vara på kurs en hel helg är att man sitter still inomhus så mycket. Före middagen ikväll hann jag i alla fall med en kort vända i kvarteren runt hotellet, och kan konstatera att Falköping nog ser ut som de flesta småstäder i Sverige, i alla fall i mörker.

Fortsätt läs mer
  2157 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Siv Johansson
Jag blir så avundsjuk på Er i södra Sverige som får sådana chanser, vill gärna att även vi i norr får samma möjlighet. Tänk att få... Läs mer
söndag, 09 februari 2014 10:07
Eva Johansson
Siv, jag hoppas att ni längre norrut i Sverige också får möjlighet att gå en sådan här utbildning, utan oöverstigligt långa resor.... Läs mer
söndag, 09 februari 2014 20:56
2157 Träffar
2 Kommentarer

Ortnamnet löste gåtan

Har du inte upptäckt Ortsnamnsregistret så rekommenderar jag en titt där. Det kan vara en bra hjälp vid släktforskningen: www.sofi.se/ortnamnsregistret.
För mig löste det ett mysterium från 1701. Tipset att söka där fick jag av en annan släktforskare.
Problemet fanns i min morfars släktgren. Hans farmors farfars far hette Joon Olsson och föddes 1701. En av mina mostrar släktforskade i flera år innan hon gick bort 1998 och har lämnat efter sig ett släktträd med namn, årtal och platser. Det har jag nu som facit. Här har hon skrivit att Joons föräldrar är Ola Pedersson och Ragnilla Götharsdotter, båda födda omkring 1662 och döda 1738 respektive 1708.
Nu skulle jag se hur detta stämmer, efter att en avlägsen amerikansk släkting hört av sig och undrat lite över denna familj.
Joon föddes den 20 januari 1701 på Dughult i Ullareds socken, och han finns i födelseboken (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 27 / sid 45 Arkiv Digital). Men det står varken Pedersson, moderns namn eller Dughult, utan "Olause Duelts sohn". Eller hur? Någon husförhörslängd för den här tiden finns förstås inte, den börjar drygt 80 år senare.

b2ap3_thumbnail_UllaredCI1_1688-1733sid45.pngb2ap3_thumbnail_UllaredCI1_1688-1733sid45.png

Källa: Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 27 / sid 45 Arkiv Digital

När jag såg födelsenotisen blev jag väldigt undrande till varifrån moster fått namnen på föräldrarna. Kanske var det en tysk i stället för en Pedersson som var far till Joon?
Jag fick alltså rådet att kolla i ortsnamnsregistret efter Dughult och då kunde jag se att det faktiskt skrivits just så här på 1600-talet. Det fanns väl inga stavningsregler då och man stavade nog som det lät. På dialekt i de här trakterna kanske det fortfarande låter ungefär så?
Ola, eller Olaus, i Dughult var alltså rätt. Prästen hade förmodligen bara glömt skriva "i".

Fortfarande saknade jag belägg för moderns namn. När jag letade efter fler barn i den här familjen för at hitta båda föräldrarna, visade det sig att det fötts sex barn med Ola Pedersson som far: Peder 1692, Kierstin 1695, Joon 1701, Peder 1705, Peder 1708 och Anders 1713. Det är bara Joon som inte har någon mor angedd i födelsenotisen. För de tre första av hans syskon heter modern Ragnilla Götharsdotter men för de två senare heter hon Gunilla Götharsdotter. Felskrivning eller hopblandning? Var det en slarvig präst här? Eller hade Ola mist sin hustru och gift om sig mellan det fjärde och femte barnet?
Då kom jag ihåg att modern Ragnilla skulle ha dött 1708, enligt mosters notering. Och dödsnotisen finns mycket riktigt för Ragnilla i Dughult i maj 1708 (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 34 / sid 59 Arkiv Digital). Kanske var det en helt annan kvinna?
Dessutom hade Peder nummer två levt ända till 1766, enligt prästens anteckning vid sidan om födelsenotisen, så då borde det ju inte finnas en Peder till bland syskonen.
Det här fick jag inte ihop.
Tills jag hade läst längre ner på sidan där födelsenotisen om sonen Peder som föddes den 14 augusti 1705 (Ullared CI:1 (1688-1733) Bild 31 / sid 53 Arkiv Digital). Där fanns ett barn till med en far som heter Ola Pedersson! Modern heter Gunilla Götharsdotter. Barnet föddes i november, så det finns alltså en familj till vid samma tid och med nästan samma namn på föräldrarna!
Det är den enda logiska förklaringen.
Nu funderar jag på om Ragnilla och Gunilla är systrar. Två systrar som gifter sig med var sin Ola Pedersson i samma socken... Hur har det gått till? Jag undrar hur det lät hos dem när de hade släktkalas i så fall.
Hade jag inte fått upp spåret genom ortnamnsregistret hade jag nog fortfarande trott att moster hade skrivit fel. Stort tack för denna hjälp!

Fortsätt läs mer
  2951 Träffar
  0 Kommentarer
2951 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
242 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
75 inlägg
Helena Nordbäck
71 inlägg
Gästbloggare
27 inlägg
Anton Rosendahl
13 inlägg

Annonser