Tilda på Blackekärr

"Nu går jag över till Skepplanda socken och mjölkar" brukade Tilda Johansdotter säga till maken och barnen när hon gick för att mjölka. Familjen bodde i Östad socken.

hbf1

Blackekärr i början av 1900-talet. Till vänster Tildas make Edvard Eliasson framför gårdens ladugård. Till höger: Edvard och Tilda. Foton från Skepplanda hembygdsförening.

Östad och Skepplanda är grannsocknar och sockengränsen ska ha gått tvärs över gårdsplanen, mellan manhus och ladugård. Manhuset stod i Östad socken och det är där de var kyrkoskrivna. Socknarna ligger i Västergötland.

I maj i år besökte jag den gamla gården Blackekärr, tillsammans med bror och svägerska. Min släktforskande svägerska har en del av sina rötter där och hon berättade för mig om Tilda, hennes make Edvard Eliasson och deras son Elis, som blev spelman som vuxen och då kallades Black-Elis. Tilda hade också dottern Jenny från före äktenskapet.

Förr i tiden var nog sockengränsen mer betydelsefull än vad den är för oss idag. Om det hade någon praktisk betydelse i fallet med Blackekärr vet jag inte men när jag fick veta att Tilda brukade säga så där, då tänker jag att hon tyckte att det var lite speciellt att gå till grannsocknen för att mjölka. Att hon sa det med glimten i ögat. Att hon är rätt citerad finns belagt i en bok om bygdespelmän i Göta Älvdalen där sonen, spelmannen Black-Elis, är omskriven.

2 ladugardsplatsen

Här låg ladugården, sedan länge riven. Eget foto.

3

Den gamla vägen finns kvar som en stig i skogen. Den här bilden är tagen åt andra hållet, stigen går alltså bort från där ladugården stod. Eget foto.

hbf583

Mangårdshuset på Blackekärr i början av 1900-talet. Foto från Skepplanda hembygdsförening.

1 huset

Huset står kvar fortfarande. Eget foto.

Det var Edvard som kom från Blackekärr där han föddes 1859, Tilda var född i Grandalen i Hålanda socken 1864. I Edvards släkt var Blackekärr en släktgård sedan flera generationer tillbaka. Hans far var uppväxt där, liksom hans farmor Annika Jönsdotter, vars föräldrar Jöns Hansson och Brita Svensdotter ägde Blackekärr i slutet av 1700-talet. Edvard och Tilda sålde sin gård 1935 men med förbehållet att få bo kvar livet ut. Edvard dog 1943 och Tilda året efter. Numera ägs gården av Östad säteri.

Blackekärr ligger idag långt från allfarvägen, utan bilväg dit och enda sättet att ta sig fram är på en stig genom skogen.
Huset byggdes på 1700-talet och står kvar än, men är inte bebott längre.

Gården var 1/8 mantal kronoskatte och har funnits sedan 1604. Gårdsarealen var 23,6 hektar och närmare hälften låg i Skepplanda socken och den andra delen i Östad socken. Enligt häradsekonomiska kartan gick sockengränsen lite utanför gårdsplanen och i så fall var det kanske när Tilda skulle mjölka korna på sommarbetet som hon sa att hon skulle gå till Skepplanda och mjölka.

Jag är glad att jag fick möjlighet att se det gamla hemmanet. Så vackert och rofyllt. Men vi ska nog inte romantisera för mycket, för det måste ha varit ett slit att få sin bärgning här för hundra år sedan.

Källor:
Karl-Erik Andersson och Bo Björklund: Gårdarna kring sjön – Gårdarna kring Valsjön i Risveden är Högsjön, Bodatorp, Valås och Blackekärr (häfte, okänt utgivningsår)
Karl-Erik Andersson och Bo Björklund: Risveden – En västsvensk obygds historia, del 3 (2008)
Sven-Olof Ohlsson: Bygdespelmän i Göta Älvdalen (2000)

4

Stigen genom skogen till Blackekärr. Det var en vacker dag när vi i början av maj i år besökte gården. Eget foto.

Fortsätt läs mer
1202 Träffar
7 Kommentarer

Mera Skövde

Det är mycket Skövde nu. Förra helgen bloggade jag om Släktforskardagarna i Skövde, men jag måste nog fortsätta på den tråden, även om både Helena och Mats också skrivit om detta. Ni förstår nog hur mycket den här helgen betyder för oss. Och har ni tröttnat på att läsa om detta ämne så lovar jag att det blir något helt annat om en vecka.

När jag bloggade förra helgen var jag mitt uppe i det men nu har jag varit hemma och hunnit smälta upplevelsen. Det är verkligen annorlunda än den vanliga vardagen att vara bland så mycket folk, och så gott som alla är släktforskare. Jag tror att det är först efteråt som jag förstått hur mycket jag saknat det här under pandemiåren, alla möten med bekanta likasinnade.

Eftersom jag brukar jobba i Rötterbokhandeln och den är en av de största montrarna så syns den, och vi som står där syns. Så alla de vi känner ser ju oss, fast vi kanske inte alltid uppfattar det i folkvimlet. För oss i Rötterbokhandeln handlar det inte bara om att sälja böcker utan också om att diskutera släktforskning, ge tips och råd åt kunder och andra. En fråga om en bok kan utmynna i tips om arkivhandlingar. Det är intensiva dagar med många möten som alla handlar om släktforskning. Och det är så himla roligt.

skovde3

Rötterbokhandeln sedd från ovan, dvs från läktarplats. Vår monter var placerad alldeles intill entrén till mässhallen. När jag tog bilden berättade Ted Rosvall om emigrantforskning. Eget foto.

IMG 5006

Böcker och bjudgodis och släktforskare. Bild tagen inifrån från Rötterbokhandelsn monter. I övre delen ser ni läktarna i hallen, där kunde man sitta och pusta en liten stund. Eget foto.

Både i år och under tidigare års släktforskardagar har jag mött andra släktforskare som sökt upp mig och berättat att vi är släkt. Alltså det vi kallar DNA-kusiner, vi släktingar som finns i varandras träfflistor på DNA-testen. Tre av dessa mötte jag även i år. Och jag hejade på släktforskaren som jag träffade för snart tio år sedan vid ett besök där min farfar och farmor möttes som unga och anställda i samma hushåll. Och släktforskaren som liksom jag är uppdragsforskare. Vi samarbetar ibland och hade mycket att prata om över vår lunch på söndagen. Och föreningskollegan som jag har mycket mailkontakt med men bara träffat en gång tidigare, för flera år sedan. Dessutom var det trevligt att göra resan tillsammans med mina föreningskollegor här ifrån Västerås.

Lika roligt är det att få kontakt med helt okända släktforskare. En kvinna lovade jag skicka en länk till efter att vi pratat en bra stund om socknar där både hon och jag forskar. Hur vårt samtal började minns jag inte men det utmynnade i att vi diskuterade en speciell socken i Dalarna. Jag fick också flera frågor om sjömansforskning eftersom boken jag skrivit i ämnet fanns till salu. En släktforskare efterfrågade cd-skivorna med polisunderrättelser och när jag berättade att polisunderrättelser finns hos Arkiv Digital, som hon använder, så blev hon glad för det hade hon inte sett.

Så många trevliga samtal det blev.

Vi volontärer jobbade i Rötterbokhandelns monter från nio på morgonen till tre på eftermiddagen med avbrott för fika och lunchraster. Tiden gick så fort så på söndagen glömde jag gå på lunch när jag skulle och kom på det långt senare. Tiden går fort när man har roligt, det vet ni ju...

Jag kom hem, ganska trött men med mycket ny energi. Så är det, det är mänskliga möten som betyder mest även om vi oftast fokuserar mer på de döda än de levande. Nästa år möts vi i Östersund.

Fortsätt läs mer
908 Träffar
2 Kommentarer

Äntligen!

Uppdatering lördag eftermiddag: Nu med nya bilder från lördagen.

skovde1

Pia Skoglund, Annika Kjellström och Viola Brattberg från Skövde släktforskarförening. Bakom dem sitter ordföranden Susanne Petersson. De berättade för mig att allt har gått bra hittills och att de är ungefär hundra funktionärer som jobbar under helgen. Jag frågade Susanne vad som är mest viktigt under ett sådant här arrangemang och hon svarade: "Logistiken". Tack för ett imponerande arbete! Eget foto.

skovde6

Så här ser det ut inifrån Rötterbokhandeln på mässan. Eget foto.

skovde2

Karin Bojs signerade sin nya bok. Den tog slut redan på förmiddagen. Eget foto.

skovde5

Peter Sjölund svarade på frågor och talade om DNA i Rötterbokhandeln på förmiddagen. Rötters redaktör Maria Bratt ställde frågor som kommit in. Eget foto.

skovde4

Cici från Arkiv Digital höll föredrag. Eget foto.

skovde7

Invigningsmusiken spelades av Hemvärnets Musikkår Skaraborg. Eget foto.

Fredagens bilder:

regn

Det ösregnar och ska visst göra så hela natten. Ändå är det himla roligt att vara i Skövde. Äntligen! Nu är det släktforskardagar igen, tre år sedan sist, efter två år med enbart digitala arrangemang.

När jag skriver detta är det fredagkväll. När du läser det är det lördag eller kanske senare. Lördag och söndag den här helgen 20-21 augusti pågår Släktforskardagarna i Skövde, en mässa som har allt som har med släktforskning att göra. Idag fredag har vi haft stämma i Släktforskarförbundet och dessutom har alla som är utställare på mässan satt upp sina montrar inför morgondagen.

Viktoria redigerad

Viktoria Jonasson. Eget foto.

Den stora nyheten från stämman är att förbundet nu fått en ny ordförande då Viktoria Jonasson valdes att efterträda Erland Ringborg. Välkommen som ordförande, Viktoria! Och tack Erland för dina år som ordförande! Mer om stämman kan ni läsa här på Rötter.

ombud

Vi var många ombud på stämman. Eget foto.

talare

Talare som gjorde sina röster hörda under stämman: Daniel Berglund från DIS, Ulf Berggren från Storstockholms Släktforskarförening, Hans-Göran Nilsson från Skånes Släktforskarförbund och sist tackar Viktoria Jonasson för förtroendet sedan hon valts till ordförande. Bakom henne står valberedningens ordförande Rolf Lusth. Eget foto.

Jag tog tåget till Skövde tillsammans med två andra släktforskare från Västerås. De är ombud för Västerås Släktforskarklubb och jag är ombud för Tjust släktforskarförening. En årsstämma kan man kanske tro är ganska formell och korrekt (det stämmer) och förutsägbar (det stämmer inte). Alla beslut blir inte alltid som man tror, inte efter att flera av ombuden argumenterat för sin sak. Men det är det som är demokrati. Årsstämman är viktig, den är föreningarnas möjlighet att besluta om förbundets verksamhet.

Men det allra roligaste är att träffa så många andra släktforskare. Jag vet inte hur många jag stött på i eftermiddag och i kväll med utropet "Vad roligt att ses igen!". Släktforskare från alla håll och kanter i Sverige (även från Finland) samlas vid ett sådant här tillfälle.

Lördag och söndag ska jag arbeta i Rötterbokhandeln på mässan. Det är sjätte året för mig och det är lika roligt varje gång. Vi är ett gäng bestående av förbundskansliets personal och några volontärer, släktforskare som rycker in tillfälligt. Att ses och jobba ihop är en del av upplevelsen att vara med, men också att träffa alla möjliga släktforskare.

Lördag, eller kanske på söndag, ska jag uppdatera det här inlägget med lite fler bilder från helgen i Skövde.

halllen

Under fredagen byggdes montrarna i den stora utställningshallen i Arena Skövde. Eget foto.

Fortsätt läs mer
820 Träffar
4 Kommentarer

Fältskärernas skrå

Du vet nog att fältskär är en tidig benämning på en kirurg. De utbildades av Kirurgiska Societeten, bildad 1685 men som hade sin grund i Bardskärareämbetet från 1571. Kirurgiska Societeten fungerade som ett skrå, med särskilda privilegier, och utförde examinationer av fältskärer. En fältskär kunde vara lärling, gesäll eller mästare, precis som inom andra hantverksskrån. 1813 upplöstes organisationen.

Kirurgiska Societetens arkiv finns bevarat hos Riksarkivet och har till stor del digitaliserats av Arkiv Digital.

På Riksarkivets hemsida finns en historik och en guide till arkivet. I boken "Kirurgernas historia" (Uppsala Universitet, 2017) skriver läkaren och medicinhistorikern Bo S. Lindberg om fältskärer och på sidan 55 (den finns som pdf-fil) kommer han in på Kirurgiska Societeten.

Det digitaliserade arkivet är ett lite udda och förmodligen ganska okänt arkiv. Av oss släktforskare är det förstås förhållandevis få som berörs av innehållet i handlingarna men för den som har en fältskär i sin släkt kan det nog ge lite kött på benen.

Examensprotokoll finns från 1689 till 1812 och en matrikel över inskrivna och utskrivna lärgossar sträcker sig från 1754 till 1797. Dessutom finns det en del andra handlingar. Matrikeln över lärgossarna har ett alfabetiskt register i början, så där kan du se om din släkting finns med. Så verkar inte vara fallet i volymerna med examenprotokoll.

En av dem som var med vid bildandet av Kirurgiska Societeten var kungahusets livkirurg Baltzar Salinus. Hans far var hovkirurgen med samma namn, Baltzar Salinus, som arbetade för drottning Kristina. Han var född i Marienburg i Preussen och hade kommit till Stockholm 1611. Sonen Baltzar blev ålderman i den nya societeten när den bildades. I det äldsta bevarade examensprotokollet från den 7 januari 1689 finna han med bland de närvarande:

examensprotokoll
Bildkälla: Arkiv Digital.

Själv har jag ingen fältskär eller annan medicinskt utbildad i min släkt så långt tillbaka i tiden. Därför är detta bara ett litet tips på vad man kan hitta bland de digitaliserade arkiven.

Fortsätt läs mer
1436 Träffar
0 Kommentarer

"Det är ju min pappa!"

Nu måste jag bara berätta vad som hände mig här om dagen. I veckan som gick var jag i Gamleby och höll två föreläsningar under den då pågående veckokursen för släktforskare. I onsdags handlade det om att skriva släktbok och i torsdags om mindre kända arkiv.

Mindre kända arkiv, det innebär att jag visade en del arkivhandlingar som är intressanta för släktforskare men som kanske inte är så välkända. För varje arkiv hade jag tagit fram lokala exempel med anknytning till Gamleby och Tjust.

Allra först berättade jag om värnpliktskort, som finns digitaliserade av Arkiv Digital. Jag hade hittat ett helt slumpvis exempel på en ung man född 1919 i Gamleby och boende i Dalhem när han skrivs in i militärtjänsten 1940. Sökträffen på honom var den första bilden jag visade för kursdeltagarna och då utbrast en av dem: "Det är ju min pappa!" Först trodde jag att jag hört fel men när jag frågat om bekräftade hon detta, att jag hade råkat välja hennes pappas värnpliktskort! Tala om sammanträffande... Hur stor chans är det att det händer?

Jag hade inte fått veta i förväg vilka kursdeltagarna var, jag skulle ju bara dit och hålla två lektioner. Så det var en stor överraskning, både för kursdeltagaren och för mig. Dottern kände inte till värnpliktskorten så nu fick hon veta lite mer om hennes pappas tid i militärtjänsten. En del visste hon redan, det hade hennes pappa berättat, bland annat att han varit motorcykelordonans.

Givetvis frågade jag sedan för alla andra exempel jag visade om det var någon av kurseltagarna som var släkt med personen, men det var det inte.

vpl kort pappas

Det här är min pappas värnpliktskort. Han var placerad på I 16 i Halmstad och fick handräckningstjänst, det som kallades att vara malaj. Bildkälla: Arkiv Digital.

vpl minneskort

Ett minneskort för min pappa från militärtiden (tyvärr lite oskarp bild). Eget foto.

Varje sommar sedan över 20 år tillbaka (utom under pandemin så klart) ordnar Tjust Släktforskarförening en veckokurs för släktforskare tillsammans med Gamleby Folkhögskola. Jag har varit med som föreläsare en eller två gånger tidigare och det är väldigt trevligt. Gamleby ligger ett par mil norr om Västervik där jag bodde i 38 år så för mig var det att komma till de gamla hemtrakterna igen. Och väldigt roligt att träffa de släktforskarkamrater jag lärt känna under mina år som aktiv i föreningen. Det är jag fortfarande, men numera på distans.

Fortsätt läs mer
1870 Träffar
7 Kommentarer

Minnen och fakta

Vilka minnen av barndomen och uppväxten har du och hur stämmer de med verkligheten? Det kan det finnas anledning för en släktforskare att fundera på. Vilket jag gjort, av två skäl. Det ena är ett mail jag fick i förra veckan, det andra är en poddsändning jag lyssnade på igår.

1. Mailet
I min ungdom var jag au pair i England. När jag var 18 år gammal åkte jag dit, det var i augusti 1972, och blev barnflicka i en familj. Där trivdes jag inte så bra så efter några månader tog jag i stället arbete som servitris på en pub i en gammal herrgård på engelska landsbygden och det jobbet hade jag lite längre.
I förra veckan fick jag mail från en medlem (Hazel) i den lokala hembygdsföreningen där puben låg. Hazel håller på att skriva en bok om herrgårdens historia och hade hittat mig genom min privata hemsida där jag skriver om min tid i England. Nu ville hon ställa några frågor och få med lite i boken om herrgårdens tid som pub (och hotell) från oss som arbetade där då.
Sådant här gillar jag och har full förståelse för att hon frågar. Så klart jag hjälper till med det. På den tiden skrev jag dagbok och har sparat dem.
Först skrev jag ner lite av det jag spontant kom att tänka på och sedan läste jag i dagböckerna från 1972 och 1973. Allt stämde inte. Minnet har bleknat, jag blandade ihop detaljer och personer. Så här tror jag det är för de flesta av oss.
Det fick mig också att göra en djupdykning i min ungdomstid och att reflektera över den jag var då, för 50 år sedan, i förhållande till den jag är idag. Same, same but different.
Det jag till slut svarade Hazel kommer jag att även ta med i en bok jag ska göra till mina barn och barnbarn om mitt eget liv. För dem är ju detta historia, precis som mina föräldrars och mina mor- och farföräldrars liv är historia för mig.

england1

I mitt fotoalbum har jag bilder kvar från tiden på herrgården med puben på engelska landsbygden. Arbetskamrater, ägarens dotter med katten, det stora huset mm.

2. Poddsändningen
Igår lyssnade jag på ett avsnitt av programmet Kropp och själ (P1) som handlar om vikten av barndomsminnen och att det kan finnas flera perspektiv på minnen, inte bara en sanning. Det jag minns som sant kanske inte stämmer utan är min upplevelse av något som hände. Någon annans upplevelse av samma händelse kan vara annorlunda.
Ett mycket intressant program, tycker jag. Lyssna på det!
Det här har jag tänkt på ibland. När mina bröder och jag talar om vår barndom och uppväxt känner jag ibland det som om vi växt upp i olika familjer. Vi har delvis ganska olika minnen och uppfattningar. Det beror förstås på dels var i syskonskaran vi befinner oss och att de är pojkar (jag har bara bröder) och jag är flicka. Pojkar och flickor fick inte samma uppfostran, inte i vår familj.

england2

Mitt fotoalbum och några lösa fotografier. När jag ser bilderna minns jag mer. Till vänster skolfoto (troligen 1965). Ett par bilder från 1956 när jag var två år, ett med dockan och ett med min mamma. Hos skolkamraten Lena 1966 och hos farmor 1967. Det här är ju svartvita fotografier men jag minns exakt färgen på den rutiga blusen (turkosblå/vit) och på den rutiga klänningen (ljusgrön/rosa). Klänningen hade mamma sytt.

Det som får mig att koppla detta till släktforskning är att de flesta av oss nog utgår från våra egna och äldre släktingars egna minnen när vi börjar släktforska. Själv har jag framför allt frågat ut min pappa så länge han levde (han gick bort 2017) men också hans och mammas syskon. Jag har också läst minnen som min morfar skrivit ner på ålderns höst på 50- eller 60-talet. Det finns detaljer i deras berättelser som ibland inte helt stämmer om jag jämför med fakta i kyrkböckerna. T ex när en flyttning skedde.
Det behöver inte betyda att pappa t ex mindes fel. Ett exempel är att han berättade att han flyttade till en gård på sommaren 1945 för att bli dräng där, men i församlingsboken står det att han var inflyttad i oktober. Min mamma var piga där och hon har skrivit i sin dagbok att de träffades första gången just den sommaren, och det minnet är så klart sant. Förklaringen är att pappa inte gick till prästen med flyttbetyget förrän efter några månader.
Sådant här kan ha betydelse om en t ex letar efter en okänd far, en man som fanns i närheten av där modern befann sig vid tiden för tillblivelsen. Det kanske inte alltid stämmer, det som står i kyrkböckerna.

Fortsätt läs mer
621 Träffar
5 Kommentarer

400

Den där sena julinatten för 13 år sedan, när maken och jag upptäckte att vi kunde hitta hans farföräldrar i kyrkboken från 1890-talet, den känns fortfarande lite magisk. Den förändrade mitt liv.

Så här var det:
Maken hade många år tidigare (innan vi kände varandra) börjat fundera på sin fars släkt och att släktforska om den. Han hade samlat lite information och visste en del. Det var bra för hans far, min svärfar, gick bort 2001 och kunde inte längre berätta om sin släkt.
På den tiden, för 13 år sedan, kostade det att använda Riksarkivets digitaliserade kyrkböcker. Vi hade tagit ett tretimmars abonnemang för 50 kronor ganska sent på kvällen, efter nio i alla fall för klockan var över midnatt innan det tog slut.
Tillsammans kunde vi följa min svärfars föräldrar i kyrkböckerna. Båda är födda 1867, fadern i Ryssby och modern i Berga i västra Småland. Ryssby kände vi till, det var i stort sett allt, plus var de bott i Västrum sedan de flyttat till ostkusten.

Holger1922 familjen

Min svärfar Holger Karlsson fotograferad för precis hundra år sedan, sommaren 1922. Det är han som är den yngste gossen, han var sladdbarn i familjen och född 1914. Han står alldeles till vänster om sina föräldrar Emilia och Axel Karlsson en sommardag i trädgården i Helgerum. Längst till höger sitter hans mormor Anna Lisa Carlsdotter, född 1839 och död 1929. Sex av Holgers syskon är med plus en svägerska. Vi har fotografiet både som svartvitt och som kolorerat. Jag fick möjlighet att lära känna Holger på hans ålders höst, något år innan han gick bort.

Nu ska jag inte berätta deras historia utan bara att det här var avgörande för mig. En livsavgörande händelse. Jag blev så gripen av letandet i kyrkböckerna, att kunna läsa om människor som sedan länge var döda. Jag kunde inte släppa det. Sedan dess har en stor del av mitt liv handlat om släktforskning.

Det här tänker jag på idag, när jag nu skriver mitt 400:e inlägg i Rötterbloggen. Den startades 2014 och jag blev inbjuden att vara en av flera bloggare. Det är jag verkligen glad för. Mitt första inlägg skrev jag också om hur det kom sig att jag började släktforska.
För mig är Rötterbloggen en viktig kontaktyta mot er andra släktforskare. Jag får dela med mig av mina funderingar, av de kunskaper jag tillskansat mig under 13 år med släktforskning och få ny kunskap genom kommentarer från er läsare. Tack!
Varje lördag bloggar jag här och kommer att fortsätta med det så länge jag får. Om jag lever och har förståndet i behåll om två år blir det ett inlägg nummer 500 och då får jag nog fira ordentligt och slå på stort.

Fortsätt läs mer
660 Träffar
6 Kommentarer

Elin 1571

Elin Afrika

Fanns det en gård som hette Afrikagården i Kopparbergs socken i Dalarna på 1500-talet? Bilden ovan kommer från Älvsborgs lösen 1571 och skattelängden gäller för Västerbergslagen och Kopparbergs socken.

Jag såg det här för ett bra tag sedan, när jag arbetade med ett släktforskningsuppdrag åt en kund med släkt i socknen, men på en helt annan gård. Men jag har inte riktigt kunnat släppa tanken på denna hustru Elin på Afrikagården (stavat med två f, Affrika) på 1500-talet. Visste hon vad Afrika var? Kanske, kanske inte.

Förresten, står det verkligen Affrikagården? Eller hette hennes gård något annat? Jag vet att ni är många erfarna släktforskare där ute som är bra på att läsa så här gammal handstil. Har jag tolkat namnet rätt? Jag kan inte få det till något annat.

Skattelängden för Älvsborgs lösen 1571 visar vad folk ägde av metaller (silver, tenn, koppar) och boskap. De skulle betala en tiondedel av detta värde till kronan för att få ihop de 150 000 riksdaler silvermynt som danskarna krävde för att släppa Älvsborgs fästning till svenskarna. Så Elin var med och bidrog, precis som övriga sockenbor. Hon måste ha varit änka, annars skulle maken ha skattat för detta.

Så vitt jag kan förstå hade hon inget silver men 1 och 1/2 (skålpund? eller något penningvärde?) tenn och 15 koppar av motsvarande vikt eller värde. Plus 3 kor och 3 getter. Vad de två nedersta raderna säger har jag inte lyckats tolka men jag antar att det är summan vad hon skulle betala. Eller?

Det är egentligent två delar i detta som fascinerar mig. Dels att vi kan få en glimt av en allmogekvinna som levde på 1570-talet, vad hon hette och var hon bodde och vilka djur hon hade. Dels att det (om jag tolkat rätt?) fanns en gård på den här tiden som hette Afrikagården. Afrika som namn på en världsdel långt borta var förstås känt. Men att ge en gård ett sådant namn? Nu hoppas jag på att någon av er läsare ska kunna ge en förklaring, antingen att jag misstolkat eller berätta om varifrån namnet kommer. Fanns det ett ord då som var affrika men betydde något annat? Givetvis har jag googlat men någon gård med detta namn verkar inte finnas kvar idag.

Tänk så mycket man kan upptäcka i arkiven.

kopparberg

Tjugo sidor före Elin i skattelängden kan vi läsa att detta gäller "Skattningsregister effter mantalet och längden aff Kopparbergs sockn Anno 1571".

Fortsätt läs mer
626 Träffar
8 Kommentarer

Alla barnen dog

I slutet av 1800-talet bodde en familj i ett torp i Halland och miste alla sina fyra barn innan barnen blev vuxna. Alla barnen dog! En ändlös tragedi som jag inte ens kan föreställa mig. Hur överlever man det som förälder?

Familjens torp låg under gården Lastad nr 4 (Bonnagård) i Ljungby socken i mellersta Halland. I Ljungby har jag växt upp, jag bodde där tills jag var 18 år och flyttade hemifrån. Ljungby är hemma för mig, och även om jag inte bott där sedan 1972 är det en viktig del av min identitet. Uppväxttiden är med en hela livet.

Här om dagen köpte jag en gammal bok från ett antikvariat (beställd på nätet). När jag hämtat ut den, öppnat paketet och slog upp en slumpvis sida mitt i boken var det första jag såg en bild från Ljungby, min hemsocken. Boken är "När byarna sprängdes", skriven av Alf Åberg och utgiven 1953. Innan jag föddes. Alltså, hur stor är chansen att råka på en gammal bild från där jag växte upp i en bok som inte alls handlar om den trakten?

Ljungby bokbild

Bilden är en illustration för att visa ett torpställe och i texten står inte ett ord om just detta torp eller Ljungby, bara i allmänna ordalag om villkoren kring torpbildande. I bildtexten står det att torpet låg på en utmark. Där jag bodde i Ljungby med mina föräldrar och syskon fanns ett område västerut, uppe på ett berg, och där jag vet att flera torp finns och funnits. Det här har min förre skolkamrat, hembygdskännaren Christer Torstensson, rett ut i en hembygdsbok.

Facebook är bra på många sätt och ett är möjligheten att hålla kontakten med folk hemifrån. Det gör jag i en grupp som är till för oss som kommer från Ljungby. Det är nästan 50 mil dit, sedan jag för några år sedan flyttade till Västerås, och jag har ingen släkt kvar där så det blir inte precis några spontanbesök längre. Men tack vare Christers stora kunnande fick jag veta mycket mer om torpet. Han har identifierat det, men med reservation för att det kan vara fel stuga. Så vi få se det som sannolikt, och inte bevisat, att familjen i den här stugan miste sina fyra barn. Men om Christer dragit rätt slutsats var det så här:

Torparen Johan Aron Andersson och hans hustru Johanna Katarina Petersdotter hade gift sig i oktober 1878. Först var de skrivna under granngården Lastad nr 2 (som kallas Tångagård) och Johan var arbetare. Där föddes äldsta dottern Anna Potentia 1880. Sedan kom de till torpet under Lastad nr 4, på hösten 1880. Där föddes Johan Albin 1881, Jenny Olivia 1883 och Jenny Sofia 1885. Alla de tre yngsta barnen dog innan de fyllt ett år. För ingen av dem finns någon dödsorsak i dödboken. Att små barn dog under det första året var ju vanligt men var det så vanligt att man inte ens noterade varför?

Efter de tre yngsta barnens död måste föräldrarna ändå haft stora förhoppningar på äldsta dottern Anna. Var hon deras ljus i mörkret eller hur förhöll de sig till sina stora förluster? I tio år efter de tre yngre barnens död fick Anna leva och växa upp till en halvvuxen tonåring. Var hon sjuklig eller vad drabbades hon av? Det berättar inte prästen men den 29 december 1895 dog Anna, 15 år gammal. Någon dödsorsak finns inte, så det var säkert sjukdom.

Några fler barn blev det inte, Johan var född 1836 och Johanna 1842. Hur klarar man att bära en sådan livssorg? De var ju långt ifrån ensamma om detta, många föräldrar miste sina barn, ibland flera barn i samma smittsamma sjukdom under en kort period. I min egen släkt finns en faster till min morfar, hon födde 13 barn och åtta av dem dog i späd ålder.

I en roman jag läste en gång (jag tror att författaren är Walter Dickson) dör ett ganska nyfött barn i en familj. Fadern talar med en granne om förlusten och uttrycker att det var bättre att sonen dött tidigt än senare i livet när de fäst sig vid honom. Så tung den tanken är.

Johan i torpet på Bonnagård dog 1918. 1925 flyttade änkan Johanna till en systerdotter på en gård i Töllstorp, där hon dog 1934. Johan var född i en bondefamilj i Skararp i Ljungby. Johanna var dotter till rotebåtsmannen Peter Benjamin Williamsson Ljung i torpet Genehagen under Lastad nr 2.

Fortsätt läs mer
898 Träffar
4 Kommentarer

Detaljerade beskrivningar av gårdar

Vill du veta mer om din släktgård ska du skaffa något som kallas Beskrivning till häradsekonomiska kartan. Där finns massor med fakta för varje gård. Dessa beskrivningar är inte digitaliserade, så vitt jag vet, utan finns utgivna som böcker. En hel del verkar finnas på Bokbörsen.

Häradsekonomiska kartan gjordes 1859-1934 och beskrivs på Lantmäteriets hemsida. De täcker bara 13 län i Götaland och Svealand, t ex Skåne, Halland, Västergötland, Värmland, Västmanland med flera län. De här kartorna är mycket detaljerade men tydliga och lätta att tolka. På www.kartbild.com ingår de häradsekonomiska kartorna.

Här är några bilder som visar övre delen av ett uppslag i en beskrivningsbok. Jag har delat upp bilderna för att de ska bli läsliga. Exemplet är från Götlunda socken i Vadsbo härad i Binnebergs tingslag i Skaraborgs län. Det kommer från släktforskaren Leif Lanninge. Tack för tipset och för bilderna!

Beskrivning a
Bild 1: Till vänster ser vi hur stor gården är i mantal och vilken jordnatur det är (kronogård, skattegård eller frälsegård) och om det finns soldattorp eller andra bebyggda lägenheter på gårdens mark.

Beskrivning bc
Bild 2: Här ges storleken i hektar på de olika jordlotterna. Tomt, trädgård, åker, äng med och utan skog, annan duglig mark, ofruktbar mark, vägar och kala berg.

Beskrivning d
Bild 3: Storlekskolumnerna fortsätter med sjöar och vattendrag och summeringar. Därefter anges året för laga skifte och på hur många ställen gårdens jord är belägen. Anteckningarna kan nog ge en del extra information ibland.

Vill du veta mer om fastighetsforksning så har jag bloggat om det i höstas.

Fortsätt läs mer
1162 Träffar
7 Kommentarer

Hos Måns Olsson Ruwall

Hoppas ni har en riktigt fin midsommarhelg! Det har jag, tillsammans med make, barn, barnbarn och andra släktingar. Någon tid för släktforskning blir det inte, men prat om släkten i alla fall.

I onsdags följde jag med maken på ett ärende i Sala, mest för att det är trevligt att lära känna vår nya hembygd här i Västmanland. Vi var där för ett par år sedan och kollade läget och det är en fin liten stad. Silvergruvan väntar vi med ett tag till, nu blev det en promenad i stadskvarteren efter uträttat ärende. Dagen innan hade jag berättat för en granne att vi skulle åka till Sala. "Då ska ni väl äta på Måns Ols" sa hon. Givetvis googlade jag det och det verkade ju intressant.

MansOls IMG 4513

Måns Ols precis väster om Sala är en restaurang som har sitt namn efter en gammal dammvaktare som hette Måns Olsson Ruwall. På restaurangens hemsida kan man läsa om dammvaktaren som hade servering här. Som släktforskare glädjer jag mig åt att en person som levde på 1700-talet har fått ge namn åt ett etablissemang idag. På en skylt i området och i en bok kan man läsa om denne Måns Olsson. Nu ska ni få veta vem han var.

skylt och bok

Enligt Sala stadsförsamlings dödbok var Måns Olsson Ruwall 89 år när han dog av ålderdom den 16 februari 1751 och född i Västergötland 1662. Han hade varit dammvaktare i 39 år, tidigare varit handelsman, gift två gånger men var vid sin död utan arvingar och hade varit änkling i 4 år. I sin bok om om Måns Olsson skriver Mats G. Beckman att den gamle dammvaktaren i stället var född 1665, eftersom han själv uppgett i april 1748 att han då var 83 år, när han ville slippa dammvaktssysslan pga sjuklighet. Dessutom står det i husförhörslängden att han är född 1665. Så 1665 stämmer nog som födelseår.

kyrkbok1751

Dödboken 1751, bildkälla: Arkiv Digital.

hfl

Husförhörslängden vid tiden för Måns Olssons död, bildkälla: Arkiv Digital.

Mats G. Beckman har inte bara läst i kyrkböckerna utan också i en hel del andra handlingar. Måns Olsson var dammvaktare vid Långforsen, den lilla sjö som ligger i västra utkanten av Sala stadsbebyggelse. Den sysslan fick han 1709 och i tjänsten ingick också bostaden, en stuga med två rum, belägen vid sjön. Båda rummen hade spis. Han fick då ett något större hus än förre dammvaktaren som bara haft ett rum. När hustrun Margareta Larsdotter dog 1747 står det att hon kom från Måns Olstorp, så stugan hade fått dammvaktarens namn.

Vi får också veta att Måns Olsson hade en bisyssla som vedgillare, alltså den som tog emot den ved som bönderna levererade till gruvan. När han på ålderns höst blev sjuklig och sängliggande fick han hjälp av sin gode vän Jacob Finne, som flyttade in hos den gamle mannen. Mer om detta, om Måns Olsson, om hans efterträdare och vad som hände med dammvaktarhusen finns att läsa i boken.

Han ska ha haft en enda dotter, som hette Kerstin, och som alltså var död 1751. Om hon fick egna barn och har efterlevande vet jag inte. Har du familjen i ditt släktträd så berätta gärna om det i en kommentar.

Långforsen är, så vitt jag förstår, både namnet på den anlagda sjön och på platsen för dammvaktarbostället där dagens restaurang nu ligger. Dammen Långforsen ska ha anlagts under tidigt 1500-tal som vattenmagasin för den vattenkraft som behövdes vid gruvdriften i Sala silvergruva.

MansOls IMG 4529

Det är ett fint område kring Måns Olstorpet, vars byggnader är borta sedan länge. Idag är det strövområde med gångvägar, badplats i sjön och ett nyuppfört kallbadhus. På flera platser finns skyltar som berättar om platserna och om de som bott här. Några riktigt gamla byggnader finns inte kvar. I en informationsbroshyr från Måns Ols Sällskapet står det att den äldsta byggnaden är gruvarbetaren Fredrik Söderstedts gruvtorp, uppfört i början av 1900-talet. Det borde vara Adolf Fredrik Söderstedt, född 1886 i Sala, gift 1911 med Anna Hermina Andersson. Vi gick förbi torphuset, som är under renovering.

MansOls IMG 4522

Fredrik Söderstedts gruvtorp under renovering.

Även om Måns Olsson en gång i tiden hade servering här så är dagens restaurang en helt vanlig modern anläggning. Och den verkar vara populär, det var nästan fullsatt i onsdags. Inte så konstigt med tanke på den fina utsikten från verandan. Om man uppskattade utsikten över sjön för 300 år sedan, det vet vi inte.

Samtliga fotografier är mina egna, tagna i onsdags. Då var det ganska dramatisk himmel, men trots mörka moln undslapp vi regn.

MansOls IMG 4509

MansOls IMG 4532

Fortsätt läs mer
1207 Träffar
4 Kommentarer

Kontrollen över befolkningen

Vi som släktforskar är glada för att det finns husförhörslängder och andra kyrkböcker i Sverige. Kanske unikt, jag misstänker att få andra länder har sådan koll på sin historiska befolkning. Kyrkböckerna kom till för att kontrollera befolkningen.

Kungen ville veta hur många unga män det fanns som kunde tas ut som soldater i krigen på 1600-talet. Ingen skulle komma undan, så prästerna fick åläggande om att föra bok över sockenborna. Alla skulle skrivas in i böckerna.
På husförhören skulle prästen avgöra hur kloka och användbara folk var. Den som kunde läsa innantill och kunde sin katekes, den var nog ett bra soldatämne. Och kunde ynglingen inte skriva så fick han lära sig det i armén.

Dessutom var ju bokföringen av befolkningen en kontroll av vilka som kunde betala skatt. Skattelängder finns bevarade redan från lång tid tillbaka. Här bokfördes de som var skattskyldiga.

Den här kontrollen utvecklades, så snart skulle prästerna också hålla koll på hur sockenborna flyttade. Den som ville flytta var tvungen att be prästen om ett flyttbetyg där det stod skrivet vem man var, om man var ledig för äktenskap och om man var skötsam eller inte. Hade du inget flyttbetyg med dig till nästa sockenpräst kunde du förvägras att flytta in.

Visst låter det hårt. Men det var den bistra verkligheten. Våra förfäder och förmödrar levde i ett verkligt kontrollsamhälle. Många drog omkring utan flyttbetyg och en del rymde till Amerika när den tiden kom. Då blev de skrivna "på socknen" eller i obefintlighetsboken tills prästen fick besked om en ny bostadsort.

obefintliga

De obefintaliga i Flisby socken vid förra sekelskiftet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Idag har vi ett annat, digitalt, kontrollsamhälle.

Fortsätt läs mer
664 Träffar
3 Kommentarer

Det givmilda paret Jäderblom

Fridolf Jäderblom och hans hustru Sofia Fredrika Gustafsdotter var Badelunda kyrkas stora donatorer. Det fick jag veta i onsdags kväll när Badelunda hembygdsförenings vice ordförande Bengt Wallén berättade om kyrkan och kyrkogården. Västerås Släktforskarklubb (där jag är styrelseledamot) hade då ordnat en kyrkogårdsvandring i Badelunda för våra medlemmar. Efter Bengt Walléns föredrag berättade jag om fem av kyrkogårdens gravar, alltså om de personer som är begravda i dessa  fem gravar.
Numera är Badelunda min egen hemförsamling. Eller distrikt, så heter det ju nu.

Förra året hade vi en liknande kyrkogårdsvandring i centrum av Västerås. Det här gillar jag, att leta information om för mig helt okända människor och få berätta deras historia.
Gravarna hade jag valt ganska slumpmässigt. Hade någon annan hållit min del under medlemsmötet så hade det förmodligen blivit helt andra gravar. Jag som är inflyttad på senare år känner ju inte till vilka människor som kan vara kända och mer intressanta. Å andra sidan känns det bra att få lyfta fram de okändas historia. Det finns alltid något att berätta.
En av de fem gravar jag råkat välja ut är familjen Jäderbloms grav. Detta är en känd familj, men som var okänd för mig. Före Bengt Wallins föredrag visste jag inget om paret Jäderbloms donationer och stora betydelse för kyrkan.

Jaderblom grav

Familjen Jäderbloms grav på Badelunda kyrkogård. Eget foto.

Vi tar det från början.
Fridolf Jäderblom var rusthållare, hemmansägare, nämndeman och gästgivare i Myrby i Badelunda församling. Där var han född 1822 och 1849 tog han över sin föräldragård. En ganska stor gård på ett och ett halvt mantal. Året innan hade han gift sig med Sofia Fredrika Gustafsdotter, född 1827 i Tillinge där hennes far vara häradsdomare. Det här var alltså välbärgat folk, vilket bouppteckningarna efter deras död visar. Ändå måste sorgen ha härskat i deras liv, för de fick tre söner som alla dog som barn:
- Carl Leonard föddes och dog 1849.
- Johan Herman föddes 1859 och dog 1866.
- Herman Fridolf föddes 1867 och dog 1874.
De två yngsta blev båda sex år gamla. Vid deras död satte föräldrarna in dödsannons i lokaltidningen, vilket inte var så vanligt för barn på den tiden.

Makarna Jäderblom var givmilda. I lokaltidningarna kunde man i februari 1877 läsa att de skänkt 5 kronor vardera till rusthållets två grenadjärers barn, till alla sina tjänare och till övriga "underhavares" barn. Slanten skulle sättas in på banken.
Men mest gav de till kyrkan, i en stor donation 1892. Den gav kyrkan en ny orgel. Dessutom donerade de 3000 kronor till Jäderblomska fonden, som skulle förvaltas av kyrkorådet och skolrådet. Pengarna skulle användas till att bekosta deras gravplats och räntan skulle varje år gå till att köpa läroböcker till socknens fattigaste skolbarn. Till jul skulle fattiga och flitiga skolbarn få skor och strumpor och orkeslösa och sjukliga sockenbor skulle få en julgåva på 10 kronor.

Fridolf Jäderblom dog i januari 1900 och hustrun Sofia Fredrika Gustafsdotter i november 1904. Makarna hade ett gemensamt testamente som innebar att den eftrerlevande skulle sitta kvar i orubbat bo.
Deras gård hade då ett taxeringsvärde på 46 000 kronor. De hade guld och silver, pengar på banken, aktier och obligationer och en hel del utestående fordringar. Totala behållningen var drygt 82 000 kronor.
Efter makens död hade änkan upprättat ett eget testamente där hon skänkte olika summor till flera trotjänare, till kyrkan och till en missionsförening. Kvar att fördela till arvingarna blev cirka 60 000 kronor.
Även om de inte hade bröstarvingar så fanns det en lång rad arvingar. Dessa var Fridolfs nio syskonbarn och omkring 30 kusinbarn på Sofia Fredrikas sida. Då hade vi alltså en långt mer utvidgad arvsrätt än idag.
Alla arvingarna räknas upp i bouppteckningen. Bland kusinbarnen fanns en som bodde på fattigstuga och fem som var statare. Om de cirka 60 000 kronorna fördelades jämnt på de omkring 40 arvingarna blev det 1500 kronor var. Troligen blev det mer, för gården som såldes ganska direkt efter änkans död, kan ha inbringat mer än taxeringsvärdet. Om det hölls offentlig auktion på lösöret kan det också ha gett mer. Men en rejäl slant var det nog för fattighjonet och för de fem statarfamiljerna, att få ärva runt 1500 kronor på den tiden.

Jag kommer att återkomma till Badelunda kyrka, det finns mycket att berätta, både om kyrkan och kyrkogården.

kyrkan

Badelunda kyrka. Eget foto.

Fortsätt läs mer
775 Träffar
4 Kommentarer

På jakt efter ryttare Rulle

Just nu funderar jag på en ryttare Rulle. Har du stött på en ryttare med namnet Nils Ersson Rulle? Han och hustrun Ingeborg Persdotter fick en son 1707. Sonen hette Olof Nilsson, gifte sig och bildade familj i Västra Skedvi socken i Västmanland.

Det är när Olof Nilsson dött 1772 som prästen i Västra Skedvi skrivit vad föräldrarna hette men också att Olof ska vara född i Fellingsbro församling 1707. Men jag har inte hittat honom i Fellingsbro födelsebok detta år. Finns han där och jag bara missat det? I sonens dödsnotis har prästen skrivit att platsen där han föddes hette något som ser ut som Uenby, men så kan ju inte en plats heta. I husförhörslängden AI:5 (1700-1707) och AI:6 (1708-1714) har jag kollat igenom ortregistren men hittar inget som på något sätt liknar detta, med en ändelse på -by.

Eller är det jag som är blind? Vad står det? Uneby? Ureby? Jag blir inte klok på det, men när det väl löser sig så kanske jag tänker "varför såg jag inte det?"

nekrolog

Bild från Arkiv Digital: Västra Skedvi (T, U) F:1 (1746-1774) Bild 43 (AID: v75005.b43, NAD: SE/ULA/11748). F:1 är en s k personaliebok. Det var böcker där prästen skrev vad han skulle läsa upp i kyrkan om den döde på nästkommande söndag.

Jag upptäckte detta sent i torsdags kväll och var då så trött i hjärnan så jag kunde inte riktigt tolka vad det står. Igår tog jag en titt igen men har inte blivit klokare för det. Jag har läst flera andra sådana nekrologer i samma bok, men det har alltså inte gett någon ledning.

Det här är inte i min släkt utan den döde Olof Nilsson ingår i en större släktutredning som jag gör åt en kund. Det finns mer släkt i Fellingsbro och förhoppningsvis kommer jag på vad det ska vara så småningom.

En väg att gå är ju att leta efter ryttare Rulle från Fellingsbro. Jag har inte fått någon träff på honom i Centrala Soldatregistret men en ryttare borde väl ingå i Livregementets husarer snarare än Västmanlands regemente? Livregementets husarer hette då Livregementet till häst och jag har hittat generalmönsterrullor från rätt tid men inte hittat honom i Fellingsbro kompani.

Vi får se om jag lyckas lösa det här framöver. Ett huvudbry är det, och ganska typiskt för släktforskning, att ett par–tre bokstäver gör att en inte kommer vidare. Ett vanligt släktforskningproblem, skulle jag snarare säga.

För övrigt vill jag säga att det är himla roligt att släktforska, att kunna arbeta med detta. Allt går inte alltid på räls, även efter år av träning att läsa olika prästers handstilar, och sådana här utmaningar gör det också lite spännande. Det spelar ingen roll att det inte är min släkt, det är lika intressant för det.

Fortsätt läs mer
707 Träffar
4 Kommentarer

Släktböcker på gång

Ibland är det bra med en extra helgdag och en klämdag. Igår och i förrgår har jag ägnat det mesta av tiden åt att färdigställa två släktböcker. En om min mammas släkt och en om min pappas. Det är nog över tio år sedan jag började skriva på dem men först nu är det dags för tryckning. Jag har släktforskat och skrivit parallellt.

Tidigare i vår har jag gjort klart och tryckt en provbok för vardera boken. Det är först när jag har en tryckt bok i handen som jag verkligen ser vad som behöver ändras. Det är ju inte bara fel som ska rättas, det är också sådant jag efter hand ser kan bli bättre om jag gör på ett annat sätt.

Jag har lovat mina släktingar att böckerna ska bli klara i sommar, så att de som vill ha respektive bok då ska kunna beställa. Men allt måste vara kontrollerat och rätt, och jag vill vara nöjd innan jag släpper iväg böckerna till andra. Att släppa taget om sin bok kan vara svårt, det finns alltid mer att förbättra.

mammas pappas 

De båda böckerna är sinsemellan lite olika. Min pappas släktbok (till vänster) handlar till stor del om hans familj, alltså mina farföräldrar och deras barn (min pappa och hans sju syskon). Flera av mina kusiner har t ex bidragit med berättelser om sina föräldrar. Därför ska den boken bara spridas inom vår egen släkt eftersom den handlar om personer som lever idag (vi kusiner och våra barn). Dessutom ingår förstås vår släkthistoria, så långt den gått att hitta.

Båda böckerna innehåller berättelser om släkten. Det är inte kataloger över släktingar, med ansedlar och uppställda fakta om olika familjer. I stället har jag utsnitt från släktträdet ihop med texten, och hela släktträdet längst bak, uppdelat i lagom bitar så att det är läsligt.

pappas uppslag 

I den första versionen blev pappas släktbok en alldeles för tjock bok, 340 sidor. Alldeles för dyr att trycka och tung att hålla i. Därför gör jag nu om den. Jag har ändrat layouten så att mer text får plats på varje sida, några få bilder har tagits bort och ytterligare några har jag minskat i storlek. Då har jag fått ner antalet sidor till 280 i stället, vilket i alla fall är mer rimligt även om det fortfarande är en tjock bok.

mammas uppslag 

Min mammas släktbok har jag nu gjort i en första del. En del 2 ska bli klar inom några år. Först hade jag tänkt att ha med hela släkten i boken, men då blir den också alldeles för tjock. Så ganska snart bestämde jag mig för att dela upp det. I denna del 1 berättar jag om mina morföräldrar och de närmaste generationerna före dem, men med nedslag i vissa släktgrenar ända till 1500-talet. Del 2 kommer att handla om en hel del av de släktingar som levde på 1600- och 1700-talet. Min mamma har en väldokumenterad och stor släkt och det finns mycket att berätta.

En anledning till denna uppdelning av mammas släktbok är att fem av min mammas syskon ännu lever. I del 1 kommer de att företrädesvis kunna läsa om människor de själva känner till och har hört talas om, som t ex sina mor- och farföräldrar och dessas syskon. Alltså de som är mer nära dem än min generation.

I boken om min mammas släkt skriver jag inte om min mamma och hennes syskon, för det har redan en av mina mostrar gjort i en bok från 2015. Därför handlar denna bok nästan uteslutande om folk längre tillbaka, i stort sett alla är döda, och därför kommer jag också att sprida den boken till fler utomstående. Den ska vem som helst som är intresserad kunna köpa.

Det här har jag funderat en hel del på under arbetets gång, och kommit fram till detta. Jag ska också dela upp mammas släktbok så att det blir en del om min morfars släkt och en del om min mormors, för dem som bara är intresserade av den ena eller den andra delen. Alltså olika delversioner av samma bok. Under årens lopp har jag haft många kontakter med mer eller mindre avslägsna släktingar som jag tror är nyfikna på hur boken blivit, t ex de som bidragit med bilder eller annan hjälp.

Det är mycket att fundera på när man gör släktbok.

Parallellt med arbetet arbetet med min mammas och pappas släktböcker har jag också hållit på med en bok om mina barns farmors släkt. Den släkten kommer dels från Gotland, dels från Småland, Blekinge och Västmanland. I vår gjorde jag en provbok av den, men bara fastlandsdelen (Gotlandsdelen är inte klar än) i en billigare variant med mjuka pärmar. När den är helt klar ska den också ha hårda pärmar och kommer att bli på omkring 200 sidor.

Rolfs 

Att kunna göra böcker om släkten är verkligen roligt. Tidigare har jag gjort en om min ena svärdotters släkt, en första version om min pappas släkt till min farbrors hundraårsdag 1919 och en släktbok till en svägerska. Plus släktböcker åt kunder. Det är lika roligt varje gång en färdig bok anländer från tryckeriet.

 

Fortsätt läs mer
1116 Träffar
6 Kommentarer

Prästen drack både kaffe och vin

Ibland är det extra intressant att läsa gamla arkivhandlingar.

Anders Peter Alvin var präst i Blackstad socken 1820 och lämnade uppgifter till mantalslängden. De uppgifterna berättar en del om honom själ, genom de förhållanden som efterfrågades för beskattningen. Vi får veta att han drack kaffe och vin, men hustrun Inga Regnell drack bara kaffe och te, inget vin. Å andra sidan nyttjade hon "större siden". Hon hade förmodligen flera sidenklänningar och sidensjalar. Prästen skrev att han spelade kort (det måste alltså ha varit skatt på det). Han anmälde också att han sysslade med brännvinsbränning och hade en vanlig "lyftkanna om 22 kannors rymd". Om torparen Jöns Jonsson skrev han att denne "afsäger tobak". Kan det betyda att torparen avstod från tobak? Torparens hustru Anna Andersdotter nyttjade mindre siden.

A0003062 00246

Bildkälla: Riksarkivet.

För mig är det här ett arkivfynd som jag gläder mig åt, även om jag inte alls är släkt med prästen Alvin eller någon i hans hushåll eller på hans ägor. Bläddrar man i den här mantalslängden så är det så här bönderna redovisar vad de ska beskattas på. Att de nyttjar kaffe, tobak och siden och hur stora brännvinskannor de hade.

Mantalslängderna kan ibland vara väldigt knapphändiga med information, framför allt personinformation. Oftast får vi bara veta namnen på husbonden, drängar och pigor och vuxna hemmavarande barn men inte hustrun. Födelseuppgifter finns sällan, men i Blackstad 1820 finns dessa med.

En annan mantalslängd som gett mig en del extra information är 1793 års längd från Fors socken i Älvsborgs län (och kringliggande socknar). Där har skrivaren gjort en hel del anteckningar, sådant som oftast inte är med i mantalslängderna. T ex en som flyttat till Sörby Storegård och en till Sörby Norregård, en som dött i februari, en som är allmosehjon och en som är utfattig, en annan är "utgammal änkeman" (och skulle alltså inte betala skatt). Om änkan Ingeborg Olofsdotter med egen gård i Strömmen i Lagmansereds socken får vi veta att hon är gift med sin dräng. Förmodligen nygift eftersom hon fortfarande kallas änka. Korta anteckningar, men saknas husförhörslängd så kan det ge mer än inget alls.

Det här är bara ett par exempel jag råkat på och jag tror säkert att det finns mantalaslängder där skrivarnas eller inlämnade uppgifter säger en del utöver husbondens namn och gårdens storlek. Dessutom varierar det över tid vad som beskattades, så periodvis skulle olika saker redovisas. T ex har jag för mig att det var en period som man skulle uppge hur många fönster husen hade.

Fortsätt läs mer
641 Träffar
0 Kommentarer

Hur kunde de bo så här?

Bolla IMG 4294

Ingrid Jonasdotter och hennes man bodde i en jordkula och där föddes deras dotter 1870. Hur kunde de bo så här? Ingrid bodde här ända till sin död 1903, hon var då 73 år och hade fått lunginflammation. Det var i november och det var nog inte så konstigt att hon inte orkade igenom. Det måste ha varit kallt och fuktigt i stugan.

För oss som släktforskar är 1903 inte så långt bort. Ändå kunde folk bo i jordkulor då.

Bostaden finns kvar och har bevarats tack vare Lödöse hembygdsförening. Kojan ligger i Sankt Peders socken, där Lödöse norr om Göteborg ingår. I husförhörslängderna finns inget som antyder hur familjen bodde, de är bara skrivna med namn och som fattighjon på Tingberg Gossarsgård. Jordstugan ligger i Hede. Jag tog en titt på den i förra veckan, alla bilder är mina egna.

Ingrid kallades Bolla och kojan i skogen kallas Bollas. Den är utgrävd i en jordbacke och invändigt klädd med sten. Den har två gavlar med ett litet fönster vardera. Invändigt finns en öppen spis och skorstenen på taket finns kvar. Dörren saknas men vi gick inte in på grund av rasrisken, en del av taket har rasat in på senare år, kanske i vinter. Det är restaurerat, det syns att det är nya bjälkar inomhus och taket har reparerats. Bra gjort, tycker jag. Vi får inte glömma bort hur det en gång har varit att vara fattig och medellös.

Ingrid kom från grannsocknen Hålanda, där det står i husförhörslängderna att hon var född 1830, men inget datum och hon finns inte i Hålanda födelsebok det året. 1833 bodde familjen i Hålanda för där föddes Ingrids lillasyster Lovisa i augusti det året, på Sandåkers skattegård. I födelseboken står det att hennes far Jonas Jonsson var lösdrivare och jag hittar inte familjen i husförhörslängderna förrän 1838, då i en backstuga på Sandåkers frälsegård.

Ingrid hade också en äldre syster, hon hette Johanna, var född 1826 och dog 1843. Sedan var det bara dottern Ingrid kvar hemma, för 1841 hade lillasyster Lovisa placerats på Östad barnhus. Dit kom barn från fattiga föräldrar för att räddas ur fattigdomen, läser jag på Wikipedia. Barnhuset drevs mellan 1772 och 1945. Läs mer i NAD.

Ingrid var fortfarande skriven hos föräldrarna i deras backstuga när hennes far dog 1860, trots att hon då var 30 år gammal.

I maj 1862 fick hon en son som fick heta Johan Alfred men han dog när han var nyss fyllda ett år. Hans far var Henrik Abrahamsson, enligt födelseboken. Ett par dagar efter sonens födelse tog de ut lysning men gifte sig inte förrän i januari 1863. Men Ingrid bodde kvar hos sin mor, eller var åtminstone skriven där. 1865 föddes sonen Carl August men dog samma år.

1867 fick de en son till, han fick samma namn som sin döde storebror. Hans födelse är inskriven i Hålanda kyrkbok fast föräldrarna då bodde i Sankt Peders socken sedan 1866. Både Ingrid och sonen är strukna i Hålanda husförhörslängd men sonen finns inte med föräldrarna sedan och ingen anteckning om hans död. Ja, det är lite rörigt i den här familjen.

Första tiden i Sankt Peder var de skrivna "på obestämd ort i socknen" och från 1869 på Tingberg Gossargård, på vars mark kojan i skogen ligger. Henrik var uppväxt i en backstuga på samma gård, och från 1869 var de skrivna ihop med hans storebror Olof som var lösdrivare. Kanske bodde alla tre i jordkulan. Olof dog 1873.

1870 föddes Ingrids och Henriks fjärde barn, dottern Anna Lovisa. Hon överlevde barndomen och blev vuxen. 1879 dog Henrik men mor och dotter stannade kvar. Anna Lovisa flyttade 1887. Ingrid, som kallades Bolla, dog 1903.

Bolla IMG 4295

Jag tänker mig att det måste ha varit ett eländigt liv där i skogskanten. Vad levde de av? Ingrid var fattighjon så hon fick förmodligen fattighjälp från socknen, men det räckte nog inte långt. Och vintrarna, kunde de hålla värmen då? Att hon klarade sig så länge...

De var förstås inte de enda som bodde så här förr i tiden, det finns flera exempel på det. Det finns berättelser om enstöringar som själva valde att bo på liknande sätt och vi vet inte vad som ligger bakom Henriks och Ingrids val. Om de ens hade något val.

De är inte ett dugg släkt med mig, så vitt jag vet. Jag blir bara så gripen när jag ser hur de bott för drygt hundra år sedan. Men är du släkt till dem och vet mer, så berätta gärna.

Fler bilder:

Bolla IMG 4283

Bolla IMG 4284

Jordkällaren.

Bolla IMG 4297

Vi gick inte in i stugan för vi såg att taket rasat i den bortre delen. Precis innanför dörren finns eldstaden, men det är nog inte Bollas kastrull och kaffepanna som står här idag.

Bolla IMG 4286

Det finns en skylt framför ingången med lite information, uppsatt av Lödöse hembygdsförening.

 

Fortsätt läs mer
4372 Träffar
0 Kommentarer

Pianot och silverbägaren

Bouppteckningar har jag kommit att uppskatta allt mer. De ger inte bara ekonomisk information, vilket är nog så intressant, utan kan också säga oss mycket annat. Det här har jag bloggat om förut men det finns mer att säga om detta.

Här om dagen blev jag lite extra glad just på grund av en bouppteckning. I min uppdragsforskning läser jag ofta bouppteckningar. Nyss var det en kund som beställde en personutredning om sin morfars far. I familjen kände man inte till så mycket om honom för morfaderns föräldrar hade inte varit gifta men mannen hade erkänt faderskapet. Hur som helst så visade det sig att det i bouppteckningen efter hans död fanns både piano och violin. När kunden sedan läst om detta fick jag veta att det måste vara därifrån som den musikaliska ådran hos både kunden och kundens mor kommer. Musikinstrumenten i bouppteckningen blev en länk till den sedan länge döde förfadern. Av sådant gläds mitt hjärta.

Det fick mig också att tänka på en annan kund där en bouppteckning kom att ge lite mer personlig krydda åt släktberättelsen. I en släktutredning för några år sedan visade det sig att i ett par generationers bouppteckningar återfanns tre silverbägare. De nämndes i bouppteckningar efter både fadern och sonen, jag tror det var under första halvan av 1800-talet. För nästa generation tror jag inte bouppteckningen då fanns digitaliserad. Jag nämnde det i alla fall i släktberättelsen och sedan berättade kunden att "en av de tre bägarna har jag kvar". Kunden visste att det var en släktklenod hon hade och att det skulle ha funnits tre från början.

Så kan det gå när en läser bouppteckningar.

I min egen släkt har jag inte hittat så mycket sådant men det kan ju finnas andra i min släkt som har arvegods som finns med bland uppräkningarna i bouppteckningarna.

Jag är glad att Arkiv Digital uppdaterat sitt bouppteckningsregister på senare, det är mycket användbart.

boupp1

Jag undrar om det är någon i Johanna Matilda Gustafssons släkt som har kvar chiffonjén som nämns i hennes bouppteckning. Det var nog en rejäl och fin möbel, värderad till 20 kronor. Johanna Matilda Gustafsson dog den 9 februari 1896, familjen bodde i 4e kvarteret nr 67 i Hudiksvall. Bildkälla: Arkiv Digital.

boupp2

Provinsialläkaren Johan Sannfrid Alvinzi i Karlstad dog den 2 juni 1930 och ägde vid sin död både fickur och en manschettknapp i guld. Fickur var ganska vanliga och många har sparats av efterlevande.  Bildkälla: Arkiv Digital.

min farmors bestick

Besticken efter min farmors föräldrar har vid arvskiften delats upp inom släkten och nu har jag bara en kniv och gaffel, som min pappa ärvt. Eget foto.

 

Fortsätt läs mer
641 Träffar
0 Kommentarer

Kvinnor och män i arbete

I morgon är det 1 maj, arbetarnas egen högtidsdag. I vår tid verkar vi inte så ofta tala om arbetare eller om arbetarklass, både arbetet och samhället har förändrats.

Jag kommer från ett arbetarhem, min far var cementarbetare. I de tidigare generationerna är det torpare och bönder men min farfars far var fabriksarbetare. Han hette Johan Olausson och arbetade på Vargöns bruk i Västergötland.

Vargons pappersbruk Jarnvagsmuseet SvenWidell 1918 PD JvmKCAC14271

Pappersbruket i Vargön, bild från Järnvägsmuseet.

Så är det för väldigt många av er, det vet jag. Idag är vi många som räknar oss till medelklassen men som har arbetarbakgrund. Förr behövdes väldigt mycket mer folk på fabrikerna och bruken så under industrialiseringen var det många egendomslösa från landsbygden som sökte sig till städerna och de större samhällena för en anställning. I husförhörslängdernarna kallas de arbetare eller arbetskarlar. Ibland står det tegelbruksarbetare eller cigarrarbetare eller liknande. De som inte hade fast arbete utan tog jobb dag för dag kallades dagkarl eller dagsverkskarl, eller månadskarl som min farfar i Göteborg innan han blev torpare.

Det var inte bara männen som arbetade i industrin, kvinnorna fick också anställning på sågverken, textilfabrikerna och andra ställen. Industrialiseringen pågick under en lång tid, redan på 1700-talet fanns det fabriker som då kunde kallas manufakturer eller faktorier. Vill du veta hur det var då rekommenderar jag Per Anders Fogelströms bok "Vävarnas barn" om 1700-talets nästan livegna arbetare på textilindustrin i Stockholm.

Att kvinnor haft rösträtt i bara ett sekel har uppmärksammats en del nu när det gått hundra år. Vi kan läsa om många mäns förakt för de kvinnor som krävde sin medborgarrätt. Så var det också för männen.

Att arbetarklassen skulle hålla sig underdånig ingick i samhällsordningen. Lönerna kunde sänkas när vinsterna minskade och i en lång rad strejker visade arbetarna sitt missnöje. Men oftast till ingen nytta, tvärtom blev många svartlistade. Flera fackligt aktiva fick hjälp av sina kamrater att emigrera sedan de inte längre kunde få arbete i Sverige. Mellan 1870 och 1914 utbröt över 3 000 strejker, större och mindre.

Nya jobb kom och gamla jobb försvann. Yrkesbeteckningarna ändrades inte lika mycket som arbetets innehåll. Smeder fanns förr och fanns på industrierna men givetvis var det skillnad på att smida en plog i gårdssmedjan och att göra delar till de nya loken på en mekanisk verkstad. Bysmeder övergick också till att bli reparatörer på mindre verkstäder. Andra blev rörmokare, ett nytt yrke när moderna hus började byggas som en följd av industrialiseringen.

Sömmerskor arbetade på fabrik, de sydde plagg efter plagg, alla likadana, på konfektionsfabrikerna. Spinnare och vävare arbetade i textilfabrikerna. Inom metallindustrin arbetade svarvare och svetsare. Före industrialiseringen fanns inga elektriker.

Arbetarnas och arbetarrörelsens historia är väldokumenterad och den är omskriven i litteraturen, av Moa Martinson, Ivar Lo-Johansson, Per Anders Fogelström , Eyvind Johnson med flera arbetarförfattare. Läs och begrunda!

 Nedanstående bilder kommer från boken "Arbetets söner" från 1906, som finns på Projekt Runeberg.

Liljedalsskogen

korsettfabrik

Halda

Rorstrand

Standard

 

Fortsätt läs mer
665 Träffar
5 Kommentarer

Förkortningar och vägledningar

Idag blir det ett kort och snabbt tips om förkortningar m m. Riksarkivet har en pdf-fil på nätet med förkortningar som användes i folkräkningarna och förmodligen också i kyrkböcker. Länk.

Dessutom vill jag tipsa om Riksarkivets många guider och vägledningar som är tillgängliga på hemsidan. De är bra hjälpmedel när du letar i andra arkivhandlingar än kyrkböckerna.

Vägledningar berättar om vilken information arkivhandlingarna innehåller och hur det är organiserat. De är gjorda av Landsarkivet i Uppsala. Länk.

Guiderna är lite mer kortfattade. Det finns bl a en guide till domböcker men i övrigt är det kanske lite mer ovanliga arkiv. Länk.

En sida med vägledningar enbart till krigsarkivets bestånd. Länk.

Det här är nog mitt kortaste blogginlägg hittills, misstänker jag. Just nu räcker tiden inte riktigt till allt jag har planerat och vill göra men det här hoppas jag kan vara till någon hjälp för andra släktforskare.

arkiv

Det finns så många arkivhandlingar att läsa i och ibland kan vi behöva hjälp att hitta i arkiven. Eget foto.

Fortsätt läs mer
1225 Träffar
0 Kommentarer