De äldsta kyrkböckerna

I Fulltofta församlings kyrkoarkiv finns en ministerialbok från 1621–1751. Är det den äldsta bevarade kyrkboken i Sverige? Nej, det är det nog inte. Men den är imponerande gammal i alla fall.

Den boken startades alltså av en präst för mer än 400 år sedan. Närmare bestämt den 29 september 1621. Den prästen var dansk och Skåne, där Fulltofta ligger, var danskt och skulle så förbli i 37 år till, ända till 1658.

Det känns lite speciellt, nästan lite andaktsfullt, att läsa vad prästen skrev då, Anno Domino 1621. Enligt en hembygdssida var det Henrik Jensen som var präst i Fulltofta då. Det var det här han skrev (Bildkälla: Arkiv Digital):

Fulltofta1621

Så vitt jag kan se handlar det om Karna, dotter till Niels i Fulltofta och som döptes på Sankt Mikaels dag som "infalder den 29 september". Eller är det Karna som var mor till barnet? Sedan verkar nästa födelsenotering gälla ett dop den 7 oktober samma år, med föräldrar som hette Kristine och Johannes. Eller?

Fram till 1689 är det bara dop som anges för de födda barnen och det finns en del luckor. Från 1666 är också vigslar och begravningar inskrivna.

Jag som har släkt i Halland vet att det i Hunnestad kyrkoarkiv finns en kyrkbok med uppgifter ända från 1615. Om de blev inskrivna redan då vet jag inte, för boken är förd topografiskt och inte kronologiskt, så prästen kan ha startat boken senare och fört in äldre uppgifter om folk som bodde på gårdarna.

Tidigare bodde jag i Västrums socken i Småland och där är den äldsta ministerialboken från 1633, vilket också är extremt gammalt.

Vasteras 1622

Här i Västerås är domkyrkoförsamlingens äldsta bok från 1622 (bilden ovan). Den 8 december det året döptes Per Bergs dotter och kallades Anna. Då var Johannes Rudbeckius biskop i Västerås men han hade förstås skrivare som skrev i kyrkböckerna åt honom. (Bildkälla: Arkiv Digital)

Har du hittat riktigt gamla kyrkböcker från den här tiden? Kanske finns det någonstans en förteckning över dessa allra äldsta bevarade kyrkböcker?

Fortsätt läs mer
1118 Träffar
7 Kommentarer

För 6000 år sedan

För nio år sedan gjorde jag mitt DNA-test och började då med mtDNA och tog senare testet Family Finder. Då var det inte lika vanligt med DNA-test som idag, jag minns t ex när jag bara hade runt 800 autosomala träffar.
Det jag blev mest gripen av i resultat av mtDNA-testet var min haplogrupp H1b. En av de vanligaste haplogrupperna i Europa, om inte den vanligaste.

Mitokondrie-DNA är ju på moderlinjen, alltså mormors mormors mormors... osv. På den linjen har jag Ingeborg Andersdotter som den äldsta anan i mitt släktträd under kyrkböckernas tid, född 1651. Var vet jag inte men hon levde i Ullareds socken i mellersta Halland (jo, det är inte bara ett köptempel utan även en socken). Det är alltså från henne och hennes mor, mormor, mormorsmor... som jag ärvt H1b. Hon bodde med sin make Nils Andersson på en gård i Skärshult, kanske kom hon därifrån.
Karin Bojs skriver en hel del om H1b i sin bok "Min europeiska familj - de senaste 54 000 åren". När jag hade fått mitt testresultat googlade jag förstås och fick då veta att H1b innebär att jag kommer från bönderna som kom till sydvästra Sverige för runt 6000 år sedan och att ursprunget är någonstans i Turkiet/Irak och däromkring.
Det här kom jag att tänka på när jag här om dagen började läsa i boken "Bland megalitgravar och romerskt guld" av arkeologen Peter Bratt. Den handlar om Västergötlands och västra Sveriges tidiga historia. Han beskriver bland annat hur man på senare tid fått skriva om en del av vår äldsta historia, tack vare DNA-testresultat, men också isotopanalyser.

HeleneSimonsson Klovagardens ganggrift Karleby

En av gånggrifterna i Karleby i närheten av Falköping. Kanske är någon av mina gamla släktingar begravd här. Foto: Helene Simonsson. Bildkälla: Wikipedia.

6000 år tillbaka, det är ju inte släkforskning men jag tycker att det är väldigt intressant vad DNA kan berätta för oss. Min kända släkt från kyrkböckernas och skattelängdernas tid kommer från både Västergötland och trakterna på andra sidan länsgränsen i mellersta Halland, så på sätt och vis har vi stannat kvar där. Vi fann det gott att vara där.
Fast nu ska jag inte romantisera, mina förmödrar kanske inte alls kunde välja själva.

Givetvis förstår jag att jag har alla andra också i mitt ursprung, både jägare/samlare (mer än hälften) och andra. Mitt ursprung är säkert det allra vanligaste för oss med ursprung i Sverige några hundra år tillbaka.

6000 år sedan är ju svindlande länge sedan, men när jag läser om vad arkeologerna hittat och hur de tolkat sina fynd, då ger det ändå en känsla som överbryggar tiden. De som levde i de trakterna i sydvästra Sverige då, där jag senare växte upp, de var ju människor som du och jag och en del av dem var jag släkt med. Kanske alla.

ursprung2

ursprung1

Mitt ursprung, enligt FamilytreeDNA. Kanske delar jag det med de flesta av er.

Fortsätt läs mer
2240 Träffar
0 Kommentarer

Jenny Tryséns dramatiska släkthistoria

Sundenska garden1

I det här röda huset bodde Jenny Trysén med maken Daniel Anton Sundén och deras barn på 1860-talet och där dog hon 1870. Huset, som kallas Sundénska gården, ligger alldeles norr om domkyrkan i centrala Västerås. På huset finns en skylt som berättar om gården:

Sundenska garden2

På en promenad i kvarteren förra helgen råkade maken och jag passera här. När jag såg vad som stod på skylten förstod jag att det var här Jenny Trysén hade bott. Hennes gravsten hade jag sett för ett par år sedan, när jag skulle förbereda en kyrkogårdsvandring för medlemmarna i Västerås Släktforskarklubb:

1graven bloggbild

Jenny Trysén dog 1870 och blev bara 27 år. Här vilar hon tillsammans med sin svärmor Martina.

Inför kyrkogårdsvandringen tog jag reda på vad jag kunde hitta om Jenny Trysén (gift Sundén) och hennes släkt. Hennes släkthistoria visade sig rymma mycket dramatik, tragik och rikedomar. Det visade sig också att släkten förgrenar sig ner till Västervikstrakten, där jag tidigare bott i nästan 40 år.

Men jag visste inte då att det var i det här huset Jenny hade bott under sina få år i Västerås.

Om Jenny och hennes släkthistoria har jag skrivit en artikel i Tjust Släkforskarförenings medlemstidning, sista numret 2021. Den har många intressanta inslag, till och med ett känt mord på 1900-talet. Läs den här, som pdf-fil.

Samtliga bilder är egna foton.

Fortsätt läs mer
887 Träffar
0 Kommentarer

Ragnhild och Mårten

Idag för 299 år sedan föddes min mormors mormors morfars farmor Ragnhild Ivarsdotter, den 20 maj 1724.
Idag för 211 år sedan föddes min farmors farfar Mårten Nilsson, den 20 maj 1812.
Detta är de två personer jag hittat i mina släktträd som är födda på dagens datum, en i min mammas släktträd och en i min pappas.

Ragnhild Ivarsdotter
Ragnhild Ivarsdotter kom från Lyssebäck i Fagereds socken. Förr i tiden skrevs det Lösebäck, som jag har sett på äldre kartor och i kyrkböcker. Den 27 maj döptes hon till Ragnilla, vilket jag har normerat till Ragnhild i mitt släktträd.
Hennes föräldrar hette Ivar Svensson och Ingegerd Persdotter, båda födda på 1680-talet. Så vitt jag vet var de bönder på sin gård i byn. Vanligt folk, alltså.
Fagered är förstås en fager bygd, den ligger ju i Halland. Närmare bestämt på gränsen till Västergötland lite norr om det idag välbekanta Ullared. Ragnhild gifte sig 1744 med Jöns Bengtsson som också kom från Fagered men från Höghults by, fast han var född i Hässlehult. Efter vigseln bodde de i Höghult för där föddes sonen, min förfader Sven, i september 1744. Sedan fick de åtta barn till.
Med sina tre äldsta barn flyttade de 1756 till en gård i Dughult i Ullareds socken, ungefär en mil åt sydväst. Varför vet jag inte. Kanske hade det med makens jobb att göra. Han var polis. Ja, inte sådan polis vi har idag utan kronofjärdingsman. Fast egentligen var det inte ett jobb på den tiden, utan ett förtroendeuppdrag. Att upprätthålla lag och ordning var något han sysslade med vid sidan om sitt jordbruk. Som fjärdingsman var han underställd kronolänsmannen.
Ragnhild och hennes make levde på 1700-talet och det finns inte någon husförhörslängd från hennes tid. Men hennes bouppteckning finns bevarad. När jag släktforskade om den här släktgrenen för kanske tio år sedan fanns inte hennes bouppteckning i något sökbart register, men nu gör den det. Så det kan löna sig att ta nya tag. Det är i bouppteckningen efter Ragnhild som hennes make kallas kronofjärdingsman.
Ragnhild gick en förskräcklig död till mötes när hon insjuknade i rödsot vintern 1773, samtidigt med flera andra sockenbor. Det var en hemsk sjukdom. Den 9 januari dog hon, 48 år gammal. Makarna hade det nog ganska gott ställt för bland lösöret fanns en del silver. De hade häst, fem kor, getter, får och svin. Gården i Dughult ägde de inte, utan var åbor, dvs arrendebönder.

Ragnilla

Ragnhilds (Ragnillas) födelse i Fagereds kyrkbok 1724. Bildkälla: Arkiv Digital.

karta Lyssebeck

På häradsekonomiska kartan ser vi Fagereds kyrkby till vänster och Lyssebäck (Lösebäck) uppe till höger. Bildkälla: www.kartbild.com.

Dughult

Ragnhild och hennes make Jöns Bengtsson flyttade hit till Dughult 1756. Jag letade upp gården 2018, men ingen var hemma och ingen verkar ha bott här på länge. Eget foto.

Mårten Nilsson
Min farmors morfar Mårten Nilsson kom från Karlsvik i Grimetons socken, några mil västerut från Ullared. På hans tid kallades det Kalfsvik, så står det i kyrkböckerna. Det var ett torp men har sedan blivit gården Karlsvik. Den ligger vackert vid en vik av Skärsjön.
Året innan han föddes hade föräldrarna Nils Svensson och Maria Johansdotter flyttat dit från grannsocknen Sibbarp, då kyrkböcker saknas under en stor del av 1700- och 1800-talen. Så föräldrarna vet jag inte mycket om. Kalvsvik var ett nybygge när de kom dit, troligen var det ett torp de själva tog upp. Det låg i frälseskogen ganska nära sockengränsen mot Sibbarp.
1834 gifte sig Mårten med Anna Beata Gudmundsdotter från torpet Kopparåsen, under Skottgården som också kallas Lars Eskilsgård och som också låg i Grimetons socken. Efter vigseln flyttade han till henne.
Enligt bouppteckningen efter hans far Nils hade Mårten och hans två gifta systrar Beata och Johanna fått var sin ko, förmodligen när de gift sig, men inte systern Eleonora. Nu fanns det ingen ko kvar i fähuset, bara ”en liten stut och en rödstjernig qvige kalf”. Kalven var ett halvt år gammal. Grannen Per Bengtsson åtog sig att ta hand om båda och föda upp kvigkalven så att den skulle växa till sig och när den blivit en ko skulle Eleonora få den. Stuten blev nog hans betalning för den uppfödningen. Så ordnade sig allt, man hjälptes åt när det behövdes.
Torpet Kopparåsen hörde till Grimetons kyrkby men låg på utmarken, i det som idag är friluftsområdet Åkulla bokskogar. Det verkar som om Mårten blev torpare ganska snart efter att han flyttat in, trots att Anna Beatas föräldrar levde. Men hon hade inga syskon och då blev det mågen som fick ta över torpet. Med tiden fick de sju barn, varav dottern Olivia, näst yngst i syskonskaran, blev min farmors mor.
Mårten levde till 1907 och blev 95 år, han hade då varit änkling i 28 år. De sista decennierna före sin död kallas han fattighjon i kyrkböckerna. Någon bouppteckning verkar inte ha bevarats efter honom och kanske hade han i stort sett inga tillgångar. Långt före hans död hade sonen Otto tagit över torpet och kanske hade Mårten sålt torpstugan till sonen då. Idag finns bara lite rester av husgrunderna kvar inne i skogen. Själv har jag inte varit där, men har fått bilder från en tremänning som besökt platsen.

Marten

Mårtens födelse i Grimetons kyrkbok 1712. Bildkälla: Arkiv Digital.

karta Karlsvik

Generalstabskartan. Karlsvik ligger till höger vid en vik av Skärsjön och Grimetons kyrkby till vänster. Bildkälla: www.kartbild.com.

Karlsvik

Så här fint är det vid Karlsvik vid Skärsjön. Enda gången jag varit där är för ett år sedan, i maj förra året. Eget foto.

Fortsätt läs mer
694 Träffar
0 Kommentarer

Bevarade gamla byar

Sommaren har kommit, åtminstone om vi bara tittar på hur vädret är just nu. Då kommer också tanken på utflykter. Här får du tips på två utflyktsmål där du kan se hur dina gamla släktingar levde på 1800-talet.
Ett ligger på västkusten, där jag är född och uppväxt. Ett ligger på ostkusten, där jag bott större delen av mitt vuxna liv. Båda är oskiftade byar som bevarats så som byar såg ut före laga skiftet.
Har du tips på andra liknande utflyktsmål så skriv gärna om det i en kommentar här. Jag hoppas ni kommer med många tips.

Äskhults by
Byn ligger i norra Halland i Förlanda socken i Kungsbacka kommun. Den har fyra gårdar i en byklunga och är byggnadsminne sedan 1981, numera kulturreservat.
Läs mer om byn.
Se en film från Äskults by.

Askhults by MattiasBlomgren

Äskhults by. Foto Mattias Blomgren. Bildkälla: Wikipedia.

Stensjö by
Byn ligger norr om Oskarshamn och är kulturreservat sedan 2020. Kungliga Vitterhetsakademien äger byn och brukar den på gammalt vis. Bebyggelsen är bevarad med husen samlade i bykärnan.
Läs mer om byn.
Se en film från Stensjö by.

Stensjo1

Stensjö by. Eget foto.

Stensjö by besökte jag för några år sedan och det var verkligen en upplevelse att gå där och förstå hur man en gång levt tätt ihop i en by med gårdarna samlade. Större delen av mina gamla släktingar var bönder i Halland och före laga skiftet såg deras omgivning ut ungefär så här, förstår jag. Inte som de ensamgårdar vi är vana vid idag.
I mina släktböcker har jag använt mig av foton från Äskhult och Stensjö, för att visa hur det kan ha sett ut på de gårdar som fanns i min släkt på 1800-talet.

Fortsätt läs mer
1773 Träffar
0 Kommentarer

Botanisera i länsmuseernas arkiv

Sockenvisa gårdsinventeringar inklusive underlagen till publicerade rapporter. Lokaltidningsklipp från första halvan av 1900-talet. Etnografiska uppteckningar. Industriarkiv. Massor av äldre fotografier. Personarkiv och gårdsarkiv. Lokalhistoriska samlingar av litteratur.

Det där är exempel på vad som finns i Västmanlands Länsmuseums arkiv här i Västerås. Liknande arkiv finns på alla länsmuseer, även om innehållet varierar en del.

Visste du att länsmuseerna har egna arkiv? Då menar jag arkivhandlingar, inte museiföremål. Jag kände inte till särskilt mycket om detta tidigare men i veckan som gick var vi några släktforskare i Västerås som träffade länsmuseets arkivarie Ivar Klaesson och fick information om det stora arkivet. Han visade oss också en del av arkivbeståndet.

Arkiv är fantastiska. Här står hyllmeter efter hyllmeter med information som inte finns någon annanstans. Allt är tillgängligt för den som vill läsa.

bebyggelseinventering

En bebyggelseinventering från Dingtuna socken, med uppteckning av Bullsta grenadjärtorp och Bjärby soldattorp, som finns i Länsmuseets arkiv.

bebyggelseinventering underlag

I länsmuseets arkiv finns också underlagen till byggnadsinventeringarna, bl a med fotografier.

Asea är ju den stora industrin som för evigt är förknippad med Västerås. Och hos länsmuseet finns arkivhandlingar från Asea från perioden 1883–2005. Det är framför allt fotografier och alla nummer av personaltidningen "Vi Aseater", ända från första numret 1938. Det är många människor som är omnämnda där, i sammanhang på jobbet som de kanske inte talade så mycket om hemma. Ett sådant företagsarkiv är inte givet att det är tillgängligt för alla men alla arkiv som skänkts till länsmuseet är det fritt fram att botanisera i.

vi aseater

Alla årgångar av personaltidningen "V i aseater" finns i arkivet.

VLT

Artiklar från VLT har sorterats topografiskt, dvs utifrån platser och orter.

Att museerna har stora bildsamlingar vet jag sedan länge för många av dessa fotografier finns publicerade på Digitaltmuseum och där har jag under årens lopp gjort många fynd. Där finns både de nationella museernas bilder och länsmuseernas. Har du tur kan du hitta ett gammalt fotografi på en släktgård med släktingarna uppställda framför huset. Eller farfars far stinsen i arbete. Vill du använda en bild till en släktbok så kom ihåg att alltid kontrollera upphovsrätten, information om det finns med i bildens text.

Länsmuseets bilder från Dingtuna socken i Digitaltmuseum.

arkivet

Från länsmuseets arkivrum. Det är en skattkista, tycker jag.

Fortsätt läs mer
1427 Träffar
4 Kommentarer

Skatten i sjömanshusarkivet

Har du sjömän i din släkt så har du en rik källa till kunskap i sjömanshusarkiven. Som mest fanns det runt 40 sjömanshus och arkivhandlingarna har digitaliserats av Arkiv Digital, till viss del även av Riksarkivet. Dessutom har Riksarkivet en databas som heter Sjömanshus (sjöfolk) i digitala forskarsalen och som omfattar arkivhandlingar från c:a 10 sjömanshus, plus en databas på DDSS som omfattar på- och avmönstringar i Karlskrona. Så det är väl förspänt för dig med sjömän i släkten.
Det här har jag skrivit om förut, både i Rötterbloggen och i en handbok om hur man släktforskar om sjöfolk.

Idag handlar det om sjömän från Gotland. De blev inskrivna i Visby sjömanshus, som är ett av de äldsta sjömanshusen, med start redan 1753. Här var man också tidigt ute med att registrera öns sjömän, redan från start.
Sjömannen blev inskriven i inskrivningsboken, som i Visby sjömanshus hette inmönstringsbok. I denna finns anteckningar om mönstringar med hänvisning till utmönstringsboken där man får veta mer om varje arbetspass. Alltså vilket fartyg han arbetade på, datum för på- och avmönstring, vem som var kapten, vilka övriga besättningsmedlemmar som arbetade ombord, vart resorna gick och vem som var ägare. Råkade fartyget ut för en förlisning eller om någon sjöman drunknade är det också antecknat här.
Så en sjöman från Gotland kan följas genom hela sjökarriären från första påmönstringen som kajutvakt som 14-åring ända tills det var dags att gå i pension efter många år som skeppare flera decennier senare. Varje fartyg, varje resa, allt finns dokumenterat. Visst är det fantastiskt att vi har en så rik informationskälla!

I Riksarkivets databas Sjömanshus (sjöfolk) ingår uppgifter från Visby sjömanshus så har du en sjöman i din släkt från ön så sök i databasen. Då kan du få många träffar och i dessa ser du vilken arkivvolym och vilken sida du hittar uppgifterna på. Det är väldigt behändigt.
Handlar det om en sjöman som levde på 1700- och ungefär första halvan av 1800-talet så skriv inte in födelseår, för det gjorde man inte från början, bara ålder, och databasens innehåll är källtroget. Tänk också på att inte skriva ut hela förnamnet utan börja med bara initialer, ofta är det så det står i inskrivningsboken.

Ett exempel:
Erents (troligen kallad Ernst) Norby föddes i Lärbro omkring 1740. 1755 gick han till sjöss och var då 14 eller 15 år. Som alla andra sjömän började han längst ner i hierarkin, troligen som kajutvakt eller kanske som kockjungman. 1767 hade han avancerat till matros och blev så småningom bästeman (styrman) och sedan skeppare. Han seglade till åtminstone 1793, kanske längre, alltså i omkring 40 år.

Gotland Norby1
Inskrivningsboken (inmönstringsbok). 1761 blev han inskriven för andra gången i Visby sjömanshus och var då omkring 19 år och bodde i Lärbro socken, där han gifte sig 1762. Alla inskrivna beskrev och Erents var "af lång och smal statur med bruna hår och ögonbryn samt blågrå ögon". Här får vi också veta att han blivit matros. A vgiften till sjömanshuset varierade beroende på befattning.
På högersidan är inskrivet de resor han gjorde, år för år från den 4 oktober 1755 då han mönstrade på ett fartyg som fördes av Petter Söderstedt som skeppare. Sedan bytte han nog fartyg för hans eglade för andra kaptenere. Flera av resorna var med kapten Klingvall (troligen Carl Klingvall från Östergarn).
I inskrivningsboken är det alltså bara noterat vilka kaptener han förhyrdes av. För att få veta vilka fartyg han arbetade på ger en sökning i Riksarkivets databas träffar i alla påmönstringsböckerna och där finns mer information. Här får vi följa honom fram till 1780 och därefter är han inskriven i en senare bok från 1780–1798:

Gotland Norby2
En senare inskrivningsbok. Här fortsätter uppgifterna om Erents från Grötlingbo från 1780 till 1783. Då seglade han som matros och sedan bästeman. Noteringarna slutar med att han blev skeppare 1783, och fördes över till en annan bok. Skeppare blev oftast inskrivna i en egen bok.

Gotland Norby3
Utmönstringsbok. Ett exempel på en på- och avmönstring som är inskriven i utmönstringsboken (i andra sjömanshus kallas den ofta påmönstrinsgbok eller bara mönstringsbok). Den visar alltså ett arbetspass ombord på ett fartyg.
Denna visar hans seglats med galeasen Engelen Raphael om 20 läster (läster anger fartygets storlek). Påmönstringen skedde den 15 mars 1769 och Erents Norby var bästeman. Skeppare var Paul Stake och vi får också veta vilka övriga ombord var. De var alla förhyrda för hela sommaren. Första resan gick till Danzig, liksom flera av resorna detta år. Den 24 november mönstrade de av och fartyget blev upplagt för vintern.

Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
1146 Träffar
0 Kommentarer

Mördarna i Amnehärad

Att leva ihop flera generationer var säkert inte alltid så lätt. Ända till slutet av 1800-talet var det förhållandevis vanligt på landsbygden att gamla föräldrar överlät gården till nästa generation och bodde kvar på undantag. Det känner ni ju till och har säkert sett många exempel på i kyrkböckerna.

I en del familjer kundet bli en lång undantagstid, flera decennier om föräldrarna levde länge. Kanske var det många gånger svårt att släppa taget om den gård de själva en gång ärvt och brukat i många år. Att det blev konflikter och slitningar mellan generationerna är därför inte svårt att inse. Men att dessa konflikter skulle leda till mord, det är svårare att förstå. Men det hände.

Den 3 juni 1862 avrättades två makar i Amnehärads socken i Västergötland, dömda för mord på ett par gamla på undantag. Orsaken var att de förgiftat hustruns båda tidigare svärföräldrar. Hennes tonåriga dotter från första äktenskapet var också inblandad och dömdes till döden men straffet omvandlades till livstids fängelse. Makarna hette Isak Andersson och Hedda Kihlgren och hennes dotter hette Carolina Johansdotter. I Amnehärads husförhörslängd AI:13 sidan 309 finns antecknat om morden. Både morden, rättegången och avrättningarna blev också omskrivna i tidningarna.

tidning mord1862

Till vänster: Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 6 juni 1862. Till höger: Sköfde Tidning 7 juni 1862.

Så här var det:
Heddas förre make Johannes Larsson (far till den dömda dottern) hade genom testamente gett Hedda rätt att efter hans död bruka 1/24 mtl i Råglanda mot att försörja hans föräldrar Lars Jönsson och Greta Andersdotter på undantag så länge de levde.

För Hedda var Isak hennes tredje make. Hon kom från Karlstad där hon föddes på julafton 1814 och hade gift sig med förste maken Johannes troligen i början av 1840-talet. Johannes var det mördade parets son och född 1810. Hedda och Johannes hade flyttat från Göteborg 1852 till hans föräldrar på deras gård 1/24 mantal i Råglanda i Amnehärads socken. Det var föräldrarna som ägde gården men sonen och sonhustrun brukade den mot att de försörjde föräldrarna.

Johannes och Hedda hade två barn, Carolina och hennes lillasyster Matilda, födda 1843 och 1850 i Göteborg. Redan den 19 november 1852 dog Johannes på lasarettet. Kanske hade de lämnat Göteborg för att han var sjuk. Vad han dog av får vi inte veta. Hedda gifte om sig med drängen Johannes Johansson på nyårsafton 1853 men han dog ett halvår senare och blev bara 31 år. Inte heller hans dödsorsak är inskriven i dödboken. Ett par veckor senare föddes deras dotter Ida i juli 1854. I juni 1856 gifte Hedda om sig med drängen Isak Andersson, som var två år yngre än Hedda som nu hunnit bli 42 år. Dottern Anna föddes 1857. Under fängelsetiden föddes deras son Carl Gustaf i oktober 1861, han dog ett halvår gammal.

Efter en tid sedan Hedda och Isak gift sig började de tala om hur svårt det var att ha de gamla svärföräldrarna på gården och de nämnde det också vid samtal med en annan sockenbo. Så småningom bestämde de sig för att döda de två gamlingarna på undantaget. På Kristi Himmelsfärdsdag den 9 maj 1861 tog Hedda svavel från tändstickor och blandade det i kaffet. Hennes dotter Carolina Fredrika var invigd i planeringen av brottet och blev delaktig. Det var hon som gav sin farmor det förgiftade kaffet.

Enligt samtida tidningsreferat hade de ömsom bönfallit och ömsom hotat dottern tills hon gick med på att medverka, med löfte om belöning. Bland annat skulle hon få välja det finaste klänningstyg hon kunde hitta. Hon var 18 år då. Anledningen till att de ville ha Carolina att utföra morden var att det annars skulle vara för uppenbart vem som begått dem.

Det första mordförsöket gick inte som de hade tänkt sig. I stället använde de arsenik som Carolina bakade in i en sillmunk som hon gav sin farmor den 12 maj. Farmor Greta blev sjuk och dog samma dag. Efter det lyckade mordet ska makarna ha diskuterat om de skulle låta Lars Jönsson leva över sommaren eftersom de kunde ha nytta av honom på gården. Men det blev inte så, han mördades den 26 maj. Den här gången gick det inte att få Carolina att vara behjälplig så Isak och Hedda gjorde gemensamt en deg med arsenik och gjorde sillmunkar som Lars åt med god aptit. Han insjuknade och dog i svåra plågor dagen därpå.

Pratet gick i byn och snart blev både Isak, Hedda och Carolina häktade, misstänkta för mord. De gamla svärföräldrarna hade nämnt för grannar att de kände sig rädda för att bli tagna av daga av svärdottern och hennes make. Isak och Hedda nekade länge men till slut, efter att rättegången inletts, erkände Carolina och då erkände också hennes mor och styvfar. I tidningen bekrivs Hedda Kihlgren som att hon hade "ett ovanligt fräckt och fasaväckande utseende", bl a i Borås Tidning den 27 mars 1862.

Redan den 14 juni 1861 hade de båda makarna gripits och satts i häkte i Mariestad, som fångar nr 405 och 406. Fångjournalen berättar att Isak var 5 fot och 9 tum lång, hade brunt hår och blå ögon. Hedda var 5 fot och 1 tum lång, och hade också brunt hår och blå ögon. Rättegången inleddes den 1 juli och domen föll den 15 augusti.
Alla tre dömdes till döden men Carolina benådades och fick i stället livslångt straff på spinnhus. Det avkortades så småningom till tio år. Eftersom det var dödsdomar skulle ärendet avgöras i hovrätten som fastställde dödsdomarna för de båda makarna. Utöver domarna för mord dömdes de också för snatteri. De blev halshuggna av bödeln på Vadsbo härads avrättningsplats den 3 juni 1862.

Roddy Nilsson, historiker vid universitetet i Göteborg, tar upp fallet i en artikel i Historisk tidskrift 137:1 2017 (sidan 20) och skriver att det under rättegången kom fram att det fanns "djupa spänningar mellan generationerna". Vittnen hade hört Isak och Hedda klaga över hur svårt det var att ta hand om hennes gamla svärföräldrar.

Vad hände med barnen? Det undrar jag alltid när jag stöter på fall där något händer med föräldrarna.

Carolina ska ha suttit i fängelse i tio år, troligen på spinnhuset i Norrköping. Där blev hon sedan kvar. Hon gifte sig 1872 med arbetaren Axel Fagerberg och de fick fem barn i Norrköping.

De yngre barnen kom till fosterfamiljer i närheten.

Systern Matilda blev kvar i Amnehärad, hon gifte sig först med bonden Carl Larsson i hemsocknen, sedan med arbetaren Anders Gustaf Andersson och fick fem barn, två av barnen emigrerade till Amerika.

Halvsystern Ida, dotter till Heddas andra make, gifte sig 1880 med sin fosterfar bonden Johannes Larsson sedan han blivit änkling, han var 32 år äldre än Ida och de fick fyra barn. Maken dog 90 år gammal 1912, familjen bodde då i Reserud i Hova.

Isaks och Heddas dotter Anna, född 1857, kom till Säby i Visnums socken i Värmland. Där gifte hon sig med torparsonen Anders Valfrid Johansson och de bodde med hans föräldrar i torpet, men flyttade efter ett par år till ett eget torp. Anna hade med sig sin utomäktenskapliga dotter Anna Axelia och i äktenskapet föddes tre barn. Anna dog redan 1897.

Frågan är om de vuxna barnen talade om det som hänt. Jag skulle tro att de inte gjorde det, de ville nog lägga det bakom sig.

Tack till läsaren Jan Brynstedt som tipsade mig om detta!

Fortsätt läs mer
956 Träffar
1 Kommentar

Kära mormor

Våra mor- och farföräldrar har för många av oss en särskild plats i hjärtat. Min egen mormor var verkligen en central person i mitt liv under uppväxten, men också för min mamma och hennes syskon.

Idag berättar jag om två böcker om mormödrar, sinsemellan mycket olika. Alltså både böckerna och mormödrarna, men från ungefär samma tidsepok. Den ena levde på landsbygden i Småland, den andra i staden Västerås och senare i Stockholm.

Andra släktforskare har tipsat om båda dessa böcker, men nu minns jag inte längre var och hur, jag är bara glad att jag fick upp ögonen för dem.

Hultgren Miller 

Lättläst, kärleksfull och och med både humor och värme. Så skulle jag beskriva Catharina Millers bok "Det var inte längesen" (Votums förlag 2022). Hon skriver om sin mormor Hanna Elisabeth Grek som levde mellan 1884 och 1970, från 1914 gift med Sixten Lindblad. De hade gården Norra Isaryd i Frinnaryds socken i norra Småland.

Hanna Grek var småskollärarinna från Nye, född i Lannaskede, och kom på besök till en kamrat som var lärarinna i Frinnaryds skola. Där träffade hon blivande maken Sixten, född Sixtus Petrus Lindblad 1885. Som gifta tog de över hans fädernegård. Boken innehåller en del släkthistoria men kretsar framför allt kring Hanna Elisabeth och hennes liv. Hon födde tre barn innan maken dog alldeles för tidigt 1939.

Det här är en släktbok som är intressant långt utanför den egna släkten och lokalsamhället. Catharina Miller berättar i korta avsnitt om allt möjligt som har bäring på hennes mormors liv, både utifrån historiska dokument, egna minnen, ärvda saker, fotografier och berättelser. I boken tar hon ett kliv utanför sin mormors familj och gården och berättar om grannarna, om trakten, om arbetet, om vänner och släktingar, om de stora förändringar och händelser som påverkat hennes mormors liv eller som hon berörts av. Om livet.

En viktig roll i boken har bygdefotografen Oskar Jarén, verksam under första halvan av 1900-talet i Frinnaryd. Många av hans fotografier har lånats in till boken och de ger en extra dimension åt berättelsen och en vidare bild av bygdens folk. Det mesta kretsar kring mormor Hanna Elisabeth men Catharina Miller bjuder också läsaren på sina egna reflektioner om både dåtid och nutid, om varför mikrohistorien är viktig och vad vi ska ha den till idag.

Miller 5905

Miller 5904

De två bilderna ovan är från Catharina Millers bok. Hennes man David Miller är fotograf och har tagit de fina nutida bilderna i boken. 

Släktforskaren Kurt Hultgren har skrivit boken "Se upp i backen". Den kom ut 2021 (Perrongförlaget) och handlar om hans mormor Ina Lundbeck, född Lindgren 1876, och som levde till 1964. Boken handlar också om hennes släkt några generationer bakåt, om författarens morfar John Lundbeck och hans släkt men också om de nutida generationerna.

Både Ina och John Lundbeck var födda i Västerås, John var storebror till Inas klasskamrat Märta Lundbeck. Som unga flyttade de till Stockholm och gifte sig 1901, och där föddes deras fem barn i det nya villasamhället Storängen i Nacka.

Kurt Hultgren berättar om hur mycket hans mormor berättade på äldre dar och att han då nedtecknade systematiskt vad hon sa och att de gick igenom hennes gamla fotoalbum. Det är så många av oss önskar att vi hade gjort. Det är verkligen trevligt berättat, med många detaljer och mycket släkthistoria. En skatt för den som har gemensam släkt med paret Lundbeck. Ett föredömligt namnregister finns längst bak i boken.

Hultgren 5896

Hultgren 5898

I Kurt Hultgrens bok finns både familjbilder och äldre fotografier från Västerås och andra platser.

Fortsätt läs mer
708 Träffar
7 Kommentarer

Glad Påsk!

Stoopendaal UMFA54672 1268

Nu önskar jag er alla en riktigt Glad Påsk!

Konstnären bakom påskkortet här heter Curt Nyström Stoopendaal och hans mor var den mycket kända Jenny Nyström. Hon föddes i Kalmar 1854 och anses vara den som gav jultomten ett ansikte. Det var hon som började måla jultomten så som vi är vana att se den idag, med vitt skägg och röd tomteluva. Det tror jag att de flesta av er känner till.

Jenny Nyström gifte sig med Daniel Stoopendaal och 1893 föddes sonen Curt som hade tänkt bli läkare men så småningom övergick till att följa sin mor i hennes yrkesarbete som illustratör och konstnär. Curt Nyström Stoopendaal gifte sig 1928 med Alice Rehler, född i Johannesburg och de verkar inte ha fått några barn. Makarna bodde på Rådmansö och Curt avled 1965.

Stoopendaal Jenny Nystrom Self portrait with her son

Jenny Nyströms självporträtt med sonen Curt finns hos Göteborgs konstmuseum. Bild från Wikipedia, Public Domain.

Curts far Daniel Stoopendaal var född 1853 i Linköping och studerade till läkare. Curts farfar hette Henrik Wilhelm Stoopendaal och var född i Amsterdam, hans farmor Charlotta Amalia Paerl kom från Skövde och de hade minst tio barn. Henrik Wilhelm Stoopendaal var fabrikör och hade rullgardinsfabrik när de bodde i Örgryte och även i Jönköping. Daniels äldste bror Johan Wilhelm kallas rullgardinsmålare i husförhörslängderna, ett yrke jag aldrig tidigare stött på. Så kanske hade Curt dubbelt påbrå som målare, även om hans mor Jenny uppenbarligen är den som påverkat honom mest.

Påskkortet finns i Bohusläns Museums bildsamling på www.digitaltmuseum.se

Fortsätt läs mer
733 Träffar
2 Kommentarer

Kerstin i Vräk

Trots att det är den 1 april idag är det inget lurt alls med det jag berättar om i det här blogginlägget. Det handlar om min mormors farmors mormors farfars mormor, dvs tio generationer före mig. Hon hette Kerstin Andersdotter och var född omkring 1649. Hon bodde i byn Vräk i Ullareds socken i Halland.

När jag skulle välja ämne för dagens blogg så letade jag efter personer som fötts, vigts eller dött den första april. En enda vigsel har jag i mitt släktträd på detta datum, ett par som jag redan tidigare bloggat om, och jag började då fundera på om man förr valde bort att vigas den 1 april, en dag som förknippas med lurendrejeri och skämt. En titt i ett antal vigselböcker visar att det kan vara så men inte helt, för jag hittade ett par vigslar den 1 april på 1700-talet i en vigselbok i Stockholm.

Därför blir det i stället en liten berättelse om min anmoder Kerstin Andersdotter, som jag inte vet särskilt mycket om. Snarare väldigt lite.

Det som kan beläggas i kyrkboken är att hon dog 1706 och begravdes den 1 april samma år. På den tiden var det ju begravningsböcker prästerna skrev så dagen för hennes dödsfall är inte känt, men förmodligen var det några dagar tidigare. Hon var 56 år när hon dog. Hon hade två döttrar från sitt första äktenskap med en man som hette Hans, eftersom båda döttrarna Margareta och Karin hette Hansdotter. Karin var född 1676 och det är hon som är min ana. 1688 gifte hennes mor om sig med Anders Andersson. Med honom fick hon tre barn: Hans, Anna och Börta.

1706

Kerstins begravning den 1 april 1706 i Ullareds kyrkbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

En del uppgifter om Kerstin och hennes familj hittar jag i kyrkböckerna, annat har jag från hembygdsboken "Ullared – folk och bebyggelse", utgiven 2017 av Fagereds Pastorats Hembygdsförening. Den boken är en omfattande genomgång av alla boställen i socknen, med information som tagits fram av en grupp lokala släktforskare och historiker. En fantastisk källa till kunskap för oss med gammal släkt i Ullareds socken. Ullared fanns ju långt innan det stora varuhuset kom till (startat av en av mina fyrmänningar på 1960-talet), här fanns gårdar lång tillbaka på dansktiden och medeltiden.

Vräk var en gammal gård, omnämnd 1270. Den ligger i den östra delen av socknen och var en skattegård på ett mantal. I slutet av 1600-talet var den uppdelad på fyra hemmansdelar med var sin brukare. Kerstin och hennes man brukade den ena av dessa.

Enligt hembygdsboken ska Kerstin och Anders ha gift sig 1688 och kanske kom Kerstin från en annan gård i socknen, eller en annan socken, för i mantalslängderna hittar jag ingen Hans i Vräk på 1670-talet, bara Peder och Oluf. Men 1646 var Tore Hansson bonde i Vräk, och Peder och Oluf kan kanske vara bröder till Hans. Jag har inte granskat alla mantalslängder, så om någon vet mer om detta är jag tacksam för klarlägganden.

Den 25 mars 1688 var Anders Andersson i Vräk dopvittne men hustrun Kerstin Andersdotter nämns inte i dopnotisen, kanske hade de inte gift sig då.

Maken dog 1694, 47 år gammal. De yngsta barnen var då bara några år gamla. Kerstin bodde kvar på gården som änka till sin död 1706, tillsammans med dottern Margareta och hennes make och barn. Året efter blev den då 18-årige sonen Hans skriven som brukare och rusthållare på gården.

Då befann sig Karl XII nere på kontinenten på fälttåg mot Ryssland och i takt med att soldaterna stupade och dog av andra orsaker skrevs nya soldater ut. 1709 blev Hans utskriven som soldat och skickades till Livland och så vitt jag förstår kom han aldrig tillbaka. I stället tog halvsystern Karin Hansdotter och hennes make Björn Nilsson över gården. Min släkt var kvar i Vräk till och med Karins och Björns sonson Bengt Nilsson som föddes i Vräk 1748 och så småningom flyttade till Övre Berg i grannsocknen Gällared. Han dog i Buskabygd 1830.

karta

Vräk ser ni nästan längst upp i övre kanten, öster om Högvadsån och norr om Ullared. Längre österut ligger Buskabygd på andra sidan sockengränsen, där Bengt Nilsson dog 1830. Bildkälla: www.kartbild.com

Fortsätt läs mer
614 Träffar
0 Kommentarer

Skola i 400 år

I år är det 400 år sedan som biskopen Johannes Rudbeckius i Västerås startade en skola. Den skolan var för pojkar och heter nu Rudbeckianska skolan. Sedan många år är den öppen även för flickor, så klart. Rudbeckianska skolan är Sveriges äldsta gymnasium. Under året firas Rudbeckianska skolans 400-årsjublieum på olika sätt, bland annat just idag.

Lyssna på radioprogrammet Vetenskapsradion Historia i P1 där det senaste handlar om den här skolan.
Läs Västeråsjournalisten Anders Lifs blogginlägg om skolan.

Rudbeckius elever stadsarkivet

På Västerås stadsarkiv finns boken med katalogen över de första eleverna på  biskop Rudbeckius skola på 1620-talet. Eget foto.

Men biskop Rudbeckius var inte nöjd med bara en skola för pojkar. Han startade också den allra första skolan för flickor i Sverige, redan 1632, vilket var väldigt tidigt. Även biskopens hustru Malin Hising ska ha varit med i arbetet med flickskolan. Detta var en skola för fattiga flickor och med grundläggande undervisning där eleverna fick lära sig läsa, skriva och räkna, givetvis också katekeskunskap men även hushållsarbete och sömnad.

Flickskolan i Västerås var den enda svenska skolan för flickor under 1600-talet. På 1730-talet ska några flickpensioner ha funnits i Stockholm och det dröjde till senare delen av 1800-talet innan utbildning utöver folkskolan blev tillgängligt för unga kvinnor. Paret Rudbeckius flickskola las ner någon gång på 1640-talet, efter biskopens död. Sedan dröjde det till 1852 innan en ny skola för flickor öppnade i Västerås.

Johannes Rudbeckius och Malin Hising är anor till mina barn och barnbarn, om jag minns rätt är det 13 generationer mellan dem och mina barnbarn. Det är inte jag som är släkt med dem utan mina barns pappa.

biskopsparet

Biskopsparet, bild från en utställning i domkyrkan i Västerås 2019. Eget foto. Godkänt för publicering av domkyrkans kansli.

konsistoriehuset

Det gamla konsistoriehuset intill domkyrkan i Västerås. Här bedrevs skolundervisning på 1630-talet. Idag finns Malins kafé i huset, namngivet efter Malin Hising. Eget foto 2022.

Kanske är du en av dem som gått i flickskola. Det var motsvarigheten till pojkarnas läroverk.

För att få tillträde till universiteten krävdes studentexamen, som förr kallades mogenhetsexamen. Att avlägga studentexamen blev tillåtet för flickor 1870, men bara som privatister. Några av flickskolorna hade rätt att examinera för mogenhetsexamen. Först med examensrätt blev Wallinska flickskolan i Stockholm 1874, som därefter ökade sitt elevantal dramatiskt. Men studentmössa fick flickorna inte ha, det var förbehållet pojkarna.

1905 delades läroverken upp i realskola och gymnasium. På en del håll inrättades då samrealskolor för både flickor och pojkar medan många flickskolor fick rätt att ge realexamen. Genom 1927 års skolreform blev gymnasierna tillgängliga för flickor och på 1960-talet avvecklades flickskolorna.

Alla läroverk öppnades inte för flickor, många var fortfarande motståndare till samundervisning. I Stockholm dröjde det till exempel till 1959 innan Östra Real tog emot flickor som elever och Norra Latin, Norra Real och Södra Latin väntade till 1961. Därför finns det fortfarande en hel del kvinnor som gått i flickskola, det vet jag.

Fryxellska1

1902 invigdes Westerås elementarläroverk för flickor, som numera heter Fryxellska skolan. Den har fått sitt namn efter Cecilia Fryxell, som startade Västerås andra flickskola 1852. Eget foto.

Fryxellska2

Väggen på Fryxellska skolan. Utsnitt ur foto ovan.

karta1688

Del av en karta över Västerås från 1688. Domkyrkan ligger ungefär i mitten, omgiven av två hus på östra sidan och ett i nordvästra hörnet, alla rödmarkerade (tillsammans med biskopsgården väster om kyrkan). De tre rödmarkerade husen är alla skolhus. Konsistoriehuset är det som ligger i nordväst (se bilden ovan) och kallades då Collegium Pietatis. Där låg prästseminariet och en skola för mindre barn. Det övre av de två husen öster om kyrkan är Collegium Eloqventie, det nedre kallades Collegium Sapientiae. Dessa två var skolhus för gymnasiet. Båda de östra husen är rivna. Källa: Anders Lifs blogginlägg (se ovan).

Vid domkyrkan i Västerås finns fortfarande kvar byggnader från skoltiden på 1600-talet:

proban

Det här huset kallas proban och var ett skolfängelse. Här sattes bråkiga elever, men också lärare, som straff. Eget foto. På karta ovan är proban den lilla fyrkanten i mitten av muren precis söder om domkyrkan.

rudbeckia

I förgrunden blommande rudbeckia, i bakgrunden proban och bakom den ligger domkyrkan. Eget foto.

Fortsätt läs mer
1164 Träffar
4 Kommentarer

Föreningens sociala gemenskap

När du läser det här sitter jag kanske i ett digitalt möte med en massa andra släktforskare. Det är släktforskarförundet som ordnar en samrådskonferens den här lördagen för oss som är aktiva i förbundets föreningar. Vi ska diskutera strategier för vårt kommande arbete, hur vi tar oss an framtiden.

I många föreningar, dock inte alla, har man fått vara med om ett minskande antal medlemmar på senare år. Ibland känner jag att pandemiåren är förlorade år. Inte bara att jag inte kunde vara med i mina barnbarns vardagsliv, utan också att vi föreningsanknutna släktforskare inte kunde ses och inte kunde upprätthålla den vanliga sociala kontakten. Digitala möten har vi tagit till oss, men det har inte alls varit som förr.

Vi tappar medlemmar kontinuerligt, många är äldre och lämnar jordelivet. Och under pandemin har det inte fyllts på i samma utsträckning som förut. Det har nästan blivit så att vi får vara glada för att minskningen inte är större än den är. Visst finns det föreningar som utgör undantag, men jag tror att det här scenariot är ganska generellt.

Nu är vi på gång igen i alla fall. Föreningsmötena tog fart redan förra året, men medlemmarna har visat en viss försiktighet. Pandemin är över men smittan och covid finns ju kvar. Så visst är det klokt att vara lite försiktig.

Arkivens dag

På Arkivens Dag i höstas hade vi i Västerås Släktforskarklubb släktforskarjour i stadshuset. Mycket folk, många frågor och väldigt roligt. Eget foto.

Varför ska man som släktforskare egentligen vara med i en förening? Arkivhandlingarna har digitaliserats och vi kan allihop sitta hemma på kammarn och forska. Det gör jag, hela tiden. Ändå är jag aktiv i tre släktforskarföreningar och medlem i betydligt fler. Det stora motivet är att jag vill ha kontakt med andra släktforskare. Jag vill prata om släktforskning. Jag vill hjälpa andra släktforskare i den mån jag kan. Jag vill lära mig av andra. Det är det jag har föreningen till och skälet till att jag lägger alla dessa timmar på ideellt föreningsarbete. Förmodligen är det så för de flesta av er som är med i släktforskarföreningar.

Det jag tycker är allra roligast är att vara med när vi har släktforskarjour. Om du inte känner till det så är det att vi släktforskare från en förening finns på plats på ett lokalt bibliotek eller i en föreningslokal och hjälper den som kommer dit med konkreta frågor om släktforskning. Det kan vara en utmaning men också spännande att inte ha en aning om vilka frågor jag ska möta när jag går till biblioteket den dagen. Frågorna kan handla om allt från att hitta hela tjocka släkten till att tyda vad prästen skrev 1689 eller var en viss gård låg på 1700-talet. Eller hitta den där släktingen som bara försvann ur kyrkböckerna. Jätteintressant, tycker jag.

Så föreningen är viktig. Kom med, du också!

votering

Ombud från släktforskarföreningarna gör sina röster hörda vid förbundsstämman varje år. Bilden är från en votering under stämman i Växjö 2018. Att verka genom en förening är en del av demokratin, det är så vi kan vara med och bestämma om utveckling och framtida föreningsarbete. Eget foto.

Fortsätt läs mer
1092 Träffar
4 Kommentarer

Boktips om serieroman

Idag har jag ett boktips för er släktforskare – och alla andra. Det handlar om boken "När vi var samer" av Mats Jonsson, utgiven 2021.

MatsJonsson samer

Mats Jonsson har gjort en mycket intressant och läsvärd bok om sin släkt. Han berättar om sina förfäder och förmödrar i en serieroman. Fantastiskt bra gjort, tycker jag. Och inte konstigt att den blev nominerad till Augustpriset 2021.

I boken berättar han om hur han får veta allt mer om sin samiska släkt och vad som hänt i hans släkt. Det handlar både om vilka människorna var, deras livsvillkor och vad de utsattes för. En gripande historia och som blir en pusselbit i kunskapsförmedlingen om samerna. Nu har jag lärt mig lite mer om vår gemensamma svenska historia och hur den påverkat människor.

Det känns ju lite annorlunda att läsa en släkthistoria som serie, men det fungerar bra. Det gäller ju för oss som släktforskar att hitta olika uttryckssätt för att nå ut med vår historia, inte minst till yngre generationer. Fast jag är nog fördomsfull om jag påstår att serieformen bara skulle gillas av de unga, jag gillar den fast jag hör till en äldre generation. Men det är ett nytt sätt att berätta, och som blivit så bra.

Fortsätt läs mer
877 Träffar
2 Kommentarer

Har döden blivit vardag?

I förra veckan såg jag det engelska amerikanska programmet "Who do you think you are?", avsnittet med Kate Winslet. Hon har förfäder från Halland på sin mors sida, men vi är inte släkt så vitt jag vet. Halland är ju stort och hennes antavla har publicerats i Hallands Släktforskarförenings medlemstidning. Men naturligtvis intressant att se en släkthistoria med internationell koppling hemifrån Halland.

Kate Winslet at The Dressmaker event TIFF cropped FotoGabboT

Kate Winslet 2015. Foto: GabboT. Bildkälla: Wikimedia Commons. Originalbild, CC-licens.

En hallänning i hennes släkt är Alfred Lidman, född 1857, som var skräddare. Han emigrerade till Loindon där han blev skräddare på Savile Row och därmed gjorde en klassresa från sitt fattiga ursprung.
Kate Winslets halländska släkt består av arbetare på godset Sperlingsholm i Halland, far och farfar till skräddaren. Farfadern Anders Jonsson (1788–1832) var hästskötare och gift med Anna Christina Eriksdotter (f 1800). De hade barn som dog tidigt och när det blev svält och nödår stal Anders Jonsson potatis och hamnade i fängelse. Det var en familj som drabbades av mycket elände och Kate Winslet reagerar starkt på detta, med både chock, ilska och sorg.

För oss som släktforskar så är ju detta inget ovanligt. Men hennes reaktion i tv-programmet får mig att fundera över om jag genom släktforskningen blivit avtrubbad. Om elände blivit vardagsmat för att jag möter det så ofta i arkivhandlingarna.
Sådan vill jag ju inte vara, utan i stället en medkännande och empatisk människa även om eländet sedan länge har passerat. Men när man i husförhörslängd efter husförhörslängd möts av överstrukna småbarn och föräldrar som dött i förtid, så noterar jag det som fakta och fortsätter sedan sökandet bakåt. I stället skulle jag nog lite oftare behöva stanna upp och fundera mer på vad de torra noteringarna egentligen säger om det liv som de tidigare släktingarna levde och vad de utsattes för.
Arkiven berättar inte bara om födelse och död utan också om livet.

Skulle jag orka arbeta som släktforskare dagarna i ända om jag reagerade så varje gång? Troligen inte. Människornas liv var svårare förr, sjukdomar och svält skördade många liv och det går inte att undkomma detta i kyrkböckerna.

I Hallands Släktforskarförenings medlemstidning Hallandsfarares Information nr 127 (mars 2020) finns en antavla för Kate Winslets mormors morfar Alfred Lidman, född 1857 i Enslövs socken, han som emigrerade till London.
Antavlan sträcker sig i det längsta släktledet ända till generation 7 före Alfred Lidman, till Jöns Jönsson, död på 1650-talet i Stora Håkansryd i Långaryd och hans hustru Ingegerd Månsdotter. I samma generation finns också Per Jonsson, gift med Ingeborg utan efternamn och de bodde i Stora Rya i Långaryds socken.

Jorchr Sperlingsholm maj 2015 1

Sperlingsholm i maj 2015. Foto: Jorchr. Bildkälla: Wikimedia Commons. Originalbild, CC-licens.

Fortsätt läs mer
1180 Träffar
0 Kommentarer

Systrarna från Askome

A0001

Det här är systrarna Tekla och Rut Larsson från Askome i Halland. Visst är det en fin bild på de två systrarna? Ett fint ljus i bilden. Den finns i en samling fotografier från Kållereds Hembygdsförening men vem som är fotograf är okänt. En ateljébild ser det ut att vara i alla fall.
Askome ligger i mellersta Halland och där har jag en hel del släkt. Men Kållered ligger söder om Göteborg. Där bodde de båda systrarna sedan de gift sig på 1920-talet.

Tekla och Rut var bondedöttrar från Askome. Tekla föddes 1902 och Rut 1898. Deras föräldrar Lars Johan Carlsson och Hilda Nikolina Eliasdotter hade en stor barnaskara på elva barn, födda 1885–1909. När Tekla och Rut var små var föräldrarna hemmansägare i Hansabo, som var deras fars föräldrahem. Sedan blev de arrendatorer, först i Smeagård och sedan i Lågastorp.

Fyra av syskonen emigrerade till Amerika men Tekla och Rut for till Göteborg. Först Rut, som var äldst. Hon blev sjukvårdsbiträde och arbetade kanske på sjukhus, men sedan återvände hon till Halland när hon fick anställning som sjuksköterskebiträde på sanatoriet i Fagered, det som senare kallades Liahemmet. Det har jag hört talas om under min uppväxt i Halland.
Under tiden hade Tekla flyttat till Gamlestaden i Göteborg och fått arbete som sömmerska. 1925 gifte hon sig med målaren Gunnar Karlsson från Kållered och de bosatte sig där. En dotter föddes 1928.
1927 kom Rut till KLållered och gifte sig med byggmästaren Arvid som då hette Bengtsson men 1929 bytte de efternamn till Benkel. Det verkar som om Arvid hade fler syskon som bytte efternamn samtidigt. Rut och Arvid bodde också i Kållered och fick tre barn. Rut och hennes man var engagerade i Kållereds Missionsförsamling, kanske var Tekla och Gunnar det också.
Rut gick bort 1961 och Tekla levde till 1972.

Egentligen är jag inte släkt med dem, bara släkt till släkten. Att jag berättar om de två systrarna beror på att jag såg bilden när jag sökte efter syskonbilder till ett tidigare blogginlägg. Och eftersom de kom från Askome blev jag naturligtvis nyfiken på om vi är släkt. Min morfars fars släkt kommer från Askome i många generationer, ända till 1600-talet.

Systrarnas farmor hette Johanna Gustava Andersdotter och var född 1826 på gården i Hansabo där familjen bodde när systrarna föddes. Deras farfar hette Carl Lorentz Larsson och föddes 1828. Han kom från Bengt Jonsgård i Askome socken. Hans mor hette Helena Svensdotter och hon dog i barnsäng 1837. Hans far Lars Nilsson, född 1798, gifte snart om sig med Anna Johanna Arvidsdotter, född 1811 i Skärvered.
Anna Johanna är syster till min morfars farfar Lars Arvidsson, född 1817. Där har vi min släktkoppling.
Men det kommer mer.

Carl Lorentz blev änkling 1871 och gifte om sig 1873 med Johanna Magdalena Andersdotter, född 1844. Hon dog 1876. 1878 gifte han om sig med Helena Andersdotter, född 1851. De två var systrar och deras mor var Olena Arvidsdotter som var syster till min morfars farfar Lars Arvidsson och därmed också syster till Carl Lorentz styvmor Anna Johanna Arvidsdotter.
Hänger ni med? Carl Lorentz gifte sig alltså med sin styvmors systerdöttrar. Några blodsband fanns alltså inte men det var ju nästan gifte inom familjen.
Med Johanna Magdalena fick han tre barn och med Helena fick han ett barn, då var han 50 år.
Följer vi släkten bakåt så hittar jag inga fler ingiften i min egen släkt, bara med närmaste grannarna till de gårdar i Myckilt och Bökås där min släkt bott på 1700- och 1600-talet.

Carl Lorentz verkar ha haft en svår barndom, sedan hans mor dött 1837, när han var nio år. Då blev hans morfar Sven Johannesson förmyndare för barnen. 1838 stämde han sin svärson för att denne försummat sönerna Carl Lorentz och Nils Severin. De fick inte mat nog att äta hemma utan åt när de var hos sin morfar så nu ville morfadern att deras far skulle betala för detta och för att de fått kristendomsundervisning, som de inte fick hemma. Detta nekade pojkarnas far till och vittnesuppgifterna var motstridiga, så åtalet ogillades. Om detta berättar släktforskaren Ingemar Rosengren i sin gårdsgenealogi för Askome.

 

Fortsätt läs mer
1031 Träffar
2 Kommentarer

Dråpet 1758

I mina barns farmors släkt finns en dramatisk och sorglig del av släkthistorien. Det handlar om dråpet på Bonsarve i Vamlingbo socken.

När jag nyss hade börjat släktforska 2010 blev ett av de första projekten att utforska mina barns farmors släkt. Hon hette Maj (hon gick bort 1996), var född och uppväxt på Gotland. Hennes far kommer från gammal gotländsk släkt och hennes mors släkt kommer företrädesvis från Småland. Majs mors familj hade kommit till Gotland kring förra sekelskiftet.

Den här gotländska släkten tog mig framför allt till de södra delarna av ön och i vissa grenar långt tillbaka i tiden. Släkthistorien är mycket intressant, tycker jag.

Bonsarve

Bonsarve gård i Vamlingbo socken på Gotland den 20 juli 1996. Foto: Jan Norrman. Bilden tillhör Riksantikvarieämbetet och finns med CC-licens på Wikimedia Commons.

Majs farmors mormors far hette Zachris Larsson. Han föddes 1758 på gården Bonsarve i Vamlingbo. I Vamlingbo kyrkoarkiv är den äldsta husförhörslängden från 1756–1759. Där hittade jag Zachris familj på sidan 11. Den bestod av hans farmor änkan Malena Zachrisdotter, hans föräldrar Lars Hansson och Brita Jacobsdotter och hans syskon Hans, Jacob, Malena och Lars. Zachris var yngst. Båda hans föräldrar och hans farmor dog på bara några år, innan Lars fyllt 6 år. Någon dödbok finns inte bevarad från den här tiden och jag kände på mig att det var något som hade hänt. Men vad, det visste jag inte. I min första version av släktberättelsen skrev jag:
"Redan när Zachris är ett år gammal dör hans far och året därpå hans mor. Fyra år senare dör hans farmor Malena Zachrisdotter, som bor på gården. Vad var det som hände? Det finns ingen dödbok bevarad från den här tiden i Vamlingbo kyrkoarkiv. Kanske fick de lungsot eller någon annan sjukdom som var vanlig då."

Jag var alldeles ny som släktforskare och hade aldrig tittat i en dombok, jag visste knappt att de fanns. Men där finns svaret. Tack vare att jag fick kontakt med en annan släktforskare som kände till detta så kunde hon tipsa mig om en hembygdsbok där berättelsen om dråpet i Bonsarve den 24 november 1758 finns beskrivet, utifrån domboken. För ett dråp var det.

Zachris far Lars Hansson hade slagit ihjäl grannen Jacob Persson för att han trodde att grannen orsakat att hans lamm kommit ut på isen. Lars tog en stake från en grind och slog grannen i huvudet, uppenbarligen i raseri. Grannen hann inte ens förklara att det inte var han som låg bakom lammens rymning, utan en annan granne.
Lars och hans mor begav sig efteråt till prästen för att anmäla brottet och prästen fick tag i länsman. Så småningom blev det rättegång och Lars försvarade sig med att han måste ha drabbats av sinnesförvirring. Men han dömdes till döden och avrättades den 2 maj 1759.

Hur gick det för lille Zachris när hans föräldrar och hans farmor dött? Hans äldre syskon var mellan 17 och fem år gamla när båda föräldrarna dött 1760. Farmodern dog 1764. Syskonen verkar ha stannat kvar på gården under sin fortsatta uppväxt. Äldste brodern Hans gifte sig 1762 och blev nog förmyndare och husbonde för sina yngre syskon. Det hann han inte vara så länge, han dog 1767. Då ryckte näste bror Jacob in som bonde på gården, han var då 21 år, och fick ta föräldraansvar för syskonen.

Men allt verkar ha gått bra, gården blev kvar i släkten och det är den fortfarande så vitt jag vet. Det är en fin gammal gotländsk gård. Jag har besökt den en gång.

När jag fick kännedom om dråpet några år efter att jag släktforskat, då kändes det som att allt föll på plats. Jag förstod vad som hänt. Jag hade tänkt en hel del på detta, det var svårt att släppa tanken på den här gården och den lille gossens historia där i mitten av 1700-talet. Han levde ungefär 250 år före mina egna barn, men kändes ändå så levande.

Vi släktforskare kan ju bli lite upplivade när vi hittar ett mord i släkten, för då finns det mycket att berätta. Det är lätt att då mest fokusera på offer och förövare, men glömma bort de anhöriga, de som egentligen också var brottsoffer om än indirekt.

Jag kan känna tacksamhet för de äldre syskonen, att de inte gav upp utan höll ihop gården och familjen och gav sina yngre syskon en chans till ett liv. Kanske fanns det andra släktingar i grannskapet också, men alla syskonen stannade hemma på gården under uppväxten, så vitt jag kunnat se.

Hade lille Zachris skickats bort till en fosterfamilj, ja då hade nog mitt liv sett annorlunda ut också, eftersom han då förmodligen kommit att träffa någon annan som han gift sig med och fått andra barn och inte dem som i flera släktled lett fram till mina barn. Bara spekulationer men ibland kan jag inte låta bli att fundera över hur sköra trådarna i släktväven kan vara.

Bonsarve2

Husförhörslängden från 1756-1769, Bonsarve gård. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
963 Träffar
11 Kommentarer

Arkivet från föreningen

Väldigt många människor engagerade sig i folkrörelserna fär 100–150 år sedan, många fler än idag. Det genererade naturligtvis mängder av dokument som numera är arkivhandlingar. Inte bara medlemsmatriklar och mötesprotokoll utan också mycket annat.

I onsdags lyssnade jag på ett föredrag om nykterhetsrörelsens historia. Föredragshållare var Sven-Erik Alfredsson från Köping och arrangör var Västerås släktforskarklubb (där jag ingår i styrelsen).
Sven-Erik Alfredsson har varit aktiv inom IOGT sedan ungdomen och kunde berätta mycket om rörelsens historia. Jag passade på att fråga honom om var arkivhandlingar finns och fick veta att de är inlämnade till föreningsarkivet i Västmanland. Så har man alltså gjort i logen i Köping och han tror att även övriga loger i länet gjort så.
Så vill du veta något om äldre släktingar som varit aktiva inom nykterhetsrörelsen så är det till föreningsarkivet du ska vända sig.

nykterhet 5714

Från föredraget i onsdags. Eget foto.

nykterhet bildcollage

Tavlan till vänster är en s k charter, ett slags bevis för att en grupp personer bildat en loge av IOGT på en viss plats. Sånger var viktiga inom folkrörelserna. Egna foton.

Föreningsarkiven runt om i landet är en riktig guldgruva för oss släktforskare och för den som vill gräva i den lokala historien. Föreningsarkivet i Västmanland har jag inte besökt men hoppas vi ska kunna ordna ett studiebesök där framöver. Däremot har jag många gånger tagit del av motsvarande föreningsarkiv i Västervik. Så mycket intressant det finns att läsa där!

Många föreningar lämnar in sina arkiv, och de kan komma från alla möjliga håll. Framför allt inom de fyra folkrörelserna (nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen) men även lokala företagsarkiv förekommer. Till exempel tryckta tidningar från de lokala tidningsföretagen.
Det här är inga offentliga arkivhandlingar utan enskilda arkiv. Det innebär att den som äger arkivet, dvs föreningen, avgör om det ska vara fritt tillgängligt för släktforskare och andra. Sven-Erik Alfredsson sa att så är det för det arkiv som IOGT-logen i Köping lämnat till föreningsarkivet och att det troligen är så för andra nykterhetsföreningar också. Alltså att det är fritt fram att läsa allt.
I Västerviks föreningsarkiv har jag läst många arkivhandlingar från föreningar och aldrig stött på att de inte skulle vara fritt tillgängliga, men det är ingen garanti för det, så fråga först.

Engagemanget i folkrörelserna betydde mycket för många, inte minst att man skaffade sig medborgarkunskap. Man lärde sig mötesteknik, att kommunicera med myndigheter och andra, att argumentera för sin sak och hur demokratin fungerade.
Många blev ju också politiskt aktiva och valdes till olika poster, framför allt lokalt men också till riksdagen. Det var en skolning in i samhället.

Jag rekommenderar verkligen släktforskare att ta del av föreningsarkiven. Förr i tiden skrevs nog mer utförliga protokoll, snarare diskussionsprotokoll än de beslutsprotokoll vi som regel skriver i föreningsstyrelsere idag. Så det kan finnas mycket att läsa.

Vesterås1947 Vlm E 7618

IOGT-träff i Västerås 1947. Bildkälla: Västmanlands läns museum. Fotograf: Okänd.

Vassenda Naglum VM21936

IOGT-logen Mejginjard 1903 i Vassända-Naglum. Foto: Simon Thyberg. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Fortsätt läs mer
1075 Träffar
4 Kommentarer

Läs och lär!

Ibland tänker jag på en kvinna som var släkt till min förste sambo på 1970-talet. En äldre släkting, kanske faster till sambons mamma eller moster till hans pappa. Jag träffade henne aldrig men de talade ibland om henne, för hon var lite annorlunda än de flesta andra. Hon var inte nämnvärt intresserad av socialt umgänge, i stället läste hon böcker. Hon låg på sängen och läste, på dagen eller på natten. Hon var gift och pensionär, barnen var vuxna och hade flyttat hemifrån. Man talade om henne med både beundran, för att hon gjorde som hon ville, och lite lätt överseende för att hon inte var som alla andra. Makarna hade var sitt sovrum för att hon skulle få eget rum där hon kunde ligga vaken och läsa när hon inte kunde sova på nätterna.
Jag önskar att jag kunde komma på vem hon var, men det gör jag inte. Ändå känner jag mig lite besläktad med henne eftersom jag ärvt min mammas sömnproblem och ligger vaken många nätter. Då går jag upp, lägger mig i soffan för att inte väcka maken, och läser några kapitel i en bok. Ibland går det några timmar och sedan kan jag somna igen. Sömnproblem är mycket vanliga, det vet jag.

bok2

Att läsa böcker har alltid sysselsatt mig, sedan jag lärde mig läsa i första klass. Vi är många som aldrig slutade sluka böcker, tror jag. Att ha en bok på gång för en stunds läsning varje kväll, det tror jag många av er har.
Som släktforskare så finns det så mycket att hämta i litteraturen, både i fackböcker och skönlitteratur. Biografier och historiska romaner läser jag med stort nöje. Och fackböcker är inte bara pliktläsning utan ofta både roande och intressanta.

När vi flyttade till Västerås 2019 hamnade vi på 10 minuters promenad från ett fint stadsdelsbibliotek, som jag utnyttjar frekvent. Fantastiskt bra, tycker jag. Där har jag på fjärrlån kunnat låna faktaböcker om medeltida släkter i Dalarna, en svenskamerikans biografi, lokalhistoriska böcker som gett stoff till släkthistorien, utöver allt det jag bara läst för nöjes skull.
Historiska romaner kan säga mycket om den tid då våra gamla släktingar levde, om författaren gjort en bra research. Någon annans privata släkthistoria kan ge mig förståelse för mina egna släktingars liv.

En bok jag läste ut här om natten och som jag vill rekommendera är "Broarna" av den åländske författaren Sebastian Johans som skriver om en utvandrarfamilj i hans släkt (jag tror att det är tre generationer före honom men vet inte säkert) och som återvände hem efter några decennier i New York. Så vitt jag förstått bygger den i stort sett på verkliga händelser. Den boken gillar jag, den säger mig något om livet för utvandrarna men är också en fin beskrivning av en äldre generation. Mycket gripande.
Nyss läste jag också "Fartygets ögon" och "Bara en mor" av norske Roy Jacobsen, tredje och fjärde delen av hans serie om Ingrid Marie Barrøy som bor på en ö i Nordnorge. Böckerna följer hennes liv från födelsen i början av 1900-talet och fram till slutet av seklet. Han har fått mycket beröm för dessa historiska romaner, med rätta. De rekommenderas.

Bland fackböckerna ingår bygdeböcker, alltså lokalhistoriska böcker, det vi kallar hembygdsböcker. Så mycket kunskap jag fått från sådana om de bygder där min släkt bott, eller mina barns fars släkt eller min makes. Den lokala historien kan ge mycket information om platser jag själv inte känner till särskilt väl.
Därför är jag extra glad för att jag brukar få årsboken "Hallandsbygd" (tack snälla moster Signe!) varje år. Den ges ut av hembygdsföreningarna i mellersta Halland, just där jag har min hembygd och min släkt, och innehåller diverse berättelser om allt möjligt som kan inordnas under begreppet hembygdshistoria.
Hembygdsböcker brukar jag annars skaffa genom Bokbörsen.

Släktforskares egna släktböcker gillar jag också att läsa. En del av dem har jag bloggat om under årens lopp. Framför allt vill jag uppmuntra alla som känner för det att skriva sin släkthistoria. Det finns släktforskare som skriver romaner som bygger på verkliga personer och händelser och det finns de som håller sig enbart till de fakta som kommer fram i arkivhandlingarna.
Jag är själv en av de senare, jag har svårt att skriva det som är hitte-på, även om jag ibland tar upp egna reflektioner och funderingar från min släktforskning i mina släktböcker. Min släkthistoria vill jag få på pränt, för att på så sätt föra den vidare till kommande generationer.
Ett bra sätt att få inspiration och väkgledning i skrivandet är att läsa vad andra skriver.

bok1

Fortsätt läs mer
744 Träffar
5 Kommentarer

Så många drunknade

I veckan som gick hade jag anledning att plöja igenom några dödböcker från Västrums församling i Småland, min tidigare hemsocken. Det var ett specifikt dödsfall jag letade efter och som jag inte visste när det skett, bara att det skett på 1800-talet och före 1860, så det blev lite bläddrande. Och som jag tror att de flesta släktforskare upplevt så kunde jag inte låta bli att läsa allt det där andra som inte rörde "mitt" dödsfall utan bara är intressant och gripande.

Dödböckerna berättar i många fall mer om livet än döden, men här slogs jag av att många sockenbor dog en svår och säkert plågsam död, och hur detta måste ha drabbat de anhöriga.

 tovehult

Det gamla garveriet i Tovehult, där några av de döda jag skriver om idag bodde. Eget foto från januari 2016.

Västrum är en skärgårdssocken så väldigt många drunkande, någon i stort sett varje år och inte sällan flera. Framför allt var det unga män och pojkar som drunknade, kanske var det de som var mest oförsiktiga ute i fiskebåtarna och oftare befann sig på havet.
- Den 30 september 1844 drunknade far och son från Händelöp, 32-årige hemmansägaren Nils Olofsson och hans ende son, den elvaåriga Olof Johan. Prästen har skrivit i dödboken att de var ute på torskfiske på morgonen och att det då var stilla och lugnt men att en häftig storm uppkom vid middagstiden. Ännu den 17 oktober hade kropparna inte återfunnits.
- Den 30 maj 1846 drunknade fem sockenbor men här finns ingen förklaring till vad som hänt. De drunknade var hemmansägaren Jonas Petter Larsson, drängen Anders Johan Jonsson och hans bror Nils August, och syskonen Catharina Persdotter och Lars Persson, alla från Nävelsvik. Nils August var 13 år, de övriga var mellan 18 och 33 år. Byn Nävelsvik förlorade en stor del av sina bybor denna dag.
- Den 23 augusti 1858 drunknade troligen Eric Alfrid Dahl från Tovehult, 24 år och arbetare. Han hittades död i sjön Toven den dagen. två dagar tidigare hade han varit i slagsmål och därför undersöktes dödsfallet av häradsrätten som kom fram till att han drunknat av olyckshändelse och därmed kunde få en kristlig begravning. Det skedde först den 19 september, nästan en månad senare, vilket var ovanligt lång tid.
- Den 15 januari 1860 drunknade den tolvåriga Matilda Sofia från Carlsbo, en backstuga på Björnhuvuds ägor. Det skedde samma dag som hennes mor Inga Samuelsdotter begravdes, död i lungsot. Prästen har skrivit i dödboken om flickans död: "Omkom vådligen under färd till hemmet samma dag som modren begrofs". Änklingen Petter Johan Nilsson blev kvar med Matildas systrar, men dog själv i lungsot på sommaren samma år. Han efterlämnade "fyra värnlösa döttrar".

VestrumCI4

De fem från Nävelsvik som drunknade samma dag, den 30 maj 1846. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett annat värnlöst barn som jag stannar till vid är gossen August Fredrik Pihlqvist, fosterson i prästgården, som dog i rödsot den 1 september 1859. Han var född den 23 juni 1845 vid garveriet i Tovehult. Hans far Hans Eric Pihlqvist hade drunknat i början av 1845 och hans mor hade som änka flyttat till prästgårdens ägor och dog där 1850. "Den utfattige värnlöse gossen upptogs 51 af Enkefru prost[innan] Ingeström." När prostinnan flyttade tog nye prästen och prästfrun över fostersonen och han fick börja i skola inne i Västervik 1858. Han var liten och klen till växten och var lydig, flitig och artig, "med ett mildt sinnelag blifven till fostermoderns glädje". Fosterföräldrarna sörjde och saknade gossen djupt. Av pojkens fem äldre syskon levde en bror och en syster.

Det sista dödsfallet jag ska berätta om är den tvååriga flickan Emma Sofia på Östra Skälö som dog den 7 oktober 1856 (rättelse: hon dog så klart i september). Hennes mor var den ogifta pigan Stina Maria Andersdotter. Prästen tyckte att dödsfallet verkade misstänkt och kontaktade häradsrätten. En "legal undersökning" (troligen obduktion) följde och det visade sig då att flickan dött av förgiftning "hvartill Modren inför Härads Rätt erkände sig vara orsak".

VestrumCI5

Modern som förgiftade sitt barn 1856. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vilka tragedier som utspelade sig i den här socknen under ett par decennier på 1800-talet! Det finns fler dödsfall som sticker ut och ett av dem ska jag berätta mer om en annan gång. Men alla dessa olyckliga och plötsliga dödsfall, nog måste de ha påverkat sockenborna i omgivningen och skapat förstämning. Fast det gått över 150 år så känns det sorgligt att läsa om det idag.

Fortsätt läs mer
921 Träffar
5 Kommentarer