Nu ska jag berätta för er om Heddamåla i Småland. Inte för att jag har någon dramatisk släkthistoria därifrån eller för att något särskilt hänt, utan för att det är ett vackert namn på en liten vacker plats i en omgivning som för mig är väldigt mycket Småland. Det ligger i närheten av Skruv i södra delen av landskapet, i Kronobergs län men på gränsen till Kalmar län.
Christina Månsdotter föddes i Heddamåla 1781 och var dotter till soldaten Måns Månsson Asp på Heddamåla soldattorp i Linneryds socken. Hennes mor hette Stina Gertonsdotter. Christina hade en sex år äldre syster som hette Märta. En syster föddes 1780 men dog efter tre månader.

Christina Månsdotter är en av mina barns farmors många förmödrar från Småland, sex generationer före mina barn på deras pappas sida. Den här släkten släktforskade jag om för 12–13 år sedan och hittade då väldigt många intressanta människoöden. Det bidrog till att jag fortsatte som släktforskare, numera i stort sett på heltid som uppdragsforskare.
Visserligen har jag bott i Småland i 38 år, men uppe i det nordöstra hörnet. 2012 gjorde jag en resa i södra Småland för att leta upp en del av de platser där mina barns farmors släkt kom ifrån, men då hittade jag inte till Heddamåla.
I maj 2018 fick jag möjlighet att besöka trakten tillsammans med ett par väninnor och när vi såg vägskylten till Heddamåla svängde vi av. Jag ville så gärna se den plats som jag släktforskat om.
Smaka på namnet, visst är det vackert! Heddamåla.
Visst var det fint där. Vi passerade en gård, åkte en bit, vände och åkte tillbaka. Jag klev ur bilen och tog några bilder. På höger sida om vägen låg en gammal ladugård. Inte så gammal som från Christinas tid för drygt 200 år sedan, snarare från 1900-talet. Men nu hade jag i alla fall sett Heddamåla och vi kunde åka vidare.

På väg till Heddamåla. Eget foto.

Heddamåla i södra Småland i maj 2018. Eget foto.

Christinas far Måns Asp var soldat i Livkompaniet på Kronobergs regemente där han antogs 1773. Hans tjänstgöringstid blev inte så lång för tio år senare avskedades han från regementet och orsaken som anges var ”liderlighet”. Uppgifterna är knapphändiga och jag vet egentligen inte vad som låg bakom. Liderlighet kunde förr betyda förargelseväckande uppträdande, sedeslöshet och allmän oordentlighet.
Efter avskedet tvingades familjen lämna soldattorpet, det skulle ju näste soldat ha. I stället kommer de till backstugan Fattighall. Namnet kanske först uppstått som öknamn för ett hus där bara fattiga bodde, så vi kan föreställa oss att det var ganska eländigt. Det framgår inte vad familjen levde av men förmodligen gjorde Måns dagsverken på gårdar i trakten. Fattighall låg på byn Bondeskogs ägor i Ljuders socken.

Några fler barn föddes inte i familjen och Märta flyttade hemifrån i tonåren. Hon kom hem 1809 och födde dottern Anna Stina. Senare gifte hon sig med Carl Nilsson i Kråksjö och prästen antecknade i husförhörslängderna att Märta tigger. Tiggeri i allmänhet var förbjudet, alla skulle försörja sig med hederligt arbete, även om inte alla kunde göra det. Innan Måns Asp dog 1818 kallas han ”allmosehjon” av prästen.
Christina var också hemifrån i perioder, bland annat när hon som ogift födde dottern Ingrid på Grimsgöl 1811. Innan hon åkte till Karlskrona och gifte sig arbetade hon en tid i Tingsås. Även dottern Ingrid bodde några år i slutet av tonåren i Karlskrona och arbetade troligen som piga där.
Det är Ingrid som fört släkten vidare till mina barn.

Albert Miltopæus var en sjöman från Gävle, född 1841. Han gick till sjöss 1854 och var alltså bara 13 år då. Sjöfartskarriären inledde han med att vara kajutvakt åt sin far sjökaptenen Fredrik Miltopæus, så han var nog i trygga händer, fast han var så ung. Att gå till sjöss som 13-åring var inte helt ovanligt, framför allt inte i sjömansfamiljer.
Första resan gjorde han på skonerten Hertha från Gävle på resa till Medelhavet och med sin far som befälhavare. Sedan seglade han med andra kaptener på andra fartyg.
Han var sjöman i handelsflottan, inte militär sjöman.
Albert förblev sjöman hela sitt yrkesliv och gjorde karriär. Matrikeln i Gävle sjömanshus är så full av noteringar om påmönstringar på olika fartyg att de knappt får plats på sidan. År 1900 överfördes han till Göteborgs sjömanshus, då hade han bott där länge.

Gävle sjömanshus matrikel med uppgifter om Albert Miltopæus. Bildkälla: Arkiv Digital.

Redan 1861 blev han styrman på briggen Gideon på resa till Marseille och åter igen med sin far som kapten. Han fortsatte som styrman på fartyg som gick på Medelhavet och till Australien. Första gången han mönstrade som befälhavare var på skeppet Indiaman 1869. 1871 var det dags för en ny resa med samma fartyg, troligen var den tänkt att bli en världsomsegling. Men så blev det inte.
När han mönstrade på i Göteborg i maj 1871 får vi veta att destinationen var Sydney och Melbourne i Australien. Troligen var de mellan 20 och 30 man som arbetade ombord.
Resan med Indiaman tog slut på Påskön den 14 mars 1872, efter en mycket dramatisk sista tid. I Riksarkivets databas Sjömanshus (Sjöfolk) får vi veta att fartyget förlorades den 14 mars på Påskön och i sjömanshusets avmönstringsrulla står det att besättningens lön därför räknades till detta datum. Avmönstringen skedde på Tahiti den 1 juni samma år.

Men vad var det som hänt? För att få veta det har jag sökt på fartygets namn Indiaman i Kungliga Bibliotekets databas med digtaliserade dagstidningar från 1872. Där finns svaret, bland annat i Post- och Inrikes Tidningar den 13 augusti.
Skeppet var på resa från Callao i Peru till Australien den 14 februari 1872 när de överraskades av en en svår nordlig och nordvästlig orkan. Fartyget sprang läck och vatten fick pumpas ut. Det gick några dagar och situationen förvärrades. De befann sig på ungefär 40 grader syd och 138 grader väst, som är mitt ute i Södra Stilla havet mellan Nya Zeeland och Chile. På grund av vindriktningen kunde de inte ta sig till Nya Zeeland utan tog sig norrut och den 8 mars siktade de Påskön. Det gick inte att segla rakt in till ön, på grund av den ostliga stormen och svår sjö. Efter tre dagar beslöt de att försöka ta sig fram till Påskön, för att om möjligt rädda sina egna och passagerarnas liv. Och den 13 februari var de så nära att de kunde få hjälp av öbefolknignen som kom ombord och hjälpte dem att pumpa ut vatten, flytta barlasten och föra iland proviant, segel och tågvirke.
Efter en hel månad ute på stormigt hav. Vilken fasa!
Inte underligt att besättningen sedan vägrade fortsätta seglatsen med det skadade fartyget.
"Besättningen var alldeles utmattad" står det i tidningsartikeln och det kan man ju begripa. Skeppet halades in bland klipporna vid ön, med öbornas hjälp, och man hoppades senare kunna bärga fartyget. Men ett par dagar senare gick det hoppet om intet, då hade stormen spolat bort skrovet och bara spillror återstod.
Det verkar som om alle man, både besättning och passagerare, klarade livhanken. De var kvar på Påskön över en månad och fick sedan resa med en brigg till Tahiti, därifrån på en skonare till San Fransisco och sedan hem.
Avmönstringen måste ha skett hos svenske konsuln på Tahiti.

I Post- och Inrikes Tidningar den 13 augusti 1872 kan vi läsa om Indiamans förlisning. Fotografiet på Albert Miltopæus kommer från Sjöhistoriska Museet, foto: James William Bourn, via Digitaltmuseum.

Albert Miltopæus blev alltså inte avskräckt trots denna upplevelse på havet. 1873 blev han påmönstrad på ett nytt fartyg, ångaren Linné. Det hade nog tagit lite tid för honom att komma hem och kanske behövde han vila ut ett tag.
Ganska snart flyttade han till Göteborg där han gifte sig 1875 med Maria Cecilia Örn, dotter till en handlare i stan. De fick tre barn, två döttrar och en son. Sonen gick inte till sjöss, i stället arbetade han vid Tullverket.
Albert Miltopæus ska ha fortsatt som ångbåtsbefälhavare till 1919, om det kan stämma. Då var han 78 år. I så blev hans sjökarriär 65 år. Ett helt liv.

I fredags i förra veckan höll jag ett föredrag i Zoom för Riksarkivet om hur man släktforskar om sjömän. Där använde jag Albert Miltopæus som ett av flera exempel på hur man hittar information om sjömän i sjämanshusarkiven.
Har du en sjöman i släkten? Kanske kan du ha hjälp av föredraget. Det finns på Riksarkivets Youtubekanal.
Tyvärr var jag förkyld då så rösten är inte så klar och tydlig, men föredraget är textat så jag hoppas att det ska kunna ge vägledning ändå.

Nu väntar jag på att webbversionen av Sveriges dödbok 9 ska bli tillgänglig så att jag kan börja använda den. Den är efterlängtad.

Död efter en svår förlossning då hon fött tvillingar 1774: Kerstin Olofsdotter i Hjärtum blev 33 år. Bildkälla: Arkiv Digital.

Kerstin Olofsdotter dog i barnsäng 1704. Hon var gift med Sven Toresson som gifte om sig efter ett halvår med Bengta Persdotter, som dog i barnsäng 1705. Tredje hustrun Anna Börjesdotter dog 1718, möjligen i barnsäng. Fjärde hustrun Olur Jonsdotter blev min ana på min mormors sida. Hon överlevde maken med nästan 20 år. Sven Toresson blev far till tio barn med sina fyra hustrur.

Ingeborg Arvidsdotter dog i barnsäng 1758, 44 år gammal. Hon var min mormors mormors farfars farmor. Sonen som föddes överlevde.

Helena Jondotter dog i barnsäng 1772, 28 år gammal. Hon var min farfars farmors farmors mor. Troligen dog även hennes makes farmor Kari Jönsdotter i barnsäng, omkring 1718.

Kerstin Olofsdotter dog i barnsäng 1774, 33 år gammal, efter "en swår barnsbörd". Hon hade fött tvillingar. Hon var min farfars mormors mormor.

Beata Olausdotter dog i barnsäng 1835, 38 år gammal. Hon var gift med min farmors farfar. Efter ett år gifte han om sig med Agneta Henriksdotter som blev farmors farmor.

Pernilla Larsdotter dog i barnsäng 1836, 34 år gammal. Hon var gift med min morfars morfar i hans första äktenskap.

Brita Jönsdotter dog 1846, i barnsäng, 39 år gammal. Hon var min mormors farmors mor.

Död i barnsäng 1772: Helena Jonsdotter i Fors, 29 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

Död i barnsäng 1758: Ingeborg Arvidsdotter i Gunnarp, 44 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

Död i barnsäng 1835:Beata Olaussdotter i Grimeton, 38 år gammal. Bildkälla: Arkiv Digital.

Död i barnsäng 1836: Pernilla Larsdotter i Okome, 34 år gammal (tredje raden). På raden ovanför är hennes dödfödda barn med maken Bengt Persson inskrivet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Säkert är det fler av mina förmödrar som dött i barnsäng. Prästerna skrev ju inte alltid ut dödsorsaker, framförallt i äldre tider. Hade de levt idag, eller åtminstone på 1900-talet, hade de med all sannolikhet fått betydligt längre liv allihop.

Till för ungefär hundra år sedan föddes de flesta barn hemma. Min mormor födde alla sina barn hemma ända till 1946, utom kanske det äldsta barnet som föddes i Göteborg 1922. Min farmor födde nog också alla sina barn hemma, 1916–1932.
Övergångsperioden från att de flesta barn föddes hemma till att de allra flesta föddes på sjukhus eller annan förlossningsklinik var lång, från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet. I städerna blev det tidigare vanligt att kvinnor födde på sjukhus än på landsbygden. I Stockholm fanns det redan på 1770-talet två barnsbördshus och ganska snart därefter i Göteborg.
Det var de riktigt fattiga och utsatta kvinnorna som födde på sjukhus då, de som inte hade råd att anlita en jordegumma eller inte hade någon att be om hjälp.
För några år sedan släktforskade jag om min ena svärdotters släkt i Skåne. En ogift kvinna födde flera barn innan hon till slut gifte sig. De första barnen föddes på Lunds universitetssjukhus. Jag blev då lite förvånad att kvinnan åkt in till Lund för att föda, men jag har senare förstått varför. Hon var utfattig och ogift, utan föräldrar eller andra nära släktingar i livet.

Om förlossningar och förlossningsvård nu och då har jag nyligen läst i Maja Nilssons bok "Kläda blodig skjorta – Svenskt barnafödande under 150 år".

Idag tar vi för givet att barn föds på BB. Något annat övervägde jag aldrig någonsin när jag själv fick barn på 1980-talet. De är båda två födda på Västerviks BB, där den så kallade Västerviksmetoden utvecklades på 1960-tlet, en ny sorts bedövning som underlättade för mammorna vid förlossningen.

Det är en trygghet att föda på sjukhus, jämfört med för hur det var för ett par hundra år sedan. Så många kvinnor som dog i barnsäng, i barnsängsfeber eller efter svåra förlossningar. Alla kvinnor som var gravida måste ha tänkt tanken att de faktiskt kunde dö, men också få men för livet.

Med sjukhusvård kunde många kvinnoliv räddas från död i barnsäng. Bild från BB i Gävle 1948. 1951 hade Sverige även lägst barnadödlighet i världen. Foto: Carl J. Larsson, bild från Länsmuseet Gävleborgs bildsamling (Public Domain).

Boktips:
Maja Larsson: Kläda blodig skjorta, 2022
Pia Höjeberg: Jordemor – Barnmorskor och barnafödande i Sverige, 1981

Många av er som släktforskar har som mål att skriva en berättelse om släkten och ge ut som bok, så att alla i släkten kan ta del av den. Kanske blir det flera berättelser i flera böcker. En del av oss har mycket att berätta.
För tio år sedan gjorde jag en skrivhandbok för släktforskare, för att vägleda och inspirera den som vill skriva om sin släkt. Min bok Skriv för din släkt! var ett resultat av en skrivarkurs jag höll för en grupp släktforskare i Tjust släktforskarförening i Västervik året innan.

Sedan dess har jag hållit många fler kurser och föredrag i ämnet. Då har jag fått frågor och tips som lett till att jag nu uppdaterat skrivhandboken i en ny och delvis omarbetad upplaga.

Efter tio år var det dags. Så mycket har hänt, både inom släktforskningen och när det gäller möjligheterna att trycka sin egen släktbok. I den nya upplagan ingår bland annat ett nytt kapitel om just detta, att göra en bok av sin släktberättelse.

Intresset för att skriva en släktbok är väldigt stort. En av dem som engagerat sig i detta är släktforskaren Pia Lindgren i Jönköping, ordförande i JBGF (Jönköpingsbygdens Genealogiska Förening) som ordnat flera skrivkurser där jag föreläst. Hon driver också en grupp på Facebook som heter "Släktböcker av släktforskare", en grupp som har växt väldigt mycket så att den idag har över 4500 medlemmar. Så intresset är stort.

Min skrivhandbok är en e-bok och säljs i Rötterbokhandeln. Jag säljer den också själv på min hemsida.
Den här andra upplagan överväger jag att också ge ut som en tryckt bok. Vi får se hur det blir med det.

Fyra böcker jag skrivit och producerat utifrån min egen släktforskning. Längst till vänster en första bok om min mammas släkt (del 2 är planerad), sedan boken om min pappas släkt. Därefter en bok om en del av mina barns farmors släkt. Längst till höger en bok om min ena svärdotters släkt. Som ni ser har jag fastnat för ett fyrkantigt format, emnd ert finns ju många andra. Om att välja format och andra detaljer i en boks utformning ingår i andra upplagan av min skrivhandbok.

Två uppslag från den första boken om min mammas släkt.

Två uppslag från boken om min pappas släkt.

Idag är det Arkivens dag runtom i Sverige. Så passa på att besöka ett arkiv idag!

Åkerby vägskäl i Ljuders socken kallas utvandrarvägskälet. Där samlades de tidiga emigranterna för att tillsammans resa ner till Karlshamn och därifrån resa vidare med segelfartyg till andra sidan jorden, till det hägrande Amerika. Precis så som det skildras av Vilhelm Moberg. Vägskälet var den första etappen på den långa resan.
Vägskälet ingår i Utvandrarleden, en vandringsled som ställts i ordning i kommunerna Emmaboda, Lessebo och Tingsryd i Småland. Utvandrarleden tar dig både till Klasatorpet där utvandrarfilmen spelades in, med bevarade torpstugor, och Moshultamåla gamla skola där Vilhem Moberg tillbringade en del av sin skoltid.

Vid Åkerby vägskäl finns också den här stenen. Den restes av sockenborna i Ljuder 1974, till minne av de många utvandrare som lämnat sin hembygd.

På stenens ena sida kan vi läsa:
Här vid Åkerby vägskäl började för många resan mot landet i väster.
För drömmen om frihet och bärgning lämnade de hembygden.
Men Ljuder lever kvar i deras hjärtan.
Vilhelm Moberg levandegjorde dem i sitt epos om utvandrarna

Bilderna tog jag vid en resa till södra Småland i maj 2018.

Ibland när jag läst i husförhörslängder har jag reagerat på att det varit så stor omsättning bland de anställda på gårdar eller i stadsfamiljer. Nya pigor och drängar varje år vid Mickelsmäss. Då har jag tänkt att det nog inte var en omtyckt arbetsgivare. Det är ju rimligt att tro.

Är det bara stor omsättning på pigor så är nästa tanke att husbonden, eller kanske en vuxen son på gården, utnyttjade pigorna. Så blev pigorna med barn och när det uppdagades skickades de iväg. Om jag skulle följa ett antal pigor från sådana gårdar, hur troligt är det att några av dem ganska snart skulle föda ett utomäktenskapligt barn, ett barn som prästen kallade oäkta i födelseboken? Förmodligne ganska troligt.

Just nu läser jag en bok om några vanliga människors liv i Stockholm på 1890-talet. Där förekommer bland andra en fin borgarfamilj där familjefadern utnyttjar pigorna på löpande band. Ut med en som blivit gravid, så in med nästa osv. Och hustrun diskuterar med en närstående och säger "hur kan det komma sig att just vi råkar få så många lösaktiga pigor?". Så aningslös. Om hon bara visste...

Det är lätt att förstå hur utsatta de unga kvinnorna var, framför allt i tonåren och på de första pigplatserna. Inte satte man sig upp mot överheten och sa nej när husbonden kom och krävde sitt.

I en helt annan bok, en bygdebok från någon socken i Östergötland, läste jag för flera år sedan om en adlig man, slottsherren i socknen, som var känd för att göra sina pigor med barn. Sedan betalade han en dräng för att gifta sig med pigan och ta på sig faderskapet. En sådan dräng, som alltså blev legal far åt slottsherrens dotter, blev så fäst vid dottern att när hon i sin ungdom blev kallad att bli piga på slottet berättade han allt för henne och sa att "där får du inte ta tjänst, då kommer din egen far att tvinga sig på dig". Så han hjälpte henne att lämna socknen och hitta en annan pigplats. Man visste i bygden att slottsherren var far till egna barnbarn.
I en annan bok, en historisk roman som utspelar sig någonstans i Mellensverige, säger en äldre syster till sin lillasyster att "på den gården ska du inte ta tjänst, husbonden är svår på sina pigor". Förhoppningsvis kunde det vara så även i verkligheten, att unga kvinnor varnades i tid. Om de nu själva kunde bestämma var de skulle ta plats. Det var nog inte sällan det gjordes upp mellan flickans far och arbetsgivaren, och att det sedan bara var att finna sig.

Även om det här är väldigt upprörande hjälper det ju inte att bli arg i efterhand, men arg blir jag ändå. För en släktforskare är det lätt att förstå att det inte var bättre förr, tvärtom.

Ett helt slumpvis valt exempel från en gård i Södermanland där det var stor omsättttning på pigor i slutet av 1800-talet. Ett par av dem hade utomäktenskapliga barn. Varje år slutade några och ersattes av nya. Hur det kom sig har jag ingen aning om, men denna gård sticker ut bland andra gårdar i trakten. Bildkälla: Arkiv Digital.

Aina Wallström i Göteborg är släktforskare sedan många år och har läst historia på Göteborgs unversitet på senare år. När vi träffades på en släktforskarkurs i Gamleby förra sommaren berättade hon om sin mastersuppsats i historia från våren 2021. Här kan du läsa den på Göteborgs universitets hemsida.
Den handlar om sockenstämman och prästens roll under sent 1700-tal. Här finns mycket intressant för oss släktforskare.

Aina Wallström berättar i uppsatsen om prästens ställning i församlingen, både allmänt i det dåtida ståndssamhället och lokalt gentemot sockenstämman. Hon konstaterar att prästen var både kyrklig och civil ledare i lokalsamhället. Enligt lagen var prästen ordförande i sockenstämman.

Det handlar om prosten Fredric Åhrberg (född 1724 i Vansö i Sörmland) i Sköllersta socken i Närke i slutet av 1700-talet. Aina Wallström har gått igenom sockenstämmoprotokoll från 1776–1794 för att se hur sockenstämman fungerade i praktiken, vilken kontroll prosten hade och om konflikter som uppstod.
När han installerades i Sköllersta 1778 var Fredric Åhrberg redan 54 år. Han anlände tillsammans med hustrun Johanna Hülphers (född 1740 i Västerås) och två döttrar.

Fredric Åhrbergs första protokoll från Sköllersta sockenstämma 1778. Bildkälla: Arkiv Digital.

Sockenstämmorna hölls inte regelbundet utan när prästen ansåg att det var dags. Ibland blev det bara några få per år, ibland betydligt fler, men minst två per år var obligatoriskt och de hölls vår och höst. 1779 hölls 18 möten i sockenstämman i Sköllersta, vilket är förhållandevis många. Åhrberg var en ambitiös och idog präst. Men hans ambitioner ledde till konflikter med sockenborna, trots att målet var att stämman skulle vara enhetlig i sina beslut.

Hon berättar i detalj om hur sockenstämmorna fungerade och under vilka förutsättningar.
Vi får veta en hel del om sockenstämmornas historia. I sockenstämman hade socknens jordägande bönder rösträtt i förhållande till sitt jordinnehav. En sådan bonde kallades sockenman, vilket vi kan se i t ex dödböckerna.
Även de som inte hade rösträtt kunde uppenbarligen närvara under stämman. Åhrberg närmner i bl a ett protokoll 1789 att mötesrummet (sockenstugan) "var fullt med folk som inte uppförde sig". De sorlade och ropade och ville blanda sig i stämmodiskussionen.
En stor del av sockenstämmans verksamhet handlade om sockenbyggnaderna (kyrka, sockenmagasin, prästgård, sockenstuga etc). Annat som frekvent togs upp var att utse olika förtroendevalda, som sexmän, sockenhantverkare m fl. Frågor om fattigvården och skolundervisningen ingick, liksom om kyrkotukten och så klart också kyrkokassan och fattigkassan.

Aina Wallström skriver att kyrkoherde Åhrberg troligen förväntade sig enhetlighet i besluten och nog blev överraskad över att sockenmännen ibland gick honom emot. Bl a kom han i långvariga konflikter med ståndspersoner i socknen.
Något som vållade konflikt var fördelningen av stolplatser i kyrkan, alltså rätten till en specifik plats i kyrkans bänkar. De förnämsta skulle sitta längst fram och det betalade de för. Bänkdelningen var något som ofta var grunden till bråk bland besökarna i de svenska kyrkorna förr i tiden. I protokollen från Sköllersta förekommer det flera gånger klagomål på att torpare och inhysehjon trängde sig in bland de besuttnas bänkar. Hierarkin var viktig.

I den här uppsatsen finns verkligen mycket intressant sockenhistoria.
Känner du till andra publicerade uppsatser som tar upp ämnen för oss släktforskare, så tipsa gärna i en kommentar.

Flygbild på Sköllersta kyrka med fristående klocktorn, sockenstuga, sockenmagasin och skola. Bildkälla: Örebro Läns Museum.

Sköllersta kyrka är från medeltiden och har kvar en ålderdomlig interiör. Så här kanske det såg ut även på Fredric Åhrbergs tid. Åtminstone är det samma predikstol. Foto: Samuel Lindskog. Bildkälla: Örebro Läns Museum.

Igår blev jag intervjuad av en student från Göteborgs Universitet om hur vi släktforskare använder arkiven. Det var inte bara allmänna frågor utan även om hur jag ser på AI-transkribering av handskrivna texter i arkivhandlingar.
Naturligtivis är det intressant att få ge sina synpunkter som släktforskare i sådana här ämnen. Vi släktforskare är kanske de största arkivanvändarna, sett till mängden handlingar/volymer vi använder, även om mycket annan arkivforskning också pågår.

Vi talade bl a om det projekt som pågår på Göteborgs universitet som innebär att polisrapporter från 1868–1902 transkriberas med hjälp av AI. Om jag fattat rätt går det till så att dataprogrammet som gör transkriberingen tränas att läsa handskriven text, för att så småningom kunna läsa med stor tillförlitlighet.
Träningen sker med hjälp av handpåläggning, alltså manuell rättning, tills programmet lärt sig känna igen varje bokstav i dess olika variationer. Så har jag uppfattat projektet.

Tillägg 15 oktober: Här kan du söka i polishandlingarna: https://transkribus.eu/r/archives-sweden/

AI kan ju kännas lite skrämmande, men när det gäller detta kan det säkert vara till stor nytta. Den stora fördelen är att texterna blir sökbara. Får jag en träff när jag söker kan jag sedan gå till källan för att kontrollera att transkriberingen är korrekt.
Det är ju så vi släktforskare gör, eller hur? Vi går till källorna eftersom det inte går att lita på till 100 procent att en avskrift är korrekt.

Ett område som skulle vara till stor nytta att få transkriberade är domböckerna. Tänk att i en avskrift av en dombok kunna söka på gamla släktingars namn! Idag behöver jag ha ett datum att gå på för att hitta i domboken, om jag inte är beredd att läsa sida upp och sida ner.
Jag vet att det finns släktforskare som gjort så, och både gjort register och avskrifter. Heder och stort tack till er som delar med er av detta!

I domböckerna finns livet beskrivet, så som det var. Väldigt många hamnade i domboken förr, inte bara genom kriminalitet utan som vittnen eller i fastighetsaffärer eller privata tvister. Men det finns ju så oändligt många domböcker och att AI-transkribera dessa skulle väl ta en oöverskådlig tid, antar jag.

Den här domboken skulle jag gärna se transkriberad och sökbar. På de här sidorna är en av mina förfäder omskriven, vid urtima ting i Faurås häradsrätt i Halland den 16 augusti 1750. Just de här sidorna har jag redan läst eftersom jag skrivit om rättegången i min släktbok om min mammas släkt, men i den tjocka domboken på flera hundra sidor är säkert fler av mina gamlsa släktingar omnämnda. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vi som har soldater i släkten är många. De många krigen under 1600- och 1700-talen påverkade livet för folket i Sverige och många unga män skickades ut i fält för att aldrig mer komma hem.

Några av dessa soldater kom från Tibble i Badelunda socken här i Västmanland, från en gård som var rusthåll. Rusthåll var gårdar som mot skattefrihet skulle hålla Indelningsverket med en ryttare. Både soldatens uniform och annan utrustning och hästens utrustning låstes in i rustboden för att inte användas och slitas på i onödan. Det var ganska kostsamt att utrusta en ryttare med häst. Rustkammaren i Tibble finns kvar, den bod där soldatens utrustning förvarades mellan tjänstgöringarna. 

(Samtliga foton har jag tagit själv, alla utom ett i lördags.)

Tibble rustkammare.

Tibble rustkammare (som rustboden kallas) förvaltas numera av Badelunda hembygdsförening och hålls öppen då och då, som förra lördagen då vi fick en guidad visning. Den byggdes i mitten av 1700-talet. Hembygdsföreningens ordförande Bengt Wallén berättade och de två föreningsmedlemmarna Björn och Tomas Lindell visade sina karolinska uniformer. De två bröderna Lindell är aktiva i föreningen Svenska Lif-Compagniet.

Bröderna Björn och Tomas Lindell deltog vid visningen av rustkammaren, iklädda karolineruniformer. Till vänster Björn i uniform från cirka 1704, till höger Tomas i uniform från cirka 1687, som var den första enhetliga uniformen för infanteriet.

Skorna med sin tvära tåhätta är riktigt bekväma, berättade Björn Lindell. Det finns plats för att få i lite halm för att hålla värmen.

I rustkammaren finns vapenrocken är från Livregementets grenadjärkår. Modellen fastställdes 1875 och har burits av grenadjären Per Frick. Byxorna är lite äldre. Sadeln nere i bildens högra hörn kan vara från 1792 eller äldre, troligen använd av ryttaren Anders Lindberg men det är oklart. I mitten till vänster syns en del av en hjälm från 1845, troligen använd av grenadjären Carl Johan Lennqvist.

I rotekistan förvarades bl a soldatens uniform, för att den inte skulle slitas i onödan. Den användes bara vid tjänstgöring och parader. Kistan är från tidigt 1800-tal men inte från Tibble utan möjligen från Odensvi.

Rustkammaren visades av hembygdsföreningen i lördags.

På de flesta rusthållsgårdar finns nog inte de gamla rustbodarna kvar. I Tibble har den bevarats tack vare den tidigare ägaren Karl Wässman som på 1900-talet lade grunden för det som nu är hembygdsmuseum.

Det var soldaten nr 22 i Överstelöjtnantens kompani i Livregementet till häst (som sedan blev Livregementets grenadjärkår) som kom från Tibble rusthåll. En av de första av dessa är Måns Olufsson Lindman/Linnman/Linman som finns med i rullorna från och med 1684. Då hade Tibble nr 23, under några år var det nr 24 men har nr 22 från och med 1694.

Från generalmönsterrullan 1695, när Måns Oluffson var soldat nr 22 på Tibble rusthåll. Bildkälla: Arkiv Digital.

Soldattorpet finns kvar i Tibble, norr om byn alldeles intill vägen mot Anundshög. Där har det legat sedan mitten av 1700-talet men det som finns där idag är byggt på 1800-talet:

Soldattorpet Tibble nr 22 är idag privatbostad.

Det var nog inte alltid som rustboden var en egen byggnad, som i Tibble. Den kan säkert ha varit inrymd i en annan byggnad på rusthållsgården, till exempel i mangårdsbyggnaden. Finns det fler rustbodar/rustkammare kvar på rusthållsgårdar i Sverige? Berätta gärna i en kommentar här.

Ibland får jag mail med tips på ämnen till mina blogginlägg. Det glädjer mig verkligen, att jag har så aktiva och intresserade läsare.

Dagens inlägg kommer från släktforskaren Lars Hillerström som gjort ett verkligt kyrkboksfynd, när han egentligen letade efter något helt annat. Det tackar jag varmt för!

Lars berättar att han i Norns bruksförsamlings dödbok C:1 (opaginerad, bild 53 hos Arkiv Digital) såg denna ovanliga begravningsnotis som är den första i församlingen 1833:

Lars har sänt mig en avskrift av vad prästen skrivit i dödboken:

Aflednas Namn och hemvist: Kringvandrande mannen Mats Junkare eller Mats Matsson

Gift eller Ogift: Ogift.

Uppförande: Hans Lefverne var egensinnigt o självsvåldigt i yngre år och så länge han bordt kunna förtjena något.

Han ankom hit 1783 tjente hos L OS i fallet och gick under tid i nattvarsskola. Sedan tjente han hos Lars S i Fingården och var fr. 1788 till 1790 såsom kohldräng hos mäster P Nordgren – återflyttade till Norberg i dylik tjänst – blev sedan soldat i Davidshyttan och antog namnet Junkare – blef derpå gardeskarl, varifrån han rymde årskilliga gånger och sökte undanflyckt här i skogarna. Sedan har han vistats mest härstädes under 30 – 40 år utan att vara skrifven eller bevistat någon gudstjänst, han kunde dock någorlunda läsa – var ärlig och ej känd för lögn, stöld eller druckit.

Sjukdom : Ålderdomsbräckligheter – var dessutom ??? och usel – torde hända en följd av hans mindre nyktra, overksamma och ovårdsamma lefnad i yngre år. Han kunde på flera år ingenting uträtta eller förtjena, och kunde svårligen herbergeras för den stank och ohyra , som omgaf honom. Han måste derföre taga sitt herberge i hyttan eller smedjorna, och i gårdarne, antingen i skjulen eller badstugan.

Dödsdag och Ort: Han dog den 27 april 1833 i öfra stångjernssmedjan och stod lik i Hyttan. Fattigkassan bestod till en del i kistan och qvinnorna i Sotbo och Fallidan gåvo honom svepning alla utom de som voro från den gård till vilken han först kom från Norberg

Ålder: 66 år

Begrafningsdag: Den 1 Maj

Såsom vara utan alla anhöriga och utan att skrifven här så vidtalde Pastor några att hjelpa honom till grafven. Med stor bredvillighet hjelpte honom följande personer vilkas namn jag för deras stora bredvillighet att hjelpa fattiga vill tacka. De voro:

P. P.S i Knifven, J. J.S i Hörngåden, Eric Myrberg i Myrbo, L ES i Högberget o till en del P LS i ??. Dessas hustrur föranstaltade ett vackert graföl åt den husvilla. Byggmästaren Stolpe och Mäster A E Norgren bidrogo äfven något till den usles hädanfärd, o J Hedmark i Sotbo lika med de först tecknade.

Idag tipsar jag om tre släkthistoriska böcker.

Eva Martinsson: Jordgubbsfarmen (Blue Publishing, 2023)
Gustaf Rödin blev Gus Rodin sedan han emigrerat till Amerika. Om hans liv i Sverige och i sitt nya hemland berättar Eva Martinsson i sin nya bok "Jordgubbsfarmen". För det är det som är hans amerikanska dröm, att ha en jordgubbsfarm. Den drömmen driver honom hela tiden framåt.
Vi får följa honom under hans uppväxt i Dalsland, hans ungdom som dräng och soldat och hans sökande efter ett eget och bättre liv i Amerika. Detta är författaren Eva Martinsson andra bok. För ett par år sedan skrev honom Alma, en ung kvinna som sökte sin lycka i Göteborg. Gustaf är hennes bror.
Det ska poängteras att boken är en roman, men den bygger på verkligheten. Gustaf Rödin har funnits och vi får anta att de stora dragen i berättelsen nog följer verkligheten, åtminstone så som den är känd.
Gustaf sparar ihop pengar så att han ska kunna köpa en Amerikabiljett, men det tar lång tid. Först 1928 kommer han iväg och skulle då fylla 23 år. Väl ombord på båten får han veta att det är lättare att komma in i Kanada än i USA, kraven på hälsointyg är betydligt strängare i USA. Dessutom skulle han få tillbaka pengar på sin biljett om han hoppar av redan i Halifax i Kanada. Till slut hamnar han i trakterna av Winnipeg, efter många turer.
Gustaf är en god människa, det är tydligt redan från början. Inte bara snäll och hjälpsam utan också en som tror andra om gott. Och han träffar osannolikt många andra goda människor under sina många år i Kanada och i USA. I boken nämns då och då brev från de hemmavarande syskonen och troligen bygger en hel del av berättelsen på de brev som Gustaf skrev hem. Kanske berättade han bara om de goda människor han mötte.
Det är en ömsint och fin berättelse om en människa vars liv är värt att berätta om och lyfta fram i ljuset. Det här är en bok som jag tyckte mycket om att läsa. Ett extra plus för mig är att jag kan se paralleller med min egen farmors bror Karl som emigrerade 1909. Han tog också vägen över Kanada och kanske var det av samma skäl.

Carl Otto Mattsson: Otto Julius – Svenskamerikanen som vände åter (Artcopy förlag, 2016)
"Min far Otto Julius levde i en tid då de flesta av livets problem och bekymmer kunde lösas med en enkel biljett till Amerika."
"Tio år i Amerika var en behaglig piruett i ditt liv, men det var hemmet på slätten som var din självklara plarts på jorden."
Ovanstående två citat är för mig kärnan i den här boken. Författaren skriver om sin far Otto Julius, som utvandrade men återvände, och om hans många syskon. Av familjens nio barn som blev vuxna, födda 1874–1897, utvandrade sex. Och de höll ihop, både i Amerika och hemma i Sverige. Flera tusen brev mellan syskonen och till föräldrarna finns kvar i kartongenr på gården i Edsvära socken i Västergötland, en gård som Carl Otto Mattsson tagit över efter sin far och använder som fritdshus. För det här är inte en gård som lönar sig att driva idag.
Det mest framträdande i boken är sammanhållningen mellan de många syskonen och deras längtan hem till föräldragården. Otto Julius blev den som tog över den, inte minst för att hans syskon skulle ha ett hem att komma till vid besök i Sverige. Men kärleken till gården och det tunga arbetet var också en drivkraft.
Det är en riktigt fin berättelse, ömsint och kärleksfull, men också självständig med reflektioner kring både författarens far och hans syskons tillkortakommanden. Carl Otto Mattsson ger oss nedslag i historien och skriver med stor inlevelse. Vi får veta mycket om livet för de svenska emigranterna i Amerika, om livsvillkor, hur de tog sig fram, hur de roade sig och om engagemang i svenskamerikanska föreningar. Allt är dokumenterat i de många detaljerade breven hem.
Det här är en riktigt fin och läsvärd släktbok.

Ulla-Maria Andersson: Skamluvan (Norstedts, 2022)
Det är ett eländigt liv som hon lever, den unga Lovisa från Torslunda på Öland. Fattig backstugusittare, faderlös och beroende av andra. Om Lovisa har författaren Ulla-Maria Andersson skrivit romanen "Skamluvan". Den utspelar sig under nödåren 1867–1869 och fram till 1871.
Lovisa är 17 år när vi möter henne första gången, som piga på en gård i hemsocknen Torslunda, idag inte långt från Färjestaden. På gården måste hon freda sig mot den vuxne bondesonen och mot drängen och stå ut med en vresig matmor. Hennes mor Christina i backstugan lever på svältens rand och svägerskan, änkan efter hennes döde storebror, bor på fattigstugan. Lovisa vill ta sig ur detta liv och drömmer om att flytta till storstan, få arbeta i affär och klä sig i fina kläder. Slippa nöden.
Till Stockholm kommer hon inte, däremot till Gävle. Men inte blev det bättre där. Den fattige hade ingen rätt till något eget liv.
Vi får följa Lovisa under de här fyra åren. Berättelsen är inte någon dokumentär men bygger på Ulla-Maria Anderssons egen släkthistoria. Jag tror att författaren hade tänkt sig en fortsättning, men hon avled i vintras.
Det är en läsvärd bok. Dyster, men gripande. Den känns trovärdig, för Lovisas livsvillkor finns skildrade av så många.

I oktober förra året träffade jag två av mina bröder och mina svägerskor hos min storebror som bor i Vargön . Efter maten tog vi en promenad i omgivningarna. Han ledde oss till Villa Björkås, ett vackert gammalt hus som numera är ett kafé drivet av Västra Tunhems pastorat.

Som ni ser på bilderna är både huset och parken betagande vacker. Min bror berättade lite om stället och själv blev jag naturligtvis intresserad av vilka som bott där.

Bilderna på Villa Björkås har legat till sig på min hårddisk ett tag och idag tänkte jag ta reda på lite mer om dessa människor och berätta för er. Men det behövs inte, för det är redan gjort. Någon i pastoratet är släktforskare och har forskat om husets och invånarnas historia. Läs på Svenska Kyrkans hemsida.

Så föredömligt bra gjort! Så glad jag blev av att man bemödat sig om detta.

Foto från början av 1900-talet. Av kläderna att döma kan det vara 1920-talet, tror jag. Kanske medlemmar av familjen Sandberg. Foto: Vikner, K & A. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Det är många hus och fastigheter som fått sin historia utforskad och berättad, kanske av en hembygdshistoriker eller släktforskare, och det är alltid roligt att se.

När du hittar släkt på en gård du inte känner till så mycket om, så kan det ju finnas någon annan som vet desto mer. Intresset för historia, inte minst bebyggelsehistoria, är mycket stort idag. Det gynnar oss släktforskare, vi kan ibland få veta mycket om släkt som bott långt bort från våra egna trakter.

För en tid sedan hade jag en diskussion om släktforskning med en bekant, en person som inte släktforskar. Jag frågade varifrån hennes släkt kommer och det visade sig att hon hade bra koll på sin pappas släkt men inte mammans. Den skulle komma från någonstans i Värmland. Eftersom jag hade min dator till hands visade en snabb sökning i Arkiv Digitals register att det stämde bra och vi hittade snart tre generationer därifrån.
En av mina släktforskarkunder hade bara dagarna innan konstaterat att han haft bättre kontakt med sin mammas släkt under uppväxten och därför vet mer om den, men inte mycket om pappas.

Så är det för mig också. När jag växte upp bodde vi på cykelavstånd till mina morföräldrar i Okome i Halland och där bodde också flera av min mammas syskon. Vi var ofta till Okome, mycket oftare än vi besökte mina farföräldrar utanför Varberg. Jag var nog bara 11-12 år när jag själv cyklade till mormor men till farmor och farfar skulle jag inte kunnat hitta, det var två och en halv mil dit. Inga avstånd idag, men då var det märkbart.

Min farmor och farfar Gerda och John Johansson med sina åtta barn någon gång i slutet av 1930-talet. Min pappa var yngst av sönerna men han hade två yngre systrar. Sedan förra året är alla döda. Fotografiet är repat lite precis där min pappa är.

Är det så här för dig också? Alltså att du känner den ena sidan av din släkt mycket bättre än den andra?

Att det var så här för mig bidrog till att jag började släktforska om min pappas släkt före min mammas. Jag visste inte lika mycket om pappas släkt. På min mammas sida hade jag till och med träffat hennes mormor, som dog det året jag fyllde åtta år. En annan bidragande orsak till min prioritering är också att mammas släkt var utforskad av andra före mig. Det finns tidigare släktträd, med namn, födelsedatum och platser. Men pappas släkt var helt okänd för mig, förutom att jag redan som barn sett ett foto på pappas farfar fast jag inte riktigt visste vem i släkten det var.

Oidentifierad kvinna med oidentifierat barn. Foto: Johan Johansson. Bildkälla: Bohusläns Museum.

1778 infördes den kungliga förordningen som kallas Barnamordsplakatet. Enligt denna fick kvinnan rätt att föda anonymt och behövde inte heller uppge faderns namn. Rätten avskaffades 1918 när en ny barnavårdslag började gälla.
De flesta förlossningar med okända mödrar verkar vara från senare delen av 1800-talet och fram till och med 1917.

Det är nog många släktforskare som stött på födelsenotiser med "Moder: okänd" i födelseböckerna, framför allt i de större städerna. Många ogifta kvinnor sökte sig till Stockholm för sin förlossning, för att få vara anonym, och kanske för att barnet skulle lämnas på Allmänna barnhuset.
Men det finns också en hel del exempel på kvinnor som återvände hem med ett barn, dock skrivet som fosterbarn.

I födelseboken skulle moderns födelsedatum skrivas in, för statistikens skull. Man ville veta kvinnors ålder vid förlossningen. Tack vare födelsedatum kan det gå att identifiera modern, om man har en aning om var den kan sökas.
För några år sedan forskade jag i ett sådant fall. Barnet växte upp som fosterbarn i en familj där föräldrarna varit gifta i flera år före detta barns födelse, och fostermoderns födelsedatum stämde inte överens med den okända moderns. Men det gjorde hennes ogifta systers födelsedatum.

Nyligen forskade jag åt en kund och upptäckte då ett annat fall i en födelsebok i en Stockholmsförsamling. Barnet föddes på 1910-talet och modern var okänd men födelsedatum var inskrivet. Intill detta hade en anteckning skett med moderns namn. Anteckningen var från 1971! I anmärkningskolumnen längst till höger står det: "Intyg om moderskap aviserat från Pä i Eslöv 1.6.1971 enl. bevittnat intyg från modern" och så var hon var bosatt (se bilden nedan). Hon var då runt 80 år gammal och barnet närmade sig 60-åren. Hon hade alltså på ålderns höst medgivit moderskapet.

Bildkälla: Arkiv Digital.

Barnet hade först varit fosterbarn i en annan familj men modern hade tagit henne som sitt fosterbarn sedan den första fostermodern dog efter några år. Fostermodern och den biologiska modern var inte släkt, så vitt jag vet. Flickan hade i alla fall fått växa upp hos sin biologiska mor, som sedan gifte sig men om det var med den biologiska fadern framgår inte.
När erkännandet av moderskapet gjordes 1971 hade hon varit änka i ett par decennier. Kanske hade dottern först på äldre dar fått veta att hon inte var fosterbarn utan biologiskt barn och då krävt sin rätt. Eller hade modern till slut insett att hon skulle göra rätt. 1971 var ju dessutom synen på utomäktenskapliga barn en hel annan än på 1910-talet.

En annan gång när jag hittat en okänd mor, som fick ett barn i Stockholm 1905, skedde det genom bilagor till barnhemsjournalen från Allmänna barnhusets arkiv. Kopior på dessa beställde jag från Stockholms stadsarkiv. Bland bilagorna fanns korrespondens mellan en släkting till modern och barnhusets personal, där släktingen efterfrågade vad som hänt med den lille gossen. Och när jag jämförde det inskrivna födelsedatumet för modern så stämde det helt med den i brevet identifierade modern. Det blev en gren som inte längre var avbruten i släktträdet.

Den här helgen är det fullt av släktforskare i Östersund. De årliga Släktforskardagarna pågår. Förbundsstämma på fredagen och mässa under lördag-söndag, så brukar den sista helgen i augusti se ut för mig och många andra släktforskare.
I år är jag inte med och det saknar jag. Jag började släktforska 2010 och första gången jag var med var i Gävle 2012. Till Köping 2013 kunde jag inte följa med men sedan Karlstad 2014 har jag deltagit varje år, sedan dess som en del av förbundets verksamhet.
Under dessa dagar har jag varit en av ett gäng volontärer som står i Rötterbokhandeln och säljer böcker. Så himla roligt!
Visst är årsstämman viktig, mycket viktig, men det roliga är att möta alla er släktforskare. Framför allt i bokhandeln men också på fikaraster, i köer och i andra montrar under mässdagarna. Att dela ett så stort intresse som släktforskning är, det förenar oss. Så många trevliga släktforskare jag träffat under åren och så många givande samtal. Jag är så glad att jag fått den möjligheten.
Under pandemiåren saknade jag verkligen detta, men är glad att det ändå gick bra att genomföra de digitala släktforskardagarna. Men inget slår att mötas "på riktigt."
Att jag inte är med i år beror på att min artros i ena höften förvärrats. Är jag bara i rörelse går det ganska bra, och värktabletter hjälper en del. Jag var lite betänksam och orolig inför resan till Skövde förra året, men under mina arbetspass i bokhandeln försökte jag hålla mig i rörelse så mycket som möjligt. Kanske undrade mina kollegor varför jag hattade omkring hela tiden... En hel del värk och störd nattsömn de två nätterna men det positiva övervägde ändå. I år är förutsättningarna inte riktigt lika goda så jag har fått avstå, vilket jag sörjer. Men hälsan får gå före.
Ni som är där, er önskar jag en fin helg i god gemenskap. Jag saknar er.

Bilder från tidigare år (alla bilder är tagna av mig, utom en):

Gävle 2012.

Karlstad 2014. Det var mitt första år som redaktör för Släktforskarnas årsbok.

Nyköping 2015. Många tog DNA-test.

Umeå 2016.

Halmstad 2017. Affischen där det står "Navigera rätt" handlar om handboken "Släktforska om sjöfolk" som jag hade skrivit på våren och som kom ut till Släktforskardagarna det året.

Halmstad 2017. Halland är ju mina hemtrakter och där träffade jag många släktingar, flera ganska avlägsna. Här pratar jag med en fyrmänning till mig. Foto: Siv Bergman.

Växjö 2018. Peter Sjölund pratade om DNA-släktforskning i förbundets monter.

2019 i Borås.

I Skövde förra året. Mina kollegor i Rötterbokhandeln och i mitten står Ted Rosvall och pratar om emigrantforskning, om jag minns rätt.  Till höger Arkiv Digitals monter.

Alldeles i början av 1848 föddes två barn i Gällareds socken i Halland, Carl Aron i Norrmanstorp och Anna Sofia i Yttra Berg. De kom att kallas Aron och Sofia.
Aron Carlsson och Sofia Bengtsdotter gifte sig den 25 oktober 1870. Då hade Aron packat sin fina kista och tog den med sig när han flyttade till sin nyblivna hustru Sofia i Yttra Berg. Hur deras gård Aronsgården såg ut och hur de bodde under sitt gemensamma liv kan vi se än idag. Gården i Yttra Berg är bevarad från den tiden och är sedan 1993 naturreservat med gårdsmuseum.

Samtliga foton i detta blogginlägg är mina egna, tagna den 28 juli i år.

Aron och Sofia. Porträtten hänger i ett rum i huset, på ömse sidor om ett fönster och inglasade, så de var lite svårfotograferade med mobilkameran.

Sådant här ska man göra på sommaren, som jag och min bror gjorde en dag i juli. Besöka ett hembygdsmuseum och se hur våra gamla släktingar levde. Vi har inte förfäder och förmödrar från Yttra Berg men från granngården Övre Berg och från granngårdarna Linnesås, Hult och Tranehult. Men vi har släkt till släkten i Yttra Berg.
I Yttra Berg fick vi en liten glimt av hur deras livsmiljö kan ha sett ut.
Det gamla ordlingslandskapet är bevarat. Vi gick en vandringsled genom den gamla fägatan och betesmarker som nu är beskogade men öppnas upp successivt.

I fägatan gick djuren från ladugården till betet på utmarken. Man ville inte ha in djuren på åkrar och ängar så de hejdades av stengärdsgårdarna på ömse sidor.

Aron och Sofia fick med tiden nio barn, födda 1871–1890. Alla överlevde barndomen. Äldste sonen Bengt for till Amerika men de andra blev kvar i hemtrakterna. Sofia dog 1914 och Aron 1926. Fem av syskonen tog då över gårdsbruket tillsammans. Sist kvar var Carl, Emma och Hulda, fram till 1962. 1984 såldes gården till Naturvårdsverket.

Aron kallades Rik-Aron, både för att han var en ganska välbärgad man och för att skilja honom från en annan Aron i byn Berg.

Aronsgården fick namn efter den inflyttade Aron Carlsson men det var hustrun Sofias föräldrahem. Hennes far hade dött 1867 och hennes äldste bror 1868, så Sofia och hennes fästman köpte ut hennes mor och systrar några månader före bröllopet. De firade dubbelbröllop på gården då även hennes syster Tilda gifte sig.
Gården hade gått i arv till Sofias mor Pernilla Toresdotter sedan hon 1835 gift sig med Bengt Nilsson. Ingen av Pernillas föräldrar Margareta Eriksdotter och Tore Johansson hade släktskap med tidigare ägare, men Margareta hade ärvt den.

I stället var det så att Margareta varit piga hos den förre ägaren Per Svensson, som friköpt gården 1799. Han blev dömd för majestätsbrott sedan han nekats att köpa brännvin en söndag när gudstjänsten pågick, enligt ett kungligt påbud. Då sa han "jag ger fan i kungen" vilket alltså fick efterräkningar. Sedan han dömts till fängelse reste hans piga Margareta Eriksdotter till Stockholm och bad om nåd för sin husbondes räkning hos kungen. Och det hjälpte! Per fick komma hem och han gifte sig med Margareta.
Några barn fick de inte och när han blev sjuk i lungsot skrev han ett testamente så att hon skulle få ärva honom. Han dog 1810 och tre år senare gifte sig Margareta med sin 17 år yngre dräng Tore Johansson och de fick dottern Pernilla 1815. Men redan 1819 dog Margareta i lungsot. Gårdens mangårdsbyggnad uppfördes 1818. Under byggtiden skötte Margreta matlagningen utomhus i regn och rusk och fick så småningom lunginflammation och dog.

Tore gifte om sig 1821 men även han gick en för tidig död till mötes. 1835 var han på väg hem med en kvarnsten på kärran men det gick så olyckligt att han körde av vägen och krossades av sin kvarnsten.
Änkan flyttade och dottern Pernilla gifte sig och tog över sin ärvda gård.
Tore kom från Vräk i grannsocknen Ullared. Hans mor Katarina Nilsdotter hade en bror som hette Bengt som är min mormors farmors mormors far, så genom denne Tore är jag släkt med de sista ägarna i Yttra Berg, om än på väldigt långt håll.

Det finns gott om familjefotografier i huset. Till vänster Aron med fyra av sina barn sedan han blivit änkling. Till höger Sofias mor Pernilla Toresdotter.

Historien om bondefamiljerna i Yttra Berg finns att läsa i hembygdsföreningens bok "Gällared - Folk och bosättningar".

Det räcker inte med Tores olycksaliga död. Gården har en dramatisk historia även längre tillbaka.
Den förre ägaren Per Svenssons släkt hade brukat gården sedan 1691. Pers morfars mor Karin Arvidsdotter gifte sig 1691 med Per Bengtsson som då var änkling och bonde på den här gården i Yttra Berg. (Karin var dotter till min morfars farfars farfars mormors farföräldrar.) 1699 blev maken Per dräpt av deras granne Sven Persson sedan de båda bönderna kommit ihop sig efter att de druckit öl, ett bråk som började med att de trätte om vems häst som var bäst. Mördaren fick aldrig sitt straff, han lyckades rymma och hålla sig undan resten av livet.
Karin och Per hade en dotter som hette Ingeborg.
Efter dråpet gifte Karin om sig med Sven Börgesson och de fortsatte gårdsbruket. Gården var då en arrendegård. Karin och Sven fick två barn och sonen Per Svensson, född 1701, gifte sig med Brita Svensdotter och tog över, liksom senare deras dotter Börta och hennes make Sven Andersson. Dessa två fick sonen Per 1765, han som hamnade i fängelse men räddades av sin piga.
Pers far Sven Andersson var rik och ska ha blivit det sedan han hittat en nedgrävd skatt i jorden.
Att det var välbägat folk på den här gården syns på boningshuset från 1818. Det är väl tilltaget och rejält byggt. Det ska ha byggts ut en del under senare tid och på ena gaveln finns en lägenhet som var undantagsbostad för Aron på ålderns höst.

Tack till Sture Johansson som visade oss runt i huset!

Fler bilder:

Arons och Sofias hus, byggt 1818. Framsidan.

Baksidan av Arons och Sofias hus, fotograferat från åkern väster om huset.

Boningshus och uthus, byggda 1818 respektive 1808.

Den här ladugården är hitflyttad sedan Aronsgården blev naturreservat. Den är från 1790 och stod förr i Sjöred i Abilds socken (som också ligger i mellersta Halland).

På vänster sida om gärdsgården ligger Kalvhagen, en beteshage för gårdens kalvar, men nu mer eller mindre igenväxt.

Samma gärdsgård åt andra hållet.

Så mycket sten! Byn Berg ligger uppe på ett berg och man har odlat i terrasser på sluttningarna, där det funnits odlingsbar jord. Här finns det gott om odlingsrösen.

Det gedigna gamla köket i huset från 1808.

Arons fina kista som han hade med sig när han flyttade in 1870. Nu står den i undantagsdelen.

Fler bilder inifrån boningshuset:

Fjärdingsmän var den dåtida lokala polisen. När jag för ett tag sedan sökte efter en annan fånge i Riksarkivets databas med frigivna fångar upptäckte jag att inte mindre än åtta fjärdingsmän fanns bland dessa. Alltså dömda till straffarbete och frigivna. Kanske har ytterligare någon dömts, men dött i fängelset och därför inte återfinns i databasen. Den innehåller journaler för fångar frigivna 1877–1939.
De åtta fjärdingsmännen var födda mellan 1854 och 1903 och alla satt på Långholmen. Alla utom en dömdes för förskingring, de flesta med tillägget tillgrepp med mera. Kanske hade de sålt tjuvgods som tagits i beslag, men det har jag inte undersökt.

Den åttonde, som inte var som de andra, det var den äldste av dem och som verkar ha varit ökänd i sin samtid. 1892 dömdes han till livstids fängelse för tre mord plus stöld. Han hette Per Mathias Johansson Knif, kallad Kniven.
Kniven hörde hemma i Delsbo i Hälsingland, känd som en kriminell bygd på 1800-talet enligt dåtidens tidningar. Det finns en mycket omfattande webbplats om traktens lokala historia, kallad Dellenportalen, och där kan du läsa den långa och hemska historien om fjärdingsmannen som kallades Kniven.

Del av fångjournalen om  för fjärdingsman Knif från Delsbo. Han hade ovanligt små fötter. Hela journalen finns här.

Utöver dessa åtta fjärdingsmän finns också en polis i databasen. En man som, förmodligen enligt egen uppgift, arbetade vid ryska hemliga polisen. Hans namn var Julius Georg Gawrilowitsch Suni, född 1875 i Petrograd i Ryssland, där han även var verksam. Han dömdes av Svea hovrätt 1915 för landsförräderi och satt sex år på Långholmen.
Allt enligt fängelsejournalen. När jag googlat på hans namn blir det ingen träff, men troligen är det samme man som hette Julius Georg Gabrielssohn Suni och finns på Geni.

Den ryske hemlige polisens fångjournal.

 Vill du läsa om släktforskning? Alltså inte handböcker och fakta utan romaner? Det tror jag att fler än jag gillar, att läsa skönlitteratur om släktforskning. Eller hur?

Släktforskning har ju på senare år smugit sig in i deckargenren. Allt fler deckarförfattare verkar ta med i sina lösningar på mordgåtor att svaret ligger i släkthistorien. Kanske en gammal konflikt mellan familjer, en aldrig glömd oförrätt och hämnd för något som hänt i en tidigare generation. Det där är ju intressant.

Nu har jag läst en trilogi där släktforskning och släkthistorien är det bärande temat. Författaren Sara Lövestam har skrivit "Ljudet av fötter", "Bära och brista" och "Nu levande". Läs dem i nu nämnd ordning.

Böckerna handlar om Monika Bengtsson, 40 år och litteraturvetare, forskare på Stockholms universitet. Singel och barnlös. Barnlösheten och Monikas försök att bli gravid är trilogins andra tema.

Monika har delvis växt upp som fosterbarn och när hon börjar undra vem hennes biologiska farmor är så kommer hon in på släktforskningen. I de tre böckerna får vi följa hennes släktforskning på farmorns sida, långt bak i historien. Det är helt klart så att Sara Lövestam själv släktforskat, hon vet vad det handlar om. Kanske handlar böckerna om hennes egen släkt, det vet jag inte. Men det spelar ingen roll för historien slukar mig som få andra böcker där släktforskning ingår.

I en scen i andra boken sitter Monika på Stockholms stadsarkiv och läser i barnhemmet Lillgårdens arkiv om sin farmor och hennes syskon och upptäcker att farmoderns äldre systers okände far finns inskriven i barnhemsjournalen: "Det var ögonblick som detta som gjorde släktforskningen till en drog. Det syntes kanske inte på mig, eller på någon av de andra fyra personerna i forskningssalen, men när vi fann det vi sökte gick våra pulsar upp och glädjestötar sköljde tysta men kraftfulla genom våra kroppar." Visst känner du igen dig?

I sista boken: "Jag har inte bara – troligen – funnit pappan till Sara Maria. Jag har dessutom sannolikt hittat mordet som gamle Hugo Backman frågade om. Jag kan inte stå still, ruset är för stort för min kropp." Jag vet ju precis hur det känns, det där. Det gör nog du också.

Till Sara Lövestam, om du mot förmodan skulle läsa detta: Tack för att du skrivit dessa böcker! Skriv fler!

Det är många av oss släktforskare som har statare i släkten. Kanske finns det till och med någon av er som läser detta som är född i en statarfamilj. Statarsystemet var ju kvar ända till 1945.

Vi äldre släktforskare känner säkert till en hel del om statarlivet, så jag ska inte orda så mycket om det. Det var gifta lantarbetare som fick en stor del av sin lön in natura, det var detta som kallades stat. För de allra flesta var det väldigt svårt att ta sig ur att vara statare. I många släkter var man statare i flera generationer.

Något som utmärker statarna är att de flyttade ofta. Många familjer flyttade varje år, i sökandet efter bättre villkor. I min egen släkt har jag inga statare men i släktutredningar till kunder har jag stött på detta då och då. I en familj såg det ut så här när man följer familjen i husförhörslängderna.
Familjens boställen sedan föräldrarna gift sig (faderns yrke inom parentes):
1859–1860: Skästa Husgård i Lillhärads socken (statdräng)
1860–1862: Skarpa Norrgård i Skerike socken (statdräng)
1862–1865: Skarvsta i Skultuna socken (statdräng)
1865–1868: Skåntorp i Skultuna socken (torpare)
1868–1872: Ruttorp i Skultuna socken (daglönare)
1872–1874: Lista i Sankt Ilians församling i Västerås (statdräng)
1874–1875: Skultuna Bruk (stalldräng)
1875–1876: Ekeby i Dingtuna socken (statdräng)
1876–1879: Lista i Sankt Ilians församling i Västerås (statkarl)
1879–1882: Nortuna i Romfartuna socken (statdräng)
1882–1885: Julpa i Romfartuna socken (statdräng)
1885–1886: Kvarnbro i Romfartuna socken (statdräng)
1886–1888: Nortuna i Romfartuna socken (statdräng)
1888–1895: Kävsta i Skerike socken (statdräng)
1895–1896: Lisselberga i Skerike socken (statdräng)
1896–1907: Rustberga i Skerike socken (ladugårdskarl)
Bortsett från eländiga levnadsvillkor så kan man undra hur det blev med skolgången för barnen. Och att aldrig kunna rota sig i ett socialt sammanhang. Inte underligt att de fastnade i sådana mönster.

Vill du veta mer om statare så finns en dokumentärfilm i Sveriges Televisons öppna arkiv, producerad 1995. Filmen heter "Den vita piskan" vilket anspelar på att statarhustrurna skulle mjölka utan ersättning morgon, middag och kväll. Ett tungt och krävande arbete. Det var mannen som anställdes men hustruns arbete ingick. Även barnen tvingades i många familjer att arbeta tidigt, t ex med att plocka bär.

Det finns också en bok med mycket fakta om statarna. Den heter "Statarliv", gavs ut 2009 (Gidlunds förlag) och består av ett antal artiklar skrivna av forskare inom framför allt historia. Till vänster: Okända statare på okänd gård, troligen i Västergötland. Foto: Carl Victorin.

Statarna var prisgivna åt arbetsgivarna i och med att bostaden ingick i staten, dvs i lönen. De som inte skötte sig kunde bli vräkta. Detta drabbade framför allt de som engagerade sig fackligt i Lantarbetareförbundet och det finns flera exempel på statare som vräkts vid strejker, bl a vid Mörekonflikten 1929.

Ett vykort från 1907 från Västervåla socken i Västmanland. På detta står det tryckt: "Patron Timm å Engelsberg vräker sina statkarlar med familjer den 19 Aug 1907."

I Sverige finns två statarmuseer (kanske finns det fler?), ett i Skåne och ett i Solna.

Hur var vädret i Härnösand den 5 mars 1865? Eller i Skara samma dag?
Den 5 mars 1865 i Härnösand var det som lägst -8 grader kallt och som högst -4,6 grader. I Skara var det lite varmare samma dag, som lägst -3 grader och som högst -0,3 grader.

På SMHI:s hemsida kan man få fram temperaturen på olika orter från och med 1858. Det är större orter man får söka på, så det kan ju ha varit lokala temperaturskillnader.
För den som släktforskar och skriver om sin släkthistoria kan detta vara intressant.
Här kan du också läsa om SMHI:s arkiv.

Stationen i Storlien (eller är det i Duved?) efter en snöstorm i februari 1923. Okänd fotograf, bildkälla: Järnvägsmuseet.

På SMHI:s webbplats finns en del information om väder och oväder i äldre tider. Exempel:
Om det svåra ovädret den 29 januari 1850.
Om rekordkalla juni 1923.
Om snökanonen som drabbade Västervik 1929.
De värsta stormarna sedan 1850.
Den stormiga julen 1902.
Vädret under nödåren 1867-1868.
Värmerekord och köldrekord. Det äldsta rekordet är från 1880.

Riktigt varma sommardagar kan man behöva svalka sig med ett bad. Detta är från Öresjö i närheten av Trollhättan och fotot togs den 7 september 1958, när det egentligen redan var höst. Sommaren därpå, 1959, blev riktigt varm, det minns till och med jag fast jag bara var fem år då. Fotograf: Stig Olsson. Bildkälla: Vänersborgs Museum.