De utnyttjade pigorna

Ibland när jag läst i husförhörslängder har jag reagerat på att det varit så stor omsättning bland de anställda på gårdar eller i stadsfamiljer. Nya pigor och drängar varje år vid Mickelsmäss. Då har jag tänkt att det nog inte var en omtyckt arbetsgivare. Det är ju rimligt att tro.

Är det bara stor omsättning på pigor så är nästa tanke att husbonden, eller kanske en vuxen son på gården, utnyttjade pigorna. Så blev pigorna med barn och när det uppdagades skickades de iväg. Om jag skulle följa ett antal pigor från sådana gårdar, hur troligt är det att några av dem ganska snart skulle föda ett utomäktenskapligt barn, ett barn som prästen kallade oäkta i födelseboken? Förmodligne ganska troligt.

Just nu läser jag en bok om några vanliga människors liv i Stockholm på 1890-talet. Där förekommer bland andra en fin borgarfamilj där familjefadern utnyttjar pigorna på löpande band. Ut med en som blivit gravid, så in med nästa osv. Och hustrun diskuterar med en närstående och säger "hur kan det komma sig att just vi råkar få så många lösaktiga pigor?". Så aningslös. Om hon bara visste...

Det är lätt att förstå hur utsatta de unga kvinnorna var, framför allt i tonåren och på de första pigplatserna. Inte satte man sig upp mot överheten och sa nej när husbonden kom och krävde sitt.

I en helt annan bok, en bygdebok från någon socken i Östergötland, läste jag för flera år sedan om en adlig man, slottsherren i socknen, som var känd för att göra sina pigor med barn. Sedan betalade han en dräng för att gifta sig med pigan och ta på sig faderskapet. En sådan dräng, som alltså blev legal far åt slottsherrens dotter, blev så fäst vid dottern att när hon i sin ungdom blev kallad att bli piga på slottet berättade han allt för henne och sa att "där får du inte ta tjänst, då kommer din egen far att tvinga sig på dig". Så han hjälpte henne att lämna socknen och hitta en annan pigplats. Man visste i bygden att slottsherren var far till egna barnbarn.
I en annan bok, en historisk roman som utspelar sig någonstans i Mellensverige, säger en äldre syster till sin lillasyster att "på den gården ska du inte ta tjänst, husbonden är svår på sina pigor". Förhoppningsvis kunde det vara så även i verkligheten, att unga kvinnor varnades i tid. Om de nu själva kunde bestämma var de skulle ta plats. Det var nog inte sällan det gjordes upp mellan flickans far och arbetsgivaren, och att det sedan bara var att finna sig.

Även om det här är väldigt upprörande hjälper det ju inte att bli arg i efterhand, men arg blir jag ändå. För en släktforskare är det lätt att förstå att det inte var bättre förr, tvärtom.

pigor

Ett helt slumpvis valt exempel från en gård i Södermanland där det var stor omsättttning på pigor i slutet av 1800-talet. Ett par av dem hade utomäktenskapliga barn. Varje år slutade några och ersattes av nya. Hur det kom sig har jag ingen aning om, men denna gård sticker ut bland andra gårdar i trakten. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
2626 Träffar
14 Kommentarer

Så gick det till på sockenstämman

Aina Wallström i Göteborg är släktforskare sedan många år och har läst historia på Göteborgs unversitet på senare år. När vi träffades på en släktforskarkurs i Gamleby förra sommaren berättade hon om sin mastersuppsats i historia från våren 2021. Här kan du läsa den på Göteborgs universitets hemsida.
Den handlar om sockenstämman och prästens roll under sent 1700-tal. Här finns mycket intressant för oss släktforskare.

Aina Wallström berättar i uppsatsen om prästens ställning i församlingen, både allmänt i det dåtida ståndssamhället och lokalt gentemot sockenstämman. Hon konstaterar att prästen var både kyrklig och civil ledare i lokalsamhället. Enligt lagen var prästen ordförande i sockenstämman.

Det handlar om prosten Fredric Åhrberg (född 1724 i Vansö i Sörmland) i Sköllersta socken i Närke i slutet av 1700-talet. Aina Wallström har gått igenom sockenstämmoprotokoll från 1776–1794 för att se hur sockenstämman fungerade i praktiken, vilken kontroll prosten hade och om konflikter som uppstod.
När han installerades i Sköllersta 1778 var Fredric Åhrberg redan 54 år. Han anlände tillsammans med hustrun Johanna Hülphers (född 1740 i Västerås) och två döttrar.

protokoll

Fredric Åhrbergs första protokoll från Sköllersta sockenstämma 1778. Bildkälla: Arkiv Digital.

Sockenstämmorna hölls inte regelbundet utan när prästen ansåg att det var dags. Ibland blev det bara några få per år, ibland betydligt fler, men minst två per år var obligatoriskt och de hölls vår och höst. 1779 hölls 18 möten i sockenstämman i Sköllersta, vilket är förhållandevis många. Åhrberg var en ambitiös och idog präst. Men hans ambitioner ledde till konflikter med sockenborna, trots att målet var att stämman skulle vara enhetlig i sina beslut.

Hon berättar i detalj om hur sockenstämmorna fungerade och under vilka förutsättningar.
Vi får veta en hel del om sockenstämmornas historia. I sockenstämman hade socknens jordägande bönder rösträtt i förhållande till sitt jordinnehav. En sådan bonde kallades sockenman, vilket vi kan se i t ex dödböckerna.
Även de som inte hade rösträtt kunde uppenbarligen närvara under stämman. Åhrberg närmner i bl a ett protokoll 1789 att mötesrummet (sockenstugan) "var fullt med folk som inte uppförde sig". De sorlade och ropade och ville blanda sig i stämmodiskussionen.
En stor del av sockenstämmans verksamhet handlade om sockenbyggnaderna (kyrka, sockenmagasin, prästgård, sockenstuga etc). Annat som frekvent togs upp var att utse olika förtroendevalda, som sexmän, sockenhantverkare m fl. Frågor om fattigvården och skolundervisningen ingick, liksom om kyrkotukten och så klart också kyrkokassan och fattigkassan.

Aina Wallström skriver att kyrkoherde Åhrberg troligen förväntade sig enhetlighet i besluten och nog blev överraskad över att sockenmännen ibland gick honom emot. Bl a kom han i långvariga konflikter med ståndspersoner i socknen.
Något som vållade konflikt var fördelningen av stolplatser i kyrkan, alltså rätten till en specifik plats i kyrkans bänkar. De förnämsta skulle sitta längst fram och det betalade de för. Bänkdelningen var något som ofta var grunden till bråk bland besökarna i de svenska kyrkorna förr i tiden. I protokollen från Sköllersta förekommer det flera gånger klagomål på att torpare och inhysehjon trängde sig in bland de besuttnas bänkar. Hierarkin var viktig.

I den här uppsatsen finns verkligen mycket intressant sockenhistoria.
Känner du till andra publicerade uppsatser som tar upp ämnen för oss släktforskare, så tipsa gärna i en kommentar.

OLM 2003 25 1233

Flygbild på Sköllersta kyrka med fristående klocktorn, sockenstuga, sockenmagasin och skola. Bildkälla: Örebro Läns Museum.

SamuelLindskog OLM Nr.2898 1

Sköllersta kyrka är från medeltiden och har kvar en ålderdomlig interiör. Så här kanske det såg ut även på Fredric Åhrbergs tid. Åtminstone är det samma predikstol. Foto: Samuel Lindskog. Bildkälla: Örebro Läns Museum.

Fortsätt läs mer
1077 Träffar
9 Kommentarer

AI-transkribering av arkivhandlingar

Igår blev jag intervjuad av en student från Göteborgs Universitet om hur vi släktforskare använder arkiven. Det var inte bara allmänna frågor utan även om hur jag ser på AI-transkribering av handskrivna texter i arkivhandlingar.
Naturligtivis är det intressant att få ge sina synpunkter som släktforskare i sådana här ämnen. Vi släktforskare är kanske de största arkivanvändarna, sett till mängden handlingar/volymer vi använder, även om mycket annan arkivforskning också pågår.

Vi talade bl a om det projekt som pågår på Göteborgs universitet som innebär att polisrapporter från 1868–1902 transkriberas med hjälp av AI. Om jag fattat rätt går det till så att dataprogrammet som gör transkriberingen tränas att läsa handskriven text, för att så småningom kunna läsa med stor tillförlitlighet.
Träningen sker med hjälp av handpåläggning, alltså manuell rättning, tills programmet lärt sig känna igen varje bokstav i dess olika variationer. Så har jag uppfattat projektet.

Tillägg 15 oktober: Här kan du söka i polishandlingarna: https://transkribus.eu/r/archives-sweden/

AI kan ju kännas lite skrämmande, men när det gäller detta kan det säkert vara till stor nytta. Den stora fördelen är att texterna blir sökbara. Får jag en träff när jag söker kan jag sedan gå till källan för att kontrollera att transkriberingen är korrekt.
Det är ju så vi släktforskare gör, eller hur? Vi går till källorna eftersom det inte går att lita på till 100 procent att en avskrift är korrekt.

Ett område som skulle vara till stor nytta att få transkriberade är domböckerna. Tänk att i en avskrift av en dombok kunna söka på gamla släktingars namn! Idag behöver jag ha ett datum att gå på för att hitta i domboken, om jag inte är beredd att läsa sida upp och sida ner.
Jag vet att det finns släktforskare som gjort så, och både gjort register och avskrifter. Heder och stort tack till er som delar med er av detta!

I domböckerna finns livet beskrivet, så som det var. Väldigt många hamnade i domboken förr, inte bara genom kriminalitet utan som vittnen eller i fastighetsaffärer eller privata tvister. Men det finns ju så oändligt många domböcker och att AI-transkribera dessa skulle väl ta en oöverskådlig tid, antar jag.

transkribering dombok

Den här domboken skulle jag gärna se transkriberad och sökbar. På de här sidorna är en av mina förfäder omskriven, vid urtima ting i Faurås häradsrätt i Halland den 16 augusti 1750. Just de här sidorna har jag redan läst eftersom jag skrivit om rättegången i min släktbok om min mammas släkt, men i den tjocka domboken på flera hundra sidor är säkert fler av mina gamlsa släktingar omnämnda. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
1913 Träffar
6 Kommentarer

Rusthållarens rustkammare

Vi som har soldater i släkten är många. De många krigen under 1600- och 1700-talen påverkade livet för folket i Sverige och många unga män skickades ut i fält för att aldrig mer komma hem.

Några av dessa soldater kom från Tibble i Badelunda socken här i Västmanland, från en gård som var rusthåll. Rusthåll var gårdar som mot skattefrihet skulle hålla Indelningsverket med en ryttare. Både soldatens uniform och annan utrustning och hästens utrustning låstes in i rustboden för att inte användas och slitas på i onödan. Det var ganska kostsamt att utrusta en ryttare med häst. Rustkammaren i Tibble finns kvar, den bod där soldatens utrustning förvarades mellan tjänstgöringarna. 

(Samtliga foton har jag tagit själv, alla utom ett i lördags.)

rustkammaren2

Tibble rustkammare.

Tibble rustkammare (som rustboden kallas) förvaltas numera av Badelunda hembygdsförening och hålls öppen då och då, som förra lördagen då vi fick en guidad visning. Den byggdes i mitten av 1700-talet. Hembygdsföreningens ordförande Bengt Wallén berättade och de två föreningsmedlemmarna Björn och Tomas Lindell visade sina karolinska uniformer. De två bröderna Lindell är aktiva i föreningen Svenska Lif-Compagniet.

rustkammaren1

Bröderna Björn och Tomas Lindell deltog vid visningen av rustkammaren, iklädda karolineruniformer. Till vänster Björn i uniform från cirka 1704, till höger Tomas i uniform från cirka 1687, som var den första enhetliga uniformen för infanteriet.

rustkammaren3skor

Skorna med sin tvära tåhätta är riktigt bekväma, berättade Björn Lindell. Det finns plats för att få i lite halm för att hålla värmen.

rustkammaren5

I rustkammaren finns vapenrocken är från Livregementets grenadjärkår. Modellen fastställdes 1875 och har burits av grenadjären Per Frick. Byxorna är lite äldre. Sadeln nere i bildens högra hörn kan vara från 1792 eller äldre, troligen använd av ryttaren Anders Lindberg men det är oklart. I mitten till vänster syns en del av en hjälm från 1845, troligen använd av grenadjären Carl Johan Lennqvist.

rustkammaren6

I rotekistan förvarades bl a soldatens uniform, för att den inte skulle slitas i onödan. Den användes bara vid tjänstgöring och parader. Kistan är från tidigt 1800-tal men inte från Tibble utan möjligen från Odensvi.

rustkammaren4

Rustkammaren visades av hembygdsföreningen i lördags.

På de flesta rusthållsgårdar finns nog inte de gamla rustbodarna kvar. I Tibble har den bevarats tack vare den tidigare ägaren Karl Wässman som på 1900-talet lade grunden för det som nu är hembygdsmuseum.

Det var soldaten nr 22 i Överstelöjtnantens kompani i Livregementet till häst (som sedan blev Livregementets grenadjärkår) som kom från Tibble rusthåll. En av de första av dessa är Måns Olufsson Lindman/Linnman/Linman som finns med i rullorna från och med 1684. Då hade Tibble nr 23, under några år var det nr 24 men har nr 22 från och med 1694.

rustkammaren gmr1695

Från generalmönsterrullan 1695, när Måns Oluffson var soldat nr 22 på Tibble rusthåll. Bildkälla: Arkiv Digital.

Soldattorpet finns kvar i Tibble, norr om byn alldeles intill vägen mot Anundshög. Där har det legat sedan mitten av 1700-talet men det som finns där idag är byggt på 1800-talet:

soldattorpet

Soldattorpet Tibble nr 22 är idag privatbostad.

Det var nog inte alltid som rustboden var en egen byggnad, som i Tibble. Den kan säkert ha varit inrymd i en annan byggnad på rusthållsgården, till exempel i mangårdsbyggnaden. Finns det fler rustbodar/rustkammare kvar på rusthållsgårdar i Sverige? Berätta gärna i en kommentar här.

Fortsätt läs mer
1348 Träffar
2 Kommentarer

Den kringvandrande mannen

Ibland får jag mail med tips på ämnen till mina blogginlägg. Det glädjer mig verkligen, att jag har så aktiva och intresserade läsare.

Dagens inlägg kommer från släktforskaren Lars Hillerström som gjort ett verkligt kyrkboksfynd, när han egentligen letade efter något helt annat. Det tackar jag varmt för!

Lars berättar att han i Norns bruksförsamlings dödbok C:1 (opaginerad, bild 53 hos Arkiv Digital) såg denna ovanliga begravningsnotis som är den första i församlingen 1833:

NornsBruksfs C1

Lars har sänt mig en avskrift av vad prästen skrivit i dödboken:

Aflednas Namn och hemvist: Kringvandrande mannen Mats Junkare eller Mats Matsson

Gift eller Ogift: Ogift.

Uppförande: Hans Lefverne var egensinnigt o självsvåldigt i yngre år och så länge han bordt kunna förtjena något.

Han ankom hit 1783 tjente hos L OS i fallet och gick under tid i nattvarsskola. Sedan tjente han hos Lars S i Fingården och var fr. 1788 till 1790 såsom kohldräng hos mäster P Nordgren – återflyttade till Norberg i dylik tjänst – blev sedan soldat i Davidshyttan och antog namnet Junkare – blef derpå gardeskarl, varifrån han rymde årskilliga gånger och sökte undanflyckt här i skogarna. Sedan har han vistats mest härstädes under 30 – 40 år utan att vara skrifven eller bevistat någon gudstjänst, han kunde dock någorlunda läsa – var ärlig och ej känd för lögn, stöld eller druckit.

Sjukdom : Ålderdomsbräckligheter – var dessutom ??? och usel – torde hända en följd av hans mindre nyktra, overksamma och ovårdsamma lefnad i yngre år. Han kunde på flera år ingenting uträtta eller förtjena, och kunde svårligen herbergeras för den stank och ohyra , som omgaf honom. Han måste derföre taga sitt herberge i hyttan eller smedjorna, och i gårdarne, antingen i skjulen eller badstugan.

Dödsdag och Ort: Han dog den 27 april 1833 i öfra stångjernssmedjan och stod lik i Hyttan. Fattigkassan bestod till en del i kistan och qvinnorna i Sotbo och Fallidan gåvo honom svepning alla utom de som voro från den gård till vilken han först kom från Norberg

Ålder: 66 år

Begrafningsdag: Den 1 Maj

Såsom vara utan alla anhöriga och utan att skrifven här så vidtalde Pastor några att hjelpa honom till grafven. Med stor bredvillighet hjelpte honom följande personer vilkas namn jag för deras stora bredvillighet att hjelpa fattiga vill tacka. De voro:

P. P.S i Knifven, J. J.S i Hörngåden, Eric Myrberg i Myrbo, L ES i Högberget o till en del P LS i ??. Dessas hustrur föranstaltade ett vackert graföl åt den husvilla. Byggmästaren Stolpe och Mäster A E Norgren bidrogo äfven något till den usles hädanfärd, o J Hedmark i Sotbo lika med de först tecknade.



Fortsätt läs mer
1076 Träffar
0 Kommentarer

Boktips för släktforskare

Idag tipsar jag om tre släkthistoriska böcker.

bokbild

Eva Martinsson: Jordgubbsfarmen (Blue Publishing, 2023)
Gustaf Rödin blev Gus Rodin sedan han emigrerat till Amerika. Om hans liv i Sverige och i sitt nya hemland berättar Eva Martinsson i sin nya bok "Jordgubbsfarmen". För det är det som är hans amerikanska dröm, att ha en jordgubbsfarm. Den drömmen driver honom hela tiden framåt.
Vi får följa honom under hans uppväxt i Dalsland, hans ungdom som dräng och soldat och hans sökande efter ett eget och bättre liv i Amerika. Detta är författaren Eva Martinsson andra bok. För ett par år sedan skrev honom Alma, en ung kvinna som sökte sin lycka i Göteborg. Gustaf är hennes bror.
Det ska poängteras att boken är en roman, men den bygger på verkligheten. Gustaf Rödin har funnits och vi får anta att de stora dragen i berättelsen nog följer verkligheten, åtminstone så som den är känd.
Gustaf sparar ihop pengar så att han ska kunna köpa en Amerikabiljett, men det tar lång tid. Först 1928 kommer han iväg och skulle då fylla 23 år. Väl ombord på båten får han veta att det är lättare att komma in i Kanada än i USA, kraven på hälsointyg är betydligt strängare i USA. Dessutom skulle han få tillbaka pengar på sin biljett om han hoppar av redan i Halifax i Kanada. Till slut hamnar han i trakterna av Winnipeg, efter många turer.
Gustaf är en god människa, det är tydligt redan från början. Inte bara snäll och hjälpsam utan också en som tror andra om gott. Och han träffar osannolikt många andra goda människor under sina många år i Kanada och i USA. I boken nämns då och då brev från de hemmavarande syskonen och troligen bygger en hel del av berättelsen på de brev som Gustaf skrev hem. Kanske berättade han bara om de goda människor han mötte.
Det är en ömsint och fin berättelse om en människa vars liv är värt att berätta om och lyfta fram i ljuset. Det här är en bok som jag tyckte mycket om att läsa. Ett extra plus för mig är att jag kan se paralleller med min egen farmors bror Karl som emigrerade 1909. Han tog också vägen över Kanada och kanske var det av samma skäl.

Carl Otto Mattsson: Otto Julius – Svenskamerikanen som vände åter (Artcopy förlag, 2016)
"Min far Otto Julius levde i en tid då de flesta av livets problem och bekymmer kunde lösas med en enkel biljett till Amerika."
"Tio år i Amerika var en behaglig piruett i ditt liv, men det var hemmet på slätten som var din självklara plarts på jorden."
Ovanstående två citat är för mig kärnan i den här boken. Författaren skriver om sin far Otto Julius, som utvandrade men återvände, och om hans många syskon. Av familjens nio barn som blev vuxna, födda 1874–1897, utvandrade sex. Och de höll ihop, både i Amerika och hemma i Sverige. Flera tusen brev mellan syskonen och till föräldrarna finns kvar i kartongenr på gården i Edsvära socken i Västergötland, en gård som Carl Otto Mattsson tagit över efter sin far och använder som fritdshus. För det här är inte en gård som lönar sig att driva idag.
Det mest framträdande i boken är sammanhållningen mellan de många syskonen och deras längtan hem till föräldragården. Otto Julius blev den som tog över den, inte minst för att hans syskon skulle ha ett hem att komma till vid besök i Sverige. Men kärleken till gården och det tunga arbetet var också en drivkraft.
Det är en riktigt fin berättelse, ömsint och kärleksfull, men också självständig med reflektioner kring både författarens far och hans syskons tillkortakommanden. Carl Otto Mattsson ger oss nedslag i historien och skriver med stor inlevelse. Vi får veta mycket om livet för de svenska emigranterna i Amerika, om livsvillkor, hur de tog sig fram, hur de roade sig och om engagemang i svenskamerikanska föreningar. Allt är dokumenterat i de många detaljerade breven hem.
Det här är en riktigt fin och läsvärd släktbok.

Ulla-Maria Andersson: Skamluvan (Norstedts, 2022)
Det är ett eländigt liv som hon lever, den unga Lovisa från Torslunda på Öland. Fattig backstugusittare, faderlös och beroende av andra. Om Lovisa har författaren Ulla-Maria Andersson skrivit romanen "Skamluvan". Den utspelar sig under nödåren 1867–1869 och fram till 1871.
Lovisa är 17 år när vi möter henne första gången, som piga på en gård i hemsocknen Torslunda, idag inte långt från Färjestaden. På gården måste hon freda sig mot den vuxne bondesonen och mot drängen och stå ut med en vresig matmor. Hennes mor Christina i backstugan lever på svältens rand och svägerskan, änkan efter hennes döde storebror, bor på fattigstugan. Lovisa vill ta sig ur detta liv och drömmer om att flytta till storstan, få arbeta i affär och klä sig i fina kläder. Slippa nöden.
Till Stockholm kommer hon inte, däremot till Gävle. Men inte blev det bättre där. Den fattige hade ingen rätt till något eget liv.
Vi får följa Lovisa under de här fyra åren. Berättelsen är inte någon dokumentär men bygger på Ulla-Maria Anderssons egen släkthistoria. Jag tror att författaren hade tänkt sig en fortsättning, men hon avled i vintras.
Det är en läsvärd bok. Dyster, men gripande. Den känns trovärdig, för Lovisas livsvillkor finns skildrade av så många.

Fortsätt läs mer
942 Träffar
0 Kommentarer

Villa Björkås i Vargön

I oktober förra året träffade jag två av mina bröder och mina svägerskor hos min storebror som bor i Vargön . Efter maten tog vi en promenad i omgivningarna. Han ledde oss till Villa Björkås, ett vackert gammalt hus som numera är ett kafé drivet av Västra Tunhems pastorat.

Bjorkas1

Bjorkas3

Som ni ser på bilderna är både huset och parken betagande vacker. Min bror berättade lite om stället och själv blev jag naturligtvis intresserad av vilka som bott där.

Bilderna på Villa Björkås har legat till sig på min hårddisk ett tag och idag tänkte jag ta reda på lite mer om dessa människor och berätta för er. Men det behövs inte, för det är redan gjort. Någon i pastoratet är släktforskare och har forskat om husets och invånarnas historia. Läs på Svenska Kyrkans hemsida.

Så föredömligt bra gjort! Så glad jag blev av att man bemödat sig om detta.

VMSGP00816

Foto från början av 1900-talet. Av kläderna att döma kan det vara 1920-talet, tror jag. Kanske medlemmar av familjen Sandberg. Foto: Vikner, K & A. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Det är många hus och fastigheter som fått sin historia utforskad och berättad, kanske av en hembygdshistoriker eller släktforskare, och det är alltid roligt att se.

När du hittar släkt på en gård du inte känner till så mycket om, så kan det ju finnas någon annan som vet desto mer. Intresset för historia, inte minst bebyggelsehistoria, är mycket stort idag. Det gynnar oss släktforskare, vi kan ibland få veta mycket om släkt som bott långt bort från våra egna trakter.

Fortsätt läs mer
1297 Träffar
2 Kommentarer

Mammas släkt eller pappas släkt

För en tid sedan hade jag en diskussion om släktforskning med en bekant, en person som inte släktforskar. Jag frågade varifrån hennes släkt kommer och det visade sig att hon hade bra koll på sin pappas släkt men inte mammans. Den skulle komma från någonstans i Värmland. Eftersom jag hade min dator till hands visade en snabb sökning i Arkiv Digitals register att det stämde bra och vi hittade snart tre generationer därifrån.
En av mina släktforskarkunder hade bara dagarna innan konstaterat att han haft bättre kontakt med sin mammas släkt under uppväxten och därför vet mer om den, men inte mycket om pappas.

Så är det för mig också. När jag växte upp bodde vi på cykelavstånd till mina morföräldrar i Okome i Halland och där bodde också flera av min mammas syskon. Vi var ofta till Okome, mycket oftare än vi besökte mina farföräldrar utanför Varberg. Jag var nog bara 11-12 år när jag själv cyklade till mormor men till farmor och farfar skulle jag inte kunnat hitta, det var två och en halv mil dit. Inga avstånd idag, men då var det märkbart.

pappa familjen30tal

Min farmor och farfar Gerda och John Johansson med sina åtta barn någon gång i slutet av 1930-talet. Min pappa var yngst av sönerna men han hade två yngre systrar. Sedan förra året är alla döda. Fotografiet är repat lite precis där min pappa är.

Är det så här för dig också? Alltså att du känner den ena sidan av din släkt mycket bättre än den andra?

Att det var så här för mig bidrog till att jag började släktforska om min pappas släkt före min mammas. Jag visste inte lika mycket om pappas släkt. På min mammas sida hade jag till och med träffat hennes mormor, som dog det året jag fyllde åtta år. En annan bidragande orsak till min prioritering är också att mammas släkt var utforskad av andra före mig. Det finns tidigare släktträd, med namn, födelsedatum och platser. Men pappas släkt var helt okänd för mig, förutom att jag redan som barn sett ett foto på pappas farfar fast jag inte riktigt visste vem i släkten det var.

Fortsätt läs mer
1195 Träffar
3 Kommentarer

Erkänt moderskap efter nästan 60 år

UMFA53464 0435

Oidentifierad kvinna med oidentifierat barn. Foto: Johan Johansson. Bildkälla: Bohusläns Museum.

1778 infördes den kungliga förordningen som kallas Barnamordsplakatet. Enligt denna fick kvinnan rätt att föda anonymt och behövde inte heller uppge faderns namn. Rätten avskaffades 1918 när en ny barnavårdslag började gälla.
De flesta förlossningar med okända mödrar verkar vara från senare delen av 1800-talet och fram till och med 1917.

Det är nog många släktforskare som stött på födelsenotiser med "Moder: okänd" i födelseböckerna, framför allt i de större städerna. Många ogifta kvinnor sökte sig till Stockholm för sin förlossning, för att få vara anonym, och kanske för att barnet skulle lämnas på Allmänna barnhuset.
Men det finns också en hel del exempel på kvinnor som återvände hem med ett barn, dock skrivet som fosterbarn.

I födelseboken skulle moderns födelsedatum skrivas in, för statistikens skull. Man ville veta kvinnors ålder vid förlossningen. Tack vare födelsedatum kan det gå att identifiera modern, om man har en aning om var den kan sökas.
För några år sedan forskade jag i ett sådant fall. Barnet växte upp som fosterbarn i en familj där föräldrarna varit gifta i flera år före detta barns födelse, och fostermoderns födelsedatum stämde inte överens med den okända moderns. Men det gjorde hennes ogifta systers födelsedatum.

Nyligen forskade jag åt en kund och upptäckte då ett annat fall i en födelsebok i en Stockholmsförsamling. Barnet föddes på 1910-talet och modern var okänd men födelsedatum var inskrivet. Intill detta hade en anteckning skett med moderns namn. Anteckningen var från 1971! I anmärkningskolumnen längst till höger står det: "Intyg om moderskap aviserat från Pä i Eslöv 1.6.1971 enl. bevittnat intyg från modern" och så var hon var bosatt (se bilden nedan). Hon var då runt 80 år gammal och barnet närmade sig 60-åren. Hon hade alltså på ålderns höst medgivit moderskapet.

intyg om moderskap 1971

Bildkälla: Arkiv Digital.

Barnet hade först varit fosterbarn i en annan familj men modern hade tagit henne som sitt fosterbarn sedan den första fostermodern dog efter några år. Fostermodern och den biologiska modern var inte släkt, så vitt jag vet. Flickan hade i alla fall fått växa upp hos sin biologiska mor, som sedan gifte sig men om det var med den biologiska fadern framgår inte.
När erkännandet av moderskapet gjordes 1971 hade hon varit änka i ett par decennier. Kanske hade dottern först på äldre dar fått veta att hon inte var fosterbarn utan biologiskt barn och då krävt sin rätt. Eller hade modern till slut insett att hon skulle göra rätt. 1971 var ju dessutom synen på utomäktenskapliga barn en hel annan än på 1910-talet.

En annan gång när jag hittat en okänd mor, som fick ett barn i Stockholm 1905, skedde det genom bilagor till barnhemsjournalen från Allmänna barnhusets arkiv. Kopior på dessa beställde jag från Stockholms stadsarkiv. Bland bilagorna fanns korrespondens mellan en släkting till modern och barnhusets personal, där släktingen efterfrågade vad som hänt med den lille gossen. Och när jag jämförde det inskrivna födelsedatumet för modern så stämde det helt med den i brevet identifierade modern. Det blev en gren som inte längre var avbruten i släktträdet.

Fortsätt läs mer
2071 Träffar
3 Kommentarer

Släktforskardagarna igen

Den här helgen är det fullt av släktforskare i Östersund. De årliga Släktforskardagarna pågår. Förbundsstämma på fredagen och mässa under lördag-söndag, så brukar den sista helgen i augusti se ut för mig och många andra släktforskare.
I år är jag inte med och det saknar jag. Jag började släktforska 2010 och första gången jag var med var i Gävle 2012. Till Köping 2013 kunde jag inte följa med men sedan Karlstad 2014 har jag deltagit varje år, sedan dess som en del av förbundets verksamhet.
Under dessa dagar har jag varit en av ett gäng volontärer som står i Rötterbokhandeln och säljer böcker. Så himla roligt!
Visst är årsstämman viktig, mycket viktig, men det roliga är att möta alla er släktforskare. Framför allt i bokhandeln men också på fikaraster, i köer och i andra montrar under mässdagarna. Att dela ett så stort intresse som släktforskning är, det förenar oss. Så många trevliga släktforskare jag träffat under åren och så många givande samtal. Jag är så glad att jag fått den möjligheten.
Under pandemiåren saknade jag verkligen detta, men är glad att det ändå gick bra att genomföra de digitala släktforskardagarna. Men inget slår att mötas "på riktigt."
Att jag inte är med i år beror på att min artros i ena höften förvärrats. Är jag bara i rörelse går det ganska bra, och värktabletter hjälper en del. Jag var lite betänksam och orolig inför resan till Skövde förra året, men under mina arbetspass i bokhandeln försökte jag hålla mig i rörelse så mycket som möjligt. Kanske undrade mina kollegor varför jag hattade omkring hela tiden... En hel del värk och störd nattsömn de två nätterna men det positiva övervägde ändå. I år är förutsättningarna inte riktigt lika goda så jag har fått avstå, vilket jag sörjer. Men hälsan får gå före.
Ni som är där, er önskar jag en fin helg i god gemenskap. Jag saknar er.

Bilder från tidigare år (alla bilder är tagna av mig, utom en):

2012Gavle

Gävle 2012.

2014Karlstad

Karlstad 2014. Det var mitt första år som redaktör för Släktforskarnas årsbok.

2015Nyköping

Nyköping 2015. Många tog DNA-test.

2016Umeå

Umeå 2016.

2017Halmstad

Halmstad 2017. Affischen där det står "Navigera rätt" handlar om handboken "Släktforska om sjöfolk" som jag hade skrivit på våren och som kom ut till Släktforskardagarna det året.

2017Halmstad SivBergman

Halmstad 2017. Halland är ju mina hemtrakter och där träffade jag många släktingar, flera ganska avlägsna. Här pratar jag med en fyrmänning till mig. Foto: Siv Bergman.

2018Vaxjo peter dna

Växjö 2018. Peter Sjölund pratade om DNA-släktforskning i förbundets monter.

2019Boras

2019 i Borås.

2022skovde2022

I Skövde förra året. Mina kollegor i Rötterbokhandeln och i mitten står Ted Rosvall och pratar om emigrantforskning, om jag minns rätt.  Till höger Arkiv Digitals monter.

Fortsätt läs mer
1032 Träffar
4 Kommentarer

Den gamla gården

Alldeles i början av 1848 föddes två barn i Gällareds socken i Halland, Carl Aron i Norrmanstorp och Anna Sofia i Yttra Berg. De kom att kallas Aron och Sofia.
Aron Carlsson och Sofia Bengtsdotter gifte sig den 25 oktober 1870. Då hade Aron packat sin fina kista och tog den med sig när han flyttade till sin nyblivna hustru Sofia i Yttra Berg. Hur deras gård Aronsgården såg ut och hur de bodde under sitt gemensamma liv kan vi se än idag. Gården i Yttra Berg är bevarad från den tiden och är sedan 1993 naturreservat med gårdsmuseum.

Samtliga foton i detta blogginlägg är mina egna, tagna den 28 juli i år.

Aron Sofia

Aron och Sofia. Porträtten hänger i ett rum i huset, på ömse sidor om ett fönster och inglasade, så de var lite svårfotograferade med mobilkameran.

Sådant här ska man göra på sommaren, som jag och min bror gjorde en dag i juli. Besöka ett hembygdsmuseum och se hur våra gamla släktingar levde. Vi har inte förfäder och förmödrar från Yttra Berg men från granngården Övre Berg och från granngårdarna Linnesås, Hult och Tranehult. Men vi har släkt till släkten i Yttra Berg.
I Yttra Berg fick vi en liten glimt av hur deras livsmiljö kan ha sett ut.
Det gamla ordlingslandskapet är bevarat. Vi gick en vandringsled genom den gamla fägatan och betesmarker som nu är beskogade men öppnas upp successivt.

fagata2

I fägatan gick djuren från ladugården till betet på utmarken. Man ville inte ha in djuren på åkrar och ängar så de hejdades av stengärdsgårdarna på ömse sidor.

Aron och Sofia fick med tiden nio barn, födda 1871–1890. Alla överlevde barndomen. Äldste sonen Bengt for till Amerika men de andra blev kvar i hemtrakterna. Sofia dog 1914 och Aron 1926. Fem av syskonen tog då över gårdsbruket tillsammans. Sist kvar var Carl, Emma och Hulda, fram till 1962. 1984 såldes gården till Naturvårdsverket.

Aron kallades Rik-Aron, både för att han var en ganska välbärgad man och för att skilja honom från en annan Aron i byn Berg.

Aronsgården fick namn efter den inflyttade Aron Carlsson men det var hustrun Sofias föräldrahem. Hennes far hade dött 1867 och hennes äldste bror 1868, så Sofia och hennes fästman köpte ut hennes mor och systrar några månader före bröllopet. De firade dubbelbröllop på gården då även hennes syster Tilda gifte sig.
Gården hade gått i arv till Sofias mor Pernilla Toresdotter sedan hon 1835 gift sig med Bengt Nilsson. Ingen av Pernillas föräldrar Margareta Eriksdotter och Tore Johansson hade släktskap med tidigare ägare, men Margareta hade ärvt den.

I stället var det så att Margareta varit piga hos den förre ägaren Per Svensson, som friköpt gården 1799. Han blev dömd för majestätsbrott sedan han nekats att köpa brännvin en söndag när gudstjänsten pågick, enligt ett kungligt påbud. Då sa han "jag ger fan i kungen" vilket alltså fick efterräkningar. Sedan han dömts till fängelse reste hans piga Margareta Eriksdotter till Stockholm och bad om nåd för sin husbondes räkning hos kungen. Och det hjälpte! Per fick komma hem och han gifte sig med Margareta.
Några barn fick de inte och när han blev sjuk i lungsot skrev han ett testamente så att hon skulle få ärva honom. Han dog 1810 och tre år senare gifte sig Margareta med sin 17 år yngre dräng Tore Johansson och de fick dottern Pernilla 1815. Men redan 1819 dog Margareta i lungsot. Gårdens mangårdsbyggnad uppfördes 1818. Under byggtiden skötte Margreta matlagningen utomhus i regn och rusk och fick så småningom lunginflammation och dog.

Tore gifte om sig 1821 men även han gick en för tidig död till mötes. 1835 var han på väg hem med en kvarnsten på kärran men det gick så olyckligt att han körde av vägen och krossades av sin kvarnsten.
Änkan flyttade och dottern Pernilla gifte sig och tog över sin ärvda gård.
Tore kom från Vräk i grannsocknen Ullared. Hans mor Katarina Nilsdotter hade en bror som hette Bengt som är min mormors farmors mormors far, så genom denne Tore är jag släkt med de sista ägarna i Yttra Berg, om än på väldigt långt håll.

familjefoton

Det finns gott om familjefotografier i huset. Till vänster Aron med fyra av sina barn sedan han blivit änkling. Till höger Sofias mor Pernilla Toresdotter.

Historien om bondefamiljerna i Yttra Berg finns att läsa i hembygdsföreningens bok "Gällared - Folk och bosättningar".

Det räcker inte med Tores olycksaliga död. Gården har en dramatisk historia även längre tillbaka.
Den förre ägaren Per Svenssons släkt hade brukat gården sedan 1691. Pers morfars mor Karin Arvidsdotter gifte sig 1691 med Per Bengtsson som då var änkling och bonde på den här gården i Yttra Berg. (Karin var dotter till min morfars farfars farfars mormors farföräldrar.) 1699 blev maken Per dräpt av deras granne Sven Persson sedan de båda bönderna kommit ihop sig efter att de druckit öl, ett bråk som började med att de trätte om vems häst som var bäst. Mördaren fick aldrig sitt straff, han lyckades rymma och hålla sig undan resten av livet.
Karin och Per hade en dotter som hette Ingeborg.
Efter dråpet gifte Karin om sig med Sven Börgesson och de fortsatte gårdsbruket. Gården var då en arrendegård. Karin och Sven fick två barn och sonen Per Svensson, född 1701, gifte sig med Brita Svensdotter och tog över, liksom senare deras dotter Börta och hennes make Sven Andersson. Dessa två fick sonen Per 1765, han som hamnade i fängelse men räddades av sin piga.
Pers far Sven Andersson var rik och ska ha blivit det sedan han hittat en nedgrävd skatt i jorden.
Att det var välbägat folk på den här gården syns på boningshuset från 1818. Det är väl tilltaget och rejält byggt. Det ska ha byggts ut en del under senare tid och på ena gaveln finns en lägenhet som var undantagsbostad för Aron på ålderns höst.

Tack till Sture Johansson som visade oss runt i huset!

Fler bilder:

boningshuset

Arons och Sofias hus, byggt 1818. Framsidan.

boningshuset baksidan

Baksidan av Arons och Sofias hus, fotograferat från åkern väster om huset.

hus och uthus

Boningshus och uthus, byggda 1818 respektive 1808.

uthus

Den här ladugården är hitflyttad sedan Aronsgården blev naturreservat. Den är från 1790 och stod förr i Sjöred i Abilds socken (som också ligger i mellersta Halland).

kalvhagen1

På vänster sida om gärdsgården ligger Kalvhagen, en beteshage för gårdens kalvar, men nu mer eller mindre igenväxt.

kalvhagen2

Samma gärdsgård åt andra hållet.

sten

Så mycket sten! Byn Berg ligger uppe på ett berg och man har odlat i terrasser på sluttningarna, där det funnits odlingsbar jord. Här finns det gott om odlingsrösen.

kok

Det gedigna gamla köket i huset från 1808.

Arons kista

Arons fina kista som han hade med sig när han flyttade in 1870. Nu står den i undantagsdelen.

Fler bilder inifrån boningshuset:

rum3

rum1

rum2

Fortsätt läs mer
926 Träffar
2 Kommentarer

Poliserna som inte följde lagen

Fjärdingsmän var den dåtida lokala polisen. När jag för ett tag sedan sökte efter en annan fånge i Riksarkivets databas med frigivna fångar upptäckte jag att inte mindre än åtta fjärdingsmän fanns bland dessa. Alltså dömda till straffarbete och frigivna. Kanske har ytterligare någon dömts, men dött i fängelset och därför inte återfinns i databasen. Den innehåller journaler för fångar frigivna 1877–1939.
De åtta fjärdingsmännen var födda mellan 1854 och 1903 och alla satt på Långholmen. Alla utom en dömdes för förskingring, de flesta med tillägget tillgrepp med mera. Kanske hade de sålt tjuvgods som tagits i beslag, men det har jag inte undersökt.

Den åttonde, som inte var som de andra, det var den äldste av dem och som verkar ha varit ökänd i sin samtid. 1892 dömdes han till livstids fängelse för tre mord plus stöld. Han hette Per Mathias Johansson Knif, kallad Kniven.
Kniven hörde hemma i Delsbo i Hälsingland, känd som en kriminell bygd på 1800-talet enligt dåtidens tidningar. Det finns en mycket omfattande webbplats om traktens lokala historia, kallad Dellenportalen, och där kan du läsa den långa och hemska historien om fjärdingsmannen som kallades Kniven.

Kniven utsnitt

Del av fångjournalen om  för fjärdingsman Knif från Delsbo. Han hade ovanligt små fötter. Hela journalen finns här.

Utöver dessa åtta fjärdingsmän finns också en polis i databasen. En man som, förmodligen enligt egen uppgift, arbetade vid ryska hemliga polisen. Hans namn var Julius Georg Gawrilowitsch Suni, född 1875 i Petrograd i Ryssland, där han även var verksam. Han dömdes av Svea hovrätt 1915 för landsförräderi och satt sex år på Långholmen.
Allt enligt fängelsejournalen. När jag googlat på hans namn blir det ingen träff, men troligen är det samme man som hette Julius Georg Gabrielssohn Suni och finns på Geni.

Den ryske hemlige polisens fångjournal.

Fortsätt läs mer
1556 Träffar
6 Kommentarer

Hon vet vad det handlar om

 Vill du läsa om släktforskning? Alltså inte handböcker och fakta utan romaner? Det tror jag att fler än jag gillar, att läsa skönlitteratur om släktforskning. Eller hur?

Släktforskning har ju på senare år smugit sig in i deckargenren. Allt fler deckarförfattare verkar ta med i sina lösningar på mordgåtor att svaret ligger i släkthistorien. Kanske en gammal konflikt mellan familjer, en aldrig glömd oförrätt och hämnd för något som hänt i en tidigare generation. Det där är ju intressant.

Nu har jag läst en trilogi där släktforskning och släkthistorien är det bärande temat. Författaren Sara Lövestam har skrivit "Ljudet av fötter", "Bära och brista" och "Nu levande". Läs dem i nu nämnd ordning.

IMG 6461

Böckerna handlar om Monika Bengtsson, 40 år och litteraturvetare, forskare på Stockholms universitet. Singel och barnlös. Barnlösheten och Monikas försök att bli gravid är trilogins andra tema.

Monika har delvis växt upp som fosterbarn och när hon börjar undra vem hennes biologiska farmor är så kommer hon in på släktforskningen. I de tre böckerna får vi följa hennes släktforskning på farmorns sida, långt bak i historien. Det är helt klart så att Sara Lövestam själv släktforskat, hon vet vad det handlar om. Kanske handlar böckerna om hennes egen släkt, det vet jag inte. Men det spelar ingen roll för historien slukar mig som få andra böcker där släktforskning ingår.

I en scen i andra boken sitter Monika på Stockholms stadsarkiv och läser i barnhemmet Lillgårdens arkiv om sin farmor och hennes syskon och upptäcker att farmoderns äldre systers okände far finns inskriven i barnhemsjournalen: "Det var ögonblick som detta som gjorde släktforskningen till en drog. Det syntes kanske inte på mig, eller på någon av de andra fyra personerna i forskningssalen, men när vi fann det vi sökte gick våra pulsar upp och glädjestötar sköljde tysta men kraftfulla genom våra kroppar." Visst känner du igen dig?

I sista boken: "Jag har inte bara – troligen – funnit pappan till Sara Maria. Jag har dessutom sannolikt hittat mordet som gamle Hugo Backman frågade om. Jag kan inte stå still, ruset är för stort för min kropp." Jag vet ju precis hur det känns, det där. Det gör nog du också.

Till Sara Lövestam, om du mot förmodan skulle läsa detta: Tack för att du skrivit dessa böcker! Skriv fler!

Fortsätt läs mer
1087 Träffar
2 Kommentarer

Film och bok om statare

Det är många av oss släktforskare som har statare i släkten. Kanske finns det till och med någon av er som läser detta som är född i en statarfamilj. Statarsystemet var ju kvar ända till 1945.

Vi äldre släktforskare känner säkert till en hel del om statarlivet, så jag ska inte orda så mycket om det. Det var gifta lantarbetare som fick en stor del av sin lön in natura, det var detta som kallades stat. För de allra flesta var det väldigt svårt att ta sig ur att vara statare. I många släkter var man statare i flera generationer.

Något som utmärker statarna är att de flyttade ofta. Många familjer flyttade varje år, i sökandet efter bättre villkor. I min egen släkt har jag inga statare men i släktutredningar till kunder har jag stött på detta då och då. I en familj såg det ut så här när man följer familjen i husförhörslängderna.
Familjens boställen sedan föräldrarna gift sig (faderns yrke inom parentes):
1859–1860: Skästa Husgård i Lillhärads socken (statdräng)
1860–1862: Skarpa Norrgård i Skerike socken (statdräng)
1862–1865: Skarvsta i Skultuna socken (statdräng)
1865–1868: Skåntorp i Skultuna socken (torpare)
1868–1872: Ruttorp i Skultuna socken (daglönare)
1872–1874: Lista i Sankt Ilians församling i Västerås (statdräng)
1874–1875: Skultuna Bruk (stalldräng)
1875–1876: Ekeby i Dingtuna socken (statdräng)
1876–1879: Lista i Sankt Ilians församling i Västerås (statkarl)
1879–1882: Nortuna i Romfartuna socken (statdräng)
1882–1885: Julpa i Romfartuna socken (statdräng)
1885–1886: Kvarnbro i Romfartuna socken (statdräng)
1886–1888: Nortuna i Romfartuna socken (statdräng)
1888–1895: Kävsta i Skerike socken (statdräng)
1895–1896: Lisselberga i Skerike socken (statdräng)
1896–1907: Rustberga i Skerike socken (ladugårdskarl)
Bortsett från eländiga levnadsvillkor så kan man undra hur det blev med skolgången för barnen. Och att aldrig kunna rota sig i ett socialt sammanhang. Inte underligt att de fastnade i sådana mönster.

Vill du veta mer om statare så finns en dokumentärfilm i Sveriges Televisons öppna arkiv, producerad 1995. Filmen heter "Den vita piskan" vilket anspelar på att statarhustrurna skulle mjölka utan ersättning morgon, middag och kväll. Ett tungt och krävande arbete. Det var mannen som anställdes men hustruns arbete ingick. Även barnen tvingades i många familjer att arbeta tidigt, t ex med att plocka bär.

statare1

Det finns också en bok med mycket fakta om statarna. Den heter "Statarliv", gavs ut 2009 (Gidlunds förlag) och består av ett antal artiklar skrivna av forskare inom framför allt historia. Till vänster: Okända statare på okänd gård, troligen i Västergötland. Foto: Carl Victorin.

Statarna var prisgivna åt arbetsgivarna i och med att bostaden ingick i staten, dvs i lönen. De som inte skötte sig kunde bli vräkta. Detta drabbade framför allt de som engagerade sig fackligt i Lantarbetareförbundet och det finns flera exempel på statare som vräkts vid strejker, bl a vid Mörekonflikten 1929.

statare2

Ett vykort från 1907 från Västervåla socken i Västmanland. På detta står det tryckt: "Patron Timm å Engelsberg vräker sina statkarlar med familjer den 19 Aug 1907."

I Sverige finns två statarmuseer (kanske finns det fler?), ett i Skåne och ett i Solna.

Fortsätt läs mer
922 Träffar
5 Kommentarer

Hur var vädret?

Hur var vädret i Härnösand den 5 mars 1865? Eller i Skara samma dag?
Den 5 mars 1865 i Härnösand var det som lägst -8 grader kallt och som högst -4,6 grader. I Skara var det lite varmare samma dag, som lägst -3 grader och som högst -0,3 grader.

SMHI:s hemsida kan man få fram temperaturen på olika orter från och med 1858. Det är större orter man får söka på, så det kan ju ha varit lokala temperaturskillnader.
För den som släktforskar och skriver om sin släkthistoria kan detta vara intressant.
Här kan du också läsa om SMHI:s arkiv.

JvmKAAA00644

Stationen i Storlien (eller är det i Duved?) efter en snöstorm i februari 1923. Okänd fotograf, bildkälla: Järnvägsmuseet.

På SMHI:s webbplats finns en del information om väder och oväder i äldre tider. Exempel:
Om det svåra ovädret den 29 januari 1850.
Om rekordkalla juni 1923.
Om snökanonen som drabbade Västervik 1929.
De värsta stormarna sedan 1850.
Den stormiga julen 1902.
Vädret under nödåren 1867-1868.
Värmerekord och köldrekord. Det äldsta rekordet är från 1880.

VMGDIG00231 089

Riktigt varma sommardagar kan man behöva svalka sig med ett bad. Detta är från Öresjö i närheten av Trollhättan och fotot togs den 7 september 1958, när det egentligen redan var höst. Sommaren därpå, 1959, blev riktigt varm, det minns till och med jag fast jag bara var fem år då. Fotograf: Stig Olsson. Bildkälla: Vänersborgs Museum.

Fortsätt läs mer
843 Träffar
0 Kommentarer

Vad är sant och vad är falskt?

I en släktutredning till en kund kom jag nyligen till gården Träske i Kräklingbo socken på Gotland på 1700-talet. I kundens släkt finns en man som hette Jacob Larsson, född den 17 april 1713 och död den 17 januari 1786. Den 18 oktober 1737 gifte han sig med Brita Jostesdotter och flyttade då till hennes föräldragård Österby i samma socken.

När Jacob dog står det i kyrkboken att hans föräldrar var Lars och Helena i Träske. Ordagrant står det "Lars et Helena Träske". I flera socknar vid den här tiden har prästerna bara skrivit förnamn och gårdsnamn på folk. I dödsnotisen står också Jacobs födelsedatum:

1786

1737

I vigselnotisen 1737 står det att Lars kom från Träske och Brita från Österby, dvs "Jacob Larsson Träske och Bryta Jostesdr. Österby" (vigsel nr 1).

När jag såg detta förväntade jag mig att gossen Jacob som föddes den 17 april 1713 också skulle vara född i Träske, men när jag sökte i Arkiv Digitals eminenta register för födda, vigda och döda i delar av Sverige står det Ekeskogs som födelseort i träffen. "Så de bodde där först och flyttade sedan" hann jag tänka medan sidan i födelseboken laddade. Men när jag läste där står det ju Träske. Eller... Vad säger du? Jag tolkar det som Träskes även om den versala bokstaven T nästan ser ut som ett E. Jag tolkar det definitivt inte som Ekeskogs. Har jag rätt eller har jag fel? Födelseboken 1713:

1713

Två barn föddes i Träske på våren 1713. Årets födelse nr 2 i Kräklingbo var Pers dotter Elisabeth. Där läser jag att det står "Pär Treskes dotter". Födelse nr 3, där läser jag "Lars Treskes son" som föddes den 17 april och fick namnet Jacob.

Jag kan förstå hur det har gått till. Att den som gjort avskriften tolkat begynnelsebokstaven som E och sedan kanske sett ett k i namnet och tagit för givet att det då måste vara Ekeskogs, en av socknens gårdar.

Igår skickade jag in en rättelse till AD och jag förutsätter att någon där granskar detta, så får vi se om jag får medhåll.

Mitt syfte med det här inlägget är att visa att det är viktigt att kontrollera alla registeruppgifter i originalkällorna. Det kan inte nog poängteras. Men tänk också på att söka lite kreativt i alla sökbara register. Det är avskrivna uppgifter och det kan givetvis bli fel, inget konstigt med det.

Jag är verkligen tacksam för alla de register som numera finns hos AD och förstår att det kan bli fel. Registren kommer från många olika håll, både föreningar, enskilda släktforskare och (tror jag) AD:s eget samarbete med My Heritage.

Det som är mer allvarligt är att fel sprids mer eller mindre okontrollerat på nätet, och i det här fallet har det skett innan AD hade register. Så bara för att en uppgift finns på flera ställen på nätet betyder det inte att den är sann. Uppgiften att denne Jacob skulle vara född i Ekeskogs finns i flera upplagor på nätet, både på Geni, i Anbytarforum och i privata släktträd.

Ett annat fel som spridits i samma sammanhang är namnet på Jacob Larssons mor. Hennes namn uppges på flera ställen vara Maria Mårtensdotter men i dödsrunan i kyrkboken skrev ju prästen att hon hette Helena. Hur kunde det bli så? Svaret tror jag beror på följande.

Jacobs far hette Lars Persson. I Kräklingbo CI:1 på sidan 51 finns en notis om att Lars Pedersson gifte sig med Maria Mårtensdotter från Lilla Hammar den 29 november 1691. Där nämns inget gårdsnamn för Lars Pedersson så vi kan inte vara säkra på att det är Jacobs far, men det kan det ju vara:

1691

I Träske föddes ett tvillingpar 1693 med Lars som far men inget namn på modern. Båda tvillingarna dog som spädbarn. 1708 föddes flickebarnet Helena i Träske med Lars som far och Elin som mor. När Jacob föddes 1713 står inte moderns namn i kyrkboken. Om Lars Pedersson är Jacobs far så kan ju Maria Mårtensdotter ha dött och fadern gift om sig i en annan socken med Helena/Elin. Elin kunde användas som en kortform av Helena så Elin som är nämnd som flickans mor 1708 och Helena som är skriven som Jacobs mor vid hans död måste vara samma person.

Det som förvånar mig är att uppgiften att Maria Mårtensdotter skulle vara mor till Jacob Larsson har spridits trots att det står i hans dödsnotis i kyrkboken att hon hette Helena.

Själv har jag bara läst i kyrkböckerna, inte i domböcker, skattelängder eller andra arkivhandlingar där mer uppgifter kan finnas om den här familjen.

Bildkälla, samtliga bilder: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
1066 Träffar
2 Kommentarer

Med arkiven som källa

Ska du skriva en släktbok? Kanske funderar du på hur du ska utforma den och vad du ska ta med. Om du ska göra en ren faktabok eller dramatisera?

Ett inspirerande föredrag finns i Riksarkivets Youtubekanal där arkivarien Petra Nyberg berättar om hur hon gjorde med sin bok "Missgärningar" (Lava förlag 2021). Boken handlar om en kvinna som blev mördad på uppdrag av kvinnans make och hans nya flickvän. Det här hände i Skåne 1849 och skilsmässa var inte aktuellt.
I boken får vi veta bakgrunden till mordet och vad som hände sedan. Vi får en fyllig bild av de inblandade familjerna. Författaren väver in detta i en nutida historia och tillbakablickar till mitten av 1900-talet. Den äldre berättelsen bygger på ett verkligt fall som Petra Nyberg hittat i arkiven och gjort en dramadokumentär om.

Det gillar jag.

PetraNyberg

Utsnitt från husförhörslängden med anteckning om vad som hände med anstiftaren till mordet. Boken inleds med ett avsnitt om avrättningen. Bildkälla: Arkiv Digital. Till höger Petra Nybergs bok.

Det här är en mycket läsvärd bok och som jag tror kan vara en bra inspiration, inte minst tillsammans med föredraget om att använda arkiven som källa till ditt skrivande. I föredraget berättar Petra Nyberg om vilka primärkällor och sekundärkällor hon använt, hur hon hittat dem och hur hon använt dem. Hon ger också bra tips på hur man hittar användbar information för att få en bakgrund till den historia man vill berätta.

"Allt finns i arkiven!" säger Petra Nyberg i sitt föredrag och det håller jag verkligen med om. Våra arkiv är fantastiska källor till information.

Nu på måndag den 10 juli ska jag hålla ett föredrag om att skriva släktbok. Det är en del av Västmanlands Släktforskarvecka som ordnas av släktforskarföreningarna här i Västerås med omnejd i år.

Ta gärna en titt på resten av Riksarkivets Youtubekanal, där förmedlas mycket kunskap.

Fortsätt läs mer
702 Träffar
3 Kommentarer

Poliserna som löste morden

1748 kom Henric Jakob Sivers i biskopens ställe till Västerviks trivialskola som examinator. Tio år senare hade han skrivit en bok om Västerviks historia, trots att han aldrig bodde där.
Henric Jakob Sivers var en präst verksam i Tjust härad och en av många ganska väldokumenterade präster. Född i Lübeck den 8 april 1709 och död i Tryserum den 8 augusti 1758. En mångsidig och omtalad man.
För den som bor i Västervik och är intresserad av sin hembygds historia är nog Henric Jakob Sivers ett känt namn, tack vare sin bok om Västerviks historia. I stan finns en gata uppkallad efter honom, Siversgatan. Och under senare delen av 1900-talet hade Västervik en gatuchef med efternamnet von Sivers, född i Örnsköldsvik 1928 men som återkommit till sina rötter eftersom Henric Jakob Sivers är hans farfars farfars farfar.
I sin bok ger Henric Jakob Sivers en karaktäristik av Västerviksborna. De är "hederlige, hövlige och fägnesamme emot sina vänner och främmande; älska renlighet och snygghet samt stadighet" och skriver att de flesta hustrur i staden är "artiga, snälla och dygdiga; och så uppfostra de även sina döttrar". "De sätta inte bort dagen med otidiga visiter, utan sköta sitt arbete och sina sysslor hemma". Han berömmer också stadsborna för att de går till fots till kyrkan och inte åker vagn av bekvämlighet.

Fadern Henrik Sivers var kantor och lärare i Lübeck. Hans mor hette Regina Katarina Pagendarm. Möjligen var hans farfars far Erik von Sivers i svensk tjänst i början av 1600-talet.
19 år gammal disputerade Henric Jakob vid universitetet i Rostock och blev då filosofie magister. Teologiska studier ledde honom sedan till prästbanan.
Anledningen till att han bosatte sig i Sverige ska vara att han råkade bryta ett ben då han befann sig i Linköping på resa 1735, där han prästvigdes samma år. Under tiden som konvalescent utsågs han till pastor i tyska församlingen i Norrköping.
Här träffade han sin första hustru Anna Maria Aschania och bildade familj. Efter hennes tidiga död 1738 var han gift med prästdottern Maria Margareta Rising från Vimmerby och efter skilsmässa från henne samma år de gift sig 1739 gifte han sig med prästänkan Helena Retzia. Under de här åren gjorde han karriär som präst och utsågs till hovpredikant 1746. Året därpå blev han prost i Tryserum, Hannäs och Fogelviks församlingar och 1750 för hela Norra Tjust härad.
I Tryserums församlings kyrkbok finns alla hans titlar inskrivna i noteringen om hans död: "Kungl hovpredikanten, häradsprosten över Norra Tjust kontrakt och kyrkoherden över Tryserum och Hannäs högvördige herr doktor Henric Jacob Sivers".
Henric Jakob Sivers var inte bara präst och teolog utan även naturvetenskaplig vetenskapsman. Han hade en stor mineralsamling som i bouppteckningen värderades till 1800 riksdaler. Det var för att förkovra sig i naturvetenskap som han gav sig ut på sin resa till Sverige.
Som vetenskapsman var han också författare och gav ut flera skrifter före sitt storverk om Västerviks historia. Dessutom hade han samlat på sig ett ansenligt bibliotek. Vid hans död gjordes en egen katalog över bibliotekets innehåll. Hans bibliotek värderades till 3329 riksdaler, en mycket stor summa och som låg långt över vad de flesta lämnade efter sig.

Sivers far son

Till vänster: Porträtt att Henric Jakob Sivers från boken "Westerwiks Stads Historia och Beskrifning", utgiven 1758.. Illustration av C. Fritzsch 1756.
Till höger: Sonen Nils Liljensparre, polismästare i Stockholm. Målning av Johan Erik Bolinder (1768-1808).

Har du orkat läsa så här långt så ska jag komma till saken, eller poängen.
Henric Jakob blev far till minst nio barn. Äldste sonen Nils, född 1738 i Norrköping och son i första äktenskapet med Anna Maria Aschania, blev polismästare i Stockholm. Han blev adlad Liljensparre men kallade sig von Sivers, vilket bestått in i vår tid. Kanske kommer alla von Sivers i dag från prästen och historieskrivaren Henric Jakob Sivers.
Nils blev den som utredde och ganska snabbt löste mordet på Gustav III. Alf Henriksson har skrivit om Nils att han var "en skicklig och energisk polisman" som gick metodiskt fram och resolut tog sig an uppgiften och att det då inte längre var aktuellt för attentatsmännen att utropa en revolution. Vi vet ju att kungen så småningom dog och att Anckarström greps för mordet och gick en gruvlig död till mötes.
Polismästare Liljensparre började med att stänga dörrarna och ingen tilläts lämna maskeradbalen förrän de uppgett vilka de var och kunde förhöras. Nästa dag kontaktades alla pistolsmeder i Stockholm för att identifiera den pistol som hittats efter mordet och på så vis kunde Anckarström identifieras som mordvapnets ägare.
Nils Liljensparre bör under en del av sin uppväxt ha bott i prästfamiljen i Tryserum i Tjust härad, där Västervik ligger.
Vill man dra en nutida parallell så tänker jag på mordet på utrikesminister Anna Lindh för snart 20 år sedan. Polisutredningen leddes av polisen Leif Jennekvist (som blev polismästare 2008) och mordet klarades upp förhållandevis snabbt. Leif Jennekvist kommer också från Västervik och är lillebror till min avlidne tidigare arbetskamrat Lennart Jennekvist på Västerviks-Tidningen, där vi båda arbetade vid tiden för mordet på Anna Lindh. Leif Jennekvist har skrivit en bok om mordet på Anna Lindh, den är väl värd att läsa.
Att jag kom att tänka på detta är att jag just nu läser Hans-Gunnar Axbergers bok "Statsministermordet" där han gör en jämförelse mellan Nils Liljensparres resoluta arbete efter mordet på Gustaf III och polismästaren Hans Holmérs kaotiska och resultatlösa arbete efter mordet på Olof Palme.

Se där, nu fick ni några boktips igen, fast det inte var min tanke från början.

Men tänk så mycket man kan hitta i arkiven. Själv blev jag ganska fascinerad när jag läste bouppteckningen efter kyrkoherden och prosten Sivers i Tryserum.

Källor, i huvudsak:
Håhl: Linköpings stifts herdameinne, del II (1846)
Ada Rydström: Boken om Tjust, andra delen (1921)
Alf Henriksson: Svensk historia, del II (1978)
Tjust häradsrätts arkiv, volym FIIIa:114 (1756-1758) sidan 58

Fortsätt läs mer
534 Träffar
0 Kommentarer

Semesterkänsla

UMFA53202 0412

Visst ser det härligt ut? En kaffepaus i hagen invid sjön en sommardag. Kanske en midsommarhelg, som nu. Det verkar vara varmt men inte soligt. Kvinnorna har det bra där på sina filtar någonstans troligen i närheten av Karlshamn på 1930-talet. Fotograf är Alfred Andersson och bilden finns i Bohusläns Museums bildsamling.
Det kunde varit jag, om jag fötts runt 70 år tidigare, tänker jag. Semesterkänsla. Ja, nu ska jag ta lite semester efter midsommar. Träffa barn och barnbarn, slappa lite. Och så släktforska, åtminstone lite.
Jag som arbetar med släktforskning behöver skilja på jobb och fritid. Släktforskning åt kunder, det är jobb. Släktforskning om min egen släkt eller om vänner och bekantas släkt, det är fritid. Och det är lika roligt, vilket som.

XLM EB402

Kanske är det så här jag borde ordna min semestervardag, i hängmattan med en bok. Om jag hade ett torp och en hängmatta... Men det är inte jag utan Hanna Olsson som vilade ut i hängmattan den där sommardagen på 1910-talet. Foto: Elna Brundin från Gävle.

JA198

Att hässja hö hörde det gamla bondelivet till och vi är många som växt upp med bilden av höbärgning som en sommaridyll. Men egentligen var det nog mest tungt arbete, särskilt om det var en het sommar som i år. Höet måste ju bärgas, annars blev det problem till vintern.
Bilden är tagen av Josef Ärnström på 1920-talet i byn Söder Rälta i Djura socken i Leksands kommun och troligen är det fotografens egen familj som fotograferats.
I min släkt finns nästan bara bönder och torpare på landsbygden så det här var verkligheten för mina gamla släktingar i många generationer. Ingen sommarsemester där, inte. Men man tog sig tid att gå på kalas ibland, det vet jag.

Semester infördes 1938 då vi fick två veckors betald semester. Oceaner av tid, tyckte många, som var vana vid att arbeta året om. Innan dess var den enda ledigheten slankveckan på hösten, men den var inte betald. Det var veckan mellan att en piga eller dräng lämnat sin plats på en gård tills de skulle tillträda på nästa gård.
1951 fick vi tre veckors semester och 1963 fyra veckor. Det minns jag, när min pappa skulle få vara ledig i fyra hela veckor. Han arbetade på en cementindustri och vi bodde i villa med trädgård. På den tiden åkte vi på tältsemestrar men inte så jättelångt bort för mamma ville inte vara borta från trädgården mer än några dagar, kanske max en vecka. Skötseln av trädgården var viktig för henne, hela livet.
I stället brukade vi barn sova i tält i trädgården med kompisar några nätter under sommaren. Ett grönt tält av bomullstyg. Jag minns hur det var att vakna där en tidig sommarmorgon, i det gröna halvdunklet och redan varmt i den gassande solen.

Numera tar jag semester på balkongen, avbrutet av några resor för att besöka barn och barnbarn under sommaren, eller att få besök av dem.
Och så lite aktivitet under Västmanlands Släktforskarvecka en bit in i juli.

Fortsätt läs mer
635 Träffar
0 Kommentarer

Utmaningar för en släktforskare

Bland det roligaste med att vara aktiv i en släktforskarförening är att hjälpa till vid släkforskarjour. Det tycker jag och det har jag säkert bloggat om tidigare. Många föreningar har släktforskarjourer, mer eller mindre regelbundet.

I lördags hade en föreningskollega och jag släktforskarjour på Skiljebo bibliotek, som är mitt eget stadsdelsbibliotek här i Västerås. Vi har haft det ett par gånger tidigare och det blir nog fler gånger. Biblioteket är normalt inte öppet på lördagar men i lördags arrangerades den årliga Skiljebofesten i Skiljebo centrum, på torget utanför bibliotekets dörr och med en del aktiviteter inne på biblioteket.

Skiljebofesten1

Här satt jag på Skiljebo bibliotek och hade släktforskarjour förra lördagen. Eget foto (därför är jag inte med på bilden).

Skiljebo är centrum i ett område med många bostäder, både villor, bostadsrätter och hyresrätter, det mesta byggt under andra halvan av 1900-talet. Runt om här bor flera tusen Västeråsbor. En hel del är invandrare från andra länder och vid varje släktforskarjour tidigare har vi fått frågor om sådan släktforskning, t ex i Finland (flera gånger), Italien och Ryssland.

Den här gången blev det två rejäla utmaningar. Allra gladast är jag för att jag kunde hjälpa en man från Somalia.
Men tro för all del inte att jag kunde hitta hans släkt...

När han stannade vid mitt bord var han skeptisk till att över huvud taget kunna släktforska om sin släkt men ändå intresserad. Jag ville inte bara säga att "nej, det går nog inte" utan började i alla fall med att fråga i vilket land han hade sin släkt. Med svaret Somalia förstod jag ju att det skulle nog inte gå. Därför föreslog jag att vi skulle börja med de uppgifter han redan känner till om sina föräldrar och far- och morföräldrar.
Jag visade honom i mitt anteckningsblock hur han kunde göra ett enkelt släktträd med namnen och då fick han ett ljus i blicken. Så han fyllde i alla namn och så kom han på att han vet vad hans farfars far hette, så det blev några generationer. Plus hustruns namn och de han kände till i hennes släkt. Alla i generationerna före honom själv är döda, sa han.
Jag märkte att systematiseringen betydde mycket, att han fick ordning på det. "Det blir som fjärilsvingar" sa han. Jo, så kan man se det.
Sedan visade jag honom Familysearch och sa att vi kan i alla fall prova. Där fick vi flera träffar när vi sökte på hans efternamn och Somalia, jag blev glatt överraskad över att Familysearch ändå har en del information från Somalia. Men det var inga personer han kände igen. Ändå gjorde det att han blev eld och lågor och han sa när han hade vikt ihop papperet med släktträdsskissen att det här skulle han fortsätta med när han kom hem. "Min syster vet nog mer, jag ska fråga henne", sa han.
Det gjorde mig verkligen glad.

Någon timme senare stannade en afghansk kvinna i sällskap med flera barn vid mitt bord. Hon trodde inte heller på att det skulle gå att släktforska men sa att hon så gärna skulle vilja det.
Eftersom vi fått träffar från Somalia tidigare så visade jag henne Familysearch och gjorde en sökning på hennes efternamn och Afghanistan. Det blev en ganska lång lista med träffar där också, flera emigranter som kom till USA i början av 1900-talet. Hon visste att det fanns emigranter i hennes släkt så hon skulle forska vidare när hon kom hem. Minstingen i barnkärran var otålig så vi stannade vid detta.

Naturligtvis inbillar jag mig inte att dessa två från Somalia och Afghanistan ska kunna släktforska så som vi kan i Sverige, men att bara göra ett försök och kanske hitta någon släkting, kan betyda mycket. Jag är glad att digitaliseringen åtminstone ger en möjlighet.

Skiljebofesten2

Medan vi släktforskade inne på biblioteket pågick Skiljebofesten på centrumtorget utanför dörren. Det var ett bra tillfälle att ha släktforskarjour. Eget foto.

Fortsätt läs mer
1165 Träffar
2 Kommentarer