Mördarna i Amnehärad

Att leva ihop flera generationer var säkert inte alltid så lätt. Ända till slutet av 1800-talet var det förhållandevis vanligt på landsbygden att gamla föräldrar överlät gården till nästa generation och bodde kvar på undantag. Det känner ni ju till och har säkert sett många exempel på i kyrkböckerna.

I en del familjer kundet bli en lång undantagstid, flera decennier om föräldrarna levde länge. Kanske var det många gånger svårt att släppa taget om den gård de själva en gång ärvt och brukat i många år. Att det blev konflikter och slitningar mellan generationerna är därför inte svårt att inse. Men att dessa konflikter skulle leda till mord, det är svårare att förstå. Men det hände.

Den 3 juni 1862 avrättades två makar i Amnehärads socken i Västergötland, dömda för mord på ett par gamla på undantag. Orsaken var att de förgiftat hustruns båda tidigare svärföräldrar. Hennes tonåriga dotter från första äktenskapet var också inblandad och dömdes till döden men straffet omvandlades till livstids fängelse. Makarna hette Isak Andersson och Hedda Kihlgren och hennes dotter hette Carolina Johansdotter. I Amnehärads husförhörslängd AI:13 sidan 309 finns antecknat om morden. Både morden, rättegången och avrättningarna blev också omskrivna i tidningarna.

Till vänster: Göteborgs Handels- Och Sjöfartstidning 6 juni 1862. Till höger: Sköfde Tidning 7 juni 1862.

Så här var det:
Heddas förre make Johannes Larsson (far till den dömda dottern) hade genom testamente gett Hedda rätt att efter hans död bruka 1/24 mtl i Råglanda mot att försörja hans föräldrar Lars Jönsson och Greta Andersdotter på undantag så länge de levde.

För Hedda var Isak hennes tredje make. Hon kom från Karlstad där hon föddes på julafton 1814 och hade gift sig med förste maken Johannes troligen i början av 1840-talet. Johannes var det mördade parets son och född 1810. Hedda och Johannes hade flyttat från Göteborg 1852 till hans föräldrar på deras gård 1/24 mantal i Råglanda i Amnehärads socken. Det var föräldrarna som ägde gården men sonen och sonhustrun brukade den mot att de försörjde föräldrarna.

Johannes och Hedda hade två barn, Carolina och hennes lillasyster Matilda, födda 1843 och 1850 i Göteborg. Redan den 19 november 1852 dog Johannes på lasarettet. Kanske hade de lämnat Göteborg för att han var sjuk. Vad han dog av får vi inte veta. Hedda gifte om sig med drängen Johannes Johansson på nyårsafton 1853 men han dog ett halvår senare och blev bara 31 år. Inte heller hans dödsorsak är inskriven i dödboken. Ett par veckor senare föddes deras dotter Ida i juli 1854. I juni 1856 gifte Hedda om sig med drängen Isak Andersson, som var två år yngre än Hedda som nu hunnit bli 42 år. Dottern Anna föddes 1857. Under fängelsetiden föddes deras son Carl Gustaf i oktober 1861, han dog ett halvår gammal.

Efter en tid sedan Hedda och Isak gift sig började de tala om hur svårt det var att ha de gamla svärföräldrarna på gården och de nämnde det också vid samtal med en annan sockenbo. Så småningom bestämde de sig för att döda de två gamlingarna på undantaget. På Kristi Himmelsfärdsdag den 9 maj 1861 tog Hedda svavel från tändstickor och blandade det i kaffet. Hennes dotter Carolina Fredrika var invigd i planeringen av brottet och blev delaktig. Det var hon som gav sin farmor det förgiftade kaffet.

Enligt samtida tidningsreferat hade de ömsom bönfallit och ömsom hotat dottern tills hon gick med på att medverka, med löfte om belöning. Bland annat skulle hon få välja det finaste klänningstyg hon kunde hitta. Hon var 18 år då. Anledningen till att de ville ha Carolina att utföra morden var att det annars skulle vara för uppenbart vem som begått dem.

Det första mordförsöket gick inte som de hade tänkt sig. I stället använde de arsenik som Carolina bakade in i en sillmunk som hon gav sin farmor den 12 maj. Farmor Greta blev sjuk och dog samma dag. Efter det lyckade mordet ska makarna ha diskuterat om de skulle låta Lars Jönsson leva över sommaren eftersom de kunde ha nytta av honom på gården. Men det blev inte så, han mördades den 26 maj. Den här gången gick det inte att få Carolina att vara behjälplig så Isak och Hedda gjorde gemensamt en deg med arsenik och gjorde sillmunkar som Lars åt med god aptit. Han insjuknade och dog i svåra plågor dagen därpå.

Pratet gick i byn och snart blev både Isak, Hedda och Carolina häktade, misstänkta för mord. De gamla svärföräldrarna hade nämnt för grannar att de kände sig rädda för att bli tagna av daga av svärdottern och hennes make. Isak och Hedda nekade länge men till slut, efter att rättegången inletts, erkände Carolina och då erkände också hennes mor och styvfar. I tidningen bekrivs Hedda Kihlgren som att hon hade "ett ovanligt fräckt och fasaväckande utseende", bl a i Borås Tidning den 27 mars 1862.

Redan den 14 juni 1861 hade de båda makarna gripits och satts i häkte i Mariestad, som fångar nr 405 och 406. Fångjournalen berättar att Isak var 5 fot och 9 tum lång, hade brunt hår och blå ögon. Hedda var 5 fot och 1 tum lång, och hade också brunt hår och blå ögon. Rättegången inleddes den 1 juli och domen föll den 15 augusti.
Alla tre dömdes till döden men Carolina benådades och fick i stället livslångt straff på spinnhus. Det avkortades så småningom till tio år. Eftersom det var dödsdomar skulle ärendet avgöras i hovrätten som fastställde dödsdomarna för de båda makarna. Utöver domarna för mord dömdes de också för snatteri. De blev halshuggna av bödeln på Vadsbo härads avrättningsplats den 3 juni 1862.

Roddy Nilsson, historiker vid universitetet i Göteborg, tar upp fallet i en artikel i Historisk tidskrift 137:1 2017 (sidan 20) och skriver att det under rättegången kom fram att det fanns "djupa spänningar mellan generationerna". Vittnen hade hört Isak och Hedda klaga över hur svårt det var att ta hand om hennes gamla svärföräldrar.

Vad hände med barnen? Det undrar jag alltid när jag stöter på fall där något händer med föräldrarna.

Carolina ska ha suttit i fängelse i tio år, troligen på spinnhuset i Norrköping. Där blev hon sedan kvar. Hon gifte sig 1872 med arbetaren Axel Fagerberg och de fick fem barn i Norrköping.

De yngre barnen kom till fosterfamiljer i närheten.

Systern Matilda blev kvar i Amnehärad, hon gifte sig först med bonden Carl Larsson i hemsocknen, sedan med arbetaren Anders Gustaf Andersson och fick fem barn, två av barnen emigrerade till Amerika.

Halvsystern Ida, dotter till Heddas andra make, gifte sig 1880 med sin fosterfar bonden Johannes Larsson sedan han blivit änkling, han var 32 år äldre än Ida och de fick fyra barn. Maken dog 90 år gammal 1912, familjen bodde då i Reserud i Hova.

Isaks och Heddas dotter Anna, född 1857, kom till Säby i Visnums socken i Värmland. Där gifte hon sig med torparsonen Anders Valfrid Johansson och de bodde med hans föräldrar i torpet, men flyttade efter ett par år till ett eget torp. Anna hade med sig sin utomäktenskapliga dotter Anna Axelia och i äktenskapet föddes tre barn. Anna dog redan 1897.

Frågan är om de vuxna barnen talade om det som hänt. Jag skulle tro att de inte gjorde det, de ville nog lägga det bakom sig.

Tack till läsaren Jan Brynstedt som tipsade mig om detta!