Rötterbloggen
Rötterbloggen

Isak och Anna Brännström Bjurliden

Anna och Isak BrännströmIsak och Anna Brännström. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Isak Johansson Brännström föddes 18 januari 1871 i Mullkälen, Skellefteå, nära gränsen till Jörns socken. Hans föräldrar var inhysemannen och separatisten Johan Olofsson samt hans hustru Brita Cajsa Andersdotter. Isak började att arbeta som dräng vid 19 års ålder 1890. Hans första tjänst var i Östra Hjoggböle, Skellefteå hos bonden Per Persson Lundgren med familj. 1892 flyttade Isak till Degerbyn, Skellefteå och finns antecknad som fältjägare Isak Johansson Hägg. I oktober samma år fick han plats som dräng i Renbergsvattnet, Burträsk hos Jonas Albin Marklund med familj. Ungefär samtidigt tog Isak sig efternamnet Brännström. I januari 1895 lämnade han Renbergsvattnet för att istället bosätta sig i Järvtjärn, Burträsk. Han ägde en bit jord där. Tre år senare, i februari 1898, flyttade han till Jörns socken och Östra Stavträsk. Han stannade där i cirka ett år innan han flyttade hem till Skellefteå igen. Han var (dräng) arbetare hos Olof Vidmark i Bjurvattnet.

12 december 1899 gifte han sig med ANNA Lena Gustafsdotter Marklund från Bjurliden, Skellefteå. Hon var född 1871-05-05. Hon hade som ung haft olika anställningar som hembiträde före giftermålet. Makarna köpte sig en gård i BjurlidenIsak BrännströmIsak Brännström. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. där de bosatte sig och uppförde ett bostadshus. De blev föräldrar till sju barn, sex av dessa levde till vuxen ålder. Den medföljande odlingsmarken var för liten för att ge familjen full försörjning, därför sysslade Isak med träarbete på sommaren och med skogsarbete på vintern. Det blev den huvudsakliga inkomstkällan för honom och familjen. På den tiden var Bjurliden en liten isolerad by som bestod av ungefär åtta hushåll. Förbindelserna med omvärlden var verkligen undermåliga. Närmaste handelsbod var flera kilometer bort. Senare upptäcktes malmfyndigheten i december 1924 och därmed bröts den undanskymda lilla byns isolering mycket fortare än vad någon hade kunnat föreställa sig. Bjurliden blev med åren en viktig förort till det snabbt expanderande gruvsamhället som fick namnet Boliden. Att herr Brännström, liksom många andra i trakten, sökte tjänst hos gruvbolaget var ju självklart. Han hade tjänst som träarbetare hos företaget i sisådär tio år. Isak förvärvade sig förtroende som en skicklig och plikttrogen arbetare. "Hederlig och vänskaplig" blev också arbetskamraternas vitsord om honom. Isak insjuknade och avled 8 september 1942, 71 år gammal.

Makarnas yngste son, Ingvar med familj övertog hemgården. Där bodde Anna efter makens död. Hon var en alert och trivsam kviAnna MarklundAnna Gustafsdotter Marklund gift Brännström. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.nna. Hela livet hade hon haft en god hälsa. Hon var oerhört vital för sin ålder. Missionen låg henne nära hjärtat, hon besökte gärna gudstjänsterna i Boliden. Dit färdades hon sommartid på cykel. 85 åAnna Brännström beskurenAnna Brännström på äldre dagar. Okänd fotograf. Privat bildsamling. r gammal, 1956 cyklade hon de dryga två kilometerna från hemmet i Bjurliden till kapellet i Boliden för att närvara på sin systerdotterdotters vigsel. Det var min mormors syster som gifte sig då.

Anna var en duktig kvinna. Hon lagade "hopkok" mot gulsot. Vad "kuren" bestod av vet jag inte. Utan att på något sätt smutskasta henne har det berättats för mig att hon av sin systerdotters man kallades för "Morgon- och Aftonposten" eftersom hon hade så mycket skvaller att komma med. Anna höll sig alltid uppdaterad om vad som hände, inte bara i bygden utan även på andra håll. Som person var hon gladlynt och sällskaplig.

90 år ung insomnade Anna 29 augusti 1961 på kronikerhemmet i Jörn efter en lång tids sjukdom. Hon hade dessförinnan sedan cirka 1955 bott hos en ogift son i Bjurliden. Exakt när hon flyttade till sjukhemmet i Jörn vet jag inte. Frid över deras minnen!

Fortsätt läs mer
  156 Träffar
  0 Kommentarer
156 Träffar
0 Kommentarer

Anna Cederflycht på Helgerum

I tio år bodde jag i Helgerum i Småland, fram till sommaren 2019. Helgerum ligger i Västrums socken i Tjust härad. Några hundra meter från huset där vi bodde ligger Helgerums slott, som byggdes på 1760-talet. Men Helgerum är ett mycket gammalt gods, en stor gård redan på medeltiden. Den stora gården har under långa perioder ägts av kvinnor, omstridda och omskrivna. Min favorit är Anna Cederflycht. Hon är välkänd lokalt i Västervikstrakten och du som läser detta och kommer därifrån misstänker jag kommer att känna igen det jag skriver här.

Anna föddes som Anna Hansdotter 1684. Hennes far Hans Andersson var en rik köpman i Västervik, hennes mor var Christina Månsdotter. Hans Andersson köpte Helgerums gods 1698. Han ägde då redan Ankarsrums bruk. 1724 dog han på Helgerum och efterlämnade hustrun och döttrarna Catharina och Anna.

Catharina var ett år äldre än Anna och ogift och hon hade troligen någon form av handikapp. Anna var gift med köpmannen och redaren Anders Nilsson från Göteborg, adlad Cederflycht. 1718 hade de övertagit Ankarsrums bruk. Makarna fick tre barn, Hans, Eric och Christina. Alla barnen dog före sin mor utan att efterlämna några arvingar. Systern Catharina dog 1742 och då ärvde Anna hennes del av förmögenheten också. Sedan deras mor dött var det Anna som ägde Helgerum med sitt skeppsvarv och sina gårdar och bruk.

Av gårdens hus från Annas tid finns idag inget kvar men flera lämningar av husgrunder. I området har jag gått omkring många gånger med gamla kartor i handen och jämfört och letat spår av husen från 1600- och 1700-talet. Annas bostad var ett hus på den nuvarande lagårdsbacken intill huset där maken och jag bodde. I en slänt finns en rad grundstenar kvar och som kommit i dagen på senare år sedan markägaren röjt här.

husgrund
På ladugårdsbacken vid Helgerum finns delar av en stengrund kvar som ska vara från huset där Anna Cederflycht bodde. Placeringen stämmer med en karta från 1788, då husen ännu fanns kvar. Eget foto i januari 2018.

Anna och hennes make kom inte särskilt väl överens. Deras sista bittra gräl någon gång på 1730-talet är välkänt. På väg till Göteborg hade de kommit till Skafte backe på den gamla vägen väster om den nuvarande bron i byn Skaftet. Där gick vägen upp på berget i en brant backe.

Makarna åkte förstås häst och vagn på sin resa och hade förmodligen en del packning med sig. När de kom till Skafte backe ville Anna att de skulle gå ur vagnen och i stället promenera bredvid för att det inte skulle vara så tungt för hästarna. Men det ville inte Anders. Då klev Anna ur, förmodligen arg som ett bi, och lämnade maken för tid och evighet. Hon lovade att hon aldrig mer skulle träffa honom, och så blev det också. Inte heller ville hon ärva honom.

Osämjan makarna emellan var känd under deras levnad. I en berättelse av den samtida Daniel Tilas skrev han ett par decennier senare att ”gamle Cederflycht haft galanterier för sig, vilket så småningom åsamkade groll”.

Anders dog bitter, rik och ensam i Göteborg 1747. Sonen Hans skulle ärva sin far men dog bara en dryg vecka efter att de fått besked om hans fars död i Göteborg. Eftersom Anna svurit på att inte befatta sig mer med maken eller hans förmögenhet donerade hon den till en rad större hjälpprojekt.

100 000 daler kopparmynt gick till att bygga ett nytt fattighus i Västervik 1748. Det Cederflychtska fattighuset står där än, ritat av Carl Hårleman, och blev så fint att stadsborna sa att “i Västervik bor de fattiga bättre än de rika”. Donationen gick också till försörjning av de fattiga. 72 000 daler donerade hon till ett nytt kyrkbygge i Hallingeberg, den socken där Ankarsrums bruk ligger, ett av de bruk hon ägde. Även denna byggnad ritades av Carl Hårleman. Resten av pengarna gick till kyrkans inredning, bland annat predikstol och altare.

Kyrkan byggdes först 1753 och då var Anna redan död. Hon dog den 11 januari 1752 och prästen skrev att dödsorsaken var “värk i hela kroppen”. Då var hon 67 år gammal. Innan hon dog hade hon donerat pengar till Västrums kyrka, för att hennes grav skulle underhållas och för att kyrkan skulle få ny klockstapel med klocka.

fattighuset
Till vänster: Cederflychtska fattighuset i Västervik (det rosa huset) som idag är Kyrkans hus och används av Västerviks församling. Till höger: Målning i Västrums kyrka av Annas mor Christina Månsdotter, eller möjligfen av Anna själv. Sedan många år tillbaka anses detta porträtt föreställa modern men jag har fått påpekat för mig att det skulle kunna vara Anna. Egna foton.

gravkapellet
Anna Cederflycht är begravd i det Cederflychtska gravkapellet på Västrums kyrkogård tillsammans med sin syster Catharina och sina tre barn. Gravkapellet är det som finns kvar av Västrums gamla kyrka. Eget foto.

I Västrums kyrka finns ett epitafium över Anna Cederflycht, systern Catharina och dottern Christina.

Det Anna lämnade efter sig står kvar än idag och hon är inte glömd, tack vare sin självständighet och att hon levde i omständigheter som medgav det liv hon levde. De flesta kvinnor gjorde inte det.

Fortsätt läs mer
  316 Träffar
  0 Kommentarer
316 Träffar
0 Kommentarer

Fest!

Just idag, som är den 23 september när detta skrivs, så har jag ett litet fiktivt födelsedagskalas. Det är några kvinnor som jag har i mitt släktforskningsprogram som är med.  Att jag äter tårta är ju klart, vad de andra äter det kan vi fantisera om eftersom de alla har lämnat jordelivet för bra många år sedan. Men jag kan ju köpa tårta till dem också, blir ju större portion till mig.

Att ha fest är trevligt, att ha släktkalas är trevligare, oftast i alla fall, men i dessa tider kanske inte så lätt för alla. Därför så passar jag på att fira några som föddes den 23 september och där vi kan ”träffas” utan andra risker än de vanliga för en släktforskare. De kan ju berätta sina historier på ett annat sätt än muntligt, vi låter de olika källorna berätta.

Jag valde inte datum av annan orsak än att det är idag, men det som hände var att de fyra jag fick träff på alla var kvinnor och de hette alla Tekla. När jag såg resultatet av sökningen så var det inte utan att jag började fundera på om det bara är slumpen eller finns det namn kopplade till ett visst datum utan att jag sett det. De här kvinnorna är födda mellan 1875 och 1901, så kanske det fanns någon koppling. Och visst finns den, föräldrarna tyckte säkert att det var svårt med presenter på både födelsedag och namnsdag, så de gav barnet namnsdagsnamnet så var det ett problem mindre. Det var då och är nu Tekla som vi firar.

Tekla Karolina Horn och Carl August Asp, bröllopsfoto, i författarens ägo

Vilka har jag då runt bordet?  Vi kan börja med Tekla Karolina Horn, född 1875 i Älvdalen. Hon är i mitt program eftersom hon gifte sig med min morfars bror i Rhode Island, USA. Så jag har ju inga genetiska band med henne men hon har en intressant historia och hennes släkt, både på pappa spiksmeden Horn och mamma Grundström, hänger ihop på flera sätt och det finns en del spår av dem i Worcester, Massachusetts, USA. Tyvärr fick de inget längre liv tillsammans, Carl August blev ett offer för spanska sjukan 1918 och TBC tog hennes liv 1921. Men Tekla har historier från flytt runtom i Sverige och en del intressanta kopplingar med en bödelsfamilj på mammans sida. När jag för några år sedan visade kopplingen mellan Tekla och några amerikaners familjer och skrev om ”head choppern” så tyckte den ena att det var intressant och den andra sa upp bekantskapen med orden ”never contact me again, we are disent”.

Nåvål, om den första Tekla har mycket att berätta så är det tvärtom med nästa. Det är inte heller en direkt släkting utan här kommer min hustru in i bilden. Det är hennes mormors kusin, dotter till distionskorpral Anders Albert Sthen i Björskog. Att möta henne vid födelsedagsbordet är intressant, för jag vet egentligen ingenting om henne. Hon finns med i handlingarna, mina alltså, som född och sedan inget mer. Kalaset ger nu upphov till en notering i att göra listan. Något måste det väl finnas om henne, mer än uppgiften om att hon är född 23 september 1881.

Vi tar ett steg till bland mina gäster och nu hamnar vi ännu längre från mig, men man kan ju ha med nästan vilka som helst i programmet. Det är min hustrus brors frus mormor, en sån där koppling som påminner om vissa förslag på släktskap som man kan få från programmet Geni. Men hon är ganska intressant och har en rolig historia att berätta. Familjen fick alltid höra att Tekla Sabina Gerhardina Zenobia var av adlig släkt.  Hennes pappa, tvålfabrikör en viss tid och trädgårdsarbetare tidigare reste till Tyskland och arbetade. På ett slott träffade han Maria Sofia Dorotea, som en gång dansat i slottets salonger med kronprins Oscar, och trots familjens önskan om en annan man gifte de sig. Resultatet blev att Teklas mamma gjordes arvlös och fick anpassa sig till ett liv utan stora pengar. Det blev ett kringflackande liv med många intressanta delar, inte minst några misslyckade affärer som påverkade familjen. Tyvärr förstörde jag den fina historien när jag skrev till ett arkiv i Ostpreussen och frågade. Maria Sofia Dorotea var dotter till en lantbruksarbetare på slottet och kanske kan hon någon gång ha varit vid slottet, men inte mycket mer. Synd på en sån fin historia. Men det gick bra för Tekla trots det och hon har mycket annat att berätta.

Den sista Tekla runt bordet är också kopplad till min hustru, det är hennes farmor , med sina rötter på pappans sida i Götlunda utanför Arboga. Så långt tillbaka jag kommer är det bara några kilometer mellan de olika gårdarna där pojkar och flickor hittar sina käresta, generation efter generation. Inga problem med att hoppa mellan olika socknar när man letar släkt på den sidan. På mammas sida är det Julita, men där är det inte lika cementerat utan det finns inflöde från olika håll. Teklas historia har några sorgsna inslag, det värsta var att hennes make råkade ut för en olycka med skördetröskan och blev så brännskadad att han avled som ung.  En olycka som beskrevs i tidningarna och som vi hittade nu i våras när KB’s tidningar var tillgängliga., så nu vet vi hur det gick till. Historien lämpar sig knappast för en födelsedagsfest, men den dyker kanske upp ändå, det var inte så tevligt att få hem en svårt brännskadad make och att sonen hittade några av pappas naglar som trillade av när han bars in i huset gör det inte bättre. Ibland så står det klart att allt var inte bättre förr och det kan inte ens feststämningen dölja.

Nu har vi gått runt bordet på min fiktiva fest, jag undrar hur det skulle vara om fler gör samma sak. Kanske kan vi någon gång i framtiden träffas och berätta om våra fester, med några av de vi har i våra program, oavsett om de är släkt eller bekantskaper. Kanske ett tips för någon kommande föreningsaktivitet, vad vet jag. Kan avsluta med att tårtan var god, undrar om jag ska ha en i morgon också 😊

Fortsätt läs mer
  649 Träffar
  0 Kommentarer
649 Träffar
0 Kommentarer

Blåst på biblioteket

DSCN0256

Sistlidna fredag besökte undertecknad Stockholms Stadsbibliotek för att leta fram några uppgifter som jag trots flitigt sökande inte fått tag i på nätet (jo, tro det eller ej!). Efter att ha begett mig till en av facksalarna, fick jag raskt ihop en trave lämpliga böcker att söka i. Sedan började jag se mig om efter bord och stol för att gå igenom böckerna. 

Det var då jag observerade att samtliga bord utan datorer var belamrade av stolar! Och både bord, stolar och enstaka sittpuffar var omtejpade med rödgula varningsband. På samtliga ställen satt dessutom små svartvita lappar på borden, föreställande en sittande figur, överkryssad i rött. 

Däremot fanns flera långa datorbord där folk satt på rad, om än med ett visst avstånd från varandra. Jag började då leta efter fristående stolar. Det fanns två där jag befann mig. Båda var upptagna av unga män med laptop respektive mobiltelefon i handen. Jag gick igenom stora salen till de övriga tre facksalarna. Där fanns också samma stolar på borden, övertejpade sittpuffar, och inga lösa stolar. Sammanlagt två lösa stolar på fem facksalar! Men även där borta fanns datorbord där folk satt på rad.

Det fanns förstås en och annan dator som var ensam och övergiven. Varför satte jag mig inte där? Jo, för att det vid var och en av dessa, stod en stor skylt och talade om att det var förbjudet att sitta där om man inte skulle använda datorn! 

Jag uppsökte nu Informationsdisken i stora salen, fortfarande med min trave böcker under armen. Mycket förvånad och, okej, aningen echaufferad. Frågade: 'Ursäkta, finns det någon plats i biblioteket där man kan sitta och läsa böcker?'

Den unge mannen bakom disken svarade nej, och tillade att det hade beslutats av ledningen med anledning av coronapandemin. Vilket bekräftade  vad jag redan börjat misstänka: Chefen för Stadsbiblioteket i samråd med ett antal övriga bibliotekschefer, har kommit med en ny, revolutionerande slutsats inom coronaforskningen: Corona överförs endast om du sitter vid ett långbord och läser böcker! Sitter du vid ett långbord och läser på dataskärmen, är du immun mot corona! 

Kära biblioteksledningen, berätta! Hur har ni kommit fram till denna revolutionerande slutsats? Utveckla närmare, tack! 

Summa summarum: Välkommen att sitta ner för en skön lässtund i Stockholms Stadsbiblioteks salar!

Bara du inte vill läsa böcker... 

Bilden: Stockholms Stadsbibliotek. Bilden blev lite sned, vilket jag i och för sig tycker är passande... Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  820 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Så ledsen jag blir!!! Som gammal biblioteksarbetare (visserligen i landsorten men ändå) så blir man ju ledsen över tingens ordning... Läs mer
onsdag, 23 september 2020 12:53
Helena Nordbäck
Hej Ann-Christin! Tack för att du läst min blogg, även om det var sorglig läsning denna vecka. Det som verkligen är heltokigt i de... Läs mer
onsdag, 23 september 2020 23:30
820 Träffar
2 Kommentarer

Maria Katarina Olofsdotter Brännbergsliden

Maria Katarina Andersson f. 1799Maria Katarina Olofsdotter gift Andersson. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Maria Katarina Olofsdotter föddes i Hällfors, Burträsk som dotter till krononybyggaren Olof Hindriksson därstädes och hans hustru Elsa Johansdotter. 19 år gammal fick Maria Katarina tjänst som piga i Åbyn, Burträsk. Några år senare arbetade hon som piga i Ljusvattnet, också det inom Burträsk socken. 1823 vände hon hem till sina föräldrar och syskon i Hällfors. I december samma år fick hon en son utom äktenskapet.1828 vigdes hon med Olof Andersson f. 13 maj 1807 från Ljusvattnet, Burträsk. I äktenskapet föddes fem döttrar. 1838 blev makarna bönder i Brännbergsliden, Burträsk. 9 juli 1887 avled Olof. Maria Katarina vårdades i hemmet av ogifta dottern Eva Maria. 1 juli 1901, i en ålder av 102 år, 4 månader och 19 dagar avled Maria Katarina.

Samma år som Maria Katarina fyllde 100 år skrev Skellefteå Nya Tidning den 23/11 en artikel om henne. De skrev bland annat: "Med det jäktande liv som i vår tid föres inom alla samhällslager bli de höga åldringarne allt sällsyntare och ännu sällsyntare äro de, som i sin ålders höst kunna glädja sig åt så gott som obruten wigör och goda kroppskrafter. I Burträsk socken i Westerbotten finnes emellertid en gumma, som om hon lefwer över nyåret, kan skåda tillbaka på en livslängd, som infallit under icke mindre än tre sekler. En läkare bördig från Sundsvall, har under ett förordnande uppe i dessa trakter, aflagt ett besök hos den gamla och meddelat Sundsvallsposten följande skildring deraf: Omkring 9 km från Burträsks kyrkoby, ett stycke på sidan om gamla landsvägen, ligger en enstaka by, kallad Brännbergsliden. Jag hade hört, att der skulle finnas en gumma, om 100 år och då jag förut aldrig hade warit i tillfälle se eller komma i beröring med någon person äldre än 85 år beslöt jag en dag att göra den åldriga ett besök. Jag tog skjuts å gästgifwaregården och anlände efter en färd i sakta skridt (det war i wärsta regnperioden i början av oktober) till hennes bostad. Ditkommen emottogs jag på trappan av gummans 66-åriga ogifta dotter Ewa, kallad "den unga flickan", och fördes in i stugan, som bestod af ett torftigt rum, der wid spiseln satt en kwinna, af hwars yttre jag slöt, att hon war den eftersökta.

-Mor, doktorn är här. Detta dotterns tilltal kom gumman att stiga upp från spiseln, der hon just war i färd med att koka sitt aftonkaffe och gå öfwer golfwet fram emot bordet hwarpå stod en lampa.Hwad som härvid genast frapperade mig, war den spänstighet, med hwilken hon rörde sig och detta gaf, sedan öfliga helsningar utbytts, en osökt anledning till samtalets början.-Gumman är duktig att gå, ser jag.-Åh ja, går wäl an-swarade hon något stött och i en ton, som angaf, att hon ej tycktes upplagd för något samtal, men dottern, som war mycket frispråkig, berättade då, hurusom gumman dagen förut utan käpp gått 1 1/2 km till ett kafferep.Då jag emellertid önskade tala wid gumman själf, sökte jag genom litet medfördt win, som hon tacksamt antog, få henne stimulerad, hwilket lyckades, så att hon på min uppmaning kunder berätta, hurusom hon hette Maria Katarina Olofsdotter och war född den 19 februari 1799. Hennes senaste födelsedag hade warit särskildt högtidlig, derigenom att ortens presterskap och en del andra personer uppvaktat gumman med presenter och lyckönskningar. Hon var enka sedan 10 år tillbaka, då hennes man, som war torpare, dog 80-årig. Hennes närmaste stöd war nu den ofwannämnda 66-åriga dottern, som om dagarna war borta på arbete, och genom hwilken hon hade sitt lifsuppehälle. Hon hyste och uttalade stor afsky för att lefwa på fattigwården.

-Men kan gumman reda sig ensam om dagarne, när Ewa skall vara borta?

-Åh det går bra det-blef hennes korta, men twärsäkra swar. Under samtalets gång hade jag tillfälle att få en klar bild af det för många åldringar karaktäristiska, säregna förhållander, att de wäl minnas forntida händelser, men oklart och stundom ej als nutida. Så t.ex. erinrade sig denna gumma ryssarnes framfart och härjningar i Westerbotten 1809. Hon war ju då blott ett barn men kunde likwäl beskrifwa en del saker riktigt i detalj. Särskildt intressant war att höra hennes lifliga berättelse om, hurusom, sedan fred blivit sluten, tre ryssar kommit ridande genom Burträsk och frågat ett par infödingar om wägen åt ett visst håll. De båda Burträskborna hade wäl wisat wägen, men okunniga om ingången fred, sändt efter ryssarne ett par kulor, som dödat twå aw dem, hwilkas hästar de bemäktat sig.Den tredje lyckades undkomma och inberättade saken till högkwarteret, der förbittringen blew så stor, att krig ånyo höll på att utbryta och försoning enbart kunde winnas genom att de båda "skyttarne" utlemnades åt ryssarne, som uppställde och nedsköto dem utanför Burträsk gästgifwaregård, en händelse, hwartill gumman warit åsyna wittne.Detta och mera från hennes barndomstid berättade hon tydligt och korrekt, men för hwad som passerat på hennes ålderdom, och i dessa saker måste hennes dotter alltid komma henne till hjelp.Också gaf hon upprepade gånger sitt missnöje till känna med nutida seder och anordningar, i hwilka hon ej rätt hwäl tycktes trifwas. "Annorlunda war det gammalt"-sade hon ofta och med en min, som nogsamt wittnade om, hwad hon tänkte.-Orkar gumman wara uppe hwarje dag och har gumman alltid varit frisk?

-Jag stiger upp hwarje dag kl. 8 och kan wara uppe till kl. 9 om det gäller. Frisk har jag alltid warit, så när som, på en gång, jag minns inte när det war. Dottern upplyste nu, att hon warit sängliggande några dagar för 5 år sedan och af symptomen att döma tycktes gumman ha fått göra bekantskap med en så modern sjukdom som influensa. Jag passade nu på och gjorde en kort undersökning av hennes kroppstillstånd. Kroppen war af medellängd, hullet reduceradt, dock ej till ytterlighet. Muskulaturen särskildt å händerna, som i öfrigt wisade förändringar, atrörisk. Hufwudet betäckt med ett tätt sittande långt hår, som ännu ej war fullständigt grånadt, Pannan och ansiktet i öfrigt djupt rynkat. Fullständig blindhet å vänster öga. Med det högra kunde hon jämförelsewis god syn och kunde med tillhjelp av glasögon läsa i en bok. Hörseln förswagad. Dock kunde hon uppfatta pickandet af ett tidur, som lades tätt till örat. Hjertwerksamheten något oregelbunden och wisade tecken till ökadt tryck i kärlsystemet. Också kändes pulsarterna starkt kalkwandlande, nästan så hårda som blyertspenna under fingret. Pulsen liten, långsam och något oregelbunden. Från lungor och matsmältningsorgan intet att anmärka. "Räkna i hufwudet" kunde hon rätt bra, men skrifwa hade hon aldrig fått lära sig. Då jag märkte att gumman under uppehållet med mig blifwit trött, bröt jag upp, stickande i hennes hand en blank twå-krona, hwarför hon wisade sin tacksamhet genom en nigning, inför hwilken jag i betraktande af hennes wördnadsvärda ålder verkligen kände mig enkel.21 december samma år publicerade SNT (Skellefteå Nya Tidning) samma foto som det nedan och skrev exempelvis: Den märkliga hufvudbonad hvari hon afbildats, kunde lika väl som gumman förtjena sitt eget kapitel. Ty lika gammaldags som gumman väl kan sägas vara, lika antik är hufvudbonaden, "mössa och stycke" som den benämnes. Mössan utgöres af en pappstomme som är öfverklädd med sidensarge af hvit eller blå, alltid ljus färg. Baktill å densamma sitter en stor rosett af samma färg som mössan. "Stycket" bestod af fina spetsar, som sattes framtill och gingo inunder mössan.Det hela är en återstod från gammal tid. Maria Katarina är farmorsmor till bland andra advokaten Henning Sjöström och hans bror journalisten Ernst Sjöström.

Fortsätt läs mer
  470 Träffar
  0 Kommentarer
470 Träffar
0 Kommentarer

Hur hittade statarna nytt jobb?

Har du statare i din släkt då har du förmodligen följt dem mellan olika arbetsplatser vart och vartannat år. De flyttade ofta, många familjer bytte gård varje höst. Har du tur höll de sig någorlunda inom samma socken men de flesta flyttade nog också mellan socknarna. Förr, när man som släktforskare var tvungen att beställa film eller mikrokort, då var det här förstås ett elände. Idag kan vi hoppa mellan de digitaliserade kyrkböckerna betydligt lättare.

sebyholm
Statare som plockar betor på Säbyholm i Skåne. Foto: Borg Mesch. Bildkälla: Nordiska Museet.

Den som har statare i släkten undrar nog hur de hittade nytt jobb. Hur gick det till? Först skulle man sluta avtal med en ny arbetsgivare, sedan ge besked till sin nuvarande arbetsgivare, begära flyttbetyg och orlovssedel och så ta flyttlass och barn med sig i oktober. Att åka på vinst och förlust, det gjorde de väl inte? Jodå.

Man hörde sig för bland andra statare och arbetsgivare. Dessutom fanns annonser i dagstidningarna. Annonser blev mer vanliga i slutet av 1800-talet och förekom en hel del in på 1900-talet.

Det var inte ovanligt att man chansade och åkte till en gård där man ville arbeta, utan att ha gjort upp i förväg. Fanns det inte arbete där fick man dra vidare. Många ansåg att sämre kunde det ändå inte bli. Mun-till-mun-metoden var också mycket vanlig.

Det fanns vissa gårdar med gott rykte där statarna stannade länge och andra med sämre rykte. Fanns det inte jobb på den gård man ville till gick det alltid att fråga på en sådan gård med dåligt rykte och stanna tills det gick att byta arbete igen.

Om statarnas flyttningar fick jag veta för ett par år sedan av Barbro Frankié som är museichef för Statarmuseet i Bara i Skåne och av Kjell-Åke Larsson i Veberöd som växt upp som statarbarn i Skåne och är uppgiftslämnare till museet. Tidningen Släkthistoriskt Forum (som jag frilansar åt) hade fått en fråga om detta av en läsare och jag fick i uppgift att ta reda på svaret.

Jag kollade också i äldre tidningar. Av tidningsannonser framgår att inte bara arbetsgivarna annonserade, det fanns också byråer som förmedlade arbete.

FalkopingsTidning1891 03 14
Falköpings Tidning 1891-03-14.

NerikesAllehanda1891 08 08
Nerikes Allehanda 1891-08-08.

Uppsägning skulle helst ha skett senast i augusti, då man också kunde ha skrivit kontrakt med ny arbetsgivare. Helårskontrakt var vanligast men även halvårskontrakt förekom. Hade man före flytten skrivit kontrakt med en ny arbetsgivare ordnades också med flyttbetyg i förväg. Den familj som åkte “på chans” fick se till att flyttningen bokfördes efteråt, när det var klart var de skulle bo.

Den anställde skulle ha ett arbetsbetyg med sig och på detta kunde arbetsgivaren anteckna “lantarbetare” med blyerts i ett hörn. Det var koden för att tala om att stataren var fackligt aktiv och då var det betydligt svårare att få nytt arbete.

Flyttningarna skedde vanligtvis under sista veckan i oktober, som kallades slankveckan eftersom man inte hade lön då. I de flesta fall flyttade man maximalt så långt hästen orkade dra lasset på en dag.

Boktips:
Statarliv - i myt och verklighet, Christer Lundh och Mats Olsson (red), 2009
Skånska statare och lantarbetare berättar, Lars Olsson, 1985, 1995
Statarminnen, Mats Rehnberg (red), 1949

belteberg
Statarlänga på Bälteberga gård i Skåne. Foto: Gunnar Lundh. Bildkälla Nordiska Museet.

 

Fortsätt läs mer
  1207 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Douglas Nilsson
I min släktforskning har jag stött på begreppet, yrket "skaffare", tex pigskaffare, drängskaffare. Detta skall ha varit personer s... Läs mer
lördag, 19 september 2020 13:03
Eva Johansson
Douglas: Vad intressant! Du har säkert också rätt i ditt antagande om att dessa förmedlare kan ha försvunnit i takt med tidningsan... Läs mer
söndag, 20 september 2020 22:42
1207 Träffar
2 Kommentarer

Rötter på många sätt


Ibland blir det lite tid över, även om det inte är ofta, och då kan det vara intressant att titta tillbaka på några namn som finns i den egna släkten. Ibland är det någon som ligger nära och ibland så kan det vara en bit bort i trädet. Kanske finns det något nytt om personen i fråga att hitta, det kommer ju fram nya uppgifter då och då, Nåja, nya är de ju inte, de har ju faktiskt funnits där hela tiden men på ställen som jag inte hittat eller känt till. Det är ju inte så att det sker så mycket nytt med de personer som inte är i min generation eller yngre, de som gått före har ju gjort sitt, nu gäller det att hitta vad de gjort.

I dag har jag tittat lite på ett hoprullat ark, det är ganska stort och innehåller, om jag räknar rätt, 511 rutor med namn. Det är inte 511 personer för en del förekommer mer än en gång och det har jag inte räknat ut än hur det påverkar totalantalet. Nere i högra hörnet så framgår det att arket är framtaget av Genealogisk Ungdom och tryckt i Falköping 1986. Vem som tagit fram uppgifterna står inte men det finns säkert någon i läsekretsen som kan upplysa om det.

Foto av delmängd av Antavla Gunde Svan, utgiven av Genealogisk Ungdom 1986

En liten del av arket är faktiskt kopplat till mig. Inte bara till mig, det finns säkert många fler som kan känna igen sig bland de namn som finns. Bilden visar några, från en svunnen tid i Järna socken i Dalarna. På precis samma sätt som på många andra ställen är det lätt att gå vilse med alla Nils Staffansson och Staffan Nilsson, men med hjälp av födelsetiden så blir det oftast rätt. Och finns det funderingar, så får jag titta lite mer på dem, alla barn finns inte med i det här trädet så det gäller ett hitta rätt plats och tid för att klippa in mina uppgifter.

Och då är den fröjd att nyttja det data som finns i alla gamla, sökbara, inlägg i Rötters Anbytarforum. Tänk att jag kan sitta och läsa inlägg gjorde för, i just detta fall, för 12 år sedan om dessa mina ”gubbar och gummor”. Jag får nästan gåshud när jag ser alla de ibland korta, ibland långa inläggen om de personer som jag just tittat på i den något äldre, tryckta antavlan. Undrar om jag kan hitta lika gamla inlägg i någon av Facebook-grupperna?  Inget fel att använda olika plattformar men nog framstår Anbytarforum som en nästan gudomlig källa. En del av de som skrev om mina gubbar känner jag igen, de finns på andra ställen än Anbytarforum också. Några namn får en särskild betydelse, de finns inte på andra ställen men de har lämnat spår efter sig, de har förmedlat kunskap och jag kan ta del av det trots att de själva lämnar jordelivet för flertal år sedan. Inte det viktigaste de gjort, men ända så känns det bra att få ta del av deras inlägg.

Tillbaka till den tryckta antavlan, en del har kanske listat ut att den avser anor till en av vår tids största skidåkare, Gunde Svan, och det blir ganska klart varför jag inte gillade att åka skidor, de generna som behövs gick till någon annan.  Och även om det kanske inte anses passande så kan jag skryta med att jag är släkt med honom, det kanske du också är, och behöver du få det verifierat så kan du leta efter uppgifter på Rötters Anbytarforum, som finns på undefined

Som en liten avslutning, det är inte bara på ett sätt vi är släkt,
Gunde Svan är morfars mormors mormors systerdotters dottersons sonsons son

OCH morfars mormors mormors morbrors sonsons dottersons dotterson

OCH morfars mormors mormors morfars systersons dotterdotters dottersons son

OCH morfars mormors mormors mormors farbrors dottersons dotterdotters dottersons son

OCH morfars mormors mormors mormors farbrors sonsons sonsons dottersons dotterson

OCH morfars mormors mormors morfars farbrors dottersons sonsons dottersons dotterson till Mats Ahlgren.

Ha en bra dag!

Fortsätt läs mer
  672 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
admin
I never used all the features of MyGarmin Express. But still I can say that this is the best app I have ever used. Garmin Nuvi Upd... Läs mer
fredag, 18 september 2020 17:59
672 Träffar
1 Kommentar

Namn: nytt och bytt....

DSCN9511

En av många saker som fascinerar mig med runstenar, är när man upptäcker ett namn som faktiskt fortfarande finns ibland oss idag. Tänk, dessa namn har alltså funnits ända sedan vikingatiden! I över tusen år.... Somliga av dem är säkert ännu äldre. Namn som  Ulf, Gerd och Torbjörn finns ju fortfarande ibland oss. Däremot har namn som Glysa, Anund och Gorm definitivt en ganska patinerad klang... 

Det här med namn och mode har jag bloggat om tidigare. Sedan kom jag också att tänka på att vissa namn byter kön mellan olika länder. I den anglosaxiska världen kan man aldrig vara säker på om Robin är en man eller kvinna. Evelyn är också ett sådant namn. Gerd, som jag nämnde ovan, är ganska säkert en kvinna här i Sverige, men i Tyskland skulle man bli ganska förvånad om en kvinna hette Gerd... det är ett manligt namn där. 

Jan är oftast en kvinna i USA. I Nederländerna och i Sverige definitivt en man. Sedan har vi Marie i Frankrike och Maria i Italien. Där är de tvåkönade. Men det förefaller mig som om män oftast har namnen Marie respektive Maria som andranamn. Francois Marie Voltaire, Giuseppe Maria.... Här i Sverige är de ju helt kvinnliga. 

En annan sak som alltid fascinerat mig är adjektivnamnen som framför allt amerikaner kör med. De döper sina döttrar till Faith, Destiny, Hope.... 

Och förr i världen fick sönerna namn efter farfar eller morfar, döttrarna efter mormor eller farmor. Lite tråkigt, men kan underlätta för oss släktforskare. Det är lite svårt att hitta någon förbindelse bakåt numera, när barnen döps till Tindra och Liam... Det hette definitivt inte mor- och farföräldrarna! På gott och ont.

 

Bilden: Runstenen utanför Julita gård är rest till minne av Torkel. Ett namn som finns än idag... Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  370 Träffar
  0 Kommentarer
370 Träffar
0 Kommentarer

Per, Erika och Ida Marklund Forsberget/Högnäsfors

Per och Erika MarklundPer och Erika Marklund. Vigda 1901. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling.Per Gustafsson Marklund föddes 1877-05-19 i Bjurliden, Skellefteå som son till Gustaf Fredriksson Marklund och hans hustru Stina-Lisa Larsdotter. Per saknas i födelse- och dopboken, vilket även prästen har noterat i en församlingsbok. Per uppgav sig själv vara född 1877-05-15, men i den första husförhörslängden anges han vara född 19/5 1877. När han dör uppges hans födelsedatum vara 9/5.

18 år gammal 1895 fick Per tjänst som dräng hos Jonas Andersson med familj i Tjärn, Skellefteå. Han blev kvar där i ett år. Därefter flyttade han hem till föräldrar och syskon i Bjurliden. Per träffade Erika Margareta Eriksdotter från Finnforsberget. Hon var född 3 april 1881 och ett av sju syskon. Per och Erika vigdes 17 november 1901 av komminister Albert Markgren.

Per och Erika bodde först i Bjurliden där deras två äldsta barn föddes 1902 och 1904. 1906 blev Per och Erika krononybyggare i Forsberget, Skellefteå. Där föddes och växte ytterligare sju barn upp. Ett av barnen blev bara fyra dagar gammalt. När sjunde barnet, Karl Ivar, föddes 15 januari 1919 avled Erika i barnsängsfeber samma dag. Ivar fick därför växa upp hos sin faster Margareta i Bjurliden. Per blev alltså änkeman och ensam med den stora barnaskaran. I grannbyn Högnäsfors bodde dock en kvinna som blev änka 15 dagar efter att Per hade blivit änkeman. Hon hette Ida Johanna Persdotter Sjöman f. 1876Per Marklund och Ida SjömanPer och Ida Marklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. -07-21 och hade varit gift med Lars Anton Marklund (inte släkt med Per). De hade sju barn tillsammans.

Per och Ida ingick äktenskap 27 augusti 1922. De övertog hemmanet i Högnäsfors där Ida förut hade bott med sin förra make. I hushållet bodde Per och Ida med Pers sju barn samt fyra av Idas barn från hennes tidigare äktenskap. På nyårsaftonen samma år (1922) drabbades familjen på nytt av sorg. Pers dotter från första äktenskapet, Emmy, dog 6 år gammal på Skellefteå lasarett i sviterna av lunginflammation.

23 maj 1934 avled ytterligare en av Pers döttrar, kappsömmerskan Alice. Hon blev 24 år gammal. Hon hade genomgått en lyckad blindtarmsinflammation 1 maj men bukhinneinflammation tillstötte som ändade hennes liv. Hon var då trolovad.

Per Marklund 2Per Marklund. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Per hade länge haft dålig syn. Eventuellt hade han skadat synen vid något tillfälle men det talades även om grön starr, något som hans far hade. Per hade varit till Umeå för en ögonoperation och hustrun Ida brukade droppa något i hans ögon, antagligen ögondroppar för att sänka trycket i ögonen. Han kom hem alldeles kolsvart från sitt arbete vid kolugnarna i Granfors, Skellefteå. Det var nog i mitten av 1940-talet. Trots sin dåliga syn snickrade Per leksaker av trä. På hans skrivbord fanns radergummi samt blyerts- och bläckpennor. Dessa skrivdon använde han därför att han var brevbärare på sträckan Krångfors, Brännfors, Holmfors, Dalfors och Holmlund. Han cyklade, eventuellt hade han också en lättviktsmotorcykel, annars traskade han. Per var en timid och snäll pIMG 2207En av Per Marklunds namnteckningar i logen på Finnforsberget. Foto: Anton Rosendahl.erson.

På gården i Finnforsberget där Erika, Pers första hustru, växte upp finns en gammal rundloge. Där finns Per och Erikas namn samt några datum inristade. Kanske skrevs det när Per var och hälsade på Erika. Innan slåttern började brukade Per "pinna" räfsorna och han sysslade också ofta med att laga cykeldäckens slangar under sommaren. Eftersom han cyklade mycket i sitt yrke nöttes nog cykeldäcken och även slangarna, ganska mycket.

Per och Ida bodde kvar i Högnäsfors fram till 1954 när de flyttade tillbaka till Forsberget. En månad innan Idas bortgång hade makarna flyttat till Brännanhemmet i Skellefteå. Ida dog 30 mars 1960, 83 år och Per två år senare, 8 mars 1962, 84 år.

Fortsätt läs mer
  366 Träffar
  0 Kommentarer
366 Träffar
0 Kommentarer

Gårdar och hus

På 1900-talet var det populärt att ge ut böcker som var kataloger över folk och boningar. Det finns otaliga porträttgallerier och matriklar och flera serier med böcker som i bild och text informerar om gårdar och hus i ett landskap eller län.

Den mest kända av gårdsböckerna är nog "Svenska gods och gårdar" som gavs ut 1938–1947 och består av ett 50-tal tjocka böcker. Gårdarna presenteras länsvis och en del län hade så många gårdar att böckerna fått delas upp i flera band. Förlaget hette också Svenska gods och gårdar och låg i Uddevalla. Man anlitade lokala medarbetare och i varje bok presenteras dessa. I Halland, där jag har det mesta av min släkt, var det bl a folklivsforskaren och chefen för Varbergs museum Albert Sandklef som medverkade och här i Västmanland anlitade man bl a landsantikvarien Sven Drakenberg.

Det här är populära böcker som fortfarande säljs begagnade för ganska stora summor. Men de finns också hos Arkiv Digital som har fotograferat av alla band utom ett, nr 47 för Härjedalen och delar av Helsingland. Kanske beror det på att det inte gått att uppbringa.

Alla gårdar i ett län är inte med. Det lär vara så att de som inte betalade för fotograferingen och förhandsbeställde ett exemplar fick inte med sina gårdar, men om det stämmer vet jag inte.

I band 37 Västmanland hittar jag t ex Bjurhovda gård i Badelunda socken. Den gården finns inte längre, gården försvann när det bostadsområde jag nu bor i byggdes på 1960-talet. Här hittar jag också de många andra gårdarna som fått ge vika för den ökande stadsbebyggelsen i närheten, t ex Hälla gård vars mark nu använts för köpcentrum, butiker och gator. På så sätt är böckerna ett viktigt tidsdokument.

Hella
Hälla gård öster om Västerås i Svenska gods och gårdar. Bildkälla: Arkiv Digital.

Har jag släkt på en gård är det ännu mer intressant att få se hur den såg ut då, för 70–80 år sedan. Jag får veta när husen hade byggts, hur stor areal jord gården hade och hur många djur, vilka ägarna och brukarna var och en del annat. Om ägarlängden var känd långt tillbaka kan det finnas en del släkthistoria där. Ett sådant exempel är gården Mellangärde i Ullareds socken där min mormors farfar Johannes Torsson föddes 1833. Gården hade ägts av hans farmors mor Helena Nilsdotters föräldrar, födda i början av 1700-talet. Uppenbarligen kände ägarna på 40-talet till sin släkthistoria, och det är glädjande. (Den stämmer.) Johannes Torsson flyttade därifrån till grannsocknen när han gifte sig och hans bror Sven tog över. Gården var kvar i vår släkt tills för några decennier sedan då den ska ha sålts till en dansk familj.

Mellangerde
På Mellangärde gård i Ullared bodde min släkt från tidigt 1800-tal. Från Svenska gods och gårdar. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett annat exempel är från Avaträsk i Dorotea församling. Där finns flera gårdar och om gården med nr 1 står det satt den varit i släktens ägo sedan byns tillkomst. De första bosättarna var båtsmannen Nils Nilsson Fjällman och hans hustru Maria Matsdotter som slog sig ner här 1740. Deras barn och efterlevande blev kvar och 1943, när boken gavs ut, var fortfarande de flesta gårdarna kvar i släkten. En artikel om Avaträsk historia finns i Släktforskarnas årsbok 2015, skriven av Cenneth Wedin. På en av bilderna från gårdarna i Avaträsk finns t o m ägarna med utanför sitt hus:

Avatresk
En av gårdarna i Avaträsk, med sina ägare, eller om det är andra personer. Från Svenska gods och gårdar. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett liknande och omfattande bokverk är "Sveriges bebyggelse" utgiven av Hermes förlag som också låg i Uddevalla. Böckerna är utgivna från mitten av 40-talet till mitten av 60-talet och uppdelade i landsbygd samt städer och samhällen. Även villor finns med här. Det är alltså mängder av hus som beskrivs men informationen är mer kortfattad. Arkiv Digital har 49 volymer men jag tror att det finns många fler. Varje län omfattar flera volymer. I slutet av varje bok finns ett släktträd att fylla i.

SverigesBebyggelse
En sida i Sveriges bebyggelse, volym 4 från Värmland. Bildkälla: Arkiv Digital.

Gårdar från hela Sverige kan alltså hittas i dessa böcker. Men ingen bok verkar vara heltäckande, alla gårdar och hus är alltså inte med.

Det finns fler kataloger av det här slaget:
- "Svensk bebyggelse", förlag AB Hellco. Utgivna på 40- och 50-talet och innehåller inte bara gårdar utan också villor. Arkiv Digital har fotograferat tre band (Kalmar län, Kronobergs län och Malmöhus län) men det finns fler och kanske kommer de så småningom.
- "Bygd och folk", förlag AB Skandinavisk litteratur. Fem volymer (Bohuslän, Gävleborg, Jämtland, Västerbotten och Ångermanland) finns hos Arkiv Digital. Varje del inleds med ett släktträd för fem generationer där bokens ägare själv kan fylla i namnen.
- "Svensk hembygd", förlag Svensk hembygd. Fyra volymer utgivna på 1930-talet för Västmanland, Uppsala och Stockholms län, Västerbotten och Ångermanland. Fler verkar inte ha getts ut.
- "Svenska samhällen", förlag Svensk hembygd. Bostäder. En volym är digitaliserad.
- "Svenska städer och samhällen", förlag AB Nordisk kultur. Bostäder och offentliga byggnader. Två volymer är digitaliserade.
- "Svenska villor", förlag Svenska städer och samhällen. Det verkar bara vara fristående bostadshus, inte gårdar. Fyra volymer har digitaliserats.

Det kan finnas fler än dessa.

Informationen är ungefär densamma i de olika serierna, dvs bild på gårdar och hus med mer eller mindre detaljerad information om fastigheterna. Böckerna inleds med en eller flera artiklar om länet eller landskapet. Böckerna finns på bibliotek och antikvariat.

För att hitta de avfotograferade böckerna hos Arkiv Digital väljer du "Tryckt litteratur" under Arkivtyp så ser du de olika bokserierna i listan. Hittar du inte ditt län i den volymserie du söker i så leta bland de andra, det kan kanske finnas där.

Nordiska Museet ska 1955 ha fått alla bilderna från ett av dessa bokverk "Sveriges bebyggelse" men skriver på sin hemsida att bilderna kommer från Niloé förlag. Bokserien "Sveriges bebyggelse" gavs ut in på 60-talet av Hermes förlag.

Fortsätt läs mer
  1542 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
"Himla bra" sammanställning du gjort över dessa bokverk! Några kände jag till sedan förut men några var 'nya'. Kommer troligen väl... Läs mer
lördag, 12 september 2020 16:52
Eva Johansson
Ann-Christin: Tack! Ja, för lokal hembygdsforskning kan det vara extra intressant med dessa böcker. Men de är på intet sätt fullst... Läs mer
lördag, 12 september 2020 17:46
1542 Träffar
2 Kommentarer

En gård i en liten by

Det finns många olika sätt att släktforska, det tror jag alla håller med om. Att det gäller att leta efter det som varit eller kanske är just nu är intressant och det går att få fram både det ena och det andra. En del ger sig ut på resor långt tillbaka i tiden och ibland lämnar vi släktdelen och söker oss riktigt långt tillbaka till grenars ursprung och kanske till den första mänskliga kontakten med vår del av världen, eller kanske ännu längre tillbaka.

I sommar har det ju varit lite speciellt med resor och besök, så jag gjorde som en del brukar uppmana oss till ”gräv där du står”. Jag satt på en innergård till en gård i en liten by, som verkade vara från en tid för länge sedan. Kanske inte jättelänge sedan, med markeringen för gödselstacken var kvar, kalkstensflisor som markerade var korna en gång i tiden stod och spiltorna för gårdens hästar var kvar och det gick bra att föreställa sig hur ladan fylldes med det som gick att skörda.


Varför inte gräva här? Det är inte min släkt men det är ändå en släkt och det spelar kanske mindre roll att jag inte finns med i de uppgifter som samlas på hög när böckerna studeras. Det blir generation efter generation som kan spåras med gårdens nummer i de olika kyrkböckerna. Det blir inte en släktutredning visar det sig, för i motsatts till granngården som har samma släkt ner till början på 1700-talet, så har den här gården bytt ägarfamilj ett antal gånger.

Ölandsgård. Foto författaren

Jag vet inte om det kan kallas roligt att hitta dödsfall och sådana händelser i böckerna, men det är i alla fall intressant att se hur det blev för en del. I den aktuella gården så ser jag att det i Undantaget, huset för de äldre, att båda makarna avlider samma vecka. Orsaken är inte helt uppenbar, förkylning och ålderdomssvaghet anges men vad var det som hände. Kallt var den vid den tiden och kanske orkade man inte elda, kan det leda till förkylning?   Orkade inte den ena leva efter att den andra gått bort och somnade in för gott. Några svar lär inte gå att få men det finns ett gammalt fotografi från gårdsplanen, med två kistor bredvid varandra, ser ut som gården är beströdd med det traditionella granriset och vid porten skymtar en vagn med kors på. Kanske fick båda kistorna plats på samma vagn, de begravs samma dag så det är nog troligt.

Bilden på kistorna hittar jag i en bok om socknen, en fantastisk skrift producerad av socknens hembygdsförening.  Alla de böcker som frivilliga krafter producerat och fortfarande producerar är, som jag ser det, en ofta bortglömd källa till mycket kunskap. De finns inte alltid på nätet och ibland verkar det gå någon form av gräns mellan släktforskning och hembygdsrörelsen, vilket det inte finns någon som helst anledning att ha, tvärtom. 

När jag tar mig bakåt, i tiden, så framkommer glädje och mer sorg. Nyinköpt gård, stor satsning av det unga paret och plötsligt står makan ensam med små barn när mannen omkommer. Hur gör man då, en berättigad fråga. I det här fallet så flyttar det in en ung flicka och även om det inte står så tror jag att det är en barnflicka, även om hon kallas piga. Kvinnan i huset tar ansvar för gården och får hjälp med barnen, och kanske anlitar hon någon dräng men det är ingen som bor på gården så det är inte så lätt att veta.

Jag vet inte om det är något speciellt med just den här gården, men den byter ägare då och då, oftast i samband med att de äldre inte har egna barn eller att det sker ett alltför tidigt dödsfall.  Det blir en ganska stor skillnad i beskrivningen av de båda granngårdarna, som jag nämnde så har den ena samma släkt i minst 300 år och den andra har knappt en generation per släkt som ägare.

Jag ´tycker det var en lärorik och nästan spännande upplevelse att få göra denna upptäcktsresa på nya områden och utan egen koppling till de människor som framträder på de olika källornas sidor. Ibland utförligt beskrivna, ibland blir de nästan som en parentes, in på gården och sedan ut igen, ersätts med helt nya människor. Ibland ser man att de nya kommer från bygemenskapen men minst lika ofta så kommer de flyttande från socknar en bit ifrån.

Nu sitter jag inte på den gårdsplanen mer, andra får sitta där och fundera, men det finns ju nya gårdsplaner, nya byar och nya socknar att besöka. Nästa sommar kanske det blir en rapport från den minsta byn, i den minsta socknen med den minsta kyrkan på den ö som det här handlar. Men det får framtiden utvisa.

Fortsätt läs mer
  745 Träffar
  0 Kommentarer
745 Träffar
0 Kommentarer

Nils Agrell - 1600-talsprofil med egen stil

Varberglyx-017

Nils Persson Agrell eller Nicolaus Petri Agrelius, var min farfars mormors farfars mormors morfars far.
Hans ursprung är tyvärr ganska dunkelt. Carl Sjöström, författare till bland annat 'Göteborgs nation i Lund'tror sig veta (på vilka grunder vet jag ännu inte) att Nils kan ha varit ett av många barn till prästen i Åker i Småland, Petrus Benedicti.
Sagde Petrus var gift två gånger, och hade i första äktenskapet nio barn, samt åtminstone några till i andra giftet.

Första gången Nils Agrell dyker upp i historieböckerna är år 1646. Då har han kommit till Uppsala och finns inskriven som student där. Så gissningsvis är han född någonstans på 1620-talet.

Första gången vår man låter tala om sig är år 1655. Det året trycktes i Stockholm en lärobok i räkning av honom, med den korta behändiga titeln: "Institutiones arithmeticae eller en kort underwijsningh om de skön-högnödigste regler, exempel, italienischer practiquer och kompendier som i daglig rächningh mest bruklige äre."
Skrattretande lång boktitel, men den trycktes faktiskt hela fem gånger, varav den sista så sent som 1798, så tydligen ansågs den rätt användbar.

Efter att ha avslutat sin utbildning, sökte sig Nils Agrell till tullen. Efter en kort period i Jönköping, lyckades han efter energisk 'lobbyverksamhet' få tjänst som tullnär i Varberg istället. Där dyker han upp 1658. Så småningom får han också tjänst som postmästare i Varberg. Som om det inte räckte med två yrken och två avlöningar, kliver Nils år 1660 på allvar fram i rampljuset. Det året avled Varbergs borgmästare Jochum Voht, och den 22 april skriver landshövding Bengt Lilliehöök ett brev och bekräftar att den 'välborne tullförvaltaren' Nils Agrell ska tillsättas som 'borgemester'.

Tre tjänster - och dessutom extraknäckte han som bruksförvaltare åt Carl Gustaf Wrangel på Lindeberg (strax utanför Varberg).

Den 12 augusti 1666 drabbades Varberg av en våldsam brand. I stort sett hela den då befintliga staden (belägen på Platsarna) brann ner till grunden. Detta åstadkom förstås stor förödelse, eller som borgmästare Agrell själv skrev till generalguvernör Banér en vecka senare: 'En elendighet hvilken så stor är, att jag den ej beskriva kan ty tårarna står mig ock över ögonen'.
Det var också under stadens återuppbyggnad, inte minst när det gällde att samla in medel till en ny kyrka, som Nils Agrell fick visa vad han dög till. Han lade upp en så kallad 'stambok', och i den fick alla som donerade medel till kyrkbygget sina namn inskrivna. I boken kan man läsa att borgmästare Agrell hade skänkt hundra daler kopparmynt, 'vilka han pressat av sin gäst, överkommissarie Örne år 1667'. Herr van Texel, kallad 'Varbergs handlandes gamle blodigel' har under påverkan av vår ivrige borgmästare, 'måst ut med tolv daler till kyrkan'. Ingen som Nils kom i kontakt med via tjänsten undgick att skänka pengar till kyrkan. Nils Agrell var ju dessutom fortfarande tullnär, och såg nogsamt till att ingen slapp förbi kyrkplatsen utan att betala tull.
Nils Agrell företog 1666 också en resa till Stockholm för att försöka utverka förmåner för sin nedbrunna stad. Han var rätt framgångsrik, men när han kom tillbaka, klagade borgerskapet på att Nils passat på att utverka lite väl många förmåner för sig själv samtidigt...

Kanske gick det lite väl bra för vår man. Efter branden satte han igång att bygga sig en gård av praktfullt eketrä. Men efter branden var folket i staden fattigt, och kunde inte betala borgmästaren/postmästaren/tullnären den lön han skulle ha. Och eftersom Nils lät bygga med mer medel än tiderna tålde, så blev han svårt skuldsatt på grund av gården.

Nils Agrell dog före april 1681. Hans skulder gjorde att kronan tog över gården. Nedre botten användes som tullstation, övre våningen blev rådssal. 18 maj 1767 brann det i Varberg igen, och den agrellska gården brann ner till grunden.

Nils var gift med Barbara Behrentdtz, som jag trots flitigt letande inte lyckats spåra. Det enda jag vet är att namnet Behrendtz, med olika stavningar, förekommer i Stockholm vid den här tiden. En av parets döttrar, Barbara Agrell, flyttar till Stockholm. En annan dotter, Emerentia, var enligt uppgift ofärdig på något sätt. Hon står med som donator till någon ljusstake till kyrkan. Min anfader Nils blev präst i Torup i Halland. Berendt blev kornett, och företrädde sin mor vid tinget i Varberg i november år 1682. Berendt gifte sig i Falkenberg år 1689, men hustrun dog i barnsäng året därpå. Berendt lever fortfarande åtminstone år 1692, då han nämns i brodern Nils bouppteckning. Ytterligare en bror fanns det, Petrus. Om honom vet jag bara att också han företrädde sin mor vid tinget i Varberg vid något tillfälle.

Det var säkert inte så helt lätt att vara borgmästare i Varberg vid den här tiden. Det var krig mot danskarna 1675-79, det var den stora branden... och samarbetet med borgerskapet var inte alltid gnisselfritt. Nils förefaller dessutom ha haft ett ganska häftigt humör. Vid ett tillfälle kallade han hela det församlade borgerskapet för 'juteskälmar' (= danskjävlar) och påstod sig ha varit den ende svensken i hela staden under krigsåren. 'Utom skeppare Byrge Olsson, som är en hederlig karl'. Vid ett annat tillfälle blev Nils Agrell så uppretad att han smockade till en herr Mormand från Öströö, vilket inte var så lyckat. Mormand slog inte bara tillbaka, han stämde dessutom Nils till tinget.

Det står väl ganska klart att Nils Agrell, denne siffrornas man, var rätt så förtjust i pengar. Men det ska i rättvisans namn påpekas att han tidvis fick rätt dåligt med lön för sina många arbeten. Under krigsåren 1675-79 fick han ut totalt 95 daler silvermynt. Resterande lön fick hans stärbhus först 1684! Hans arbete för att återuppbygga Varberg var omvittnat både energiskt och skickligt. Min huvudsaklige kunskapare Albert Sandklef kallar honom 'En av de bästa borgmästare Varberg någonsin haft'.

Och jag är faktiskt lite stolt över att vara hans ättling.

Sammandrag av föredrag. 

Bilden: Varbergs kyrka, nedbrunnen och uppbyggd fler gånger... Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  570 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ingvar Månsson
Hej! Jag heter Ingvar Månsson från Veddige, Varberg. Tack för en fin, läsvärd blogg! Min morfar har namnet Agrell i det som jag ka... Läs mer
onsdag, 09 september 2020 12:06
Helena Nordbäck
Hej Ingvar! Tack för att du läst min blogg! Jag håller med dig om att Apelviksgrenen nog inte är släkt med borgmästare Agrell. Ha... Läs mer
onsdag, 09 september 2020 23:33
Guest — Cecilia Ekholm
Hej Helena Tack för din intressanta blogg, vi har denne i mina ögon mycket intressante man som gemensam ana. Han är min morfars f... Läs mer
söndag, 13 september 2020 20:59
570 Träffar
3 Kommentarer

Alexander och Anna Degerstedt Degerbyn Skellefteå

Anna och Alexander Degerstedt 1938Alexander och Anna Degerstedt 1938. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Magnus Alexander Degerstedt föddes 12 februari 1898 i Degerbyn, Skellefteå som son till fältjägaren samt hemmansägaren Anton Olofsson Degerstedt och hans hustru Margareta Kristina Burstrand. Alexander var yngst i en stor syskonskara som även bestod av barn från faderns tidigare äktenskap. Alexander övertog vid 16 års ålder hemmanet efter sin far. Att bruka en så stor gård vid så ung ålder var inte lätt. Vid flera tillfällen var det både jobbigt och påfrestande för honom. Med tålmodighet, gott humör och initiativförmåga har han burit vedermödorna. Om det goda lynnet vittnade inte minst det faktum att tre finska barn under fem års tid erhöll den bästa omvårdnaden hos makarna Degerstedt. Trots långa arbetsdagar som ägnades åt att sköta den stora gården i Degerbyn, lade även Alexander tid på den kristliga verksamheten där söndagsskolan låg honom närmast hjärtat. I flera års tid var han ledare för söndagsskolan i byn. Dessutom innehade han några förtroendeuppdrag. Han var ledamot i Skellefteå sockens socialnämnd och ordförande i Degerbyns vägförening. Därutöver var han med och bildade Skellefteå norra jordbrukskassa 1935.

Alexander vigdes 1938 med Anna Karolina Viklund f. 1899-05-03 i Vikfors, Skellefteå. Hennes föräldrar var skiftesgodeman Salomon Viklund och hans maka Maria född Andersson. Anna var kusin till min farfarsfar.

Under sin uppväxt vistades Anna som fosterdotter i Bergsbyn, Skellefteå hos Seth Ögren med familj. Anna ville lära sig spela piano, "det måste du ju få", hade hennes far sagt så hon fick åka till Stockholm och lärde sig spela piano där. Det var ju inte så vanligt på den tiden att en kvinna från landsbygden i Västerbotten spelade piano. Åren 1933-1936 var Anna föreståndarinna för ålderdomshemmet i Lövånger. Anna levde efter devisen att "skjut inte upp till morgondagen det du kan göra i dag." Med sitt hurtiga och livliga humör var hon omtyckt av grannar samt inom den stora vänkretsen. Liksom sin make var hon kristligt intresserad och missionen vurmade hon starkt för.

1961 sålde makarna jordbruket i Degerbyn och två år senare flyttade de till Prästbordet i Skellefteå. Anna gick bort 18 november 1974 på Skellefteå lasarett, 75 år. Alexander, som var en trevlig och hygglig person, avled torsdagen 16 augusti 1979 på Skellefteå lasaretts långvårdsavdelning. Han blev 80 år och sörjdes närmast av en syster samt en brorson.

Fortsätt läs mer
  373 Träffar
  0 Kommentarer
373 Träffar
0 Kommentarer

Där barn jag lekt...

1

2
De här bilderna tog jag i början av april 2017.

Det här är resterna av Tjuvabjärens backstuga. Han som kallades Tjuvabjären hette Karl Aron Andreasson och var ingen tjuv, utan född i torpet Sandberg vid berget Tjuvabjäret i Hule i Ljungby socken i Halland 1829. Så småningom blev han bonde med egen gård på 1/32 mantal i byn Gisslestad i hemsocknen, tillsammans med hustrun Anna Sofia Jönsdotter som kom från Vinberg.

Gården fick de lämna 1866 och kom att bo i backstugan på byns utmark. Där var de kvar livet ut. Anna Sofia dog 1908 och Karl Aron 1915. 50 år senare sprang jag omkring i ruinerna efter deras hus och lämningarna efter deras fina trädgård men hade ingen aning om vilka de var som bott där en gång i tiden. För mig är den här stugruinen en viktig plats.

Backstugan låg i utkanten av byns mark och utmed den gamla landsvägen. Alldeles intill byggdes en villa, kanske på 30- eller senast på 40-talet. Där bodde en familj fram till 1952, då Leander och Jenny Bengtsson flyttade in. På nästa tomt, efter Leanders och Jennys hus, byggde mina föräldrar en villa 1958. Vi flyttade in strax före jul det året och omgivningarna blev mina och mina bröders jaktmarker. Tillsammans med grannbarnen höll vi ofta till i skogen intill grannhuset. Jag tror att det var en gärdsgård mellan tomterna och vi tog oss dit på en stig lite längre bort. Vårt hus och Bengtssons hus ligger på mark som hörde till Lyngens by.

laga skifte
Kartan från laga skiftet 1853. Nr 1 är Tjuvabjärens backstuga. Nr 2 är platsen där mitt barndomshem ligger, villan mina föräldrar byggde 1958. Däremellan ligger grannhuset som Leander och Jenny Bengtsson då hade. Här ser vi också den gamla kyrkvägen som där vek av svagt upp mot backstugan och gick utmed tomten. Karta från Lantmäteriet.

Det var spännande att leka i en gammal husruin. Vi byggde kojor i skogen intill, vi lekte säkert indianer och vita och annat man gjorde på den tiden under det tidiga 60-talet. På våren var lämningarna av huset översållat med blå vintergröna. Det fanns nog andra blommor där också, rester efter backstugans trädgård, men det minns jag inte nu.

Min ene bror och jag kom att tala om detta här om dagen, om barndomen och tillhållet vid torpruinen. Och ett annat övergivet torp som låg en bit bort och där vi också rotade omkring ibland.

4

3
Mina bilder från augusti 2016, med löv på träden och mer dunkel. Det är så här jag minns det från barndomen. Det som nu är en stig upp mellan träden var förr troligen en väg till ett torp som låg lite längre upp på berget och som kallades Vedbergs.

Torpinventering
Att torpet där jag lekte kallades Tjuvabjärens skulle jag inte känt till om inte min tidigare skolkamrat Christer Torstensson skrivit om det i Hallands hembygdsförbunds årsbok Hallandsbygd 1996-1997, sedan hembygdsföreningen gjort en torpinventering på Gisslestad bys utmarker. I artikeln berättar han historien om den här backstugan och 14 andra torp och backstugor. Jag vet att han är en kunnig hembygdshistoriker. I husförhörslängderna verkar backstugan ha namnet Helljepjuken, eller om det är Vedbergs torp som låg en bit ovanför Tjuvabjärens som hette så. På Vedbergs torp bodde änkan Anna Bengtsdotter. Torp och stugor kunde i många fall ha ett lokalt namn som folk sa och ett mer officiellt namn som stod i kyrkböckerna.

IMG 1566
Kartan från torpinventeringen finns publicerad i årsboken "Hallandsbygd" och har gjorts av Christer Torstensson. Publiceras med tillstånd. Den lite bredare vägen är väg 154 som byggdes 1965 (eller var det 1966?). Vägen som är ett smalt streck längst till höger är dagens väg genom byn. Här har Christer ritat in vårt hus och även de närmaste grannarnas hus ockå.

Karl Aron Andersson och Anna Sofia Jonsdotter kom på obestånd och var sedan mycket fattiga. Men deras trädgård var ovanligt fin och välkänd, läser jag i artikeln. Karl Aron kallas arbetskarl och jordbruksarbetare i kyrkböckerna. Fattighjon är överstruket. Han gick troligen som dagsverkare hos bönderna i trakten, men han var inte torpare med arbetsplikt som arrende, huset var ju en backstuga. Ungefär som min farfar som i sin ungdom i Göteborg kallades månadskarl och det innebar att han tog de påhugg som fanns för dagen.

Karl Aron och Anna Sofia hade tio barn, födda 1857-1878. Fyra av dem dog i barndomen. En son och en dotter arbetade i Danmark en tid. Yngsta dottern Alma Viktoria blev kvar i hemmet och bodde i backstugan till 1918, tre år efter hennes fars död. Sedan flyttaade hon till Borås och därefter revs troligen huset.

På den tiden, fram till 1907, gick den gamla kyrkvägen mellan Gisslestad by och kyrkan en bit väster om den nuvarande vägen genom byn, kanske 50 meter eller så vid sidan om. En rest av den gamla kyrkvägen är körvägen upp till Bengtssons hus. Vi kallade det Leanders hus, Jenny hade gått bort 1960 och han var ensam kvar den sista tiden.

Leanders
Det gula huset är Leander och Jenny Bengtssons hus och vägen upp till deras garage (som jag tror är byggt senare) är resten av den gamla kyrkvägen. Lusthuset till vänster står på vår tomt, det byggde min pappa på 70-talet. Mina föräldrar flyttade från detta hus 1996. Eget foto från april 2017.

kartorNY
Kartor från Lantmäteriet.

Vid Hule i Ljungby ligger det fyra berg på rad från norr till söder. De heter Sandberget, Björkekullen, Tjuvabjäret och Kvigbjäret har Christer berättat för mig. Så Karl Aron var född i ett torp vid det näst nedersta (nr 1 på kartan ovan) av dessa berg. När han föddes var hans föräldrar torpare men köpte sedan en gård i Hule och bodde då (nr 2 på kartan ovan) mittemot det hus som senare blev skola och som står kvar fortfarande. Från familjens bostad finns det troligen bara en syrenbuske kvar idag. Marken vid nr 2 på kartan ovan kallas i protokollet från laga skiftet 1840 för Tjuvabjärens lycka. Då var Karl Aron ett barn så det måste betyda att även hans far kallades för Tjuvabjären. (Bjär är halländsk dialekt och betyder berg).

Skansen
Backstugan som kallas Tjuvabjärens hade funnits sedan 1846, kanske tidigare, och först som torp. Ett av de andra torpen i torpinventeringen ligger längre upp på berget och kallades Skansen och där bodde ett par som hette Lovisa och Axel Jörgensen. Axel var född i Danmark och jag minns dem vagt. Axel hade först varit gift med Svea Ulrika Karlsson som dog 1937. Sedan gifte han om sig 1944 med Lovisa. Han dog 1972 och verkar ha bott kvar där då. Axel Jörgensen var snickare och på 60-talet bodde det också en annan dansk familj som jag tror hette Farre i ett torp intill Jörgensens och där pappan i familjen också var snickare. I den familjen fanns det en son i min och min brors ålder.

Lovisa Jörgensen var änka när hon gifte sig med Axel 1944. Hon var född i Träslov 1895 och gift i Morup med fiskaren Nils Oskar Pettersson som var några år äldre. De hann få sex barn tillsammans innan hon blev änka 1930.

Den 5 mars 1930 drunknade hennes make och fyra andra fiskare från Morup i en dramatisk olycka. I dödboken har prästen skrivit "Omkommen genom drunkning strax intill Hallarna under rodd i lillbåten ut till fiskebåten omkr 4.10 f.m". Den yngste av de döda var bara 23 år gammal. Läs om detta i ett inlägg i bloggen Abandowest. Yngsta dottern till Nils Oskar och Lovisa var bara fyra månader gammal när hennes far drunknade. Lovisa bodde sedan inne i Falkenberg med barnen och kom 1944 till Ljungby. Lovisas makes gravsten finns i Gravstensinventeringen. I artikeln i Hallandsbygd finns en bild på Lovisa och Axel Jörgensen.

Uppgifterna här kommer framför allt från artikeln i Hallandsbygd 1996-1997 men också från Ljungbys och andra kyrkoarkiv.

Fortsätt läs mer
  743 Träffar
  0 Kommentarer
743 Träffar
0 Kommentarer

Fram och tillbaka

Att det händer både det ena och det andra i och runt släktforskning blir mer och mer uppenbart. Just när detta skrivs så är DNA och släktforskning med i alla nyhetssändningar. Åtal har väckts mot en person som hittades med DNA. Ett samarbete med släktforskare som ger resultat, och jag kan inte låta bli att fundera på alla de som gjort sina tester och ställt resultatet av alla de kopplingar som hittas till polisens förfogande. Att så många gjort det valet ger möjligheter som annars inte kunde finnas och det tycker jag ska uppmärksammas en dag som denna.

Men även inom andra områden så kommer det fram nya uppgifter, ibland större sensationer som att det finns bevis för nya människogrenar som levt för länge sedan till de mycket mindre uppmärksammade händelserna som att kyrkboken var fel och att någon fått en ny far. Ibland är det med DNA, ibland är det andra uppgifter som ger helt nya insikter i hur det kan ha gått till. För de flesta är dessa uppgifter något som fladdrar förbi, men för den det berör kan det innebära ganska stora omkastningar.

Allt kan inte berättas i detalj, för det har jag lovat, så det får bli lite av en summering och vissa uppgifter är lite maskerade så att det inte går att koppla till rätt person. Det började med en fråga om hur man egentligen gör, från en person med en aktningsvärd ålder. Vad och hur mycket kan jag få veta, jag har en liten fundering som rör mig själv, det var innebörden i samtalet.

Hylla i Genealogiska Föreningens bibliotek

Att leva utan en angiven far är inte så roligt, men inte heller så ovanligt. Det syns inte så mycket på ytan, men det känns mer än vad många anar, var kontentan av det första samtalet. Och nu vill jag veta vad som kan tas fram. En början på många stunder framför datorn och läsande av de papper som trots allt fanns gömda i mappen med sparade papper. En mapp som inte öppnats på många år, delvis sparat av mamma och andra personer i den sökandes närhet.

Det första som vi hittar är att det finns ju en uppgift i en församlingsbok om pappan till den ogifta moderns barn. Namn och ort, men inte mer, så det gäller att leta. Kan det finnas någon lämplig kandidat, kan det finnas uppgifter i andra register om denne person. Efter en del letande och kontakter så börjar det framskymta en historia som innehåller motstridiga uppgifter och motsträviga personer. Nej, jag kan det inte vara och hur skulle det ha gått till. Det var mörkt så det kanske inte var jag utan min kompis. Alla möjliga uppgifter kommer fram ur olika papper. Tjänstemän beskriver skeenden torrt och utan något större engagemang. Uppgifter kontrolleras inte och det kommer fram moraluppfattningar som inte är gångbara idag, men var det då. Det var inte lättare då än det är nu att hamna i de byråkratiska kvarnarna hos kommunala instanser.

Det finns påskrivna erkännanden, som sedan tagits tillbaka och i slutändan så blev det som i folksagan om Mäster skräddare, det blev ingen rock utan ett par byxor, kom tillbaka på lördag, det blev inga byxor, utan en vante som blev en tumme som blev ingenting.  Ingenting blev kvar till pojken när det gällde hans far. Men det fanns i alla fall spår och det går ju då att se hur det gick för de olika angivna männen. Minst lika intressant som att leta efter pappan var det att leta efter släktingar till männen, hade de syskon, hade de barn eller hur ser det ut. Kan det finnas en möjlighet att några lever idag som kan vara på min pappas släkt. Där är vi nu och nu kommer vi tillbaka till DNA igen, det är dags att försöka, så i skrivande stund är testet på väg över atlanten för att förhoppningsvis ge någon form av klarhet. Om det inte ger en pappa så kanske det hjälper någon annan att lösa sin gåta, för det är ju en del av testandet som vi ofta glömmer. Testen kan ge svar på många frågor, alla hamnar inte TV men det kan vara den pusselbit som någon behöver, den där lilla kopplingen som öppnar porten.

Vi får vänta och se, hoppet finns och snart så….

Fortsätt läs mer
  978 Träffar
  0 Kommentarer
978 Träffar
0 Kommentarer

Mina anor... eller någon annans?

007-Fler-urkunder-utan-glaslock-p-VaLa

Det är roligt att släktforska. Man lär sig alltid något när man tuffar igenom husförhörslängder, vigselböcker eller mantalslängder. Framför allt får man stifta bekantskap med prästernas vitt skiftande syn på hur man skulle föra in uppgifter i böckerna. Fram till slutet av 1800-talet, då det fanns förtryckta formulär att tillgå. Och medan man läser sida upp och sida ner, finns ju spänningen där. Ska man hitta familjen man söker? Vigdes paret verkligen i den här församlingen? Och finns det faktiskt en son till i födelseboken? 

Men hur går det med den där ivern när anorna man söker bevisligen inte är ens egna? Finns drivet fortfarande där? Själv tvekade jag länge att forska mer djupgående i någon annans släkt. Tänkte att det kanske skulle vara svårt att hålla uthållighetslågan brinnande om det gällde personer som jag själv inte hade någon förbindelse med. Självklart åtog jag mig att titta efter om någon sa: 'kan du kolla om XX verkligen är född i Knäckebröhult 1811?' Men att försöka sig på att göra en hel släktutredning... 

Första gången jag försökte mig på att reda ut släkter som bevisligen inte var mina egna, var infalsvinkeln lite annorlunda. Det gällde två pionjärer på sitt område i Stockholm, och jag ville helt enkelt veta varifrån de kommit inflyttande. Sedan bestämde jag mig för att kanske få ihop till en tidningsartikel av det hela, och i och med detta, rullade det på. Det roliga med de här två herrarna var att deras bakgrunder var så totalt olika. Den ene var bondson från skånska vischan, den andre föddes i en välrenommerad stockholmsfamilj. 

Nästa gång jag försökte mig på att utreda en annan släkt, var det som present åt en mycket uppskattad vän. Där fann jag, under senare delen av 1800-talet, ett antal starka kvinnor, som lagt sig till med dubbla efternamn (makens och sitt eget), öppnat butiker i eget namn och på alla sätt varit minst lika framträdande som sina makar. Jag noterade också vid ett dop att barnet bars fram till dopet av sin far, vilket väl inte är så vanligt?

 

Tredje gången gillt gällde det en ingift släkting. Det kom inte helt överraskande, men det visade sig att hon hade valloner i släkten. Flera kända vallonsläkter dök upp i antavlan. Det var roligt, eftersom min egen släkt än så länge inte uppvisat några säkra valloner. 

Nästa gång gällde det en doppresent. Där fick jag material till en av mina tidigare bloggar, om ett stackars par metodister, som utsattes för statskyrkoprästens motvilja. Dessutom hittade jag en karl som inom loppet av ganska få år, hade bott på ganska många orter från södra Östergötland upp till Jämtland. Förklaringen kom: han var kooperativ-handlare, reste runt och startade kooperativbutiker! Så där kom det in ett stycke svensk handelshistoria i bilden. 

Numera vet jag. Har du tröttnat på att jaga dina försvunna anor upp och ner i husförhörslängderna utan att hitta dem, eller har du noterat så många  Svensson och Persdotter du behöver för tillfället? Fråga någon kollega eller kompis om deras rötter, och vet de inget, erbjud dig att forska lite!  Alltid dyker det upp något annorlunda... 

 

Bilden: Medeltida urkunder på Vadstena Landsarkiv 2011. Foto: författaren 

 

Fortsätt läs mer
  597 Träffar
  0 Kommentarer
597 Träffar
0 Kommentarer

Hjalmar och Anna Furberg Stövernäs

Hjalmar Furberg StövernäsHjalmar Furberg Stövernäs. Foto: Sundborg & Lindberg Skellefteå. Privat bildsamling. Karl Hjalmar Furberg föddes 20 mars 1888 i Stövernäs, SkelleAnna Lundström g. Furberg StövernäsAnna Lundström gift Furberg. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. fteå som ett av nio barn till hemmansägaren och skiftesgodemannen Jakob Larsson Furberg samt hans hustru Anna Karolina Nilsdotter.

Hjalmar vigdes 8 december 1913 med min mormors fars kusin Anna Lovisa Lundström f. 1888-04-11 från Strömfors, Skellefteå. Hennes föräldrar var Sven Svensson Lundström och hans hustru Hedda Margareta Johansdotter. Hjalmar och Anna övertog hälften av hans föräldrahem i Stövernäs. Den andra halvan ägdes av Hjalmars bror Nils. Två pojkar kom till världen åren 1914 och 1915. Midsommaren 1919 drabbades familjen av en stor sorg när Hjalmars hustru Anna avled i sviterna av tuberkulos den 20 juni. Hon blev 31 år gammal.

Hjalmar gifte om sig 1922-04-09 med Elin (Ellen) Kristina Melander f. 1895-12-05 från Stöverfors, Skellefteå, dotter till bonden Gustaf Larsson Melander och hans maka Klara Maria Nilsdotter. Hjalmar och Elin blev föräldrar till tre barn.

Utöver jordbruket som Furberg hade utökat och förbättrat, ägnade han sig även åt en hel del annat. Under första världskriget startade han en slakterirörelse som han drev ett tiotal år. Sedan han så småningom avvecklat denna verksamhet blev han intresserad av skogs- och trävaruaffärer. Han var verksam som faktor (trävaruuppköpare) vid skogsbolaget Mo & Domsjö AB och därefter hos jägmästare Konrad Beling i Skellefteå.

Hemmanet i Stövernäs överlät makarna till ena sonen hösten 1947 när Elin och Hjalmar flyttade till Degerbyn i Skellefteå där de uppfört en gård. Snabbt blev Hjalmar omtyckt av sina nya grannar men det var inte så konstigt eftersom han var känd som en trevlig karl i Stövernäs. Tanken var att han skulle slå sig till ro i Degerbyn men som den arbetsmänniska han var blev det inte så. Han ägnade sig åt gårdens skötsel. Hjalmar var medlem i kyrkobrödrakåren samt EFS och tillsammans med hustrun Elin var han en flitig kyrkobesökare.

Hjalmar var spänstig och vital för sin ålder. 70 år gammal promenerade han rak i ryggen. Hans okuvliga optimism och ungdomliga sinne gjorde att man förgäves sökte efter ålderssymtom hos honom.

Elin gick bort 10 februari 1972. Hjalmar avled torsdagen 27 juli samma år på Skellefteå lasarett. De senaste två åren hade han tillsammans med sin maka vistats på Brännanhemmet i Skellefteå.

Fortsätt läs mer
  392 Träffar
  0 Kommentarer
392 Träffar
0 Kommentarer

Barnen som arbetade i gruvan

barnarbete

Den här bilden (från Västmanlands läns museum) hittade jag när jag sökte efter bilder från Kallmora gruva till en artikel för ett tag sedan. Ser ni pojkarna som sitter längst fram? De är bara barn men jag tror att de faktiskt kan ha arbetat i gruvan.

Kan det verkligen vara möjligt? En del av dem ser så små ut, 6-7 år kanske. Det verkar overkligt men barnarbete förbjöds inte i Sverige förrän på 1900-talet.

Barn skulle arbeta så snart de kunde. Så var det för bondbarnen och för torparbarnen och så småningom också för de stora skarorna arbetarbarn när industrialiseringen tog fart. Tid för lek, det var bara för överklassens barn.

Kvinnor och barn var ju billig arbetskraft och barn med flinka fingrar och pigga ögon ansågs särskilt lämpade för arbete i fabrikerna. En fabriksägare kunde tillskansa sig rätten att ha barn från ett barnhem som sin arbetskraft. För industrierna gällde att producera så billigt som möjligt för att få en så stor vinst som möjligt. Idén att barn skulle arbeta var allmänt förekommande, även i familjerna. Barnens lön behövdes som ett bidrag till familjens försörjning, för att få det att gå runt och få mat i magen.

Det här var långt innan tanken på alla människors lika värde uppstått, det förstår ni nog.

Historikern Lars Olsson skriver i "Från barnarbete till ungsomsarbetslöshet" (i boken "Den dolda historien", red Ronny Ambjörnsson och David Gaunt) att trots att, enligt 1846 års hantverks- och fabriksordning, barn sklulle vara 12 år för att arbeta så efterlevdes detta inte. Ingen kontrollerade det eller brydde sig ens om att försöka. Han konstaterar att på 1840- och 1850-talet var över hälften av arbetarna i tändsticksindustrierna barn. En vanlig arbetsdag arbetade de 12 timmar, alla dagar utom söndagar.

1852 förbjöds nattarbete för minderåriga. 1881 kom en ny förordning om barnarbete. Enligt den skulle man vara minst 12 år för att få arbeta i fabrik och ha gått ut skolan. Det efterlevdes inte överallt, t ex på glasbruken. Undantag gjordes också för järnbruk, gruvor, sågverk och brädgårdar. Som t ex Kallmora silvergruva. Först år 1900 förbjöds barnarbete under jord i gruvorna.

"Fabriksägarna utnyttjade de fattiga familjerna mot mycket låg betalning. Barnen fick arbeta i fabrikerna under den tid de var billiga och unga. När de blev äldre och ville ha mer betalt fick de sluta för att ersättas av andra barn." skriver Kathrine Berglund och Linda Lundgren i en uppsats från Luleå universitet.

Titta på andra fotografier från arbetsplatser i slutet av 1800-talet så kommer du att se en hel del barn. Räkna med att dina förfäder fick slita hårt redan som små.

Mer att läsa om barnarbete:

Släktband i P1

C-uppsats Örebro universitet

C-uppsats Luelå universitet

Om en bok av Lars Olsson

Uppsats vid Lunds universitet

Wikipedia

Fortsätt läs mer
  732 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — anna börestam
En annan intressant bok som berör barn: https://www.albertbonniersforlag.se/bocker/178111/jag-var-barn-i-gulag/... Läs mer
lördag, 29 augusti 2020 06:47
Eva Johansson
Anna! Tack för din kommentar! Det var säkert liknande förhållanden i många andra länder också.
lördag, 29 augusti 2020 22:27
Anna Scheutz
Det var inte bara barnen som arbetade vid gruvorna, många av kvinnorna arbetade ovanför gruvorna med sortering. Det antecknades al... Läs mer
söndag, 30 augusti 2020 20:32
732 Träffar
6 Kommentarer

Gravarna berättar

En stilla augustidag, solen skiner och även om det finns en och annan molntuss på himmelen så är det skönt. Det torra vädret har gjort att gräset är brunt och det knastrar nästan lika mycket när jag går i gräset som det gör på grusgången. Men med lite solskyddsfaktor och en keps så går det ganska bra att vara ute. Jag promenerar på kyrkogården vid Gärdslösa kyrka belägen på östra sidan av Öland. De riktigt minnesgoda vet säkert kopplingen till prinsessan Margaretha, John Ambler och denna kyrka, för de andra kan jag berätta att de gifte sig 1964 i denna kyrka.

Gravsten Gärdslösa Foto författaren


Men det är inte därför jag strövar omkring. Ska se om jag hittar en gammal gravsten, en koppling till en familj i Australien och Gärdslösa. Det är inte en helt klar koppling men om vi betraktar den som trolig så ligger vi på den säkra sidan. Gravstenen ska vara för till Kronolänsman Nils Lindwall, född 1798 och boende i Gärdslösa. På hans gård bodde en piga, som fick flytta därifrån när hon väntade sitt första barn, hon fick flytta hem till föräldrarna på Störlinge 10. Gossen Nils Peter föds 1825 och han kallas lite senare i kyrkböckerna för Nilsson, och när han går till sjöss så har namnet Lindwall tillkommit. Det är ju ingen garanti för att det finns någon släktkoppling till Nils Lindwall, men som hypotes duger det gott. N P, som han kallar sig, lämnar sitt fartyg i Australien 1857/1858 och talar inte mycket om sin ungdomstid under resten av sitt liv. Han gifter sig, får 16 barn och det finns numera ett antal ättlingar som funderar på N P och hans ursprung. De sökte på de ställen som fanns i de få kvarvarande dokumenten och med gemensamma ansträngningar så flyttade vi oss från fastlandet till Öland. Och nu står jag framför den gravsten som kanske är kopplingen.

Vad som sker i framtiden vet vi inte, men det kanske dyker upp funderingar på att använda DNA-test för att se om det finns grund för de hypoteser som vi tagit fram. Då gäller det att följa kronolänsmannen och hans familj framåt och se om det kommer upp någon träff som det går att dra slutsatser från.

Under sökandet efter Lindwalls sten, som ju finns kvar trots att han dog innan 1840, så passerade jag många stenar och tankarna gick till de öden som finns kopplade till namn och platser. Att det finns fler som har emigrerade släktingar torde vara klart och att en del blev riktigt gamla syns ju. Att det finns andra med ett betydligt kortare liv tar faktiskt tag mer än de som fick leva sitt liv. Små barn, som dog för länge sedan, med välskötta gravar gör att jag måste stanna och fundera på vilka förväntningar och önskningar som fanns kopplade till barnet, och som nu visas med den respekt som visas genom att sköta en grav.

Gravsten Gärdslösa Foto författaren

Plötsligt står jag fram för en ny grav, en grav som förflyttar mig från det idylliska Gärdslösa ut i en våldsam värld. Ett namn jag sett tidigare, en ung kvinna som föll offer i en korrupt stat med olika fraktioner som inte visar minsta hänsyn till mänskligt liv.  Det är Zaida Catalán, brutalt mördad under ett FN-uppdrag i Kongo som har sitt sista vilorum här i Gärdslösa. Det blir en nästan brutal kollision mellan olika världar, kronolänsmannen på Öland och den unga världsmedborgaren. Jag funderar på texten på Zaidas grav, Per aspera ad astra, som kan översättas till Genom svårigheter till stjärnorna. Det finns många sätt att tolka texten, jag gör min egen och du får göra din.

Det blir en timme med skiftande upplevelser, olika tilltal från olika stenar. Att gå från kyrkogården ut i det vanliga livet, till familj och vänner, blir lite av en kontrast, men tankarna finns ju kvar. Både den australienska släkten som fått en bild och på hur fel vissa delar av världen behandlar mänskligt liv.

Fortsätt läs mer
  711 Träffar
  0 Kommentarer
711 Träffar
0 Kommentarer

'Vi är kommande utställning'

DSCN0240

Idag besökte jag Livrustkammaren tillsammans med en god vän. När vi gått igenom ett par salar, kom vi plötsligt till ett tomt rum, där två herrar i oranga skjortor och blåbyxor huserade. Jag sa skämtsamt: "och vad kan de här herrarna föreställa då?" Den ene av dem hakade på och sa glatt: " Vi är kommande utställning!" 

Sedan berättade han att de höll på att bygga om den bortersta salen inför en annan utställning, men jag hade drabbats av en fundering apropå det här med 'kommande utställning'.

Vad kommer man om låt oss säga tvåhundra år att visa i sina museer om oss som levde i skarven mellan 19- och 2000-talet? 

Ja, förstås tekniska prylar. Vinylgrammofon, storbildsTV och DVD. Allt hopplöst omodernt då. 

Våra bostäder: en smutsgrå miljonprogramslåda av lägenheter, en mexitegelvilla med valmat tak, och en postmodernistisk glaskartong....

Heminredning: en köksö, en stor grå soffa med schäslong, och ett uterum?

Maten vi äter? ja kanske: Ett salladsblad, en morot, och en tomat. Allt för länge sedan slut om tvåhundra år. 

Våra yrkeskläder: ett blåställ med ficka för skruvmejsel, en knytblus och en dataväska

Privata kläder: sönderrivna jeans, bakåtvända kepsar och nosringar.... ursäkta, piercingar

Kultur visar man säkert också: en synthesizer och en trum-maskin, lite samhällstillvänd konst, och några urblekta rester av ett manus till en Lars Norénpjäs

Ganska trista bananer, tycker nog jag. För min del hoppas jag att man också tar med en bit av vår släktforskning. Visserligen är våra dataprogram och våra usb-pinnar urgamla och svåra att utvinna något ur, men kanske kan man få fram några fragment i alla fall. Och då kommer man nog att känna igen sig fastän det gått tvåhundra år. För att folk föds, dör och lever tillsammans, lär väl vara det enda som inte har förändrats genom tiden. Och förmodligen inte kommer att förändras i framtiden heller. 

Det får vi i alla fall hoppas! Eller hur?

 

Bilden: några valv på Livrustkammaren. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  483 Träffar
  0 Kommentarer
483 Träffar
0 Kommentarer

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Sök i Forskarkatalogen

Nya forskare i katalogen

John Alex

Inloggad
New York City, New York
Garpenberg
New York
Skellefteå
Arizona