Rötterbloggen
Rötterbloggen

Från nutid till medeltid

Idag pendlar jag mellan medeltida släkter och det senaste inom släktforskningen. Just nu pågår Rootstech, världens största mässa för släktforskare. Arrangör, eller huvudsponsor, är Familysearch. Allt är digitalt och seminarier och föredrag hålls på nätet. Så jag kan sitta hemma och vara med. Toppen!

Men jag grottar också ner mig i den medeltida delen av släkten Svinhufvud i Dalarna. Till en kund har jag fått anledning att göra det och det är förstås extra intressant eftersom jag sällan annars kommer ner till medeltiden med släktforskningen. Svinhufvud och andra gamla frälsesläkter är väldokumenterade. Mest handlar det om bergsmännen i södra Dalarna på 1400- och 1500-talen.

Nu har jag läst på i Bertil Boethius bok "Kopparbergslagen fram till 1570-talets genombrott", en mycket detaljerad redogörelse för personhistorien i denna trakt. Har du släkt i bergsmannasläkter och fogdar här så finns mycket information att ta del av. Jag har också läst ett kapitel i Släktforskarnas årsbok 2008, om klarlägganden kring släkten Svinhufvuds ursprung och där framgår också att alla detaljer i Bertil Boethius bok inte stämmer. Det gäller att ha koll på vad senare tiders forskning också visar. Årsboksförfattarna har låtit undersöka ett medeltida brev från 1386 och funnit att det bekräftar det mesta som tidigare påståtts om denna släkt.

22071
Detta är inte det medeltida pergamentbrevet från 1386 (det har jag inte hittat någo bild på) utan ett från 1434 där det också handlar om jordköp. Det som är intressant här är sigillen, närmare bestämt sigillet i mitten som ska vara Hans Jönssons sigill, son till den äldste kände Jöns Svinhufvud. Bildkälla: Riksarkivet. Vill du se andra medletida pergamentsbrev kan du söka i Riksarkivets digitala forskarsal.

1386, det är långt tillbaka. Då köpte en man som i köpebrevet kallas Jöns Swinshwow två gårdar som hette Höjen och Stämnarvet i Stora Kopparbergs socken. Gården Höjen finns ännu kvar vid Hosjön öster om Falun. Gården är alltså över 600 år gammal! Nästan en lite svindlande tanke... Och det finns förstås många fler gårdar med så gammal historia i Sverige.

När det gäller medeltida släktforskning så blir det ju enbart andrahandskällor, vad andra publicerat. Men mycket intressant och jag lär mig mycket om vår historia.

karta1640
Karta från 1640. Gården Höjen (här stavat Högen) ligger precis norr om Hosjön och Stämnarvet precis ovanför. Karta från Lantmäteristyrelsen.

karta general
Generalstabskartan från 1800-talet. Höjen ligger kvar men inte Stämnarvet. Idag ser det ut så här.

domkyrkan
På ömse sidor om porten på södra långsidan av Västerås domkyrka finns två stenreliefer som minner om Otto Stenhufvud som var biskop här 1501-1522. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  50 Träffar
  0 Kommentarer
50 Träffar
0 Kommentarer

Anna Cathrina

Vem var Anna Cathrina och vad hände med henne. Det kan man fråga sig och varför ska frågan överhuvudtaget ställas.  Kan det bero på något som kallas Ferrotypi stod på ett papper där det låg ett kort. Ganska suddigt och lite mörkt, så det är inte lätt att urskilja några finare drag. Men hatten och den fina klänningen syns och att det är en ateljé som används står nog klart för de flesta.

Inte lätt att säga när kortet togs och det finns inget namn eller ort som ger uppfattning om den saken. Vet inte ens när det kopierats eller i hur många upplagor. Men nu sitter jag här med kortet i handen och funderar på denna människa, jag vet en del men det finns mycket kvar att fundera på. Att hon kom till världen i Ramsberg, det vet jag och födelseboken säger 5 juli 1835. En vanlig drängfamilj, som så många andra. Fyra syskon var de, men en blev bara fyra år, så det spåret finns inte kvar. Att det står Anna Cathrina i födelseboken är nog det enda stället i de svenska böcker, Anna Cajsa står det på alla andra ställen.

Ferrotypi i författarens ägo

Att kunna gifta sig med torparen som samtidigt hade lite skomakeri vid sidan om var inte så dumt, Anders Persson hade tak över huvudet och det fanns mat på bordet, så en liten familj kunde klara sig. 9 år och 4 barn senare så blev Anders sjuk och det bar sig inte bättre än att han dog. Anna Cathrina, eller Anna Cajsa, skrivs som fattighjon. Säkerligen inte den enklaste sak i världen att försöka överleva men det gör de. En dotter föds tio år efter makens död, så att det står oäkta på henne är inget att fundera på, någon far nämns inte alls. Tyvärr så blir hon bara två år.

Några år senare dyker den 57-årige Karl Larsson upp , enligt uppgift ägare till Åsen som låg vid vägen som gick förbi Missionshuset i Löa. Han har varit änkling några år, och nu passar det att det blir ett nytt giftermål. Ett år senare så kommer det tillökning, trots eller kanske tack vare föräldrarnas ålder. Ett tvillingpar ser dagens ljus, pojken sägs komma först och han verkar starkast, flickan klarar sig 8 månader, sedan tar orken slut.

Åsen, som var ett torp, gav kanske inte tillräckligt, eller var det någon av Anna Cathrinas äldre barn som lockade henne, maken och den då sexåriga sonen att resa över till USA. Färden ställdes till Worcester, Massachusetts, en stad som hade många svenska invandrare, många av dem Höganäs i Skåne, men det kan knappast vara orsaken. Mer troligt är att dottern Karolina hade ett finger med i spelet, hon reste till samma stad ett år tidigare. Hade hennes ror fått bestämma kanske det blivit Nebraska, för där fanns han.

Karl fick 14 år i USA och Anna Cathrina, som hon nu skrivs som på den sidan Atlanten kom att bo 34 år i Worcester. Hon hade sällskap några år efter makens död av den yngste sonen, men sen såg hans fru till att han flyttade till Connecticut.

Bilden, på damen i hatt i en ateljé, väcker tankar. Tänk om hon gjort andra val, hur hade liver varit då. Hon kunde ha lämnat Ramsberg tidigt, och fått ett annat liv. Personligen är jag tacksam för att hon inte gjorde det, för då hade hon inte fått dottern Maria Augusta, som i sin tur fick Anton, som fick Ruth, som är min mamma. Vilken tur för mig att hon gjorde valen, känns bara lite tråkigt att morfars morfar inte blev så gammal, men han syns i en del av mina DNA-träffar, så något har jag efter honom.

Fortsätt läs mer
  430 Träffar
  0 Kommentarer
430 Träffar
0 Kommentarer

Per Adam Wallmark - en oväntad utgrening

DSCN0379

Min farfars mormors mormor hette Carolina Justina Wallmark, var som så många av mina halländska anor prästdotter, och blev också gift med en präst (Johan Spångberg,  Skrea). Hon levde 1785-1821 och dog således ganska ung, bara 36 år, i lungsot. Hennes bouppteckning visar inget speciellt, några böcker, ett par guldringar och lite metallföremål. Men hon hade en storebror som från rätt enkla förhållanden lyckades göra sig ett namn och skaffa sig en plats i Stockholms inre litterära kretsar.  Han kallas i uppslagsverken för Peter Adam, men i familjekretsen och när han själv skriver, står det alltid Pehr Adam eller P A. Han får inleda själv:

"Jag är född d 31 dec 1777 å comminister-bostället Stora Egnared af Källsjö socken och Fagereds pastorat i Norra Halland, der min far var Comminister, sedermera (1802) Prost och Kyrkoherde i Harplinge,död 1828. Sjelf utmärkt af kunskaper, egnade han åt mig, äldst af sju syskon, den sorfälligaste undervisning, så att jag, väl underbyggd i de classiska språken äfvensom i det fransyska och andra elementärkunskaper 15 år gammal, i Oct 1793 kunde inskrifvas till student i Lund"...

Tanken var från början att gossen skulle studera medicin, men dels var han själv mycket mer intresserad av humaniora, dels var en sådan utbildning lång och därmed kostsam för familjen, som hade det ganska knapert.  Alltså blev det humaniora istället. I början bodde P A ihop med en annan student, men, skriver dottern Clara i sin biografi om fadern: 'dennes dystra religiösa grubblerier hotade att alldeles överskugga W's glada lynne'. Dessutom var det ont om pengar, och till slut fick vår man en tjänst som informator åt sönerna till Lunds dåvarande stadskomminister, sedermera prosten Henrik Schartau. Där fann han sig väl tillrätta, och hade dessutom tillgång till ett mycket stort och omfattande bibliotek. 

Det var vid den här tiden som P A Wallmark enligt egen utsago 'gjort mig känd för åtskilliga försök icke blott i den latinska men äfven i den svenska skaldekonsten, som haft den lyckan att vinna kännares bifall'. 

Som barn hade Per Adam en gång fått följa sin far Anders till Vinberg och där kunnat begrunda skalden Olof von Dahlins porträtt i kyrkan. (Föga anande att hans systerdotter en dag skulle komma att gifta sig med en ansläkting till Olof). Olofs bror Johan var präst i Fagered, där Anders Wallmark var komminister i många år, och P A skriver att Johan Dahlin 'på vars knä jag ofta satt' berättat åtskilligt om sin bror Olofs framgångar vid hovet. Detta ökade förstås Per Adams intresse för Olofs skrift Den Swänska Argus, som han läste redan som mycket ung. Han läste också Leopold, Kjellgren och Holberg, andra författare i tidens smak.

Men någon magisterexamen blev det aldrig för Wallmark. Den dubbla arbetsbördan med studier, informatorstjänsten och dessutom översättningsarbeten som han åtog sig, blev för mycket för hans hälsa. 1798 blev han tvungen att avbryta studierna, fara hem till Halland och vila upp sig. 

Det var där han fick ett intressant brev ifrån Stockholm. Avsändare var bibliotekarien på Kungliga Biblioteket, Gjörwell, som läst någon av den unge studentens skrifter och föreslog att han skulle bege sig till Stockholm för att där söka sin lycka. Efter samråd med sin far, beslöt sig P A för att avstå från examen, och istället resa till Stockholm.

I Stockholm ordnade Gjörwell en tjänst som extraordinarie  amanuens vid Kungliga Biblioteket åt Wallmark, som sedan klättrade vidare till förste bibliotekarie. År 1810-13 var han både kronprins Karl Johans och prins Oscars svensklärare. 1830 blev han riddare av Nordstjärneorden, och 1843 erhöll och fick han avsked med pension från sin tjänst 'märkvärdigt nog årsdagen af den då jag erhöll fullmakt å samma tjenst'. 

Men det var inte som bibliotekarie eller kunglig svensklärare som Per Adam Wallmark blev känd i  Stockholm. Under sin första tid i staden, undervisade han franske ministern Bourgoing, en mycket populär man i sällskapslivet. Det var i hans hem som den unge bibliotekarien fick stifta  bekantskap med det litterära Stockholm. Framför allt Leopold och utgivaren av Stockholms-posten, C P Lenngren. Och det var också just i den tidningen som P A gjorde debut med både poem och recensioner. 

Han blev prisbelönad av Svenska Akademin 1804 (andra pris) för lärodikten 'Handen'. 1808 åtnjöt han en (nog rätt kortvarig) popularitet hos de breda folklagren med boken 'Amalia' som handlade om de finska flyktingarnas situation. 1809 började vår man ge ut tidningen Journal för Litteraturen, senare Allmänna Journalen, och slutligen bara Journalen. Den innehöll litterära presentationer, recensioner och debatter. 

Så småningom blev han indragen i ett långt, segt ordkrig med nyromantikerna. Han var själv en ganska typisk gustavian, och stred envetet för klassikerna. Ironiskt nog är det enda som möjligen påminner om Wallmarks insatser idag, ett satiriskt inlägg av de unga så kallade fosforisterna: Markalls sömnlösa nätter. Det är alltså Wallmark som kallas för Markall. P A bemötte inlägget med vänlig ironi. Oftast vann han de skriftliga debattinläggen, men så småningom blev hans verk och åsikter förstås hopplöst föråldrade. 

1846 var Per Adam Wallmark definitivt trött på den intriganta bikupan Stockholm, och köpte sig en gård i Kungsör, där han fortsatte sitt skrivande, om än i mindre omfattning. Där avled han också efter flera års hjärtsjukdom 1858 19/3. Hans kista fördes till Stockholm och där begravdes han på Lovö kyrrkogård i samma grav som sin första hustru och två döttrar som dog unga. 

Per Adam kan idag förefalla lite yrkeshögfärdig, men samtidigt visar han prov på självironi. Inte minst vid mötet med en av tidens stora, Anna Maria Lenngren: " Jag hade ofta förut vid mina besök hos Lenngren för att inlemna mina små poemer och recensioner till Stockholms -Posten sett ett äldre fruntimmer i köket, beläget bredvid ingången till salen, till hvilket jag vändt mig för att fråga om Commercerådet var hemma, och jag ansåg detta fruntimmer för herrskapets hushållerska; man dömme då till min förlägenhet och min öfverraskning när jag vid min första bjudning fann detta fruntimmer vid sidan af Lenngren och orden 'min hustru' undföll honom. Hon märkte denna förlägenhet och för att öka eller minska den (jag vet ej hvilketdera) svarade hon med en skälmsk mine 'Åh, vi känna varandra förut'. Jag som föreställt mig fru Lenngren vid skrifbordet i sitt cabinett, omgifven af böcker, kunde nu ej förlåta mig, att jag förblandat författarinnan af 'Några ord till min Dotter, i fall jag hade någon' med våra vanliga blåstrumpor"

Således kunde även ett kansliråd göra bort sig offentligt, även på den tiden...

Lång blogg detta. Merparten är plockat ur Svenskt Biographiskt Lexicon från 1846, dit P A ombetts att skicka in sin biografi. Det kom in 128 sidor! Men vår man påpekar själv att han inte tänkt sig att bli så omfattande publicerad, utan att han egentligen tänkt använda texten till något annat, och att redaktören fritt kunde plocka de bitar han önskade. Redaktören tyckte dock att texten var så intressant, särskilt biten om ordkriget mellan gustavianerna och nyromantikerna, att han behöll alltihop.  

I övrigt ska kanske kort nämnas att P A Wallmark var gift två gånger. I första giftet, med Sophia Elisabeth Isoz, fick han tre döttrar. I andra giftet med Hedda Wallgren en son och så en dotter, Clara, som författat en biografi om sin far, samt var lärarinna i Skara. 

Litteratur: Svenskt Biographiskt Lexicon 1846

Svenska män och kvinnor

Clara Wallmark: Pehr Adam Wallmark - en tidsbild från adertonhundratalets första hälft

Bilden: Ett ganska suddigt omfoto ur Claras bok ovan, utgiven 1914. Foto: författaren

 

 

Fortsätt läs mer
  225 Träffar
  0 Kommentarer
225 Träffar
0 Kommentarer

Ivar och Svea Marklund

Ivar Svea MarklundIvar och Svea Marklund. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Karl Ivar Marklund föddes 15 januari 1919 i Forsberget, Skellefteå som yngste son till Per Gustafsson Marklund, barnfödd i Bjurliden och hans första hustru Erika Margareta Eriksson, bördig från Finnforsberget. Samtidigt som Ivar föddes avled Erika i barnsängsfeber. Ivar kom därför att växa upp hos sin faster Margareta Lundberg i Bjurliden, Boliden. Hur gammal Ivar var när han kom dit vet jag inte men det var nog strax efter födseln. Han stannade där fram tills Margareta avled 1931. Därefter bodde han på övervåningen hos hennes son, hans kusin Andreas Lindström. Ivar bodde där fram till 1944 när han gifte sig med Svea Persson f. 1923-09-27 i Hammerdal, Jämtland. När hon var fyra år gammal flyttade hon med sina föräldrar och sin två år yngre syster till Strömfors, Boliden. Hennes far hade fått jobb som gruvarbetare i Boliden. Svea hade från år 1940 arbetat som tjänarinna hos Karl och Elsa Andersson i Bjurliden.

Ivar och Svea köpte en gård i Bjurliden där de skapade sig ett fint hem. Från 1943 och fram till sin pensionering arbetade Ivar hos Boliden Mineral. Det har berättats för mig att särskilt Svea var väldigt pedant av sig. På gården var gräsmattan alltid fin och välklippt. Grusgången var dessutom välkrattad, så när man besökte dem visste man inte var man skulle gå för att inte förstöra något av detta... Svea rökte inte men när de fick besökare som rökte sprang hon efter dem med askkoppen och ville att de skulle fimpa. Hon var religiös och deltog ofta i olika sammankomster i Bolidens kapell/kyrka. Ivar följde med som sällskap, vare sig han ville eller inte.

Vid sidan av sitt arbete hos Bolidenbolaget tyckte Ivar mycket om att snickra och att teckna. När han blev pensionär var han ofta i PRO:s hobbyverkstad och tillverkade olika saker. Ivar tecknade och skickade iväg sina teckningar för att få omdöme om dessa. Han fick alltid lovord för det han hade tecknat. Här nedan syns några av hans teckningar.

Ivar Marklunds korrenspondensteckningar 0009En av Ivars teckningar. Privat bildsamling.

Ivar och Svea fick inga barn men de hade god kontakt med sina syskonbarn. Deras fotoalbum och Ivars pärm med hans teckningar finns i dag i min ägo. Ett av hans syskonbarn gav dem till mig och sa: "Jag tror att de är på en bra plats nu." Ivar och min mormors mor var kusiner.

1998 flyttade Ivar och Svea till Skogsbackens äldreboende i Boliden där de fick god omvårdnad. Svea gick bort 19 januari 2003 och Ivar avled 18 december 2007. 

Ivar Marklunds pennteckning nr. 2En av Ivars teckningar. Privat bildsamling.Ivar Marklunds korrenspondensteckningar 0014En av Ivar Marklunds teckningar. Privat bildsamling.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ivar Marklunds korrenspondensteckningar 0011En av Ivars teckningar. Privat bildsamling.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ivar Marklunds korrenspondensteckningar 0012En av Ivar Marklunds teckningar. Privat bildsamling.

Fortsätt läs mer
  238 Träffar
  0 Kommentarer
238 Träffar
0 Kommentarer

Gårdsliv vid Magelungen

Farsta gård ligger vackert vid sjön Magelungens strand söder om Stockholm. För ett par år sedan arbetade maken i Stockholm en tid och vi hade en andrahandslägenhet i Farsta Strand inte så långt från den gamla herrgården. Det blev flera promenader i omgivningarna den vintern. Givetvis blev jag nyfiken på gårdens historia. Själva gården kan vi läsa om på Wikipedia och på Stockholms stads fastighetsbolags hemsida men inte så mycket om folket.

Farsta1
Farsta gård, baksidan ner mot sjön. Foto från december 2018. Eget foto.

Farsta2x
Från andra sidan, dvs framifrån. Foto från december 2018. Då var restaurangen öppen, kanske är den det fortfarande. Eget foto. Fler bilder längre ner.

Hurförhörslängderna är ju den givna ingången till arkivhandlingar med information om de som bott på Farsta gård, eller andra ställen. Gården ligger i Brännkyrka socken och den äldsta husförhörslängden är från 1772-1781. Då var Maria Grubb ägare, hon hade ärvt Farsta gård av sin far Vilhelm Grubb. Det är han som låtit uppföra bl a flyglarna på 1740-talet. Maria Grubb, född 1727, var gift med grosshandlaren William Tottie från en skotsk släkt i Stockholm. Under Marias tid byggde man om och moderniserade en del. Makarna verkar också ha bott där, åtminstone Maria, för hon var med på husförhören en hel del under 1770- och 1780-talen. Annars är det ju vanligt att ägarna inte är bosatta på sin gård, om de har flera gods. Efter hennes död 1794 såldes gården så småningom av arvingarna.

Farsta gård var en frälsegård på ett mantal. Idag är en gård på ett helt mantal en stor gård, kanske snarare ett gods. Det krävde förstås en hel del anställda för att dra runt. Och det slående är att det kryllade av folk. Mängder av pigor och drängar så klart, men även många andra. I slutet av 1700-talet är det sida upp och sida ner med anställda och mer folk är inskrivna mitt på sidorna, som inte räckt till för alla. Så gott som alla är överstrukna, det var en extremt stor omsättning på folk.

Jag har tittat i husförhörslängderna från 1772 till 1820 och på 1850-talet för att få en uppfattning om livet på gården. Det verkar som om de flesta pigor och drängar flyttade varje år. Det verkar också ha gått åt fler pigor än drängar. Pigorna arbetade ju både inomhus och ute med djuren. På 1790-talet räknar jag till totalt 23 pigor och 18 drängar under husförhörslängdens åtta år. Under fem år på 1850-talet var det 23 pigor och elva drängar som passerade revy på Farsta gård, men då fanns det även flera statarfamiljer. De allra flesta anställda flyttade därifrån under perioden. Väldigt många verkar ha flyttat runt utan så stor ordning och reda. I de tidiga längderna har prästen gjort otaliga anteckningar om anställda som saknar betyg. De kom både från landsbygdssocknarna runt Brännkyrka och inifrån Stockholm.

Av pigorna och drängarna är det flera som ingick i andra anställdas hushåll. Kring sekelskiftet 1800 hade gården både trädgårdsmästare, brännmästare och gårdsmed. Vad gjorde en brännmästare? Brände han tegel eller brände han brännvin? En av brännmästarna hette Anders Gottlander. Brännhuspigan hette Cajsa Lisa och var 28 år.

Hierarkin var nog tydlig och fast. Efter varandra på sidan kommer först inspektor, sedan befallningsman och sedan rättare, alla med familjer.

Farsta hfl
Vet du vad den latinska anmärkningen för inspektorns hustru Brita Berg på Farsta betyder? Vad jag kan se står det "Dieitur/Diutor uxor ejus esse". Jag har så klart googlat men får inte fram något vettigt. Bildkälla: Arkiv Digital. Tillägg: Nu har jag fått svar i en kommentar. Det står "Dicitur uxor ejus esse" vilket betyder "Säges vara hans hustru".

Det fanns massor av gårdar med den här storleken förr i tiden ute i socknarna men oftast är det nog inte så här, att de anställda flyttade så ofta. Kanske var Farsta gård inte ett ställe man trivdes på och att det fanns gott om jobb på de stora godsen runt Stockholm och även inne i staden som lcokade. 1803 rymde pigan Maria Matsdotter.

Tiden kring 1800 och de närmaste åren därefter hade Brännkyrka uppenbarligen en ganska skrivglad präst, eller åtminstone en som antecknade mycket. Om drängen Jan Andersson har han skrivit: "är icke alldeles oförlofvad säger dess besked". Om pigan Maja Lotta Nilsdotter, inflyttad från Huddinge 1798, får vi veta: "för tjufnad driven ifrån stället".

Många av pigorna har fått anteckningar om att de hade oäkta barn. Inte bara dem som hade sina barn med sig på Farsta (en hel del) utan även andra med anteckningar om att de fått barn på Barnbördshuset eller har fått barn som finns på annat håll eller har dött. Om drängen Per Erik Österberg skrev en senare präst på 1850-talet: "uppgifves hava lägrat pigan Lovisa Sundström i Örebro, har med henne 2 barn". Ja, mycket får man veta. Men inte allt.

På 1810-talet verkar ägaren vara kaptenen Johan Gustaf Watz. Eller om han var arrendator? Han bodde uppenbarligen på Farsta gård och det finns antecknat att han var gift med Ulrica Löman "som bor i Stockholm". I sitt hushåll på Farsta hade han i stället mamsellen Gustava Carolina Täckenberg, född i Sveaborg 1785. I samma hushåll fanns gossen Carl Johan född 1811 i Stockholm. Jag blev lite nyfiken på mamsell Täckenberg och när jag googlade på hennes namn kom jag till en inflyttningslängd transkriberad av Stockholms stadsarkiv. I den längden är hennes inflyttning inskriven och där står att hon åtföljdes av sonen Carl Johan, född 1811. Brännkyrkas präst har inte antecknat något om något oäkte barn här. Så klart. Det var ju fint folk. Kan det vara så att kapten Watz var far till mamsellens barn och att det var därför hustrun Ulrica Löman bodde inne i Stockholm? Det har jag förstås ingen aning om.

Det är intressant att få ett hum om hur mycket folk som faktiskt rörde sig där på gården för ett par hundra år sedan. och det gör det fortfarande, varje lörda eller söndag som vi gick där var det alltid många andra besökare.

En som ger en mycket fylligare bild av gårdslivet är ju Årstafrun, Märta Helena Reenstjärna, som var fru på Årsta gård lite längre bort i Brännkyrka socken vid samma tid. Hon skrev dagbok under större delen av sitt vuxna liv och delar av den har återgivits och berättats om i litteratur. Är du med på Facebook kan du följa hennes anteckningar varje dag. En skatt för historienörden.

Fler bilder:

Farsta4
En av flyglarna och ytterligare ett hus, december 2018. Eget foto.

Farsta4B
Jag skulle tro att detta är en tidigare arbetarbostad. Eget foto.

Farsta5
I huvudbyggnaden finns restaurang. Där åt vi lunch en lördag i februari 2019, i närheten av Alla hjärtans dag. Eget foto.

Farsta6
Där vi satt och åt fanns en fin gammal kakelugn. Kan den vara från 1700-talet, tro? Eget foto.

Farsta8
På andra våningen i huvudbyggnaden finns ett skåp med flaskor och andra kärl från äldre tider men som hittats på gårdens soptipp. Eget foto.

1636 1
Förmodligen den äldsta kartan över Farsta gård, ritad 1636. Bildkälla: Lantmäteriet.

1636 2
På kartan från 1636 står det om gården. Bl a att den är på ett helt mantal. Siffran 2 hänvisar till markerade gärden på kartan ovan och jag antar att texten talar om att 14 och 1/2 tunna av något spannmål kunde skördas årligen. 3 är ängen där det numera är promenadstig. Jag gillar dekorationen runt texten. Ska det föreställa lejon i överkanten? Bildkälla: Lantmäteriet.

Farstakarta
Kartan från början av 1900-talet. Då hade järnvägen kommit och man hade börjat bygga Södertörns villastad som sedan fick namnet Farsta Strand. Det var i Farsta Strand vi hade lägenheten, det är en pendeltågsstation efter Farsta centrum. Ser ni att det står Marieborg vid ett hus sydost om Farsta gård? Det ska ha byggts till Maria Grubb som först var gift med William Tottie, enligt Wikipedia. Det går en gångväg utmed Magelungens strand nedanför Marieborg och bort mot Farsta gård. Karta: Lantmäteriet.

Fortsätt läs mer
  431 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Bo Persson
"Dicitur uxor eius esse" = Säges vara hans hustru.
lördag, 20 februari 2021 00:38
Eva Johansson
Tack Bo! Nu blir det begripligt. Lite feltolkning av bokstäverna från min sida också. Då är det ytterligare ett exempel på människ... Läs mer
lördag, 20 februari 2021 10:39
Guest — Marie
Tack för tipset om Årstafrun på facebook. Jättekul att läsa!
onsdag, 24 februari 2021 09:40
431 Träffar
5 Kommentarer

Nytt sökverktyg i Chicago

JUSTERAD Tillie and Gottfrid

Det fanns en tid då Chicago var Sveriges tredje stad, med fler svenskfödda än Malmö ... Helt lätt har det inte varit att släktforska i denna metropol, men av och till kommer det nya databaser som underlättar sökandet. En färskt sådan resurs är

Illinois, Cook County, Birth Certificates, 1871-1949

med 3 285 271 namn, kanske 1 miljon födelseposter. Uppgifterna i denna databas kommer ifrån själva födelseattesterna och är generöst indexerade. Förutom barnets namn och födelsetid är följande uppgifter sökbara:

  • Födelseort
  • Faderns namn
  • Faderns ålder/födelseår
  • Faderns födelseort
  • Moderns namn
  • Moderns ålder/födelseår
  • Moderns födelseor

Så här kan en post se ut - denna gäller Hazel Gunilda Johnson:

Hazel

Ingressbilden föreställer Hazels föräldrar, Mathilda (1863-1949) och Gottfried (1872-1955) , som kom till Amerika 1885 respektive 1891.

Det ovanliga är uppgiften om föräldrarnas födelseort, som sällan brukar finnas med i databaser av det här slaget, men som definitivt öppnar nya möjligheter. Det går alltså att söka på alla möjliga svenska ortsnamn och få fram ledtrådar till försvunna personer som kanske har ändrat sina namn intill oigenkännlighet, men som tack vare födelseorten ändå kan identifieras.

Födelseorten är förstås "skakig" - ofta felstavad och ofta ungefärlig. I det här exemplet står det att båda föräldrarna är födda i Falköping, men i själva verket var de ifrån Slöta församling nästan en mil utanför staden. Man måste med andra ord söka kreativt och med många olika stavningsalternativ.

Lägg märke till att födelseattesten för Hazel - det är den lilla flickan på bilden nedan - har registrerats först 1943, en så kallad "delayed birth" - i det här fallet försenad med 40 år. Långt ifrån alla födslar blev ordentligt registrerade, inte ens i en storstad som Chicago. För att få pass, pension, röstkort och mycket annat är man i USA tvungen att kunna producera en födelseattest. Om den saknas hos myndigheterna kan den rekonstrueras i efterhand, med hjälp av vittnesmål från barnmorska, grannar eller släktingar. 

Clarence Blanch and Hazel

Denna utmärkta databas hittar du hos FAMILYSEARCH.ORG - en gratisresurs som generöst ställs till vårt förfogande av Family History Library i Salt Lake City, Utah.

 Ancestry.com har en liknande men inte lika informationsrik databas vid namn: Cook County, Illinois, U.S., Birth Certificates Index, 1871-1922.

Lycka till!

 

Fortsätt läs mer
  840 Träffar
  0 Kommentarer
840 Träffar
0 Kommentarer

Strövtåg

Nyss gick jag i ett villaområde i gamla Spånga, en tidigare egen socken, numera inkorporerad i Stockholm. Trots närheten till flera så kallade miljonområden så har det här området bevarat mycket av sin ursprungliga karaktär, även om det inte syns något från riktigt gamla tider. Nästan sant, för den gamla kyrkan sägs ha rötter från 1150-talet. Vid min promenad så slår det mig hur olika delar av området får mig att tänka på släktforskning. Det finns inga raka vägar som leder direkt till målet, utan de smala vägarna vindlar fram, på ett sätt som påminner om letandet i olika källor. Plötsligt, bakom kröken på den lilla sidogatan så står det där, drömkåken, och påminner om svunna tider. Samma känsla som när den tidigare försvunna familjen dyker upp på en sida, där födelsetid och födelseplats plötsligt är ifylld och där namnen är lättlästa. Drömmen om ett hus kan ibland vara lika ouppnåelig som den så illustra anan, som aldrig dyker upp, men det kan ju vara tvärtom också.

Fritt foto av Nathan Walker på Unsplash

Den ena gatan är inte den andra lik, det fanns nog ingen likriktande stadsarkitekt när Spånga skapades. Här blandas det och ges friskt. När det är mörkt, som det var när jag gick där, så gör bristen på rätvinkliga gatuhörn, smygande svängar på det som verkar rakt att det skapas en känsla av vilsenhet. Undrar om jag hittar tillbaka, vilka riktmärken ska jag leta efter. Undrar vilka riktmärken jag ska ha i letandet emigranter, liknande känsla av vilsenhet där. Hur var det nu, ändrades namnet när de kom fram till Ellis Island, den stora mottagningscentralen i New York, eller är det bara en skröna. När hela familjen kom tillsammans, använde de pappans patronymikon på hela familjen eller gick det för sig att ha olika efternamn. Kanske svaret är givet för familjen, men hur var det med den unga flickan eller pojken som reste ensam, vad svarade man då på frågan om pappas namn, kunde han ha ett annat namn än det som uppgavs som det egna. Här gällde det att hålla tungan rätt i mun, för att slippa besvärliga frågor.

På samma sätt var det för mig, här gällde det inte namn eller sänt, men här gällde det att hålla koll så att jag inte gick vilse. Undrar vilken reaktion de blivit om jag ringt hem och sagt att jag behöver hjälp, jag vet inte var i Spånga jag är. Nu finns det ju tack och lov lite ny teknik som kan hjälpa till, så faran var inte överhängande, det kan ju hoppa upp en liten prick på telefonens skärm som visar var jag är, och hur jag kan ta mig till målet. Undrar hur man hittade förr, fast det borde jag veta för jag har ju levt innan alla gick med en mobil i fickan. Det är ju en modern uppfinning, och precis som den helt nybyggda villan plötsligt stod där, påminde lite om en kolonial gård i södra Amerika, så kan vi mitt ibland allt letande i gamla arkiv och bland dammiga minnen hitta nybygget, som inte funnits alls länge, den nya DNA-tekniken. Det står där, lite udda och ibland tycks den inte stämma in, som det amerikanska huset. Men allt har sin tid, och på samma sätt som gamla Spånga utvecklas, utvecklas vår släktforskning. Undrar vad som blir nästa steg, kan det komma något helt nytt som bryter av helt mot det vi är vana till eller finns det en stadsplanerare som håller mot, som inte släpper fram allt för mycket nymodigheter.

Fast det tror jag inte, så det gäller bara att komma vad som kan revolutionera släktforskningen. Vad har du för drömmar, vad kan du se som får ännu mer skjuts på släktforskningen än den har idag, även om det går rejält fort framåt redan nu.

Fortsätt läs mer
  544 Träffar
  0 Kommentarer
544 Träffar
0 Kommentarer

Boktipset

Prstergtland-original-065

"Om man sluter ögonen och har god fantasi kan man höra vapenskramlet, gnäggande hästar och soldaternas skrik som ekar vid den medeltida kyrkobyggnaden" 

Citatet ovan handlar om den hemska dagen 29 oktober 1678, då danska och svenska trupper drabbade samman på Södra Sallerups kyrkogård i Skåne. Boken  jag citerat heter 'I de dödas vilorum' och är skriven av Jeanette Rosengren, fotograferad av Urszula Striner. Den behandlar kyrkogårdarna i och i omedelbar närhet av Malmö. Med början inne i staden och avslutning på en begravningsplats för djur, blir det tjugo stycken platser som fått besök. 

Varje kyrkogårdsbeskrivning inleds med en liten ritning. På många av ställena, har författarna fått hjälp av kyrkvaktmästare, församlingsverksamma och några präster, alla med imponerande kunskaper som kyrkogårdarnas historia. Och kyrkböckerna löper hela tiden parallellt med beskrivningarna, så även vi släktforskare har en del att hämta i boken. Till och med de av oss som egentligen inte har särskilt mycket anor i Skåne. De som har skånska anor kan glädja sig åt att personer ur kända släkter som Sylvan, Pontén, Suell, Kockum och inte minst cirkussläkten Rhodin dyker upp i berättelserna. Om pionjären och lantbrukslärarinnan Gudrun Sylvan berättas bland annat att hon var lärare i 'teoretisk mjölkhantering'.... 

För min del lärde jag mig, under utflykterna runt Malmös äldsta kyrkogårdar, att 'Under senare delen av medeltiden ansågs det viktigt att den döda kroppen förmultnade så fort som möjligt. Först när kroppen förmultnat, var personen riktigt död. Därför blev det efterhand vanligt att begrava människor i endast svepningen, eller i enkla kistor med spjälbotten. ' (citat från Cathrine Einarssen: S:t Jörgen mitt i medeltiden). 

Någon mer än jag som inte kände till 'dödsbrädan'? Tydligen bar man ut den avlidne på en sådan, och när jordfästningen var över, fäste man brädan i marken intill graven, gärna med den dödes initialer och levnadsdatum inristade på. En föregångare till den upprättstående gravstenen. 

Boken berättar också, under tiden utflykterna sker, om sedvänjor vid andra religioners jordfästningar; hur går exempelvis en buddhistisk jordfästning till? Eller en Ba hai-begravning? 

Ett avsnitt som jag slukade med stort intresse var sidorna 228-232, där Göran Bromberg berättar om arbetet med att restaurera och rengöra gamla och skadade gravstenar. 

Samtidigt med att vi passerar diverse lokala kändisars gravstenar, rullas det omgivande samhällets historia upp. Här finns flera lokala sportprofiler, författare och poeter avtecknade, inte bara med gravstenar utan också något om deras liv och leverne. 

Innehavaren av danslokalen Törringelund i Oxie vilar på kyrkogården därstädes. Han tackade i början av 60-talet nej till ett erbjudande att engagera en kvartett grabbar från Liverpool med motiveringen att det var 'ute med popband'. Så Beatles blev nobbade i Oxie.... 

 

Historievänner, släktforskare, Skånefantaster: läs gärna denna bok! 

 

Bilden:  Annan kyrkogård, i Kalv, södra Västergötland. Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  318 Träffar
  0 Kommentarer
318 Träffar
0 Kommentarer

Leonard Lundström

Leonard LundströmLeonard Lundström. Foto: Atelier Fos, Kiruna. Privat bildsamling. Min mormors äldsta farbror Petter Leonard Lundström föddLeonard Lundström 0001Leonard Lundström. Foto: Sundborg & Lindberg, Skellefteå. Privat bildsamling. es 7 september 1880 i Strömfors utanför nuvarande Boliden som son till Petter "Per Swensa" Lundström, från Strömfors och hans hustru Emma Kristina Johansdotter Lundgren, bördig från Södra Grundfors. Från sju års ålder växte Leonard upp i Dalvik utanför nuvarande Boliden dit familjen då hade flyttat. I unga år arbetade Leonard åt SJ i Kiruna. Tillsammans med sin bror Johannes övertog han 1921 gården i Dalvik efter fadern. På gården bodde också en ogift syster. Vid sidan av jordbruket arbetade han i cirka 20 år hos Bolidens gruvaktiebolag. Han hade en knallert, en slags "cykelmoped" som han körde till och från jobbet i Boliden.

Leonard var nog lite frusen av sig. Han satt ofta i gungstolen vid spisen för värmens skull. Han hade kanske något fel på skelettet, för han kunde nästan snurra underbenen runt varandra. Han hade möjligen "gummiben".

Leonard var väldigt musikalisk av sig. Han spelade ofta på danser. De instrument han bemästrade var fiol, cittra, orgel och gitarr. Han var nog för blyg för att själv dansa och blev ogift livet ut.

Dessutom var han en mycket duktig snickare. Han hade gjort alla möblerna som fanns hemma i huset. Han tillverkade alltifrån möbler och musikinstrument till båtar.

Lundströms fritidsintressen vaLundström Leonard Anton Rosendahl Lilly Vargs albumLeonard Lundström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. r jakt och fiske. Ekorrjakt hade han tidigare intresserat sig för men på senare år främst älgjakt. Älg jagade han med bland annat två av sina brorsöner. Leonard fick en gång frågan om vilka som var med i jaktlaget och jagade älg. Han svarade: "He jer jig å nager gammgubba!" (Det är jag och några gamla gubbar). Så sa han trots att han själv var äldst i jaktlaget...

Leonard var 1,72 m lång och ovanligt frisk för sin ålder. Långt upp i åren utförde han olika dagsverken på gården. Sympatisk var han till sin personlighet. När hans bror, min mormors far Gunnar, låg för döden 1958 sade Leonard: "När man pratar med någon som är döende ska man bara prata om det som är roligt." Det var klokt sagt av honom tycker jag.

Han avled på Skellefteå lasarett 19 mars 1968, 87 år gammal.

Fortsätt läs mer
  253 Träffar
  0 Kommentarer
253 Träffar
0 Kommentarer

Läs släktforskares böcker!

Idag, lördag den 13 februari 2021, håller jag kurs för släktforskare i ämnet att skriva sin släkthistoria. Det är första gången jag håller digital kurs och hoppas förstås att tekniken ska vara mig behjälplig så att allt går bra.

Mina skrivarkurser brukar jag avsluta med att uppmana deltagarna att läsa vad andra skriver. Både traditionella biografier och andra släktforskares publicerade släktböcker. Många släktforskare ger ut sina släktböcker för allmän spridning och de kan då finnas i bokhandeln, på antikvariat och bibliotek. I min lista nedan finns också en del böcker som är skrivna som dokumentärromaner men som handlar om verkliga personer och släkter.

bocker1

Här är en lista på släktforskares böcker som jag läst och funnit intressanta. Googla på titel och författare, så bör du hitta dem:

Arvid Bergman: Född slav – död fri? (Stockholmia förlag 2018)
Carin Bergström: Albertina och Viktor (Votum förlag 2018)
Anders Bockgård: Guttormarna (Tryserum Gårdar förlag 2019)
Malin Åslög Dahlgren: Fem generationers hus (Ekblads förlag 1996)
Karin Edvall: flera böcker, bla Gustafs resa och Skärvor av glas men hon har skrivit flera (Ord & visor förlag 2012–2017)
Lasse Eriksson: Boken om Gerda och Den elektriska damen (Uppsala Publishing House 2002 och 2003)
Mikael Gustafsson: Morden på Vinö (eget förlag 2019)
Anna Götlind och Rolf Lind: Spår av ett liv (Stockholmia förlag 2019)
Anita Hammarstedt: Fyra generationer kvinnor (AVH förlag 2015)
Annika Hansson: Ett nytt liv – En bok om morfar, han som byggde landet (Vaktel förlag 2019)
Anna Hedfors: Ett gårdsarkiv berättar (Västerviks Museum 2008)
Inger Henricsson: Stannfåglarna (Bokverket 2012)
Anders Johnson: Baronen (Carlsson förlag 2020)
Ing-Marie Kastensson: Kära Kajsa (eget förlag 2015)
Ola Larsmo: Swede Hollow (Albert Bonniers förlag 2016), Översten (Kaunitz-Olsson förlag 2020) med flera böcker
Kathinka Linde: två böcker om sin farmors far Sixten Sparre (Utblick Media 2014 och Ekström & Garay förlag 2020)
Lena Lassen: Dessa starka kvinnor och Mäster Johan August (eget förlag 2018 och 2014)
Jan-Olov Nilsson: Första Amerikafebern (Ultima Esperenza Books 2019)
Therese Nordlund Edvinsson: Dynastins kvinnor – Företagarfamiljen Ekman under tidigt 1900-tal (Nordic Academic Press 2017)
Svante Norgren: Järn, Norn och Norgren (eget förlag 2019)
Bengt Rydh: En korpral, en länsman, en gästgivare (eget förlag 2017)
Gullan Sköld: Agnes och Emil (Tusculum förlag 2009)
Göran N K Torin: Torparpojken som blev präst (Moster Beda Bokförlag 2017)
Aino Trosell: En gränslös kärlekshistoria (Norstedts 2006)

Det finns mängder av fler och liknande böcker men som jag inte känner till, detta är bara ett litet urval.

bocker2

Fortsätt läs mer
  613 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
613 Träffar
0 Kommentarer

Aldrig för sent .....

Det är aldrig försent att börja sa Gustaf, som fyllde 85 i måndags, när han satte sig framför den stora skärmen, de säger att den är en 80-tummare, som vi kopplat till datorn. Att det fanns en släkt det var ju helt klart, men hur såg den ut. Fanns det något vi kunde se tillsammans, som kunde komplettera den egna historien som han skrivit. Att allt var handskrivet och att datorn inte var en så stor vän gör sitt till, men innehållet i texten som finns är full av intressanta kommentarer, hämtade från historier som berättades i morfar och mormors hus för länge sedan.

Det känns nästan lite konstigt att koppla in dagens fantastiska verktyg som finns kopplade till datorn, några knapptryck och fram kommer sådant som förr var endast var tillgängligt för de som hade någon med gott minne och berättartalang. Det kommer så mycket information så det känns stört omöjligt att komma ihåg mer än bråkdelar av allt det som snurrar på skärmen. Just i det ögonblicket, när Gustaf börjar se vad som finns så dyker det upp en textrad hos mig, hämtat från ett mail från Urban Sikeborg, runt en fråga om Bureboken. Vi talade om trovärdigheten i uppgifter, hur kan vi tro på det som skrevs ner. Att han själv kunnat påvisa det som förts fram i hans egen släkt om händelser som timat 300 år tidigare är en sak, men det som nu dök upp var ett konstaterande. ”Det är först efter den fjärde generationen som man inte har behov av att memorera hur släktskapen såg ut, eftersom bördsrätt och arvsrätt och de kanoniska påbuden om äktenskap i förbjudna led bara sträckte sig till fjärde led.”  Bara sträckte sig till fjärde led, och jag som knappt kommer ihåg min egen födelsedag.

Fri bild från Stocksnap

Det var nästan magiskt att följa Gustafs nerskrivna rader och kunna visa vad kyrkböcker och annat material hade för uppfattning. Det ena efter det andra stämde, minnena från barndomens berättarkvällar, upptecknade nästan 80 år senare, passade in på händelser och personer som fanns i de gamla böckerna. Visst är det bra med digitalisering och datorkraft, men de kunde minnas förr också.

Allt som vi kunde få fram fanns inte med i minnena, men vissa passager i texten ledde till munterhet när vi kom lite längre tillbaka i tiden. Att det i familjen fanns berättades om obehaget att ibland få höra att medlemmarna var lite udda, de kom nog från Italien, var något som även Gustaf fått höra som ung. Men hela släkten, åtminstone så långt tillbaka som alla berättelser räckte handlade ju om värmlänningar. Det var nog större risk att det funnits ett eller flera troll, med långt svart hår både på huvudet och svanstippen, som varit framme än en italienare, fick jag veta. Och inte hittade vi den minsta lite anteckning om någon sådan i alla de källor som vi tittade på, inte någon gång under de dagar vi satt framför skärmen.

Italienaren fanns inte, men kanske såg vi spår av annat, det kom fram namn som kan associeras med det som nog är det vanligaste många släktintresserade vill vara. Eller kanske inte det vanligaste men det näst vanligaste, för många vill vara kungliga, åtminstone de som stammar från emigranter, men sedan kommer nog vallonkopplingen.

Fram på skärmen kom namn som bröt av mot alla son och dotternamn, där kom bland annat Hjerpe, Gevert och Stockhaus. Fram med Smedskivan, kanske kan det finnas uppgifter som Föreningen för Smedsläktsforskning har bland sina alster. Spännande att återigen få använda den, det finns så mycket både spännande och intressant bland alla de tusentals poster som finns där.

Det var en ganska road Gustaf, som plötsligt fick klart för sig varför några av hans släktingar tycks ha fått byta jobb ganska ofta. Kan det vara arvet efter en gammal förfader som gjort sig påmint?  Fast det kan ju finnas andra orsaker än det som gjorde att  Jean Godet från Vendresse i Frankrike inte blev så långvarig på sitt jobb. Från Smedskivan hämtar vi beskrivningen:  Kontrakterad 1620-06-04 i Sedan, Vallonien. Ett halvår senare skedde en utbetalning till hans hustru Anna Hesan, som stannade i hemlandet. Han avskedades eftersom han misskötte sitt arbete vid Finspångs bruk, och skickades tillbaka till hemlandet på våren 1621.

Nu finns det nog andra förklaringar till bytet av jobb, men Gustaf tyckte det var en av många höjdpunkter, när texten kom fram på den stora skärmen om en av de som förmodligen är hans förfäder. För att förstärka hela historien så väntar vi nu på svaren från DNA-testet, och även om det inte går att visa på släktskap så långt tillbaka i tiden, eftersom det är på mormors sida den gynnaren fanns så kan vi säkert få svar på andra frågor. Det blir säkert fler stunder framför jätteskärmen, där vi, på säkert avstånd, kan hitta mer och fler intressanta uppgifter

Fortsätt läs mer
  953 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Lars Åhnström
Gustaf och Gustaf ..... vem är Gustaf ? Det fick vi inte svar på, men kanske i nästa Ahlgren blogg som vi ser fram emot.... Läs mer
torsdag, 11 februari 2021 10:08
Mats Ahlgren
Kan ju inte berätta allt på en gång, måste ha lite kvar i byrålådan. Får se vad DNA-testet ger ... Läs mer
torsdag, 11 februari 2021 13:54
953 Träffar
2 Kommentarer

Postludium...

posthorn

Häromdagen spanade undertecknad intensivt efter en trevlig, gul brevlåda att lägga medhavt brev i. Det dröjde ganska länge innan en sådan uppenbarade sig. Fick mig att fundera över det här med Posten och dess snabba avtyning under våra senare år. 

Redan på medeltiden fanns det viss postservice i Sverige, brevbäringsskyldighet ingick i klockaretjänsten. Kurirpost har ju också skickats, kanske rentav muntligen under de disiga århundradena före skriftspråkets genombrott?  Under trettioåriga kriget fanns en välorganiserad fältpost, som såg till att soldaterna både kunde skicka och få brev. Någon har undertecknat ett postiljonkvitto år 1564 för Erik XIV:s räkning, och det är ett tidigt dokument som antyder att viss postverksamhet förekom i landet. 

Men det organiserade svenska postväsendet grundades 1636, på Axel Oxenstiernas tillskyndan. 'Post-Bådhen' skulle då användas för resa omkrng landet och 'förordna Posterne'. Postmästare Anders Wechell och Oluff Jönsson hade då att utföra detta. Det här inträffade under drottning Kristinas förmyndarregering, men när hon väl själv gripit rodret (om regeringsmakten, inte postbåten) så tyckte hon att detta var ett 'högnödigt och nyttigt wärck' och stadsfäste det hela år 1645.  

Men redan år 1620 fanns ett postkontor i Markaryd i Småland, vid gränsen mot Halland, som då var danskt. Härifrån förmedlade en tjänsteman post till och från utlandet. Även 'vanliga' människor kunde utnyttja detta kontor, all kurirpost var ju förbehållen kungamakten. 1684 inrättades regelbunden postbåtstrafik mellan Ystad och Stralsund. En gång i veckan seglade postjakterna iväg. 

Under första tiden var det mottagaren som hade att betala för brevets befordran. 

Under senare delen av 1700-talet började så kallade 'fjäderbrev' dyka upp. Det satt då ett par små fågelfjädrar på kuvertet, för att visa att det var bråttom med brevet. 

1830 kom gästgivarskjuts istället för som tidigare postskjuts, vilket påskyndade försändelserna en hel del. Efter en kort period med postdilligenser, blev så järnvägen den viktigaste förmedlaren av post .

1855 kom frimärkena på kuverten. 

1861 kom de första brevbärarna in på scenen. Jag minns ett vykort vi fått till GF med en bild på en uniformerad man med postväska och valrossmustasch. I trots mot hans godmodiga uppsyn, hängde ett kraftigt bälte med en revolver tvärsöver karln. Poststölder var inte ovanliga vid den här tiden, och postverket tog inga risker. 

1912 började allmänna brevlådor införas i villaområden, och 1923 rullade de första postbussarna ut på landets vägar. 

Expansionen fortsatte med nya funktioner under 1900-talet, och jag är gammal nog att minnas när man i stort sett kunde göra vad som helst på Posten. Tänk, när man bara behövde fylla i ett enda papper (uttag), och så lämna in hela surven av räkningar i postfrökens lucka! Klicketyklick, surr surr.... klart!  Sedan hade man resten av lönen att leva på i handen. Så småningom skulle man ju förstås ha betalt för klickandet, men ändå... mindre än en minut tog det. Ljuva tider... 

Några få riktiga postkontor finns fortfarande kvar, där man kan köpa frimärken, hämta sitt paket och posta sina brev och framför allt: ställa postfrågor och få korrekta svar. Snälla, lämna oss inte! 

 

Källa: Wikipedia

Bilden: Ett vackert litet posthorn.... Foto: pixabay

 

Fortsätt läs mer
  483 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — Ulla Comérus
Ja, det var bättre förr och då menar jag inte 1700-talet utan den tid då man t o m kunde ställa ifrån sig väskan vid pulpeten där ... Läs mer
tisdag, 09 februari 2021 17:16
483 Träffar
1 Kommentar

Ingrid och Hjalmar Morén

Ingrid Rönnkvist och Hjalmar MorénIngrid och Hjalmar Morén. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Hjalmar Morén föddes 18 juni 1905 i Bergviken, Burträsk som näst äldst i en syskonskara på nio barn till mästersmeden samt bonden Karl August Morén och hans hustru Augustina f. Sjöström. Hjalmar gick i sin faders fotspår och fick grundlig utbildning i både smide samt brunnsborrning. Det sistnämnda ett krävande yrke som han arbetade med fram till 1953 när trästocksmetoden började tas ur bruk. Morén var dessutom snickare, murare och en mycket mångsidig man som på grund av sin kunskap hade mycket att göra tillsammans med skötseln av jordbruket. Han snickrade möbler och jordbruksredskap. Hemmanet, som var halva fadershemmanet, övertog han i samband med sitt giftermål 1937 med min farmors kusin Ingrid Margareta Rönnkvist f. 1912-07-26 i Renfors, Burträsk, dotter till Jonas Anton Rönnkvist och hans maka Sofia Margareta Olofsson. I deras hem fostrades tre barn. Hemmanet i Bergviken var obebyggt när makarna tog över det varför Hjalmar uppförde både bostadshus samt tillhörande byggnader. Han anlitades ofta av andra vid husbyggnationer. Dessutom var Morén en skicklig jordbrukare.

Hjalmar Morén hade dessutom ett ideellt sinne och ett intresse för sång. När Åbyns kyrkokör bildades 1926 var han med. Träningen ägde rum i samhället (Burträsk). Att resa 8 km för varje repetition avskräckte honom aldrig. När kören framträdde på de flesta ställen inom stiftet från Nordmaling i söder till Norsjö i norr var Hjalmar allt som oftast med och lät sin vackra stämma ljuda. I Burträsk kyrkokör var Hjalmar verksam i 55 år! Han var söndagsskollärare i Gammelbyn åren 1931-1937 och därefter i många år i sin hemby Bergviken.

Förutom sång var jakt och fiske stora intressen för Hjalmar Morén som också var en stor humorist. Som pensionär ägnade han sig åt träslöjd. Han tillverkade bland annat brudkistor och fina barnstolar. Personligen var Morén glad och snäll. Cirka 70 år gammal tog han körkort. Hans första bil var en SAAB. Den körde han av vägen, en annan bil han hade brann. Han lyckades också med konststycket att köra på en hare trots väldigt låg hastighet. Några av hans barnbarn hyrde en moviebox och visade honom Albert och Herbert. Oj vad Hjalmar skrattade då.

Hans hustru Ingrid var en duktig husmor. Hennes hobbys var blommor, sång och musik. Hon var ledare för söndagsskolan i sin hemby Renfors i flera år och lade ner mycket arbete för missionen. Liksom sin make var hon länge aktiv i Burträsk kyrkokör. Gladlynt och vänlig var hon till sin läggning. Ingrid hade haft lätt för att få vänner. Hon avled på Burträsk sjukstuga lördagen 29 december 1973, 61 år. Hjalmar gick bort torsdagen 22 augusti 1991 på Skellefteå lasarett, 86 år.

Fortsätt läs mer
  350 Träffar
  0 Kommentarer
350 Träffar
0 Kommentarer

Nils Ferlin var till sjöss

Det här är Nils Ferlin när han var till sjöss i sin ungdom. Att han arbetade i handelsflottan är inte lika känt som hans poesi, förmodligen för att det var en ganska kort tid i hans liv.

NilsFerlin Anton PD Fo60984A
Nils Ferlin sitter längst till höger, markerad med ett kryss. Mannen till vänster om honom hette Felix Eriksson. Okänd fotograf. Bildkälla: Sjöhistoriska Museet. Bilden finns i större format på Digitaltmuseum.

Fotografiet är taget ombord på den tremastade barken Anton och det måste ha skett på hösten 1915. Nils Ferlin mönstrade på som jungman den 21 september 1915 och han var bara kvar ombord i en och en halv månad. Den 7 november samma år lämnade han Anton. Och då rymde han. Sedan verkar det inte ha blivit någon mer sjöresa för Nils Ferlin, åtminstone inte som anställd, inte enligt sjömanshusets arkivhandlingar. Han var 16 år gammal när han mönstrade ut och fyllde 17 år i december. Han var född i Karlstad och inskriven i Karlstad sjömanshus.

Barkskeppet Anton var ett segelfartyg byggt i Bremen 1877. Det var 54 meter långt och hemmahörande på Väddö, redaren hette Johan Johansson. På bilden ser hon ut att vara lastad med sågat virke.

Ferlin seglationskort
Nils Ferlins rymning från Anton finns inskriven på hans seglationskort. BIldkälla: Arkiv Digital.

inskrivning
Nils Ferlins inskrivning i sjömanshuset i Karlstad skedde den 21 september 1915. Han fick inskrivningsnummer 1967. BIldkälla: Arkiv Digital.

Läs mer om Nils Ferlin på Wikipedia.

Fortsätt läs mer
  618 Träffar
  0 Kommentarer
618 Träffar
0 Kommentarer

Far eller inte

Hur många okända fäder kan man hitta i ett träd, det är en fråga som kommer då och då och jag tror det finns lika många svar som det finns svaranden. Det finns ju ytterligheter av olika slag och jag vet att det finns många historier, som man inte vill berätta för det har funnits en form av skam eller skuld som av olika anledningar lagts på inblandade personer.

Men det blir svårare och svårare att dölja det som inte skrevs i kyrkböckerna eller som undanhölls familjerna när släkt berättades.  Att det var en del av det liv som levdes måste vi acceptera och undvika att skuldbelägga skeenden som vi inte vet bakgrunden till. Varför det i ett äktenskap finns ganska många barn, och där vi idag kan, med hjälp av modern teknik, visa att inte ett enda av barnen har samma pappa, har vi förmodligen ingen aning om. Var det en medveten handling av två parter, där det visade sig att det inte fungerade att skaffa barn, men man gjorde det på sitt sätt. Hur var det med barnlöshet innan alla former av konstgjord befruktning, som vi ser som normala idag, fanns att tillgå. Idag hör vi ibland förklaringar som ingen av oss vet om det stämmer, det finns de som anser att lösaktigt leverne ligger bakom, men vem vet de riktiga orsakerna.

Fri bild Unsplash av Dimitri

Fast ibland blir det nästan skrattretande när den ena efter den andre av angivna fäder faller bort och frågetecknen hopar sig. Det är inte den som mamman var gift med, hans val var att begära skilsmässa, det var inte den man som finns i barnavårdsakten heller utan plötsligt står vi inför ett till synes olösligt problem. Då hittas mammans dagbok, skriven med stenografitecken som nästan ingen klarar ut att läsa, men grannen som varit sekreterare kan plocka fram ytterligare några namn som ingen annan än mamman känt till. Kan det finnas en lösning, går det att bygga nya träd utifrån de nya uppgifterna och kan riktade insatser med DNA-tester ta fram det, som vi hoppas, riktiga svaret.
Ibland går det, ibland har vissa linjer slocknat ut som gör att svaret blir hängande i luften och då är det bara att acceptera, det vi inte visste förut, det vet vi inte idag heller.

Vi ser uppgifter om hur många fadersuppgifter som är rätt, och med den nya tekniken så lär det bli lite andra siffror än tidigare. Att räkna de som anges som oäkta barn, en beteckning som upplevs som hemsk av många, men som blir lite mindre konstig när vi vet att det baseras på att barnet var född utom äktenskapet, är en sak, att räkna de som har en annan far än den angivna i olika dokument är en helt annan sak. Ju fler som testar sitt DNA, desto fler hittills okända fall kommer vi att hitta, men vi ska också komma ihåg att det ju så många fler som får beskedet att allt stämmer, att det inte varit någon felskrivning i de underlag som vi använder för att skapa våra släktträd. Och spelar det någon roll vilka svar vi får, det är ju svårt att påverka sin historiska bakgrund. Fast jag kan inte glömma den ursäkt till att inte ta ett DNA-test som en ”finare” herre gav mig för ett antal år sedan. Tänk om det visar sig att min antavla på Riddarhuset inte stämmer, blir jag utslängd då, nej jag vill inte ta DNA-test, det kan förstöra mycket.

Om jag vill skriva en bok om borttappade eller upphittade fäder, kommer du att ha något att bidra med?  Ska vi samla ihop så många fall som möjligt?  Eller det är det bättre att vi lever med våra olika erfarenheter och har ett bra liv med våra släkter, hur de än ser ut.

Fortsätt läs mer
  1183 Träffar
  0 Kommentarer
1183 Träffar
0 Kommentarer

Bland rosor och ruiner igen...

visbyblogg

När jag skrev om Visby förra gången i november, hotade jag ju med att det kunde komma en fortsättning....  Och idag, när snön ligger decimeterhög utanpå fönstren och allting utomhus är filmjölk, så tycker jag det kan vara trevligt med ett litet återbesök i denna sommarstad. 

Vi avslutade alltså med att jag, efter att fullständigt i onödan klättrat uppför en brant klippvägg för att kunna bese galgbacken, tog mig in till staden på betydligt enklare sätt. 

Jag var lite mörbultad efter bergsklättringen, men bestämde mig ändå för att uppsöka det som då hette Gotlands Fornsal, numera omdöpt till, tror jag, Gotlands Museum. Tänkte som så, att förmodligen behöver jag inte klättra på väggar där inne, så det ska väl gå.... 

Sagt och gjort. Jag köpte biljett, och blev upplyst om att 'hel rundvandring' tar ungefär en timme i vanliga fall. 'Hur lång tid om man är mörbultad då?' kunde jag inte låta bli att fråga. Men tröttheten vet faktiskt ganska snabbt undan i denna historiska skattkammare. Redan skeletten från forntiden, som är lagda som de hittades i sina gravar, väckte mitt livligaste intresse. Sedan fann där yngre skelett, från Korsbetningen 1361, då Valdemar Atterdag gjorde processen kort med med de stackars gutarna.  Somliga av skeletten har sina huvor och/eller brynjor kvar fortfarande! Andra har försetts med medicinska kommentarer typ 'felaktigt hopläkt ben, mannen var låghalt'. Muséets skattkammare med framför allt vackra silversmycken stannar jag länge i, men kanske allra bäst var nog  att en del av muséet var inrymt i ett packhus från 1300-talet, och de två nedersta våningsplanen var intakta! Det övre av dessa våningsplan är inrett med hopsamlade autentiska föremål till en handelsbod från tiden, det nedre planet, som är källaren, har kvar bl a latrinbrunnen, och man blir upplyst om hur det fungerade, bladn annat hur man kunde spola havsvatten genom brunnen så att avskrädet sköljdes ut i havet. Nästan som våra vattenklosetter! Det fanns också  anordningar för att skilja slask- och färskvatten åt i de olika rännorna. 

Fredagen rivstartar jag tidigt på morgonen med att åter be att få låna 'ruin-nycklar' på Fornsalen. Men när jag frågar vilken/vilka ruiner som är mest sevärda, blir damen bakom disken lite ställd. De flesta som vill låna nyckeln ska fira bröllop i ruinerna, framkommer det, och vill bara veta hur mycket tak det finns kvar. Så damen vet allt om takarealer, men mindre om sevärdhet. Jag chansar på S:t Klemens ruin, eftersom den stod överst på listan jag fått. 

S:t Klemens ruin ligger lite för sig själv en bit från det hetaste centrum av staden, omgivet av bostäder. Den verkar sällan besökt, att döma av problemen jag har att öppna. Hänglåset konstrar, haspen är trög, och grinden ännu trögare. 

Solen skiner, daggen glittrar fortfarande i gräset. Klockan är inte ens nio än. Iinte ett ljud hörs utom lite kutter från duvorna. När jag står där under de fåtaliga valvbågarna är det inte utan att jag känner mig förflyttad till 1200-talet, och tycker mig nästan höra mässandet på latin i den pastorala stillheten...

Vidare mot nästa ruin, och på vägen passerar jag en till - S:t Gertruds. Den består av en kartusch på en låg mur, med en inhägnad gräsplätt bakom. Inte mycket att skåda, förmodligen den sämst bevarade av Visbys många kyrkoruiner? 

Om det var tyst och stilla vid S:t Klemens, så är det desto mer liv i luckan runt nästa ruin, Helgeand. Där finns en stor parkeringsplats, och Visby stift har sin kontorsträdgård åt samma håll. Det surrar av både folk och  bilar runt ruinen. Den här ruinen används emellanåt till bröllop, och det märks på de två grindarna, som är vana att bli öppnade. Jag imponeras storligen av detaljrikedomen inne i den vackra ruinen, men där rök också sista bilden på rullen. Jag har redan bestämt mig för att därmed sluta dagens ruinbesök, när jag råkar få syn på trappvalven. Tyvärr ganska hårt restaurerade, får jag senare veta, men ändå! Jag fattar ett raskt beslut, låser grindarna bakom mig, susar ner till Stora Torget, köper mer film, återvänder till ruinen och fotograferar vidare. 

Det var en mycket vacker upplevelse (tyvärr har jag alltså inte bilderna digitalt, så jag kan inte visa er). Sedan bar det av till dagens tredje ruin, S:t Lars. 

S:t Lars är rätt olik de andra kyrkoruinerna i Visby. Åldern är ungefär densamma, mitten av 1200-talet, men medan de andra ruinerna byggdes i ganska typisk tysk romansk stil, är S:t Lars klart bysantinsk, vilket märks framför allt på de många trappor och gångar för musikanter och körsångare som finns i murarna. Tidigare trodde man att S:t Lars kanske hade byggts av ryska köpmän i Visby, vilket skulle förklara det avvikande utseendet, men jag tror mig ha läst att expertisen har avskrivit den teorin numera. Hursomhelst, många kort blev det, och Lars var nog den av ruinerna som imponerade mest på mig. 

Enligt Gotlands Tidningar ska det denna dag vara marknad i  Östercentrum. Min karta sträcker sig bara till Österport, jag har ingen aning om var Östercentrum ligger. Jag tar därför en buss från Almedalens bibliotek, och chauffören ser lite förvånad ut när jag frågar om bussen går till Östercentrum. Bussen susar ut genom porten i muren, och där ligger också Östercentrum strax intill. Jag hade enkelt kunnat gå dit, och gratis dessutom. Men då vet jag det. 

Inte för att jag har några direkta planer på att gå dit vid nästa besök. Jag konstaterade snabbt att inte ens Visby sluppit undan miljonprogrammets härjningar på 1960- och 70-talen helt och hållet. Här ligger en bunt smutsgråvita klossar, som ser precis likadana ut som centrum i  Vällingby,  Säffle eller Eslöv. Och 'marknaden' bestod av fem-sex små salustånd som såg ensamma ut. Här sålde man lite godis, hälsoprodukter, grönsaker, kaffebröd och en mycket dyr version av gotlandslimpa. Inte min mest lyckade utflykt på Visbyresan.

Men det kommer att bli bättre, fortsättning kanske följer! 

Bilden: en av portarna i ringmuren. Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
  579 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Hans-Peter Stülten
Hej Helena! Roligt att läsa om ditt strövande i Visby, som jag har bott i närmare än 20 år, från -87 till 2006, så den är välbekan... Läs mer
onsdag, 03 februari 2021 10:16
Helena Nordbäck
Hej Hans-Peter! Att du kan ditt Visby vet jag, då du ledde oss på guidad visning i staden efter Suderbykonferensen 2005. Framför a... Läs mer
fredag, 05 februari 2021 23:00
579 Träffar
2 Kommentarer

Frans och Selma Bergvall

Frans och Selma Bergvall Forsberget retuscheradFrans och Selma Bergvall. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Frans Johan Bergvall föddes 27 november 1888 och växte upp i Forsberget, Skellefteå som ett av elva syskon. Föräldrarna var Lars Anton Bergvall, född i Vikborg, Norsjö och hans hustru Christina Margareta Jonsdotter, uppvuxen i Forsberget. Frans var den lilla byn trogen hela sitt liv med undantag för en kortare tid när han arbetade vid gruvorna i Koskullskulle. I unga år och så länge krafterna var med honom, ägnade han sig åt skogs-, sten- och flottningsarbete eller åt jordbruk samt vägbygge. När Skellefteå stad byggde kraftverket i Finnfors, var Bergvall en av arbetarna där. Hans hälsa försämrades med åren och efter att han hade blivit änkeman orkade han inte med tyngre sysslor. Trots både sjukdomar och motgångar i livet, höll Frans alltid humöret uppe. Personligen var han en timid, präktig och sympatisk människa.

Samma år som Selma Lagerlöf tilldelades nobelpriset i litteratur, (1909), gifte sig Frans med hennes namne, nämligen Selma Kristina Bergström, barnfödd 12 juli 1886 i Brännfors, Skellefteå som dotter till Johan Hansson Bergström, bördig från Ragvaldsträsk och hans maka Fredrika Karlsdotter, härstammande från Brännfors. Frans och Selma övertog en del av hans barndomshem i Forsberget. I deras äktenskap föddes fem barn, tre döttrar och två söner. En stor sorg för familjen var när näst äldsta dottern gick bort på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom, blott 28 år. Om Selma vet jag tyvärr inte så mycket. Hon avled 17 januari 1951. I flera års tid fick Frans god omvårdnad av sin yngsta dotter, efter att hustrun hade dött. Bergvall somnade in torsdagen 14 april 1960 efter att ha vårdats på lasarettet i Skellefteå och på Jörns kronikerhem.

Fortsätt läs mer
  372 Träffar
  0 Kommentarer
372 Träffar
0 Kommentarer

Kartan visar vägen

Kartor är fantastiskt spännande och allra mest intressanta är historiska kartor. Det tycker jag, och jag vet att jag inte är ensam om den inställningen.

Allra mest intressanta är skifteskartorna och de tidiga geometriska kartorna på gårdsnivå. Kartor som visar vilka hus som fanns och var de låg. Ett exempel är en by som hette Myckhult men numera kallas Myckilt och ligger i Askome socken i mellersta Halland. Där bodde min släkt på 1700- och 1800-talet. Så här ser det ut på skifteskartan från 1845:

karta Myckhult1845 blogg
Karta från Lantmäteriet.

Byn Myckhult bestod då av tre gårdar: A, B och C. Min morfars farfars farfars mor Kerstin Svensdotter och hennes släkt bodde på gård A, den norra gården. Gård B och C hade gemensamma byggnader och var troligen en från början hel gård som delats vid ett arvskifte. Det ser ut att ha skett i slutet av 1600-talet, och sedan bestått. På gård C bodde min mormors mormors farmors farmor Kerstin Larsdotter med sin familj. Det var på 1700-talet. Dessa två familjer som finns i mitt släktträd var alltså inte alls släkt med varandra, de blev släkt till mig när deras var sina efterlevande (min morfar och min mormor) gifte sig och fick sina barn under 1900-talets första hälft.

När jag ser den här kartan så funderar jag på att man förr i tiden kunde vara flera familjer i samma hus. Ni ser ju att det är mer eller mindre kringbyggda gårdar, vilket länge var vanligt i Halland och i flera andra landskap. I husförhörslängderna kan vi ofta se att flera bönder brukade samma gård, de kanske hade 5/8, 1/8 och 2/8 vardera efter att hemmanet klyvts vid arvskiften. Man delade gårdsplan och tomt men kanske hade man varsin bostad i huslängorna. Det vet jag inte, så är det någon som vet mer om hur man i praktiken bodde så berätta gärna.

Detta är något som kartan fått mig att fundera på. Vi tänker oss nog gärna att varje bonde hade sin egen gård med eget bostadshus och egna uthus. Men innan byarna skiftades var byn mer som ett kollektiv även om ägandet var enskilt.

Något som är bra med skifteskartorna är också protokollen som följer med kartan hos Lantmäteriet. Där får vi veta vilka som ägde och brukade gårdarna och hur jorden var fördelad. En viktig källa för släktforskare och det ska jag återkomma till.

Så kartor är spännande.

Vill  ni kunna jämföra dagens karta med äldre kartor så använd den här webbplatsen som heter www.kartbild.com och där man lagt äldre kartor i klickbara lager. Menyn med olika lager har du till höger, bara att klicka i och ur. Här finns ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet, häradsekonomiska kartor från tiden vid förra sekelskiftet och generalstadskartan från 1800-talet, plus äldre flygbilder. Mycket användbar.

Nyligen hittade jag Sveriges topografiska kartor på Riksarkivet. En skatt.

Jag sökte efter en äldre Hallandskarta och kom dit. Nu ska jag inte bara använda min egen hembygd Halland som exempel, utan vi tar en titt på Blekinge:

Blekinge
Visst är det en vacker karta? Ritad av Petter Gedda 1684. Vill du se den högupplöst finns den i Riksarkivets databas.

 

Kall
Detta är en detalj ur en lite större karta över "Den del af Jämtland, där alla vägar från Norge gå till Järpe skans". Hela kartan kan ses hos Riksarkivet.

 

Medevi
Så här vackra kan kartorna vara, som denna över Medevi Brunn 1784. Detta är ett utsnitt, titta på hela kartan, med hela beskrivningen, på Riksarkivets webb.

 

Stromstad
Ett sista exempel är detta utsnitt från en karta over norra Bohuslän och gränsen mot Norge.

Riksarkivets hemsida med kartan står det att den är från 1749 men längst ner i högra hörnet finn en detaljkarta över den norska staden Fredrikshald (bild nedan) och där står det "Coperad 1773". Vacker är den.

Fredrikshald 

Vill du diskutera äldre kartor med andra finns gruppen "Historiska kartor" på Facebook. Mycket intressant för oss som gillar kartor.

Fortsätt läs mer
  1406 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Marius Hellerud
Takk for mange interessante innlegg. Angående utsnittet fra Fredrikshald-kartet så står det vel «Copierad 1773», tror jeg? Vennli... Läs mer
tisdag, 02 februari 2021 08:17
Eva Johansson
Marius: Ja, det har du rätt i, jag ser det nu när jag zoomade in på kartbilden. Det var svårt att läsa när jag tittade på hela kar... Läs mer
tisdag, 02 februari 2021 13:04
1406 Träffar
2 Kommentarer

En gammal bok

Hur gammal kan en bok bli, och ändå vara intressant. Det är naturligtvis en omöjlig fråga att svar på om man inte gör en avgränsning. Om vi stoppar in frågan i släktforskningen, vad kan det bli för svar då. För min del så blir det ett dilemma, för hur kategorisera bok och lägga till begreppet intressant. Intressant för vem och när i livet.

En bok som var lika gammal som jag är, kanske någon säger och visar upp den som någon började att skriva i den dag som personen föddes. En sådan bok kan ju inte vara äldre än den person den beskriver, för det fanns inget att skriva om. Att få läsa om första vikten och längden, om det första av det mesta kan säkert vara intressant, men frågan är om det är fler än en som visar ett mätbart intresse. En gammal bok som finns i släkten kan vara intressant, men ibland är det inte vad som finns tryckt i den utan vad som inskrivet. Att det oftast var en bibel som grund gör ju att begreppet familjebibel har blivit spridd, en bok med inskriven släktinformation. Jag har sett att det finns i annat än biblar, men ofta var ju det enda bok som fanns så det blev en naturlig lösning att skriva i den.

När jag då funderar på gamla böcker så kommer jag osökt in på ett av de största fynden som gjorts under senare tid. En liten oansenlig bok som hittades i ett finskt gårdsarkiv. Många har nog hört talkas om den, Johan Bures släktbok. Den har lyfts fram i olika forum och används inom olika delar, inte minst har den haft betydelse i allmogeforskning och på senare år även inom DNA-forskning. Tänk att en bok som skrevs för runt 400 år sedan kan ha en sån stor påverkan på det som sker idag.

Kopia av bild på Genealogiska Föreningens utgåva av Johan Bures slältbok


Innehållet i boken var ju delvis känt tidigare, genom avskrifter, men när den ursprungliga boken dök upp så kom det fram mer än det som vanligtvis pekas på när gäller Johan Bure. Det är ju inte bara den så kallade Bureätten som beskrivs. Johan Bureus lade visserligen ner mest arbete på att följa sin mormors släkt och det var hon som var ingången till Buresidan. För de som studerat släktboken, som ju numera finns i digitaliserad och kommenterad version, så kommer det fram ytterligare, ofta helt onämnda, släktbeskrivningar. Den ena utgår från hans morfar, en allmogesläkt som till största delen lever i Uppland. Här finns ingen koppling till adel eller annat och de korrupta texter som tidigare bara fanns i avskrifter kan nu rättas till och de verkliga innehållet kommer fram.

Den andra, tidigare helt okända delen, handlar om en borgerlig familj och dess släkt. Det är Johan Bureus första hustru, Margareta Mårtensdotter, som är ingången i denna släktkrönika. I en tid när det bara var adeln som sysslade med släktforskning är det unikt att kunna följa upp hur de levde och hur släkten utvecklades. Det finns inga liknande beskrivningar frän den tiden och ändå nämns just denna del inte alls i den utsträckning som den kanske borde göras.

Det får bli en djupdykning i det tidigare okända materialet, och tänk att det från 2014 och tills nu innan jag riktigt förstod vilken skatt detta säkert är. När vårsolen kommer fram och det mycket ljusare än idag så hoppas jag kunna berätta ännu mer om dessa för mig tidigare gömda klenoderna.

Johan Bures Släktbok finns att köpa hos Genealogiska Föreningen, www.genealogi.net

Fortsätt läs mer
  837 Träffar
  0 Kommentarer
837 Träffar
0 Kommentarer

Att lägga på ett kohl....

Prstergtland-original-247

Jag har nyligen läst boken 'I Dan Anderssons fotspår' av Eva Burman och Henry Eriksson med stort intresse. Speciellt som han är från Grangärde, precis som min morfars mormor. Jag kunde dock med beklagande konstatera, att släkt med Dan Andersson är vi inte. Skalden har mest hållit till i 'finnmarkerna'; Skattlösberg, Abborrberg med flera, och de ligger lite längre inåt landet. Mina anor höll huvudsakligen till runt sjön Väsmaren; Stensbo, Holen och Sör Västansjö är några av de oftast återkommande ortnamnen. 

Men intressant läsning ändå, och 'jag väntar vid min mila' kan säkert några av mina anfäder ha gjort; det är gott om kolare. 

Morfars mormors föräldrar gifte sig i Grangärde kyrka år 1848, 'kohlardrängen Per Jansson med kohlardottern Stina Lisa Andersdotter'. Stina Lisas pappa, 'Fall Anders Andersson gaf nu närvarande sitt samtycke' kan vi också läsa i kyrkboken.  

Fall Anders Andersson var alltså kolare han också, och är inte född. Åtminstone inte om man ska tro Grangärde födelsebok för år 1802. Där är sju stycken Anders födda år 1802, med en pappa som heter Anders, men ingen i Västansjö. Så jag fick vackert lov att följa dem allihop. Några av dem dog som barn, men åtminstone fyra stycken fick jag 'hänga på' med hjälp av deras födelseplatser. Bara för att slutligen tvingas inse, att Fall Anders var 'Anders den åttonde'. Prästen hade glömt honom! I samtliga husförhörslängder från Sör Västansjö, där vår Anders växte upp, står han dock antecknad som född 1802 14/5, så jag tar mig friheten att tro på det. 

Föga förvånande, så var även Per Janssons far, Johan/Jan Andersson från Stensbo, kolare till yrket. Han blev tyvärr inte så gammal, 'död på sjön Björken' som det står i dödboken, den 29 maj 1837, bara 38 år gammal. Sedan fick jag lära mig ordet 'igenfiske' på samma gång. Detta besynnerliga ord innebar alltså att man fiskat upp den döde ur vattnet, och detta hände några veckor senare, 15 juni. Begravd blev han i alla fall till sist, 20 juni. Kuslig historia. 

Utom Fall har jag också fått med gårdsnamnet Klack bland anorna i Grangärde, vilket jag noterar med stolthet. Jag har få gårdsnamn bland mina dalarötter, av någon anledning. 

Som sagt: ingen släktskap med Dan Andersson noterad. Men jag är säker på att mina kolare och bergsmän skulle ha känt igen sig i skaldens texter!

Bilden: kanske skyfflade man kol med sådana här spadar? (Det är lite fusk, den här bilden är från kyrkvinden på Horns kyrka i Västergötland). Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  601 Träffar
  0 Kommentarer
601 Träffar
0 Kommentarer

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Sök i Forskarkatalogen

Nya forskare i katalogen

Söderhamn
Munkedal

Olof

Utloggad
Österhaninge

Bengt

Utloggad
Bunkeflostrand

Eva Hellman

Utloggad
Borlänge