Vad gäller om upphovsrätten?

Idag anknyter jag till gårdagens blogginlägg av Ted Rosvall. Givetvis är jag också glad att Kungliga Biblioteket (KB) sänkt tidsgränsen för visning av digitaliserade dagstidningar, så att vi nu har tillgång till tidningssidor ända fram t o m 1923. Toppen!

Men det kan bli bättre. Helst vill jag ha tillgång till hela 1900-talets tidningar, men det misstänker jag att vi får vänta på.
KB anger upphovsrätten som skäl för tidsgränsen. Upphovsrätten gäller 70 år efter författarens död. Så för att en text ska få användas fritt ska författaren ha dött senast 1953, eller t o m dagens datum 1954.

Här kan du läsa om upphosvrättslagen på Författarförbundets hemsida:
https://forfattarforbundet.se/radgivning/upphovsratt-fragor-och-svar/hur-soker-jag-tillstand-om-upphovsmannen-ar-avliden-eller-inte-gar-att-na/

Här kan du läsa om upphovsrätten för fotografier på Svenska Fotografers Förbunds hemsida:
https://www.sfoto.se/juridik/tio-fragor-om-lag-och-ratt/

Det är alltså skillnad på upphovsrätten för text och för bild.

Själv ser jag inget problem i att låta oss få läsa i betydligt yngre dagstidningar än dem som är 100 år gamla. Texten är ju redan publicerad och den digitala bilden är ju bara en återpublicering. Men det är alltså inte så lagen tolkas.

I en dagstidning kan det vara svårt att veta som som skrivit och därmed om denne varit död i 70 år eller inte. 115 år, som gränsen var tidigare, var en generell gräns som väl ansågs gälla det mesta. Men i praktiken skulle den bara gälla författare som dött 45 år gamla för 70 år sedan.

Även om vi skulle få läsa tidningsartiklar från betydligt senare tid så kan ju vi släktforskare hålla oss till lagen. Dvs inte använda mer än de tillåtna korta citaten från tidningsartiklar i våra släktböcker och i stället använda tidningsartikeln som källa. Om jag skriver att "enligt Xxx-Tidningen den 1 mars 1943 hade farbror Xxx fått pris vid hästpremieringen i Xxxx" så citerar jag ju inte utan hänvisar till tidningen som källa.

Jag tror att de nu tillkomna 15 årens tillgänglighet ändå kan betyda en hel del för oss som släktforskar. Under den här tiden, de första decennierna på 1900-talet, tror jag att det blev ganska mycket vanligare med både dödsannonser och förlovningsannonser för folk i allmänhet, och sådana annonser vill vi ju gärna hitta.

Jag använder gärna de digtaliserade dagstidningarna som källa när jag släktforskar. Kunderna brukar uppskatta att se t ex en annons om gårdsauktion för släktens gård eller en notis om att någon släkting utsetts till kyrkorådets ordförande. Har någon begått ett brott som uppdagats kan det finnas mycket läsning i tidningen.

I dagstidningar förr i tiden var det vanligt med osignerade artiklar, långt in på 1900-talet. Därför vet vi oftast inte vem som skrivit vad i äldre tidningar. När jag började arbeta som tidningsjournalist 1980 förekom det fortfarande, jag har själv skrivit osignerade artiklar. Men något som också var vanligt förr var att journalisten hade en egen signatur som inte var det egna namnet. Många visste ändå vem det var.

I Hallands Nyheter, som var husorganet under min uppväxt i Halland, använde journalisten Arvid Johansson signaturen "Arvid i Skararp". Han var född på en gård i byn Skararp men när jag var barn hade han flyttat därifrån och bodde i grannhuset till oss, så därför vet jag det.

När jag så småningom flyttat till Västervik arbetade jag först på Västerviks-Demokraten och sedan på Västerviks-Tidningen. Den senarenämnda hade en lokalreporter som hade signaturen "Berget". Han hette egentligen Arne Holst men alla kallade honom Berget, även in på 90-talet när jag arbetade där (fast då var han pensionär).

Om du har en äldre släkting som var journalist och du inte vet vilken signatur hen använde så kan det alltså vara svårt att hitta vad hen skrivit. Kar de Mumma (Erik Zetterström) och Bang (Barbro Alving) är sådana mycket kända signaturer.

Själv skrev jag några få gånger under signatur, men då bara med mitt förnamn. Det var på våren 1980 när jag började skriva tv- och filmrecensioner för Barometern i Kalmar (jo, man hade tv-recensenter på den tiden!). Det var starten på min journalistkarriär. Efter sommarjobb på Barometern det året läste jag journalistutbildning på Skurups folkhögskola och sedan dess har jag jobbat som journalist. Det är inte slut än, efter mer än 40 år.

Bilder med exempel på artiklar från mina allra första år som journalist:

Barometern1

Första tv- och biorecensionerna i Barometern 1980, med signaturen Eva.

Barometern3

Osignerad artikel i Barometern 1980, när jag arbetade som sommarvikarie.

OstraSmaland1

En artikel jag skrev när jag gjorde praktik på Östra Småland 1981. Ibland var det svåra och allvarliga ämnen jag fick skriva om.

OstraSmaland3

Artikel i Östra Småland när jag hade sommarvikariat där 1981. De flesta artiklar jag skrivit är signerade.

VD2

En för bygden mycket viktig nyhet som jag skrev om i september 1981. Då hade jag fast arbete som reporter på Västerviks-Demokraten sedan den 1 september samma år.

VD1

En artikel från Västerviks-Demokraten, också från min första månad på den tidningen. Detta är den enda artikeln med bild som jag tagit med här eftersom jag inte har upphovsrätt till bilderna som tidningsfotograferna tagit. Men den här har jag tillstånd att publicera.

Fortsätt läs mer
147 Träffar
0 Kommentarer

Släpp bilderna loss ... det är vinter!

KB ny

Den 26 januari bloggade jag här på Rötter och rubriken var, precis som idag, Släpp bilderna loss, med tillägget "de är våra". Bloggen handlade om de digitala tidningarna hos Kungliga Biblioteket, och den uselt orättvisa tillgången till hela samlingen samt den märkliga karenstiden på 115 år som Sverige, som enda nation, drämt till med.

Bloggen lästes, här och i diverse Facebookgrupper, av ca 4500 personer och fick hundratals kommentarer, där de allra flesta höll med mig om det mesta. Dock inte alla. Några menade att "upphovsrätten måste värnas" - att den är allt för betydelsefull för att bara sopas undan. Inga krav på rättvis tillgång till vår gemensamma historia får ta död på upphovsrätten till en text eller en bild, tagen 1925 av en fotograf som avled 1950 och vars upphovsrätt därmed sträcker sig till  2025. 

Ja, ni hör hur tokigt det låter. Vilka konsekvenser en absolut upphovsrätt förorsakar ... 

Vad kan det då finnas för argument för en uppmjukad upphovsrätt när det gäller just tidningar

  • Dagstidningar är en sorts minnenas ARKIV för vårt lands befolkning. Där finns stora delar av nationens historia bevarad som en faktabank och som en bas för allsköns studier och forskningsprojekt. Arkiv är per definition ÖPPNA och ska därmed hållas tillgängliga för befolkningen. 
  • Tillgängliggörande i dessa tider sker via DIGITALISERING. Allt annat är otänkbart. Lagstiftning och tolkning av lagar och förordningar har inte hängt med den blixtsnabba utvecklingen, den digitala revolutionen. Det går inte längre att anlägga pappersperspektiv på digitala bilder. 
  • Upphovsrätten kan naturligtvis bibehållas även om de digitala tidningarna släpps loss. Vanliga citatregler gäller och de fotografier som finns i de gamla tidningarna är hårt rastrerade. Det går inte att göra vettiga bilder med hög upplösning av dessa. Man får alltså inte kopiera av en signerad text och publicera den som bok eller artikel. Sådant kallas plagiat eller piratverksamhet och skall beivras. 
  • Upphovsmännen tjänar inte en cent på att deras verk göms bakom en digital mur - tvärtom borde det kännas värdefullt för dem att deras "döda artiklar" får nytt liv och en ny läsekrets.
  • Handlar det om pengar? Så har det hävdats! Men skaffa då fram pengar i alla dagar ... Dert finns fonder att ösa ur och det kan inte handla om så astronomiska belopp. För närvarande råder som bekant Kulturell vinter i vårt land, där pengar till bildning och kultur, inte minst till studieförbunden, minskas eller avskaffas helt. Statliga pengar kan därmed vara svåra att hitta - men det finns som sagt fonder och stiftelser. Samma generösa donatorer som har bekostat stora delar av digitaliseringen kan säkert övertalas att också skicka med några miljoner så att svenska folket kan få ta del av den. Annars känns satsningen meningslös.
  • Tänk er följande scenario: Politikerna vill sänka bensinpriset vid pump med X antal kronor. Men man har inte riktigt råd. Därför beslutar man att priset skall sänkas endast i Norrlands inland. Det går att hitta argument för en sådan åtgärd. Men hur skulle den tas emot? Ramaskri? Eller tänk er att bensinen skulle subventioneras i Stockholm, Göteborg, Malmö samt i våra Universitetstäder - skulle det accepteras? Nej, just det! 

Om de digitala tidningarna görs tillgängliga måste det gälla överallt i hela vårt avlånga land. Naturligtvs också i din kommun och i dessa tider också givetvis hemma hos dig. Allt annat är intellektuell diskriminering!

Någon vecka efter mitt första inlägg i frågan kom det överraskande nyheter från Kungliga Biblioteket. Dels skulle ett nytt gränssnitt (jag hatar detta ord) introduceras - men man hade också beslutat sänka den bisarra 115-årsgränsen till "bara" 100 år. Idag kan vi alltså hemifrån läsa digitala tidningar till och med 1923. Bra, så klart, men inte tillräckligt bra.

Jag har ett motbud:

2023

Tidningar är färskvara och det allra senaste året kanske vi kan avvakta med. Men resten ingår i det digitala arkiv, som tillhör folket!

 

 

Fortsätt läs mer
787 Träffar
1 Kommentar

Nytt, för mig

Spännande att börja titta på nytt geografiskt område, där jag inte varit tidigare.  Har hört så mycket om Västerbotten men aldrig varit där med min släktforskning.  Och nu är det egentligen inte mitt område, men jag har hamnat där efter att ha berättat om min egen släkt för en tidigare arbetskamrat, och lovat att ta fram lite smakprov på vad som kan finnas.

Lite skillnad är det när pappa och mamma kommer från samma socken och det blir ett väldigt letande efter någon som kommer från en annan socken. Ingen invecklad forskning egentligen, alla utom några i femte generationen kom från samma socken. Lätt att hitta rätt böcker, och det kändes nästan som jag kände de som skrev eftersom handstilen kändes igen. Behövde bara ta fram lite årtal, att ange socken var ju bara nödvändigt för den som inte kom därifrån.

Jag sa att jag går fem generationer bakåt, så kan familjen se hur anorna har rört sig och vad de gjort. Det blev faktiskt några soldater och en kronolänsman, annars var det bönder, bönder och bönder igen. Sedan finns det ju hur mycket som helst att hitta när jag tog svängen lite utanför kyrkböckerna. En liten rolig upplevelse var att läsa Anton Rosendahls blogg från 19 februari i år, där han skriver om bland annat Brännvas-Oll, en bror till en som jag hade i trädet jag höll på med.  En liten länk som jag skickade till min vän.

Sedan hittas både det ena och det andra på Anbytarforum, och jag kan inte annat än stämma in i den hyllningskör som Eva startade med sin blogg om detta eminenta verktyg.  Det var en fröjd att söka på ett namn och få upp en hel radda med inlägg, att kunna följa vad som hittades för mer än 20 år sedan och fram till idag om den aktuella socknen. En hel del hade beröring med mitt letande, så jag fick mycket gratis bara genom att följa trådarna. Och plötsligt hamnade jag i Bure-diskussioner så nu förstår jag det jag bara läst om tidigare, alla tycks ha en koppling dit. Skoj att få uppleva det jag läst om, men aldrig riktigt förstått.

Nu var det inte på den raka pappalinjen som Burekopplingen, den jag kunde hitta fanns, så det är inte så lätt att leda den delen i bevis, jag kan ju ha läst fel eller det kanske finns något okänt snedsprång. Fast på den raka pappalinjen kommer jag bara till en Erik nämnd 1660, sedan blir det lite dimma, så tänk om det finns en ”hemlig” koppling. Det är ett bra argument att börja tala om DNA, när vi träffas nästa gång, tror inte att det ger resultat, men vem vet. Det räcker ju att ta ett test på FTDNA, det billigaste, så kommer ju en Y-haplogrupp med som visar om det finns en möjlighet eller inte att hitta en burekoppling.

Av Modestus~svwiki - Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=145765644

Har jag nu kommit så här långt i mitt berättande, så måste jag ju nämna att det är i Burträsk det här händer, nästan allt i varje fall.  Jag hade sagt fem generationer, men det blev ytterligare några på vissa delar av trädet, så det blev än mer lockande, hoppas jag, för att den som det avser ska ta tag i detta. Själv har jag lärt mig om hur mycket det finns och vilka olika källor det kan dyka upp. En kort liten fråga i en grupp som sysslar med Västerbotten gav direkt svar, och det kommer att tag att leta bland allt det som finns.

Det är nästan så att jag är avundsjuk att det inte är en gren av min släkt som finns i Burträsk, det är en spännande och samtidigt roande upplevelse att ge sig in i ett nytt område.  Undrar om det kan vara så att vi ska börja leta åt varandra, så att vi ser hur mycket annorlunda det kan vara mellan olika landsdelar. Ska vi byta grejer med varann skrev Hasse Alfredsson, och det ska vi kanske göra, så att vi ser hur olika det kan vara.

Fortsätt läs mer
862 Träffar
0 Kommentarer

Trädgårdsfunderingar

DSCN0619

Efter en ovanligt lång och envis vinter, har nu det tjocka vita snötäcket (åtminstone för tillfället) gett vika såpass att jag kunnat ta en promenad runt i trädgården. Plockat bort lite döda kvistar, och börjat fundera på vad jag vill göra med trädgården framåt våren. 

Då infinner sig som så ofta historiska funderingar. Hur var det med trädgårdsskötsel förr? Alltså inte vända jord i potatislandet och plocka frukt och bär för födans skull, utan mer dekorativt. Ja, att slott och herrgårdar hade trädgårdsmästare (varav två var mina förfäder) som klippte och skar i eleganta former är väl allom bekant, men hur var det med torp och gårdar? Upplät torpare och småbönder verkligen sina ofta högt skattade liar, yxor eller knivar till att beskära träd eller ansa buskar? 

På nätet läser jag mig till att folk i den grå forntiden bröt kvistar med löv från buskar och träd för att se till att husdjuren fick mat vintertid. Men något 'skönlir' var det nog inte tal om. Det här var före höbärgningens tid, och djuren måste ha mat, helt enkelt. När började vi 'vanliga' människor att så rabatter och hänga upp amplar?  

Svar: slutet av 1800-talet, tycks de webbsidor jag ögnat igenom vara rätt så överens om. Det var då torpare och småbönder skaffade sig rabatter med akleja och syrén, tålmodiga växter som i stort sett skötte sig själva.Sedan kom kolonilotterna, som ofta var vackert belägna, och där man kunde inspireras av sina grannars odlingar. Tätt därefter kom egnahemsrörelserna igång, och med eget hus, följde också egen trädgård. Visserligen mest tänkt för odling av nyttigheter, men även blomsterodlingen satte nu fart på allvar. 

Måtte resten av det vita täcket snart försvinna bort, så att vårblommorna får sin chans! 

Bilden: sakta, sakta, drar sig snön undan... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
384 Träffar
1 Kommentar

Miriam Jonsson

Miriam Häggmark gift JonssonMiriam Jonsson född Häggmark. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Miriam Sofia Häggmark föddes 18 oktober 1902 i Sjöbotten, Skellefteå socken som ett av många barn till föräldrarna Nils Häggmark, bördig från nämnda by och hans hustru, lärarinnan Lovisa Ljuslinder, härstammande från Västanträsk, Burträsk socken.

Redan i unga år visade Miriam intresse för att följa sin mors fotspår och bli lärarinna. Hon kom in vid småskollärarinneseminariet i Skellefteå och examinerades där 1922. Hennes första tjänstgöring blev vid skolorna i Renfors och Bergnäs inom Burträsk skoldistrikt. En tjänst hon innehade från 1923 tills undervisningen inom denna skola centraliserades till Lappvattnet 1947. Hon fortsatte därför sin lärartjänstgöring vid skolan i Lappvattnet.

Om hennes gärning som lärarinna finns endast gott att säga. En f.d. elev till henne har beskrivit Miriam som en genomsnäll människa. Gladlynt och vänlig var hon till sin personlighet. Tack vare dessa egenskaper hade hon vunnit allas uppskattning och fulla förtroende. Såväl bland kollegor, elever och föräldrar. Missionen och det kristliga arbetet låg henne nära hjärtat. Ungdoms- och missionsarbetet upptog hela hennes fritid.

1934 vigdes Mirjam med Jonas Optatus Jonsson, född 1898-06-04 i Sjöbotten, son till Anders Jonsson och hans hustru Vendla Olofsdotter Hedlund, båda bördiga från Sjöbotten. Jonas var stuveriarbetare. Han och Miriam ägde en liten gård i Sjöbotten. De hade skapat sig ett vackert hem. Jonas var, liksom sin maka, en trevlig och gemytlig person. Han tillhörde inte den skara människor som byter åsikt allt eftersom det lämpar sig, utan han stod fast vid sin åsikt och vid sitt ord. Makarna Jonsson fick inga egna barn men de adopterade en son. I sitt hem i Sjöbotten avled Miriam 18 maj 1974. Jonas somnade in på nyårsafton 1977. 

Fortsätt läs mer
298 Träffar
0 Kommentarer

Över 25 år i släktforskningens tjänst

Anbytarforum och hemsidan Rötter har varit en väldigt bra hjälp för släktforskare i över 25 år. 25 år! Visst är det imponerande länge. Det är ju nästan från internets barndom.

Det var Håkan Skogsjö som 1996, på uppdrag av Sveriges Släktforskarförbund, startade föregångaren till Rötter, som först hette "Släktforskning - jakten på din egen historia" men snart kom att kallas Nättidningen Rötter. Sedan många år är namnet bara Rötter, som du ser här.
I slutet av 1998, alltså för drygt 25 år sedan, startade han även Anbytarforum. Stort tack för detta, Håkan Skogsjö!
Anbytarforum är fortfarande ett mycket aktivt diskussionsforum, till nytta för oss släktforskare.

Redan på hösten 1998 hade jag verklig nytta av Rötters hemsida. Jag arbetade då som reporter på lokaltidningen Västerviks-Tidningen. Jag skulle skriva en artikel med utgångspunkt i Niklas Cserhalmis bok "Fårad mark". På Lantmäteriet fick jag tips om en gård i trakten där man på en äldre karta kunde se att det fanns en ovanligt lång ladugård. 1998 var byggnaden borta sedan länge.
Gården heter Knuvebo och efter besöket där sökte jag på internet om den (Google fanns knappt då, jag tror att jag använde Altavista eller Yahoo). På så sätt hittade jag till Rötter där Astrid Lindgrens släktträd fanns publicerat. Hennes släkt hade bott på Knuvebo.
Jag har sparat artikeln och publicerat den på min egen hemsida.
Det var mitt första möte med Rötter och det skulle dröja mer än tio år innan jag själv började släktforska. Men därefter har jag haft mycket nytta av Rötter och Anbytarforum.

Knuvebo Dalhem

Knuvebo i den sista husförhörslängden. Då ägdes gården av Överums bruk. Bildkälla: Arkiv Digital.

Det som är så bra med Anbytarforum är ämneskategoriseringen. Släktforskar jag i en viss socken och har gjort ett inlägg i rätt ämneskategori kan andra lätt hitta det många år senare.
Det är detta som är den stora fördelen jämfört med släktforskargrupper på Facebook, där frågor snabbt försvinner ner i flödet. Facebookgrupperna är jättebra också, det blir oftast snabba svar där.
I Anbytarforum kan det komma snabba svar också, men även efter flera år. Kanske svar som ställer min forskning i ett nytt ljus.

Ett exempel: Jag släktforskar då och då på en ingift släktings släkt. Där har jag i en släktgren kommit till ett ganska ovanligt namn under tidigt 1700-tal, men uppgifterna i kyrkböckerna är mycket sporadiska. Givetvis sökte jag på Anbytarforum för att se om andra släktforskare har mer information. Och det fanns det! En lång diskussion där flera inlägg skrevs 2004 och något 2015. Jag fick bra hjälp med tips på andra källor än kyrkböckerna, bl a en hembygdsbok, och kunde ta mig längre bakåt i denna släkthistoria.
Jag höll på några dagar och när jag kollade igen så hade ett nytt inlägg gjorts, med delvis ny information.
Fantastiskt! Det är verkligen levande diskussioner.

Givetvis gäller det att kontrollera riktigheten i det som skrivs. Med den stora tillgång på arkivhandlingar vi har idag, både i Riksarkivets digitala forskarsal och hos Arkiv Digital, så går det nästan alltid att söka vidare, bara jag fått ett tips på var jag ska leta.

Sloinge

Slöinge sockens kyrkoräkenskaper finns digitaliserade både hos Riksarkivet och Arkiv Digital. Tips från Anbytarforum om kyrkoräkenskaper har ibland varit till hjälp i min släktforksning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Även om jag använder Anbytarforum en hel del så är jag inte särskilt flitig med att skriva inlägg. Mest var det nog i början av min släktforskning (jag började 2009) som jag ställde en del frågor och fick bra svar.
Som uppdragsforskare handlar mitt arbete allra mest om grundforskning, alltså i kyrkböckerna, och det är inte så ofta jag ställs inför sådana problem som jag beskrivit här. Men när det händer, då är Anbytarforum en stor tillgång.

Fortsätt läs mer
832 Träffar
4 Kommentarer

Det kom ett kort

Jag sitter med ett brev i handen, skickat till handelsföreståndaren Otto Ahlgren i Varberg. Ett brev med hyfsat lättläst handstil, där en för mig obekant person, Victor Engström, skriver om hur det gått efter ett besök i Sverige 1907 och ber om ursäkt att det han tydligen lovat inte gått att uppfylla. Trots många försök har han inte nått den överenskommelse om handelsagentur i Sverige för något, som inte nämns med namn. I brevet finns också ett kort, en träkyrka och hus. Texten säger att det är Svänska Missionskyrkan och prästhus i Smethport, PA.

Kort i författarens ägo

Det finns ingen koppling som jag kan se i släktträdet, så den relation som min farfar haft med Victor verkar affärsmässig, och ändå har brevet hamnat i ett konvolut med påskriften Mycket viktiga gamla papper. Undrar varför det anses som viktigt, och den frågan lär jag inte få svar på. Men vem var Victor Engström?  Det har ju ingen betydelse, men väcker ändå lite nyfikenhet. Kanske finns det någon annan som är släkt med honom, går han att återfinna i Sverige, kanske bytte han namn. Kan knappast vara efterlyst eftersom han tydligen besökt Sverige.

Som tur är finns det bara en Victor Engstrom, prickarna försvinner ju, i Smethsport, Pensylvania. Och om honom finns det en del att läsa, det första är en riktig bra grej, han har sökt om pass och fyllt i var han föddes och när han åkte. Det är nästan bingo att hitta ett sådant dokument, för uppgifterna brukar stämma.  Pär Viktor, född 1869 i Öreryd, Jönköpings län, stämmer med uppgifterna i passansökan.  Han emigrerade 1886, tillsammans med sina tre år äldre syster. Och tänk att han, när han söker pass 21 år senare kommer ihåg namnet på båten och vilket datum de kom fram till New York. Inte dåligt.

Jag tycks ha hittat en riktig utvandrarfamilj, alla åker över vid olika tidpunkter. Pappa och mamma blir bland de sista, de åker över när de är runt 65 år.  Pappan som varit soldat, och det är därifrån han tycks ha fått Engström, är i sin tur soldatson, soldat Johan Kron är pappa.  Och det kan ju vara bra att veta, eller hur. Fast han emigrerade aldrig, men han och hans namn ger upphov till en ganska rolig kommentar.

Jag hittar Victor på Find A Grave, en riktig bra källa till gravstensinskriptioner på många håll i världen. Störst i USA och det är ju det viktigaste i detta fall. Och där hittar jag också kopplingar till Victors föräldrar, för de är begravda på samma kyrkogård. Hoppar till pappa Aron, som dör 1928 vid en ålder av 89 år. Det blir lite av en dramatisk beskrivning.  Aron dör hemma hos sin dotter, där han bott ett tag, och begravningen planeras till en måndag, men under helgen dör svärsonen, så de får planera om och ha en dubbelbegravning. Det är också i anslutning till den berättelsen som beskrivningen finns av Arons namn, Engström, som fick i det militära eftersom han inte kunde använda sin pappas soldatnamn, Kron, eftersom det var alltför vanligt.  Någon som har läst på varför soldatnamn delades ut, men som inte kopplat hela vägen.

Och nu är vi tillbaka till kortet i brevet, det finns en koppling, något som avsändaren inte visste när det skickades.  Begravningen skedde i den avfotograferade kyrkan och officiant var den som bodde i huset på samma bild.  Så kan det vara när man plockar fram ett brev och svävar ut lite i de olika källor som finns, en del ger mycket, andra lite mindre.  Så det gäller att hänga med.  Undrar om vi har någon med koppling till Aron eller Victor , kanske någon som nu kan få en bild på den kyrka de besökte.

Fortsätt läs mer
938 Träffar
1 Kommentar

Gift med sin adoptivson

Hej! Jag heter Stefan Simander och gör härmed mitt första inlägg i Rötterbloggen.

Jag har släktforskat sedan 30 oktober 1989 och har förutom eget släkt- och hembygdsforskande, även lett studiecirklar i dessa ämnen, och om handskriftstydning och DNA-släktforskning.

Min tanke är att här delge lite av det som kommer upp i min aktuella forskning i första hand, men också lite andra funderingar kring släkt och släktforskning. Vi får se.

Här börjar jag med mitt senaste, min sagt anmärkningsvärda, fynd, som står att läsa i församlingsboksnotisen från Arjeplog (1910-1925) Sida: 391.

Detta rör sig om släkt till min sambo Katinkas svägerskas släkt från Arjeplog som jag plötsligt överraskande stötte på när jag letade sidogrenar för att matcha dessa personer med andra forskares inmatade personer i sina släktträd. Men också för att hitta hur andra DNA-testade personers träffar hörde ihop med svägerskans och hennes brors gjorda DNA-test.

Jag trodde först att jag missförstått omständigheterna som jag råkade stöta på. Så till dessa livsöden. Detta är offentlig bild och jag nämner två personer som dog 1950 respektive 1965, utan egna barn.

Läs och begrunda!

callenberg1Bildkälla: Arkiv Digital.

Texten i Församlingsboken lyder:

”Enligt Arjepluogs tingslags häradsrätts utslag av d. 12 sept. 1923 erhöll Elin Maria Calleberg tillstånd att adoptera Bruno Filip Sundgren. Denna adoption har blivit upphörd år 1937. Elsa Calleberg och Bruno Filip Calleberg har ing. äkt. 11 nov. 1937.”

Elin Maria Calleberg föddes 1894 som dotter till kyrkoherden hemma i Arjeplog. Hon utbildar sig inte bara till folkskollärarinna. Hon adopterar dessutom som 28-åring den 12 september 1923 även den 14-årige Bruno Filip Sundgren, som är bland de yngsta barnen i sin familj.

Kanske hade hon dessutom haft honom som elev? Han står först skriven hos henne hemma i kyrkoherdefamiljen i Prästgården i Arjeplog. Sedan följer han med som ”Adoptivson” och ”Studerande” i Skolhuset där hon undervisar i Norra Vinön i Lännäs församling i Örebro län i Närke.

callenberg2Bildkälla: Arkiv Digital.

Han flyttar till Gustav Vasa församling i Stockholm 1933 och hon kommer efter 1936, men först flyttar hon till S:t Görans församling.

callenberg3Bildkälla: Arkiv Digital.

Men redan den 11 november 1937 gifter de sig i Matteus församling i Stockholm och de bor då tillsammans där på S:t Eriksplan 2 som köpman och folkskollärarinna, vilket framgår av notisen i vigselboken här nedanför.

callenberg4Källa: SCB Vigda 1937 i Matteus. Foto: Riksarkivet.

Vilket alltså sedan skrevs in i Arjeplogs gamla församlingsbok i anslutning till notisen om när adoptionen gjordes och nu alltså hävdes 1937 i samband med deras äktenskap.

Jag trodde inte det var möjligt i Sverige att dels häva en adoption och framför allt inte för att därefter gifta sig med adoptivsonen!

Jag undrar hur omgivningen och myndigheterna uppfattade detta och om det faktum att Elsa var kyrkoherdedotter kan ha gjort det försvårande, underlättande eller om det saknade all betydelse i sammanhanget.

Tankarna går osökt till den norénska historia som utspelade sig i dramatikern Woody Allens egen familj.

callenberg5I 1940 års Folkräkning i Arkiv Digital står det gifta paret med i Matteus församling. Han som innehavare av Sjukvårdsaffär och Lutsångare! Hon som Fru och Medhjälpande familjemedlem. Bildkälla: Arkiv Digital.

callenberg6I 1945 års Folkräkning står han fortfarande som Lutsångare, men hon som Lärarinna gift med Bruno Filip – Folkskoledir. Bildkälla: Arkiv Digital.

De skildes efter nära 10 års äktenskap den 5 maj 1947.

Bruno Filip Calleberg flyttar till Göteborgs domkyrkoförsamling. Där han dog knappa 3 år efter skilsmässan år 1950, 41 år ung. Varför är höljt i dunkel, eftersom dödboken i församlingen inte är publicerad och även SCB-utdragen slutar snöpligt år 1949.

Elsa Calleberg levde kvar i Stockholm på Åsögatan i Katarina församling på söder. Hon avled där 1965, 71 år gammal.Utan några kända efterlevande barn. 

Lika okänt har förmodligen detta märkliga öde också varit till och med nu.

 

 

Fortsätt läs mer
879 Träffar
6 Kommentarer

Jonas och Gustava Brännström

Jonas och Gustava Brännström Brännvattnet BurträskJonas och Gustava Brännström, med antagligen yngste sonen Torsten f. 1904. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. Jonas Anton Brännström, ”Brännvass-Jonk” kallad, kom till världen 30 mars 1862 i Brännvattnet, Burträsk. Han var barn nummer fyra av sex till föräldrarna Olof Brännström, ”Brännvass-Oll”, och hans hustru Maria Johanna Johansdotter. När Jonas Anton skulle döpas frågade prästen, Magnus Uneus vad pojken skulle heta. Fadern ”Brännvass-Oll” svarade: ”Jä ha tainkt om kall’n Jonas Anton men hä vahl fäll sä myttju skrivning, sä jä kall’n fäll bara för Jonas.” (Jag har tänkt att kalla honom för Jonas Anton men det blir väl så mycket skrivning, så jag kallar honom väl bara för Jonas.) Sedan frågade prästen efter faddrar, då replikerade ”Brännvass-Oll”: ”Jä troo att jä taa sjölvä prästen för daa behöfs hä ju ingen määr.” (Jag tror att jag tar själva prästen, för då behövs det ju ingen mer.) Enligt födelse- och dopboken döptes pojken till Jonas Anton. Ett flertal faddrar närvarade vid dopet.

Om ”Brännvass-Oll” berättas vidare följande. Han hade försovit sig en sommarmorgon. När han yrvaken kom ut på bron och såg hur långt dagen hade framskridit sprang han in till sina söner som sov djupt i Morfei armar. Han ropade så att alla vaknade: ”Oppen, oppen pajkar, sola stamp einni stallom, å hästarn vara högt oppa himmelom.” (Upp, upp pojkar, solen stampar inne i stallet och hästarna är högt på himlen.)

En annan gång hade hästarna brutit sig ut ur inhägnaden och simmat över till holmen i Risåns utbuktning. När ”Brännvass-Oll” fick se detta blev han het och ropade till sina pojkar: ”Pajkar, pajkar, hästarn ha fyry över dita holmen, vä jetta dit å ta igen däm, ska vä roo eller ska vä spreint?” (Pojkar, pojkar, hästarna har farit över till holmen, vi måste dit och ta igen de, ska vi ro eller ska vi springa?) 

Jonas gifte sig första gången med Maria Matilda Nilsdotter född 1857-10-01 i Bodbyn, Burträsk, dotter till Nils Jacob Nilsson och hans hustru Eva Maria Olofsdotter. Makarna övertog hälften av Jonas föräldrahem. I äktenskapet mellan Jonas och Maria Matilda föddes tre barn, två pojkar och en flicka. Båda pojkarna dog i barnaåren. Barnens mor, Jonas hustru, Maria Matilda avled i barnsäng när yngste sonen var nio dagar gammal. Det var 1888-08-29.

Redan året därpå, 1889, gifte Jonas om sig med Katarina Gustava Lundberg som sedan november 1888 varit piga hos honom. Hon var född 1868-10-10 i Ljusvattnet, Burträsk, som ett av elva barn till Johan Lundberg och hans hustru Erika Ersdotter Lindberg. I Jonas och Gustavas äktenskap föddes sex barn. En stor sorg för dem var när ena sonen dog av tuberkulos i mars 1916, knappt 18 år gammal.

”Brännvass-Jonk” insjuknade i magcancer och avled 17 oktober 1919. Vid hans bortgång bestod kreatursbesättningen på gården av nio får, en gris, två ston, en tjurkalv, sex höns samt fem kor. Efter makens bortgång bodde Gustava hos två av sönerna. 1932 flyttade hon till Boliden, Skellefteå landsförsamling. Hon bodde där hos yngste sonen Torsten med familj. Gustava avled 22 september 1933 i sviterna av sockersjuka.

Fortsätt läs mer
455 Träffar
1 Kommentar

Amanda Katarina Johansdotter

Jag är så gammal att jag träffat min mammas mormor som var född 1868, och jag kommer ihåg henne också. Hon hette Amanda och levde till hon var 94 år gammal. Då var jag åtta år. Att jag faktiskt har egna minnen av henne är jag tacksam för idag.

Amanda

Amanda på sin 90-årsdag 1958 och ett porträtt som nog är något lite yngre. Fotot från 90-årsdagen togs av min moster Signe Dahlberg-Persson framåt midnatt på födelsedagen, när firandet var över. Amanda var pigg trots den sena timmen.

Nu ska jag berätta om min gamlamormor Amanda. Jo, där i Halland där jag växte upp sa vi gamlamormor, inte gammelmormor som man i allmänhet säger idag. Åtminstone sa vi så, i min familj.

Det minne jag har av henne är framför allt från ett släktkalas en sommar när jag var barn. Det var ganska många släktingar som träffades. Min mormor och flera av hennes syskon och deras barn. De vuxna satt och drack kaffe och vi barn lekte, kanske lekte vi kurragömma. Det kan ha varit 1961 eller 1962, möjligen 1960. Gamlamormor Amanda var över 90 år och satt på en stol och vi barn skulle hålla oss lugna i närheten av henne för att inte trötta ut henne. Jag vet att jag även träffat henne några fler gånger, men det är det här sommarkalaset jag minns bäst.
Min mamma kommer från en släktkär familj. Min mormor fyllde år på sommaren och då träffades alla av mammas syskon och mina kusiner hemma hos mina morföräldrar i Okome. Gamlamormor Amanda bodde en dryg mil norrut och dit åkte vi också ibland, men inte lika ofta.
Jag tror att det är först nu på äldre dar och som släktforskare, som jag förstått att hålla det här minnet levande.

Amanda Katarina Johansdotter föddes i Sundhult i Gunnarps socken 1868. Gården Sundhult är en släktgård som fortfarande är kvar i min släkt och drivs av en tremänning till mig och hennes make, i tolfte generationen på gården. Den har brukats av vår släkt sedan 1698. Amandas föräldrar Andreas Gunnarsson och Inger Christina Petersdotter var åttonde generationen här.
Amanda hade åtta syskon men bara fyra av dem överlevde sin barndom.
1893, när hon var 25 år, gifte hon sig med Malkolm Johansson från grannsocknen Gällared och flyttade till honom på torpet Huslyckan i Buskabygd, som var Malkolms föräldrahem. Malkolm var två år äldre. Med tiden fick de nio barn, födda 1894–1911. De hette Jenny, Johan, Ida, Edvard, Hilda, Alida (min mormor), Oskar, Arvid och lilla Rut Linnéa, som dog tre månader gammal. De övriga åtta barnen levde länge.
Malkolms föräldrar hade friköpt torpet 1861. De bodde kvar på undantag så länge de levde, till 1917 respektive 1920. Så Amanda fick samsas med svärföräldrarna. När hon själv blev änka 1929 bodde hon också kvar på undantag och skötte hushållet åt sin son Edvard, tills han gifte sig 1945.
Jag vet verkligen inte mycket om Amandas och Malkolms liv på Huslyckan. Efter att de övertagit torpet 1895 utökade de det så småningom. 1914 omfattade fastigheten tre hektar odlad jord och 44 hektar skog och hagmark. De hade en oxe, fyra kor, en kviga, en kalv, fyra får med sju lamm, tre grisar och femton höns, plus tre bisamhällen. Allt enligt jordbruksräkningen 1914.

Här finns ett blogginlägg om familjen och Huslyckan.

Amanda Malkolm collage

Amanda och hennes make Malkolm, min mormors föräldrar. Amanda och Malkolms grav på Gällareds kyrkogård. Familjefoto och eget foto.

Min moster Signe har skrivit en bok om sin familj, min mormor och morfar och deras barn. Där berättar hon om sin mormor Amanda, att Amanda sedan hon blivit änka 1929 kom och hälsade på sina barn någon vecka i taget ibland:
"När hon kom satt hon i ett av rummen och klippte mattrasor av gamla kläder som slitits ut eller kasserats. Hon hade en gammal sax, en fårsax, som hon klippte med. Långa remsor som rullades till nystan för att sedan användas när det behövde vävas nya trasmattor. Hon sjöng alltid, mest psalmer, när hon satt och klippte. Hon hade en fin sångröst och det var rogivande att vara i hennes närhet."
Vilka fina ord!
Min moster Berit har också skrivit om sin mormor, i Stiftskrönikan, efter Amandas död 1962. I sitt minnesord vänder hon sig direkt till sin mormor och skriver bland annat: "Du kunde samla en stor skara barn och barnbarn omkring dig men ändå räckte din kärlek och omtanke till för oss alla, och i din förbön glömde du ingen."
När Amanda dog i augusti 1962 var hon 94 år och hade varit änka i 33 år.
Amanda hade vid sin död 36 barnbarn och 43 barnbarnsbarn. Numera, i två-tre generationer till, är vi flera hundra efterlevande.

Amanda1926

På Malkolms 60-årsdag 1926 kom barn, barnbarn och andra släktingar för att fira. Amanda sitter i mitten i en mönstrad klänning och med en brosch vid halsen, bredvid Malkolm till höger (mannen med skägg). Nedanför sina föräldrar sitter min mormor med en vit sjal om axlarna och min mamma i sitt knä, min moster Margit i gräset och min morbror Evert i min morfars knä. Familjefoto.

Fortsätt läs mer
820 Träffar
4 Kommentarer

Att leta är att leva

Att leta är att leva, så kan man beskriva släktforskning, om man vill vara lite filosofiskt. Visserligen letar vi oftast eftersom de som inte är så levande, utan en del av vår historia. Det kan vara försvunna släktgrenar eller kanske är det en speciell person, som kortare eller längre tid, försvunnit ur sikte. Kommer vi en bit bak i tiden så vet vi inte orsaken varför någon försvinner, eller det kanske är bättre att beskriva det som att vi inte hittar henne/honom. Någonstans blev en siffra fel, ett namn förvanskades, en resa gick inte till den ort det var tänkt eller det hände något annat.

Letandet i sig själv kan var det mest intressanta, när den vi letar dyker upp på ett ställe vi inte hade förväntat oss, vad händer då. Visst känns det skönt att åter få vara på spåret, men har vi samma intresse för den personen. Att inte behöva leta längre, att få veta vad som skett kan vara ett bra avslut, så vad ska vi göra då, när letandet är över. Fast det är ju bra att få veta, men nu gäller det att hitta någon annan att leta efter för det är ju ett sätt att leva, tycker jag.

Fri bild av Evan Dennis på Unsplash

Har du någon eller några som intresserar dig så att det nästan känns som lite maniskt, letandet nästan tar över? Jag har just nu några personer som gäckar mig och en av dem är Klas, född 1866 i Longs socken, Västergötland, som får flyttbevis utskrivet i april 1888 från Brålanda, dit familjen flyttat. Han reser samtidigt som sin bror Alfred och kusinerna Albin och August och de anger Amerika som destination. Nästa spår efter de fyra, eller rättare sagt efter tre av dem, är passagerarlistan som visar Alfred, Albin och August men inget spår efter Klas. Han försvann mellan Brålanda och Göteborg, och jag undrar så vad som hänt och hur de tre kunde resa iväg om de var medvetna om försvinnandet.

Kanske får jag svar någon gång, vem vet, det kanske förblir som min faster sa en gång, det var inte lämpligt att tala om Klas, det var bäst att vara tyst om det ämnet. Den signalen säger kanske att jag aldrig får veta vad som hände. Undrar om jag kommer att släppa honom ur söktankarna eller om han kommer att hänga med.

Det finns andra sökningar som dyker up när jag tänker efter, sökningar som aktualiseras av alla de DNA-tester som görs. Att söka efter en okänd pappa eller en ersättare till den pappa som man inte tror är den riktiga är något som vi hör om ganska ofta. Det finns olika skäl till sökandet, en del får plötsligt veta att pappa inte är biologisk pappa, andra vet att de saknar den kunskapen och startar sökandet. Det blir lite olika utgångspunkter, att först förlora en pappa och sedan leta eller att aldrig ha vetat och nu se de nya möjligheter som finns.

Det finns många berättelser om hur sökandet startar, och hur det utvecklats och hur det slutat, men jag undrar hur många vi inte hör om, de sökanden som inte gett svar. Jag skrev att leta är att leva, det kanske inte alltid är fallet, det finns nog många andra känslor också. Fast ibland går det faktiskt att hitta svar, jag har just nu hittat en okänd farfar till en vän, nu gäller det bara att hitta den ännu så länge okände fadern, för den tilldömde fadern är det inte.  Spännande att hitta den man inte letar efter, men det är det fina med DNA, man vet aldrig vad som kan dyka upp, eller inte dyka upp för den delen. Sådant letande ger också funderingar på hur mycket vi kan lita på alla de källor vi har, det finns ju insmugna fel, det har vi lärt oss när matcherna inte finns på den lista som testbolagen ger oss som svar. Ju mer vi letar, desto mer hittar vi, nu ska ja bara hitta mina efterfrågade, så fortsätter livet.

Fortsätt läs mer
765 Träffar
2 Kommentarer

Att röra om i Gryta...

Bloggmlby

I min förra blogg skrev jag om att jag saknade båtsmän i min släkthistoria. Men jag nämnde också att en ingift var dotter till en båtsman, och att det kanske fanns anledning att återkomma. Det blev faktiskt redan nu! Hade lite svårt att släppa det där med båtsmän, så jag gjorde ett litet försök i kyrkböckerna. 

År 1930 gifte sig min mammas morbror Edvin med fröken Svea Ingeborg Ungman. Svea var född på Väddö, närmare bestämt i Edeby, som faktiskt ligger bara några minuters bilväg från där jag bor nu! Jag visste redan att hon var från Väddö, men att det var sååå nära såg jag först nu. 

Alltnog, Svea var dotter till  kronobåtsmannen  Anders August Ungman, och hans fru Lovisa Matilda Ekholm.  De hade gift sig i Väddö kyrka 1887, och före Svea hade de fått fyra barn:

Emil August född 1888, död 1910 på sjukhus i Söderhamn (vad han nu gjorde där, kanske sjöman?) Johan Bernhard född 1889, inskriven 1908 vid Stockholms Sjömanshus. Sigrid Maria Elisabet, född 1892, död 1899.  Elvira Antonia, född 1895. Och så Svea Ingeborg då, född 1900 1/1, och då måste man naturligtvis heta Svea. Efter henne kom ytterligare en knodd, Knut Erland född1902, men sedan verkar det ha varit slut på nativiteten. Alla barnen födda i Väddö församling. 

Det var när jag grävde mig längre bakåt som rubriken blev aktuell. Anders August Ungman visade sig också han ha en båtsman till far, Anders Persson Gryta. Modern hette Maja Stina Persdotter. Gryta lät ju inte direkt som ett båtsmansnamn, men gården eller torpet de bodde på, hette faktiskt Gryta. Vid närmare efterforskning visar det sig att ortnamnet Gryta finns kvar i all välmåga, det ligger i Roslags-Bro inte särskilt långt härifrån. 

Vad mera var; på Grytas ägor ligger Skogstorpet. Och där visade sig Lovisa Matilda Ekholm vara född. Hennes pappa var dock torpare och inte båtsman, inflyttad från Vätö, där min svågers familj haft lantställe i många år. Modern hette Maja Greta Olsdotter, och det var ursprungligen hennes far som rådde om Skogstorpet. Hr Ekholm står i början av sin bana som 'torparmåg'. 

Sedan vidgas cirklarna något. Herr Gryta visar sig vara född i Länna, hans fru kommer ifrån Edebo. Där föddes också torpardottern Maja Greta Olsdotter. Maja Greta levde längst, död 1912, på Uppsala sjukhus. Då var hon skriven i Studsboda, Väddö. 

Det är nästan lite kusligt att inse att jag, som aldrig tidigare varit bekant med Väddö med omnejd, nu sitter omgiven av släkthistoria, låt vara ingift, men ändå. Det kommer uppenbarligen att bli en del nya platser att besöka när klimatet blir tjänligare! 

Källor: Födelse- vigsel och dödböcker från Roslags-Bro och Väddö, samt några husförhörslängder och lite SCB-material. 

Bilden: Mälbyhamn med sina gamla fiskebodar. Vem vet, kanske Anders August Ungman höll till där och fiskade? Foto: författaren.

Fortsätt läs mer
595 Träffar
0 Kommentarer

Olof Stenmark

Olof Stenmark f. 1879 Källheden BurträskOlof Stenmark. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Olof Vilhelm Stenmark föddes 1879-04-18 i Källheden, Burträsk som tvilling. Tvillingbrodern hette Nils Oskar. Han dog knappt sju månader gammal. Föräldrarnas namn var Per Anton Stenmark och hans hustru Christina Johanna Johansdotter Burén. Förutom Olof Vilhelm och Nils Oskar fanns ytterligare fem syskon i familjen.

Som femåring blev Olof moderlös. Syskonskaran hade då utökats med ytterligare två telningar. Fadern gifte om sig 1887 med Emma Johanna Nyström från Tvärtjärn, Burträsk. I det andra äktenskapet kom tre barn till världen, så det var en stor familj som bodde i det lilla hemmet i Källheden. I unga år arbetade Olof med diverse arbeten. Bland annat jobbade han en tid vid järnvägen i Norrbotten och bygget av Skelleftebanan. Omkring 26 års ålder gick han i smedslära under två års tid. Efter att ha lärt sig grunderna i yrket, följde praktiken, dels på egen hand och dels hos andra. Exempelvis arbetade han i två år hos den kände yrkesmannen Frans Grahn på Berget i Norsjö socken. Olofs skicklighet i yrket medförde att han anlitades vid flertalet byggen av landsväg samt inlandsbanebygget osv.

Olof vigdes i Norsjö 1915 med Safira Eleonora Bäcklund född 1892-05-15 i Åmliden, dotter till Nils Oskar Bäcklund och hans hustru Kristina Eleonora Lidström. Safira hade elva syskon. Familjen flyttade 1896 till Kronås, Lycksele. 1914 kom Safira som piga till Lillholmträsk, Norsjö. Där bodde hon fram tills giftermålet med Olof och flyttade då till honom i Källheden. Makarna bodde där i två år innan de reste vidare till Avanäs, Sorsele 1917. 1922 slog sig makarna ner på skogstorpet Norrgård, Kvarnbränna inom Sorsele församling. Där blev de nybyggare. Samma år tog de hand om Ebba Andersson född 1920-01-18 i Lilltjärn, Lycksele som fosterdotter. Makarnas nybyggargärning omtalades till och med i ortspressen. Somrarna ägnade Olof åt nybyggarlivet. Vintertid tillverkade han till exempel harvar med flera andra smedsalster. 1935 flyttade Olof, Safira och Ebba till Malåträsk, Malå där de hade köpt sig en gård. Olof uppförde en smedja på tomten och ägnade sig åt tillverkning av i huvudsak lyftkrokar.

Olof Vilhelm Stenmark var en person man kunde lita på i alla lägen. Hela hans personlighet präglades av fasthet och karaktär, ett föredöme för de flesta. Under ett tillfälligt besök i sin hembygd avled Olof hastigt den 25 mars 1949. Han hade gjort sig känd som en redbar och skicklig människa. Därför väckte hans bortgång stor förstämning i bygden. Närmast sörjande var makan Safira, fosterdottern Ebba samt två systrar och syskonbarn. Safira Stenmark avled 4 februari 1974.

Fortsätt läs mer
444 Träffar
0 Kommentarer

Lena på tändsticksfabriken

Visst ser ni på Svt:s "Historien om Sverige"? Nu har man hunnit fram till 1800-talet och mycket av vad som berättas tror jag vi släktforskare känner igen. För släktforskare är ju de historiska skeendena intressanta, för att vi ska kunna förstå så mycket som möjligt om de gamla släktingarnas liv.
I senaste avsnittet (från söndag 4 februari) berättas om Lena Törnqvist, tändsticksarbetare i Jönköping under andra halvan av 1800-talet. Information om henne ska finnas på Tändstickmuseet i Jönköping och porträttbilden som visades i tv finns på museets hemsida. Scrolla ner en bit på sidan så ser du det.
Lena Törnqvist var en av de många arbeterskorna på tändsticksfabriker som fick sjukdomen fosfornekros, direkt orsakad av ångan från fosfor. Den deformerade hennes ansikte.
När jag ser ett sådant här inslag i ett tv-program så vill jag förstås veta mer om henne. Några ledtrådar ges i programmet: att hon kom från en fattig torpfamilj i Småland, att hon var barn på 1830-talet, att hennes far var soldat, att hon hade elva syskon och att hon tidigt blev piga.
Det fanns bara en Lena Törnqvist i Jönköping vid rätt tid i husförhörslängderna, så jag är ganska säker på att jag hittat henne i kyrkböckerna.

Jonkoping

På Tändstickmuseet i Jönköping finns historien om Lena Törnqvist och hennes liv som tändsticksarbeterska, och så klart om tändstickstillverkningen. Eget foto.

Lena föddes i oktober 1818 i soldattorpet i Hudaryd i Malmbäcks socken sydost om Jönköping. Hennes far var soldaten Lars Appel, född 1794, och hennes mor var Catharina Jonasdotter, född 1795. Lena var deras äldsta barn och ett av hennes syskon dog som småbarn. I tv-programmet visas att hennes far var sjuk, det verkar vara lungsot, men i husförhörslängderna står det att det var hennes mor som var sjuklig, hon hade fallandesot, alltså epilepsi. 1833, när Lena var 15 år, flyttade hon hemifrån och blev piga på torpet Fåglabäck i Malmbäck.
Hennes far soldaten dog 1853 och det står då antecknat att hennes mor fick fattighjälp men är överstruket. Då bodde yngsta dottern Anna Sofia hemma och hon fick också fattighjälp. Modern Catharina levde till 1872.
Då hade Lena för länge sedan kommit till Jönköping, gift sig, fått barn och blivit änka. Hennes make hette Johannes Magnus Andersson Törnqvist, han var två år äldre än Lena och kom också från Malmbäck. Han kallas arbetskarl, kanske arbrtade han också på en fabrik i Jönköping. När de tidigare bodde i Nässjö var han mjölnare. Han dog i kolera i oktober 1857, 40 år gammal. De hade fått fem barn tillsammans, den minste var bara fem månader när Lena blev änka. Dottern Matilda hade dött två år innan. Makens död måste ha varit en katastrof.
Det var först sedan hon blivit änka som hon kallade sig Törnqvist som var ett av makens efternamn. Efter hans död flyttade hon med sina barn från Kristina församling i Jönköping till Sofia församling. Förmodligen var det då hon började arbeta på tändsticksfabriken. I husförhörslängderna finns ingen uppgift om det, hon kallas bara änka. Kvinnors arbeten syns sällan i kyrkböckerna.
1860 dog sonen Peter. Yngste sonen Oskar, den siste som var kvar hemma, emigrerade till Amerika 1880. Mellansonen Vilhelm, född 1854, blev så småningom uppsyningsman på tändsticksfabriken och hos honom bodde Lena de sista åren innan hon dog 1898, ett halvår innan hon skulle fylla 80 år.
När hon dog hade hon 10 kronor i kontanter och 23 kronor och 62 öre på banken, några få silverskedar, kläder och lite husgeråd. Inte så mycket efter ett långt arbetsliv.

Uppgifterna om Lena Törnqvist och hennes familj har jag hämtat från husförhörslängderna och bouppteckningen. Om henne ska det finnas mer information på Tändsticksmuseet.
Hennes liv var ju väldigt sorgligt, med både många för tidigt döda anhöriga och med den sjukdom hon drabbades av för att hon var tvungen att försörja sig och barnen.
Att man i en tv-produktion av det här slaget lyfter fram enskilda människor som Lena Törnqvist och andra tycker jag är bra. Historien kommer oss nära och blir mer begriplig, inte så abstrakt som den kanske ibland kan te sig.
Jag är imponerad av vad man åstadkommit i den här tv-serien i form av medverkande. Alla dessa statister och skådespelare i sina miljöer, vilka resurser som lagts på detta. Och alla ni som uppträder, så bra ni gör det!
Till viss del tycker jag att det är lite för mycket av överhetens historia som skildras, men den påverkade ju vanligt folk. Å andra sidan är jag glad för sådana livsöden som Lena Törnqvist och andra som kommit fram i tidigare avsnitt.

Våra gamla släktingars liv kommer vi aldrig helt att förstå, vi kan inte till fullo överbrygga tid och rum, men vi kan förstå dem bättre med mer kunskap. Själv har jag alltid varit intresserad av historia, ända sedan jag gick i skolan, och det är det intresset som är grunden för mitt intresse för släktforskning och arkivsökning, som jag verkligen älskar.
Nu har tv-serien passerat 1800-talet och bara vårt eget 1900-tal återstår. 1800-talet tycker jag är allra mest intressant att släktforska i, för det finns så mycket mer tillgängliga källor och vi får veta mycket mer om människorna än tidigare. I många kyrkoarkiv saknas husförhörslängder från tiden före 1800-talet och det är mest i husförhörslängderna som anteckningar gjordes om de enskilda personerna. Men ibland finns det mycket skrivet i dödböckerna.
Bouppteckningarna kan också säga mycket och där finns det många fler tillgängliga från 1800-talet än från 1600- och 1700-talen.
1800-talet var också ett sekel som innebar stora förändringar i samhället och i människors livsvillkor.

Historia är spännande.

 

Fortsätt läs mer
1042 Träffar
4 Kommentarer

Kontakt

Vid släktforskning är det ganska normalt att ta sig bakåt i tiden, för åt andra hållet finns inte mycket att skriva ner, åtminstone inte nu, det är ju ett framtida problem. När jag då funderar på släktforskningen och hur den påverkar mig, så blir det naturligt att titta bakåt.  Hur var det i början, finns det något som görs annorlunda nu än då, och vad kan jag lära av det.  Om det nu finns något att lära sig, vill säga.

Det fanns inte så många tekniska hjälpmedel tidigare, om vi jämför med idag, men tänk att det fungerande ändå.  Och jag tänker inte så mycket på maskiner med plastband eller plastbitar, som skulle läsas och tolkas, det är ju ingen större skillnad mot idag, även om de kommer till mig på ett litet annat sätt. Det som fanns var kommunikationen mellan olika människor, på ett annat sätt än idag. Tänk på alla möten med människor, kunde vara ansikte mot ansikte , via telefonen där jag snurrade en skiva och plötsligt var någon där eller via den numera nästan utdöda konsten att skriva för hand på ett papper, stoppa det i ett kuvert och skriva adressatens uppgifter med hjälp av en penna.

Det var annorlunda då, men fick jag bättre svar då än nu?  Idag försöker jag använda olika företags fantastiskt fina meddelandesystem för att få kontakt.  Skriver med hjälp av tangenter och skickar in det i svart hål. Undrar om det kommer fram till någon, undran baseras på att det kommer inget tillbaka. Kom det aldrig fram eller var det inte intressant. Trots att det kallas utveckling så är det ju inte ett dugg bättre än det gamla brevet, det kunde också komma bort, men ofta försvann inte alla. Det sas ju att det var säkert att använda posten, men nu vet jag inte.

Fri bild av Phillip Simango på Unsplash

Fast det där med telefonen som satt fast i väggen, var det så bra.  Det som var bäst var kanske att när någon svarade så visste man att hon eller han fanns hemma, och inte i en affär eller på en fotbollsmatch, där många tycks vara idag när jag ringer. Ett svar i telefonen borde innebära att man hade material i närheten som kunde kollas när jag ställde en släktforskarfråga. Nu vet man aldrig.

Jag tänker inte så mycket på den personliga kontakten, den är inte lika vanlig nu som förr när det var arrangemang både här och där. Och tänk på hur mycket gott fika det fanns då. Nu ska vi träffas över nätet med vårt eget kaffe och min egenbakade finska pinne, som inte ser ut som en sån och inte smakar som en sådan heller. Tänk om någon annan kunde baka en. Fast egentligen ska jag inte klaga, det finns ju fortfarande föreningslokaler som har öppet, som har kaffe och lite fikabröd. Tänk vad roligt det är att träffa riktiga människor, levande och inte sitta framför en skärm och titta in i en kamera.

Och varför skriver jag det här egentligen. Det blev en mycket längre inledning än jag tänkt mig när jag nu ska berätta om ett litet test jag gjort. Det där med att få kontakt, att få svar på några frågor. Jag skrev en fråga på det sätt som anges på några av våra nätbaserade tjänster och hoppades på svar. Det var en ganska öppen fråga och jag hade nog hoppas att någon eller några skulle svara, vare sig de hade en lösning på min undran.  Men det var ingen hit, om vi säger så. Liten respons, och jag vet ju inte om de ens setts. Kanske används inte systemet längre, i värsta fall har adressaten lämnat oss, eller också intresset svalnat.

Provade en sväng till, och stoppade in min telefon i frågan, men det blev inte mycket bättre. Det som skiljer en del är att de där jag kan direktadressera frågan till en egen adress, där är utfallet lite bättre, men det finns svarta hål även där.  Nu kan det ju vara så att min fråga inte var intressant, det får jag inte veta eftersom tystnaden inte ger några svar.

Och vart vill jag komma egentligen, kan knappast påstå att allt var bättre förr, men ibland saknar jag den personliga kontakten.  Undrar om det finns någon som har en idé om hur det kan bli lättare få en återkoppling. Eller är det tidens tecken, vi lever vårt eget liv och det är bra så.

Fortsätt läs mer
858 Träffar
0 Kommentarer

Lärarinnan Jenny Häggström

Jenny Landström som nybliven lärarinnaJenny Landström som nybliven lärarinna. Fotograf: Franke, Skellefteå, Privat bildsamling. Jenny Maria Landström föddes 1890-10-22 i Inre Ursviken, Skellefteå som dotter till stuvaren Johan Leopold Landström och hans andra hustru Gustava Gustafsdotter Bergstedt. Fadern dog när Jenny var ett år gammal. Modern Gustava gifte om sig 1894 med sågverksarbetaren Karl Robert Hedström i Stenbacka (Stämningsgården), Skellefteå där Jenny växte upp. Hon hade inga helsyskon men flera halvsyskon.

Jenny avlade småskollärarexamen vid Skellefteå småskollärarseminarium. Hon tjänstgjorde åren 1911-1913 vid Bjurvattnet-Bjurlidens mindre folkskola, därefter i Gamla Falmarks skola och slutligen i Holmsvattnet dit hon kom år 1919. Där träffade hon också sin blivande make Gustaf Herbert Häggström född 1889-02-13 i Holmsvattnet, son till Mattias Ludvig Häggström och Vendla Holmqvist. Jenny och Gustafs äktenskap berikades med fyra barn.

Åren 1919-1927 tjänstgjorde Jenny som lärarinna i Holmsvattnet. Skolan i Holmsvattnet var vid denna tid förlagd till lilla salen i det som i dag är byagård. Den ganska stora backen nedanför användes som skidbacke. Man byggde hopp och fick upp en hög fart. Det var inte lätt att hålla balansen enda ner på åkern nedanför. Jenny kom ut och ville åka med. Hon hade en ganska tajt kjol på sig. Hon ställde sig bak på en av elevernas skidor och det bar iväg utför. Hur det gick? Jo efter ett tag kom ett hopp och hon flög av skidorna. Hon tog några stora steg innan hon dök på huvudet. Vid uppstigandet visade det sig att hennes kjol hade spruckit hela vägen upp. Hur hon klarade resten av skoldagen med dessa kläder förtäljer inte berättelsen.

1927 bosatte sig Jenny med sin familj i Bureå. 1946 flyttade hon och maken Gustaf till Skellefteå stad. Samma år den 22 november blev hon änka. Jenny var långt upp i åren ungdomlig och spänstig för sin ålder. Hennes stora intresse förutom sin lärargärning var barnen och hemmet. Hon var kristligt intresserad och medlem i EFS. Dessutom var Jenny mycket aktiv inom Skellefteås gamla syförening och missionen låg henne nära hjärtat. Med fru Häggström hade en snäll och uppoffrande mor, en god vän som var redbar, stillsam samt försynt slutat sina dagar här på jorden. Hon somnade in på Skellefteå lasarett lördagen 13 april 1968, 77 år ung.

Fortsätt läs mer
572 Träffar
0 Kommentarer

Porträtt på kriminella

De senaste dagarna har jag tittat på några avsnitt av en tv-serie på Svtplay som heter Kriminalarkivet. Det är två journalister som tittar tillbaka i framför allt 1900-talets kriminalhistoria. Jag gillar både deckare och det som kallas "true crime".

I den senaste säsongens första avsnitt gick man tillbaka till 1890-talet (se länken ovan) en stund och då blev jag påmind om förbrytargalleriet som finns på Stockholms stadsarkivs webbplats. Det är porträttbilder på misstänkta kriminella i Stockholm, signalementsfotografier.

Har du någon äldre släkting som du vet eller tror kan ha varit kriminell i Stockholm så kan han eller hon kanske finnas på foto i denna databas från Stockholmspolisens arkiv.

kriminell

Ett exempel på ett signalementsfoto i Stockholms Stadsarkivs databas. Maria Constantia Carolina Hellström var straffad för fjärde resan stöld.

På fängelserna började man tidigt fotografera fångar som frigavs. Syftet var att lättare kunna känna igen dem om de greps på nytt. Redan från 1860-talet finns sådana fångporträtt. För många av dessa människor var det kanske enda gången de blev fotograferade, och säkert första gången i livet.

Fotografierna finns i fängelsearkiven och kallas Fotografirulla i arkivlistan. De finns i alla fall hos Arkiv Digital. Hos Riksarkivet verkar det variera en del vad som är digitaliserat men där hittar du lätt till temasidan om brott och straff.

Riksarkivet har länge haft en databas med bilder på journalerna från frigivna straffarbetsfångar och i dessa journaler finns porträttfoton. Den databasen hittar du bland databaser i Digitala forskarsalen, och de finns också i fängelsearkiven hos Arkiv Digital.

fengelsefoto

Exempel på fångporträtt från Landskrona fängelse på 1860-talet. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
1004 Träffar
2 Kommentarer

Jakten går vidare

För lite mer än ett halvår sedan berättade jag om mitt letande efter min farfars farfars far, letade efter kopplingar så att jag skulle kunna kolla upp Y-DNA och vad det kan ge. I en kommentar så fick jag tipset att titta på bouppteckning efter farfars farfar, och eftersom det var Niklas Hertzman som tipsade så förstår nog många att den naturligtvis fanns på Arkiv Digital. Där fanns uppgifter om den försvunne sonen, han som försvann i böckerna, men som dök upp i bouppteckningen, tillsammans med änkan och min farfars far.

Bouppteckningar är ju bra att leta i eftersom de ska innehålla uppgifter om alla inblandade arvingar, och förhoppningsvis även var de bor.  Nu vet de som letat efter försvunna släktingar att det inte alltid är så.  Jag undrar hur många gånger som en besvikelsens suck hörts när det inte står något alls, eller när det står för många av de som emigrerat att de finns på okänd ort i Amerika.  En sådan suck hördes inte från mig eftersom det fanns en uppgift om var den jag letade efter skulle återfinnas. Fast det kom en annan suck när det inte finns ett spår av honom på den angivna platsen.

Men om någon nämns så torde vederbörande vara i livet i alla fall, bara det en framgång. Och på tal om att nämnas, så kom det fram ett tunt papper ur en bok som min farfar haft. I huvudet kan man se en benämning som kommer från en tingshandling år 1861, en tid efter bouppteckningen. Det är ett bouppdelningsdokument, upprättat efter att samtliga arvingar så begärt. Det är alltså en uppföljning på bouppteckningen, och när jag läser den så har det tillkommit ett namn till.  Var inte alla med på bouppteckningen?  Det trodde jag det skulle göra, men här finns en person till, inte ett namn som jag skrev utan beteckningen en dotterdotter som är omyndig. Hade hon glömts bort tidigare, visste man inte att dottern/systern hade barn.  Kanske missade man det, eller vad kan det ha berott på.

Nu borde jag ha tänkt på det tidigare, men jagar man Y-DNA så blir det lite av tunnelseende på manliga avkommor. Med tanke på att dottern/systern dog 13 år tidigare och hennes make 5 år innan bouppteckningen, så fanns det kanske svårigheter med kommunikationen. Men nu, mer än 160 år senare så gör det här dokumentet att jag fick ny energi att leta efter dotterdotterns ättlingar, de finns alla i USA, så då blir det två flugor i en smäll, både att leta släkt och att nyttja amerikanska källor.

Och här kunde det ha slutat om det inte varit det som fanns på baksidan av papperet, där det mesta bleknat bort, men där jag ser tre underskrifter, två stycken med beteckning m h o p och en där det står min farfars fars namn med orden egen händit under. Undrar om han var stolt över. att kunna skriva, något som hans äldre bror tydligtvis inte så bra på. Om du undrar vad m h o p betyder, så är det nästan samma sak som det som används idag mhpp, med handen på pennan.  Skillnaden är att här så tänkte man på ” med handen om pennan”.  De två som har beteckningen under sina namn, höll i pennan men någon annan förde den.

Eget dokument fotat av författaren

Så nu vet jag att den eftersökta brodern lever ett tag till, så det blir att leta mer, och lusläsa fler kyrkböcker för någonstans måste han ju finnas om han inte gått upp i rök. Tänk om han också emigrerat, undrar hur det var att inte kunna skriva sitt namn i det nya landet. Språket var säkert också ett problem. Men å andra sidan, många klarade ju av det så det gick säkert bra. Undrar om de 6 riksdaler riksmynt han fick i arv räckte till en biljett.  Det finns lite olika sätt att beräkna värdet, ett är att det motsvarar varor för ett värde av 420 kronor idag, ett annat är att det är motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 14018 SEK år 2024 för en industriarbetare.  Det är ganska stora skillnader i de beräkningarna. 

Men jag fortsätter min jakt, ha det bra med att hitta det du letar efter.

Fortsätt läs mer
885 Träffar
1 Kommentar

Att ha och inte ha i släktforskningen

resvskor

Igår kväll slog det ner i huvudet som en bomb: visst, det är inte bara tisdag i morgon, utan blogg-tisdag! Vad ska jag skriva om?! Efter att ha rannsakat hjärnan, insåg jag att väldigt mycket redan är avhandlat. Men idag insåg jag att det ju finns saker som jag (nästan) aldrig har skrivit en rad om. Hur kommer det sig, andra skriver ofta om dessa saker i bloggar och släktforskartidningar. Varför inte jag? Några exempel:

Amerikafarare. Jag hör till det fåtal släktforskare som INTE har någon farfars bror eller mormors syster som farit till Amerikat. Det närmaste jag kommit en amerikasläkting är min farfars mormors syster, som åtföljde sin man till det stora landet i väster på 1870-talet. De återvände till Sverige några år senare, och systern dog här. Sedan for för all del änklingen tillbaka till Staterna, där han för närvarande är spårlöst försvunnen, men parets två döttrar blev kvar i Sverige. Den äldsta har jag också lyckats tappa bort, i Växjö. Den yngsta for till England och gifte sig där.  Så var det med de amerikasläktingarna. På min mammas sida har jag inte hittat några emigranter alls, varken till USA eller något annat land. 

Båtsmän. Några soldater har jag, men inga båtsmän. Men jag upptäckte för inte så länge sedan att en av min mormors svägerskor faktiskt är dotter till en båtsman. Så här kanske jag får anledning att återkomma... 

Textilarbetare. Trots mina anor i Västergötland, inte en enda med koppling till textilindustrin. Ännu. Mina anor i Västergötland rör sig i trakten av 14-1600-talen, och textilindustrin hade väl kanske inte fått luft under vingarna så tidigt. Det närmaste jag kommit är min anmoder i västerbottniska Flarken, Ingeborg Andersdotter, som med ett nödrop undgick att bli bränd som häxa. I en bifras nämns att hon var en duktig husmor, och särskilt skicklig i att väva. 

Sedan finns det förstås åtskilligt annat som jag inte skrivit om i bloggen här. Och jag hoppas jag ska lyckas komma ihåg vad dessa ämnen är för något  nästa gång det blir bloggdags!

 

Bilden: resväskor finns, jodå, själv har jag faktiskt varit i Amerika! Foto: författaren.

 

Fortsätt läs mer
801 Träffar
0 Kommentarer

Fritz Kautsky

Fritz Kautsky Olof Bäckström Erland Grip Menstr. omkr. 1925Fritz Kautsky sittande till vänster med sina kollegor Olof Baeckström och Erland Grip. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Friedrich Victor Johan Kautsky, mer känd som Fritz Kautsky, föddes i Wien, Österrike 5 mars 1890. Fritz Kautskys intresse för det vetenskapliga väcktes tidigt och han berättade själv om en episod som gjorde ett bestående intryck på honom. När han var fem år gammal dödade hans mamma en råtta. Till skillnad från de flesta kvinnor var hon inte rädd för sådana djur. Hon visade råttan för sin lilla Fritz. Eftersom han var intresserad dissekerade hon djuret, visade honom tarmarna, musklerna, skelettet och förklarade för honom de olika organens funktioner. Fritz Kautsky trodde själv att denna barndomsupplevelse väckte ett biologiskt intresse hos honom som han närde under hela sitt liv. 

Fritz farfar var en välkänd målare i Österrike. Fritz far var också konstnär och chef för dekorationsavdelningen på den berömda Wiener Staatsoperan. Fritz ärvde säkert från dem den konstnärliga talang som kom till uttryck på så många olika sätt i hans karaktär. Under skolåren i Wien brukade han tillbringa sina kvällar på operan, där han gjorde sina läxor under föreställningen. Där hörde han alla stora operor och eftersom han var musikalisk lärde han känna dem grundligt. Både på operan och hemma träffade han skådespelare samt musiker. Pappans önskan var att Fritz skulle bli skådespelare, men detta ville inte Fritz. När han efter gymnasiet deklarerade att han ville läsa naturvetenskap för att bli geolog tyckte inte hans pappa om det.

Universitetsstudierna avbröts av första världskriget. Då tjänstgjorde Kautsky som reservofficer i den österrikiska armén. Det var en tid som han inte gillade att prata om. Han avskydde militär disciplin, kollektivism och ogillade våldshandlingar liksom allt tvång. Som stark individualist ville han leva ett fritt liv enligt sina egna idéer. År 1916 påbörjade Kautsky och hans blivande hustru Cilli, som också studerade geologi, på förslag av sin lärare professor F. E. Suess en detaljerad jämförande analys av jordbävningar samt deras spridning i östra delen av östra Alperna. Verket försenades av världskriget och kunde publiceras först 1924, endast i väsentligt förkortad form.

Våren 1921 kom en lång, mörk österrikare till norra Sverige. Det var Fritz Kautsky. Han var geolog, 30 år, och skulle delta i den malmletning som nyligen startats av Centralgruppens Emissionsaktiebolag, företaget som var föregångare till Bolidens Gruvaktiebolag, numera Boliden AB. Han hade under vintern varit assistent åt professor Helge Backlund vid Åbo Akademis geologiska institut i Finland, och han tillträdde nu en sommartjänst, vilket var början på en mer än 40 år lång malmprospekteringskarriär, under vilken han ledde till upptäckten av en lång rad sulfidmalmsfyndigheter i norra Sverige. Fritz Kautsky, som blev en av sin tids mest framgångsrika malmletare, var ingen utbildad malmgeolog. Under sina universitetsstudier hos de välkända professorerna F. E. Suess och K. Diener i Wien plus Pompeckj i Berlin fick han en bred samt grundlig geologisk utbildning. Fältstudier i Alperna lärde honom också att använda sina stratigrafiska och tektoniska kunskaper i praktiken. Sedan Kautsky började att malmprospektera i Sverige 1921 reste han till Wien för att besöka sin familj varje vinter. Vid universitetet fortsatte han sitt vetenskapliga paleontologiska arbete och presenterade resultaten i flera uppsatser och avhandlingar.

1919 gifte sig Fritz med Cecilia "Cilli" Urban (1886-1952), också hon från Österrike. Tillsammans fick de två söner. Familjen Kautsky splittrades av kriget. Eftersom de två sönerna, som studerade geologi i Wien, var i värnpliktsåldern fick de stanna i Österrike. Även Cecilia stannade där. Den ena sonen drunknade i floden Volga, men den andre, Gunnar (1921-2002), en geolog som sin far, kom till Sverige med sin mor strax före krigsslutet. Han arbetade flera somrar, ibland tillsammans med sin far, i Skelleftetrakten och i de kaledoniska högfjällen, där han bl.a. samlade material till sin doktorsavhandling innan han blev anställd på Sveriges Geologiska Undersökning, SGU.

Västerbotten och norra Sverige hade på 1920-talet en helt annan karaktär än nu. Vägnätet var inte särskilt utvecklat. Det fanns många gårdar och större byar som låg långt från landsvägarna. Man levde på vad mark, skog och vatten gav. Det lilla man behövde köptes eller byttes mot egna produkter under de sällsynta besöken i kyrkbyn som man kunde göra ett antal gånger om året. Livet var enkelt och språket behöll fortfarande sin ursprungliga prägel. Det fanns ingen radio och postförbindelserna var dåliga. Varje främling som reste togs väl emot och välkomnades in i hushållen. På den tiden kunde man räkna med att kunna övernatta nästan var som helst i norra Sverige och särskilt främlingar som hade något att berätta kunde snart bli vän med folket i gårdarna. Fritz Kautsky fann sig väldigt snabbt som hemma i Västerbotten. Han tyckte om att leva tillsammans med invånarna. Hans humor och glada humör gjorde honom till en välkommen gäst i hemmen. På kvällarna njöt han av att sitta i köket och prata med folk. Han var mycket intresserad av människor och deras livsöden. Han var också en ovanligt duktig psykolog. Bönderna med sin naturliga natur intresserade honom mycket mer än stadens befolkning. Han menade att bönder ofta hade ett eget, fräschare perspektiv på livet och sina problem. Han gillade att diskutera saker med kvinnor eftersom de enligt hans mening ofta hade en mer originell syn på tillvaron och andra tankeprocesser än män. Kautsky var okänslig för både värme och kyla. Han gick alltid utan mössa, även på vintern, vilket var mycket ovanligt i Sverige på 1920-talet. Barhuvad, med sitt rikliga krulliga hår väckte han uppståndelse vart han än vandrade. Under fältarbete i högfjällen sov han och hans kollegor i tält till senhösten. Han gillade fältarbetet mycket bättre än vinterarbetet på kontoret, som han tyckte var tråkigt. Han avskydde stora fester och stela traditioner, men han kände sig bekväm i sällskap med några goda vänner.

Den stora majoriteten av Västerbotten är täckt av morän och hällar är ganska sällsynta. En malmletare kommer inte så långt om han bara letar efter malm i omedelbar närhet. Kautsky fann dock snart att mycket värdefull information kunde erhållas genom att studera blocken i moränen. Metoden att söka efter malm med hjälp av malmblock var inte ny, men den utvecklades till en fin konst av Kautsky. För att hitta malmblock behövde han anställda och efter ett strikt urval hittade han dem bland de unga bönderna. Blocksökning har sedan successivt utvecklats till ett yrke. Både privata och statliga organisationer använder nu regelbundet blocksökning. Många av de blocksökare som kom att arbeta i Bolidenföretaget spårades upp av Kautsky och introducerades till tekniken för block- samt malmsökning. Att vandra i terrängen varje dag på sommaren för att undersöka stenar i moränen kan verka som ett tråkigt arbete, särskilt när man betänker att det är sällsynt att hitta ett bra malmblock; Framgång kommer ofta först efter veckor av ansträngning. Eftersom Kautsky brukade följa sina blocksökare i fält, kunde han alltid hålla dem intresserade av deras uppgift.

Lokalbefolkningen gav ofta viktig information när de letade efter malm. Kautsky beskrev för bönder hur malm såg ut, och de kunde ofta berätta för honom var de hade sett stenar som kan innehålla malm när de arbetade på fältet eller i skogen. Detta var information som ibland ledde till upptäckten av malmblockskoner eller zoner av malmmineralisering. Kautsky försökte alltid visa upphittaren hur mycket han värderade informationen han fick. Han väckte intresset ytterligare genom att erbjuda premier för malmblock som hittats på detta sätt. Under sitt första år i Västerbotten gjorde Kautsky omfattande spaningsturer i Skelleftefältet, delvis tillsammans med en annan österrikisk geolog, Karl Krejci-Graf, som senare innehade geologiprofessuren i Frankfurt am Main. Han kunde lokalisera flera områden med malmmineralisering där fyndigheter värda att bryta senare hittades. Till exempel påträffades i byn Renström ett malmblock. Genom senare ingående undersökningar påträffades där de båda Renströmmalmerna. Det fanns dessutom en till österrikisk geolog, Otto Meier, som även han kom att delta i prospekteringarna i Skelleftetrakten. Han blev också en god vän till Fritz.

Kautsky och Krejci-Graf, som redan då talade svenska, pratade ofta med folk i byarna på kvällarna. En kväll hörde de en man berätta hur han flera år tidigare, när han grävde ett dräneringsdike, hittat ett stort, tungt, rostigt block. Han kom inte ihåg exakt var den låg, men på Kautskys brådskande begäran spände han sin häst till kärran och körde med geologerna i riktning mot Skellefteå. När de kom till den lilla byn Svanfors kom han ihåg att blocket måste finnas där och han kunde faktiskt hitta det igen. Det stora blocket, som bestod av svavelkis, hade en stor betydelse för malmletningen i detta område. Malmblocket gav en tydlig indikation på att det måste ske fler undersökningar i detta område och detta block gav den första stimulansen för intensiv prospektering i den östligaste delen av Skelleftefältet. Andra malmletare från företaget fortsatte sedan att utforska området tills Bolidenfyndigheten, 5 km väster om Svanforsblocket, upptäcktes i december 1924. Kautsky var delaktig i att flera olika fyndigheter hittades i det så kallade ”Skelleftefältet”. Fyndigheten i Laisvall kom kanske att framstå som Kautskys största fynd. Den största malmkroppen som hittades där fick namn efter honom, Kautskymalmen.

Den tyska ockupationen av Österrike 1938 fick Fritz Kautsky att besluta sig för att ansöka om svenskt medborgarskap och efter att ha fått det tillbringade han även vintrarna i Sverige. Även hans hustru Cecilia blev svensk medborgare. Efter Cecilias bortgång 1952 gifte Fritz sig 1954 med Alma Åman (1895-1987) från Björkliden, Jörn. Fritz somnade in på Skellefteå lasarett 3 december 1963, efter en lång tids sjukdom. Han efterlämnade ett sällsynt glatt minne av en god människa och en god vän.

Fortsätt läs mer
675 Träffar
0 Kommentarer

Sök i Forskarkatalogen

Nya forskare i katalogen

Västerås
Hunnebostrand
Bunkeflostrand
Järlåsa