Rötterbloggen
Rötterbloggen

Att ta trapporna

Prstergtland-original-204

De som känner mig från Facebook, vet att jag har en viss faibless för att fotografera obskyra trappor som verkar försvinna upp eller ner till ingenting. Min fascination för trappor började dock mycket tidigare än så. Som barn minns jag, nu generat rodnande, hur jag ratade ett av farfar handgjort dockskåp till förmån för en modernare konstruktion som innehöll en invärtes trappa. Hoppas att stackars farfar aldrig fick reda på det.. 

Hur länge har det funnits trappor egentligen? På nätet fick jag bara upp 'sekretessfel' när jag försökte undersöka saken, i uppslagsboken (Nordisk Familjebok 1953 års upplaga) kan jag läsa att 'trappor är en stegvis gångbar förbindelseled emellan högre och lägre plan inom el. utom en byggnad.' Däremot stod det inget om världens äldsta trappa eller liknande. 

I min ungdom, när jag arbetade i musikbranschen, fick jag följa med på Grammisgala på Berns. En förtjusande kväll! Jag fick se och höra en massa artister, konverserade med Svante Grundberg, och beundrade den överdådiga inredningen. De magnifika kristallkronorna, de vita marmortrapporna... De sistnämnda fick jag gott om tid att beundra när jag efter en friskluftspaus skulle upp till stora salongen igen: "Före mig i den övre trapphalvan finns nämligen en herre jag tidigare observerat  p g a hans originella klädsel. Han har under kvällens lopp hunnit bli tämligen beskänkt (aspackad  torde vara den korrekta termen). Hans sätt att försöka ta sig uppför trappan är rätt originellt. Ett steg åt vänster, ett steg uppåt, ett steg nedåt, ett steg åt höger... Det påminner lite om när folk ska ta sig uppför den där trappan till Lustiga Huset på Gröna Lund .... Det är lögn att komma förbi, vilket håll jag än försöker åt, så är han i vägen. Jag får vackert vänta tills han lyckats sega sig upp".  Men det var ändå en vacker trappa.

Jag har ju också haft förmånen att arbeta i bottenvåningen på gamla Riksarkivet på Riddarholmen, ett hus inte minst känt för sin vackra trapphall i entrén. Och både själva trappan med sina vackra räcken och det fantastiska taket ovanför är verkligen sevärda!  Däremot fanns det ingen värme i trapphuset, och GF hade biblioteket på ena sidan trapphuset, och kontoret, med kopiator och kontorschef Bertil på den andra. Så på vintrarna brukade jag samla ihop både kopieringar och ärenden till Bertil på hög, för att sedan göra en rask framstöt förbi stora trappan över till andra sidan. Spännande var det den gången TV kom dit för att spela in ett par scener till deckarserien 'Snoken'. Då öppnade man dörrarna till Riksarkivet ovanför trappan, jag och en kollega passade på att smita in och titta hur det såg ut. Vi fick till och med stå gömda bakom en dörr och se på när man filmade en kort sekvens! 

Under en regional släktforskarkonferens i Nyköpingshus några år senare, avslutades besöket med guidad visning, och det var många trappor upp och ner. Men de mest sällsamma, låg under ett par tjocka glasbrickor på ett av våningsplanen och var en del av det nedbrunna slottet. Mycket sällsamt att stå ovanpå en trappa på det sättet...

Mitt livs mest svårhittade trappor väntade mig i Wien på hösten 2001. Jag hade fått följa med min mor, som skulle på konferens till valsernas stad, och medan hon arbetade, letade jag mig runt på egen hand med karta och guidebok. På kartan fanns ett område med 'romerska ruiner' tydligt markerat. Men hur jag än traskade gata upp och gata ner, såg jag inte till några ruiner: " Bäst som jag står där och tittar på kartan och kliar mig i huvudet, kommer det en vänlig äldre dam och frågar vad jag söker (åtminstone tror jag att det är vad hon säger). Jag frågar om damen talar engelska, men nej. Då pekar jag på kartan, damen förstår tydligen genast trots språkförbistringen, och lotsar mig åtminstone ett kvarter, in på en smal sidogata och in i ett mörkt betongvalv. Där öppnar hennes man, som hela tiden tyst och snällt följt oss i spåret, en högst ordinär glasdörr, och pekar nedåt. Då går det upp ett julgransljus. De romerska ruinerna ligger alltså UNDER marken, ungefär som Medeltidsmuseum hemma! Aldrig att jag hade hittat dit utan den vänliga damens hjälp! Jag tackar så mycket, både på tyska, franska och engelska, traskar nedför trappan, och hamnar verkligen bland romerska ruiner! Ett mycket intressant museum, rekommenderas om ni har vägarna förbi Wien.

Lite tuffare trapphistoria blev det i Visby, när jag var där på mitt första 'riktiga' besök i staden. Jag kom lite sent på säsongen, guider hade åkt hem och restauranger börjat stänga. Jag ville väldigt gärna se Kruttornet, och fick gå till Gotlands Fornsal (numera heter det visst museum istället) och låna en bautastor nyckel till tornet. Jag minns att jag kände mig lite som om jag vore ute i olovliga ärenden, där jag stod på trätrappan utanför dörren och fumlade med jättenyckeln. Innanför väntade fler trappor. Många och långa, men det fanns mycket 1100-talsmur att beundra utmed vägen. Kruttornet var från början en kastal (vakttorn alltså) och är förmodligen äldre än ringmuren. Sitt namn fick det efter ett senare skede, då ammunition förvarades där. På 1700-talet användes tornet som fängelse. Med mera. Allt detta, som jag läst tidigare, drog igenom mitt huvud medan jag klättrade uppåt. Plötsligt hör jag skarpa, fotsegsliknande ljud, blandat med ett lätt hasande. Jag blir rent ut sagt vettskrämd! Spökar några olyckliga fångar i trapporna i Kruttornet?  Men nej. Plötsligt hör jag fladder, och ett lätt skrockande ljud. Duvor! Flyger mängder av duvor in och ut genom gluggarna. Pust! 

Jag ska erkänna att jag inte är lika förtjust i att gå i trappor idag som när jag var yngre. Numera hemfaller jag oftast åt hissar. Men lite spännande är det allt, när man hittar en trappa som inte verkar ha något slut! 

 

Bilden: Inte en utan två trappor fanns det in till den allra första domkyrkan i Skara, invigd 1150. Numera finns den här ruinen i kryptan under nuvarande domkyrkan. Foto: Författaren

 

Fortsätt läs mer
  205 Träffar
  0 Kommentarer
205 Träffar
0 Kommentarer

Mjölnare Bror Fredrik Qvarnström

Mjölnare Bror Fredrik Qvarnström föddes 2 maj 1875 i Lagfors bruksförsamling, Västernorrlands län som nummer sju i en syskonskara på tio barn. Hans far var mästersmeden Anders Gustaf Qvarnström. Modern var Johanna Katarina Bengtzelius. I november 1876 flyttade familjen till Anders Gustafs hemförsamling Orsa i Dalarnas län. Familjen bosatte sig i byn Fredshammar. År 1889, när Fredrik Qvarnström var 14 år gammal, avled fadern Anders Gustaf. 

Fredrik och Sofia Qvarnström RisböleMjölnare Fredrik Qvarnström med hustru Sofia. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

I juli 1894 flyttade Fredrik till Björkå, Överlännäs i Västernorrlands län. Där arbetade han som dräng hos sin äldre bror, mjölnaren Gustaf Leonard Qvarnström och hans familj. Redan året därpå, 1896, flyttade dock Fredrik vidare till Agnäs, Bjurholm. Han tjänade som dräng där hos mjölnare Karl Erik Sundqvist med familj. 1897 vände Fredrik hem till Kyrkbyn i Orsa församling. 1898 reste han vidare med destination Ytterlännäs, Västernorrland. Han bosatte sig i Hammar, Ytterlännäs och fick jobb som järnarbetare. I oktober 1899 lämnade han länet för att flytta till Risböle, Lövånger. Han fick tjänst där som mjölnare och bosatte sig i den nybyggda mjölnarbostaden i Bäckfors, Risböle. Förutom bostadshuset fanns också en ladugård och en uthuslänga på tomten. Vid sekelskiftet år 1900 ändrades mjölnarens lön från att tidigare ha varit en tredjedel av intäkterna till en fast månadslön på 75 kr/månad. I maj månad 1902 slutade Qvarnström sitt arbete som mjölnare i Risböle och drog iväg till Risselsås, i Ström församling, Jämtlands län. Han ersattes som mjölnare i Risböle av Villehad Vikman från Skellefteå.

Under tiden i Risböle hade Fredrik träffat lärarinnan i byn Sofia Albertina Nilsson. Hon var född och uppväxt i byn, dotter till bonden Nils Olofsson och Katarina Lovisa Gabrielsdotter. Precis som Fredrik förlorade Sofia sin far när hon var i tonåren. 1890 avled fadern Nils. Sofia hade även varit lärarinna i Nordmaling. Tycke uppstod mellan henne och Fredrik. Vigseln ägde rum den 23 juni 1902 i Lövångers kyrka. Sofia flyttade ihop med Fredrik i Risselsås drygt en månad efter giftermålet. I Risselsås föddes också sonen Nils Gustaf Alfons året efter. 1904 återvände familjen Qvarnström till Risböle, Lövånger. Fredrik Qvarnström återupptog sitt jobb som mjölnare vid kvarnen i Risböle som han hade avslutat två år tidigare. 1906 kom dottern Astrid Sofia till världen. 

 

Bror Fredrik Qvarnström med hustru Sofia son Alfon och dotter Astrid. Risbölenoret juli 1907. 2015 001 074Mjölnare Bror Fredrik Qvarnström med hustru Sofia, barnen Alfons och Astrid vid den gamla kvarnen i Bäckfors, Risböle. Fotot från juli 1907. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

1912 påbörjades bygget av en ny kvarn, på norra sidan av Bäckån. Den platsen kallas för Risbölenoret. Där fanns tidigare en såg som ägdes av byamännen i Risböle. Sågen revs och delar av virket användes till det nya kvarnbygget. Kostnaden för bygget blev drygt 19000 kr. Den gamla kvarnen såldes 1914. 

1915, under pågående världskrig, blev Qvarnström förmodligen missnöjd med sin lön, som var 1130 kr/år och sade upp sig på nytt från mjölnarjobbet. Annonseringen i dagstidningarna efter en ny mjölnare till kvarnen blev resultatlös, varför Qvarnström övertalades att fortsätta som mjölnare vilket han också gjorde under vissa villkor. Han skulle ha fri bostad, fri ved och elektricitet, detta godkändes. Han skulle dessutom ha taket på bostadshuset reparerat och nytt golv i ladugården. Lönen ansågs också vara för låg, ett så kallat "dyrtidsstillägg" på 250 kr skulle betalas ut för år 1917. En elkabel drogs från kvarnen till bostadshuset och förutom den ordinarie årslönen som nu var på 1250 kr, höjdes "dyrtidstillägget" med 450 kronor. 1919 höjdes lönen till 2000 kr. 

Den 22 december 1918 insjuknade Qvarnström i spanska sjukan, han blev sängliggande i nio dagar och klagade över hur kallt det var i huset. 1920 begärde han att kvarnföreningen skulle ge honom en ny bostad. Det beslutades att det nya huset skulle placeras på samma plats som det befintliga. Således skulle den gamla byggnaden säljas på offentlig auktion. Högsta budet landade på 400 kr. Köparen var G. P. Nilsson i Risböle som tog ner huset och fraktade bort det. Under sommaren 1920 när det nya huset uppfördes, skulle ju mjölnare Qvarnström med familj ha en bostad. Därför hyrde kvarnföreningen kök, kammare och vindsrum av E. A. Berglund. Bygget av det nya bostadshuset kostade 6248 kr. 

Vid sidan av arbetet som mjölnare hade Bror Fredrik Qvarnström flera olika förtroendeuppdrag. Han var under flera år ledamot i kommun- och kyrkofullmäktige i Lövånger, folkskolestyrelsen, nykterhetsnämnden samt ordförande i valnämnden. Han blev medlem i Tempelriddareorden R. T. Umeborg 1920, tillhörde R. T. Sirius Skellefteå från 1921. Qvarnström var även en aktiv medlem inom IOGT där han lade ner ett frenetiskt arbete. 

Bror Fredrik Qvarnström var känd som en mycket duktig yrkesman. Han var därutöver begåvad utrustad med en genuin ansvarskänsla. Han var också omtyckt av både arbetsgivare och av allmänheten där han var verksam. Det rådde inget tvivel om detta. 

Malningen fortsatte fram till 1928 när kvarnen brann. Efter branden köpte Fredrik Qvarnström huset och uthuslängan av föreningen för 1500 kr. En kort tid efter eldsvådan var Qvarnström föreståndare för kvarnanläggningen i Mångbyn. Fredrik och Sofia bodde länge kvar i Risböle men flyttade senare till dottern Astrid i Lövånger där Bror Fredrik Qvarnström avled den 15 oktober 1949, 74 år gammal. Sofia levde till 10/8 1952 när hon gick bort, då boende hos dottern Astrid i Lövsele. Hon var en väldigt gästvänlig kvinna som skapade ett rofyllt och ordningsamt hem för sin familj och sin omgivning. 

Fredrik och Sofia Qvarnström med dottern Astrid RisböleMjölnare Bror Fredrik Qvarnström med hustru Sofia till vänster och dotter Astrid i mitten. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Nu berättar jag lite om barnen Alfons och Astrids liv. I unga år hjälpte Alfons sin far med arbetet i kvarnen, han jobbade också en tid vid sågen som fanns i Risböle. I början av november 1931 flyttade Alfons till Skelleftehamn. Han fick jobb på Rönnskärsverken. Först arbetade han i den mekaniska verkstaden, sedan vid driften. Han gifte sig 1935 med Märta Andersson från Lövånger. Han gick en kurs vid Vindelns trädgårdsskola och arbetade därefter i 17 år vid företagets villaträdgårdar och växthus samt på centrallaboratoriet som trädgårdsassistent. Efter pensioneringen flyttade han och makan till Skellefteå. Där bodde de fram till 1984 när Söderköping blev deras hemort. Alfons var verksam inom kyrkobrödrarörelsen och IOGT. Han tyckte mycket om att skriva poesi och gav ut diktsamlingen "Från arbetsfält och kyrkovall." Dessutom skrev han dikter i tidningen Norra Västerbotten, nuvarande Norran. Det största fritidsintresset för honom var sommarstugan i Bjurön, Lövånger. Alfons avled 5 december 1987. Hustrun Märta dog 8 november 1994.

Som jag tidigare nämnde hade Sofia varit lärarinna i sin ungdom. Dottern Astrid gick i sin mors fotspår och utbildade sig till lärarinna. Hon avlade småskollärarexamen i Skellefteå 1926. Hon tjänstgjorde som lärarvikarie i Risböle 1927-1930, höstterminen 1930 i Broträsk småskola, för att 1931 bli ordinarie lärarinna i Broträsk. Astrid undervisade i slöjd. I Broträsk tjänstgjorde hon som lärarinna i 18 år. Därefter var hon verksam från 1948 i Lövsele och Lövångers kyrkstad som småskollärarinna. Efter 1953 tjänstgjorde hon inom Skellefteå Sankt Örjans och Sankt Olovs församlingar fram tills pensioneringen 1965. Astrid var gift med kyrkvaktmästaren Sem Nilsson som gick bort på juldagen 1964. I unga år var hon, precis som sin far, aktiv inom nykterhetsrörelsen, samt inom den kyrkliga ungdomsverksamheten. Under sin tid som lärarinna i Lövångersområdet, var hon under några år sina kollegors representant i skolstyrelsen. Hon var även styrelseledamot i Broträsk blåbandsförening, Lövångers kyrkliga ungdomskrets och Lövångers lokalförening av Sveriges kyrkliga lärarförbund. Som person var Astrid principfast och målmedveten i allt hon företog sig. Hon stod alltid på de svaga och nedtrycktas sida. En stor personlighet och förebild lämnade jordelivet den 22 augusti 1971.  

Fortsätt läs mer
  241 Träffar
  0 Kommentarer
241 Träffar
0 Kommentarer

Det gömda och det glömda

Besök ett arkiv idag! Det är Arkivens dag idag och temat är "gömt och glömt". I arkiven finns det gömda och glömda, svaren på så många frågor. I arkivhandlingarna kan jag få veta hur allt kommer sig och varför det blev som det blev.

Något som verkligen är gömt och glömt i alla tider är kvinnors liv. Kvinnorna finns ju där men är skrivna som i vilket förhållande de står till mannen, dvs till husbonden i familjen. En hustru är en hustru och har sällan en egen yrkesbeteckning även om hon hade ett yrke, t ex barnmorska eller tvätterska eller torghandlare. Därför kan det vara svårt att få syn på kvinnors liv i arkiven.

Det som är gömt får mig också att tänka på allt det där som man förr inte talade om utan sopade under mattan. Idag också, men mer förr. De s k oäkta barnen och deras mödrar, det finns ju t o m okända mödrar i ganska många fall i kyrkböckerna. Barnen har gömts undan, på barnhem eller i fosterfamilj.

Skansen1916 SKAFOT.0001567
Lekande okända barn på Skansen 1916. Vem vet vad som var gömt i deras liv? Foto: Skansen.

Idag är de flesta av oss medvetna om förekomsten av incest, det har lyfts fram och är straffbart. Det måste ju ha varit straffbart förr också, men hur lagen då såg ut är jag inte insatt i, även om jag sett att det finns de som dömdes för detta brott. Däremot tror jag att det gömdes undan mer, att man blundade mer för att inte göra skandal om det kom fram i ljuset. Man skulle inte lägga sig i andras liv. Men svaren kan finnas i arkiven, om än indirekt.

För en tid sedan blev jag rekommenderad av en släktforskare hemma i Västervik att läsa en bok skriven av en annan släktforskare om dennes farfar och farmor. Boken är en dokumentärroman men författaren skriver i förordet att personerna i boken är de verkliga, att alla fakta är korrekta och att alla tragedier som drabbade familjen har hänt. I allt väsentligt styrks det hon berättar också av kyrkböckerna. Hon skriver bland mycket annat om hemmadottern i familjen och hur denna efter sin mors död fick ta moderns roll. Fadern utnyttjade dottern sexuellt under en lång tid. Till slut föddes ett barn med sin egen morfar som far och detta blev kulmen på historien. Fadern tog då sitt liv. Kanske var det både skam, ånger och insikten om att det skulle komma ut som låg bakom hans handling. Följer man den här familjen i kyrkböckerna ser allt normalt ut, tills detta gör att det blir uppenbart, så som författaren skriver.

En annan och möjligen liknande gömd historia råkade jag på vid släktforskning åt en kund för några år sedan. En familj bodde i en socken i närheten av Stockholm i slutet av 1800-talet. En socken som växte mycket, vilket kan vara en del av förklaringen. Familjen flyttade flera gånger och bodde där några år. Under tiden i socknen föddes flera barn i familjen, bland annat två barn inom loppet av fem månader. När jag först såg det tänkte jag att det måste vara en felskrivning, att ett årtal blivit fel, eller att det var ett fosterbarn. Men så var det inte. I födelseboken är bada barnen införda på rätt datum och år och båda barnen har samma man och hustru som föräldrar. En kvinna kan inte föda två barn med mindre än fem månaders mellanrum, ett så ofullgånget foster på drygt fyra månader skulle inte kunna ha överlevt. Så hur kunde det bli så här? Jag vet inte men det ligger nära till hands att tro att en äldre dotter i familjen (jag tror att hon var 13 eller 14 år) var den rätta modern till det ena barnet. Eller om det fanns en annan flicka eller kvinna i familjens närhet som blivit utnyttjad. För att en gift man och kvinna ska ta på sig ett föräldraskap på det här sättet tänker jag att mannen rimligtvis måste vara inblandad. Eller att den äldre dottern blivit utnyttjad av en annan man nära familjen. Först kunde jag inte förstå att prästen inte reagerat utan bara skrivit in det. Men i en stor församling med många inflyttade kände han säkert inte sina församlingsbor så bra att han kom ihåg namn han skrivit in i födelseboken fem månader tidigare. Eller finns det en helt annan förklaring gömd här? Något jag inte ser?

Alla människor förr i tiden var ju inte goda. Vi kanske gärna romantiserar om våra förfäder, vi som släktforskar, men precis som idag hade de flesta både onda och goda sidor men detta är oftast gömt, det kommer inte fram i arkivhandlingarna. Inte annat än att prästerna ibland skrivit i dödboken om den dödes karaktär. Som t ex en präst i Skärkind som skrivit om en död sockenbo att denne "var i livstiden en usel och i alla avseenden dålig man, misstänkt för brott, i synnerhet i hordomsväg". En son till nämnde man kallades av samme präst "supig och liderlig". Detta var i mitten av 1800-talet. Det kan ju också vara så att prästen hade något emot familjen, så man kan ju fundera på vad detta innebär.

skarkind
Dödboken i Skärkind. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag har så många gånger häpnat inför all den information som döljer sig i arkiven. Inte bara elände utan också allt det andra, det som är roligt och spännande att upptäcka.

Fortsätt läs mer
  451 Träffar
  0 Kommentarer
451 Träffar
0 Kommentarer

Apropå Halloween...

Kulturnatt14-030

... så började jag fundera på detta med förklädnader genom historien. 

För att börja med ett riktigt otäckt exempel på förklädnad, så har vi pestläkarna. Dessa oftast tvångsuttagna personer hade att besöka alla sjukhem där pesten härjade, och för att undgå smitta, hade de en originell, fågelnäbbsliknande ansiktsmask, täckande kåpor och hatt. Inte nog med att denna uppenbarelse rent allmänt såg skrämmande ut, när en sådan person klev över tröskeln, förstod ju alla som fanns i hushållet att allt hopp om överlevnad var ute. Dessutom hade pestläkarna oftast ingen som helst medicinsk utbildning eller liknande. Läs- och skrivkunniga var de, men det var allt. Så någon bot eller lindring kom de inte med. Bara ett pliktskyldigt besök. Dessutom var förklädnaden inte så särskilt effektiv mot smitta, pestläkarna dog i hundratal. 

För att nu raskt gå över på lite mindre deprimerande förklädnader, så hade redan de gamla grekerna ansiktsmasker när de uppträdde på utomhusteatrarna. Är det någon som vet om de gamla grekerna anlitade kvinnliga skådespelare, eller var det enbart män? Jag har förgäves försökt få någon information om detta. Däremot vet jag att i Shakespeares England, tilläts inte kvinnor att uppträda på scenen. Så de som spelade i Shakespeares pjäser var så att säga dubbelt förklädda. Dels var det män som skulle se ut som kvinnor, dels skulle de se ut som Julia, Desdemona eller vem det nu var de spelade. 

Nästa förklädnad jag kommer att tänka på är Axel von Fersens syster, Sophie Piper. Efter mordet på brodern, var stämningen upprorisk i  Stockholm, och Sophie insåg att hon inte var säker i Fersenska palatset vid Blasieholmen. Hon förklädde sig därför till piga, och rymde nedför en smal sidotrappa som fungerade som ingång för varubud. Flykten ut ur Stockholm lyckades, men hon hamnade i delvis frivillig fångenskap på Vaxholms fästning under några år.

Vad gäller just Halloween, hörde jag för några år sedan en korridorkamrat sucka över detta amerikanska påfund som svenska butiker med glädje anammat för att få sälja en mängd häxdräkter och ansiktsmasker till små barn. Och nog är det konstigt. Halloween fanns inte i mitt eller mina närmastes medvetande när jag var liten, men visst hade man utklädningsdagar i skolan och sådant. Jätteroligt! Men ingen förälder skulle väl då ha kommit på tanken att gå till affären och KÖPA en färdig maskisdräkt till barnen. Nej, det roligaste var ju att leta bland både barn- och vuxenkläder, borddukar, allsköns småprylar och vad man kunde hitta för att själv sätta ihop sin maskisdräkt! Och så fick man låna av mammas smink och måla ansiktet. 

Fast det där med att själv komponera en förklädnad kanske inte alltid funkar så bra. Magnus Härenstams lömske kronofogde i Göta Kanal förföljer sina skuldtyngda båtfabrikanter iförd en keps och, utanpå ljusgrå kostymen, en täckjacksväst. Sålunda tror han sig likna en typisk båtsemestrare.... 

Förklädnader har använts till mycket genom historien!

Bilden: Under Kulturnatt Stockholm 2014, kunde man på Medeltidsmuseum stöta på denna kusliga förklädnad uppe på galgbacken...  apropå Halloween alltså! Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  278 Träffar
  0 Kommentarer
278 Träffar
0 Kommentarer

Kyrkoherde Simon Brandell

Simon BrandellSimon Brandell. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Filosofie magister och teologie doktor samt kyrkoherde Simon Brandell föddes 6 juni 1822 i Nora församling, Västernorrlands län. Fadern var den kände prästen, väckelsepredikanten och nykterhetsmannen Per Brandell, senare komminister i Ullånger. Modern var Anna Brita Geting. Åren 1848-1858 var Simon Brandell anställd som lärare vid Härnösand högre allmänna läroverk. 1856 vigdes han till präst. Han blev kyrkoherde i Skellefteå 1875 efter att Nils Nordlander, kyrkoherde och grundare av Skellefteå stad, hade avlidit året innan. En viss misstämning som mötte Simon vid tillträdandet av tjänsten (röstmajoriteten vid valet av kyrkoherde hade tillfallit en annan präst, som tidigare varit komminister i Skellefteå) förvandlades snabbt till obegränsad kärlek och uppskattning bland församlingen. Simon hade tidigare varit kyrkoherde i Själevad och Vibyggerå. 1877 blev han inspektör vid Skellefteås allmänna läroverk. Han var även under några år på 1880-talet ordförande i Västerbottens läns landsting. Alla sina uppdrag skötte han med stor noggrannhet.

Skellefteå församling utgjorde ett av de finaste pastoraten men prästlönen var endast 50 kr/år. Denna lön hade år 1867 beslutats av tidigare nämnda Nordlander och att det skulle gälla i 50 år. Som predikant var Brandell högt aktad. Många personer traskade långa sträckor för att höra hans rörande, av luthersk anda och personlig livserfarenhet präglade, predikningar. En gammal stadsbo sa: "Om det också hade blåst knivar, så skulle man ändå ut för att höra då doktor Brandell predikade." Brandell använde ett mycket enkelt språk i sina predikningar så enkelt att det minsta skolbarn kunde förstå honom.

Vid Brandells tillträdande som kyrkoherde var kyrkan (nuvarande landskyrkan) i dåligt skick, förfallet präglade kyrkan både ut- och invändigt. Kyrkan, som då var Norrlands största, genomgick två omfattande restaureringar under hans tid som kyrkoherde. Bland annat åren 1876-1877 när en grundlig renovering genomfördes som kostade nära 16000 kr, vilket var nästan hela kyrkokassan. En ny läktare uppfördes, nytt golv lades in i hela kyrkan, nya, tidsenliga bänkar sattes in tillsammans med värmeapparater.

Sommaren 1878 hade Brandell årets konfirmandflickor. Vid konfirmationen var flickorna svartklädda. Stadsflickorna hade hattar och landsflickorna den gamla huvudbonaden mössa och stycke eller silkesschaletter. Det var sista gången mössa och stycke brukades eftersom Brandell bestämde att nästa år skulle läsarflickorna vara barhuvade. Konfirmationsläsningen tog han ordentligt liksom med allt annat. Det hindrade dock inte honom från att en dag bjuda hela skaran med läsarflickor på kaffe i prostgården.

Doktor Brandell var mycket mån om att man ute i byarna skulle samlas kring Guds ord. I en by sa byborna: "Vi har ingen annan än Lars Annersa mor att samlas omkring." "Ja läs ni Lars Annersa mor", var Brandells svar. Senare tillsatte han så kallade byapräster. En av dem var Gustaf Wiksten i Skråmträsk, som i flera år hade varit dräng i prästgården i Skellefteå. Han började med byaböner efter Brandells önskan. 

Församlingens skolväsende var ganska undermåligt vid Brandells tillträdande. Fyra examinerade folkskollärare var anställda och ett 20-tal småskollärarinnor utan någon som helst utbildning. Skolväsendet utvecklades och förbättrades under hans ledning. Simon Brandell förmådde församlingen att åren 1876 och 1877 på egen bekostnad anordna särskilda undervisningskurser för utbildande av småskollärarinnor. På hans initiativ förlades landstingets seminarium till Skellefteå åren 1882-1883. Den första tvååriga kursen 1888-1890 placerades också i Skellefteå. Då sökte många unga flickor i församlingen inträde. Doktor Brandell tog då alltid reda på om vederbörande hade sångröst. Själv saknade han det, när han försökte sjunga lät det som när en humla surrade. Seminariet ägde först rum i Karltorp och senare i den så kallade fogdegården i Degerbyn. Vid Brandells bortgång fanns 30 skolhus i församlingen och 49 lärare jämfört med nio respektive 25 vid hans tillträde.

Simon Brandell var gift tre gånger, han hade barn från alla tre äktenskapen, totalt 11 stycken, varav ett dog i späd ålder. Sista frun hette Anna född Huss, med henne fick han bland annat dottern Kerstin Brandell. Hon gifte sig med K. A. Fellström som senare blev kyrkoherde i Skellefteå stad. Anna var en duktig husmor och värdinna. Alla var välkomna till det Brandellska hemmet. Under missionsmötena kunde ett hundratal gäster komma till middagarna, som vid passande väder serverades ute på gården. 

Alla såg upp till den högaktade doktor Brandell, den lille mannen med de blixtrande blå ögonen, de fina anletsdragen och det vackra huvudet. Skellefteborna mindes honom som en spänstig herre. Kom han exempelvis till Ursviken och ingen skjuts mötte honom, vandrade han ofta landsvägen upp till Skellefteå och prostgården.

Simon Brandell insjuknade i lunginflammation natten mot den 10 mars 1895. Han avled tisdagen 19/3 kl. 06:15, på sitt 73:e levnadsår. En 20-årig livsgärning som kyrkoherde i Skellefteå var därmed slut. Brandells sista ord var bland annat ett fullt hörbart "ära vare Gud". En stund senare hördes från hans läppar, troligen ett svagt "Amen".

Frid över hans minne!

Fortsätt läs mer
  328 Träffar
  0 Kommentarer
328 Träffar
0 Kommentarer

100-åring i släkten

När du läser det här kanske jag är upptagen med att fira en hundraåring i min släkt. Det är min pappas storebror Anders som fyller hundra år idag den 2 november 2019.

syskonen
Min pappa och hans syskon i början av 1930-talet. Från vänster: Gulli, Anders som nu fyller 100 år, Märta, Gottfrid, min pappa Yngve, Erik och Åke. Yngsta systern är inte med.

Att ha en hundraåring i släkten är stort. Då vill jag givetvis vara med även om det är en lång resa. Anders är ett av åtta syskon. Min pappa och fem av de andra är redan döda, bara min yngsta faster och Anders lever ännu.

Att kunna fira en hundraårig släkting verkar inte vara lika ovanligt idag som det var förr. Med ökad folkhälsa lever vi allt längre och många av oss som ännu är medelålders eller nyblivna pensionärer kommer säkert att uppleva hundraårsdagen.

Min farbror Anders är mina farföräldrars tredje barn. Hans äldste bror föddes 1916, sedan kom nästa 1917 och så Anders 1919. Och så fem till fram till 1932. När min yngsta faster föddes 1932 var den äldste brodern nästan vuxen och han flyttade snart hemifrån. Hon har berättat att hon inte kommer ihåg honom som en bror från de åren innan han flyttade, utan att de snarare lärt känna varandra som vuxna.

Så blir det naturligtvis i stora familjer. Bland min mammas syskon är åldersskillnaden ännu större mellan äldst och yngst. Hennes äldsta syster föddes 1922 och hennes yngsta 1946. Det är 24 år emellan, en hel generation. Mamma hade tolv syskon och ännu lever sju av dem, dock inte min mamma. Det är ganska fantastiskt att ha sju mostrar och morbröder när man själv blivit pensionär. Och en farbror som fyller hundra år!

Vad ger man en hundraåring i födelsedagspresent? Inte så enkelt att komma på, men den viktigaste presenten tror jag nog är att vi är med och firar. Men en liten present blir det i alla fall.

Jag kom på ganska nyligen att jag ska ge honom en släktbok som hundraårspresent. Under de tio år jag släktforskat har jag hela tiden planerat att släktforskningsresultatet ska bli böcker om släkten. En om pappas släkt och en om mammas. Under forskningens gång har jag skrivit flera kapitel, men långt ifrån allt. Nu har jag gjort en släktbok som är en första version av det som komma skall när jag blir klar. Boken om min pappas släkt, så långt jag hunnit skriva hittills. 124 sidor som jag låtit trycka bara till Anders. Jag vet att han är intresserad av släkthistorien så jag tror att det blir en bra present. Så här blev den:

Anders bok

Fortsätt läs mer
  482 Träffar
  0 Kommentarer
482 Träffar
0 Kommentarer

Trassel

Trassel, inte sånt vi polerade bilar med på den tiden det gjordes manuellt, har blivit en alltmer vanlig tanke när jag sitter med underlag till släktforskning. Det må vara enkla handskrivna noteringar eller något utdrag från ett världsträd som någon publicerat med diverse konstiga kopplingar via den ena tokigheten efter den andra.

Fritt foto av Noor Sethi på Unsplash

 

Hur kan det bli så trassligt som det blir för en del? Naturligtvis finns det förklaringar till det mesta, alltifrån naiva, eller inga, kontroller mot någon form av underlag. Ibland ett enkelt misstag i läsningen eller bara ren slöhet när bitarna inte passar ihop. Men ibland finns det annat som visar sig, något som inte stämmer och då kan bli förvecklingar.

En ny uppgift kan ställa till det. Är det verkligen min släkting som sitter på fästning utan att det verkar vara noterat i husförhörslängden. Dessutom vid en sådan tid att det barn som föds strax därefter inte borde ha kunnat bli till inom äktenskapet. Så illa kan det väl inte vara. Vilken av källorna ska jag lita på, hur ska jag se att mitt val blir rätt och vad grundar jag det på. Nog borde prästen ha den kunskapen om straffet som utdömts att han åtminstone på något sätt markerat frånvaron. Eller var det sådan total brist på kontroll att över ett års frånvaro inte märktes.

Om det var möjligt, hur mycket annat var då rätt i böckerna, eller ska jag vända på det och fundera på om hur mycket som var rätt.  Vi brukar ju hänvisa till våra kyrkböcker, åtminstone vissa av dem som primärkällor och de borde ju vara rätt.

I det aktuella fallet så finns det möjlighet till viss stödbevisning. Ny teknik ger oss möjlighet att på ett ganska säkert sätt utesluta vissa kopplingar. Efter mycket funderande så syntes möjligheten till ett DNA-test kunna ge vissa svar. Och svaret som kom hjälpte till på ett sätt, för det ser ut som de två bröderna inte har samma far, eller vi ska kanske säga att de bevisligen inte har liknade värden på sin manliga Y-kromosom. Något de borde haft. Nu har det gått några generationer från den aktuella händelsen till dagens testare så det kanske finns andra orsaker?

När jag sitter med mina funderingar så dyker det upp nya vinklingar. I ett känslosamt inlägg läser jag om flickorna som blev utbytta vid förlossningen. Samtidigt kommer frågan om varför två personer inte får träff med varandra trots ”bevisat” släktskap. I TV-program talas det om släktträff med de nyfunna syskonen, samtliga långt över pensionsåldern. Hur är det nu med tillförlitligheten i de uppgifter jag har, är de också fulla av hål eller fel?

Vid ett samtal på en släktforskarträff dyker samma tankar upp, hur långt tillbaka ska vi gå med våra sökningar utan att riskera att hamna på fel spår. Trasslar vi till det med för många och för långa anföljder, som kanske inte stämmer ändå.


Vad tycker du, hur mycket ska vi lita på?

 

Fortsätt läs mer
  826 Träffar
  0 Kommentarer
826 Träffar
0 Kommentarer

Såsom andra ser oss...

DSCN9733

Under den stora invandringsvågen till Nordamerika på 1800-talet, hände det att emigranter från diverse länder fick rådet av redan emigrerade landsmän: 'säg att du är svensk!' Var man svensk, var det lättare att få jobb i Amerika, eftersom svenskarna hade mycket gott rykte där. Svenskar ansågs vara hederliga, hårt arbetande och allmänt dugliga personer. Detta har förstås senare ställt till en del bekymmer i släktforskarsammanhang. Jag fick inte sällan förfrågningar om personer som påståtts vara emigranter från Sverige och inte hittats i emigrantregistren. I en del fall var det väldigt tydligt att personerna troligtvis kom från något helt annat land. 

Har vi svenskar fortfarande gott rykte hos andra nationaliteter? 

Jag har alltid varit road av att höra vad utlänningar egentligen anser om oss svenskar. Som turister har vi nog ansetts lite naiva emellanåt ('dumme Schweden'). Vi tror fullt och fast på valutaskojare och strandraggare på varmare breddgrader. För nu rätt många år sedan såg jag på TV ett pratprogram som handlade just om utlänningars syn på svenskarna. Det är två saker jag minns särskilt väl från programmet. Först en ung brittisk kvinna som bott och arbetat i Sverige i några år. Hon tyckte att svenskarna var otroligt snälla och undfallande. Vi accepterar i stort sett vad som helst som överheten försöker trumfa i oss utan protester. Men, tillade hon, det finns en sak som gör svensken farlig: Ta ALDRIG någon annans tid i den gemensamma tvättstugan! Då ligger du verkligt risigt till... 

I programmet medverkade också en ung svensk man som varit i Japan och arbetat några år. Han berättade om japanernas ritualer och seder, som han fann ganska konstiga när han började arbeta på kontor i Tokyo. Men efter någon tid hade han vant sig vid de små bugningarna och gesterna som japanerna hälsar och tar avsked med. Så fick han besök av en kompis från Sverige. Kompisen kom  till kontoret mot slutet av arbetsdagen för att hämta upp vår man. Precis som de skulle gå, öppnades dörren och chefen kom ut. Kompisen stegade då fram med näven utsträckt och trumpetade hjärtligt: 'Tjenare, tjenare, XX heter jag!'

Ridå. 

Ibland undrar jag om vi fortfarande är de där hederliga, hårt arbetande men lite naiva människorna? Idealen verkar vara annorlunda numera. Kanske blev den där emigrantsvensken med gott rykte omodern med tiden. Passar inte in i vår tid av intriger, cv:n och hysteriska skönhetsideal. 

Men som tur är finns det ju alltid undantag. Eller hur? 

 

Bilden: Solliden på Skansen i augusti i år. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  466 Träffar
  0 Kommentarer
466 Träffar
0 Kommentarer

Anders och Brita Jonsson, Bjurvattnet, Skellefteå

Anders och Brita Jonsson BjurvattnetAnders och Brita Jonsson, Bjurvattnet. Foto. Gustaf Lindell, Jörn/privat bildsamling. Detta är Anders Jonsson den äldre (1835-1916) och hans hustru Brita Kristina Nilsdotter (1838-1910). De bodde i Bjurvattnet, Skellefteå och fick tre egna barn som förmodligen hade olika funktionsvariationer, som vi skulle kalla det i dag. Barnen dog i MS-liknande sjukdomar enligt vad som berättats. Inga dödsorsaker är noterade i kyrkböckerna. Alla tre barnen dog ogifta och mellan 20-30 år gamla. Makarna Jonsson tog därför hand om två fosterbarn istället. Det var Anna Maria Westermark, dotter till Anders Westermark och hans hustru Klara Margareta Andersdotter i Båtfors, Norsjö som först kom dit som fosterbarn samt min mormors mor Olga Kristina Lindström, dotter till snickaren Johannes Lindström och Margareta Kristina Gustafsdotter Marklund. Olga kom till Jonssons vid nio års ålder 1901 och stannade där i 16 år tills 1917, när hon flyttade till Bjurliden. Olga ville inte prata så mycket om sin tid som fosterbarn, hon tyckte nog inte att det var så bra. En kvinna som hette Sara Jonsson (en systerdotter till Brita), uppväxt på gården mittemot där Jonssons bodde, hade varit piga hos Jonssons en tid och hjälpt till med barnen. Hon tyckte att det var väldigt slitsamt och att makarna Jonsson borde ha kunnat hjälpa till med detta också, för de var ju på den tiden vid god hälsa och ganska alerta.

Det sista av makarna Anders och Brita Jonssons barn dog 1891 så efter det saknade de ju bröstarvingar. Därför upprättade de året därpå ett testamente som registrerades den 7/6 1892 vid Skellefteå tingslags häradsrätt. Den 24/3 1900 upprättade makarna ett nytt testamente, som berättade vad som skulle hända när de båda hade avlidit. Testamentet sade att: 1. Maria Westermarks blivande make Anders Jonsson (han hette likadant som Marias fosterfar och var systerson till Brita) skulle erhålla hemmanet 7/64dels mantal No:1 Bjurvattnet mot erläggande av ettusen kronor till makarnas arvingar. 2. Maria Westermark skulle erhålla 1/64dels mantal N:o 2 i samma by. Övriga tillgångar skulle fördelas enligt lag.

Anders Jonsson den yngre och Maria Westermark gifte sig 1902. I äktenskapet föddes åtta barn, fyra flickor och fyra pojkar. Ena sonen, Folke, avled redan 1924, 10 år gammal. 

Den 15/12 1904 skrevs ytterligare ett testamente. Denna gång var även Olga med. Det sa att punkt ett och två från det tidigare testamentet fortsatt skulle gälla med tillägget följande gällande Olga: "Olga Kristina Lindström i Bjurvattnet skall af vår kvarlåtenskap erhålla dels ettusen (1000) kronor, dels ock en säng jämte sängkläder dertill, allt av ny och god beskaffenhet." Några fler punkter nämndes i testamentet men det blir för långt att skriva.

Den 27 november 1906 sålde Anders och Brita hemmanet till sin fosterdotter Maria Westermark och hennes make Anders Jonsson, enligt överenskommelse i testamentet.

Anders Jonsson med familj1Familjen Jonsson i Bjurvattnet. Stående från vänster i bakre raden: Karolina Jonsson (Anders Jonssons yngre syster som var piga på gården), Olga Lindström (min mormors mor som var fosterbarn hos Jonssons), Anders Jonsson och hans hustru Maria född Westermark. Stående längst fram från vänster: Manfred Jonsson, Berta Jonsson och Frida Jonsson. Troligen taget cirka 1908. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Brita dog 1910. Året därpå den 10/2 1911 stämde sex av hennes syskon, (en broder anslöt sig senare under processen) änkemannen Anders Jonsson vid häradsrätten och yrkade att testamentet från 1900 skulle förklaras ogiltigt och inte hindra syskonen från att ärva efter Brita.

Först vid rättegångstillfället den 14/3 1911 motiverades klandertalan. Den grundade på att "hustru Jonsson icke vid testamentets upprättande varit vid sina sinnens fulla bruk." Efter många och långa turer i häradsrätten som fastslog att Brita varit vid sina sinnes fulla bruk vid testamentets upprättande, så överklagades det av syskonen till Svea hovrätt som fastställde häradsrättens dom. Käranden fick betala svarandens rättegångskostnader på 567 kronor.

Anders Jonsson m. familj 1915aFamiljen Jonsson i Bjurvattnet troligen sommaren 1915. Bakre raden från vänster: Manfred Jonsson, Herman Nygren (han var en tid dräng på gården), Berta Jonsson, Olga Lindström. Främre raden från vänster: Emmy Jonsson, Maria Jonsson med sonen Folke i famnen, Frida Jonsson, Anders Jonsson den yngre, Eugén Jonsson och Anders Jonsson den äldre. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

När Anders Jonsson den äldre avled den 30/1 1916 framkom i hans bouppteckning ytterligare ett testamente, ett muntligt sådant. Där stod bland annat att efterträdaren Anders Jonsson skulle få ett sto med namnet Pärla men att Anders Jonsson den äldre skulle få begagna det så länge han levde, därefter skulle det tillfalla Anders Jonsson den yngre.
Vidare att en häst, Dower, skulle få användas för husets behov i ett år men därefter slaktas. Vid samma tillfälle gavs en ko bort till Olga med namnet Örsvart samt till Maria Westermark en ko med namnet Vitlin.

Enligt den muntliga traditionen fick Olga ärva 7000 kr av sina fosterföräldrar och blev därför kallad "7000 kronors Olga". Detta har dock inte gått att styrka via några dokument. Olgas far Johannes Lindström avled dock när Olga var knappt fem år gammal. Karl Johan Boman i Långselet utsågs till Olgas och hennes två syskons förmyndare. Vid arvsskiftet efter Johannes mor Brita Magdalena Persdotter, i april 1910, erhöll de tre barnen en summa av 130 kronor och 60 öre som de fick dela på.

Karl Johan Boman ersattes som förmyndare för barnen av tidigare nämnda Anders Jonsson den yngre. Vid utgången av 1913, när Olga fyllt 21 år och blivit myndig, redovisades uppdraget. Transaktionerna under året såg ut så här:
Vid årets ingång innestående på bank: 3191:68 kr.
2 maj gåva av Anders Jonsson: 2279:69 kr.
Räntor under året: 204:50 kr.
Summa: 5675:87 kr.

Sedan förmyndararvode och övriga kostnader på 17:74 kr avdragits kvitterade Olga ut en summa av 5656:13 kr. I dagens penningvärde motsvarar det 269499 kr.
Förmodligen är det Anders Jonsson den äldre som skänkt Olga det kapital som redovisas. Det är möjligt att han fortsatte att vara generös och att Olga vid hans död fick de 7000 kr som den muntliga traditionen berättade.

Till sist. Brita påstods alltså ha varit dement. Enligt vad som berättats var hon också snål och ansåg att man skulle äta mat först efter att den hade förlorat all näring. Drängen som tjänade hos Anders och Brita Jonsson, sägs ha sagt: "Om jag biter i trä gör det ändå ingen skillnad", angående Britas snålhet alltså. Om detta är sant eller bara en skröna vet jag inte.                                                                                                              

Bjurvattnet 1916Slåtter på Anders Jonssons gård i Bjurvattnet 1916. Anders Jonsson och hans hustru Maria är förmodligen två av personerna på fotot, dock osäkert vem som är vem. Gissningsvis står Anders längst till vänster och Maria näst längst till höger med ljusa kläder. Övriga okända. Foto: Okänd fotograf/privat bildsamling.

Anders Jonsson den äldre dog i slutet av januari 1916, Brita avled i början av juni 1910. Anders Jonsson den yngre avled 1952 och hans hustru Maria dog 1933. 

                                    

 

Fortsätt läs mer
  584 Träffar
  0 Kommentarer
584 Träffar
0 Kommentarer

De rymde från jobbet

Sjömanshusen kom till för att hålla koll på de svenska sjömännen. Ett fartygs befälhavare hade ansvar för att alla som var påmönstrade ombord följde med fartyget hem till Sverige igen efter resan ute på de sju haven. Enda giltiga förfallet var om sjömannen dött.

Men i verkligheten var det många sjömän som rymde. De rymde från jobbet. Gick iland i en hamn och kom inte tillbaka ombord när det var dags att avgå. En del blev borta för alltid, andra kom hem på andra vägar. Några råkade säkert ut för olycker eller brott, men för en hel del var det en planerad rymning, ibland kanske planerad redan vid påmönstringen.

Att rymma innebar att de lämnade sitt arbete ombord utan att säga upp sig. Det är inte ovanligt att se i sjömanshusens handlingar att en sjöman rymt. Det här blev jag varse när jag för ett par år sedan skrev handboken om hur man släktforksar om sjömän.

fartyg Fo35871A
Det hårda livet till sjöss kunde säkert innebära att en och annan sjöman gav upp och rymde från fartyget i första bästa hamn. Foto från Sjöhistoriska Museet.

Sjömanshusens arkivhandlingar finns digitaliserade hos Arkiv Digital. I vissa sjömanshusarkiv kan det finnas böcker över förrymda sjömän. De har som regel ganska knapphändiga uppgifter. Vi får veta sjömannens namn, hemvist eller födelseort, ort och tid för rymningen, fartygets namn och kaptenens namn. I kolumnen "Anmärkningar" kan det ibland framgå fler detaljer. Till exempel om rymlingen återkommit, tagits av polisen eller något annat anmärkningsvärt. Exempel på anmärkningar är "ohöflig mot befälet", "stulit i kajutan då rymningen skett" och "dömd till böter".

I andra sjömanshusarkiv kan det framgå i avmönstringsliggaren om en sjöman rymt. Det hände också att en och annan blev akterseglad, vilket betyder att sjömannen var i hamn men inte kom ombord i tid för fartygets avgång. Då fick han vända sig till rederiets agent i hamnen eller till svenske konsuln för att få hjälp att ta sig hem, om det inte fanns en ny båt att ta hyra på. På anmälan till sjömanshuset fanns valet rymning, eftersegling och förseelse. Den som planerat att rymma tog nog med sig sina tillhörigheter medan den som blev akterseglad inte gjorde det.

I de flesta fall är det manskapsfolk som rymt men det hände också att befäl rymde.

Stockholm
Lista på förrymda sjömän i Stockholms sjömanshus arkiv. Bildkälla: Arkiv Diigtal.

Malmo
Sjömannen Gösta Fridolf Persson, född 1894, rymde fösta gången i New Orleans 1915 och nästa gång i New York. Bildkälla: Arkiv Digital.

Till en del av rymningsanmälningarna finns detaljerade journalutdrag där omständigheterna beskrivs i detalj. Ofta handlar det om en sjöman som vid upprepade tillfällen varit onykter och inte gått på sin vakt eller varit onykter under arbetet. I ett utdrag står det att den förrymde "...efterlämnat sin hytt i ett sådant tillstånd att man närmast kan beteckna den såsom en svinstia."

Norrtälje Släktforskarförening har en databas över förrymda sjömän från Stockholm och Uppland, men också sjömän som dött till sjöss. Den fanns tidigare på skaparen Calle Bergs hemsida men har flyttats till Norrtälje Släktforskarförenings egen hemsida, välj "Sjömän på rymmen". Databasen omfattar tiden 1887–1912. Uppgifterna i databasen innehåller namn, födelsetid och -ort, hemort, rymningsdatum och -plats men inte vilket fartyg sjömannen varit mönstrad på.

 

Fortsätt läs mer
  652 Träffar
  0 Kommentarer
652 Träffar
0 Kommentarer

Se upp så kan du bli förvånad

DSC_1131_fix2 Mystiska siffror i Stockholms Roddförenings båthustak. Foto: Mikael Hoffsten

Det här är en gästblogg skriven av Mikael Hoffsten, ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till ett flertal böcker om släktforskningsrelaterade ämnen. Han är även historienörd i allmänhet och i den här bloggen ger han ett exempel på hur små, bortglömda detaljer kan skicka oss bakåt i tiden, till världsomvälvande händelser.

Under ett besök på Djurgården råkade jag se några siffror på innetaket i en byggnad. Det var tresiffriga nummer som plankvis gick i nummerordning, men i övrigt verkade det inte vara något system i det hela. Men nyfiken blev jag och kände mig tvungen att ta reda på vad siffrorna stod för.

Byggnaden som siffrorna fanns i var Stockholms Roddförenings (SRF) båthus. Föreningen hade bildats redan 1880, men 1913 var det nya båthuset klart. Året innan hade OS gått av stapeln i Stockholm och en av de mest populära grenarna var rodd. Ett provisoriskt roddstadion, med plats för 5 500 åskådare, byggdes vid Djurgårdsbrunnviken. När tävlingarna var över revs läktaren och delar av virket användes 1913 för att bygga SRFs nya båthus. Detta är i stort sett i originalskick – även mycket av möblerna på övervåningen är från detta år. I den del av båthuset som används för att förvara båtarna var det tydligen inte så noga med finishen eftersom taket består av brädor från sittplatsläktaren i original. Siffrorna är alltså numren på sittplatserna på läktaren.

temaspar osLäktaren vid Strandvägen, OS 1912. Foto: Sveriges Centralförening för Idrottens Främjande
Sommaren 1912 var solig och hela olympiaden präglades av optimism. Levnadsstandarden ökade hela tiden. Ny teknik, till exempel bilar, hade kommit för att stanna. Även om det pågick en kapprustning i Europa och det pågick konflikter på sina håll runt om i världen så oroade sig nog inte vanligt folk så mycket. OS i Stockholm blev en stor succé och gick till historien som solskensolympiaden. Det groggades friskt på stadens restauranger och dracks svalkande lemonad i bersåerna. Det gick bra för Sverige -i medaljligan kom vi på andra plats efter USA- bland annat tog den svenska inriggade fyran med styrman silver i rodd. När spelen tog slut blickade man fram mot nästa olympiska spel sommar planerat att genomföras 1916 i Berlin.

Nu blev det inte så. Orosmolnen började samlas. I april samma år hade det osänkbara ångfartyget Titanic gått under på sin jungfrufärd. I oktober bröt det första Balkankriget ut och året därpå det andra. I augusti 1914 inleddes det som senare kom att kallas det första världskriget ut och efter det blev inget som förut. När kriget slutade 1918 var allt förändrat – ibland till det bättre men oftare till det sämre.

Man kan då fundera över numren i taket i båthuset. Vad tänkte den personen som satt på plats 355 på? Satt hen på läktaren och oroade sig eller var det full koncentration på tävlingarna? Diskuterade 355an dagspolitik med grannen på plats 356? Eller var det de svenska medaljframgångarna som avhandlades i första hand? Åskådarna från roddläktaren är sedan länge borta, men läktaren lever kvar – om än i en helt annan skepnad än den ursprungliga.

En modern parallell är rivandet av Söderstadion i Stockholm för några år sedan. Fotbollssupportrar från främst Hammarby (Bajen) fick då plocka med sig delar av inredningen. I mer än ett hem på söder i Stockholm står det stolar från arenans sittplatsläktare och i mer än en trädgård finns det gräs från planen planterat.

Micke webbMikael HoffstenMikael Hoffsten som är ekonomi- och bokhandelsansvarig på Sveriges Släktforskarförbund och författare till flera böcker, bland andra boksereien Släktforskarens lilla faktabok och nu senast Adel, från Natt och Dag till idag. Ibland skriver han även för tidningen Släkthistoriskt Forum och gästbloggar här på Rötter.

Fortsätt läs mer
  550 Träffar
  0 Kommentarer
550 Träffar
0 Kommentarer

Ska vi spara på allt?

Det finns många synpunkter på hur mycket som ska sparas. Varhelst två människor finns så är nog uppfattningen delad om vad som ska vara kvar och vad som kan kastas. Det kan vara bra att ha kvar en trasig skruvmejsel för den kan nog användas som något annat. Det säger någon under det att den andra krasst konstaterar: Väck med den, och det omedelbart. Visst kan det bli för mycket ibland, det finns de som samlar på sig mer än behövligt. En god vän berättade att grannen skulle flytta och nog förstod han att det sparats både det ena och det andra, men att det blev en full jättestor sopcontainer bara med sparade tidningar, det kunde han inte förstå. Men så var det!

Nu ska vi inte tala om ytterligheter, men jag tycker ibland det är svårt att avgöra vad som ska vara kvar och vad som ska kastas.  Kanske tur att jag inte arbetar på ett större arkiv, för där måste det vara ett elände med gallring, tänk bara att fatta rätt beslut om vad som ska sparas och vad som kan kastas. Hur kan någon veta vad som behövs framöver, om en hundra år eller så. Att då slänga fel sak, vad kan konsekvensen bli?

Egen bild
Nu finns det ju de som kan sånt där, och tur är väl det. Men det går ju åt en del utrymme, även om det gallras professionellt, och då gäller det att ha en bra hylla att ställa böcker och arkivkartonger på. Eller ett bra skåp att förvara sånt som kartor och ritningar i, tillräckligt stora för att de inte ska vikas mer än nödvändigt.


Jag tittade för skoj skull på vilken hylla jag skulle behöva köpa om jag skulle ställa upp det som Riksarkivet har i sina samlingar. Det blev en riktigt lång hylla, för de säger själva att de har ungefär 800 000 hyllmeter handlingar på papper. 80 mil, fast det är om det bara är ett hyllplan som används, men ändå. Undrar hur lång tid det skulle ta att göra iordning en sådan hylla. Nu slipper jag ju det, för det finns redan uppställt, men mycket är det.

De skriver också att de har några stycken ritningar och kartor, som ska förvaras. Där sägs inget om antal hyllmeter eller skåp, men det kan nog alla räkna ut att det behövs en del för att förvara fem miljoner trehundranitton tusen tvåhundrasextioen exemplar. Kanske tur att de vet hur många de har, eller rättare sagt hade under 2018, det är nog fler nu, för vem vill räkna dem alla.

Och tror du inte på mig så kan jag berätta att ovanstående uppgifter och mycket mer finns att läsa på https://riksarkivet.se/korta-fakta , titta in och skapa dig en egen bild av allt som Riksarkivet sparar åt oss.  Och det är bara en del av det som sparas, det finns ju hur många arkiv till som helst.

Fortsätt läs mer
  1107 Träffar
  0 Kommentarer
1107 Träffar
0 Kommentarer

Att inte se skogen...

DSCN9811

I lördags gick det upp för mig att jag nog skulle bli en ganska usel hembygdsforskare.

I nära fjorton år har jag bott på Kungsholmen. Först den gångna veckan har jag lagt märke till det gamla tegelhuset på Sankt Göransgatans övre del. Den gatan har jag säkert promenerat uppför ett antal gånger, men aldrig särskilt observerat huset, eller skylten ovanför den valvbågade dörren. 'Stockholms Elektricitetsverk. Kronobergsstationen' står det att läsa. På wikipedia läser jag att stationen invigdes 1903, och att självaste Ferdinand Boberg varit arkitekt. Inne i anläggningen omvandlade man växelström till likström, som var det vanliga då. En modernare apparatur installerades senare i den påbyggda övervåningen på huset. Nu är det borta, bara tegelväggen finns kvar som byggnadsminne. 

Det finns fler skogar jag inte sett på grund av alla träd, eller rättare sagt: det finns mängder av orter i Sverige jag inte vet ett dugg om fastän jag bott här i hela mitt liv. Det var först som släktforskare som jag lärde mig hitta till Varberg i Halland, läste kyrkböcker i Bergsjö i Hälsingland och lärde mig bynamn i Skellefteå landsförsamling i Västerbotten. 

OK, vissa saker har man väl lärt sig. Om ortnamnet har en finsk anstrykning i stil med Vuollerim eller Jukkasjärvi, så är det troligt att det ligger ganska långt norrut. Talar vi istället om Tingsryd eller Påarp, befinner vi oss antagligen betydligt längre söderut.  Men så finns det ju ett stort antal orter som inte avslöjar sig så lätt. Vem är begravd i Svenshög? Hur högt är Blidsberg? Och var i all världen ligger Finnfaran?

En tröst i all denna geografiska förvirring är att jag inte verkar vara ensam om den. Själv minns jag nyheten när ett flygplan på väg till Ronneby navigerade fel och landade i Emmaboda istället. Flera år efter händelsen talade jag i tjänsten med en man vars postadress var just Emmaboda, och jag kunde  inte låta bli att föra det oväntade flygplansbesöket på tal. Mannen berättade då att flygplanet, som kom lågsniffande över åkrarna, nästan hade skrämt slag på hans gamle pappa, som råkade få syn på planet. Pappan var under flera minuter övertygad om att han skulle få bevittna en flygkrasch. Men så illa var det ju lyckligtvis inte. 

Sedan kan man ju tycka att postpersonal skulle ha reda på ganska många mindre orter i Sverige. Tydligen inte. För nu ett antal år sedan, när Posten verkligen var Posten och hade kundluckor där man kunde få hjälp med i stort sett allting, lämnade jag in ett brev för frimärkning och postning. Det skulle till en släktforskande släkting i Byske. Flickan bakom disken frågade mig: 'Ligger Byske i Sverige?'. 

Egentligen borde man ju dra iväg på en Sverigesafari och upptäcka lite obskyra orter. Vem vet, rätt som det är, kanske någon ana visar sig vara född just där? 

 

Bilden: Kronobergsstationen på Kungsholmen. Foto: författaren

 

 

 

Fortsätt läs mer
  559 Träffar
  0 Kommentarer
559 Träffar
0 Kommentarer

John och Berta Norberg

John Norberg och Berta JonssonJohn och Berta Norbergs förlovningsfoto. Taget i juli 1924. Foto: Sundborg & Lindberg/privat bildsamling. Detta är makarna John Gustaf Norberg (1899-1958) och hans hustru Berta Lovisa Jonsson (1904-1977). Makarna vigdes på luciadagen 1924, för övrigt tre dagar efter att de funnit guldmalmen i nuvarande Boliden, men det är en annan historia. Fotot är troligen makarnas förlovningsfoto. 

John föddes i den lilla byn Norrström vid Krångfors i Skellefteå församling. Hans far var före detta vice korpralen Johan Anton Norberg född i Persliden, Norsjö och Johns mor var Anna Gustava Gustafsson från Yttre Ånäset, Burträsk. När John var sex år gammal 1905, flyttade familjen till Långselet, Skellefteå där de hade köpt ett hemman. John var äldste sonen i familjen. Han hade tre syskon, två bröder och en syster. Han och brodern Axel övertog föräldrahemmet i Långselet. Vilka planer John hade kan man bara spekulera om. I maj 1922 köpte han en avstyckad fastighet, "Norrbacka" med fastighetsbeteckningen Plan 1:5, nära Finnforsfallet. Sista april 1925 sålde han avsöndringen. Vid den tidpunkten var han redan förlovad och gift med Berta. I mars 1925 förvärvade John och Berta en fastighet i Frostkåge utanför Skellefteå. Om de bebodde den är dock oklart, eftersom familjen är skrivna i Långselet i kyrkböckerna och ej i Frostkåge. I Frostkåge ska John ha bedrivit gästgiveri, bageri och skeppshandel. Redan i juli året därpå såldes fastigheten vidare. Hur och var familjen bodde blir varken jag eller yngste sonen till John och Berta, som också har släktforskat, inte kloka på. Enligt en stämning från 1 oktober 1927 av en fordran ställd till John Norberg "å Morön". (Morön är i dag en stadsdel i Skellefteå). Den 30/9 1927 var John involverad i en trafikolycka på vägen mellan Kåge och Skellefteå. I den utförliga polisrapporten finns bland annat ett polisförhör med agenten John Gustaf Norberg, som uppgav sig vara kyrkoskriven i Boliden men boende på Norrböle som i dag är en stadsdel i Skellefteå. Mer finns att berätta om olyckan men det kan vi ta en annan gång.

John bedrev en del handel med olika saker både i Frostkåge och Långselet men hade tyvärr svårt att betala sina räkningar och hamnade i ekonomiska besvär. Detta gjorde att han och familjen tvingades sälja fastigheten i Långselet på offentlig auktion. Johns bror Axel bjöd högst och fick köpa fastigheten som han och John hade ägt var sin del av.

Den 27 april 1929 lämnade John Göteborg och Sverige för att resa till Kanada. Hur han lyckades finansiera den resan vet jag inte. Han återvände hem till Sverige 1933. Under vistelsen i Kanada var han bland annat anställd hos en tandläkare. Så småningom fick han jobb som tandtekniker hos denne tandläkare. Efter återkomsten till Sverige började John laga och även tillverka tandproteser till många personer. De blev genast och tillfredsställande hjälpta av honom. På 1940-talet flyttade han till Gummarksnoret utanför Skellefteå. Där fortsatte han att arbeta som tandtekniker fram till sin död. 

Som vän och person var John generellt omtyckt och väl ansedd i trakten. Förtroendet för honom var stort bland befolkningen. Han avled efter en tids sjukdom i slutet av januari 1958, 58 år gammal. Minnet av John bestod av stor aktning och tacksamhet i hans omgivning.

Berta då? Ja hon gifte sig som sagt med John och de fick fem barn tillsammans, två döttrar och tre söner. Berta var äldsta dotter till Anders Jonsson född i Bjurvattnet och hans hustru Maria Vestermark från Båtfors, Norsjö. Berta hade sex syskon. Anders var tremänning till min mormors far Gunnar Lundström. Anders hade stora ekonomiska planer men lyckades kanske inte som han hade tänkt sig. Han bodde en tid med familjen i Sörböle, Skellefteå. Under den tiden fick Berta gå en kurs i bokföring omfattande femtio lektionstimmar. Där lärde hon sig grunderna i dubbel bokföring och kunde vid kursavslutningen, enligt ett bevarat intyg utfärdat 1921, själv verkställa bokslut.

Under de fyra år John var i Kanada bodde Berta med de tre barnen på övervåningen i huset i Bjurvattnet där hon hade vuxit upp. Berta bodde sista tiden av livet på Prästbordet i Skellefteå men hon avled på Umeå lasarett i januari 1977. Hon blev 72 år gammal.

Fortsätt läs mer
  542 Träffar
  0 Kommentarer
542 Träffar
0 Kommentarer

Trumslagarpojken från Kvänarp

Att soldater ibland fick träffsäkra soldatnamn, det har ni kanske stött på. Flink, Flygare, From. Klinga, Kraft, Kämpe. Springare, Stolt, Ståhl. Ja, ni känner nog igen en del, ni som har soldater i släkten.

Soldatnamn tycker jag är intressant, och lite charmigt. Ibland kan en förstå att det ligger mer bakom än bara att välja ett namn vilket som helst. I min släkt har jag flera soldater men inte med så talande namn. De heter till exempel Roth, Lind och Näsman.

I min mans släkt finns det ett par soldater i hans farfars släktgren. Givetvis har jag släktforskat om makens släkt, det var den jag började med när jag började släktforska för tio år sedan. Makens farmors farfar var soldat och hette Jacob Wirfvel. Med det namnet var han givetvis trumslagare. Jag gillar hans namn. Jacob Wirfvel. Det är nästan så att en hör trumvirveln...

Eftersom han hette Wirfvel antar jag att han trakterade en virveltrumma som var ett vanligt militärt slagverk. Den användes för att hålla takten, läser jag på Wikipedia.

Det här är en av förfäderna som jag gärna skulle haft en pratstund med. Jag skulle vilja fråga hur hans uppväxt var och hur det kom sig att han lät värva sig som soldat så ung. För han var bara 15 år när han antogs i Kronobergs regemente. Det skedde den 1 mars 1818. Jacob föddes den 27 juli 1802. Våren 1818 hade han ännu inte fyllt 16 år.

Om han blev trumslagare direkt vet jag inte. Han tjänade i Norra Sunnerbo kompani för han kom från Kvänarps by i Berga socken. Jag gissar att han inte ansågs som en fullgod indelt soldat vid så unga år utan var någon slags lärling, en trumslagarpojke. Det är först 1826 jag hittar honom i generalmönsterrullan, då med nr 130 Hårlatorp. 1822 hade han förflyttats dit från nr 19. 1826 förflyttades han till nr 33 i Kvänarp, hans hemby.

gmr1826
1822 förflyttades Jacob Wirfvel till soldattorpet nr 130 i Norra Sunnerbo kompani. Bildkälla: Arkiv Digital.

gmr1852
1852 var sista året han var med på generalmönstring. Bildkälla: Arkiv Digital.

Efter över 34 år som soldat och en månad innan han skulle fylla 50 år begärde han avsked och fick troligen en mindre pension. "Tjent utmärkt väl" står det i rullan. Mindre än fyra år senare dog han, i april 1856, av förkylning enligt prästens anteckning.

Jag misstänker, men vet naturligtvis inte, att han hade en stökig uppväxt. I familjen fanns problem, även om de inte visade sig i kyrkböckerna förrän han var vuxen. 1827 var han 25 år gammal och gifte sig med den fem år yngre Ingrid Kajsa Svensdotter. Samma år blev hans mor Elin Svensdotter inlagd på Växjö hospital, alltså den tidens mentalsjukhus. I husförhörslängden ser det ut som prästen skrivit "inlåst på Hospitalet 1827". Kan det vara så? Varför hon blev inlagd vet jag inte men i maj året därpå dog hon på hospitalet.

Det måste ju ha varit en väldigt drastisk åtgärd. Om det var sjukdom, vilket jag ser som mest sannolikt, så var det väl något som inte kom plötsligt utan allt eftersom. Jag har inte sökt något svar i hospitalets arkiv utan bara använt mig av de digitaliserade arkivhandlingarna. Så jag bara spekulera i vad som kan ha hänt. Om det var så att Jacob lämnade hemmet tidigt för att han ville komma hemifrån. Han hade fem yngre bröder som stannade hemma lite längre.

Jacobs far var också indelt soldat i Norra Sunnerbo kompani och blev så småningom korpral. Han hette Anders Forss och om honom finns det mycket att berätta, men det får bli en annan gång.

trumslagare
Jag har letat efter någon bild på trumslagare från Kronobergs regemente men inte hittat någon. På Digitaltmuseum finns flera avfotograferade teckningar. Till vänster bland annat en trumslagare från Svea Livgarde 1833-1845 från Armémuseum. Det är i alla fall rätt tid även om uniformen som Jacob Wirfvel hade kanske inte var riktigt lika tjusig. I mitten soldater från Svea Livgarde 1765-1779, bild från Karlsborgs fästningsmuseum. Till höger: ett omslag från en svensk tändsticksask med en trumslagare som förmodligen har en soldat som förlaga. Bild från Tekniska Museet.

 

Fortsätt läs mer
  661 Träffar
  0 Kommentarer
661 Träffar
0 Kommentarer

Vi möts igen...

DSCN9496

En solig julidag i somras, besökte jag Armémuseum tillsammans med en utsocknes vän. Två saker fångade särskilt mitt intresse: de små modellerna av en kornetts, en fänriks och en löjtnants bostäder. Jag har varit på Armémuseum förr, men har inget minne av att ha sett modellerna. Eftersom många av mina militärer har varit just kornetter och i något fall löjtnant, så var husmodellerna särskilt intressanta. 

Vi var precis på väg att lämna museet när jag tvärnitade framför sak nummer två: Det turkiska tältet! Tillverkat troligen på 1680-talet och bortsnappat av svenskarna för August den starke av Polen i början av 1700-talet. Men det var inte historiens vingslag som fick mig att spärra upp ögonen. Det här tältet och jag har nämligen träffats tidigare... 

Det är tidig vår 1980. Jag är femton år och ute på mitt livs första pryo. Eftersom kuratorn på min skola är kusin (om jag minns rätt) med intendenten på Armémuseum, har jag haft turen att få en unik pryoplats. Mitt intresse för historia blomstrar, och nu får jag en fantastisk inblick i vad som händer och sker bakom montrarna på ett museum!

På textilavdelningen får jag hjälpa till att sy igen fickorna på uthyrningsuniformerna. Textilkonservatorn som ansvarar för dessa uniformer, oftast hyrda av militärmusiker i olika sammanhang, har tröttnat på att alltid hitta snusdosor, karamellpapper och annat skräp i fickorna när militärbyxorna återkommer. Det var kanske det tråkigaste jobbet av alla eftersom jag avskyr alla former av handarbete. Kan bara sy kaststygn, och som tur var, var det just sådana som praktiserades. Ett betydligt roligare textiljobb var att knyckla sig in i montrarna med karoliner och borsta av deras uniformer. Alla dessa uniformer satt på modellerade dockor med realistiska ansikten. Min handledare den dagen hade till och med döpt en av karolinerna till 'Jarl Kulle' eftersom hon tyckte att likheten var slående. 

Bildavdelningen var lite märklig. Där fick jag para ihop svartvita foton med rätt nummer på blanka boksidor och klistra dit. Men det var inte några vanliga limstift man använde, utan en stor, tung press som i precis rätt ögonblick, när den var tillräckligt uppvärmd, skulle fällas ner över den stackars bilden och boken. Bang! Men jag har inget minne av att jag strulade till det. 

Lite förargligt var det däremot när jag skulle ut i ena flygeln och hjälpa en man som ansvarade för de många gamla pukor som Armémuseum förvaltar. Jag hade den dagen, intet ont anande, klätt mig extra fin, med vit blus och kjol, och nylonstrumpor. Visserligen hade jag också skyddsrock, men att baxa tunga och allt annat än rena pukor för att kolla vad det stod för nummer i botten på dem och sedan ställa dem i nummerordning på golvet, var jag inte riktigt klädd för... 

Jag fick en mycket gedigen guidning av Trofésamlingen, minns jag. Han som ansvarade för våra erövrade fanor, var en riktig eldsjäl. Däremot var det inte mycket jag kunde göra med dessa vackra standar, utan jag fick istället en modellritning av ett antal fanor, och ombads att rita en liten flaggstång till varje flagga. Det bor ingen konstnär i mina fingrar, och jag undrade lite illa till mods vart den där skissen skulle ta vägen sedan...

Hos metallkonservatorn satt jag ensam uppe på vinden och kladdade zaponlack på de vita siffrorna på ett antal svärd som var nyligen konserverade. Zaponlack ska, om jag förstod det hela rätt, skydda numreringen från att smälta eller smulas bort. Som en sorts nagellack nästan. 

Inne i biblioteket lärde jag mig att sprätta böcker. Det blev väl inte alltid så snyggt, men till slut förstod jag det hela någorlunda. Ofta var det stora, häftade böcker och jag var nästan rädd för att sätta kniven i dem...

Men hur var det nu med det turkiska tältet? Jo, min handledare Irma var ivrigt sysselsatt med att bokstavligt talat lappa ihop ett stort turkiskt tält. Det talades mycket om detta märkliga tält vid kaffebordet på dagarna, och jag beundrade både tältet och Irmas hantverk. 

Och i somras möttes vi alltså igen. Och i ett slag kom minnena tillbaka. Den skarpa doften av zaponlack, de tunga pukorna, Jarl Kulle, alla människorna jag träffade...  Två mycket lärorika veckor! 

Bilden: Modeller av respektive kornett- fänrik- och löjtnantboställen på Armémuseum. Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  595 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Tack själv för att du läst den, Irma! Och, trettionio år senare, tack för att du tog så väl hand om den nervösa femtonåringen!... Läs mer
fredag, 18 oktober 2019 21:46
595 Träffar
2 Kommentarer

Adam och Maria Olofsson Yttervik, Skellefteå

Maria Tjernlund och Adam OlofssonMaria Tjärnlund och Adam Olofsson. Foto: J. Franke, Skellefteå/privat bildsamling.

Adam Olofsson "'Adam Ols" föddes 6 december 1851 i Yttervik, Skellefteå. Föräldrarna var soldaten Olof Johansson Munter från Innervik och Fredrika Jonsdotter från Skråmträsk. De hade fem barn, fyra pojkar och en flicka. Fadern var i tjänst som soldat i Yttervik 1838-1864. Adam tillbringade alltså troligen sina första år i tjänstetorpet i Avan (nuvarande adress Båtvik 50). När han var 13 år måste familjen lämna över huset till nästa soldat, Joakim Olofsson Munter. Adam Olofsson och familjen Munter flyttade då troligen till Bergsåkern, en plats inom Ytterviks by. Det berättas att en soldat Munter ska ha odlat och bott där, vilket namnet Muntersgärdan i östra änden av odlingarna vittnar om. Soldatkontraktet har gett denna möjlighet. I protokollet från Laga skiftet (1852) görs ett litet tillägg till detta:

 ”De nybruk som fältjägarna utsynt åt sig av samfälld mark få de behålla, men efter deras död återfalla dessa till jordägaren utan att han derföre ska giva någon ersättning för till äventyrs skedd odling”.

Cirka 1870 flyttade Adam till Ytterstfors glasbruk, Byske. Han arbetade där som dräng men återvände till Yttervik 1875. Det var i samma veva som glasbruket lades ner. Han odlade upp mark i Yttervik och bosatte sig med sin familj vid det som i dag kallas för "Nybruket", eller "Adams nybruket", mellan Bergsåkertjärn och vägen till Vikfors. Odlingsmarken finns kvar än i dag, den skördas fortfarande. Alla hus på platsen är borta, men tydliga spår av byggnader finns ännu. På platsen har det funnits en liten stuga med en spismur i sten. 

Adam vigdes 1878 med Maria Tjärnlund. Hon hade kommit till Yttervik som piga två år tidigare. Hon var född i Tjärn, Skellefteå 27 december 1852 som ett av sex barn till soldaten Per Andersson Tjärnlund född i Hjoggböle och Ulrika Johansdotter från Brännvattnet, Skellefteå. 1855 flyttade familjen till Medle varför Maria växte upp där. I äktenskapet mellan Adam och Maria föddes sju barn, fyra flickor och tre pojkar. Två av pojkarna dog som små. 

Efter cirka 20 år på platsen flyttar familjen till en ny plats, nuvarande Yttervik 345. 1897 hade Adam och Maria köpt 1/64-del av hemman nr. 5 i Yttervik, de bodde i ett torp vid Avatjärn. På platsen hade det sedan tidigare varit två bosättningar. Torpet var inte särskilt stort men de ägde det och fortsatte att nyodla mark. De hade vid denna tid två kor som hette Gärda och Svärta, en gris, ett får och ett lamm. 18 december 1899 avled Maria i sviterna av lungsot (tuberkulos), nästan 47 år gammal. Adam blev då ensam med det lilla jordbruket och de sex barnen. Sonen John Artur, dog knappt två månader senare av okänd dödsorsak. Han blev fyra år gammal.

Adam Olofssons dödsannonsAdam Olofssons dödsannons från tidningen Skelleftebladet 27/7 1905. Sommaren 1905, närmare bestämt lördagen den 22 juli klockan 08:00, somnade även Adam in av lungsot, 53 år gammal. Barnen blev föräldralösa. Yngsta dottern Anna var 12 år gammal när fadern dog. Vid Adams bortgång fanns det två kor och två höns på gården. Sonen Arvid Olofsson född 1882 övertog gården i Yttervik och nyodlade ytterligare en hektar. Efter honom och makan Hilma bodde deras dotter Ally gift Markström på gården. 

Denna familj var hårt drabbad av tuberkulos. Förutom Adam och Maria hade även Adams mor Fredrika dött i sviterna av sjukdomen. En av döttrarna till Adam och Maria, Jenny född 1885, blev vid fyra års ålder fosterbarn hos Gabriel Persson Marklin och hans hustru Marta Erika Persdotter i Yttervik. Det berättas att Jenny var en duktig kvinna och när hon hade kommit till makarna Marklin som fosterbarn hade hon sagt: "I vill eta atve husbonn" (jag vill äta med husbonden). Hon hade alltså ställt krav, trots att det vid denna tid inte var vanligt att kvinnor åt vid bordet, flickorna åt vid spisen och kanske särskilt ett fosterbarn. Jenny gifte sig 1907 med Frans Larsson som hade varit dräng hos familjen. Han var uppvuxen i Fagerviken, en plats strax öster om Yttervik. I deras äktenskap föddes tre barn. 1913 flyttade Frans och Jenny med sina barn samt Jennys fosterföräldrar till Gummark, Skellefteå. De bosatte sig på gården där Jennys äldre syster "Mia" gift med Viktor Lindberg bodde med sin familj. Tre år senare, 27 februari 1916, hade Jenny insjuknat i tuberkulos och hon avled på Umeå lasarett av sjukdomen. Yngsta barnet var blott tre år gammalt när Jenny gick bort. Frans blev ju änkeman och ensam med de tre småbarnen. Han gifte senare om sig och fick ytterligare två barn i det äktenskapet. Tänk vad mycket elände en sjukdom kan ställa till med och hur samma familj kan drabbas så hårt. 

En syster till Jenny, Nanny född 1887, kom att bli min farfarsmor. Hon flyttade 1919 till Sjöbotten, Skellefteå och gifte sig samma år med Sigfrid Rosendahl. Ett av deras barn var min farfar Sigurd som föddes två år senare. Mer om detta berättar jag en annan gång. 

Jenny LarssonJenny Olofsson Marklin, dotter till Adam och Maria Olofsson. Foto: Franke, Skellefteå/privat bildsamling. Systrarna Mia Anna och Nanny Olofsson YttervikTre av Adam och Maria Olofssons barn, Maria (Mia), Anna och Nanny Olofsson. Foto: Franke Skellefteå/privat bildsamling.

Fortsätt läs mer
  502 Träffar
  0 Kommentarer
502 Träffar
0 Kommentarer

Adresser till emigranter

Bouppteckningar är väldigt intressanta källor för oss släktforskare och vi är många som läser sådana. Har du ännu inte upptäckt bouppteckningar så vill jag verkligen föreslå att du utforskar dem.

Mest intressant är kanske vad en bouppteckning berättar om hushållets tillgångar och skulder, och det har jag bloggat om tidigare. Men det finns mer som är intressant med bouppteckningar. De kan också bekräfta släktskap och ge ledtrådar till var försvunna släktingar finns.

I första stycket i en bouppteckning beskrivs när personen dött och vilka arvingar som efterlämnas, oftast med både namn och bostadsort. Det innebär att det kan gå att hitta en person som på något sätt försvunnit i kyrkobokföringen, till exempel en som flyttat men där prästen inte noterat vart, om det finns ett register att söka i. Dessutom hjälper det till att fastställa att det verkligen är rätt persons bouppteckning när många har samma namn. Här kan också ett osäkert släktskap bekräftas, om du till exempel vill säkerställa att den du hittat verkligen är din anas förälder. Det ser du om det är rätt barn till den avlidne och att alla uppgifter stämmer. Sådant har jag haft hjälp av ibland för att komma vidare i generationerna bakåt.

Den bästa hjälpen kanske det är om men letar efter emigranter i släkten. En del boupptecknare, men inte alla, var noga med att skriva in bostadsort även för emigrerade arvtagare. Då har du något att gå efter när du söker emigranten i Amerika. Det är inte ovanligt att det bara står vilken stat arvtagaren bor i men t o m rätt adress kan förekomma.

boupp1 2019
Här har vi en bouppteckning från Ala tingslags häradsrätt 1907 där vi får veta att en av den avlidnes barn, sonen Ernst Fritiof, är gift med Karin Olsson och bor i Salt Lake City i Utah i USA. Det var ju en stor stad men med bådas namn kan det kanske vara möjligt att hitta paret i en amerikansk folkräkning. Bildkälla: Arkiv Digital.

boupp2 2019
Ytterligare ett exempel, från en bouppteckning från Konga häradsrätt 1889. Den dödes ene son bor i Stillwater i Amerika (som ligger i Minnesota). En dotter har också emigrerat, kanske bor hon någon annanstans. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag har också varit med om att det för en emigrerad dotter stått vem hon gifte sig med i Amerika och då bytt namn och den gången kunde jag lätt hitta henne och hennes efterlevande i Pennsylvania.

Allt fler bouppteckningar digitaliseras och även register till dessa. Men ibland saknas register och då är det bara att bläddra i volymen närmast efter dödsdagen. Det hände ibland att det dröjde länge innan en bouppteckning gjordes eller innan den lämnades in till häradsrätten eller rådhusrätten, så en del är svåra att hitta. Dessutom finns det inte bevarat bouppteckningar efter alla som dött. Jag tror att för en del som var så fattiga att de egentligen inte ägde något gjordes inte bouppteckning utan man skrev ett s k fattigbevis. Men var man hittar sådana vet jag inte.

PS. De jag nämner här är bara slumpvisa exempel och inte släkt till mig.

Fortsätt läs mer
  887 Träffar
  0 Kommentarer
887 Träffar
0 Kommentarer

Kan vi minnas utan sten?

Jag fick en fråga från en amerikansk vän om hur det kan komma sig att vi inte behåller gravstenarna på våra gravar under så lång tid som möjligt.  Tycker ni inte att de som ligger där är värda att minnas, var den kommentar som kom farande.

Behöver vi en sten för att minnas, var min första tanke. Om den inte finns är det då ett tecken på någon form av ringaktning, eller hur ska frågan som kom över atlanten egentligen förstås. Kan inte minnet leva ändå, i olika former för olika personer och vad händer med den delen när gravrätten går ut och stenen försvinner från sin plats på kyrkogården. Försvinner minnet av just den personen och hamnar i någon hög av andra bortglömda människor.

Götlunda kyrkogård. Egen bild

Naturligtvis, anser i alla fall jag, så finns det ingen direkt koppling mellan en gravsten och de minnesbilder som en avliden person lämnar efter sig. Minnet av en älskad är lika starkt oavsett hur den begravs eller om det finns ett minnesmärke vid gravplatsen. Att vi idag har så många olika fina sätt att begrava våra kära ger oss möjligheter att välja den väg som passar den avlidne och dennes efterkommande bäst. Minnet av den vi älskar har ju inget med hur en gravplats ser ut, om det finns ett namn inristat, om det är i en anonym grav eller om askan spridits för vinden över land eller vatten.

För min egen del så aktualiserades frågan på allvar första gången när min mamma för ett tjugotal år sedan bestämde sig för att verkligen tänka igenom sina egna önskningar inför det som komma skulle. Med barnen utflugna, boende en bra bit från hennes bostadsort, och ingen familjekoppling till platsen, så beslöt hon sig för att hennes egen önskan var att vila på en anonym plats i en minneslund. Det fanns en liten hake, tyckte hon, eftersom min pappa sedan länge vilade i en urngrav, med en sten som hade plats för bådas namn. Trots att det inte var möjligt enligt vissa regler, som kyrkogårdsnämndens ordförande sa, så fick mamma nämnden att gå med på att flytta pappa till minneslunden och där vilar de nu båda.  Jag upplever att jag samma möjligheter som de med en gravsten att minnas mina föräldrar. Och det finns en rofylld plats att bara vara på när jag besöker minneslunden, men det är ju inte bara där minnena finns, de följer ju mig hela tiden.

Så mitt svar till den amerikanske vännen blev, som du säkert förstår, att visst kan man minnas både med  och utan sten, minnena finns inom mig.

Fortsätt läs mer
  1763 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Lars Åhnström
Visst minns man en tid, men som de flesta vet så bleknar minnena med tiden. Jag satt för en tid sedan med syskon och pratade om ge... Läs mer
torsdag, 10 oktober 2019 19:31
1763 Träffar
1 Kommentar

Ord om ord

DSCN9443

Ord upphör aldrig att fascinera mig.  Deras klang, uttal, betydelse.... Möjligheterna till nya upptäckter är oändliga. Som släktforskare lär man sig många nya ord och rätt många pikanta stavningar av bekanta ord. Ibland undrar jag om orden närmast var ett självändamål för dem som skrev kyrkböcker och tingsprotokoll förr. Skrev man långa, invecklade meningar för att förklara något som egentligen kunde förklarats i tre ord, bara för att visa för andra människor att man minsann hade ett rikt ordförråd? Vi får ju komma ihåg att läs- och skrivkunnighet var ganska ovanligt bland gemene man förr i tiden. 

En annan intressant aspekt på ord är ju, att somliga förr inte alls betydde samma sak som idag. Om vi tar det svenska ordet 'enfaldig', som idag väl närmast betyder... tja, lite bakom flötet, kan vi väl säga. Så har det inte alltid varit. Förr i tiden kunde en person med stolthet notera sig ha blivit bedömd som 'enfaldig'. Det betydde ungefär 'rättrådig' eller 'hederlig'. Senare betydde det väl närmast 'enkelspårig', och landade i dagens uppfattning av ordet. 

Engelskans 'nice' har en liknande historia. Under medeltid och renässans betydde ordet 'nice' inte som idag 'trevlig' eller 'bra' utan snarare 'blyg' eller 'skygg'. Senare var en 'nice' person nervös eller känslig. För att så småningom landa i den trevligare betydelsen av idag. 

Det är roligt att jämföra ord på olika språk. Jag minns en polska som jag jobbade tillsammans med en tid. Hon berättade att på sitt förra jobb, hade en medarbetare gått förbi när hon satt och talade polska i telefon med sin mamma. Han undrade sedan: 'varför sitter du coh säger "tack" till din mamma i telefon hela tiden?'. Det polska ordet för 'ja' låter som vårt svenska 'tack'....  

Säger du 'Leffe' till rätt person i Belgien så får du in en skummande öl. Säger du 'Leffe' i Sverige, så blir det ingen öl, däremot kanske en västklädd herre som med släpig röst meddelar fakta om kända och okända kriminalfall i TV... 

Ord är inte bara fascinerande, de är också otroligt viktiga. Det hjälper inte hur raffinerade elektroniska hjälpmedel vi än uppfinner åt oss, kan vi inga ord, eller sätta orden i begripliga meningar, så är vi snart tillbaka på grottstadiet. Kan vara bra att ha i åtanke... 

Bilden: Konserthuset på Konserthuset, en liten ordlek. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  741 Träffar
  0 Kommentarer
741 Träffar
0 Kommentarer

Sök i Forskarkatalogen

Nya forskare i katalogen

Söderbärke
Helsingborg
Skövde
Karlstad
Falun