Rötterbloggen
Rötterbloggen

Gå på museum!

Att gå på museum gillar jag, och allra helst på friluftsmuseum. Passa på att göra det i sommar.

Skansen är ju fint men det finns så många fler frilufts- och hembygdsmuseer att besöka. En del är stora och visar olika äldre miljöer, andra är mindre. Nu i juli har jag besökt Bungemuseet i Fårösund på Gotland och Vallby Friluftsmuseum här hemma i Västerås.

Det är inte bara att kunna se hur det verkligen kan ha sett ut i husen eller på gårdar och torp där förfäderna och förmödrarna levt. En bonus är att kunna ta bilder på föremål, hus och gårdsmiljöer som är tidstypiska och som visar hur mina gamla släktingar kan ha haft det.

Ett exempel: För flera år sedan höll jag på med en släktbok som min moster skrivit och där jag gjorde layouten. Bland mycket annat skriver min moster om hur de hässjade hö när hon var barn. Det ville vi ju visa på bild i boken men ingen av oss hade egna bilder på hässjat hö. På Wikipedia brukar man ju hitta bilder på det mesta och fria för användning. Men det fanns ingen användbar bild (fast nu finns det en fin bild från sommaren 2015, som inte fanns när vi gjorde boken). Till slut fick vi tag på en annan bild med tillåtelse för publicering.

När maken och jag här om dagen besökte Vallby Friluftsmuseum passade jag på att fotografera höhässjorna. Kanske kommer jag att vilja ha med en sådan bild i en släktbok någon gång. Nu har jag en bild i alla fall. Så behöver du en bild på hässjat hö till din släktbok, säg till mig!

Vallby3

Vallby4
Två av bilderna på hässjat hö som jag tog på Vallby Friluftsmuseum här om dagen. Inte kan man tro att de är tagna mitt inne i Västerås stad.

Det är ju i sådana här lägen lätt att falla för frestelsen att ladda ner någon annans privata bild från nätet och använda den i stället. Men det får man inte göra. Fråga alltid om lov. Det har jag gjort flera gånger när jag hittat bilder jag velat använda och alla gånger har jag fått ja. Ta med i bildtexten vem som tagit bilden, rätte fotografen ska äras.

I många fall finns ju inte gamla släktgårdar kvar längre, framför allt inte i äldre skick. Jag tänker t ex på alla er med släkt från gårdar som idag är borta och ersatts av städernas villakvarter, förorter och rondeller. Kanske finns i stället någon gammal gård bevarad som museum och du kan få en bild av hur din släktgård skulle kunna ha sett ut.

Jag som har det mesta av min släkt från mellersta Halland har besökt hembygdsmuseet Larsagården i Vessigebro flera gånger. Det är en gammal kringbyggd Hallandsgård med byggnader från 1700- och 1800-talen. Sådär har säkert de flesta gårdar sett ut där min släkt bott under många generationer. Den gården har jag också fotograferat.

Samtliga bilder i blogginlägget är mina egna bilder.

Larsagarden1

Larsagarden3
Ovanstående två bilder är från hembygdsmuseet Larsagården i Halland, en typisk halländsk kringbyggd gård, en sådan som många av mina gamla släktingar bott i.

Larsagarden2
Porten in till gården på Larsagården. Gården är alltså ihopbyggd på alla sidor, men det finns små gångar ut i hörnen.

Bunge1
Interiör från en äldre gård på Bungemuseet. Så kan det nog ha sett ut förr.

Sten2
En oskiftad bondby. Här ser man hur tätt husen låg. Detta är Stensjö by utanför Oskarshamn, ett besöksmål för många historiskt intresserade. Om jag i en släktbok vill visa hur det kan ha sett ut i en by före laga skiftet kommer denna bild väl till pass.

Sten1
Gammal gårdsmiljö med uthusen i den oskiftade byn. Även denna bild är från Stensjö by.

Vallby1
En sådan här bild kommer jag nog att ha med i en kommande släktbok. Från Vallby Friluftsmuseum i Västerås.

Vallby2
Äldre byggnader på Vallby Friluftsmuseum. Bilden kan illustrera hur man byggde förr, med knuttimrade omålade hus.

Bunge2
Om jag hade en släkting som jag sett fick skamstraff så skulle jag kunna använda den här bilden på en sådan bänk som användes för skamstraff utanför kyrkorna. Denna finns på Bungemuseet på Gotland. Maken och ena barnbarnet kom med på bilden.

Sten3
Från Stensjö by. En bild som kan visa äldre torpmiljö. Vackert så det nästan gör ont i ögonen men den som bodde så här för 200 år sedan upplevde det kanske inte så.

Alla ovanstående bilder är det jag kallar genrebilder. Alltså bilder som kan användas för att visa något men där jag inte kan fotografera så som det verkligen var utan i stället visa som det kan ha varit.

Fortsätt läs mer
  72 Träffar
  0 Kommentarer
72 Träffar
0 Kommentarer

Bra att veta, eller .....?

Jag får ibland frågan om vad jag får ut av släktforskningen, vad kan det tillföra utöver det jag redan vet och kan. En intressant fråga, som kan besvaras på olika sätt. Att förstå varifrån vi och våra värderingar kommer, det som till stor del har betydelse för de beslut vi själva tar, är en viktig del i mitt släktforskande. Förståelse för nutida skeenden, där det finns kopplingar till tidigare händelser. Kan migrationen som skedde från Sverige, där jag kan följa de som kom från min egen släkt med kunskap om hur de hade det här och hur det blev på den nya platsen, hjälpa mig att förstå dagens situation. Kan jag lära mig något om behandlingen av människor förr och översätta det till hur vi bemöter varandra idag?

Det finns naturligtvis en motfråga, ska vi upprepa det som gjorts tidigare, ska vi strunta i det historien lär oss, vare sig det skedde för flera hundra år sedan eller för 85 år sedan?  Ska vi behöva göra samma misstag som redan gjorts eller varför inte kopiera lyckade försök. Det är egentligen allvarliga frågor och kan kräva en lång utläggning och det passar nog bättre i ett annat forum, med längre textutrymme och med möjligheter till allehanda faktakopplingar.  Men man lär sig ju det som inte är lika allvarligt och som kanske inte syns direkt i släktforskningen, utan som är mer sidoeffekter, och det kan ju vara både nödvändigt och totalt onödigt vetande.

Fri bild från Unsplash, fotograf Evan Dennis

Att släktforskningen ibland leder in på frågor om hur man förr behandlade och benämnde olika sjukdomsfall kan vara bra att ta reda på när man läser dödböcker från olika tider. Ibland finns benämningar som kanske behöver förklaras, att slag inte är det som idag kallas slag kan vara en sådan sak och att blödning kan vara lite vagt är en annan sak. Blödning förresten, den kan ju inte vara hur stor som helst, Ibland läser vi om hiskeliga mängder blod, men faktum är att vi har ungefär 4 till 6 liter blod i oss, så det kan inte bli hur mycket som helst. Fast man kan ju fundera på andra ”komplikationer” av dessa litrar. De pumpas runt cirka tre gånger per minut och det blir en bra volym med tiden, runt 500 miljoner liter under en livstid, ska hjärtat pumpa.  Och det ska den lilla muskeln göra för att fylla vårt blodomlopp, som ju består av oandligt många stora och små blodkärl. Tänk att just du har blodkärl där den totala längden uppskattas till 4000 mil, alltså samma längd som ett varv runt vår jord. Fast det har jag inte lärt mig i släktforskning, men kanske på grund av.

En populär gren av släktforskningen, och nu vet alla som läst mina bloggar tidigare att det handlar om DNA, innebär att vi tittar på mikroskopisk små saker som finns i våra celler. I varje cell i din kropp finns det DNA i form av långa spiraler (s.k. dubbelhelixar). Om man lät allt DNA i en cell rada upp sig efter varandra i en lång sträng skulle strängen bli ungefär 2 meter lång. Nu går inte det praktiskt, men vi kan låtsas. Tar vi sedan och räknar ut hur många celler vi har var och en av oss, så har jag sett en uppgift om att det är 10 följt av fjorton nollar. Ett hyfsat högt tal, och använder vi det och tar det gånger de två meter DNA som varje cell har, så innebär det att den totala längden av vårt DNA är ca 200 000 000 000 km långt, vilket är över 660 resor till solen fram och tillbaka. Tänk på det när du tittar på din partner, granne eller någon du möter på promenaden.  Eller varför inte når du för in ett nytt namn i din släktforskning, har kommer en ny massa resor tur och retur solen.

Betydligt mindre tal, åtminstone relativt, kommer fram när vi tittar på den DNAdel som vi använder när vi försöker följa den raka mammalinjen bakåt, det som knyter ihop oss till vår egen urmoder för länge sedan. Då tittar vi på det som kallas mitokondrien, som bland annat är kroppens egen energifabrik. Mitokondrien producerar adenosintrifosfat (ATP). Varje dag producerar och förbrukar vi en mängd ATP som motsvarar ungefär halva vår kroppsvikt. Det är nog tur att vi inte bara producerar den mängden, för utan förbrukning skulle vi öka lite väl snabbt, oavsett vilket kroppsideal vi har.

Så, förutom att lära oss om historien, så kan vi lära oss en del onödigt också, visst är släktforskning en fantastisk sysselsättning.

Fortsätt läs mer
  727 Träffar
  0 Kommentarer
727 Träffar
0 Kommentarer

Hugo och Anna-Lisa Lundkvist

215945645 10223248375311574 7933921524699968461 nHugo och Anna-Lisa Lundkvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Hugo Lundkvist föddes 1913-11-26 i Renfors, Jörn som ett av nio barn till Petter Lundqvist och hans maka Hanna Kristina Gradin. 1937 vigdes Hugo med Anna-Lisa Viklund född 1916-03-02 i Grånäs, Skellefteå, dotter till Per Hjalmar Viklund och hans hustru Anna Amalia Boman. Två månader gammal förlorade Anna-Lisa sin far. Han avled i sviterna av rosfeber och lunginflammation på Skellefteå lasarett. Efter Hjalmars död flyttade modern Amalia till sin hemby Långselet tillsammans med de två döttrarna Dagmar och Anna-Lisa. 1919 flyttade de till Norsjö. Amalia hade gift om sig med Lars Palmer Hällgren i Bastuträsk. 1922 bosatte sig Palmer, Amalia och barnen i Kåge, där bland annat Anna-Lisa växte upp. I Palmer och Amalias äktenskap föddes sju barn. Anna-Lisa hade tjänst som hembiträde på olika platser före giftermålet.

Hugo och Anna-Lisa bodde till en början i Renfors, Jörn. 1946 byggde de egen gård i Södra Åkulla, Jörn dit de sedan flyttade. I hemmet fostrades sex barn.

Varje ledig stund ägnade Anna-Lisa åt handarbete. Virkning och sömnad var för henne mer än ett fritidsintresse. Hon älskade också att omge sig med blommor och hon hade en vacker blomstrande trädgård på tomten. God, gladlynt och gästvänlig var tre egenskaper som kännetecknade fru Lundqvist. Hon var alltid redo att ge en hjälpande hand till någon. Med ett hjärta som inte bara klappade för de sina hade Anna-Lisa genom åren skaffat sig en stor krets vänner.

Hugo startade eget lastbilsåkeri. Han skötte hemmet i Södra Åkulla med stor omsorg och bjöd ofta gäster på hemkokt köttsoppa. Alltid när någon kom på besök dröjde det inte länge innan kaffepannan ställdes på spisen. Hugos stora fritidsintresse var bilar, vilka han skötte väl om.

Hugo tyckte också om att vandra i skogen, att plocka bär och att hämta björkvrilar som han gjorde fina kåsor samt skålar av. Han delade intresset för trädgårdsskötsel med sin hustru. En vacker trädgård visade att han och Anna-Lisa hade gröna fingrar. Det blomstrade både inom- och utomhus.

3 oktober 1980 somnade Anna-Lisa in på Skellefteå lasarett efter en tids sjukdom, 64 år. På äldeboendet trivseln i Ursviken avled Hugo 19 juli 2004, 90 år gammal.

Fortsätt läs mer
  140 Träffar
  0 Kommentarer
140 Träffar
0 Kommentarer

Mormors sommarkalas

Min mormor föddes den 17 juli 1904. Just idag är det 117 år sedan. Den 17 juli är ett alldeles speciellt datum för mig och har varit så sedan jag var barn. På mormors födelsedag var det alltid sommarkalas i Okome, där mormor och morfar bodde. Det var då jag träffade kusiner, mostrar och morbröder. Inte bara då, men alltid då.

Så minns jag min barndoms somrar. Jag tror inte att vi någonsin uteblev från mormors födelsedagskalas. För min mamma och hennes syskon var det viktigt att träffas och på mormors födelsedag kom alla hem.

Morfars, farmors och farfars födelsedagar har jag inte i minnet, bara mormors.

collage
Min mormor som ung. I mitten det sista fotografiet jag tog på henne, då närmade hon sig 80 år. Till höger: mormor i sin trädgård i Okome. Privata foton.

Y SV ABr 17 2mormor
Mormor på sin 50-årsdag 1954. Privat foto.

Mormor föddes och växte upp på ett torp som heter Huslyckan och ligger i byn Buskabygd i Gällareds socken i Halland. Hon döptes till Alida Kristina, kallades Alida och hette Johansson tills hon gifte sig med morfar Gottfrid Dahlberg den 1 augusti 1922, nyss fyllda 18 år. Morfar kom från grannsocknen Okome. Hans storebror Karl var gift med mormors syster Jenny. Mormor kom till dem för att hjälpa sin syster med barnen och då träffade hon morfar.

Morfar var elva år äldre än mormor, han hade jobbat i flera år och samma år de gifte sig arrenderade han Nydala kvarn med såg och elverk. Sex år och fem barn senare flyttade de till Okome kyrkby där de köpt Okome kvarn med såg och elverk. Ett boningshus ingick i fastigheten och det var där kalasen hölls, för där bodde de kvar. För några år sedan såldes företaget av mina kusiner, tredje generationen på sågen.

Min mormor födde 13 barn mellan 1922 och 1946. Hon var gravid eller ammade större delen av de 25 åren. Vid sidan om det egna hushållet lagade hon också mat till de anställda på sågen. Det är först som vuxen som jag förstått hur mycket hon arbetade.

Vi bodde en halvmil från mormor och morfar och träffade dem ganska ofta. När jag kommit upp i skolåldern kunde jag själv cykla till dem och stanna några dagar. På övervåningen i huset fanns en separat lägenhet och där bodde alltid någon eller några av mammas syskon. Min mammas familj fanns nära oss och var en självklar del av min uppväxt.

Mormor fick ett långt liv, hon levde till den 20 februari 1996 och blev nästan 92 år. Jag tänker alltid på henne den 17 juli.

familjen
Mormor och morfar med de två äldsta barnen. Fotot måste vara taget sommaren 1924. Då var mormor 20 år och på väg att bli trebarnsmor, min mamma låg i magen. Privat foto.

1954Risen2
Mormor och jag och mina två äldre bröder. Foto från vintern 1954. Privat foto.

 

Fortsätt läs mer
  426 Träffar
  7 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Så fint. Leve mormor!
lördag, 17 juli 2021 05:11
Guest — Maria
Så fint, hurra för din mormor! Det är alltid lika intressant att läsa det du skriver, Eva. Nu blev jag nyfiken på hur ni brukade f... Läs mer
lördag, 17 juli 2021 08:30
Eva Johansson
Maria: Tack! Hur hon firades minns jag inte, jag minns bara kalasen med alla släktingar. Vi drack kaffe (saft till barnen) med må... Läs mer
lördag, 17 juli 2021 09:25
426 Träffar
7 Kommentarer

Amerikafeber

Jag vet inte hur manga gånger som jag funderat på emigranter och deras liv. Det finns så många öden och äventyr kopplade till alla de som lämnade vårt land för att söka lyckan i ett annat land. Någon kanske reste till England, för att där försöka finna lyckan. Vi vet att det var de som hamnade i svenskbyn i Ukraina eller att det var ganska många gruvarbetare från Kiruna som lyssnade på locktonerna från Brasilien. Allt som sas var naturligtvis inte sant och det fanns de som återvände hem, utan att ha gjort den förmögenhet som de hoppats på. Andra kanske det gick bättre för, det finns ju ett antal historier om förmögenheter som skapats från ingenting, kanske The three lucky Swedes säger något (trots att en av de två var norrman).

Det går ju många gånger att koppla dessa emigranter till olika dokument i våra arkiv och att sedan följa dem i de olika ländernas källor, även om det är olika grad av tillgång och tillförlitlighet. Det känns som att vi räknar med att få veta det mesta om dem, oavsett var de hamnat och hur det gått.

Det gäller vilken bakgrund de än har, så nog kan man hitta uppgifter om dem innan de lämnar och skapa en bild av det liv de levde fram till emigrationen. Har man sedan otur så kanske de försvinner i ett töcken, men de flesta kan man spåra. Jag har själv en person, min farfars bror, som reser från socknen med betyg från prästen, tillsammans med en annan bror och två kusiner. De andra brodern och de två kusinerna går att spåra, men Klas, han försvinner någonstans mellan Brålanda och Göteborg.

Nu är de inte så många som bara försvinner, på grund av våra fina arkiv. Lite svårare blir det när vi backar till de som det knappas finns några uppgifter om, åtminstone inte allmänt spridda, nämligen de som reste mycket tidigare. Vi får höra ibland att Mobergs romanfigurer i hans utvandrarsvit är bland de första som reste och att villkoren var annorlunda för dem. Tänk då på de som reste tvåhundra år tidigare, hur mycket vet vi om dem.

Foto (taget av förf) av Jan Olov Nilssons bok Första Amerikafebern

Hur började emigrationen till Amerika, och när. Ska vi räkna med de få vikingar som kanske nådde fram och stannade ett tag på den amerikanska kontinenten eller ska vi hoppa fram till tiden runt 1650 när Nya Sverige etablerades i nuvarande Delaware?  Jag fastnar för det sistnämnda och det gör jag till stor del baserat på sommarläsningen av Jan Olov Nilssons bok, som han kallar Första Amerikafebern. En bra skriven bok med mycket intressanta uppgifter, som han vävt ihop i romanform. En del är påhittat, och det framgår av personregistret vilka som är, en del finns det några källor på och andra finns det betydligt mer om. Eftersom jag har en rak manlig linje från min morfar till Värmland och personer med bakgrund i Finland, så blir det än mer intressant att läsa om hur Jan Olov beskriver det liv som levdes i de värmländska skogarna innan romanpersonerna går till Göteborg med förhoppning om att på plats på en av de få båtar som transporterar passagerare till Indien, eller var det Västindien det var, när det nu egentligen var dem amerikanska kontinenten.

Jag undrar hur många som frivilligt gått över landgången om de vetat vilken pärs resan på tre/fyra månader skulle bli. Att de styrande räknade med ett bortfall av en tredjedel eller mer under resan var nog inte så väl känt. Fast alla var ju inte frivilliga, det räckte i vissa fall att vara lösfinne för att bli deporterad och tvingas utstå resan under tvång. Jag tycker boken ger en intressant bild av en epok som vi sällan talar om, både beskrivningen av hur det var i de värmländska skogarna och sedan emigrationsdelen. Boken gav mig nya vinklingar och ökad förståelse för både det ena och det andra, så varför inte leta upp den, läs den och låt den egna fantasin bygga på lite av det som Jan Olov förmedlar.

Fortsätt läs mer
  537 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Comérus
Tack för tipset. Mycket intressant för mig som värmländska i förskingringen (dvs Stockholm) och ett stort släktforskarintresse och... Läs mer
onsdag, 14 juli 2021 23:22
537 Träffar
1 Kommentar

Damer på vift

Trosastugan-091

Finns det några som sitter och släktforskar trots den här närmast tropiska hettan som dragit in över landet? Ni är beundransvärda i så fall, men jag hoppas verkligen att ni har en vattenflaska eller liknande i närheten! Själv befinner jag mig just nu ungefär mitt emellan två bostäder, med i stort sett all släktforskning nerpackad i de kära flyttkartongerna (se förra veckans blogg). Om någon till äventyrs skulle känna för att titta på någon annans släkt som omväxling, så har jag två damer som kommit bort och som jag inte lyckats få tag i:

I Trosastugan, Julia, Sörmland, avlider 1803 i november en Britta Stina Linman (möjligen Lindman). Hon var gift med skomakaren Erik Blom, som avled i januari samma år och samma plats. Paret har flera barn, bland annat min anfader Per Lennart Blom, som följde i sin fars fotspår. Men... trots flitigt bläddrande och letande så har jag inte lyckats hitta Britta Stina Linman, vare sig i Julita eller någon av grannsocknarna. Är det någon som vet var hon kom ifrån? Tyvärr står det ingenting i husförhörslängderna om den saken. Om inte jag har missat något förstås. 

Den andra damen finns betydligt längre söderut. Hon heter Maja/Maria Mårtensdotter Malmström, och gifter sig 1713 i Malmö Sankt Petri med Petrus Revigius. Maja dör enligt obekräftad uppgift som änka i Starby, Skåne år 1743. Hon var mor till åtminstone sex barn, och levde i många år på Mardal i Höja. Men trots patronymikon och allt, har jag aldrig lyckats få upp minsta spår på hennes ursprung. Hennes man var kornett, och det är väl inte omöjligt att också Majas far var militär, men det är ren spekulation från min sida. 

För övrigt ämnar jag själv nu också bli en dam på vift under några veckor. Jag tar lite semester, så bloggas vi igen i augusti någon gång. Trevlig sommar alla!

 

Bilden: Trosastugan idag, lite om- och tillbyggd, men kvar på plats i Julita. Foto: författaren (2016)

Fortsätt läs mer
  336 Träffar
  0 Kommentarer
336 Träffar
0 Kommentarer

Andreas och Nanny Nilsson

Nanny och Andreas Nilsson Ljusvattnet BurträskAndreas och Nanny Nilsson. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Andreas Nilsson föddes 1873-01-05 i Ljusvattnet, Burträsk som son till Nils Andersson, bördig från Selet, Byske och hans hustru Margareta Christina Abrahamsdotter Burman, barnfödd i Lappvattnet, Burträsk. Andreas var äldst av fyra syskon.

Andreas tillhörde den från Gammelbyn, Burträsk till Ljusvattnet i början på 1700-talet inflyttade Anders Anderssonska släkten. Andreas bodde i hela sitt liv på den gård där han tog sina första steg, den ärevördiga så kallade "Nils-Petter Orsa-gården" i Ljusvattnet. Föräldrahemmet delades mellan Andreas och en bror, varav han själv behöll fädernehemmanet. Han väntade länge med att gifta sig men när han väl gjorde det blev det ett hejdundrande bröllop som varade i fyra dagar med början en torsdag. Troligtvis det sista av den sorten i Burträsk. Hustrun han fick fatt i hette Nanny Amalia Bergqvist född 1895-01-20 i Orrliden, Skellefteå, dotter till Oskar Bergqvist, härstammande från Medle och hans maka Eva Amalia Stenmark, född i Gummark, Skellefteå men uppvuxen i Skråmträsk. Vigseln mellan Andreas och Nanny förrättades i november 1915, mitt under pågående världskrig. I deras äktenskap såg fem barn dagens ljus, tre pojkar och två flickor. En stor sorg för makarna var när äldste sonen avled 1935 i barnförlamning eller polio som det också heter, 19 år ung. Efter detta tog makarna Nilsson hand om en fosterpojke som kom till familjen 1940.

Andreas Nilsson var den timide och tålmodige hedersmannen som tagit både dåliga och bra dagar med samma imponerande lugn samt tillförsikt. Han var en god och förträfflig granne med ett gott hjärta. Liksom sina förfäder var Nilsson en mycket idog jordbrukare. 1946 såldes hemmanet till sonen Torsten med maka. Andreas och Nanny bodde dock kvar på gården i en egen bostad.

På kronikeravdelningen vid Hällnäs sanatorium insomnade Andreas Nilsson lördagen 1 september 1962, 89 år ung. I hela sitt liv hade Andreas en god hälsa, bortsett från år 1952 när han drabbades av sjukdom vilken han dock återhämtade sig från. I slutet infann sig dock ålderskrämpor vilka han utan klagan bar med sig enda till slutet.

Nanny kom som piga till Ljusvattnet, Burträsk 1915, samma år som hon gifte sig med Andreas. Trots att hon levt och verkat i över 50 år i Burträsk socken bröt "Skelletmåle" fram emellanåt. (Hon var ju som sagt barnfödd i Orrliden, nära Skråmträsk inom Skellefteå socken). Hon växte upp i en stor syskonskara. På den tiden var det viktigt att snabbt skaffa sig en tjänst som lillpiga, barnskötare och riktig piga som behärskade alla sysslor på ett jordbruk, för att tjäna sitt levebröd.

Hennes gärning som bondmora kännetecknades av hårt arbete från arla morgon till sen kväll. Hon hade alltid varit kry och i farten. Dessutom hade hon ju en kull barn att fostra. Sedan hon blev änka bodde hon kvar i den nya gården som sonen Torsten uppförde på 1940-talet. Samtidigt övertog den sistnämndes hustru hennes plats och hon fick dra sig tillbaka för att ägna sig åt sina intressen, som hon tidigare inte hann med. Ljusvattnets missionsförenings symöten besökte hon flitigt. Hon deltog också i pensionärsföreningens resor och sammanträden. Lite tid tog det nog varje vecka för henne att utöka "uppklistringspärmarna". Där kunde besökaren få veta mycket av en klar och minnesrik hjärna med berättelser om "hur det var då" i Ljusvattnets hävder samt i den egna familjen. Handarbete, i synnerhet stickning och vävning var också något hon gärna ägnade sig åt så länge synen och hälsan medgav detta. När hon hade blivit änka och kände sig ensam reste hon till "hemmet" (Burträskgården) i Burträsk, där hon med sina sällskapliga förmågor spred solsken och gott kamratskap de sista åren av sitt liv. Hon somnade dock in på Skellefteå lasarett 22 februari 1984, i en ålder av 89 år.

Fortsätt läs mer
  156 Träffar
  0 Kommentarer
156 Träffar
0 Kommentarer

Ester Nordhammar och hennes kafé

Nu blir det reklam. Det bör jag kanske varna för eftersom jag ska berätta om ett företag som bedriver kommersiell verksamhet. Idag handlar mitt blogginlägg om ett äldre kafé i Stockholm som heter Vetekatten. Det startades 1928 av Ester Nordhammar och när vi var på väg hem från Gotland i veckan som gick nu fikade vi där i väntan på tåget hem till Västerås.

Jag känner till det sedan tidigare och vet att det är välkänt, framför allt för stockholmarna. När vi satt där och drack vårt kaffe föll min blick på en informationstavla om kaféets historia och starten 1928 i samma lokaler. Det var Ester Nordhammar som bestämde sig för att öppna kafé. Hon var då 42 år gammal och arbetade som kontorist i Stockholm sedan hon flyttat dit sju år tidigare. Om hur det gick till när kaféet fick sitt namn och vad som hände sedan kan du läsa på Vetekattens hemsida.

IMG 3007
Ester Nordhammar på fotografiet som hänger inne på kaféet. Det är svårt att fotografera av en tavla med glas, speglingarna från inredningen gick inte att få bort.

Sådant här gör mig alltid nyfiken. När jag nu såg att Ester Nordhammar föddes i Masthugget i Göteborg blev jag nog lite överraskad och funderade på om det verkligen var rätt person jag hittat i kyrkboken. Men det var det.

Ester föddes 1886 och hade en storebror som hette Frans Evald. De fick två syskon, Karl Robert 1888 och Amy Therese 1892 (död 1893). En storebror hade fötts och dött 1885. Esters föräldrar hette Frans Oskar Olsson och Margareta Elisabeth Andreasdotter. Familjen bodde på Bergsgatan 12 i Masthugget ända till 1908 när de flyttade till Haga.

Det här var en ganska vanlig familj i Göteborg. Esters far var sjömän, ett vanligt yrke bland göteborgarna. Båda föräldrarna kom från bondefamiljer i socknar längre norrut i Bohuslän och hade kommit till storstaden som vuxna. Med tiden verkar de ha fått det bättre ställt.

Tre av de fem barnen i familjen överlevde barndomen och blev vuxna men de verkar ha stannat kvar i hemmet långt upp i vuxen ålder. Förmodligen var det svårt att få tag i egen bostad vid den tiden kring förra sekelskiftet när många unga sökte sig till städerna. De var i alla fall skrivna i hemmet länge. Storebror Frans flyttade till Stockholm 1911. Han var då medicine licentiat och 28 år gammal. Ganska snart gifte han sig och blev läkare inom marinen i Karlskrona, ett arbete han också hade när han senare återvände till Göteborg.

Lillebror Karl bytte namn till Nordhammar tillsammans med Ester sedan de blivit vuxna, någon gång efter 1908 men före 1915. Då gifte sig Karl och lämnade hemmet, 27 år gammal och köpman.

1908, när familjen flyttat till Haga, var Ester 22 år gammal. Hon är då skriven som handlare, samma yrke som hennes far sadlat om till sedan han lagt sjömansyrket på hyllan. Kanske hade han en egen affär och Ester arbetade hos honom? Hon bodde hemma hos föräldrarna tills hon i maj 1921 flyttade till Stockholm. Senare samma år fyllde hon 35. I Stockholm bodde hon på några olika adresser ett par år men från 1923 på Malmskillnadsgatan 11. Kaféet Vetekatten ligger på Kungsgatan 55 och kanske bodde Ester i samma hus då. När hon dog 1961 hade hon adressen Kungsgatan 56 A.

På bilderna här ser du att kaféet ännu idag har en ålderdomlig prägel. En hel del av inredningen verkar vara kvar från hennes tid. Längst in i ett rum hänger ett foto på Ester och hade jag inte sett det hade det kanske inte blivit något blogginlägg om entreprenören Ester Nordhammar.

Bilder från Vetekatten, egna foton:

IMG 2999

IMG 3003

IMG 3009

IMG 3011

Fortsätt läs mer
  346 Träffar
  0 Kommentarer
346 Träffar
0 Kommentarer

Tjuvjägaren - nu på SVT Play

Lasse i Berget, Lars Eriksson, har ibland benämnts som Sveriges sista grottmänniska . En säregen man med en tålmodig och fantastisk fru. Det finns nu möjlighet att komma honom lite närmare in på livet genom att titta på filmen Tjuvjägaren, som på sitt sätt beskriver Lasse och hans liv.  Titta på https://www.svtplay.se/video/31519310/tjuvjagaren

Hur gick det för de barn som föddes i den familjen?

Lasse och Inga barn var Maria Lovisa, född 1860 som dog vid fyra år ålder, Anna Cajsa född 1862, Carl Johan född 1863 som dog strax före sin treårsdag, Frans född 1865 och Maria född 1867.

Anna Cajsa stannade i Sverige och fick 6 barn, varav 5 nådd vuxen ålder. De tre som stannade i Sverige gifte sig och skaffade egna familjer, och dem tänker jag inte beröra här. Det är dock intressant att få höra från släktingar att det inte talades så mycket om härstamningen från Lasse och Inga, kanske var det inte så mycket att skryta med. I dag är det annorlunda, det finns hos många av de efterlevande en förundran över de tvås liv. Av Anna Cajsas barn for två till Amerika, Maria Kristina och Helge.

Maria Kristina, född 1888 reste över 1906, träffade sin blivande man och blev med barn. Hon reste hem för att föda sin dotter 1910 och återvände utan sin dotter 1913, för att komma tillbaka och hämta med dottern senare. Så blev inte fallet utan dottern växte upp hos mormor. Kanske en av få som aldrig varit i USA men som fanns registrerad i den amerikanska folkräkningen 1920, som dotter till Mimi, som Maria Kristina nu kallades, och Gustave. Enligt folkräkningen är hon i skolan när räkningen gjordes, undrar om de berättade att skolan låg i Sverige. Maria Kristina avled redan 1924 utan att ha fått fler barn och Gustave fortsatte sitt liv, gifte sedan om sig.

Anna Cajsas son Helge reste över till USA 1922 och blev kvar där tills in död 1974. Han var länge ungkarl, men gifte sig på äldre dagar med Greta, änka, född i Sverige, som emigrerade 1923. Helge var förman på en amerikansk stålindustri under sin aktiva tid.

Av Lasse och Ingas barn emigrerade Frans och Maria, båda 1891 men inte tillsammans.

Frans reste först och begav sig till Daguscahonda, Elk county, Pennsylvania.  I dokument från Maria Lutheran Church i Dagus Mines framgår det att Frans, som numera kallas Frank, gifter sig 1893 med Amanda Johanson, född 1873 i Björsäter utanför Linköping. De får 6 barn innan Frank, den 5 april 1908, får hjärtslag och avlider. Änkan Amanda får nu verkligen slita för att ta hand om sina barn, de är 14 år och yngre, men det går så småningom bra och de flyttar till svenskstaden Jamestown i staten New York. Barnen växer till och samtliga bildar familj, som till viss del idag är medvetna om sin förfaders excentriska leverne. Vid kontakt med en familj så kom en spontan reaktion; Nu förstår vi yngste sonens stora intresse för jakt och fiske.

Maria reste senare under 1891 till Dagus Mine i Pennsylvania och hamnade före 1900 i New Haven, Connecticut. Hon gifte sig 1893 med Oskar Hanson, som immigrerat 1888 från Sverige, och de begåvades med 4 barn, varav de tre pojkarna nådde vuxen ålder. Maria blev änka redan 1919 , fortsatte att hålla ihop familjen och uppmuntrade sina söner till studier,. Maria avled 1943 och är begravd på East Lawn cemetary i New Haven . Jag tror nog att vissa i Husby hade höjt på ögonbrynen om de fått veta att Vice President i New Haven Saving Bank var dottersonson till den något egensinnige ”grottmänniskan” som inte kunde läsa eller räkna

Foto taget av författaren. Minnessten vid Husaby kyrka

Uppgifterna om Lasse och Ingas barn har jag dels fått från Sten-Inge Larson, som fram till sin död i december 2008 var den drivande bakom de uppträdanden som skedde vid Lasses grotta, där Sten-Inge själv spelade Lasse och som såg till att minnesstenen över Lasse och Inga restes, dels från uppgifter i amerikanska arkiv eller efter kontakt med nu levande ättlingar till Lasse och Inga ”over there” .

Fortsätt läs mer
  846 Träffar
  0 Kommentarer
846 Träffar
0 Kommentarer

I flyttkartongernas tid...

kartongbild

Undertecknad befinner sig just nu mitt i en flytt, och konstaterar som så många före och efter mig, att det var värst vad mycket mitt enkla hushåll består av. Höga skyskrapor av kartonger, möbler, diverse påsar och säckar tornar upp sig som värsta bastionen, och man får bygga små gångar för att överhuvudtaget kunna röra sig bland allt. 

Medan jag packade, gick mina tankar många gånger till forna tiders statare, som ju brukade använda 'slankvickan' på hösten till att flytta från en statarlänga till nästa. Deras hushåll rymdes i regel på en enda hästskjuts. 

Å andra sidan var det ett fasligt bestyr i de mer bemedlade hemmen, när man skulle flytta ut till sitt sommarviste eller sin malmgård. Det var lass efter lass med allt man trodde sig behöva för sommaren. Å andra sidan höll sig rika människor med tjänstefolk, och behövde väl på sin höjd göra upp en lista på vilka saker som skulle med. 

Ute på Sturehof, fick jag mig berättat, att när kung Karl XIV Johan for runt på besök i riket, medförde han alltid sitt eget personliga badkar. Han hade också en speciell tjänare som fick kånka på det där badkaret... 

Som tur är, finns sådana saker oftast redan installerade i våra moderna hem. Det räcker så bra ändå med soffor, bokhyllor, sängar och allt det andra. 

Sedan upptäcker man, som jag gjort, att man packat ner en del ganska dagsnödvändiga utensilier i någon för tillfället oåtkomlig flyttkartong... 

Kort sagt: om ni undrar varför det inte blev någon blogg från mig förra tisdagen, så anar ni antagligen svaret här.... 

Bilden: En ensam flyttkartong ger en skenbart idyllisk bild av det hela... Foto: pixabay

 

Fortsätt läs mer
  395 Träffar
  0 Kommentarer
395 Träffar
0 Kommentarer

Edde och Serafia Eklund

Edde Eklund och Serafia född StenmarkEdde och Serafia Eklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Edde Eklund föddes 1880-09-29 i Älgliden, Jörn som barn nummer tio av tolv till Olof Eklund och hans hustru Sara Greta Johansdotter. I ungdomens dagar sysslade Edde med skogsarbete. Edde övertog senare en del av sin faders hemman. Han var dessutom en tid malmlastare vid LKAB i Malmberget. Där trivdes han bra, men läkare rådde honom att sluta. Hans hjärta klarade inte av det hårda arbetet. Eklund återvände hem och återupptog ånyo jordbruksarbetet på gården i Älgliden. Under hans frånvaro hade hemmanet blivit allt sämre, varför det krävdes hårt jobb för att få det i gott skick igen.

Trots alla slags motgångar hade Edde vandEdde och Serafias gård i Älgliden JörnEdde och Serafias gård i Älgliden, Jörn. Okänd fotograf. Privat bildsamling. rat sjungande genom livet. Djupt religiös som han var, såg man ofta honom sitta på kyrkbänken och hans kraftiga röst hördes i psalmsången.

1909 vigdes han med Serafia Katarina Stenmark född 1888-12-22 i Ljusträsk, Burträsk, dotter till Fredrik "Sur-Frecke" Valfrid Stenmark och hans första hustru Emma Evelina Olofsdotter Lindberg. Ett år gammal flyttade Serafia med sina föräldrar till Kalvträsk. Vid nästan sju års ålder förlorade Serafia sin mor. Serafia fick därför 1896 ett nytt hem i Ljusträsk, Burträsk som fosterbarn hos bonden Pehr Johan Olofsson Burman och hans hustru Maria Fredrika Lindgren, vilka saknade egna barn. Där bodde Serafia fram tills hon gifte sig. 

Edde och Serafia fostrade sju barn. När krafterna avtog för makarna avyttrade de hemmanet i Älgliden och flyttade in till Jörn. Där ansvarade Edde för klockringningen i kyrksalen. I början hyrde de en privat bostad, men senare flyttade in på pensionärshemmet i samhället. Under den allra sista tiden vistades Edde och Serafia på Furugården i Jörn.

Serafias hälsa började att svikta i slutet av hennes liv varför hon intogs på sjukhemmet i Jörn. På annandag pingst (22 maj) 1961 slutade hon sin vandring på jorden. Hon blev 72 år.

Edde var som person godhjärtad varför han var omtyckt i sin omgivning. Han blev sjuk och intogs på lasarettet i Umeå där han avled 17 januari 1962, 81 år.

Fortsätt läs mer
  488 Träffar
  0 Kommentarer
488 Träffar
0 Kommentarer

Se var släkten bott och levt

2021 safari1
Där framme ligger gården där mormors förfäder bodde för länge sedan, långt bort vid en slingrande grusväg genom skog och hagar. Tack vare äldre kartor kunde jag hitta dit för några år sedan. Eget foto.

Nu börjar det köra ihop sig med sommarplanerna. Så mycket vi har att ta igen efter pandemiåret. Än är faran inte över men när det nu gått en månad sedan jag fick min andra vaccinationsspruta har jag börjat träffa barn och barnbarn igen och planerar även för en kort inrikes semesterresa.

Sommar för mig betyder släktforskarsafari, dvs att åka ut och leta efter platser där släkten bott och levt. Det vill jag verkligen uppmana er alla släktforskare att göra, om ni har möjlighet. Det har gett mig väldigt mycket att se platser och gårdar, i en del fall även husen där de bott för länge sedan. Och kyrkogårdarna. Framför allt på landsbygdens kyrkogårdar kan äldre gravstenar finnas kvar.

En sådan här resa kan man göra både tillsammans med andra, till exempel med släktingar på plats eller tillresta, eller helt på egen hand. Det roligaste tycker jag är att göra det i sällskap med andra som också har en relation till släkten eller platsen. Sådana utflykter har jag gjort med mina bröder, med en moster och med min pappa när han levde men också fått värdefull guidning av hembygdsfolk på plats. Fler ögon ser mer och minns mer efteråt.

2021 safari2
I morfars verkstad finns verktygen kvar. Kanske inte precis som han lämnade dem när han gick bort på 1970-talet men ordnade så att det känns så. Eget foto. 

2021 safari3
Här på kyrkogården i Köinge i mellersta Halland ligger flera äldre släktingar begravda. Nedanför kyrkan, på andra sidan landsvägen, ligger det gamla tingshuset (huset med långsidan hitåt, numera privatbostad) där flera av mina släktingar förr trätt in, kanske med rädsla, skam eller segervittring. Eget foto.

2021 safari4
På väg att leta efter platsen för en gammal torpgrund kan man få uppleva sådana här miljöer. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  1027 Träffar
  0 Kommentarer
1027 Träffar
0 Kommentarer

Y som i Yngve

Yngve kan vara ett exempel på vad Y står för. Det finns många andra kopplingar, i Timrå finns ett riktigt stort Y, Bengt Lindströms hyllning till Västernorrland. Det går att fortsätta i det evinnerliga med Y, alla har vi någon eller några favoriter. Vilket ord var det som stod på småskolans planscher med bokstäver, A som i Apa och så vidare. Kanske var det olika ord beroende på när i tiden det trycktes, men var det Yxa?

Numera finns det en betydelse för alla de som någon gång kommit i kontakt med släktforskning med hjälp av DNA. Att kunna spåra den raka linjen med pappor, det kan ske med hjälp av Y-kromosomen. Lite orättvist kan det tyckas att det är när det bara är den manliga delen av befolkningen som har den lilla rackaren, men mot de naturliga makterna kämpar vi förgäves. Allt är inte rättvist här i världen.

När den genetiska genealogin, DNA-släktforskningen, började användas så var det primärt Y-kromosomen som användes, det var med den som revolutionen startade. Det gick med ganska få markörer att dela in männen i olika huvudgrupper, även om det var grova, ganska oprecisa uppdelningar. Att kunna se på ett ungefär var på de olika kontinenterna en linje uppstått och hur de sedan finfördelats gjorde att många började se användningsområden inom släktforskningen. Om inte två linjer från samma anfader hade samma värden, så var det inte fel på generna utan det var fel i någon källa. Att se att tidigare väl belagda släktträd inte stämde var bland de första användningsområdena. I de fallen fanns det ingen osäkerhet, men om värdena var lika så fanns fortfarande möjligheten att det var fel, eftersom det kan vara andra släktingar som varit i farten. Och tittar man på för få markörer. Det är lite av detta som används när en del personer försöker få fram släktskap med avlägsna, i tiden, lämningar efter mer eller mindre kända arkeologiska lämningar.

Foto taget av författaren

Rätt använd så är det ett starkt verktyg i släktforskningen, något som ganska lätt glöms bort när allt intresse hamnar på att fiska i de dammar som de flesta bolagen tillhandahåller, det test som kallas autosomalt, och som tappar säkerheten redan efter 4-5 generationer. Att kunna följa den raka fädernelinjen längre tillbaka, även om det bara är en mindre del av vårt genetiska arv, kan ge många nya och intressanta kunskaper. Kanske inte det enklaste verktyget när man letar efter en försvunnen far eller farfar, men det finns så mycket annat i den genetiska genealogin som nästan hamnar i skymundan av den våg av ”fel far-syndrom” som vi hamnat i.

Kanske ska vi återgå till det som var början på den genetiska genealogin, säger en del. Det är inte rätt våg att gå, men vi bör bredda vår kunskap om alla de möjligheter som finns. Det är en fröjd att läsa om användandet av Y-kromosomen när det gäller sådana projekt som det som handlar om den gamla bondesläkten Bure. Att kunna få fram så mycket med så relativt enkla medel är helt fantastiskt. Har du inte läst eller hört om det som framkommit, kolla på www.buredna.sjolunds.se (klickbar länk)

Jag ser framför mig att vi kommer att få många liknande projekt och hoppas att just du kommer att följa dem, om du inte till och med starta ett eget.

Fortsätt läs mer
  551 Träffar
  0 Kommentarer
551 Träffar
0 Kommentarer

Karl Lundgren

Karl Edvard Lundgren med hustru Aina född Lundkvist GråbergKarl Lundgren med sin första hustru Aina Lundkvist. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Karl Edvard "Lill-Kalle" Lundgren föddes 17 mars 1907 i Stavbäck, Skellefteå som son till min mormors fars kusin Johan Bruno Lundgren, bördig från Södra Grundfors och hans hustru Emma Karolina Holmström, barnfödd i Östra Nyliden, Skellefteå. "Kalle" hade två syskon. När han var drygt ett år gammal avled fadern Bruno av lungsot. Hans uppväxt blev nog därför ganska tuff. Mamma Emma gifte om sig 1920 med Brunos bror Karl Lundgren och de bosatte sig i Dalen, Skellefteå. I deras äktenskap föddes tre barn. Dessutom hade de en gemensam son född före giftermålet. Karl Lundgren den äldre hade åren 1903-1911 vistats i Nordamerika.

Under uppväxten arbetade "Lill-Kalle" i hemmet tills han började som banarbetare vid SJ. 1928 ingick han äktenskap med Aina Kristina Erika Lundkvist född 1906-05-05, uppvuxen i Medle, Skellefteå, dotter till banvakt Edvard Lundkvist, härstammande från Jörn och hans maka Emma Kristina Lindgren från Norsjö. Makarna Lundgren slog sig ner i Gråberg, där de köpt ett mindre hemman av Johan Åström. På gården bedrevs ett mindre jordbruk med en ko, en kalv och en gris som djurbesättning. Fyra flickor fostrades i hemmet. Samma dag som den yngsta flickan föddes (11 juli 1937) avled Aina av barnsbörd, inre blödningar. Dödsfallet lämnade "Lill-Kalle" och de fyra döttrarna i djupaste sorg. Åren förlöpte och i Medle hittade han än en gång sin hustru. Thea Maria Lundström född 1918-06-10 vigdes 1944 med honom. Hennes föräldrar var hemmansägare Anders Lundström och hans hustru Anna Johanna Lundmark. Tea hade sedan år 1940 varit hushållerska hos Lundgrens i Gråberg. I detta äktenskap föddes en son.

Karl Edvard Lundgren var intresserad av föreningslivet. Han tillhörde byns ungdomsförening och var dess ordförande en period. Dessutom var han aktiv i ungdomsföreningens sångkör. Vidare var Lundgrens intressen ryaknytning, trädgårdsskötsel och tillverkning av mosaiktavlor.

Gården i Gråberg överläts så småningom till yngste sonen. Där är i dag Gråbergs plant, en stor handelsträdgård. 1972 flyttade Karl och Thea Lundgren till Brännan i Skellefteå. 1983-09-09 insomnade Karl Lundgren på Skellefteå lasarett, 76 år gammal efter en tids sjukdom. Hans hustru Tea levde till 14 juli 2017, hon var vid sitt frånfälle 99 år ung.

Källor: Svenska gods och gårdar, kyrkböcker, tidningsnotiser och andra skriftliga uppgifter.

Fortsätt läs mer
  417 Träffar
  0 Kommentarer
417 Träffar
0 Kommentarer

Fler vill veta mer

I radioprogrammet Vetenskapsradion Historia förra veckan konstaterar programledaren Tobias Svanelid att historieintresset ökat väldigt mycket på senare tid. Historieprofessorn Dick Harrison bekräftar detta i samma program, han säger att han får massor av frågor och många utgår från släktforskning. Dvs att frågeställaren vill veta mer om det som rör "sitt eget mikrokosmos" som Dick Harrison uttrycker det. Alltså inte bara det som rör den egna släkten utan också lokalsamhällets historia.

mamma kusiner
En del av min egen släkt för länge sedan. Min mamma Gertrud Dahlberg står i mitten i rutig klänning intill sin mormor Amanda Johansson. Kan det vara 1939? Kanske 1940? Min mamma var född 1924 och hon ser ut att vara 15-16 år här. Fotografiet är taget vid ett släktkalas hemma hos min mormors mor i Buskabygd i Gällareds socken i Halland.

Det här är något som jag också har märkt, det ökade historieintresset. När jag började släktforska på uppdrag för nio år sedan fick jag sporadiska förfrågningar och hade fortfarande det allra mesta av min försörjning från arbetet som frilansjournalist. Numera är det tvärtom, släktforskningsuppdragen är betydligt fler och ökande i antal. Det har framför allt varit en påtaglig ökning det senaste året och jag har funderat på om pandemin och den sociala isolering som blivit följden kan ligga bakom. Alltså att man allt mer börjar fundera på sin egen släkthistoria och inser att man vill veta mer om den. Framför allt ökar förfrågningarna från dem som växt upp utan kontakt med en del av sin biologiska släkt, t ex de som blivit adopterade eller de som haft en frånvarande (men inte okänd) far.

Uppmärksamheten i media bidrar säkert också. Inte bara om DNA-test i släktforskningen utan också tv-program om hushistoria och letandet efter arvingar. Vi i Sverige läser ju många deckare och att släktforska kan ju vara lite detektivarbete. Så när jag presenterar kundens släkthistoria i en berättelse kanske det upplevs lite som att få svar på gåtan om den egna identiteten. Många kunder bekräftar att de tycker att innehållet i den rapport de får är spännande och intressant men att ta upp de mer djuplodande orsakerna ingår inte i en kundrelation.

Jag hade i alla fall inte förutsett detta ökande intresse under pandemiåret. Men kanske har många också blivit varse hur skört livet kan vara och bestämt sig för att inte vänta med att ta reda på sin släkthistoria. Det kan jag själv känna som en drivkraft, att jag inte kommer att leva för evigt och eftersom jag vill lämna vidare till mina barnbarn så mycket som möjligt om deras släkthistoria så vill inte jag heller skjuta upp redovisningen av vår släkthistoria så länge till.

 

Fortsätt läs mer
  459 Träffar
  0 Kommentarer
459 Träffar
0 Kommentarer

En sten

Vid olika tillfällen i livet så påverkas vi av allt det som händer runt omkring oss, vare sig det är roliga eller tråka saker som händer. Vi får signaler som ska tolkas av hjärnan och det kan bli vilka slutsatser som helst, beroende på alla andra faktorer som påverkar oss. Ibland när det händer så behöver vi hitta något som gör att vi får möjlighet att glömma eller gömma den aktuella sinnesstämningen, och är det lugn och ro som eftersträvas så  kan en kyrkogårdspromenad innebära en möjlighet till nya vinklingar.

En sådan promenad kan innebära att tankarna får löpa fritt, att det man ser får bringa en stunds avkoppling från det som annars snurrar i huvudet. Och visst kan man låta fantasin flöda, vad är det som ligger bakom en stens utformning, en text som finns och kanske en text som tycks saknas.

Eget fotografi, inte kopplat till texten

Jag gick på en kyrkogård och stannade vid en ganska stor obeliskformad sten, närmare tre meter hög och med en fin form. På ena sidan fanns en lång text, lite svårläst när solens strålar träffade den snett från sidan, men ett steg åt sidan gjorde att den framträdde bättre. Att här vilade en änka, född 1805 och död 1866 framgick klart, att hon fanns i kärt minne och han hon levat ett kristligt liv stod det också, med ganska många ord. Stenens storlek och utformning kändes ändå inte riktigt kopplad till den beskrivning som framkom. Inget om vem hon var änka efter, inget om familjen i den långa texten, egentligen bara en lång hyllning. När jag tittade på de stenar som fanns runt om, var de betydligt yngre och betydligt mindre. Nu kan det ju bero på att de flesta äldre gravarna nog är borta, men ändå. Längst ner på stenen framkommer något som kanske ör en del av förklaringen. Stenen restes av en son 1888, alltså 22 år efter mammans död, och sonens namn följdes av hans bostadsort, Sydney, Australien.

Man kan undra hur den historien egentligen ser ut. Hur nåra varandra stod mamma och son, fanns det fler familjemedlemmar?  Reste sonen sin väg och lämnade mamma, för att aldrig möte henne igen och fick han inte veta att hon dött förrän långt senare, eller var det när han tjänat tillräckligt med pengar som han kom hem och fann sin mors omärkta grav?  Tankarna snurrar när jag står framför stenen och fantiserar om de olika tänkbara lösningarna. Hur skulle det kännas att inte få veta att mamma dött, och var är kopplingen till pappa, var han inte omtyckt?  Eller fanns pappans grav någon annan stans, med betoning på fanns eftersom den kanske ersatts av en annan människas grav under åren efter hans död.

Vad vet jag, kan man fråga sig. Och när tankarna for runt de olika lösningar som kan finnas på detta så försökte jag först fotografera stenen, men se det gick inte alls, det syntes inget på bilden. Kanske kunde änkans namn och hennes födelse eller dödstid ge något, men eftersom jag inte la några datum på minnet så blir det ingen utredning i den här bloggen. Jag får ta en promenad till när jag passerar den kyrkogården och se till att ta in de fakta som finns, vi får se när det blir och vad jag kan hitta, till dess får fantasin fortsätta att fylla på mina tankar runt en människas liv.

Eftersom det inte blev en bild så tar jag en annan bild, som inte alls har med ovanstående att göra.

Fortsätt läs mer
  896 Träffar
  0 Kommentarer
896 Träffar
0 Kommentarer

På tapeten

DSCN9537

Har på sistone bläddrat igenom något tusental olika tapetprover, och kom då att fundera på det här med tapeter förr och nu... 

På den disiga medeltiden hade man färdigsydda tapeter,  eller gobelänger, oftast väldigt fint hantverk, med jaktmotiv eller något religiöst. Dessa tapeter satt dock inte uppe permanent, man monterade dem helt enkelt när det väntades gäster och man behövde pryda riddarsalen eller finrummet med eleganta motiv. Samt höja värmen, öppna spisar är nog trevligt, men kunde säkert behöva all hjälp de kunde få. 

I enklare hem kom, med pappersutvecklingen, ett antal bonadsmålare att uppträda som lokala konsthantverkare. Framför allt i Halland och södra Småland. Längre norrut, i de så kallade Hälsingegårdarna, dekorerade man direkt på väggen. Tapeter i vår tids bemärkelse dök upp i adelns palats under stormaktstiden. Då avbildades ofta figurer ur romersk eller grekisk mytologi, eller kanske rentav ur nordisk mytologi. Figurerna skulle då gärna förlänas anletsdrag från husets herre och dam, för att imponera på besökarna. 

När vägen till de ostindiska breddgraderna hade öppnats på allvar på 1700-talet, blev det siden på väggarna, gärna med någon form av orientaliskt mönster. 1800-talets tapetmode handlade, tror jag, mer om lokalt handvävda tapeter, gärna med riddarromantiska eller vikingatida motiv i tidens anda. Vid den tidpunkten hade ju också stora företag börjat etablera sig, och sälja tapeter. 

Nittonhundratalet har bjudit på diverse varianter. Under jugendtiden var tapeterna gärna beige, bruna eller mörkgröna, med något blomstermotiv. Efter krigsåren blev de ljusare, med moderna mönster och diskretare färger. På 60-talet kom op-konsten med surrealistiska mönster i bjärta färger till det svartvitrutiga golvet och de runda fåtöljerna. 70-talet var Marimekkos blomstertid bokstavligt talat. På 80-talet kom bårderna. Både tapeter och kakel skulle ha en färgglad rand med något mönster. 

Någonstans runt sekelskiftet blev allting vitt. Sedan svart. Och nu senast grått. Kanske går vi, med lite tur, mot beige härnäst?

Det är inte utan att man börjar längta efter något i stil med medeltidens färgsprakande gobelänger! 

 

Bilden: Fin tapet (och kristallkrona) i Julita gård sommaren 2019. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  425 Träffar
  0 Kommentarer
425 Träffar
0 Kommentarer

Karl och Jenny Fällman

Jenny Degerstedt och Karl Fällman beskurenJenny Degerstedt och Karl Fällman. Foto: Fotografisk reproduktionsexpress og förstörelseanstalt. Privat bildsamling. Karl Fällman föddes 1871-09-25 på Sunnanå i Skellefteå som ett av tio barn till mjölnaren Johan Fällman, bördig från Lappvattnet, Burträsk och hans hustru Cajsa Eufrosyna Andersdotter, barnfödd i Mjövattnet, Burträsk. Under Karls uppväxt bodde han i både Sunnanå och Lund vid Skellefteå, dit föräldrarna flyttade. Åren 1892-1895 var Karl dräng hos handlare Richard Sundberg i Skellefteå stad. Under samma period var Jenny Lovisa Degerstedt (född 1872-04-14 i Stämningsgården, Skellefteå dotter till Pehr August Degerstedt, härstammande från Degerbyn, Skellefteå och hans maka Maria Lovisa Tillberg, bördig från Hedensbyn, Skellefteå) piga hos handlare Harald Höijer i Skellefteå stad. Det var nog så Karl träffade sin Jenny. 16 år gammal 1888 erhöll Jenny sin första tjänst som piga hos bonden Lars Anton Fahlgren på Sörböle. Där blev hon kvar till 1890. Det sistnämnda året flyttade Jenny till Ragvaldsträsk där hon fick tjänst som piga hos Johan Johansson Lindström med familj. 1892 bosatte sig Jenny i Skellefteå stad som nämnts ovan.

1895 vigdes Karl och Jenny. De bodde då på Tuböle egendom (tillhörande hemman Sörböle nr. 2) där Karl var rättare i tio år under grosshandlare Jonas Sidenmark i Skellefteå. (En rättare var en arbetsledare för ett större jordbruk.) Under denna tid blev makarna Fällman föräldrar till fem barn. 1905 flyttade familjen till Hedensbyn där de vistades i tre år innan de 1908 återvände till Tuböle. När den första kraftstationen i Finnforsfallet började att byggas 1906 var Karl en av dem som tog första spadtaget vid bygget. Han erhöll tjänst som dammvakt vid kraftstationen, ordinarie sådan blev han 1910. Karl och Jenny flyttade med sina barn till Finnforsfallet i samband med detta. Tjänsten som dammvakt i Finnforsfallet innehade Fällman fram tills att han avgick med pension vid 65 års ålder 1936. Samma år flyttade han med sin maka till Skellefteå stad. Under tiden i Finnfors var han dessutom förman för utearbetarna vid kraftverket.

Som person var Karl Fällman jovialisk och hade skaffat sig många vänner i de vidaste kretsarna.

Jenny var en husmor av högsta klass. Hon utförde sina handlingar med stor omsorg och ihärdighet. Hon var religös, hon bad och arbetade hårt. Under tiden hon och Karl var jordbruksarbetare åt Jonas Sidenmark var hennes uppgift att mjölka ett tiotal kor, att skaffa mjölken till staden och att delta i "ann'tin" (tiden för sådd eller skörd) samt att dessutom sköta det egna hushållet.

I två månaders tid var hon intagen på Skellefteå lasarett. Hon hade genomgått en operation och verkade ganska bra efter denna men rätt snart blev hon sämre. Hennes liv gick inte att rädda. Eljest hade hennes hälsa varit god i hela livet fram tills de sista åren. 23 september 1937 somnade hon in i sviterna av tjocktarmscancer.

Efter en tids sjukdom avled Karl Fällman 28 juli 1943, då folkbokförd på Kanalgatan 75 i Skellefteå.

Fortsätt läs mer
  359 Träffar
  0 Kommentarer
359 Träffar
0 Kommentarer

Privata lån innan bankerna fanns

Bouppteckningar är intressanta arkivhandlingar och kan ge mycket information. Inte bara om vilka efterlande arvingar den döde hade eller om det blev en behållning eller en brist i boet. Eller vilka saker som fanns i hemmet.

Förr fanns ju inga banker men enskilda personer, till exempel köpmän, kunde fungera som bank i städerna och låna ut pengar. På landsbygden var det storbönder med pengar som lånade ut av sin fömögenhet. De kallades sockenbankirer.

Folk behövde ju låna pengar ibland även förr i tiden. Behovet var förstås inte som idag, när nästan ingen köper sig en bostad utan att låna stora belopp på banken. Förr askrev man reverser, idag skriver bankerna ut lånehandlingar.

Etnologen Anders Perlinge har skrivit en avhandling om de så kallade sockenbankirerna, men det är historikern Maths Isacson som myntat begreppet och gett sockenbankirerna följande definition: “en person som hade kredittransaktioner av viss omfattning och bredd”, som verkade huvudsakligen i hemsocknen och att affärerna skedde genom skuldebrev.

Inte bara män gick in i den här rollen, även kvinnor kunde ha både en hel fordringar men också skulder. Då rör det sig främst om välbeställda änkor

Vilka som var sockenbankirer kan bouppteckningarna berätta om. Har du en gammal släkting vars bouppteckning visar långa listor på utestående fordringar, de flesta mot revers, då kan du räkna med att det var en sockenbankir. De verkade i större och mindre skala, en del lånade ut stora mängder, andra betydligt mindre.

På landsbygden växte jordbrukskasserörelsen fram i början av 1900-talet och övertog till stor del den privata bankverksamhet som vi kan se spåren av i landsbygdens bouppteckningar.

Två exempel från bouppteckningar:

boupp1
Hemmansägaren Henrik Carlsson Bergman i Kramstad dog den 8 april 1805. Bouppteckningen finns bevarad i Järvsö tingslads häradsrätts arkiv och visar ett välbärgat hushåll med stora tillgångar, bland annat fastigheten skattehemmanet nr 3 i Kramstad som värderades till 833 riksdaler banco. Tillgångarna bestod också av drygt 30 utestående fordringar, troligen till grannar, släktingar och andra sockenbor, på totalt 471 riksdaler och 29 skilling. De flesta av dessa var på mindre belopp men några på ganska stora. Dessutom fanns det fordringar utan skriven revers för 77 riksdaler. Summan av de utestående fordringarna var alltså mer än halva hemmanets värde. Bildkälla: Arkiv Digital.

boupp2Den 24 februari 1842 dog undantagsänkan Margareta Larsdotter i Egeby. Bouppteckningen ingår i Askers häradsrätts arkiv. Hon var en välbeställd änka men som inte hade så gott om lösöre, troligen för att hon bodde på undantag. Men hon hade 21 utestående fordringar som tillsamman översteg 2000 riksdaler banco. Varje fordran redovisas både till lånebelopp och upplupen ränta. Fordringarna utgjorde den största delen av arvet efter henne, den totala behållningen blev 2668 riksdaler. Frågan är hur det påverkade dem som lånat? Om de tvingades betala tillbaka sina lån efter Margareta Larsdotters död eller om arvingarna, de tre döttrarna Gunilla, Ingrid ocvh Kerstin Olofsdotter kunde överta fordringarna. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  928 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Chris (Kerstin) Bingefors
Jag upptäckte nyligen att en ana var sådan "bank". Jag hjälpte en amerikan med hans anor och fann att hans ana var skyldig min ana... Läs mer
lördag, 19 juni 2021 07:05
Eva Johansson
Chris: Ja, sådant har jag också stött på. Människors ekonomiska transaktioner förr visar också hur deras sociala nätverk såg ut. J... Läs mer
lördag, 19 juni 2021 10:17
Olof Bergström
Jag löste ett svårt problem, när jag råkade få syn på att någon hade en skuld till sin bror, som hade tagit ett eget efternamn och... Läs mer
lördag, 19 juni 2021 18:16
928 Träffar
4 Kommentarer

Gammalt och nytt

Att vi ibland hamnar långt bort i tiden med släktforskningen vet vi nog alla. Det finns de som har tur och hittar källor både här och där som leder längre och längre tillbaka. Den ena källan ger den andra och det kanske dyker upp andra träd som kan kopplas till det egna. Att uppgifterna ska kontrolleras vet nog de flesta, och finns det källangivelser så går det ofta bra. Men ibland måste vi fundera till om tolkningen av den enda kända källan, när det bara finns en, verkligen ger tillräckligt stöd för den nya släktkedjan. Finns det ett uns av önsketänkande eller är det som jag tolkar det.  Ibland finns det tvivel och då kan en varning vara på sin plats. Men när allt pekar i rätt riktning så känns det skönt att ha gjort kontrollen innan arbetet fortsätter med nästa och nästa.

Ett exempel läste jag om, det gäller ett nytt projekt som ska försöka utröna om det fanns en, två eller fler Lång-Hindrik i Ångermanland i slutet på 1500-talet. Det finns många som anger att de har säkra källor för sina kopplingar, men är det verkligen samma Hindrik som är pappa. Raka anor till sönerna Mårten och Mats ser inte ut att kunna vara så nära släkt när deltagarna nyttjar Y-kromosomens möjligheter att visa på släktskap på den raka pappalinjen. Det är smått sensationellt vad man kan göra idag, något som vi inte ens kunde drömma om för inte allt för många år sedan. Hoppas det blir många som följer det spännande projektet, kan säkert ge ringar på vattnet när det gäller hur trovärdiga tidiga källor är också.  Bara för att det är skrivet behöver det inte vara sant, sas det förr och det gäller verkligen i hög grad även våra äldre källor.

En del testkit för DNA kommer i plastpåsar, andra i lådor. Foto författaren

Jag kan inte låta bli att koppla till det som är första delen av Släktforskarnas Årsbok 2021. Där finns ett antal mycket intressanta och verkligen tankeväckande artiklar om nutida DNA-forskning. Det behöver inte vara gamla källor vi kan ifrågasätta, inte ens de som vi är säkra på, de som är från nutid kan vi lita på. Att komma underfund med att jag är adopterad eller har tillkommit med hjälp av insemination är starka upplevelser, som säkert sätter djupa spår. Att få klarhet i att det nyfödda barnet blandades ihop med moderns rumskamrats barn och de båda åkte hem fel föräldrar om vi följer det genetiska spåret måste kännas som en chock.

Samtidigt så visar Årsboken på det oerhörda engagemang som de inblandade har. Att lägga ner timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka och år efter år på sitt letande efter ursprunget, det visar på en inneboende styrka. Att inte ge upp när det ser som mörkast ut, utan till slut få  se den sanning som finns, måste vara en skön känsla. Vill du veta mer, så läs berättelserna i boken, de är verkligen läsvärda.

Undrar om någon kommer att skriva om de fall som ännu inte fått en lösning, kanske kommer den lösande träffen hos en obekant släkting som klarar ut om det är på pappans felaktiga pappa eller på den borttappade morfadern som matchen finns. Eller kan det någon gång komma en lösning på vilka föräldrarna är till barnhusbarnet, där det verkar vara hur blandat som helst mellan släkten bakåt. Kan man vara lika mycket släkt med båda föräldrarna. En fråga som blir uppenbar när storleken på träffarna inte stämmer hur mycket det än ritas i olika verktyg.

En vacker dag så syns kanske svaret, undrar hur många tester som behövs för att klara ut den röran. Jag får hoppas att det kanske är andra som ser andra saker när svaren presenteras och den jag testat har svaret på någon annans gåta.

Fortsätt läs mer
  780 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
3
onsdag, 16 juni 2021 13:07
780 Träffar
1 Kommentar

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Sök i Forskarkatalogen

Nya forskare i katalogen

Tom

Utloggad
Tom Hicks
Nyköping
Helsingborg
Solna

penelop

Utloggad
penelopglover