Kerstin, Anna och Katarina. Olof, Johan och Per. Det var de vanligaste namnen på människorna som levde i Sverige omkring 1750.
Kerstin var det allra vanligaste namnet bland kvinnor som fick barn 1750. Av de drygt 60 000 barn som föddes detta år hade c:a 8 000 av dem en mor som hette Kerstin. I dessa ingår även dem som hette Christina och Stina, eftersom det sågs som samma namn. Det har ni säkert sett i kyrkböckerna.
Jag har 22 Kerstin och 3 Christina bland mina förmödrar, alla levde på 1600- och 1700-talet.

Visst har du också tänkt på hur få namn som vi kan läsa i dopböckerna? Alltså hur liten variation det var på namnen. Det kunde variera mellan olika regioner men i allmänhet i Sverige var det de här namnen som användes flitigast. Liksom även Karin, Maria, Anders och Lars och några få namn till.
Vissa namn användes ju också mer inom vissa släkter, eftersom förste sonen fick namn efter farfar och första dottern efter mormor, andre sonen efter morfar och andra dottern efter farmor. Som regel. Denna namngivningstradition var ganska stark i större delen av landet långt in på 1800-talet.

Om namntraditioner och andra fakta från historisk tid kan du med fördel läsa i historikern Carl Mikael Wærn-Carlssons bok "Medelsvensson under 700 år". Han har tagit del av uppgifter från arkivhandlingar och från statistik och berättar om vilka genomsnittsmänniskorna var under varje århundrade från 1300-talet och framåt. Mycket intressant läsning, det lovar jag.
Tidningen Släkthistorisk Forum har valt bokens innehåll som tema i det senaste numret. Läs mer där.

Medelsvensson omkring 1750: Kerstin Andersdotter, 29 år, i Sörby och gift med Per Persson. Vid den tiden hade hon fått två barn, men fler skulle komma. Bild: Chat-GPT.

Några år senare: Förmodligen hade familjen också djur på gården, både häst och kor. Men när Chat-GPT lagt till hästen togs ena barnet bort. Kanske hade storebror dött i mässlingen eller scharlakansfeber, barnadödligheten var stor.

År 1900 var det allra vanligast förekommande namnet i Sverige Anna Maria Andersdotter. Det fanns fler kvinnor än män så en kvinnas namn var det vanligaste.
Vi vet ju också att vissa namn, som vi idag skiljer på, ansågs som samma namn. T ex Karin/Katarina, Kerstin/Christina, Maria/Maja, Margareta/Greta, Per/Peter, Johan/Jan, Olof/Ola med flera. Så småningom blev det en uppdelning även av dessa namn så att en kvinna kallades antingen Kerstin eller Christina.

Ett lite udda exempel jag sett är en kvinna på Gotland som var döpt till Magdalena men kallades Lena i husförhörslängder och vid något tillfälle Helena. Lena var nog det vardagliga tilltalsnamnet men att prästen trodde att hon var döpt till Helena och därför skrev det vid ett tillfälle när hon var vuxewn. En annan kvinna i samma släktträd var döpt till Helena Maria men kallas Lena Maja i husförhörslängderna. En annan Helena jag stött på kallades Elin.

I Dalarna har jag släktforskat åt flera kunder under årens lopp. Där är det vissa namn som förekommer väldigt flitigt: Anna, Brita, Karin, Anders, Erik och Lars. Är det bara en slump eller är de namnen mer frekventa i Dalarna än i andra delar av Sverige?
I min mammas släkt från Halland är Anna och Anders de två vanligaste namnen, med Kerstin och Sven som nummer 2. Fast det allra vanligaste namnet är en variant på Ing, dvs Inger/Ingegerd/Ingeborg, det vinner överlägset. Fast Ingeborg och Ingegerd var olika namn tror jag, inte varianter på samma. Däremot kan nog Ingegerd ha varit en variant av Inger, men det vet jag inte.

Har du makar i ditt släktträd som gift sig 1744? Det har nog de flesta av oss för det året vigdes rekordmånga par och det dröjde 40 år innan man kom upp i samma antal vigslar under ett år. Författaren föklarar det med att många gårdar var tillgängliga efter ett antal missväxtår. För att klara av en gård behövdes både man och hustru, så den som ville ta över en gård ville nog gifta sig först.

Tabellverket, föregångaren till Statistiska Centralbyrån (SCB) startades 1749 och därefter har vi en hel del siffror som berättar om tillståndet i landet. Framför allt folkmängd men också annat.
1750 bodde 1,8 miljoner människor i det område som idag utgörs av Sverige. Men då ingick ju Finland i den svenska nationen och räknar vi in dem som bodde där var det 2,2 miljoner.

Jag tycker att sådan här information är intressant och hjälper mig att förstå vilket samhälle och sammanhang som mina gamla släktingar levde i. Det var så klart många faktorer som spelade roll. Både lagar och normer, väder och klimat, samhällsordning och annat.
Men också att med så liten folkmängd måste det ha varit ödsligt på många håll. Vi kan få veta vad som odlades och därmed vad man åt. Med mera.

När jag tänker på olika familjekonstellationer i mitt eget släktträd så finns det inte så många som sticker ut rejält.  Men visst finns det systrar som gifter sig med bröder, ja inte egna men bröder från en annan familj och sedan kan det finnas någon kusin längre ner i trädet som gifter sig med sin egen kusin. Eller en man som gifter sig först med en kvinna, som dör och då kommer systern in och de gifter sig och hon dör också och den tredje systern kliver in. Barnen i det här sammanhangen blir inte så lätta att säga vad det är, om de nu är dubbelkusiners barn eller trekvartskusiner. Det som sedan följer i generationer efteråt finns det inga som helst möjligheter att hålla koll på, speciellt om det är olika områden inblandade där de bli kvartsbryllingar, femtedelsfyrmänning eller i någon annan del av landet B-kusin eller halv tredjekusin.

Visst är vi duktiga på att hitta på olika beteckningar, men det blir bra rörigt när det tillkommer dubbla eller halva eller någon annan form av släktskap som knappast går att definiera. Jag funderar på om de släktforskningsprogram som använts kan hjälpa till att ge rätt beteckning på släktingar generation efter generation när det krånglas till med linjer som korsar varandra på många sätt. Det kanske går, för i helgens blogg fanns det en bild på hur programmet ritar upp linjer. Och jag lånar en liten del av den AI-genererande bilden och funderar på vilka relationer som de egentligen ska beskriva. Många tankar blir det av en sådan bild.

Del av bild från Michael Lundholms AI-genererade bild

Hur ser du på den avbildade familjen, blir säkert lika många svar som det finns betraktare. Och för att stoppa in lite av det jag skrev för en tid sedan, undrar hur många som tror på bilden och hoppas få sådana träd. Är man inte släktforskare kan den verkar riktig. Nog om det, jag går tillbaka till ”riktiga” familjer med lite annorlunda uppbyggnad och där det blir lite krångligt med uppritandet eller benämningar av släktskap. Den vanliga fembarnsfamiljen som fanns i det lite äldre släktforskningsmaterialet var inte svårt att rita upp. Men sen kom det fram DNA som ställde till det. Alla barnen verkade inte ha samma pappa, kan något ha blivit bortbytt på BB, för det var ju i mitten av skaran det inte tycktes stämma. Spännande teori, men det fanns inget BB i närheten och eftersom det fanns en barnmorska angiven så kanske det var en hemmafödsel.  Eller kunde ha varit hos barnmorskan som det skett en blandning.

Det som såg ut som ett mysterium, blev än värre när fler tester visar att det är ytterligare barn som inte är helsyskon. Kan det ha varit ett bortbytt, ett riktigt och kanske ett snedsteg av mamman. Eller snedsteg ska vi nog inte säga, ingen, utom mamman, vet på vilket sätt ett barn blir till, ibland är det frivilligt, ibland är det inte det. Men om vi fortsätter titta på den här familjen så blev de där DNA-testerna bara värre och värre, eller kanske vi ska säga mer och mer outgrundliga. Inget stämde på något sätt och den stackars släktforskaren började fundera på om DNA-testande kan skapa hallucinationer, eller påverka det logiska tänkandet.

Efter att familjen blivit en vältestad familj så är det klart hur det hänger ihop och då kan jag förstå om det blir konstigt i uppritade släktträd, kanske tur att den här släktforskaren inte var så pigg på att köpa ett snyggt uppritat träd. Att förklara för en konstnär hur trädet ska se ut blir på gränsen till omöjligt, det förstår ni nog när jag berättar att resultatet av alla DNA-tester visar att inget av barnen har samma pappa och att maken i familjen inte är far till någon. Här kan kanske AI hjälpa till med att sortera släktskap både nu och i framtiden.

Nu är ju det här kanske ytterligheter, eller är det så?  Finns nog många berättelser om olika konstellationer, där det blandas och ges friskt. Och vad gör det om alla är nöjda och glada med sina liv, om släktträdet ser hur konstigt ut som helst. Det är ju livet och hur det levs som är viktigt, inte hur det beskrivs med fyrkanter och streck i ett program eller databas, oavsett vems påfund nu detta är. 😊

För några veckor sedan var vi några kusiner som samlades för att måla akvarell. Det ska genast sägas att undertecknad inte är någon stjärna på måleriets ädla konst. Det gick inte särskilt bra för mig den här gången heller, men som kusinerna påpekade; man måste öva.

Egentligen är det ju faktiskt samma sak med släktforskning, slog det mig. När man är ny som släktforskare, är man otroligt optimistisk och tänker gärna sådant som: ’jag börjar med pappas släkt nu, och när antavlan är fylld om någon månad, kan jag fortsätta med mammas’.

Ack ja.

Det är innan ens väg korsats av oäkta barn, anor som varken dött eller flyttat men försvunnit ändå, eller präster som inte hade lust att skriva mer än nödvändigt i kyrkböckerna.

Eller så har man råkat ut för en präst som roat sig med att skriva med veritabla hieroglyfer i kyrkboken. 

Men det är helt enkelt att beväpna sig med tålamod och försöka backa tillbaka och hitta någon annan väg framåt som gäller. Öva, skulle man kanske kunna kalla det. För min del brukar jag göra så, att varje gång jag ska börja med kyrkböcker från en ny församling, brukar jag starta en bit innan den 'riktiga' perioden sätter igång. Så att jag kan läsa in mig på prästens handstil, sätt att skriva, tabellsystem och annat som behövs. Det är ju inte förrän 1860 som prästerna får kyrkböcker med standardformulär att fylla i.

Så småningom kan det dyka upp en genväg fram till den där försvunna anan. Präster i små församlingar hade ofta mer tid att skriva utförligare i kyrkböckerna, och då kan man ha tur och få en hel familjehistoria i framför allt dödboken eller husförhörslängden.

Och glöm för all del inte bort de ännu levande källorna! Det kan räcka med att din släkting har hört ett endaste litet orts- eller gårdsnamn i samband med urfar eller gammelmormor för att mysteriet ska kunna klaras upp.

Och efterhand som du bombarderar dina släktingar med släktfrågor, förstår de också bättre vad du söker och hur man letar efter bortsprungna anor. Övning ger färdighet!

Bilden: äpplen, symbol för kunskap. Foto: författaren 

Släktforskning med dator och bok. AI-generad bild.

Låt mig först säga att jag är en flitig användare släktforskarprogram som hanterar databaser och jag kommer att fortsätta vara det. Citatet i rubriken yttrades dock när jag för en tid sedan träffade två vänner – båda mycket erfarna och kunniga släktforskare. Det spelar ingen roll vem av oss som fällde yttrandet för vi instämda alla tre i det – trots att vi använder olika släktforskarprogram. 

Min egen databas är mycket liten och rymmer inte alls alla mina forskningsresultat. Det beror på att jag sedan flera år tenderat definiera olika projekt för min forskning. Projekten har jag dokumenterat med hjälp av ordbehandlare och dokumentationen har utformats som artiklar som sedan publicerats i olika släktforskartidskrifter. Projekten har ofta krävt ihopsamling av data från en rad källor som sparats som CSV-filer (en textfil med väldefinierade kolumner som kan läsas av Excel med flera program). Man kan förstås tycka att jag som en ambitiös släktforskare borde ha fört in resultaten i min släktforskardatabas. Tyvärr är det inte så enkelt.

Vad vi reagerade på avseende släktforskarprogrammen är att de tenderar att styra forskningsmetodiken. Det är min läsning av problemet som följer här – mina vänner kan möjligen ha lite andra infallsvinklar. Fokus i programmen är en centralperson och den personens anor och ättlingar. Man styrs direkt in att utforska dessa relationer. Programmen styr tanken för att det är ett antal boxar som ska fyllas i och ett antal givna relationer som ska utforskas.

Det är naturligtvis vid många tillfällen som en sådan styrning inte är problematisk. Jag tänker framförallt på kyrkboksforskning där det finns husförhörslängder. Men inte ens då är det alltid möjligt att fylla boxarna som min bloggkollega Ted Rosvall skrev om tidigare i veckan.

När jag i somras dokumenterade i stort sett alla mina fyrmänningar lät jag mig styras av mitt släktforskarprogram och anände den mångfald databaser som idag finns. »Quick-and-dirty« som det heter i samband med Genealogiska Föreningens tävlingar att snabbt konstruera ett släktträd för en tänkbar DNA-match eftersom man går på resultatet av databassökningar och inte direkt till originalkällorna. Den utgreningen av min antavla är inget jag kommer att dela med andra. Jag betraktar det närmast som en del av min anteckningsbok.

I gränstrakterna tidsmässigt där kyrkböckerna successivt upphör när man går bakåt i tiden kan man fortfarande delvis fylla i boxarna och utforska relationerna men det blir allt svårare. Påfallande ofta när jag pratar med släktforskare som befinner sig i den situationen uppfattar jag det som att de är låsta av släktforskarprogrammens boxar och relationer. Sedan blir de frustrerade för att de inte kan hitta var och när en person föddes och dog. Ännu värre blir det förstås när det inte alls finns några kyrkböcker.

Saken är den att man måste använda en helt annan forskningsmetodik. Den går ut på att samla möjliga pusselbitar till det pussel man tror man lägger. Medan med kyrkboksforskning pusslet är ganska väldefinierat och det går hyfsat enkelt att avgöra om en pusselbit hör till pusslet eller inte så är saken i frånvaro av kyrkböcker helt annorlunda. 

Man måste istället vidga perspektivet. Istället för att leta efter exempelvis föräldrarna till en person måste man samla på uppgifter om alla personer på en ort (gård, by, socken härad ...) under en längre tidsperiod. Och det från en rad olika källor som mantalslängder, domböcker med mera. Sedan får man lägga pussel.

Visst kan man komma fram till resultat men ibland blir det stopp. Jag har under snart 20 år ägnat uppmärksamhet åt avkomlingar till min ana brännugnsmästaren Simon Frunck vid Skultuna mässingsbruk. Han är första gången dokumenterad där 1620. Trots att det är Västmanland och det därför finns fragment av kyrkoarkiv bevarade från tidigt 1600-tal är det problematiskt. Inte ens förekomsten av en dödnotis 1673 i kyrkoarkiv kan säkerställa när han dog. Orsaken är att en hans söner också hette Simon Frunck och också var brännugnsmästare. Det kan lika gärna vara sonens dödnotis. Den första seriösa forskningen kring släkten, som uteslutande baserades på kyrkoarkiv (Karl K:son Leijonhufvuds Ny svensk släktbok, 1901–1906), var visserligen medveten om denne sons existens men adresserar inte problemet. Tydligt medveten om sonens existens blir man först när man studerar mantalslängderna där far och son några gånger finns samtidigt, skilda åt av beteckningarna alte/junge eller senior/junior. Just under 1620-talet är Skultunas födelsebok detaljerad och där saknas Simon. Av allt att döma var han född före 1620. Spåren efter dem upphör ungefär samtidigt så vem dog 1673?

Den äldre Simon hade även sönerna Karl född 1627 och Johan född 1634 och för dem finns det födelsenotiser. Medan Karl verkade hela sitt liv i Skultuna försvinner Johan. Är han identisk med den Johan Frunck som dök upp i Vällinge mässingsbruk i Salem på 1670-talet? Sannolikt men inte säkert. Namnrymden inom släkten är ganska liten och det finns ganska många Johan.

Brodern Karl hade nämligen en son Johan som man vet mycket lite om. Inte ens förekomsten av patronymikon utöver släktnamnet leder då till resultat. I generationen efteråt finns ytterligare två Johan nämligen två Johan Johansson Frunck. Att det var två olika personer säkerställs av att de gifte sig dagarna efter varandra 1718 i Stockholm respektive i Skåne. Men vilka var far till dem? Det finns indicier som pekar i viss riktning men några definitiva bevis finns inte. Mina resultat om släkten Frunck finns tillgängliga på nätet (http://lundholm.me/projekt/frunck/frunck_stamtavla_1_14.pdf).

Karl hade även dottern Maria vars familj visar på ytterligare ett problem, nämligen att det var mycket vanligt med bunden uppkallelsenamngivning bland bruksarbetarna i Skultuna. De allra flesta var tyskättade. Hon hade nämligen två samtidigt levande söner som hette Karl Henriksson. Med fragmentariska födelse- och vigselböcker finns det dock indicier som pekar på att hon var gift två gånger och att det andra äktenskapet ingicks före den äldre sonen Karls födelse. Först med en Karl Johansson Adam, som var brännugnsdräng hos Marias far Karl, och sedan med en tråddragare Henrik Johansson. Den äldre sonen kan därför kanske varit uppkallad efter den döde maken och den yngre sonen efter sin morfar. Mina resultat om detta finns i Släkthistoriska Studier (https://doi.org/10.55797/sfx835).

Men vad ska jag skriva in i mitt släktforskarprogram? Jag har alltså inte skrivit in något. Skälet är dels att även om en rad indicier pekar i viss riktning saknas definitiva bevis och dels att när man skriver in något i en släktdatabas med relationer till andra blir relationerna definitiva och säkra. Viss kan man kringgå detta problem på olika sätt i databasprogrammen men personligen har jag inte känt något behov eftersom jag genom en rad publicerade artiklar dokumenterat resultatet och gjort dem tillgängliga för andra.

Släktforskarprogrammen är bra i många sammanhang men det gäller att inse att de också har sina nackdelar.

Horror vacui betyder "skräck för tomrum" och kan användas såväl inom fysiken som konstvetenskapen. Här i Sverige tänker vi kanske främst på Kurbits-måleriet i Dalarna. Det är en dekorativ konstart med särpräglade fantasiväxter med stora blom- och bladknippen, som fyller duken eller möbeln och där inga tomma ytor får förekomma.

För oss släktforskare är det en annan sorts tomrum som fyller våra dagar med frustration och irritation, nämligen luckorna i våra släktutredningar och antavlor. Ni vet, den där okända födelseorten, vigselnotisen vi aldrig lyckats hitta eller de där släktmedlemmarna vi aldrig tyckats "FÅ DÖD PÅ". 

För det senare problemet finns det ju, som tur är, en mirakelmedicin, Sveriges Dödbok, som alldeles nyligen utkom med en ny  version. Varje gång detta händer - vartannat år eller så - sitter jag som på nålar med min lista över "hopplösa fall". Skall den nya tidsperioden, denna gång 1800-1814, möjligen kunna lösa några av dessa?

Högst upp på listan stod min mormors mormors farfars syster, Fröken Ulrica Sophia de Falk, född 1727 på Herstaberg i Kvillinge socken (Ög) och senast siktad hos sin bror på Rökärr i Skärkinds socken mot slutet av 1790-talet. Därefter bara tomhet ... och som jag har letat. Näväl, några knapptryckningar senare levererar Sveriges Dödbok följande post:

de Falk, Ulrica Sofia  Staden, Död 1800-07-27, Kyrkobokförd i Karlstads stadsförsamling, Född 1727, Ogift kvinna.

Karlstad??? Av alla platser! Långt, långt ifrån Skärkind och Norrköping, där resten av familjen till sist samlas. Men varför? Där finns så vitt jag vet inga släktingar - och hur tog hon sig dit? Ulrica finns med i Karlstads död- och begravningsbok - notisen i bilden ovan - men däremot inte i någon husförhörslängd. Kan det helt enkelt vara så att hon åkt dit för att "dricka brunn" eller vila upp sig? Det var ju mitt i sommaren hon gick bort, av skörbjugg!!! Omständigheterna lär jag väl aldrig förstå, men lyckan av att, efter mer än 50 års letande, ha fått bort ännu en förarglig lucka i släktutredningen är mäktig! (Detta lyckorus förmår blott andra släktforkare förstå och uppskatta ....) 

Ett annat hopplöst fall var Carolina Nicolina Elvin från Barnhuset i Adolf Fredriks församling i Stockholm, som enligt Sveriges Dödbok dör där i augusti 1813, blott 6 år gammal. Hennes far, pistolsmeden Carl Johan Elvin vid Svea Artilleriregemente, hade dött 1810 efterlämnande änkan Catharina Norstedt (egentligen Melander), född 1788 i Asker (T) och så den lilla dottern, född 1807. Änkan har jag inte kunnat hitta efter 1810, kanske avled hon strax efter maken - här tiger dock Sveriges Dödbok - och så fick dottern tas om hand av Barnhuset.

Sveriges Dödbok är ett fenomenalt hjälpmedel när det gäller bortsprungna släktingar. Man får bara hoppas att det nu kvartssekelgamla projektet "Namn åt de döda" på något sätt får leva vidare. Det finns varnande röster när det gäller att gå ännu längre bakåt i tiden. Felkällorna äro många och identifieringarna ibland rejält skakiga. Ändå menar jag att nyttan av en 1700-talsdödbok skulle vara så enorm att farhågorna förbleknar! Bara man påminner sig själv om att Sveriges Dödbok inte är en källa, utan ett välsignat hjälpmedel.

Tanken på att det aldrig mer skulle komma en ny version av Sveriges Dödbok skulle nog de flesta inbitna släktforskare uppleva som en stor tomhet, ett gastkramande

Horror Vacui

 Bilder: Wikimedia commons