Hilma och Andreas Rönngren. Fotograf: Sundborg & Lindberg, Skellefteå. Privat bildsamling.Nils Andreas Rönngren föddes 18 maj 1896. Hans vagga stod i Ljusvattnet, Skellefteå socken. Andreas var ett av flera barn till Gabriel Petter Nilsson Rönngren, barnfödd i Svarttjärn, Lövånger och hans andra hustru Hulda Karolina Sundström, bördig från Mångbyn, Lövånger.

1919 gifte Andreas sig med Hilma Karolina Holmkvist född 1896-06-09 från samma by. Hon var dotter till Jonas Holmkvist från nämnda by och hans hustru Margareta Karolina Nordin, bördig från Kåsböle, Lövånger. Andreas och Hilma övertog hans föräldrahem i Ljusvattnet. De adopterade två barn, en pojke och en flicka som fostrades i deras hem. 1940 sålde makarna hemmanet och flyttade till Hötjärn, Lövånger.

Andreas Rönngren var en intresserad jordbrukare. Han hade en modern syn på jordbrukets bekymmer och arbetade aktivt för att förbättra dess förutsättningar. Han var också en intresserad hästkarl. Andreas insåg faran som hotade den nordsvenska hästrasen. Han var ledamot i hästavelföreningens styrelse och hade för föreningen gjort många gagnande insatser.

Andreas var en prima karl, vars ord och handling ständigt präglades av gott omdöme. En man vars ord man alltid kunde lita på. Han var en god och hjälpsam granne. Han avled hastigt fredagen den 24 juli 1964, 68 år fyllda.

Efter Andreas frånfälle lades jordbruket ner på gården och Hilma flyttade till dottern i Selet, Lövånger. Hon var en trevlig, gästfri och hjälpsam person. Hilma avled på Skellefteå lasarett fredagen den 27 april 1979, 87 år ung. Hon var vid sitt frånfälle bosatt på ålderdomshemmet Hemgården i Lövånger.

Hur vanligt var det med skilsmässor på 1700-talet? I sommar när jag forskat på en bondesläkt i Skåne stötte jag på en skilsmässa bland allmogen på 1790-talet. Det kan vara den tidigaste jag sett i min egen forskning.
Det var Berta Henriksdotter i Tomelilla som gifte sig i maj 1798 med husmannen Nils Nilsson. I vigselnotisen står det bl a så här om Berta: "oaktat hon blivit skiljd från sin förra [make] undfått Kongl Majestäts nådiga tillstånd att ingå nytt gifte".

Tryde CI:4 sidan 180. Bildkälla: Arkiv Digital.

Detta tror jag kan innebära att det var Berta som var den felande maken i det här fallet. Släktforskaren Elisabeth Thorsell skriver i en artikel 2002 (se källor nedan) om skilsmässor enligt 1734 års lag, att "vid fall av skilsmässa på grund av hor fick den felande personen inte gifta om sig, om inte den andra parten gav sitt tillstånd, var död eller själv omgift. Från 1791 kunde man dock vända sig till Kunglig Majestät för att få tillåtelse att gifta om sig".
Det var ju det Berta hade gjort, hon hade bett om kungens tillåtelse och fått den. Kanske hade hon, när hon fortfarande var gift med sin förre make Jöns Eriksson, varit otrogen med Nils Nilsson. Men några omständigheter är inte beskrivna så jag vet inte alls vad som hade hänt. Men om hon varit otrogen, alltså begått hor som det kallades, så måste hon ju också ha blivit straffad för detta.

Tidigare har jag stött på några enstaka skilsmässor under första halvan av 1800-talet men fler under andra halvan av seklet.
Men Elisabeth Thorsell hittade 171 fall av skilsmässor (för både gifta och trolovade par) i Linköpings stift 1830–1836, när hon gick igenom domkapitlets handlingar. Det var häradsrätten eller rådhusrätten som skulle besluta om skilsmässa men domkapitlet som skulle utfärda skiljobreven.

Äktenskapet ansågs vara instiftat av Gud och det skulle vara livet ut, tills den ena av makarna dog. Ville makarna skiljas skulle först en varning utfärdas. Höll makarna, eller den ena av dem, fast vid önskan om skilsmässa, gick ärendet först till häradsrätten eller rådhusrätten som skulle utreda grunden för skilsmässa.
Om något brottsligt skett som orsak till skilsmässan utdömdes straff. När det var gjort gick ärendet till domkapitlet i stiftet.
Enbart oenighet räckte inte för att få skilsmässa. Hade den ena av makarna varit otrogen var det ett skäl, detta var dessutom ett lagbrott. Ett annat skäl var om någon av makarna rymt.
Från 1810 medgavs skilsmässa också om den ene maken dömts till livstids straffarbete eller landsflykt, eller stämplat mot den andres liv, alltså att maken försökt förmå någon annan att ta livet av sin maka. Först från 1860 kunde också osämja vara skäl till skilsmässa.

Källor om skilsmässor:
Barbro Nordlöf: “Rättshistoria för släktforskare”, Svenska Släktforskarförbundet
Elisbeth Thorsell: ”Skilsmässor på 1830-talet i Linköpings stift” i Släktforskarnas årsbok 2002

Oftast börjar man släktforska för att hitta sina egna eller en närståendes förfäder, med ett annat ord anor. Utgångspersonen, oftast en själv, föräldrar, partner eller barn)  kallas alltid proband, av latinets probera pröva. Om probandens generation kallas något är det vanligen generation noll. Närmaste anor är probandens far och mor i generation ett, farfar, farmor, morfar och mormor i generation två etc. En antavla organiserar anorna grafiskt eller som en texttabell. I släktforskarrörelsens barndom under mellankrigstiden utformades de ofta som enkla formulär som fylldes i av släktforskaren med penna. Se Bild 1 för en grafisk variant som rymmer fem generationer. Den är så enkel som den kan bli och skapades inom Genealogiska Föreningen 1935. Föreningens medlemmar kunde köpa den för 5 öre styck.

Bild 1.    Antavla (»Genealogiska Föreningens Formulär 1«). Källa: Genealogiska Föreningens föreningsarkiv F1D:1 Samling av släktforskningsblanketter.

Eftersom alla personer i antavlan har två direkta anor fördubblas antalet anor i varje generation. I generation ett har vi två anor, i generation två fyra anor och i generation tre åtta anor. Vi kan enkelt beräkna antalet personer i generation g som 2 multiplicerat med sig själv g gånger. I generation fyra har vi alltså 16 anor medan de tre första generationerna har totalt 2 + 4 + 8 = 14 anor. Det är alltså två fler i generation fyra än det totala antalet i anor de tidigare tre generationerna. Det gäller generellt att antalet anor i en generation alltid är två fler än antalet anor i alla tidigare generationer tillsammans.

Under 1500-talet fick föreställningen att en person var adlig endast om fadern var adlig fäste i Sverige. Eftersom adeln ansåg att endast adeln, inte bönder, kunde ha anor var en ana i överhetens perspektiv närmast per definition adlig. Praxisen utvecklades att för att betraktas som adlig på riktigt skulle man ha förfäder i fyra generationer tillbaka som alla var adliga. Man talar om »de 16 anorna«, antalet anor i generation fyra. På franska »seize quartiers«. De visades ofta upp med sina respektive vapen, anvapen, i begravningståg och på epitafier.

Antavlans bundna form och de matematiska sambanden mellan antalet personer och antalet generationer har inspirerat släktforskare att konstruera olika mer eller mindre fantasirika system för att numrera anorna. Det system som jag tror är vanligast i Sverige idag och i mitt tycke det enklaste fungerar genom att tilldela alla personer inklusive probanden löpnummer genom hela antavlan generation för generation. Probanden är nummer 1, probandens far nummer 2 och probandens mor nummer 3 etcetera. Fadern till en ana har alltid anans nummer dubblerat och modern dubblerat plus ett, så en man har alltid jämt och en kvinna alltid udda nummer, utom probanden som alltid har nummer ett oavsett kön. Ibland anges också generationsnummer för tydlighetens skull.

Bild 2.    Stephan Kekulé von Stradonitz (1863–1933). Källa: Wikipedia. Licens: Public Domain.

Systemet kallas i Sverige »Kekulés system« efter Stephan Kekulé von Stradonitz (1863–1933). Se Bild 2. Systemet blev populärt efter det att han använde det i sitt 1898 publicerade verk Ahnentafel-Atlas. Ahnentafeln zu 32 Ahnen der Regenten Europas und ihrer Gemahlinnen. Benämningen är dock lite märklig eftersom det inte var Kekulé som hittade på systemet. Han populariserade bara ett redan existerande system som hade konstruerats av den österrikiske friherren Michaël Eytzinger (ca 1530–1598) och sedan använts av bland andra den spanske franciskanermunken Jerónimo de Sosa under 1600-talet. Internationellt har systemet därför flera benämningar: »Eytzingers system«, »Sosas system« eller »Sosa–Stradonitz system«. I anglosaxisk släktforskningsvokabulär har importerats den tyska termen »ahnentafel« som synonym med en antavla organiserad enligt Kekulés metod. Exempel på Eytzingers antavlor från 1590 kan ses i Bild 3.

Bild 3.    Eytzingers första antavla med probanden som nummer ett etcetera. Källa: Michaël Eytzinger, Public domain, via Wikimedia Commons.

Den matematiskt roade, exempelvis den som gillar att använda det binära talsystemet istället för vårt vanliga decimala talsystem, hänvisas till Släkt och Hävd 1986:2 för ett ganska underfunnigt men inte fullt så praktiskt användbart exempel relaterat till Kekulés system och ett par av de system om nämns nedan.

Tidigare var »Hagers system«, som lyftes fram av 1900-talets två stora handboksförfattare Ella Heckscher (1882–1964) och Börje Furtenbach (1901–1976), populärt i Sverige. Systemet har fått sitt namn efter den schweiziske journalisten och släktforskaren Julius Oscar Hager (1853–1914). 

Här får varje generation, utom probandens, ett nummer skrivet med romerska siffror I, II, III, IV etcetera och inom varje generation får anorna löpnummer så probandens far har nummer I:1, mor I:2, farfar II:1, farmor II:2, morfar II:3, mormor II:4, farfar III:1, farmor III:2 etc. En variation på Hagers system är »Lorenz system«, efter historikern Ottokar Lorenz (1832–1904), men enda skillnaden är att generationerna skrivs med arabiska siffror. I äldre släktforskarhandböcker används ibland inte generationsnumren för att identifiera generationen. Istället används antalet personer i generationen: 2, 4, 8, 16, .... Far har då nummer 2/1, mor 2/2, farfar 4/1, farmor 4/2, morfar 4/3, mormor 4/4 etcetera med löpnummer för individerna inom respektive generation.

Det finns dock fler system att välja mellan. I »Rollers system« får probanden inget nummer men anorna tilldelas löpnummer efter sin plats i antavlan. Här har far nummer 1, mor 2, farfar 3, farmor 4, farfars far 7, farfars mor 8 etc. Men här har män udda nummer och kvinnor jämna, män alltid barnets nummer dubblerat plus ett och mor barnets nummer dubblerat. Alltså liknande Kekulés system.

Sedan finns »Hörigs system« från 1920 skapat av Elisabeth Hörig. Enda kvinnan i sammanhanget är hon svårfångad men jag tror hon är identisk med den Elisabeth Hörig (född Ditzen, 1888–1979) som är begravd i Celle. I vart fall utpekas »Frau Dr. Elisabeth Hörig (Psykerin in Celle)« som upphovsperson av Sigfried Rösch (se nedan) i »Besifferung von Ahnentafel« i Familie und Volk. Zeitschrift für Genealogie und Befölkerungskunde 1953. Här betecknas far f, mor m, farfar ff och mormor mm etcetera. Med fler generationer får man information om antalet generationer och om det är en man eller kvinna, exempelvis fffm, alltså farfars farmor. 

En variant på Hörigs system men som har en svensk upphovsman, Agne Engström, innebär att far tilldelas 1, mor 2, farfar 11, mormor 22 etc. På samma sätt som i Hörigs system får vi information om antalet generationer och personens kön, exempelvis 1112. 

Flera har försökt konstruera enklare varianter för att minska antalet tecken som betecknar en ana. En är Siegfried Röschs (1899–1984) system från 1930 där män markeras med x och kvinnor med o. Farfar skrivs dock inte xx utan x2 (x upphöjt till 2), farfars far x3 (x upphöjt till 3 och så vidare), farfars mor x2o och farfars mormor x2o2 etcetera. Så sent som 1977 föreslogs i Släkt och Hävd av civilingenjören Curt Haij (1906–1990) ett system där termerna farfar, farmor, morfar, mormor uttrycks med siffrorna 1, 2, 3 och 4. I varje jämn generation kan släktskapen sedan uttryckas med dessa siffror, exempelvis 123 för farfars farmors morfar. I de udda generationerna läggs sedan till ett F för far och M för mor. Alltså uttyds 123F farfars farmors morfars far.

Efter den här genomgången förstår man varför Kekulés system är populärt (även om Rollers är likartat): det är enkelt och har en tydlig logik. Det var nog också skälet till att den på sin tid populära skriftserien Svenska antavlor använde Kekulé och inte Hager när den började utkomma 1980. Detta bidrog säkert också till att sprida användningen av Kekulés system i Sverige som tidigare hade dominerats av Hager. Så om man vill att ens numrering av en antavla ska bli förstådd av många så är Kekulés system det säkra valet.

Hösten, som alltid ska komma och ställa till det, med mörker, regn och annat. Tågen kan inte gå för det är löv på rälsen och snart säger väl någon att det är risk för frosthalka. Fast på tal om löv så kan det vara ganska vackert också med alla nya färger, blir nästan som explosion innan de trillar av.

En annan sak, Släktforskardagarna som ju varit nyss, kan man se dem som avslut på sommarstiljten för föreningar, eller är det början på en ny säsong. Det kan ju diskuteras men jag känner det som en start att få vara med och träffa så många intressanta människor, diskutera både det ena och det andra, det ger en adrenalinkick som jag kan ta med mig när alla aktiviteter startar, en del i långsamt tempo, andra pang på.

För visst är det både pirrigt och spännande med att starta upp en ny termin, med både gamla och nya utmaningar. Jag fick höra berättelser i Malmö om olika initiativ. Tänk på Trollhättan där Sven och hans fru (jag har blivit gammal och tappat namnet) berättade om alla satsningar och sen kom Roy och byggde på. Att få höra berättat om allt som händer är upplyftande och det får alla ni som är aktiva gärna göra mycket mer. För kan det pigga upp mig så kan det pigga upp andra också.

Så även om det finns de som säger att det ligger en mörksens tid framför oss, så får vi ta tillvara på de ljusglimtar som poppar upp både här och där. För även om det ser ut på statistik från Sveriges Släktforskarförbund att antal medlemmar i anslutna föreningar går ner, så tycker jag att det finns fler och fler som är intresserade av sina band bakåt och inte minst vilken påverkan de som levde förr haft på det som händer nu. Sen blir det inte sämre av Arvinge Okänd som, oavsett formatet, gör att det pratas om hur man hittar släktkopplingar och var man kan leta.

Tänk om någon i programmet hittar en koppling till mig, med en massa miljoner som ligger och väntar på att utbetalas. Fast det kanske redan skattemyndigheten gjort eftersom min släkt inte har så många okända kopplingar.  Men tänk om, det kanske finns något spännande dolt, så det blir bara att jobba vidare med alla öppna trådar.  Lite retligt skulle det vara om Fredrik Mejster hittar något om mig, men finns det pengar så får jag ha överseende med det.

Fri bild av Fineas Anton på Unsplash

Jag får lämna drömmarna om miljonarv och gå tillbaka till det vardagliga. Jag har nyligen berättat något som de flesta anser vara en helt naturlig del. Frågeställaren fick svaret att hans farfar verkligen var farfar, trots att alla sagt att så inte vara fallet. Funderingar under ett helt liv om alla de skrönor som släkten kommit dragande med, som satt spår, men som med stöd av DNA nu visar att de haft andra baktankar om hur det var. I de flesta fallen börjar letandet med en okänd far eller farfar, men här var det tvärtom, känd farfar som andra påstått vara fel, blev nu fastställd. Och det beskrevs som samma känsla som vi hör från de som hittar sin saknade släkting, bekräftelsen är lika viktig för alla som söker.

Nu blir det inte mycket mer sagt, för nu ska jag kolla på kalendariet på Rötter och se var det finns intressanta programpunkter under hösten, du kollar väl på den sidan, som kan passa mig. Kan kanske passas ihop med några utflykter för att topsa nya intressanta människor, så det finns lite att berätta om längre fram, när nya bloggar ska skrivas.

John Leonard Johansson föddes 1901-06-09 i Gillervattnet i Skellefteå socken som son till Abraham Johansson, bördig från Brännet, Skellefteå och hans hustru Maria Fredrika Tjernlund, barnfödd i Bäckfors inom samma socken. John var äldst i en syskonskara bestående av åtta barn.

1930 gifte sig John med Emma Ingeborg Norberg född i Sandliden, Jörn, dotter till hemmansägare Johan Norberg och hans hustru Maria Kristina Andersson. Modern dog när Ingeborg var knappt sex år gammal. Efter hustruns bortgång flyttade fadern Johan Norberg med sina barn till Andersträsk, Jörn där han gifte sig för tredje gången. Han hade barn från alla äktenskapen. 1914 bosatte sig familjen Norberg i Piptjärn, Jörn. Ingeborg växte alltså upp i Sandliden, Andersträsk och Piptjärn. 1923 flyttade hon till Jörns kyrkoby där hon var tjänarinna i ungefär ett år hos folkskollärare Per Oskar Hällgren och hans familj. 1924-1926 arbetade Ingeborg som tjänarinna hos kyrkoherde Josef Hedberg med familj i Jörns kyrkoby (Prästbordet).

I november 1926 kom hon till hemmansägare Johan Hjalmar Lidström i Bastuliden, Jörn. Han hade i augusti samma år blivit änkeman. Ingeborg stannade hos Lidström i Bastuliden till år 1929 när hon i december samma år lystes med sin blivande make och gifte sig med honom 7 januari 1930. De bosatte sig i Bjurvattnet inom Skellefteå socken. I John och Ingeborgs äktenskap föddes sex barn.

John hade under många år arbetat vid Bolidens gruvaktiebolag, bland annat som malmletare och dylikt. Han var dessutom med och byggde världens längsta linbana. Sedermera tjänstgjorde han som så kallad spelstyrare i Åkullagruvan. Han var en präktig och redbar person. John avled på Skellefteå lasarett måndagen 22 september 1980.

Hustrun Ingeborg var sjuk i cirka 15 års tid. Om henne vet jag inte så mycket. En stor sorg för henne var när äldste sonen Seth gick bort 1 april 1995. Ingeborg levde dock längre och gick bort 1998-03-06, 93 år ung.

Jag är nog inte en person som så ofta delar med mig av mina mer privata reflektioner kring släktforskningen. Men igår kom jag att fundera över vilka jag egentligen är släkt med. Vilka människor ska jag kalla släktingar?

Bakgrunden är att jag nyligen skrivit ett litet bidrag till en kommande årskrönika som ges ut av en hembygdsförening i mina gamla hemtrakter i Halland. Inte där jag själv bott utan där delar av min släkt levt.
Texten handlar om min mormors farfars mor Johanna Bengtsdotter, hennes familj och släkt. Johanna lämnade sitt föräldrahem när hon gifte sig 1833 men en bror till henne tog över gården och förde släkten vidare där. Idag är det en sjumänning till mina barn som har fastigheten. Det är inte längre en bondgård utan avstyckad.
Tidigare har jag inte forskat framåt i denna släktgren, och inte heller i de flesta andra släktgrenar. Bara i dem där jag besökt en släktgård och vill veta om det är släktingar som bor där idag.
Det gör det alltså på just den här gården.
Men kan man kalla en sexmänning eller sjumänning för släkting? Vad tycker du?
Det känns ju inte alls som nära släktingar, som t ex mina kusiner eller de tremänningar jag träffat. De är närmare.

Naturligtvis säger jag att jag har släkt kvar på denna gård, eftersom de nuvarande ägarna utgår från samma släkt som jag.
Just denna släkting har jag inte träffat, jag har bara fått veta vem som bor där idag. Men andra ganska avlägsna släktingar har jag träffat, både en femmänning och en sjumänning. Det är roligt att kunna säga att "vi är släkt" men blodsbanden känns inte så starka och känslosamma.

Jag har två tredjedelar av min släkt i mellersta Halland: mormor, morfar och farmor kommer därifrån. De flesta i dessa släkter kommer från Ullared och socknarna däromkring, med lite utvikningar. Ullared (som de flesta av er kanske känner till) ligger mitt i det område där min släkt funnits och finns kvar.
En fyrmänning startade det stora varuhuset Gekås och som fått sitt namn från hans initialer G(öran) K(arlsson). Hans mormor och min farmor var kusiner.
När jag varit på besök i mina hemtrakter har jag flera gånger varit inne på Gekås och kommit ut lite fattigare än när jag gick in. Många av mina släktingar bor i trakten och Gekås är Falkenbergs kommuns största arbetsgivare (näst kommunen?) så en hel del av dem kanske jobbar där. Några gör det, det vet jag. Varje gång jag stått i kassan har jag tänkt att "är det en släkting jag träffar nu?". Säkert har det varit så någon gång.

Min fyrmänning Göran Karlsson står staty utanför Gekås entré i Ullared. Eget foto från 2015.

Eftersom förfäderna och förmödrarna fördubblas i antal för varje generation före oss, så blir det väldigt många personer i släktträdet. Åtminstone om man som jag inte har en enda okänd far.
Men de allra flesta av oss har ju anförluster så i prakten är det inte riktigt så många anor som det skulle kunna vara.
Skulle jag forskat framåt på alla förfäder och förmödrar och deras barn så hade jag säkert haft flera tusen personer i mitt släktträd, men det har jag alltså inte gjort.
Min mormor och morfar har över 120 efterlevande idag. De räknade jag för några år sedan när jag gjorde en släktsammanställning. Mormor och morfar hade 13 barn, 11 av dessa fick barn. Vi är 33 kusiner (några har avlidit) och så är det våra barn och barnbarn. Själv bidrar jag med två barn och sex barnbarn.
Tillhopa blir det många personer. Kanske är det lika många efterlevande till några av mina morföräldrars syskon, alltså mina tremänningar och fyrmänningar. Med femmänningar, sexmänningar och sjumänningar blir antalet mycket stort. Och alla är de släkt med mig, med mina syskon, mina barn och barnbarn.

Min mormor och morfar sitter i raden längst fram. Fotografiet är taget 1926, när min mormors far (han med skäggeet ungefär i mitten av bilden) fyllde 60 år. Då samlades min mormor och hennes syskon med sina barn och andra släktingar. En av min mormors systrar var gift med min morfars ene bror. 1926 hade min mormor och morfar tre barn, varav min mamma som föddes 1924 var yngst. Flera kusiner till mamma var också med. Tänk så många släktingar vi är idag om alla efterlevande skulle räknas! Privat foto.

Så finns det något svar på min ursprungliga frågeställning om jag ser på en sjumänning som en släkting. Jo, det gör jag nog. Men för den som inte släktforskar känns det kanske inte så.

Källkritik är något som vi alla tvingas leva med idag så fort vi tar del av nyheterna i en tidning, genom radioprogram eller på TV. Och på internet förstås. Kan vi lita på det som rapporteras? De senaste årens utvecklingen med »fake news« har gjort att allt fler pratar om behovet av källkritik men vad är det egentligen?

Källkritiken kom ursprungligen från den akademiska historieforskningen och slog successivt igenom där under 1800-talets andra hälft och 1900-talets första år. Den blev en grundpelare i den akademiska historiska forskningen. Den säger inte allt om historisk metod (som är omfattande) men mycket. På svensk botten brukar Lauritz Weibulls (1872–1960) publicering 1911 av Kritiska undersökningar i nordens historia omkring år 1000 anses som ett genombrottstillfälle. Weibull, på den tiden landsarkivarie i Lund och lite senare historieprofessor i Lund, underkände i boken 1100- och 1200-talens isländska sagalitteratur som källa Nordens politiska historia under 900- och 1000-talen. På vilken grund gjorde han det? 

Innan vi svarar på den frågan låt oss först titta på de källkritiska kriterierna. Det är egentligen bara fyra ganska naturliga, närmast triviala, krav som ställa på en källa för att den ska accepteras: Källan ska vara

• äkta,
• samtida,
• oberoende och
• tendensfri.

Sedan ska man fårstås berätta var källan kan återfinnas. Vad innebär kriterierna? 

Att en källa ska vara äkta, alltså inte en förfalskning eller ett påhitt, verkar ju vara en självklarhet. Tidigare i svensk släktforsknings historia, under 1600- och 1700-talen, var dock förfalskningar av olika slag inte helt ovanliga. Det handlade om alltifrån manipulerade medeltida diplom till de skrönor och myter de adliga släkterna rapporterade till Riddarhuset på 1760-talet om sina härkomster där både Oden och Tor kunde påträffas som ättenas förfäder. Om en av dessa förfalskare, kyrkohereden Nils Rabenius, (1648–1717), skrev Hans Hildebrand (1893–1964) i sin Handbok om släkt- personforskning att han »är den mest herostratiskt ryktbare av svenska falsifikatörer«, alltså ryktbar genom illdåd. Svensk Biografiskt Lexikon kallar honom kriminellt skrupelfri.

Rabenius förfalskade allt från sin egen komministerfullmakt, över diplom som skulle visa att han härstammade från en frälsesläkt Rabbe till historiska urkunder av betydelse för att förstå Sveriges historia. En son tog namnet Rabbe och en sonson adlades 1770 (men introducerades aldrig) med namnet af Rabbe. Vilken roll farfaderns förfalskningar spelade för adlandet, eller om det var på egna meriter, är väl oklart. När verket Den med sköldebref förlänade men ej å Riddarhuset introducerade svenska adelns ättar-taflor publicerades 1875 (och ätten af Rabbe utslocknad)  var dock förfalskningarna kända.

Det handlade oftast om att skapa generationer av adlig härkomst där dessa var få eller saknades. Flera adliga ätter har slunkit in bland adeln med hjälp av förfalskade dokument. Under 1900-talet har vi kanske inte sett så mycket av detta men det finns exempel. Mindre nogräknade uppdragsforskare, som arbetade mot betalning, drog sig inte för att producera direkt förfalskade släktutredningar som skulle ge adlig härstamning. En av dessa var Ivan Jäderlund (1899–1952) . Hans utredningar brukar kallas »jäderlundare«. 

[Uppgiften om Jäderlund är rättad, se kommentarsfältet. I samband med rättelsen har en bild tagits bort.]

Det finns också fall där personer så sent som under efterkrigstiden ändrat i kyrkböckerna i just syftet att skaffa sig blått blod. Se Bild 2. Här har ett faderskapserkännande förts in i efterhand i en födelsebok från 1858. Detta skedde troligen 1951–1952 innan det att sidorna fotograferades av mormonerna. Här har arkivarierna i (relativ) nutid mellan två sidor låtit binda in ett ark som varnar för förfalskningen. På äldre bilder från mormonernas fotografering (se Riksarkivets Digitala forskarsal) saknas denna varning eftersom eftersom förfalskningen upptäcktes efter mormonfotograferingen. Om förfalskningen inte hade upptäckts hade förfalskaren dykt upp som en egenkonstruerad kvist på den friherrliga ätten Strokirchs stamtavla. Exemplet är hämtat från P. Berkesand, »Oanade anor: Rött blod blir blått med några ändringar i kyrkböckerna«, Bygd och natur. Tidskrift för hembygdsvård 1, s. 4–8, 2003.

Bild 2.    ULA, Linköpings domkyrkoförsamling CI:10 (överst s. 162 och nederst inbundet mellan s. 162 och 163). Foto: ArkivDigital.

Under 2000-talet har dock förfalskningar eller vad som kan vara det återkommit i ökad utsträckning med internet och de olika plattformar genom vilka släktforskare kan dela sina släktträd. Om det är medvetna förfalskningar eller bara inkompetent utförd forskning går inte alltid att avgöra. Det kan också röra sig om att man mot bättre vetande återger äldre uppdragsforsknings påhitt och gissningar eller utan kontroll upprepar vad andra påstått på Internet. Kännetecknande är att källhänvisningar i regel saknas.

Det handlar ofta om uppgifter om personer som skulle ha levt på 1500-talet och tidigare. Uppgifterna blir därmed närmast omöjliga att kontrollera för en nybörjare. Det kan ofta handla om nya uppgifter om syskon som forskningen inte vet så mycket om eller helt enkelt om påhittade syskon, men där etablerad forskning dokumenterat att familjen härstammar från det medeltida frälset. Dessa »personer« identifieras sedan med en verklig person med samma namn som märkligt nog har stamtavlans upphovsperson som ättling.

Här finns en god regel för nybörjaren: Om ett påstående saknar källhänvisning kan man förstås försöka rekonstruera förskningen som lett fram till påståendet men det kan vara tidskrivande och kräver kunskap. Om man inte kan eller vill det, strunta i påståendet. 

Låt oss återgå till varför Weibull dömde ut den isländska sagalitteraturen. Det gjorde han eftersom sagalitteraturen inte var samtida med de händelser den berättade om. Ju längre tidsavstånd det är mellan händelsen och källan desto lägre värde bör man tillmäta källan. 

Relaterat till detta är att man vill att källan ska vara oberoende. Källan ska helst ha tillkommit som ett resultat av den händelse den berättar om och inte fått de händelser den berättar om återberättade för sig. Källans värde minskar om det blir flera led av återberättande. Tänk på viskningsleken. Om källan inte är samtida med händelserna i berättelsen kan den förstås inte heller vara oberoende.

Det sista kriteriet i källkritiken är tendensfrihet. Kan källan ha skäl till ge berättelsen en viss färg, en viss tendens? Har exempelvis en släktberättelsen man tagit del av i något avseende förskönats? Här bör man vara vaksam mot klassresenärernas berättelser, alldeles oavsett när klassresan skedde. Berättelsens upphovsperson kan ha sett skäl att, om än så lite,  försköna sin i eget tycke påvra härkomst. Ibland kan gränsen mellan bristande tendensfrihet och bristande äkthet vara hårfin.

Just de släktberättelser som man tar del av från äldre släktingar bör utsättas för en källkritisk granskning. De berättar ofta om händelser under 1800-talet och uppfyller därmed sällan kravet på samtidighet och oberoende. I många fall används förskönande omskrivningar så berättelserna är ofta inte heller tendensfria.

Men sådana berättelser har man som släktforskare oftast mycket stora möjligheter att pröva mot samtida källmaterial. Det gäller även om man är nybörjare och bara är bekant med kyrkboksmaterialet. Min egen erfarenhet är blandad. I ett fall innehöll min farfars berättelse om min farfars farfars (en torpare) död 1865 inte mycket som klarade prövningen mot samtida källor. I ett annat fall visade sig min morfars berättelse om min morfars morfars far (en indelt soldat), att denne som 18 årig och nyrekryterad 1809 skulle vandrat över isen från Åland till Roslagen, kunna verifieras av Södermanlands regementes historik. Regementets första bataljon retirerade nämligen från Åland över isen våren 1809. Det finns sedan ytterligare information som visar att soldaten, inte bara hans förband, också var på plats. Ingen av berättelserna var samtida eller oberoende och farfars (han var just klassresenär) var inte heller tendensfri. Men berättelserna kunde kontrolleras mot samtida källor och trovärdig litteratur och vad som inte stämde kunde gallras bort.

Bild 3.    Omslaget till författarens handbok Källkritik och källhänvisningar utgiven 2016 av Sveriges Släktforskarförbund.

Om vi pratar med erfarna skribenter om vad man kan skriva oh hur man kan skriva så blir faktisk svaren olika. En del säger att det måste finnas en råd tråd i det publiceras, att sammanhanget är det som bär en text. Andra säger att det beror på vad den som skriver vill signalera och då kan vi välja lite bland olika presentationssätt. Och sedan är ju sammanhang och humör som påverkar. Är jag arg, så ska det synas i texten, likväl om det är tvärtom, att jag är glad och nöjd.  Tänk om man är arg i början och glad på slutet, hur gör man då.

Med de råden i ryggen så hamnar jag framför ett tangentbord och ska få ihop något som intresserar läsare, och som förhoppningsvis gör att hon/han stannar kvar på den webb som texten finns på och hittar alla godsaker som finns. Och där tog det kanske slut, men vill du, så hoppa gärna runt lite bland allt det fina som finns på Rötter, du kan hitta mycket. Med det sagt så skriver vi om något annat.

Nyligen släppte Arkiv Digital register som är kopplat till fångrullor.  Allt är inte klart än, men det finns tillräckligt mycket för att uppleva att en ny guldgruva har öppnats. Det går att gräva guld på många sätt, till exempel sjöng fotbollslandslaget om det 1994, När vi gräver guld i USA, och det är så länge sedan så det kan nästan kännas som det tillhör släktforskning att ta med den. Men tillbaka till fångrullorna, nu går det att söka och se vad som kan tänkas finnas.

När du läser det här, om du är tidig så är jag på väg till Öland, och där finns Köpings församling. Alltså inte staden i Västmanland utan den som ligger vid Borgholm. Och vad är då mer naturligt att titta på om det finns någon fånge som har koppling dit. Eftersom det som släppts hittills omfattar perioden 1825-1850 så lär jag inte riskera att träffa någon ur rullorna, när jag är där, men vi kan ju titta ändå. Nog finns det en del och den första jag plockar upp ör Lovisa Lilljegren, en piga som anges vara från Köping på Öland.



Det är i rullorna från 1826 som hon finns med. Och visst låter det lite intressant med beskrivningen, undandöljt kyrksilver. Hon får ett ganska strängt straff, 12 dagar på vatten och bröd, avtjänas i Kalmar kronohäkte.  Jag har läst någonstans att 14 dagar var det som maximalt utdömdes för kvinnor, och 28 dagar för män. Det sistnämnda kunde innebär att fången avled. Efter de 12 dagarna så frigavs hon , eller lösgavs som termen var då, och det var den 4 maj. Det finns också notering om att hon dömts redan 1824, så jag får leta upp hela historien.

I kyrkboken finns hon angiven som piga hos Herr Provincial Medines Doctor Ekman, kan undra vad han och hans familj tyckte. De bodde i Nyköping står det, undrar var det är i Köpings församling på Öland, helt klart är att det inte är där Släktforskardagarna var 2015, för den staden finns inte på Öland.  Kan undra vad som hände sen. Jag ser att det 1827 finns en Lovisa Lilljegren, som hamnar i samma kronohäkte för att avtjäna 8 dagar på vatten och bröd. Hon har med sig ett barn också. Den här gången anges hon vara från Vimmerby, och hennes gärning har en koppling till en kyrka denna gång också. Undrar om det är en fortsättning på det undandöljda kyrksilvret.

Att det går att hitta början på en berättelse bara genom att titta i ett register hos Arkiv Digital är ju i sig fascinerande. Tänk om sökningen på Köping visar sig sluta i att någon hittar Lovisa, kanske finns hon i någons släktträd, kanske fick hon fler barn än det som hon hade med sig till häktet. Och tänk om det går att få fram hennes mitokondrie-DNA, så det går att fastställa andra linjer som har koppling till henne.  Kanske kan det bli så mycket att det blir en bok om henne och hennes liv, och de som fljde efter henne.  Vem vet, kanske kan det finnas någon som vill berätta här på den här bloggsidan om henne. Det ger säkert redaktören tillåtelse till (hoppas jag) 😊

Så blev det då augusti och dags för årets Släktforskardagar i Malmö.

Under de senaste åren har jag tvingats inse att vi som varken har råd med, eller behöver beställa en monter, räknas som mindre intressanta utställare, och parkeras i något angränsande rum, utanför själva utställarområdet. Hundkupé, så att säga. Men bemötandet av oss monterlösa, i alla fall av mig i Malmö, tar priset.

Det började redan en vecka före dagarna, då jag insåg att jag inte fått de utlovade närmare uppgifterna om var och hur länge vi i Bokhörnan, som det kallades, skulle få stå. Den informationen var vi utlovade att få 24/6, men tji. Så nu skrev jag och frågade. Då kom det ett e-postmeddelande där jag, kort och gott utlovades att få stå och sälja i 2 (säger två!) timmar, nämligen 12.30 – 14.30 på söndagen! Jag ringde och påtalade att det knappast var någon idé för mig att åka från Väddö i Roslagen ner till Malmö för att få sälja mina alster under söndagseftermiddagen, när de flesta åker hem. Den ansvariga, som jag pratade med, återkom senare under kvällen och berättade att jag kunde få börja redan vid niotiden på söndagen, ’och kanske finns det någon möjlighet på lördagen också’. Den senare upplysningen har ansvariga sedermera frånsagt sig, så kanske inbillade jag mig den saken.

Alltnog, jag reste till Malmö, och fredag, monterbyggardagen, infann jag mig med min ganska tungt lastade rullväska i den så kallade Bokhörnan. Förvisso också den ett rum separerat från övriga utställare, men då rummet hade glasdörrar ut mot entrén, så fanns där ändå vissa möjligheter. Jag blev presenterad för ansvariga, men hon påtalade genast att jag var där för tidigt ’det är ju fredag’.

- Jo, jag vet, men jag vill bara lägga ifrån mig mina saker någonstans inför morgondagen, svarade jag.

- Nej, inte idag.

- Va?

- Ni som ska vara i Bokhörnan får inte ha några saker här idag, det har vi bestämt. Vi kan inte ansvara för dem.

- Men jag ansvarar naturligtvis själv för dem! Det är inga värdesaker, bara mina häften och lite monterprylar.

- Tyvärr, det har vi skickat ut. Ingen i Bokhörnan får ha något här på fredagen.

(Fotnot: undrar vart hon hade skickat det. I de papper jag fick med slutligt besked torsdag 15/8, som jag sedermera lusläst, står inte en bokstav om att vi i Bokhörnan inte får komma med våra saker på fredagen).

- OK, det är möjligt att jag missat det, sa jag (vilket jag ju inte hade). Men ska jag behöva dra tillbaka den här tunga väskan till hotellet? Finns det ingen garderob eller något jag kan ställa väskan i under natten? Jag betalar gärna! Dessutom håller ju folk på att bygga montrar där nere i mässhallen. Med massor av prylar och böcker till i morgon!

- Nej, det går inte. Montrarna är en annan sak. Ni får ju vara i Bokhörnan gratis. Vi kan inte ta något ansvar för era saker.

- Lite underlig inställning…

- Det är ju vi som arrangerar Släktforskardagarna i år. Vi gör det på det sätt vi vill.

Vid det här laget var jag blixtförbannad.

- Inte på det sätt som era utställare vill, tydligen.

Sedan tog jag min väska och lyckades placera den i goda vänners monter under natten.

Och det blev lördag, första utställningsdagen. Jag undvek med flit att komma före öppnandet och invigningen, anlände till lokalerna omkring halv tio. Hämtade väskan. Men när jag kom upp med den, var ansvariga där igen. Nej, det gick absolut inte för sig för mig att lägga upp mina böcker! Nio på söndagen skulle jag börja, som meddelats. Att det skulle kunna finnas möjligheter på lördagen, ville damen inte vidgå att hon någonsin sagt.

Jag grep min väska och promenerade iväg. I lobbyn på entréplan fanns några runda bord. Jag förhörde mig om jag kunde få hyra ett sådant bord. Fick lite svävande besked av funktionärerna, och så var hon där igen. Jag fick absolut inte hyra något bord! Antingen skulle jag ha hyrt en monter, eller så var det den gratis Bokhörnan som gällde.

Jag tog då min ännu ouppackade väska och tog mig ner i mässhallen igen. Nej, ingen av de utställare jag känner, hade någon bordsyta över. Jag satte mig i en av de söta vita sofforna som stod utplacerade. Så fick jag en lätt diabolisk idé. Jag plockade upp ett par av mina häften ur väskan, och ställde reklamskylten på knäna, där jag satt.

Men nej. Efter cirka en kvart, tjugo minuter infann sig denna gång en manlig funktionär, presenterade sig och sa att ’här får du inte sitta och sälja!’.

- Varför det? undrade jag.

- Därför att då får jag sk*t för det. Alla andra här har köpt montrar för att sälja. De kommer att ge sig på mig om du sitter här i soffan och säljer utan att ha betalat för någon monter.

Jag för min del tror faktiskt inte att de som kunnat betala 10-15 000 :- för en monter och förväntar sig att kunna värva medlemmar och sälja saker för tiotusentals kronor, skulle bekymra sig särskilt mycket om jag satt i soffan och sålde mina häften för någon tusenlapp, men jag sa inget.

Sedan framkom det att ansvariga för Bokhörnan inte alls tänkt sig att jag skulle fått stå från nio på söndagsmorgonen, utan menat att flytta mina två timmar från eftermiddag till förmiddag. Så lät det inte alls i telefonen veckan innan.

För att göra en väldigt lång och trist historia kort, så erbjöd han mig till slut två timmar lördag och två timmar söndag, vilket jag gick med på. Men jag avkrävde skriftlig bekräftelse.

Ja, sedan fick jag alltså sälja i fyra timmar av elva möjliga. Det fungerade ända till på lördag eftermiddag, när jag frågade närvarande funktionär om jag kunde låta mina böcker ligga kvar på bordet, eftersom jag skulle vara här vid öppningsdags på söndagen. Då var det färdigt igen:

- Nej, det går inte. Vi kan inte ta ansvar för det. Om du är rädd om böckerna, så låter du dem inte ligga kvar. Och är du inte rädd om böckerna, så får du ta bort dem i alla fall.

Jaha. Nåja, det kunde jag ordna ganska enkelt.

Jag vill inte vara rakt igenom gnällspik i bloggen. Så några positiva saker kan jag nämna. Det fanns andra funktionärer i värdföreningen som var både vänliga och trevliga (och säkert mer lösningsorienterade). Luftkonditioneringen var ovanligt bra. Nog var det varmt ändå, det blir det alltid på Släktforskardagarna, men det kändes inte lika varmt som vanligt. En sak gillar jag helhjärtat: värdföreningen hade ordnat ett ’vattenbord’ i mässhallen; det fanns flaskor med kallt vatten och plastmuggar till både utställare och besökare. Det kom nya flaskor hela tiden. En utmärkt idé!

Och för min del är jag oändligt tacksam för de släktforskarkollegor som lyssnade och sympatiserade med mig. Särskilt en grupp vänner som jag inte tänker peka ut, ni vet själva vilka ni är. Tack!

Men det går inte att komma ifrån. Släktforskardagarna i Malmö 2024, mina artonde, är tyvärr de absolut sämsta jag har varit på. Jag hoppas, och tror faktiskt av vissa orsaker, att det ska bli bättre nästa år i Västerås.

Bilden: Namnskylten jag fick (fast den var inte lika skrynklig då) summerar liksom det hela... Foto: författaren

Berta Brodin. Fotograf: Gustafsson, Skellefteå. Privat bildsamling. Berta Kristina Brodin föddes 1901-06-14 i Kusmark, Skellefteå som dotter till Bror Erik Brodin och hans hustru tillika kusin Hilma Margareta Brodin. Berta hade en yngre bror Olof Gottfrid. Vid två års ålder blev Berta moderlös när modern avled i sviterna av lungsot. Då var Olof Gottfrid fyra månader. Sex år gammal blev Berta även faderlös. Fadern dog av lunginflammation i februari 1907. Berta kom därför att växa upp hos Karl Nyberg i Degerbyn.

Berta utbildade sig till lärarinna och avlade småskollärarexamen vid seminariet i Skellefteå den 4 juni 1920. Åren 1920-1928 tjänstgjorde hon som lärarinna vid mindre folkskolan i Grannäs-Bjurliden. I Bjurliden fanns skolan i Anders Boströms storstuga enligt min mormors anteckningar. När min mormor började skolan i Boliden 1929 hade hon Berta som lärarinna. Berta umgicks med min mormors föräldrar i Bjurliden, vilket bland annat ett efterlämnat gruppfoto visar. Från 1928 och fram till pensioneringen 1964 tjänstgjorde hon som lärarinna vid Bolidens skola.

Som person var Berta lugn och harmonisk. Förutom jobbet vid skolan och hemmet var Berta även mycket intresserad av historia och hembygdsforskning. Hennes kunskaper om hembygden och dess historia var omfattande.

1932 vigdes Berta med montören samt elektrikern Gustaf Pontus Normark född 1898-06-03 i Degerbyn, Skellefteå, son till Otto Normark och hans hustru Maria Josefina Fällman. Gustaf arbetade i många år som montör vid Skellefteå Kraft. Gustaf och Berta adopterade en son. De övertog Gustafs föräldrahem i Degerbyn. 1967 flyttade makarna till Mobacken. På Bureå sjukstuga insomnade Gustaf Normark 15 januari 1973. Berta bodde de sista åren av sitt liv på Dammens servicehus på Brännan i Skellefteå. Där avled hon 19 februari 1991.

När en make eller maka dog i förtid gifte den efterlevande oftast om sig. Det var mycket vanligt förr i tiden, framför allt om familjen hade en gård eller ett torp och dessutom hade mindre barn. Det har jag sett många gånger under alla de år jag släktforskat.

Men hur vanligt var det att folk dog i en sådan ålder att änkan eller änklingen gifte om sig? I sommar har jag hållit på med en släkt där det visat sig att i alla generationer i en släktgren har en eller flera blivit änka eller änkling och därefter ingått nytt äktenskap.
I de flesta av familjerna finns det både helsyskon och halvsyskon.

Så här det det ut i den släkten. Alla som är markerade med fetstil är personer som varit gifta minst två gånger. En av dem var gift tre gånger.

Omständigheterna varierar. Bonden har dött och en ung dräng på gården har gift sig med änkan. När han själv blivit änkling fann han en ny hustru på granngården.
Två av de markerade dog inom tre år efter den andra vigseln. En av dem var Anna som först var gift med Anders. De hade ganska små barn, yngsta dottern var bara ett år när hennes far dog. Fyra år senare dog hennes mor, som då var omgift. Samma år dog deras mormor, som också var omgift.
Två av de omgifta gifte om sig innan sorgeåret var slut. Hur vanligt var det? Jag har sett att många änklingar gifte om sig med pigan ganska snabbt, ofta inom ett år, och sedan kom ett nytt barn. Men färre änkor gifte om sig så snabbt, om inte ett nytt barn var på väg.

Jag tycker att det är intressant att se sådana här mönster och försöka förstå dem. Jag tolkar det jag funnit som att dödligheten var ganska stor och att man troligen gifte om sig av praktiska skäl, för att två vuxna behövdes i hushållet.
De jag släktforskat om nu levde i Skåne, både i västra och mellersta delarna men i många olika socknar. Kanske var det mer vanligt där att änkor och änklingar gifte om sig än på andra håll? De flesta var arrendebönder. Kanske hade det betydelse om man var gift för att få behålla arrendet, det var ju ärftligt då.

Har du upptäckt liknande förhållanden, eller annat som du stannat upp inför och funderat på?

Ett så kallat ordmoln med namn på de fem program som diskuteras i bloggen. Källa: Författaren.

När man kommit igång med sin släktforskning och är en bit på väg finner de flesta att man har behov av ett databasprogram utformat för släktforskning. Inte alla ser det behovet utan fortsätter exempelvis med en vanlig ordbehandlare för att registrera sina resultat. Det gäller som alltid att hitta en lösning som passar en själv.

Idag finns kommersiella plattformar som möjliggör att man bygger släktträd som har sin existens i »molnet« och där man kan utbyta information med andra. De diskuteras inte här av det enkla skälet att jag inte kan något om dem, vilket i sin tur beror på en stor skepsis mot att inte ha kontroll över min databas på min egen dator (vilket inte utesluter säkerhetskopior i molnet).

Jag begränsar mig i det följande till i Sverige utvecklade databasprogram som installeras lokalt på en dator. Program som bara är översatta till svenska finns inte med. Det kan vara bra när man läser det följande att veta jag själv är en udda fågel som använder Mac OS X sedan femton år och Windows-programmet Disgen sedan ungefär 25 år.

Jag har tittat lite närmare på programmen i följande lista där det finns länkar till programmens hemsidor och viss basinformation (version, pris, operativsystem, utgivare):

• Anarkiv: version X (2021), SEK 900, Windows 10, utgivare okänd.
• Disgen: Disgen 2023.3 (2023), SEK 940 inklusive ett års medlemskap i Föreningen DIS, Windows 7 eller senare, Föreningen DIS.
• Genney: 4.0 (2024), SEK 650, Windows XP eller senare, Mac OS X 10.7 eller senare och Linux, Genney Digit (enmansföretag drivet av Micael Frank).
• Holger: 8.06 (2012), oklart, ej preciserat, utgivare okänd.
• Min släkt: version 4.8 (2023?), SEK 560, Windows 10/11, Dannbergs Data.

Först något om Holger. Programmet förefaller visserligen gratis idag men har inte utvecklats sedan 2012. Man kan visserligen testa gratisversionen men vissa funktioner är avstängda (vilka är odokumenterat), bland annat import av Gedcom-filer (se nedan) vilket omöjliggjorde ett seriöst test. Jag fått uppgiften från flera släktforskare att den aktuella versionen fungerar i Windows 11. Uppgiften att en ny version 9 utvecklas har cirkulerat länge (upp emot fem år) bland släktforskare och återfinns på en i övrigt ganska informationslös hemsida som inte verkar ha uppdaterats på flera år. Möjligheterna att få hjälp är begränsade. Flera släktforskare har vittnat om att kontaktförsök via den e-postadress som anges på hemsidan varit resultatlösa. Andra har sagt att de fått svar. Jag avråder från att man investerar tid i programmet innan det kommer en ny version man kan utvärdera. Med detta sagt diskuterar jag vidare inte Holger men noterar att många i min bekantskapskrets använder programmet sedan många år och är nöjda.

Vilka släktforskningsprogram används av svenska släktforskare? Det som presenteras här är inga vetenskapliga undersökningar baserade på slumpmässigt utvalda släktforskare. Istället har de som velat svara på enkäter gjort detta. Hur dessa svarande rekryterats, hur frågorna ställts och vilka svarsalternativen varit har varierat mellan undersökningarna. Observera att första versionen av Genney kom 2015.

I tre undersökningar från 2002/2012/2022 med 89/435/535 svarande frågade Anneli Jonsson »Vilket släktforskarprogram använder du främst?«. De låga antalet svarande 2002 och frånvaron av slumpmässighet gör att man inte bör fästa någon vikt vid det resultatet. Av de program som diskuteras här användes 2012/2022 Disgen av 41/40 %, Min släkt av 31/13 % och Holger av 7/2 % av de svarande. Övriga program antingen saknades eller var i kategorin »Annat« som valts av 20 % av de svarande. Vintern 2015/2016 genomförde Sveriges Släktforskarförbund en enkätundersökning som drygt 5 500 personer svarade på. Av de svarande var 92 % medlem i minst en släktforskarförening. Det rör sig alltså inte om släktforskare i allmänhet utan främst personer som är mer eller mindre aktiva i släktforskarrörelsen. Resultaten presenterades i Släkthistoriskt Forum 2016:1 och då användes Disgen av 49 %, Min släkt av 30 % och Holger av 6 % av de svarande. Man slås framförallt av att främst Min släkt och Holger tappat mark. 

När man första gången väljer program handlar det i ganska hög utsträckning om personligt tycke och smak. Samtidigt, när man väl börjat använda ett program, tenderar man att bli obenägen att byta eftersom det ändå är en viss kostnad med ett nytt program. Inte bara i inköp utan framförallt i form av tid att lära sig ett nytt program. Det kan därför vara bra att utnyttja möjligheten att testa gratisversioner, även om de har begränsad kapacitet, för att känna sig för.

Vad man själv använder för dator kan förstås vara avgörande. Alla programmen finns för Windows men är man Mac-användare och vill ha ett genuint släktforskarprogram för Mac är Genney enda valet. Alternativ för Mac-användare är att utnyttja Macens Boot Camp eller en operativsystemsemulator för installera Windows, som då körs istället för Mac OS alternativt i ett fönster på Mac-datorn. I Windows installeras sedan ett släktforskarprogram för Windows. Det finns fritt tillgängliga emulatorer men en extra licens för Windows kostar en slant. Alternativen ställer också lite högre krav på användarens datorkunskaper. Jag har själv kört Disgen med emulatorer på en rad Mac-datorer genom åren med acceptabelt resultat.

Om programmen utvecklas kontinuerligt är det förstås en fördel. Utveckling kan gälla många saker, utöver buggfixar och anpassning till nya versioner av operativsystem, främst implementeringen av nya funktioner. Nya funktioner ger användaren nya möjligheter att dokumentera, presentera och dela resultat. Program som inte utvecklas blir till slut irrelevanta.

Vilka fördelar och nackdelar har programmen? Det som gör att jag fortsatt använda Disgen är tre saker: möjligheten att bygga upp en strukturerad källdatabas, den inbyggda ortdatabasen och den nyligen införda funktionen att personer i databasen kan vara dopvittnen. Andra användare vet jag uppskattar de avancerade kartfunktionerna i Disgen med möjlighet att lägga in historiska kartor. Från flera vänner som släktforskat länge hör jag att de anser att Disgen är svårarbetat och komplicerat och de därför valt Min släkt eller Holger.

Men även Genney har motsvarande funktioner som de jag nämnde jag uppskattade i Disgen även om mitt intryck är att kartfunktionen i Disgen (som jag själv nästan aldrig använder) är mer avancerad än den i Genney. Både Genneys och Disgens funktioner går utöver vad de andra programmen erbjuder. En fördel Genney har framför övriga är avancerade funktioner med flera valmöjligheter för användaren vid export/import av data. Alla program stödjer Gedcom (i version är 5.5.1 som ännu är en slags branschstandard), men Genney ger användaren ett val hur uppgifter som inte ingår i Gedcom-formatet ska hanteras vid export. Gedcom är ett format (det enda) för att överföring av släktforskningsdata mellan olika system. 

Alla program har manualer och hjälpfunktioner bland annat på hemsidorna samt idag aktiva Facebook-grupper där användare kan hjälpa varandra. För Disgen finns dessutom över 35 Disgen-faddrar, frivilliga som hjälper till att svara på frågor vid direkt kontakt.

Utgivaren av Genney har tagit fram en jämförelse av de olika tillgängliga funktionerna i de senaste versionerna av Genney, Disgen och Min släkt. Jämförelsen är översiktlig, går inte in på detaljer och är förstås en partsinlaga. 

Till sist frågan om priset. Genney och Min släkt kostar båda runt 600 kronor och är alltså de billigare. Ska priset vara avgörande är alltså Min släkt valet, även om jag själv skulle lägga på de extra 90 kronor som Genney kostar för att dels få ett program med fler funktioner och dels möjligheten att köra det direkt på min Mac.

Anarkiv och Disgen är de dyrare alternativen med 900 och 940 kronor. För Disgen innefattar det ett års medlemskap i Föreningen Dis eftersom programmet bara säljs till medlemmar (men man behöver inte vara medlem för att fortsätta använda det även om tillgången till Disgen-faddrar kräver medlemskap). Man får då under medlemskapet tidskriften Diskulogen i brevlådan och tillgång databasen Disbyt, där många DIS-medlemmar laddat upp sina databaser. Är men redan medlem i DIS är priset 750 kr och mer i nivå med de billigare programmen. 

Med sina höga pris framstår Anarkiv och Disgen inte som särskilt attraktiva. Funktionaliteten i alla programmen är vad gäller basfunktioner överlappande och ska man ta ut ett högre pris måste man erbjuda något extra. I vilken mån Disgens ändå ganska avancerade funktionalitet (se ovan) tillsammans med medlemsförmånerna i DIS under ett år är tillräckliga beror förstås på i vilken utsträckning man själv värdesätter dem. Värderar man inte medlemsförmånerna sparar man 290 kronor genom att välja Genney. 

Anarkiv har dock inget sådant extra vilket talar starkt emot programmet. Jag reagerade dessutom negativt på Anarkivs hemsida. Den är inte särskilt läsvänlig och dessutom ett mischmasch av programinformation och bland annat utvecklarens egen släktforskning utan att man någonsin klart och tydligt får information om vem som är upphovsperson. Jag tvingades dessutom manuellt ändra webbläsarens teckenkodning för att få diakritiska tecken (åäö) rätt eftersom hemssidan inte använder den moderna standarden för detta. Hemsidan framstod på många sätt som arkaisk och ingav inte förtroende.

Det finns andra som relativt nyligen recenserat släktforskarprogram. Här är två hyggligt nya exempel för den som vill få in fler perspektiv: Vincent Eldefors 2023 och Lisa Holmblad 2020.

Det finns en viss risk när man bloggar, det kan nästan se ut som det kopieras från den ena till den andra. Men om det nu känns som att Släktforskardagarna i Malmö återkommer så beror det mer på att det är en så stor händelse så det fyller både tiden före och tiden efter händelsen. Och nu är det efter, så då kan vi se tillbaka på några roliga, spännande och också uttröttande dagar.

Uttröttad kan man bli av flera anledningar, en del sådana är riktigt roliga och andra mindre bra. Att få möta många som känns igen från olika digitala möten, och konstatera att det var så helheten såg ut är riktigt roligt. Han var inte så kort som det verkar på zoom-mötet, tvärtom var det verkligen en person att se upp till. Varför trodde jag så fel, undrar om han sitter på golvet fram för skärmen i vanliga fall, eller sitter kameran nästan uppe i taket. Tänk vilka funderingar det kan bli.

En strid ström av människor kommer förbi, en del stannar till och går vidare, andra tycks aldrig vilja gå men vad gör det, lika roligt med båda delarna. Efter några timmar fastlåst vid ett ståbord så känns det som jag borde ha beställt en sådan där hög barstol, så att det kunde bli lite avlastning. Undrar om de kommer att ha sådana i Västerås, som ju är nästa års anhalt. Hoppas förresten att jag slipper den där känslan av pool, som kom när ventilationen tycktes upphöra för en stund. Om den verkligen gjorde det eller om det var inbillning har mindre betydelse, riktigt varmt blev det ett tag,

Under resan ner till Malmö, 62 mil med sällskap av skärmen på bilden, högtalare, kit och banderoller så gnagde en tanke, har jag med en kabel så skärmen kan lysa. Fast det går ju inte att stanna på E4-an och packa ur allt, men det var faktiskt frestande. Och tänk vilken lättnad en liten sladd kan ge när den dök upp vid urlastningen i Malmö. Kändes nästan som helgens höjdpunkt. Vad skulle jag sagt till Tomas om den saknas, undrar om han gillat att få höra: prata på du men det syns inget på skärmen. Och högtalaren fungerade också, tur var det för skaran frammontern växte och växte, ibland var riktigt stopp i gången så jag ska passa på be om ursäkt till de som fick ta en annan vägg förbi montern.

Släktforskardagarna i Malmö, FamilyTreeDNAs monter, foto av författaren

Mycket blev sagt, mycket blev gjort, det topsades, det uppgraderades och det svarades på alla typer av frågor. Tänk att FamilyTreeDNA och DNA kan vara så intressant. Men vi hade konkurrens också, mittemot stod Genealogiska Föreningen, en av mina föreningar, och de hade det också körigt. Så det var en bra del av Baltiska Hallen att besöka. Enda nackdelen var väl att det var några som letade efter mig och inte såg mig för allt folk, men det får jag ta.  En lärdom till Västerås kan vara att ta med sig en strut att ha på huvudet så jag syns, undrar hur det kommer att tas emot.

Men nu är det som sagt över, nästan för ikväll (torsdag 29 augusti) ska jag försöka ta mig till efterfest med Åsa och Linda. De kör ju på Facebook så det är bara att hoppa in och vara med. Då kan jag också passa på att tacka Linda för den kärra vi fick låna när det var slut. Gick supersmidigt att komma ut med allt, packa in i bilen och resa hela vägen hem. Fast kärran var bara med i Malmö, den fick jag lämna där. Undrar om jag kan hitta någon som har en sådan i Västerås nästa år.

Hoppas vi syns där, om ett år!

Uppdatering, söndag:

Nu har jag fått några fler bilder från föreningskollegorna nere i Malmö:

På lördagkvällen presenterade Ove Hult vår förening och Släktforskardagarna 2025 för de samlade släktforskarna. På scenen var också Viktoria Jonasson, ordförande i Sveruges Släktforskarförbund. Ove Hult är ordförande i Västerås Släktforskarklubb. Till höger Göran Olderberg och Lars Berlöf i vår förenings monter i Baltiska Hallen.Foto: Christina Norberg.

Hela vårt Västeråsgäng på plats i Malmö.

Ursprungligt blogginlägg:

Nu är Släktforskardagarna igång, idag och imorgon i Malmö.

Tyvärr har jag inte haft möjlighet att åka dit i år men eftersom jag varit med ganska många gånger vid det här laget så vet jag hur trevligt det är.

Igår fredag var det förbundsstämma med åtföljande middag för ombud och funktionärer. Vad som beslutades på stämman får vi nog snart information om här på Rötter. Till stämman hade vi i Västerås Släktforskarklubb lämnat en motion om att förbundet ska undersöka möjligheten till ett gemensamt digitalt släktträd. Den motionen avslogs men i stället kommer vi att gå vidare med examensarbete på Mälardalens Universitet på det här området.

Idag lördag och imorgon söndag är det släktforskarmässa med föredrag, information och inköp i montrarna och framför allt möten mellan släktforskare. Det tycker jag själv är det roligaste, att träffa andra släktforskare.

Vill du veta vad som händer i Malmö i helgen så finns information på hemsidan www.sfd2024.se.

Nästa år är det vi i Västerås Släktforskarklubb som arrangerar Släktforskardagarna och hemsidan för detta finns redan nu på www.sfd2025.se. Där kan du se att vi redan börjat planera en hel del. Några föreläsare är redan bokade, liksom utställningslokalerna.
I Malmö har vi också en egen monter så besök oss gärna där om du är på plats.
Igår kväll fick jag några bilder skickade till mig från Malmö. Dessa är tagna av vår medlem Christina Norberg:

Under fredagen fixades vår monter i Baltiska hallen i Malmö. Den här orange färgen kommer du att se mycket av om du kommer till Släktforskardagarna i Västerås nästa år. Till vänster: Lars Berglöf (i orange tröja). Till höger: vår ordförande Ove Hult och kassör Gunilla Bergström.

Planering och monterbygge i Malmö.

Sedan i våras har vi en projektgrupp på ett tiotal personer som arbetar med planeringen av Släktforskardagarna i Västerås nästa år. Några få är från styrelsen, men de flesta är andra aktiva medlemmar. Och de gör ett toppenjobb, det har vi redan sett. Vid varje styrelsemöte får vi en genomgång av läget.
Att arrangera Släktforskardagarna är ett stort projekt men väldigt roligt, det märker vi redan. Själv är jag inte med i projektgruppen utan arbetar med annat i föreningen, men nästa år ska jag så klart vara med som funktionär. Det ser jag fram emot.

Efter den här helgen i Malmö kommer vi att marknadsföra nästa års Släktforskardagar lite mer. I Rötterbloggen kommer jag att då och då uppdatera er om planerna och vad som händer på vägen dit. Jag ska också ge lite tips på vad man mer kan göra under sitt besök i Västerås, för dem som vill ha en liten minisemester i anslutning till helgen.

Här kommer del 2 av min blogg från förra veckan Hur bör man börja släktforska?

När man väl intervjuat äldre släktingar, avlockat dem informationen om vilka personerna är i de gamla fotoalbumen och sett till att ha sparat deras DNA, eller i vart fall kommit en bra bit på vägen med detta, är det dags att ta nästa steg: att skaffa sig grundläggande kunskaper om hur man släktforskar.

Det är framförallt två områden man bör fokusera på att lära sig mer om: hur man forskar om människor som levt under 1900-talet och hur man använder källorna i kyrkoarkiven.

Kyrkoarkiven är släktforskarens främsta källa, i vart fall i början. Problemet med dem är att de har en sekretessgräns på 70 år. I praktiken är därför bara materiel från perioden för (ungefärligen) före 1950 tillgängligt idag. 

Bild 1.    Carl Szabad (1947–2015). Foto: Urban Sikeborg.

Idag står vi i tacksamhetsskuld till Carl Szabad (1947–2015) (se Bild 1) som tog initiativ till en databas kallad Sveriges dödbok. Den publicerades av Sveriges Släktforskarförbund i sin första version 1997 och innehöll då uppgifter om alla döda 1968–1996. Den innehöll i sina tidigare versioner offentliga uppgifter från olika myndigheters register. I senare versioner sammanställdes en databas med främst födelse- och döduppgifter på alla som avlidit efter ett visst år. I version 2 omfattade databasen redan alla döda 1950–1999. Idag finns databasen i en version 9 som omfattar avlidna 1815–2022. Se Bild 2. Ytterligare en rad andra databaser framtagna av Sveriges Släktforskarförbund och andra aktörer har tillkommit med likande syften. Ofta med Carl Szabad som idégivare eller med hans medverkan. Dessa databaser gör det möjligt för oss att ta oss över den vallgrav som sekretessgränsen utgör och tillbaka till de öppna kyrkoarkiven. 

Bild 2. Omslag till Sveriges dödbok 9

När det gäller kyrkoarkiven måste man förstå att dessa består av handlingar som tillkommit som ett resultat av våra kyrkliga församlingars verksamhet för de syften de hade, inte för att vi ska använda dem för släktforskning. Församlingarna styrdes av ett regelverk som bestämde vilka uppgifter som skulle dokumenteras och var och hur. Bestämmelserna ändrades dessutom från tid för annan. För att rätt använda kyrkoarkiven behöver man i vart fall översiktlig kunskap om dessa bestämmelser angående den tidsperiod man studerar.

Det finns flera sätt att skaffa sig denna kunskap om databaserna och kyrkoarkiven och de olika sätten utesluter inte varandra utan de bör kombineras. Det kanske enklaste och bästa sättet är att gå en grundläggande kurs i släktforskning. Sådana ges ofta av studieförbund och släktforskningsföreningar. Ledarna brukar vara mer erfarna släktforskare som ofta också gått en av Sveriges Släktforskarförbunds cirkelledarkurser. Det går ofta att hitta sådan kurs i hygglig anslutning till där man bor. 

I samband med sådana här kurser ges man möjlighet att bekanta sig med och använda kyrkoarkiven. Eller rättare sagt i de digitala versioner som skapats av kyrkoarkiven. Inte ens om man besöker den arkivinstitution där kyrkoarkivet förvaras rent fysiskt får man se det i original om det har fotograferats. Slitaget på handlingarna skulle helt enkelt bli för hårt. 

Det andra sättet är att antingen köpa eller på bibliotek låna en grundläggande lärobok i släktforskning, alltså en bok som riktar sig till nybörjare. På 1940-60-talen fanns egentligen bara Ella Heckschers lilla tunna lärobok som kom ut första gången 1939 och sedan i många upplagor även efter hennes död. På 1970-talet dominerade Börje Furtenbachs lärobok, som också utkom i upplagor efter hans död och som ljudbok så sent som 2006. Det var den jag själv fick i julklapp 1971, samma år den kom ut, när jag 12 år gammal började släktforska. Under 1980- och 1990-talen har det kommit väldigt många olika böcker med lite olika inriktning. De flesta kan man visserligen köpa antikvariskt, men de är i många stycken obsoleta. Det finns två nyare böcker som är riktigt bra: Ewa Nilssons Vägen till dina rötter, som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund, och Håkan Skogsjös Släktforska på riktigt som ges ut av ArkivDigital. Enligt uppgift kommer Sveriges Släktforskarförbund under hösten ut med en ny grundläggande handbok om släktforskning.

Ett tredje sätt är att träffa andra släktforskare genom att bli medlem i en släktforskarförening där man bor. Idag sker mycket, kanske det mesta, av interaktionen mellan släktforskare via sociala media. Att gå med i en förening och faktiskt träffa andra släktforskare är dock oöverträffat. Föreningarna har (i varierande utsträckning) möten och kurser men framförallt får man tillfälle att fråga andra om råd. 

Det spelar ingen roll om de personer man är intresserad av kom från en annan del av landet än där man bor. Särskilt i början är de allmänna råden och tipsen viktigare. Efter ett tag, när man kanske märker att man fokuserar på en eller ett par geografiskt angränsande socknar eller en stad, kan man gå med i ytterligare en förening som är aktiv på den plats där man geografiskt har sin forskning. Många föreningar ger dessutom ut egna tidskrifter med information om bygden och artiklar med släktforskningsresultat om bygdens folk. Här finns oftast möjlighet att ställa frågor om man stött på problem och få svar från släktforskare som kan mer om bygden. Många släktforskare är därför med i betydligt mer än en förening. 

När man kommit så här långt börjar man lämna det omedelbara nybörjarstadiet och då finns det ytterligare steg att ta. Det är dags att blicka ut på internet, utöver att ta del av kyrkoarkiven digitalt, lite försiktigt.

Föreningsvärlden i allmänhet har stark konkurrens av olika sociala medier på internet. Detta gäller även släktforskningen. Substitut såväl som komplement till att söka sig till en förening som ägnar sig åt ens aktuella geografiska område är dels diskussionsforumet Anbytarforum som finns på Sveriges Släktforskarförbunds webbplats Rötter (samma som den här bloggen) dels olika Facebook-grupper som är inriktade på släktforskning och lokalhistoria för olika (geografiskt eller på annat sätt) avgränsade områden. Många av dessa Facebookgrupper drivs av släktforskarföreningar men det förekommer också grupper som skapats av privatpersoner, oftast mycket kunniga eldsjälar. Andra har startats av företag. De gör att det kan vara lite olika till sin inriktning: vissa är inriktade på frågor och svar och har ofta många hjälpsamma deltagare medan andra är mer inriktade på (säg) ett företags produkt och dess handhavande.

De olika internetplattformar där släktforskare kan dela sina släktträd med varandra utgör en särskild utmaning. Man ger sig in där på egen risk eftersom marken är »minerad« och det saknas minröjningspatruller. Min rekommendation är att man håller sig borta därifrån.

Det kan också vara dags att skaffa sig ett släktforskarprogram för registrering av sina resultat på ett systematiskt sätt. Här är alternativen många liksom erfarna släktforskares åsikter om olika programs förtjänster och nackdelar. Här bör man fråga andra släktforskare om råd innan man tar fram plånboken. Jag ska återkomma till frågan i nästa blogg.

Ibland känner jag som att jag befinner mig mellan två händelser, den ena ligger bakom men tar fortfarande energi och en ligger framför och innebär både förväntan och en skräckblandad nervositet.  Och så är det just nu, när jag skriver ner några reflektioner. Det får jag göra eftersom det ingår i mitt bloggande.  Behöver inte alltid vara roligt eller upplyftande, det kan bara vara något ur vardagen.

Senaste tiden så har jag fått erfara hur det kan vara att vara efterfrågad. Något som avtagit under åren, för att vara släktforskare är inte alltid att stå mitt i centrum. Men när jag skrev min blogg om vicepresidentkandidaten Tim Walz, så kom det plötsligt fram en massa människor och ville prata med mig. Kom fram kanske inte är rätt ord, men de använde olika kommunikationssätt, via dator eller telefon.

Och om vi tittar på de som kopplar Tim Walz till Sverige så var de födda före eller runt 1850, och då vet vi att det gått några generationer sedan dess. Den vanligaste frågan jag fått är om jag letat upp några nu levande släktingar, så det skulle bli möjligt att hitta en mer personlig vinkling på ett reportage. Inte nog med att gå vägen tillbaka, nu tror de att det bara är att trycka på en knapp så kommer det fram ett färdigt släktträd. Förstår att de sett ett av släktforskningsföretagens annonser om ”Skriv in Karl Andersson och få veta allt om hans släkt” men så lätt är det ju inte.

De som det gällde vara alla från typiska emigrantorter, så det var inte en familj utan hela släkter som drog iväg, och då i flera omgångar. Det blev inte så många kvar, men jag vet att några gett sig tillkänna som är 10-männingar eller liknade, och det är fantastiskt, fast då har de också riktigt breda träd som stöd. Men de finns och bara det är en uppmuntran. Men nu väntar jag med stor spänning på om Tim kan tänka sig en resa tillbaka till sina rötter. Fast blir han vicepresident så finns nog andra prioriteringar, och kommer han blir det nog med ett jättefölje av alla möjliga dignitärer, så det lär behövas nya parkeringsplatser på många orter.

Som inledning på nästa del av min blogg, det blir tvådelat den här gången, lägger jag upp en bild från förra året, hoppas det lockar till besök i år

Släktforskardagarna i Östersund , FTDNAs monter. Foto av författaren



Nu gäller det som kommer, årets event denna gång i Malmö. Släktforskardagarna tar upp all tid kommande helg och jag ser fram mot att träffa många, både forskare och nyfikna. Hoppas det mesta finns med i bilen när resan startar, fast glömmer jag lite så vad gör det, får väl hitta på något annat i montern. Enligt reglerna för att blogga får man inte göra ohämmad reklam, så jag säger bara att vill ni ha kontakt, leta upp monter 33, där finns FamilyTreeDNA (och jag). Kanske kan jag locka med något extra, vem vet. Och hittar ni den montern så är ni mitt i smeten med en massa intressanta utställare. En nära granne ligger mig också varmt om hjärtat, det ser ni när ni kommer dit.

Inför en sådan stor händelse gäller det att vara på hugget, så nu blir det en kortare variant, all energi måste vara påslagen under helgen och vi får hoppas att rösten håller, inte minst för de som kampanjar tillsammans med mig i ”min” monter.


                                                       Hoppas vi ses i Malmö

Nu är den här - TEDS TESER - den tredje och avslutande volymen i min serie med släktforskningskåserier!

Min "genealogiska skrivklåda" har tidigare resulterat i böckerna TEDS TANKAR (2009) och TEDS BLOGGAR (2019).

I årets volym har jag samlat 60 av mina "bästa bloggar", krönikor och en och annan tidskriftsartikel från åren 2017 till 2024. De flesta kan beskrivas som spännande berättelser från forskningsfältet, märkliga sammanträffande samt tidlösa betraktelser kring smått och stort i en släktforskares värld.

Det mesta handlar om knepiga släktforskningsgåtor och om hur jag med nyfikenhet, envishet och en massa tur så småningom lyckas lösa dem (dock icke alla ...). Lite emigrantforskning och DNA blir det också samt en god sortering prinsar och prinsessor.Och lite tyckande kring våra arkiv och institutioner.

En salig blandning m.a.o.

Släpps vid Släktforskardagarna i Malmö 24-25 augusti.  

Hej alla bloggläsare!

Nu äntligen är jag tillbaka vid tangentbordet. Ber om ursäkt både att det dröjt, och att den här bloggen blir lite översiktlig. Jag står som så många andra i släktforskarbranschen med ena foten i resväskan, på väg ner till Malmö. 

Kom att tänka på detta med idoler. Kvinnliga idoler. Dessa behöver ju inte nödvändigtvis vara popstjärnor, skådespelerskor eller författarinnor. Man kan också ha 'historiska idoler'. Många, både historiker och släktforskare, har ju skrivit utförliga biografier om någon ana eller historisk person som man hängivet har granskat ur alla möjliga synvinklar. Det har jag inte gjort (ännu) men jag har en hel del historiska idoler. Olydiga kvinnor som gått sina egna vägar. Här kommer sju av dem:

1. Christine de Pizan. Jag har bloggat om henne förut, så jag nöjer mig med att påtala att hon bröt mot allt som en kvinna förväntades göra med sina böcker, framför allt 'Kvinnostaden' där hon lät både kända och okända kvinnor berätta hur världen skulle se ut om de fick bestämma. Christine undervisade också män i hur hon tänkte sig det hela. Ingen vanlig ung änka!

2. Hildegard av Bingen. Också henne har jag bloggat om. Adelsflickan som satte sprutt på klosterlivet i nuvarande Tyskland och omsatte sin tro i bra mat, glad dans och flitig brevskrivning istället för den asketiska avskildhet som munkarna alltid förespråkat. Hon blev motarbetad (förstås, vilken självständig kvinna har inte blivit det?), men också beundrad och hyllad. 

3. Jeanne Hachette - kvinnan som räddade Beauvais. Hon hette egentligen Jeannne Laisné och var född i staden 1454. 1472 anföll burgunderna under hertig Karl den djärve, och det såg mörkt ut för staden. Men när en av de anfallande soldaterna klättrat upp på stadsmuren och kilat fast hertigens flagga, ilsknade Jeanne till, rusade ut på murkrönet med en liten yxa (= hachette) i högsta hugg, högg ner flaggan och slängde ner soldaten från muren. När Beauvais krigare såg detta, fattade de nytt mod, samlade sig och lyckades driva bort burgunderna. 1851 restes en staty över Jeanne i Beauvais. OK, hon var väl mer av en stridstupp än världsomvändare, men vilken tuffing! 

4. Anna Maria Lenngren. Jag hade alltid tyckt att det sinne för humor som finns bevarat i visor och texter från 1700-talet var ganska 'torrt', men Anna Maria har bevisligen varit ganska rolig emellanåt, även med dagens mått mätt. Ni minns väl stycket om Cornelius Tratt? Annars säg till, så tar jag med det i bloggen framöver! 

5. Emmeline Pankhurst med döttrar. Vem med feministiskt sinnelag kan gå förbi dem? Att bli bortlyft av polisen, fängslad, förnedrad.. inte bara en gång utan flera - och ändå fortsätta kämpa för kvinnlig rösträtt! Här talar vi om Verkligt Mod. 

6. Vigdis Finnbogadottir, president på Island 1980-1996. Världens första demokratiskt valda kvinnliga president var både feminist, påläst och diplomatiskt kunnig. Ett verkligt föredöme, både som feminist och president. Så blev hon också omvald gång på gång, ända tills hon själv bestämde sig för att sluta. 

7. Malala Yousafzai. Inte ens när hon blev skadad i ett attentat mot hennes liv, stängde hon munnen och försvann från sina propåer om skolgång för alla flickor. Jag läste att hon är utbildad till journalist nu. Måtte hon fortsätta propagera, vi behöver verkligen sådana som hon idag! 

En brokig blandning, och jag har säkert glömt bort flera. Ja, då var 'höstterminen' invigd bloggmässigt. Nu åter till Malmöpackningen. Hoppas att vi ses där!

Bilden: Skytiska kvinnor stormar fienden. Målning cirka 1286 av Acre. Återgiven i 'Medeltida kvinnor, en illuminerad adressbok' av Sally Fox 1988. Foto: författaren

Karl och Vilma Sundbom. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. Karl Sundbom såg dagens ljus den 22 september 1885 i Ljusvattnet, Burträsk som barn nummer fyra i en syskonskara om åtta. Föräldrarna var smeden Karl Fredrik Sundbom och hans hustru Kristina Johanna Lindahl.

I yngre dagar reste Karl till Norrbotten för att söka arbete och erhöll anställning vid Porjus kraftverksbygge. Efter ett antal år återvände han till hembygden. Karl var tekniskt intresserad. Han hjälpte bönderna hemma i Ljusvattnet med tröskning med motor, styv pumpmakare var han också, etc. Dessutom var han kunnig i olika träarbeten för vilka kunskaper han ofta anlitades av bönder i hembyn. Sommaren 1918 stod Karl som ackordstagare vid kraftstationen i Burliden, Burträsk. På våren samma år ingick han äktenskap med Vilma Katarina Lundberg född 1887-08-02 i Brännkälen, Burträsk, dotter till Samuel Lundberg och hans hustru Hilda Johanna Burman. Vilma var äldst i en syskonskara om sex. Före äktenskapet med Karl hade hon tjänat som piga på olika gårdar i Ljusvattnet.

I Ljusvattnet föddes Karls och Vilmas två första barn innan det bar iväg till Ragvaldsträsk där de köpt sig ett hemman. Karl uppförde både hus och odlade jord. I Ragvaldsträsk utökades familjen med ytterligare två telningar. När det yngsta barnet var fyra månader gammalt dog Vilma. Närmare bestämt torsdagen den 27 januari 1927. Karl blev nu ensam med de fyra barnen men få hade klarat den svåra uppgiften så bra som Sundbom gjorde. Man förstår att det inte jämt var så lätt, men hans ljusa livssyn hjälpte honom över svårigheterna. Barnen växte upp och började assistera.

Måndagen den 8 augusti 1949 avled hastigt Karl Sundbom. På söndagen hade han varit på besök i granngården dit några bekanta från Ljusvattnet hade varit på besök för att träffa dem. Pratsam och gladlynt var Sundbom som vanligt. Hans bekanta blev inte lite bestörta när de inte hunnit mer än hem innan budskapet om hans död hade nått dem. Minnet av en präktig familjefar och en i ordets rätta bemärkelse gedigen personlighet ska länge leva.

Så roligt det är att bloggkollegan Mats Ahlgrens inlägg här i Rötterbloggen om vicepresidentkandidaten Walz fått så stor uppmärksamhet. Det glädjer mig verkligen. Bra gjort, Mats!
Att folk får upp ögonen för vad släktforskning kan leda till är väldigt bra, det gynnar oss som släktforskar att vi är många som ägnar oss åt det.

Och får man en påminnelse om släktforskningen genom inslag i media, som med Walz nu, så undrar man kanske: hur ska jag komma igång? Och då har Michael Lundholm gjort ett jättebra inlägg här i Rötterbloggen om just detta. Toppen!
Michael skriver att han i nästa blogginlägg ska ta upp hur man går vidare för att lära sig mer, och det ska jag inte föregå. Inte annat än att jag vill propagera för att gå en kurs om du är sugen på att börja släktforska. Både studieförbunden och släktforskarföreningarna håller kurser runt om i Sverige.
På en kurs får du lära dig det som är grunden, hur du läser och tolkar kyrkböckerna.

Kyrkböckerna är våra primära källor, de är centrala för varje släktforskare. Så hur du ska förstå dem är nödvändigt för att inte hamna fel.
Utöver kyrkböckerna finns det en oändlig mängd andra arkivhandlingar som kan ge dig information om dina gamla släktingar, både digitaliserade och ute i arkivhyllorna. Men har du inte hittat släktingarna i kyrkböckerna vet du ju inte vilka de är.

Efter snart 15 år som släktforskare tycker jag fortfarande att det är otroligt spännande och roligt att få ta mig an ett nytt forskningsuppdrag, att forska i socknar där jag inte är van sedan tidigare och om människor som är nya för mig.
Det är så mycket intressant som döljs i arkiven och som kommer fram när en minst anar det.

Det är det här som släktforskning handlar om. Att i en gammal kyrkbok hitta en anteckning från året 1696 om min mormors morfars farfars morfars morfar Anders Jönsson som dog den 17 december detta år i Tåghult i Gunnarps socken i Halland och då var 73 år gammal. Det innebär att han var född omkring 1623. Han var alltså en vuxen man när Halland 1645 blev svenskt. Tanken svindlar. Även om vi är väldigt avlägset släkt så är vi ändå släkt och jag kan känna banden som spänner över flera hundra år, att han och jag och alla däremellan alla är delar av en gemensam helhet. Tack vare släktforskningen. Bildkälla: Arkiv Digital.