Termen släkt illustrerad av Google Gemini.

Vi släktforskare rör oss med en rad termer som å ena sidan kan ha en viss betydelse allmänt sett, en betydelse man kan slå upp i en ordbok, men å andra sidan som kan ha mer specifika betydelser i olika för släktforskare viktiga situationer. Utifrån det tänkte jag reflektera lite över termerna släkt och ätt. Jag skrev en del om detta hösten 2018 då jag var gästbloggare på Rötter (28 augusti, 4 september, 11 september, 24 september, 9 oktober, 16 oktober, 23 oktober) samt som ordinarie bloggare 11 oktober 2024.

Om vi slår upp termerna i Svenska akademins ordlista (SAOL) finner vi att släkt är »gruppen av alla som härstammar från en person i tidigare släktled ofta tills. med ingifta personer« medan ätt ges betydelsen »släkt«. De två termerna skulle alltså vara synonymer. 

Hur använder vi termen släkt inom släktforskningen? Det vanligaste är nog att definiera upp till  tre typer av släkter; patrilinjära (agnatiska) släkter där släktskap endast räknas genom fadern tillbaka till en gemensam stamfar,matrilinjära släkter där släktskap endast räknas genom modern tillbaka till en gemensam stammor samt kognatiskasläkter där släktskap räknas genom fadern eller modern tillbaka till en gemensam stamfar eller stammor. 

Med de patrilinjära och matrilinjära definitionerna tillhör en person bara en släkt eftersom man med dessa definitioner bara har en stamfar eller en stammor. Med den kognatiska definitionen tillhör man väldigt många släkter beroende på vilken stamfar eller stammor man utgår ifrån.

Vilken av dessa betydelser man föredrar som princip för att definiera den »egentliga« innebörden av termen släkt är förstås upp till var och en att bestämma. För min egen del är valet av definition oftast en praktisk fråga eftersom de patrilinjär och matrilinjära definitionerna begränsar antalet personer som ska redovisas i ett givet antal generationer jämfört med om den kognatiska definition används. Se de listade bloggarna ovan för mer om detta. 

Termen »ätt« illustrerad av Google Gemini.

Det för oss över till termen ätt. Många släktforskare har säkert kommit i kontakt med bokverket Den introducerade svenska adelns ättartavlor som publicerades av Gustaf Elgenstierna 1925–1936. Verkets ännu centrala ställning gör att de flesta associerar termen ätt med adel.

Adeln har ett medeltida ursprung men begreppet ätt kom att formaliseras 1626 med etablerandet av Riddarhuset. Adeln föreskrevs att de skulle introduceras, med ett modernt uttryck bli medlemmar, på Riddarhuset. På Riddarhuset ärvs adelskapet patrilinjärt och man kan bara tillhöra en ätt åt gången. Varje ätt representeras på Riddarhuset av sin huvudman.

Däremot kan en person tillhöra olika ätter vid olika tidpunkter. Det beror på ätterna delades in i olika klasser: herreklassen (den betitlade adeln med grevar och friherrar), riddarklassen (gammal adel där en förfader hade varit riksråd) och svenneklassen (den obetitlade lågadeln). Klassindelningen har senare ändrats men jag använder de termer som gällde vid starten. En man i svenneklassen kunde alltså upphöjas till friherre och etablerade då en ny ätt i herreklassen.

Här är det alltså tydligt släkt och ätt inte är samma sak. Om två adliga personer delar patrilinjär härkomst behöver de inte tillhöra samma ätt. Ett exempel från 1626: Friherre Gustaf Eriksson Stenbock introducerades i herreklassen (friherrliga ätten (då) nummer 1) medan Olof Nilsson Drake introducerades i svenneklassen under namnet Drake af Intorp (adliga ätten nummer 82). Männen räknade sin patrilinjära härkomst från en Arvid Jönsson som förde vapnet sparre över stjärna. Den vapenbilden fördes av Drake af Intorp och kan också ses som en komponent i Stenbocksvapnet. 

I exemplet var klassindelningen orsaken till att männen fanns i olika ätter. Delad patrilinjär härkomst kunde dock förekomma inom olika ätter i samma klass. Ett exempel är de fyra adliga ätterna Wattrang (nummer 612, 848, 1274 och 1396), där tre söner och två söner till hovpredikanten Johannes Wattrangius introducerades; en son och sonsönerna på olika nummer och två söner på samma nummer. Riddarhusgenealogen Göran Mörner har i korrespondens (om ett annat exempel) meddelat att fenomenet berodde på att männen adlades på egna meriter.

Mer svårbegripligt är när män av olika patrilinjär härkomst introduceras i eller förekommer i samma ätt. Ett exempel är ätten Adelswärd (adliga ätten nummer 1707) där Johan Hultman och Leonard Keijser, gifta med två kusiner introducerades på samma nummer och vapen 1720. Johan introducerades med Elgenstiernas ord tillsammans med »sin svärmors systers måg«.

Göran Mörner har skrivit flera läsvärda artiklar i Riddarhusets tidskrift Arte et Marte om detta och liknande fenomen. Här är ett exempel från en av hans artiklar (Arte et Marte 2022:2). 

Ibland kunde kungen adla genom så kallad adoption. Den handlar inte om civilrättslig adoption utan om att en person så att säga »inympas« i en redan introducerad ätts släktträd. I mejlkorrespondens har Göran Mörner påtalat att någon släktskap mellan den adopterade och den ätt där personen inympats inte behövs och gav som exempel ryttmästaren Petter Christian Sylvan. Han var gift med Engel Eleonora Rosencrantz (adliga ätten nummer 1967) och adlades 1805 genom  adoption på sin svärfars namn, nummer och vapen. Samma ätt, olika släkter.

För en tid sedan stötte jag på ätten Lagergréen (adliga ätten nummer 391, introducerad 1647). Efter att det 1974 upptäckts att ätten var genealogiskt utslocknad patrilinjärt 1785 och att nuvarande linjen införts av misstag i början av 1800-talet beslutade Adelsmötet 1980 att ätten fick kvarstå i Adelskalendern men med upplysning av det rätta genealogiska förhållandet. Den ursprungliga patrilinjära släkten Lagergréen är alltså genealogiskt utdöd men ätten Lagergréen representeras idag på Riddarhuset av en annan patrilinjär släkt med samma namn: Samma ätt, olika släkter. Göran Mörner har i korrespondens meddelat att förhållandet idag gäller 20-talet ätter på Riddarhuset.

För att ättebegreppet på Riddarhuset rätt ska förstås måste man beakta att det primärt fungerar som en definition av vilka som är medlemmar och har representationsrätt.

Till sist en kommentar om namn, släkt och ätt. Namnsläkten är en grupp av personer som delar släktnamn. Gruppen kan dela patrilinjär härstamning med uteslutande av de som inte använder släktnamnet och/eller inkluderande av de som kognatiskt härstammar från samma stamfar och använder släktnamnet.  När Riddarhuset tillkom föreskrevs adeln att anta släktnamn och det blev under senare århundraden något av en »role-model«. Det finns dock många exempel på att medlemmar av samma ätt har olika släktnamn, något Göran Mörner uppmärksammat i sina artiklar. Inom Forstenaätten, som länge ansågs utdöd men »återupptäcktes« 1990, använder medlemmarna släktnamnen Dahlman, Wennerström och Järrel. Inom ätten Natt och Dag, som tog namnet först under 1700-talet, finns emigrerade grenar som använder namnen De Remee och Dagg. Samma släkt och ätt, olika namn.

Det är alltså tydligt att när SAOL anger att ätt är samma sak som släkt så kan det bara vara korrekt i ett väldigt övergripande sammanhang men bli direkt felaktigt när man studerar de väldigt specifika situationer som är viktiga för oss släktforskare. De två bilderna som illustrerar bloggen är skapade av Google Gemini. Boten lyckats visserligen fånga att det inte är samma sak men frågar man uttryckligen efter definitioner ligger svaren ganska långt från vad jag argumenterat för ovan.

I nästa blogg kommer jag att fortsätta med att berätta om en 50 är gammal debatt mellan då ledande svenska släktforskare om släktnamnets betydelse för släktkänslan.

Jag tackar riddarhusgenealogen Göran Mörner för hans generositet med upplysningar.

Dagens blogg kommer att handla om något som är så tabubelagt som det över huvud taget kan bli:

INCEST

Det är inget ämne man gärna vill läsa, än mindre skriva om. Ändå är det en (o)mänsklig företeelse som behöver belysas från alla synvinklar, även den som heter släktforskning och DNA.

Många som testar sig gör det i förhoppningen att de skall kunna identifiera en eller flera okända fäder i antavlan. Sådana har vi alla och ibland går det faktiskt att, med hjälp av triangulering och andra smarta metoder, få fram tänkbara kandidater, som med stor sannolikhet kan sägas vara just de vi letat efter. Indicierna hopar sig och med allt fler som testar sig förvandlas antagandet i bästa fall till en sanning.

Men ibland går det inte alls. Trots att många i släkten testat sig, kanske till och med en bukett helsyskon vilket lär vara bra i sammanhanget, så går det inte att komma vidare. 

Det man hoppas på är ju att man ska få en massa "oförklarliga" matchningar, gärna med höga Centimorgan-tal, som då rimligen bör komma från de okända fädernas andra ättlingar eller släktingar. Men så blir det inte alltid och man börjar fundera på vad som kan vara felet. Om det går att identifiera eller förklara alla matchningar en tre-fyra generationer bakåt i tiden är kanske förklaringen den, att det inte finns några utomstående. Att de okönda fäderna i själva verket är insiders:

Familjemedlemmar! 

Illa nog om det är kusiner eller sysslingar som haft ihop det - men ibland är det värre än så. Bröder som ger sig på sina systrar, farbröder som förför unga brors- och systerdöttrar och, värst av allt, perversa fäder som våldför sig på sina egna döttrar. I vissa fall handlar det om regelrätta våldtäkter, ibland om mer subtila om än lika avskyvärda metoder.

Låt oss nu lämna all rättskipning - för incest är ju på alla sätt olagligt - och alla moraliska resonemang åt sidan och fokusera på det som allt för ofta blir resultatet av dessa förbjudna aktiviteter: BARNEN! Hur känns det att vara barn och få veta att min morfar också är min pappa? Får de över huvud taget veta det, eller ljuger modern och hela släkten om det pinsamma, det onämnbara, och tar sanningen med sig i graven? Förklarligt i så fall, men knappast försvarbart. Alla människor har rätt att få veta sitt ursprung, hur hemsk historien än är. Till och med nutida provrörsbarn, tillverkade med med hjälp av anonyma danska spermadonatorer, som kanske har 50 eller fler ättlingar ...

Med nuvarande teknik är det inte alltid möjligt att avslöja barnafadern om han är en mycket nära släkting. Osäkerhetsfaktorerna blir för många och matchningslistorna blir mer förvirrande än förklarande. Det kan hända att DNA-tekniken så småningom utvecklas och förfinas, så att den kan lösa även sådana problem, men än är vi inte där.

När kan man då börja ana att allting inte står rätt till i släkten? Jo, om man oförklarligt blir för nära släkt med någon. Om man har för många cM gemensamma med sina sysslingar, så att de förefaller vara kusiner. Eller om en brylling verkar  vara en syssling och så vidare. Det finns "prutmån" åt alla håll och generösa "korridorer" - men ser man ut att vara närmare släkt med någon än man enligt folkbokföringen borde vara, då är det dags att börja fundera ... 

Eller ska man låta bli?

I dagarna har jag läst flera av Conny Palmqvists böcker om andra världskriget och nazisternas ockupation av Danmark (både fakta och fiktion). De rekommenderas. Just nu är jag halvvägs in i "Regntunga skyar". Det handlar mycket om vanliga människors hjältedåd under en svår och farlig tid.
Lyfter jag blicken från boken och tar en titt på nyhetsflödet så upprepar sig historien i nutid, med svenskstaten Minnesota som belägrats av den nutida amerikanska motsvarigheten till Gestapo. Det är en skrämmande och farlig tid vi lever i, nu som då.
Historiker brukar säga att historiska skeenden går i cykler. Efter onda tider kommer goda. Kanske kan vi hoppas på att det stämmer även i vår tid.

Tiden för andra världskriget är ju inte så långt borta egentligen, men inom släktforskningstid för våra yngre släktforskare idag. För oss som är äldre känns det kanske mer som nutid, säkert är det några av er läsare som är födda under krigsåren och nu i 80-årsåldern. Det är ju inte så länge sedan, men tillräckligt långt bort i historien för att släktforskningen ibland ska ta oss dit.
I ett par släktutredningar som jag gjort åt kunder har jag hamnat i Norge och Danmark under den nazistockuperade tiden och där personer jag forskat om direkt drabbats. Då kommer krigets fasor nära.

Vi släktforskare tycker nog i de flesta fall att det är både intressant och spännande när vi hittar brottslingar i släkten. Då har vi ju möjlighet att hitta mycket mer information om dem än om de vanliga skötsamma gamla släktingarna. Och vi kan ju inte ta ansvar för eller skämmas för vad förfäderna gjort.
Själv har jag ganska få kriminella i släkten, en kyrktjuv på 1700-talet, en mördare på 1600-talet och ytterligare en dömd i början av 1800-talet. När det är så långt tillbaka är det lättare att se på dem mer objektivt. Ju längre bak i historien, desto mer distans till både brottet och brottslingen.
Men hur blir det när man hittar en mer nära släkting som betett sig ondskefullt?
Några som berättar om det är barn och barnbarn till aktiva tyska nazister under andra världskriget. Hur förhåller man sig till det?
Folke Schimanski är en svensk journalist som berättat om detta vid flera tillfällen, bl a i Sveriges Radio. Den norska författaren Ida Jackson upptäckte att hennes morfar var en aktiv SS-man under kriget. En liknande erfarenhet har författaren Julie Lindahl. Rainer Höss är barnbarn till kommendanten i Auschwitz.
De har tunga arv att bära.

Det här blogginlägget är inte så lätt att illustrera. Vi har ju sett hemska krigsbilder från andra världskriget och vet hur det var, och det vill jag inte visa igen. Bilden till vänster är från Danmark under den tyska ockupationen, när danskarna byggde barrikader på gatorna i Köpenhamn under generalstrejken 1944, då tyskarna utfärdat utegångsförbud. Bilden till höger visar två norska flyktingar på väg till Sverige under krigsåren, alldeles vid gränsen mellan Sverige och Norge. Båda bilderna kommer från Wikipedia och är Public Domain.

Ovanstående är en sida av vad släktforskning kan leda till.

På en kurs träffade jag för många år sedan en släktforskare som berättade att han upptäckt att hans farfar (eller om det var morfar) dömts för incest och hur avskyvärt det kändes. Han sa att det fick honom att sluta med släktforskningen då, men jag tror att han hade återupptagit det sedan.
Hur skulle du reagera om du upptäckte något liknande?
När jag för många år sedan upptäckte att min farmors mormors far 1813 dömts till ett års straffarbete för förberedelse till tidelag blev det en chock. Jag tog reda på så mycket jag kunde och har skrivit om det i min släktbok. Det finns ju, det har ju hänt och vi kan inte ändra historien. Om han var skyldig eller inte går inte att avgöra idag, domen överklagades inte i alla fall.
Så här skriver jag i släktboken: "Att idag, mer än 200 år senare, förhålla sig till en förfader som dömts för ett avskyvärt brott, är kanske inte helt lätt. Ingen kan ta ansvar för sin förfäders missgärningar och vi är många släktforskare som upptäcker brott i vår släkthistoria."

Var det bättre förr?  Ja det kan vi verkligen fråga oss, för det finns ju de som påstår det så där rakt ut, utan att egentligen beskriva vad som var bättre förr.  Och förr kan ju vara igår och för flera tusen år sedan, så det finns ju ett visst spelrum när man slänger ur sig en sådan klyscha. Men om vi bryter ner det lite, så kan jag som släktforskare säga att de jag hittar i min släktforskning inte hade det materiellt bättre än vad vi har idag, inte heller kunskapsmässigt när vi talar om vetenskapliga områden. Men är det så vi ska mäta det som finns bakom ordet bättre. Kanske var de lyckligare än vad vi är, kanske kunde deras enorma kunskap om hur vår jord fungerar, och inte fungerar, vara bättre än att veta om alla grundämnen eller kunna skriva upp konstiga ekvationer.

Hur ska vi då tänka, när våra anor träder fram.  Barnadödlighet var en del av livet, men gjorde det tillvaron värre än vad vi ser idag med kärnvapen som bara väntar på att avfyras.  Att känna till sina grannar och deras bestyr och besvär, hur var det jämfört med internet i dag som sköljer över oss med vad som händer över hela världen.  Var det bättre förr med att höra bannbullan läsas från predikstolen över någon ogärningsman än att se vad som händer på gatorna i Minneapolis. Ja, det finns mycket att fundera på och det finns säkert lika många åsikter som det läsare.

Men om jag nu försöker avgränsa det där med förr och hålla ämnet lite i nutid. Var det bättre förr för släktforskare. De mysiga resorna till avlägsna arkiv, bläddrandet i dammiga dokument och jag höll nästan på att säga i skenet från stearinljuset. Det sistnämnda var nog inte så populärt i ett arkiv, men lite romantiskt skimmer kanske lyser upp bilden och gör att det var bättre förr. Fast det inte så roligt när arkivet var stängt när man kom fram.  Sen kom revolutionen, det går att fotografera handlingar och få dem att ”återuppstå” på en plastbit, ibland i rulle, ibland som ett kort. Lätt att se om man har rätt utrustning, men ett elände när man beställt hem fel.

Sen kom revolutionen, jag kan sitta hemma och titta på det som leverantörer presenterar på en dataskärm, tänk vad underbart, inga resor och ingen väntan. Bara att sitta i ensamheten och grotta ner sig. Fast var det bättre att sitta i ensamheten, utan den där sociala biten som en del tyckte var bättre förr. Ingen som kokar kaffe eller bakar åt mig. Får visserligen göra som jag vill, men eremiten i mig trivs inte. Det vore bra om vi ändå kunde känna någon samhörighet och få njuta.

Klipp från Dagens Nyheter, vetenskapsredaktion 2013-11-24

Och nu hamnar förr ganska nära i tiden. Vi kan koppla ihop oss utan att vi egentligen vet hur, bara att. DNA kommer in i spelet och det går att se släktingar från både nu och då. Tänk bara vad fantastiskt att lösa månghundraåriga gåtor med några tester, ”förstöra” antavlor genom att visa att Burarna inte var Burar. Och det kom i den största dagstidningen. Som ringar på vattnet kom det andra påståenden om hur hemskt det var att förstöra för andra, de kunde väl fått leva kvar i sin föreställning. Det var ju bättre förr att få leva med drömmen och inte låta sanningen ta över.

Och visst var det bättre förr när kyrkböckerna gällde, det som stod där var ju sant. Gällde bara att kunna hitta bland kråkfötter för att få klarhet i släkten. Det var då det, sen kom någon och sa att DNA visar att det inte stämmer, och forskarna började leta. Det tycks som nya rön visar att tre av hundra fel far, sa de. Oj då, det var inte bra. Fast det var förr, för nästan hundra år sedan, nu är det bara en av hundra som har fel far. Fast det blir ju några det med. Och ju fler som testar sitt DNA, desto fler tvingas klippa bort grenar ur sitt träd. Tack och lov går det ju att ympa in nya grenar, nya biologiska släktingar hittas och livet går vidare.

Visst var det bättre förr, när DNA-bolagen inte försöker lura på oss att de vet allt, och pengar kostar det numera det gjorde det inte förr. Fast den som försöker lura i mig det vet inte vad det kostade förr att släktforska.  Fast då betalade vi det mesta till staten och inte till utländska företag, och så fick vi felaktiga uppgifter från arkiven, likväl som en del i dag tycker att de får fel från DNA. Men se det får man inte, men uppgifterna behöver tolkas och det kan kännas jobbigt, så visst var det bättre förr.

De av er som läst mina biografiska uppgifter nedan, vet att jag inte alltid har varit släktforskare. En gång i tiden samlade jag skivor, framför allt singlar och EP, anno 1955-75 ungefär. Även om jag numera har slutat samla, är intresset för äldre pop- och rockmusik fortfarande stort. Under mina nu rätt många år som släktforskare, har jag ibland undrat om mina två huvudintressen skulle kollidera någon gång…

Nu har det hänt.

Jag får erkänna att jag inte är riktigt hemma i svensk musikhistoria under 1960-talet. Mest har det handlat om brittisk och amerikansk musik för min del. Men visst, lite grann har man förstås snappat upp längs den vinylkantade vägen.

Just nu är jag, som ni såg i den förra bloggen, sysselsatt med att kartlägga mormors farbror och fastrar med familjer, i Julita, Västra Vingåker med omnejd. Jag letade ju förtvivlat efter uppgifter om mormors mystiske kusin Per Erik Nils Lindskog, trädgårdsmästare på Säfstaholm. Församlingsboken för Västra Vingåker löste åtminstone en del av problemet åt mig.

En rejäl överraskning fick jag dock vid en googling på Nils Lindskog. Där hittade jag av en ren slump en notering om en bandmedlem som hette Nils men kallades Jimmy Lindskog. Denne Nils (egentligen Nils Gustav) var son till Åke Lindskog, yngre bror till trädgårdsmästaren ovan. Och han var sångare, gitarrist och låtskrivare i gruppen Shamrocks på 60-talet!

Shamrocks var ett namn jag bara hade hört i förbigående, men nu började jag söka på nätet, och hade turen att ramla på en lång och initierad artikel om gruppen. Där framgick det att ’Jimmy’ Lindskog hade lämnat gruppen ungefär i mitten av 60-talet, men före det hade man spelat in åtskilliga singlar, bland annat med hans egna kompositioner. Dessutom hade gruppen på sina turnéer runt i Europa spelat eller samarbetat med åtskilliga artister som dväljs i min skivhylla. Vad sägs om Manfred Mann, Renegades, Gene Vincent, Downliners Sect, Pretty Things… listan är lång! En aning omtumlad inser jag nu att jag bör söka efter ättlingar till Jimmy. Han finns tyvärr inte med oss längre. Och förstås fortsätta på klanen Lindskog.

Sedan väntar nästa faster till mormor, Emma. Hon var gift med en Rickard Dahlström, men varför heter hon Österberg? Har hon hunnit vara gift tidigare?

Det börjar röra till sig… men det börjar också bli spännande med den här släktgrenen!

Källa: Raised on records, publicerat 2/6 2017 (Magnusson)

Bilden: Fel grupp, men i alla fall rätt Cadillac…. Foto: författaren