Det fanns många olika sorters gårdar under de sekel vi släktforskar. För ett tag sedan stötte jag på ett för mig helt nytt begrepp: hästhemman. Det står i en bouppteckning:

Kan du läsa att Anders Hansson bodde på kronoskatte hästhemmanet nr 12 1/2 mantal Hvellinge (Vellinge i Skåne)? Så står det, och att det var ett hästhemman nämns i fler arkivhandlingar. Bildkälla: Arkiv Digital.

Ett hästhemman var inte en hästgård som vi är vana vid idag. I stället var det ett hemman som skulle bekosta en kavalleriofficers häst under Indelningsverkets tid. När jag googlade på detta hittade jag till Kävlingebygdens Släktforskares hemsida med information om detta och utgår ifrån att den stämmer.
Tidigare har jag bara stött på vanliga rusthåll och augmenthemman i kyrkböckerna, plus officersboställen av varierande sort. Där jag bor nu är på jord som tillhört ett cornettboställe på 1700-talet.

Att gården i Vellinge var en kronoskattegård innebär att det var en gård som tidigare tillhört kronan, dvs staten, men som genom skatteköp kunnat friköpas av bonden.
Att kunna få fram information om gårdar där släkten bott tycker jag är intressant. I samma släkt som Anders Hansson tillhör finns också en familj på ett mensalhemman. Det bloggade jag om 2017.

Varför sa de inget, de visste ju hur det var. Jag fick inget veta, men andra visste och tomrummet i mig blir bara större och större. Och nu är det för sent, linan som fanns, även om den inte syntes, är nu klippt för alltid. Borta är möjligheten att få se, att få känna, att få röra den som är upphov till åtminstone halva mig och den kommer aldrig tillbaka.

En fråga och samtidigt ett konstaterande som jag hört flera gånger, inte exakt ordagrant men med en underton som är densamma. Det känns att det kommer långt inifrån och har en styrka som är svår att greppa. Att efter många år få veta att den fråga som en person brottats med hade ett svar men ingen sa något.  Kanske fanns det ett löfte någonstans i bakgrunden, kanske är det missriktad omtänksamhet eller ibland verkar det vara så skambelagt att det är bäst att inget säga.

Att det rör sig om en för vissa känd relation men där huvudpersonen, eller åtminstone den ena huvudpersonen, inget får veta, är ju klart. En saknad pappa eller mamma, en saknad bror eller syster eller annan närstående, där det hela tiden funnits ett svar, men som dolts. Det är inte lätt att förstå de känslor som väller fram när svaren uppdagas och det blir känt att hon eller han faktiskt funnits i närheten någon gång under livet, men att inget sagts.

Visst är släktforskning en rolig och intressant sysselsättning, inte minst när knutar löses upp och nya samband blir synliga, när det som amerikanerna kallar brick walls kan rivas och det som varit fördolt bakom muren äntligen kan skönjas. Glädjen att hitta rätt kyrkbok, att hitta rätt samband eller kanske ett nytt dokument som bara dyker upp och visar på hur det egentligen var, den kan vara svår att beskriva. Och många är de lyckofyllda beskrivningarna av sådana händelser.

Fri bild av Joshua Kettle på Unsplash

Men när vi sitter och försöker lägga pussel efter en okänd anförvant och det dyker upp en lösning som är oväntad, då kan det bli känslostormar. Det är ju inte alla som kunnat grotta ner sig i konstiga dokument eller nyttja nya verktyg som internetbaserade databaser eller ta en del DNA-tester av olika slag. Funderingarna har kanske inte konkretiserats så att det som kanske syntes till en mindre del blev klart. Längtan att få veta har funnits men hur har varit en aning svårt.

Jag satt med en person nyligen, vi hade talats vid helt kort i ett annan sammanhang och då kom en stilla fråga. Mamma berättade aldrig vem pappa var, och eftersom du håller på med sån där släktforskning, kan du hjälpa mig. För några år sedan, ja lite mer än några, men ändå, hade kanske svaret varit att det är svårt, men idag är det lättare, om det ”bara” är en pappa. Nu är farfars mor eller mormors farmor som är det svåra. Så vi började och det tog inte så lång tid innan svaret började skymmas. Ska inte säga att det var lätt, men det kom.

Under många år hade frågan ställts till mamman och vem pappan var. Hur såg han ut, liknande han frågeställaren, fanns det drag hos mig som påminde, varför blev han min pappa och varför försvann han. Den ena frågan efter den andra, och det enda svaret var egentligen. Bry dig inte, det har ingen betydelse. Det tyckte mamman men det tyckte inte den aktuella personen. Men till slut kom alltså svaret och det blev en reaktion som jag inte kunde föreställa mig, för allt syns ju inte i böckerna.

Grannen i våningen ovanför, när jag var liten, var den första kommentaren. Han som var snäll och gav mig godis ibland. Hans dotter var barnvakt till mig. Fast det var alltså min halvsyster, tror knappast att hon visste det. Och när de flyttade till en annan stadsdel så fortsatte kontakten, sporadiskt men ändå. Och nu finns han inte, och inte min halvsyster heller.

Kommentarerna fortsatte, minnen om olika händelser bara forsade fram. Positiva minnen, men sorgsenheten sken kraftigt igenom. Tänk om mamman sagt något, tänk att möjligheten att lära känna sin pappa bättre getts, vad hade det betytt. Och tänk om letandet startat lite tidigare, vad hade hänt då. Ja, många tankar och kommentarer kom det, och ibland undrar jag om det varit bättre att inte få svaret, att pappa fanns i närheten.  Att de som visste inget sa, det gjorde inte det hela lättare.

Nu vet jag att det till slut föll väl ut, att få kunskapen. Men det tog ett tag och det var en del tårar som föll, och det är ju också en del av släktforskningen, när vi kan knyta kontakter med det okända

Nu ska ett stort antal likpredikningar från Skoklosers arkiv digitaliseras. Det handlar om drygt tusen sådana. Läs mer om det på Statens Historiska Museers hemsida.
Som ni förstår är en likpredikan den predikan som hölls vid en begravning. Då talade man väl om den döde men berättade också en hel del detaljer om hens liv. Har du turen att hitta en likpredikan över en gammal släkting från 1600-talet kan du alltså få veta betydligt mycket mer där än i kyrkböckerna.
Likpredikningar trycktes och kan finnas i arkiv och på bibliotek. En stor samling på 1100 likpredikningar finns t ex i Genealogiska Föreningens bibliotek.
En av de släktforskare som är kunniga på området är Markus Gunshaga, tidigare bloggare här på Rötter. 2016 skrev han ett blogginlägg i ämnet. Han har också skrivit en artikel i Släktforskarnas årsbok 2016 om likprediktningar, epitafier och begravningsvapen.

Det var förstås de välbeställda högreståndspersonerna som förärades en likpredikan. Har du mest allmoge i din släkt, som de allra flersta av oss har, får vi förlita oss på kyrkoarkivens dödböcker. Där kan det periodvis finnas långa berättelser om de döda, både bönder, torpare och andra. Men då ska vi ha tur.
Kyrkböcker med dessa längre livsberättelser brukar kallas personaliebok och det ser ut att vara den text som prästen läste upp i kyrkan vid begravningen. Dessa finns inte bevarade från alla församlingar och själv har jag stött på dem i några församlingar i Dalarna och i Skåne, vad jag nu minns. Personalieböcker finns mest från 1700-talet och en bit in på 1800-talet.

Till vänster omslaget till en likpredikan över Maria Mörck  i Simrishamn 1771, bild från Markus Gunshagas artikel i Släktforskarnas årsbok 2016.
Till höger ett uppslag i en personaliebok från Leksand 1824 (F:16, 1824-1830). Där har prästen skrivit om soldaten Anders Hammare, om bondesonen Olof som dog 3 år gammal och om bonden Carl Olsson (med en hel sida till på nästa uppslag), som alla dog på våren 1824. Bildkälla: Arkiv Digital.

En del präster kunde ju skrivia lite livshistoria även i de vanliga dödböckerna, kanske var det präster med lite mer skrivklåda. Det har jag stött på desto mer i de olika kyrkoarkiven.
I dessa levnadsberättelser så står det oftast att den döde levt stilla, beskedligt och kristligt, med lite olika varianter. Och givevtis var begravningen inte läge för att tala om det som inte var så bra. Så omdömena får vi ta med en nypa salt.
Men en gång har jag sett en präst som skrivit i en personaliebok om en kvinna som dog någon gång på 1700-talet ungefär att "vi ska inte döma henne för Gud allena vet vilka prövningar hon gått igenom för att bli som hon blev". Ingen mer förklaring och givetvis har jag funderat mycket över vad som döljer sig bakom detta.
Även om alla säkert inte var så kristliga och goda som påstås så kan uppgifterna i dessa levnadsbeskrivningar berätta en hel del om deras liv och ge dig fakta att gå vidare på. T ex som i fallet med Carl Persson (se bilden nedan) som blivit faderlös när han var 15 år, vilket innebär att jag kunde få ett hum om när hans far dog. Det står också hur många år han först var gift, hur länge han var änkling och hur länge han hann vara gift igen före sin död. Så det går att räkna baklänges ungefär när de uppgifterna bör gå att hitta i kyrkböckerna.

Ett exempel på att prästerna ibland skrev lite mer än bara dödsdag, namn och andra fakta är denna från Ryssby socken i Kronobergs län. I högerspalten finns det en hel del att läsa om Carl Persson i Ranaboda som dog den 26 december 1715. Det står bl a att han blev faderlös 15 år gammal, om anställningar han haft som ung och om hans två äktenskap. Bildkälla: Arkiv Digital.

Häromdagen såg en diskussion om det är skillnad på intresset för sina äldre generationer mellan amerikaner och svenskar. Är det så att de som känner sig mer eller mindre svenska trots att de är födda och uppvuxna på andra sidan Atlanten, tänker mer på sina rötter än vad vi gör som bor kvar och har släkten här.

Det var en del intressanta kommentarer, men jag kan inte låta bli att fundera på om det är så att det går att se hur många, och vilka, som tänker på farfars farfar någon gång då och då överhuvudtaget. Vare sig det är här eller i andra länder. Det verkar ju vara så olika på hur släkten betraktas och skiljer det mellan oss och amerikanerna. Att alla amerikaner inte är så intresserade av sin släkt blir uppenbart när jag försöker få svar från de ”over there”.

Det känns ibland helt hopplöst att få svar på enkla frågor om familjen i USA. Att en del kanske är misstänksamma om jag försöker lura till mig ett arv eller om de tror jag ska lura dem, det är en sak, men andra de tycks strunta i sina anor. Och jag förmodar att det är detsamma åt andra hållet. Hur många är egentligen intresserade av sin släkt, utöver de som kallar sig släktforskare. Är det inte så att de flesta egentligen inte bryr sig, varken om historia eller släkt. Det är ju bara döda personer, låt oss hålla oss till de som lever, är svar som kommer då och då.

Och tittar vi på de som är med i släktforskarföreningar så blir vi inte så många intresserade, även om vi dubblar antalet så blir det en ganska liten skara. Fast vi kan kanske lägga till hembygdsföreningarna, då blir det betydligt fler som intresserar sig för det som varit. Men kollar de på släkten eller är det ner grejer, hus och sånt. Jag får nog kolla upp det 😊

Nu är det semestertider, så allt ska kanske inte vara släktforskarrelaterat, men det går att stoppa in lite sånt då också. Passa på att stanna till vid platser som det finns någon koppling till. Ta en liten avstickare från den vanliga vägen och besök en plats som du har med i din släktforskning. Behövs inte så mycket, men det kan ge en något, åtminstone en minnesbild.

Bild av Himmelsberga Norrgård. Fotograf Olaf Meister publiceras enligt CC BY-SA3.0 via Wikimedia commons

Och råkar det vara så att du är på Öland nu på söndag 21 juli, passa på att kolla in Himmelsberga, denna fantastiska plats ungefär mitt på Öland, där det är den stora festen Öland-Amerikadagen. En gammal by, varsamt restaurerad och med många intressanta inslag som gör att det går att se hur det var förr. Under dagen så finns vi där några stycken för att tala om släktforskning i alla dess olika delar, från kyrkbok till amerikanske census, från att gräva i arkiv till att göra ett DNA-test, och allt annat som kan vara av intresse. Vi finns där för att svara på frågor, berätta och vara så där trevliga som bara släktforskare kan. Vi börjar klockan 11 och stänger ner vid 16.  Hoppas vi ses!

Har du en okänd far på 1900-talet i Landskrona i din släkt? Då kanske du hittar honom i Landskrona stadsförsamlings faderskapsbok. Där finns (digitaliserad av både Riksarkivet och Arkiv Digital) erkända faderskap från 1900-talet. I början av boken finns ett register på fäderna, ordnade alfabetiskt.
Volymen är daterad 1927–1951 men där finns även tidigare faderskap, åtminstone från 1918. Det var då vi fick en ny lag om barnavårdsnämnder som hade som uppgift att försöka spåra upp fäderna till ogifta kvinnors barn, för att få dem att betala underhåll.

Eftersom en sådan bok finns i Landskrona stadsförsamlings arkiv borde det väl finnas motsvarande böcker i andra församlingars kyrkoarkiv, men det har jag inte undersökt.

Ett exempel från faderskapsboken i Landskrona stadsförsamling. Det först inskrivna faderskapserkännandet är från 1923, trots att volymen uppges gälla för perioden 1927–1951. Barnet Ingemar i notisen avled 2011. Bildkälla: Riksarkivet.

Eftersom den här boken sträcker sig till 1951 har den alltså digitaliserats något av de senaste åren, pga sekretessen på 70 år i Sverige. Så har du släktforskat tidigare och stött på en okänd far kan det alltså vara idé att återuppta sökandet idag. Nya digitaliserade volymer tillkommer hela tiden.
Det jag sett nu är bara boken från Landskrona stadsförsamling när jag släktforskade där här om dagen. Där stötte jag på en flicka född 1938 med ogift mor men prästen har gjort en senare anteckning i församlingsboken med hänvisning till faderskapsboken 1950, alltå betydligt senare än då flickan föddes. Han dröjde alltså tolv år med att erkänna faderskapet.

I Landskrona ingår faderskapsboken i serien "Övriga längder" och har volymbeteckningen G:4. Så leta alltså långt ner i listan över församlingens volymer.

Jag fick en fråga, som jag gärna vill skicka vidare inom släktforskarkretsar, för att se om det kan hjälpa mig att känna att jag har lite bättre på fötterna. Frågan löd:  ”Var drar du gränsen för ditt egna sparande av material som du på något sätt fått dig tillhanda och som rör din egen släkt”

Jag måste erkänna att jag kände mig lite överrumplad, för visserligen tycker jag släktforskning är spännande, intressant och lärorikt, men det inte det jag lever av och jag har ingen professionell utbildning inom arkivkunskap.  Fast jag undrar om man egentligen lär sig svaret på den frågan på en utbildning om arkivering.

Frågan blir kanske inte så svår om man inte har något sparat eller om det är någon annan som sitter på eventuellt efterlämnade samlingar. Men finns det en liten samlargen i arvsmassan så kanske det finns en del som ligger någonstans, kanske välsorterat, eller som i många fall i en liten rörig ordning.
På tal om samlargen, undrar om man kan se en sådan om man tar ett DNA-test, de säger sig ju kunna se om man gillar kaffe eller lagidrott, kanske kan de presentera risken för att samla på sig för mycket, vad nu för mycket är.

Bild i författarens ägo

När frågan kom, så började fundera på vad som fanns hos mig, och hur mycket eller lite som kan vara av intresse. Är det intressant med ett sånghäfte från ett bröllop, där alla sånger är sådana som redan fanns, och ingen är skriven för brudparet. Kanske första sidan med personernas namn och vigseldatum kan sparas, men ska man förstöra helheten genom att slänga sångerna. Om det finns personliga noteringar kan kanske göra häftet mer värt att spara, men noteringar om personer som jag inte har den minsta aning om, som levde för länge sedan, säger det något.

Och tidningsklipp, och då tänker jag inte så mycket på de som satts upp i klippböcker och där det finns kommentarer, utan i bästa fall ett kuvert fullt med klipp.  Hur ska jag göra med det kuvertet, om jag nu ska göra något. Är allt som är skrivet intressant? Svaret beror kanske på om jag tänker mig skriva en bok om den aktuella personen, men annars, vilket värde har det då. Jag tro nog inte att något arkiv vill ta hand om sådant någon gång i framtiden eftersom det inte gäller en rikskändis,

Och en mapp med betyg, vad gör jag med den, eller ska kanske vrida på texten och fråga vad du skulle göra med den. Att det inte är gem eller plastfickor är en sak, men vilka betyg ska sparas, om det nu finns från varje termin. Ska jag räkna ut om det gick bättre eller sämre betygsmässigt mellan åren är det ju bra med alla, men hur många kollar det. Och hur många generationer ska man titta på, och hur långt åt sidorna på trädet är det intressant.

Den enkla frågan jag fick, fast enkel var den nog inte men det tyckte den som ställde den, kan bli hur stor och omfattande som helst. Och att den är kopplad till olika omständigheter är ju också klar. Så vad tycker du, har du ett bra svar.

Nu ska jag inte dra det här i långbänk, men jag vill gärna göra en kommentar om vad jag hittade när jag tittade i mina samlingar. Ett liten knippa brev, skrivna för cirka 70 år sedan och adresserade till mina föräldrar. Brev på tyska från Berlin, med enkla berättelser om dagliga ting och händelser i en stad under uppbyggnad efter total förstörelse. Jag måste försöka översätta dem, min skoltyska är numera ganska rostig, för att få ut mer av breven. Inte för att det direkt berör min släkt, men ger mig en bakgrund till min tyska ”syster” jag hade.  Berlinbarn var inte ovanliga under 1950-talet, en sommarvistelse, kanske flera och även jul och påskbesök, för att komma bort ett tag. Hur var det att bo i en sönderbombad stad, och det känns aktuellt även idag med bomber både här och där. Undrar om mitt ”systerbarn” vet om detta. Har inte talat med honom på många år, men nu är det kanske dags.

Här bodde Henning och Lotten. Ja, de har ju aldrig funnits men om de hade funnits hade de bott här. Det är detta hus i Vita Bergen på Södermalm i Stockholm som Per Anders Fogelström ska ha tänkt sig var familjens hem. Huset hade fler hyresgäster, kamraten Tummen och hans hustru Matilda och andra. Idag är det en enfamiljsbostad och i våra ögon ett pittoreskt och charmigt hus, men det var det knappast på 1860-talet. Vår guide (i delvis gröna tröjan) berättade om huset och omgivningarna här uppe på Åsöberget. Egna foton.

I början av sommaren fick jag bästa presenten av mina barn, med anledning av min timade födelsedag. Presenten var en guidad vandring på Söder i Stockholm, i spåren av Fogelströms romanpersoner Henning och Lotten från boken "Mina drömmars stad". Bättre present kunde jag inte få. Så rätt och så omtänksamt av mina söner och svärdöttrar.
De vet att jag läst och tycker mycket om Fogelströms Stad-serie, fem böcker som utspelar sig från 1860 till 1968. Jag har flera gånger tänkt att jag skulle vilja gå en sådan författarvandring, men det tror jag inte att jag sagt till barnen.

Per Anders Fogelström är en av våra verkligt stora författare. Han berättar insiktsfullt och med stor historisk kunskap om de människor som levde här på Söder från mitten av 1800-talet. Det handlar om vanliga människor, fattiga arbetare, som det vimlade av i Stockholm under industrialiseringen.
De flesta hade nog, precis som den unge Henning, kommit hit från landsbygden för att söka sig en bättre framtid. Men den framtiden blev sällan så ljus som de hoppades.
Lotten var stockholmare, hennes släkt hade bott där i mer än hundra år. Lottens mor Malins släkt skildras i de tre böckerna "Vävarnas barn", "Krigets barn" och "Vita Bergens barn". De skrev Fogelström efter Stad-serien.
Har du arbetare och fattigt folk från Stockholm i din släkt och läser de här böckerna så får du mycket kunskap om de gamla släktingarnas liv.

Vår guide under vandringen var Stefan Maurbakken, som berättade levande och med stor kunskap. Mina söner, svärdöttrar och alla sex barnbarnen (1-11 år gamla) var med. Något vi uppskattade särskilt var att han tog hänsyn till barnen och deras frågor.
Det var en riktigt varm dag och trots en och en halv timmes vandring orkade alla med, tack vare att vi stannade på så många skuggiga platser som möjligt och att barnen kunde fråga om det som de blev nyfikna på.
Dessuom inleddes vandringen på en lekplats där man valt stadsdelens historia som tema. Det är Bryggartäppans lekplats, direkt kopplad till Fogelströms bok "Mina drömmars stad".

Från lekplatsen rörde vi oss kring Nytorget, som på 1860-talet var en otäck grop nära huset där Lotten bodde med sin mor Tvätterske-Malin. Sedan gick vi vidare upp mot Sofia kyrka och Vita Bergen bort mot Bondegatan och Åsögatan. Nu minns jag inte riktigt i vilken ordning vi gick men ungefär så.
Så mycket av Stockholms historia vi fick oss till livs! Vilken intressant vandring!

Bilder från vår guidade stadsvandring:

I det ljusgröngula huset vid Nytorget bodde Lotten med sin mor Malin och det var där Henning och Lotten träffades. Allt enligt Fogelströms beskrivning i boken.

I det här huset i närheten av Sofia kyrka bodde en man kvar till 2011, trots att huset inte moderniserats utan fortfarande hade utedass. Numera är det helt modernt och bebos av en yngre familj.

Guiden Stefan Maurbakken berättade om ankarjärnen på gamla hus. Det här huset vid Brännerigatan är från 1700-talet. Då gick gatunivån i höjd med grundmurens överkant. Berg har sprängts bort och planats ut när man anlagt nya gator. Den här delen av Södermalm var alltså betydligt mer kuperad än vad vi ser idag, även om det fortfarande är stora höjdskillnader kvar.

Sondottern kunde inte låta bli att lukta på blommorna på det gamla huset vid Bergsprängargränd. Det här är Hennings och Lottens kvarter.

På nerväg från Sofia kyrka mot Stora Mejtens gränd. Ni ser hur kuperat det är. Vill man se sig om här men inte kan ta sig fram i trappor så finns det möjlighet att välja andra gator. De som bodde här i mitten av 1800-talet tog sig fram i träskor på leriga och hala gator och vägar, inte som vi med gåvänliga gympaskor och på välhållna gångstråk.

Vi passerade många äldre hus från 1800-talet i trakterna kring Nytorget och Vita bergen.

Det diskuteras olika aspekter på gravstenar, deras betydelse och hur de hanteras, ganska ofta. Det tycks finnas många olika åsikter och det är kanske inte så konstigt när vi har olika aspekter på frågan och att den samtidigt har känslomässiga kopplingar.  Att vi bryr oss om mer om de som står oss närma är naturligt, men det finns också andra delar som vi inte ser på samma sätt på.

Jag vill ha en gravsten för min anhörig så jag har någonstans att gå och minnas, en punkt som ger mig en koppling till personen, säger en del. Andra säger samma sak om ett kort, som kanske står på spiselkransen eller i bokhyllan. Eller som en vän berättade för mig, jag har kvar pappas stol, som vi satt i när han läste sagor för mig. Där sitter jag ibland och kommer ihåg och känner hans närvaro så stark.

Det finns inget som säger mig vilket som är mer eller mindre rätt, alla är vi olika och det gäller att bejaka det som ger den som är berörd mest. Ibland blir jag dock lite fundersam när talas om betydelsen av gravstenen. Den sägs vara viktig för att kunna visa vår utveckling, som människor och samhälle, den bär på ett arv som då explicit sägs inte annat kan göra. Men jag vet inte hur jag ska tolka det, ibland blir det nästan hårda ord, och politik vävs in, inte minst när det gäller kyrkogårdar och deras skötsel

Författarens foto

Jag var häromdagen i Mariestad, på Östra begravningsplatsen, en mycket finns plats med små avgränsade kvarter där det verkligen rådde lugn och ro. Som gjort för att stanna upp och minnas. I kvarter Z hittade jag en grav, med några begravda. Jag har sett graven för länge sedan, och den såg inte riktigt likadan ut, nya namn har tillkommit. Att jag inte sett den på länge, innebär det att jag slutat minnas de som begravts där? Knappast, det finns så mycket annat som påminner mig om dem.

Jag fortsatte till Falköping, till S:t Olofs kyrkogård. Där fick jag tillfälle att på samma sätt som i Mariestad minnas några som stått mig nära. Det var så rogivande, stilla och rent av avslappnande att sitta på en bänk och bara minnas. Här finns ingen sten, inget som direkt säger vems kvarlevor som finns där, det är ”bara” en minneslund, utomordentligt vacker. Minns jag sämre för att det inte finns någon sten, tror knappast det.

Nu låter det kanske som jag bara tittar på kyrkogårdar, när jag säger att nästa anhalt var Husaby kyrkogård. Husaby, känd för källan där Olof Skötkonung sägs ha döpts och där det finns en spännande biskopskyrka. Att det sedan gjordes en kontroll av två mycket gamla gravar förra året gör det inte sämre, även om de nu är återställda. Men vi väntar på spännande DNA-tester på de som fanns där. Men det är en annan historia. Men det som slog oss när vi gick runt kyrkan var den lilla markering som fanns vid många stenar. En liten bricka med text, återlämnad grav stod det på många, och på andra stod det återtagen grav. Det var slående hur stor andel som hade markeringen. Vill man inte behålla minnesplatserna, det är en fråga som också kommer in i diskussionen om gravstenar.

Nu blev det inga fler kyrkogårdar besökta den här gången, men jag upplever att på de två första ställen som jag har egna kopplingar till så var det samma känslor som mötte mig, samma reaktioner vare sig det fanns en sten eller inte. Det var en plats att minnas på, för mig, men vad det säger andra vet jag inte.

Ska nog berätta lite mer om de jag minns, på stenen i Mariestad står min morfars och mormors namn, och min morbrors och ingifta mosters. Min morbror har jag förresten att tacka för min morfars Y-DNA som gjort att jag kunnat säkerställa den manslinjen tillbaka några hundra år. Inte för att det påverkar mitt minne av dem, mer bara som en observation. Minneslunden, där finns mina föräldrar, och det finns en speciell historia runt den placeringen. Min mamma ville att det skulle bra om vi barn slapp ansvaret för sten och skötsel, speciellt som ingen av oss bor i trakten. Nu fanns det redan en sten vid min pappas viloplats, men trots stort motstånd från alla möjliga byråkrater lyckades hon övertala förvaltningen om en flytt av urnan till minneslunden efter att den i 25 år haft sin egen plats. Att hon sedan själv ville vila där var ju uppenbart, så någonstans där finns de, de som jag minns på bänken i minneslunden.

Jag har tidigare bloggat om min ana trädgårdsmästare Tullbom, som med sin familj tycks ha pendlat fram och tillbaka mellan Spånga och Täby i början av 1800-talet. 1825 gör man emellertid en djärv utbrytning och flyttar istället till Sigtuna. Men vanan trogen blir man inte kvar där heller, utan 1826 bär det av till den uppländska orten Ed.

I Sigtuna fanns det lyckligtvis någon sorts register som gjorde att jag raskt hittade familjen Tullbom på ’Ahludden’, men i Ed var jag inte lika tursam. Det är ingen jättestor ort, men inflyttningslängder saknas vid den här tiden, och drygt hundra sidor husförhörslängd blev det att plöja igenom.

Som så ofta, kommer man raskt in på helt andra vägar när man läser husförhörslängder. Jag noterade i förbifarten att egendomen Bisslinge i socknen ägts av Carl Abraham Bretzner, som jag skrivit om i en tidningsartikel om Stockholms första omnibuss (AnRopet 2017:4).

Men sedan var det något som fick mig att höja på ögonbrynen och läsa om flera gånger. På åtskilliga ställen i husförhörslängden 1822-1829, finns förkortningen ’Amb’ före namnet. Jag kan inte påminna mig att jag någonsin sett den beteckningen förut.

Amb?

Uppslagsverket meddelar att ’amb’ är en dubbelträff i lotteri. Jag tvivlar starkt på att det är vad som avses i husförhörslängden, om inte Ed var en lokal spelhåla och invånarna där ovanligt tursamma av sig. Ambivalent? Ambitiös? Knappast något man skulle skriva om så många olika personer. Men vänta nu… De av dessa ’amb’ som jag sett, var barn, och förvånansvärt många av dem födda i Stockholm. Kan det vara ’ambarn’ som avses? Alla är antecknade som vaccinerade också. Födelseåren varierar, men alla verkar vara födda på 1820-talet. Var den lilla uppländska orten Ed en ort känd för sina ’ammor’ dit barnhuset i Stockholm skickade spädbarn? Så kan det vara. Kan. Jag är inte alls säker på att det stämmer.

Är det någon läsare som är ’hemma’ i Ed, Uppland och kan kasta ljus över det hela? Under tiden fortsätter jag att skumma husförhörslängden efter trädgårdsmästare Tullbom. Fast står det ’amb’ på honom också, spricker min teori…

Ja, nu tänkte jag ta lite sommarlov från bloggen. Ha en bra sommar, och tack för att ni läser min blogg. Vi hörs igen i augusti!

Bilden: En sida husförhörslängd från Ed, där tre stycken 'amb' kommer i följd... Foto: författaren 

Släktforskar du i Sunnerbo härad i Kronobergs län? Då kan du ha nytta av en sökbar databas på www.sunnerbo.nu.

Den som släktforskar kan ha mycket nytta av vad andra släktforskare gjort och delar med sig av. T ex register och sökbara avskrifter av arkivhandlingar. Om detta har jag skrivit i en artikel i senaste numret av tidningen Släkthistoriskt Forum. Där nämner jag bl a hemsidan med avskrifter från Sunnerbo häradsrätts arkiv 1565-1716 och andra liknande resurser som är tillgängliga på nätet.

På www.sunnerbo.nu finns sökbara avskrifter av arkivhandlingar från Sunnerbo häradsrätt. Databasen innehåller:
- saköreslängder från 1565-1602
- domböcker från 1603-1699
- småprotokoll från 1704-1716

Sidan drivs av Lars-Ola Stare och Martin Brandt men flera andra har bidragit med avskrifter och annat. I artikeln hade jag missat Martin Brandts namn, men rätt ska vara rätt. Äras den som äras bör.
Martin Brandt har berättat att det är Lars-Ola Stare som står för idén att göra en webbsida av projektet och att Martin Brandt själv står bakom själva hemsidan och är den som har tagit fram sökfunktionerna. Men projektet är deras gemensamma och de har planer på att innehållet ska växa.
Ett samarbete som fungerar mycket bra, vad jag kan se, till fromma för oss släktforskare. Det kan vi vara tacksamma för.

Innehållet på hemsidan gäller alltså tiden t o m 1716. Har du släktforskat i kyrkböckerna och har personer i ditt släktträd som levt då kan det alltså vara idé att söka i databasen. Jag antar att det är sällan som barn förekommer i domstolsarkiven så det gäller nog mest om du har gamla släktingar som varit vuxna under denna tid.
Kyrkböckerna är ju grunden i släktforskningen men i flera socknar i Sunnerbo härad är den äldsta kyrkboken från 1600-talet, så säkert är det en hel del av er som hittat släktingar från denna tid.
Själv har jag nästan bara släktforskat i Ryssby och Berga socknar, plus lite i några andra socknar, i Sunnerbo härad. Men några av personerna har jag fått träff på vid sökningar i denna databas.

Så här ser det ut vid en sökning
I exemplet här har jag sökt på ortnamnet Ottersnäs som ligger i Ryssby socken och där jag har flera personer i ett släktträd. Som resultat får jag en lista på flera förekomster av Ottersnäs i databasen och kan klicka mig vidare till var och en av dessa.

Bilden visar en träff i en dombok från 1689. Texten som visas är avskriven rad för rad från domboken. I texten är mitt sökord markerat. Ovanför avskriften får jag en direktlänk till dombokssidan hos Arkiv Digital. (Skärmdump från www.sunnerbo.nu)

Här är den rätta dombokens högra sida hos Arkiv Digital, den sida där jag fått träff på Ottersnäs. Tack vare att avskriften är gjord rad för rad kan jag läsa i originaltexten, vilket också är ett bra sätt att träna på 1600-talets handstil, som inte alltid är så lätt att tolka. Den Jöns Bengtsson som nämns här är dock inte någon av de personer jag söker. Bildkälla: Arkiv Digital.

Domböcker är särskilt intressanta för att det är där vi får mer kunskap om förfädernas och förmödrarnas liv, inte bara när och var de föddes, levde och dog. En sökbar databas som denna är en bra och lättillgänglig ingång i domstolsarkivets handlingar.
Som alltid gäller ju att komma ihåg att det är en avskrift så läs därför i originalkällan. I sökträffarna finns direktlänkar till Riksarkivets digitala forskarsal eller Arkiv Digital.
Vissa luckor finns i avskrifterna och på hemsidan finns en undersida om hur du själv kan bidraga och fylla i luckorna.

Jag vill poängtera att detta är ett exempel av flera liknande projekt. I tidningsartikeln nämner jag fler och jag är säker på att det finns en hel del andra där släktforskare delar med sig.

Vill du tipsa om en liknade databas eller ett register på nätet så gör gärna det i en kommentar här.

När jag tittar på handlingarna inför Släktforskardagarna i Malmö, släktforskarförbundets årsmöte, som finns på Rötter och kallas Angeläget så slår det mig att det är mycket som går neråt. Antalet medlemmar i anslutna föreningar minskar med några tusen, prenumeranter på det ena efter det andra går ner, aktiviteter på Anbytarforum och Wiki-Rötter minskar. Men det är fler som kollar på Rötter och där finns det ju mycket intressant, om både det ena och det andra. Man kan undra vad det beror på, jag tycker att det är allt fler som jag ser släktforskar och jag upplever att antalet frågor som syns bara ökar. Men det är kanske i fel forum som det ökar, det är inte populärt att hänga i facebookgrupper, verkar det som, men det kanske är där svaren finns.

Men även om det känns som att det går utför så finns det alltid en möjlighet att landa, förhoppningsvis mjukt, och sedan ta fart igen. Det gäller att hitta det som förenar och de platser och områden där intresserade finns och att då få kontakt på rätt sätt. Allt är inte som förr och de källor som fanns tillgängliga förr har inte samma betydelse som då, nu finns det nya vägar och nya metoder som kompletterar det gamla och det gäller att hänga med i svängarna.

Bild i författarens egendom, tagen 1970

Ska vi då vara ledsna och nedslagna, och sitta i ett hörn och gråta?  Knappast, det finns så mycket intressant att glädjas åt, det finns så många områden att arbeta vidare med. Jag har tidigare tyckt att hembygdsföreningarna varit lite udda. De samlar på gamla grejer och gömmer dem i lador och andra skjul. Fast det var förr, har jag kommit underfund, de finns och syns på många ställen, och det finns en stolthet i den rörelsen. Vi som håller på med släktforskning anses av vissa vara några udda nördar, men det är vi ju inte. Det finns hur mycket kraft som helst bland oss, nu ska vi bara få fart på oss själva, hitta nya vägar och sedan köra hårt.

Och jag kan inte låta bli att se tillbaka på den utveckling som vi haft på det som ligger mig varmt om hjärtat. DNA-forskningen, av många ansedd som en fluga när vi började och det förespåddes samma utveckling som fluga internet fick en stämpel som. En fördel med att skriva en blogg är att jag kan skriva om det som berör mig och utifrån mina referensramar, behöver inte hålla mig strikt inom ramarna, och det är därför som jag tar upp DNA ganska ofta. För finns det något mer intressant ämne just nu. Och eftersom det är jag som skriver så kan jag passa på att ondgöra mig över den nonchalans som finns i statsapparaten över det starka verktyg som DNA är.

En av de senaste dagarna så lästa jag om hur kvarlevor som hittades för 40 år sedan, nu fick sin rätta identitet. Lite intressant är att det var en svensk immigrant som var den som hittats. En gammal gåta som fick sitt svar.  Fast det var i Kalifornien, där kan man använda metoden på rätt sätt. Brottsoffer eller bara försvunna får en identitet och blir inte längre en Joe Doe utan koppling till den riktige människan. Men I Sverige går det trögt. Och kanske håller inte alla med mig om att det ska vara tillåtet, men låt oss i alla fall kunna öppet diskutera och ta lite snabba beslut så vi vet vad som gäller.

Å andra sidan kan jag/vi vara glada att det inte är som i Frankrike, där DNA i släktforskningssyfte är förbjudet. Man vill inte att okända fäder eller snedsprång ska bli kända, undrar om det skulle fälla landet 😊.  Så vi är inte sämst på området, men det finns förbättringspotentialer, och det tänker jag skriva om fler gånger, för kanske är det så att droppen till slut urholkar stenen. Och de som vill stoppa droppandet får mer än gärna göra sin röst hörd, det är genom dialog vi går framåt, både inom släktforskning och andra verksamheter.

Om ni undrar hur det gick för han på bilden, som dödsföraktande slänger sig ner för rutschkanan, så överlevde han, och det gick faktiskt upp lite grann senare i livet, vilket denna blogg är beviset på.

Ida och Johan Marklund. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling.Ida Emilia Lindström föddes 1878-10-19 i Bodbyn, Burträsk som dotter till August Lindström, bördig från Hjoggböle och hans hustru Emma Lovisa Gustafsdotter Hällberg, barnfödd i Gummark inom Skellefteå socken. Två år gammal utflyttar Ida från Burträsk tillsammans med sina föräldrar och sin bror till Gamla Falmark, Skellefteå. 1898 fick Ida tjänst som piga hos Jonas Stefansson Morén i nämnda by. Efter ett års tjänstgöring återvände hon hem igen. 1901 kom Ida som piga till Innervik och hos Lars Henrik Larsson med familj. Där stannade hon i fyra år, sedan flyttade hon hem till sina föräldrar i Gamla Falmark. 1906 erhöll Ida tjänst som piga hos hemmansägare Johan Marklund i Gamla Falmark. De båda fattade tycke för varandra och blev så småningom äkta makar. 1917 bosatte de sig på Sörböle, Skellefteå. Två år senare vigdes de. I deras äktenskap föddes en dotter som levde i tre dagar samt en son.

Vem var då Johan Marklund? Ja han var född (1867-12-14) och uppväxt i Bjurliden inom Skellefteå socken, som son till Gustaf Fredriksson Marklund, barnfödd i byn och hans hustru Stina-Lisa Larsdotter, bördig från Bjursele, Norsjö. 1891-1901 var Johan arbetare hos sin farbror Johan "Janke" Fredriksson i Bjurliden. Johan köpte tillsammans med sin svåger Karl Lundberg ett hemman i Gamla Falmark, Skellefteå som de delade på två. De båda flyttade dit 1901. Efter ett år blev Johan ensam ägare till hemmanet. Johan Marklund, eller Johannes Marklund som han också kallades, vet jag inte så mycket om men han arbetade på ett snickeri och var "ledare för arbetets frihet." På Wikipedia finns följande att läsa om den föreningen:

Föreningen Sveriges Fria Arbetare var en opolitisk sammanslutning för "handens och hjärnans arbetare i Sverige" som bildades 1937. Föreningen hade sitt säte i Stockholm och var till för arbetare och tjänstemän som ville stå utanför fackföreningarna. Dess verksamhet gick ibland ut på strejkbryteri.

Föreningen hyllade principen om arbetets frihet. Dess uppgift var "att vara medlemmarna behjälpliga med anskaffande av arbete samt att tillvarataga deras intressen vid förekommande arbetstillfällen och med alla lagliga medel förhindra att medlemmarna trakasseras i sina åligganden så att de icke kunna fullgöra åtagna arbeten och ändamålet är att i anslutning härtill bereda tryggad utkomst åt medlemmarna". Man var emot arbetsmonopol; strejk och blockad var förbjudna.

Min mormor berättade att hon en gång följde sin moster Jenny till Johan och Ida Marklund på Sörböle. (Jenny var systerdotter till Johan Marklund).

I sviterna av urinförgiftning avled Johan Marklund 20 februari 1941, 73 år ung. Hustrun Ida levde till 1945-12-17 innan hon somnade in, 67 år. Hon bodde sista tiden på Sunnanå ålderdomshem i Skellefteå. Dödsorsaken var hjärnblödning.

Midsommarhelg i Sverige och även jag får nog fira lite eftersom detta är mitt 500:e inlägg i Rötterbloggen, efter drygt tio år som bloggare. Givetvis har jag bett AI (DALL-E) om hjälp med att ta fram en passande jubileumsbild.
I januari hade jag tioårsjubileum och i det inlägget sammanfattar jag lite tankar efter dessa år med blogginlägg om släktforskning. Nu ska jag inte upprepa mig utan bara skriva att jag räknar med att fortsätta blogga här ett tag till.

Det roligaste med bloggandet det är att få dela med mig av kunskap som kan hjälpa dig som släktforskar. Kan jag tipsa om något som är till nytta för dig, då är jag glad.
Långt ifrån alla 499 tidigare blogginlägg handlar om källor eller metodik, ibland skriver jag också om mina egna släktingar eller om någon annan intressant person jag stött på under släktforskningen. Inläggen handlar om allt möjligt, både högt och lågt.

Något som jag kan konstatera efter 14 års släktforskning är att så mycket intressant personhistoria döljer sig i arkiven. Många gånger när jag läst i en kyrkbok eller en annan arkivhandling har jag överraskats, ibland också häpnat över vad som avslöjas där.
Eftersom jag arbetar som uppdragsforskare sedan över tio år så släktforskar jag mycket och har därför mött väldigt många olika personer i arkiven. Rika och fattiga, adliga såväl som statare, änkor och ogifta mödrar, kriminella och brottsoffer, bönder och borgare, backstuguhjon och godsägare, barnmorskor och sjömän. Ja, verkligen alla möjliga historiska människor.

De allra flesta av oss har ju våra förfäder och förmödrar från gårdar och byar på landsbygden, men färre från stadsbor. Men det har ändå blivit en del släktforskning om städernas folk, både köpmannafamiljer, ämbetsmän och hantverkare, och deras pigor och drängar. Det kan ibland vara en större utmaning än forskningen om landsbygdens folk, men också på sätt och vis mer intressant eftersom det kan vara lite mer varierat.
Att släktforska om andras släkt är precis lika roligt och intressant som att forska om min egen släkt, så det ska jag fortsätta med ett tag till. Det som fascinerar mig allra mest med arkivforskningen är att vi sldrig kan veta i förväg vad som möter oss.

Jag önskar er alla en fortsatt fin midsommarhelg!

”Karlsson spelar vägg med Johansson och gör sedan en tunnel”. Ja, att detta är fotbollsspråk är kanske inte så svårt att lista ut. Men visst, om man ser helt neutralt på orden, låter det rätt egendomligt... 

”Bandet Byxlös är hajpat bland stekarna på Medis” är snäppet svårare. Det är modernt ungdomskulturspråk. Att varje hobby eller varje yrkesgrupp har sitt eget speciella språk är förvisso inget nytt. ’Knoparmoj’ som sotarna talar eller knallarnas ’månsing’ har ju funnits med oss i århundraden vid det här laget.

Men hur pratar släktforskarna? Ja, en och annan samhälls- eller historieforskare på arkiven har nog höjt ögonbrynen över släktforskare som svurit över brist på information med lite udda ordval:

- Men för fasen… dö någon gång då! har jag själv gjort mig skyldig till efter att förgäves ha plöjt åtskilliga sidor dödbok.

- Helt underbart, farfars farbror var straffånge på Marstrand, är ett annat, för omvärlden rätt besynnerligt yttrande som en släktforskare kan undslippa sig.

- Men få avsked någon gång då, du ska bli med barn snart, har en soldatforskare hörts yttra. Det kan ju vara lite nervöst om den förmente barnafadern verkar befinner sig på helt annan ort när barnet blev till.... 

- Han bråkade med den lokale adelsmannen i flera år i domboken, sa en annan forskare nöjt. Samtalspartnern uttryckte stor avund över detta. 

Vi som är ’inne’ i forskningen vet så väl att allt detta bara innebär att vi jagar information om personer och familj i det förflutna. Men för utomstående låter det nog onekligen lite konstigt att glädjas åt dödsfall, anor i fängelse eller sådana som hamnat framför tinget. Uttrycket 'inga nyheter är goda nyheter' är dystra saker för en släktforskare, som jag påtalat i tidigare bloggar.. Det sorgligaste som finns är en skötsam ana som föds, gifter sig, fortplantar sig och dör utan annan anmärkning än att ha levt ett 'christerligt leverne' efter sig i dödboken. 

Det kanske är lite sinistert att jubla åt fängelsestraff eller trätor i domboken. Men kan dom inte åtminstone bli oense om ett arv, eller bli jagade av någon fylltratt på den lokala marknaden? Bara det skulle ju generera betydligt utökade kunskaper om anorna. Och språkbruket oss släktforskare emellan skulle väl låta en aning humanare... 

Angående detta med eftermäle kan man ju alltid se sig i spegeln. Vad kommer det att stå om oss i registren när vi är borta? En tröst är att vi idag har betydligt större möjligheter att variera våra liv än de flesta av våra anor hade. Våra anmödrar eller anfäder hade inga större möjligheter att starta veteranbilsklubbar, bli lokala mästare i pubquiz eller vinna förstapris i någon novelltävling. 

Eller att släktforska... 

Bilden: Ett par konstiga pratbubblor. Foto: Pixabay

I slutet av maj stängdes Lantmäteriets e-tjänst med historiska kartor. Man hade hittat en säkerhetslucka som behövde täppas till. Efter någon vecka öppnades e-tjänsten igen men i skrivande stund är bara kartor fram till 1873 tillgängliga.
Detta gäller de detaljerade kartorna för byar och gårdar. De översiktliga kartorna har inte påverkats av den tillfälliga stängningen.

Gamla kartor är intressanta för oss som släktforskar. Själv älskar jag kartor, både historiska och nutida, så jag är glad att åtkomsten återkommit.

Vill du veta hur många hus som fanns på din släktgård och hur de var placerade förr är kartorna från laga skiftet de som ger bäst upplysning om det. På dessa ritades alla husen in, och ganska exakt skulle jag tro. På storskifteskartor är det oftast bara en symbol för hus på gårdstomten. Kanske beror det på att det vid laga skiftet var någon eller några gårdar i byn som skulle flyttas ut från byn och byggas upp på nytt och att det därför var viktigt att ha koll på alla byggnader. Övrr huvud taget är de laga skifterskartorna mycket detaljerade.
Hur som helst så kan äldre kartor ge en intressant bild av en gårds förändring över tid, eller inte förändring.

Vi tar en titt på gården Lyngen i Ljungby socken i mellersta Halland. Där växte jag upp. Vi flyttade dit 1958 och jag flyttade hemifrån 1972, för mer än 50 år sedan. Men detta är hemma för mig.
Vi hade inte själva bondgården utan mina föräldrar köpte en avstyckad tomt och byggde en villa där. Vi bodde på Lyngen, inte i Lyngen.

Den här bilden tog jag vid ett besök i mina hemtrakter 2013. Gården Lyngen ligger öster om landsvägen genom byn och hade jag fotograferat från samma ställe före 1966 hade vi haft mangårdsbyggnaden i fonden vid det vita staketet. Det huset brann ner det året, jag minns den dramatiska branden. Gårdsägaren byggde sedan ett nytt boningshus på andra sidan vägen. Huset där vi bodde skymtar på vänstra sidan om vägen längst bort. Min föräldrar flyttade därifrån 1996.

Huset som brann ner 1966 kan ha varit från 1800-talet, kanske från slutet av 1700-talet, men det är för mig något oklart. På 1700-talet var Lyngen en av fyra gästgivargårdar i socknen och möjligen kan huset ha varit den gamla gästgivarbyggnaden.
Lyngen är i alla fall en gammal gård. Den äldsta kartan som visar gården är från 1722. Men gården är äldre än så. I Ljungby äldsta kyrkbok har jag hittat ett barnadop för ett barn från Lyngen den 17 juli 1695 men Lyngen finns också med i den äldsta mantalslängden från 1642, så vitt jag kan se. Då var Halland fortfarande danskt.

Men vi börjar i relativ nutid och går bakåt i kartskatten.

Den ekonomiska kartan är från 1968 men den måste bygga på flygfoton tagna någon gång mellan 1959 och 1966. För vårt hus finns med på tomten Lyngen 1:18 (röd prick) och mangårdsbyggnaden till Lyngen finns med (turkos prick) och på andra sidan vägen var det då obebyggt, där det nya boningshuset sedan byggdes. Norr om mangårdsbyggnaden låg (och ligger fortfarande) gårdens ekonomibyggnader. Under min uppväxt var det en ladugård med kor men sedan lång tid tillbaka är korna borta. Vägen längst väster om byn tillkom på 1960-talet, vägen genom byn är gammal.

Laga skiftet gjordes 1866 och på den kartan ser vi att Lyngens ägor sträckte sig i en lång tarm västerut, upp på ett berg. När jag var barn var det betesmark för gårdens kor och längre upp på berget ligger flera torp, de flesta hör till grannbyn Gisselstad.

Utsnittet från laga skifteskartan 1866 visar husen på Lyngen.

Jag gissar, men det är bara en gissning, att boningshuset är det som ligger som en fristående byggnad norr om de övriga husen. Jag tänker mig att ladugård och andra ekonomibyggnader var ihopbyggda, som på traditonella Hallandsgårdar. Men det kan också vara tvärtom, att boningshuset är en del av de sammanhängande byggnaderna. Boningshuset ska vara detsamma 1866 som brann hundra år senare men ladugården är förmodligen av senare datum och kan då ha placerats på norra sidan i stället.
I övre kanten av utsnittsbilden finns ett annat hus i vinkel och mittemot detta på andra sidan vägen bodde vi.

På platsen för vårt hus fanns på 1700-talet en stuga som kallades Bäckalunda, enligt en karta från 1775. Gården Lyngen är då bara markerad med en symbolbild för ett hus. Kartan gjordes för en ägomätning av utmarken.

Att Bäckalunda är platsen för vårt hus har jag fått bekräftat av en f d skolkamtrat, numera hembygdshistoriker, som gjort en avancerad jämförelse mellan olika historiska kartor och dagens kartor. Stugan ska ha legat precis där vår gårdsplan låg. De som bodde där då flyttade sedan till andra sidan vägen (vinkelhuset på laga skifteskartan).

Den äldsta kartan som jag hittat över Lyngen är från 1722 och visar att Lyngens gårdsbyggnader då låg på precis samma ställe som idag, med undantag av boningshuset efter branden 1966.

Samtliga kartor är från Lantmäteriet.

Vårt hus på Lyngen. Fotografiet tog jag för två år sedan. Under min barndom var det ljusgult. Precis framför våra garageportar ska stugan Bäckalunda ha legat. Hitom gårdsplanen hade vi barn vår sandlåda på 1960-talet.

Linnéa och Ernst Marklund. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Ernst Petrus Marklund föddes 24 februari 1912 i Forsberget, Skellefteå som son till Per Gustafsson Marklund och Erika Margareta Eriksson. Vid knappt sju års ålder blev Ernst moderlös när Erika avled i barnsäng. Familjen var ganska fattig och inte blev det bättre av att Erika dog. Tre år efter hennes bortgång gifte dock Per om sig med Ida och familjen fick det lite bättre ställt. De flyttade till grannbyn Högnäsfors. Ida var en väldigt duktig husmor och mycket snäll mot sina styvbarn. Ernst såg upp till Ida och var tacksam för det hon gjorde.

Redan i unga år inledde Ernst sin yrkesbana. Han började att handlasta grus vid 13 års ålder, för att kunna försörja sig. Skogs- och jordbruksarbete var andra yrken han provade på. I samband med sitt giftermål 1940 med Hilda Linnéa Sabina Ågren f. 9 februari 1910 i Kvarnbyn, Burträsk övertog han sin fars jordbruk i Högnäsfors, Skellefteå. Linnéa och Ernst blev föräldrar till tre barn, två döttrar och en son. Ernst var en mycket kompetent bonde. Det han inte visste om husdjur samt jord- och skogsbruk var inte värt att veta. Under åren då Granfors kraftstation byggdes (1948-1952) arbetade Ernst där. Han ansvarade för eldningen av "pannorna".

1952 sålde familjen hemmanet i Högnäsfors och flyttade till Skråmträsk där de köpt ett hemman. Makarna bedrev jordbruk på gården fram till mitten av 1970-talet när det överläts till deras son.

Hans stora intressen förutom det egna jordbruket var jakt och fiske. Duktig hantverkare var han också. Han kunde snickra, smida, tapetsera, sy, bygga, allmänt händig var han.

Ernst var inte de stora ordens man, han var ganska tystlåten och sade inte så mycket. Med sin fridsamma humor spred han hemtrevnad omkring sig. Trots att hans hälsa blev sämre med åren ägnade han sig alltid åt olika arbeten för att förbättra och hjälpa i allt praktiskt för sig själv, samt för sina barn med familjer. Sedan ungdomen var Ernst religiös och medlem i EFS.

Han avled hastigt 27 april 1981 när han besökte kvarnen i Skråmträsk för att uträtta ett ärende. Ernst blev 69 år gammal.

Linnéa växte upp i Kvarnbyn, Burträsk som ett av åtta barn till bonden Isak Herman Ågren och hans hustru Hilda Lovisa Renman. Som äldsta dotter fick Linnéa tidigt börja hjälpa till i hemmet med olika sysslor. I ungdomen lärde hon sig att baka i en bagarstuga och hjälpte sedan grannar samt vänner med att baka enda upp till 80-årsåldern. Åren 1933-1934 var hon piga hos en familj i Åbyn, Burträsk. 1938-1939 tjänade hon som piga i Bastutjärn, Norsjö och träffade under den tiden sin blivande make Ernst.

Linnéa var en lättsam och social person. Hon tyckte om att umgås med vänner och bekanta. Mycket omtyckt var hon av sina tio barnbarn. Fem barnbarnsbarn hann hon också uppleva. Hon hade nära till skratt och gillade att skämta med folk. Ett varmt hjärta hade hon också för alla hjälpbehövande. Linnéa somnade in 23 november 1992 på Anderstorps sjukhem i Skellefteå där hon bodde sitt sista levnadsår.

I måndags träffade jag några Amerikasläktingar på besök i Sverige. Det var första gången vi sågs. Sådana träffar är numera inte så ovanliga, efter att vi som släktforskar på båda sidor om Atlanten hittar varandra och släktband kan återknytas.

Mina besökande släktingar är en femmänning till mina barn, Joan, och hennes båda döttrar. Vi är alltså egentligen ganska avlägset släkt men tack vare mycket kontakt så har vi ändå lärt känna varandra. Och deras nyfikenhet på det gamla hemlandet är stor.
De befann sig i Sverige en vecka och hann besöka både Stockholm, mig i Västerås och våra gemensamma hemtrakter i mellersta Halland. Inte hemtrakter förstås, utan platsen där vår gemensamma släkt höll till.
Joans mormors mormor Olena Beata Bengtsdotter och min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter var systrar, födda 1848 respektive 1852 i Okome socken i Halland. Olena Beata emigrerade med make och barn på 1880-talet, liksom storasystern Severina Christina och hennes familj. Lotta Maria och två andra äldre systrar stannade kvar i Sverige.
De båda utvandrade systrarna slog sig ner på den lilla gruvorten Morris Run i Pennsylvania. Olena Beata med make skaffade en gård och den finns fortfarande kvar i släkten. En hel del av deras efterlevande har stannat i trakten medan andra spritt sig över hela USA. I mitt släktträd idag har jag drygt hundra efterlevande till de båda utvandrade systrarna och sex av dessa har jag haft mailkontakt med på senare år. Och nu alltså äntligen fått träffa en av dem, och två av hennes barn.

Olena Beata Bengtsdotter som utvandrade till Amerika på 1880-talet, syster till min morfars mor. Till höger farmen hon och maken skaffade i Morris Run i Pennsylvania (Foto: Tyler Stark).

Till vänster den äldre systern Anna Lovisa Bengtsdotter som stannade kvar hemma på gården Nybonna i Okome. Gården fotograferade jag 2018. Till höger min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter.

Det blev så klart en hel del snack om släkthistorien med Joan och hennes båda döttrar. De känner till en hel del och är intresserade. Den svenska släkten är bara en mindre del av deras härkomst, även om flera av Olenas efterlevande gift sig med andra svenskamerikaner. Men över tid har den svenska kopplingen minskat.
Här i Västerås har ju ingen av oss någon släktkoppling, jag bara råkar bo här. Därför blev det också allmän historia för mina gäster under besöket här. Västerås är en av Sveriges äldsta städer, 1000-årsjubileet firades 1990. De äldsta spåren efter stadens befolkning är domkyrkan och husen där omkring.
Joan och döttrarna uppskattade besöket i domkyrkan, vars äldsta delar är från 1200-talet. Vi fikade på Malins Café som är i ett hus byggt 1630, då påbyggt ett äldre hus enligt skylten vid gavelhörnet. Amerikasläktingarna kände till kungen Erik XIV vars sarkofag finns vid koret i domkyrkan, och Gustav Vasa som vistades en hel del i Västerås på sin tid.

I onsdags var Amerikasläktingarna i Okome och fick möjlighet att besöka gården Nybonna där alla de fem systrarna växte upp och där systrarnas föräldrar Bengt Persson (1801-1880) och Gunnil Ivarsdotter (1809-1872) var bönder. I Okome blev de guidade av en annan femmänning och en av mina mostrar.
Det är verkligen roligt att ha den här kontakten. Trots att vi är så avlägset släkt så känns det ändå som att vi faktiskt är släkt. För dem blir det en koppling till ett gammalt hemland och för mig ett sätt att hitta dem som en gång försvann från vår släkt.
Emigranterna åkte aldrig hem på besök men ett par av deras barnbarn, kanske något barn, kom till Sverige under andra halvan av 1900-talet. Själv minns jag ett besök av ett amerikanskt kusinbarn till min morfar i början av 1960-talet.
Kontakten bibehölls mellan systrarna i många år och senare deras barn, min morfar och hans kusiner. Det minns jag från min uppväxt, att man talade om Amerikasläktingarna. Sedan föll kontakten bort tills vi idag har återupptagit den.
Några av mina amerikanska släktingar har jag hittat genom DNA-träffar och andra har gått via andra släktingar.

Så i måndags kväll stod vi där på Centralen i Västerås, kramar och hejdå och "We'll keep in touch" och jag vinkade när tåget rullade iväg mot Stockholm. Det blev en intensiv dag och även om jag var trött när jag kom hem kände jag ändå att jag fyllts på med ny energi efter detta härliga möte.

Med åren blev det många brev mellan emigranternas efterlevande och släkten hemma i Sverige.

I några av Amerikabreven från mitten av 1900-talet finns fotografier, föredömligt beskrivna på baksidan.

’Sveriges största på släktforskning’

’Vår webbplats är störst i världen på släktforskning’

’ Vad kostar det att få släktforskning?’

’Vilket släktforskarprogram är mest prisvärt?’

Det är inte utan att man som gammal ’räv’ i släktforskarbranschen blir lite beklämd av ovanstående rubriker. Självklart utvecklas och förändras släktforskarnas verktyg från en tid till en annan, men all denna ’business’ som numera omgärdar släktforskningen – har vi inte tappat något på vägen? För den stora glädjen i att släktforska är ju just hobbyverksamheten. Att försöka tyda prästens kråkfötter i någon kyrkbok – men nu ska AI plötsligt läsa böckerna åt oss. Att själv dyka ner i historiens husförhörslängder – men nu kan du leja någon som gör det ’tunga arbetet’ åt dig.

Arbete?

Släktforskning förväntas ju vara en rolig hobby! Inte lejer modellbyggare någon som sätter ihop de små flygplanen eller tågvagnarna åt dem? Och vad är det för nöje med att samla frimärken om det är någon annan som letar reda på dyrgriparna åt en?

Alla dessa avskrifter och renskrifter för att släktforskningen ska gå lite fortare och lättare – är det verkligen det vi vill med att släktforska? Risken är ju, att om cirka hundra år, när alla primärkällor är avskrivna och renskrivna, den ’riktiga’ släktforskningen inte existerar längre. Att ingen längre bryr sig om att gå in i gamla kyrkböcker och husförhörslängder, ’för det finns ju redan renskrivet’. Och då är vi dessutom inne på farliga vägar. Jag kan inte ett dugg om AI, men jag har svårt att tro att roboten kan programmeras att förstå alla åldriga uttryck och underliga ordföljder som man ibland stöter på. Alla gör vi misstag, och om man läser en renskriven text, kanske man inte ens inser att uppgiften inte stämmer.

Bara en liten tanke, alltså.

Som jag har sagt så många gånger förut: hur du än vrider och vänder dig så har du kyrkboken där bak!

Bilden: jäktad kurir Foto:  Pixabay

Algot Sandström. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Erik Algot Sandström föddes 1890-04-04 i byn Kroknäs inom Skellefteå socken, som son till Adolf Sandström, bördig från Svarttjärn, Lövånger och hans hustru Anna Katarina Johansdotter, barnfödd i Kroknäs. Algot var en kusin till min farmors mor.

Algot, som var barn nummer fem i en syskonskara på tio, bodde länge kvar på fädernegården iFrida Sandström född Hedlund. Fotograf: Maja Nordgren, Bureå. Privat bildsamling. Kroknäs men 1914, samma år som första världskriget startade, lämnade han Sverige för att resa till Kanada. Om hans vistelse där vet jag inte mycket. Han längtade dock hem och på hösten 1921 återvände han hem till Sverige och Kroknäs. Samma år köpte han Bureå hotell vilket han drev i många år. I samband med detta flyttade han själv också till Bureå samhälle.

Offentliga uppdrag intresserade honom inte. Hans hobbys var fiske och jakt. En och annan tjädertupp samt en och annan gammel- såväl som unggädda har säkerligen på sin sista dag haft med Sandström att skaffa. Som person var han gemytlig och trivsam.

1936 vigdes Algot med Frida Matilda Hedlund född 1900-04-20 i Bureå, dotter till Olof Hedlund och hans hustru Fredrika Hortelius. Algot och Frida fick inga egna barn men de adopterade en pojke. 1947 sålde makarna hotellet och köpte sig en annan fastighet i samhället. Algot avled hastigt i sitt hem vid 58 års ålder, den 26 september 1948.

Frida lärde sig som ung till sömmerska och blev erkänt skicklig inom detta gebit. Bland annat var hon kursledarinna för kurser som anordnats av Singer och Husqvarna där hennes kunnande samt goda handlag väl kom till pass.

Efter ingånget äktenskap med Algot blev hon istället hotellvärdinna och kokmor. Hon var omtyckt av gäster och andra besökare. Frida var en mycket social person och uppskattad av alla som kommit i kontakt med henne. Hon var engagerad i Bureås Röda korskrets. De sista tio åren av sitt liv bodde Frida på sjukhemmet i Bureå. Där somnade hon också in 93 år ung 2 september 1993.

Sätt namn på dina släktfotografier! Det är min uppmaning inför sommarens lediga dagar.

Tänk vilken lycka vi känner när det visar sig att farmor eller gammelmoster Hilma skrivit upp namnen på de personer som finns på fotografierna i det gamla familjealbumet. Det är en skatt. För när de är borta, de som kände igen människorna, då försvinner den kunskapen.
Även om du tycker att det är självklart vem som är vem så kommer inte dina barnbarn att veta det om 30 år. Kanske har du sett i släktforskargrupper på Facebook att släktforskare lägger in gamla foton och undrar om någon känner igen personen. Tänk om det funnits ett namn, så mycket större värde fotografiet haft.

Från min farmor och farfars fotoalbum. Men vilka är det som fotograferats? Den enda på dessa bilder som jag vet vem det är, det är kvinnan längst till höger på högra bilden. Hon är min pappas faster Karin. Vilka de andra är vet jag inte. Släktingar, vänner? Karin hade både systrar och bröder men jag känner inte igen dessa.

Gamla släktbilder kanske du inte vill skriva på, eller på albumsidorna. Skriv på en post-it-lapp och sätt fast den under bilden. Går det lätt att pilla loss fotografiet så kan du skriva med blyerts på baksidan.
Ett alternativ är att fotografera av albumsidan och då lägga en egen lapp intill varje bild med namnen på. Sedan kan du skriva ut detta om du är orolig för att digitala filer inte kan läsas i framtiden.
Scannar du fotografier så skriv in namnet som filnamn.
Det finns alltså flera sätt att lösa detta.

Så här gör jag om jag ska identifiera personer på ett enskilt foto som jag scannar eller fotograferar av, om jag vet vem som är vem. Då lägger jag den först på ett papper där jag skrivit upp namnen, eller lägger en lapp bredvid fotot om det sitter fast i ett album. Detta är också ett foto från pappas hem, ett som låg löst i familjealbumet. Min faster Karin (pappas lillasyster) kunde identifiera de personer som jag skrivit upp här. Kristoffer är min farmors far. Alma och Oskar är hennes syskon.

Mina barn skulle nog inte veta vilka detta är om inte jag hade skrivit upp det. Möjligen skulle de känna igen sin morfar längst till höger men inte hans föräldrar och två syskon. Fotografiet är nog från omkring 1950.

Min mamma var bra på detta. Hon skrev in namn och platser i våra familjealbum. Det är jag tacksam för idag. Efter hennes död 2009 hittade vi också i en låda ett antal fotografier, kopior hon låtit göra, av porträtt på sina morföräldrar, med namn skrivna på baksidan. Bra gjort, mamma!

När mina barn växte upp var det fortfarande pappersbilder som gällde. Jag sattre in dem i plastfickor i pärmar, satte en liten klisterlapp med ett nummer i hörnet på varje fotoficka och skrev upp alla i en lista som sitter i samma pärm. Inte bara namn utan även tiden for fotograferingen och platsen. Men de digitala bilderna ligger bara samlade i mobilen och på min hårddisk...

Det här är jag och längst till höger mina föräldrar, fotograferade någon gång i början av 1960-talet. Jag får visa de här bilderna för mina barnbarn så får vi se om någon av dem kan känna igen mig på den vänstra bilden. Kanske, kanske inte. Testa själv på dina egna barnbarn eller någon annan ung släkting, så ser du nog behovet av att namnge dina sparade fotografier. Mina föräldrar har varit döda så många år att mina barnbarn inte har några egna minnen av dem.