Rötterbloggen
Rötterbloggen

De bevarade backstugorna

Det här är en backstuga. Visst är den fin? Många tror att en backstuga är en liten stuga som är nergrävd i backen och har minst en jordvägg. Men så är det inte. En backstuga var en stuga som stod på bar backe, dvs utan odlingsbar mark utöver tomten, och på ofri grund. Många backstugor låg på allmänningar och de flesta på stenig eller annan obrukbar mark. Backstugorna kunde placeras i byn om det fanns lämplig plats, eller långt bort från byn.

Asle1
Eget foto.

Den här backstugan finns i Åsle Tå, ett bevarat backstugeområde utanför Falköping och som numera är friluftsmuseum. Väl värt att besöka. Idag ser det verkligen ut som en idyll när man vandrar på den lilla bygatan mellan stugorna men en gång i tiden var det kanske inte fullt lika romantiskt att bo här.

Det var de fattiga som bodde i backstugorna, de som inte orkade eller kunde bruka ett torp. De gamla som inte hade undantag på någon gård. Änkorna som blivit ensamförsörjare av stora barnaskaror. Arbetaren som var daglönare, med sin familj. Hantverkare. Begreppet backstugusittare har du sett i husförhörslängderna.

Jag tror att Tå kunde beteckna sådana här områden där fattiga bodde i backstugor. Om du läst Elsie Johanssons böcker om Nancy känner du igen detta. Nancy kom från en fattig familj i utkanten av en by, hennes far kallades Tå-Pelle. Om jag har rätt vet jag inte, det kanske har med något annat att göra.

Strax öster om Falköping är Åsle Tå i alla fall namnet på den plats där dessa backstugor bevarats. Flera av de stugor som funnits här från början hade hunnit rivas innan den nybildade Åsle Mularp Tiarps Hembygdsförening 1923 inledde arbetet med att bevara området. Hembygdsföreningen köpte stugorna i takt med att de boende flyttade ut. Bra gjort, tycker jag. Nu har det snart gått hundra år och om jag räknat rätt är det tolv stugor kvar.

När jag var där för några veckor sedan pågick en lokal kulturhelg och stugorna användes av konstnärer och konsthantverkare. Det var mycket folk som gick där och husen var öppna.

I Åsle Tå hade backstugusittarna trädgård till sin stuga där de kunde odla potatis, kål och andra grönsaker. De hade fähus och förmodligen hade de flesta av dem ko eller gris. Vill man lära sig mer om hur backstugusittarna hade det här så rekommenderar jag boken "Åsle Tå" av Ulla Nordmark, utgiven av hembygdsföreningen 1991. Och givetvis ett besök på platsen. Här kan du se hur det kan ha sett ut på många andra håll också.

De flesta backstugor i Sverige lär vara borta idag, många revs när de övergavs som bostäder kring förra sekelskiftet, eftersom de ofta var i dåligt skick. Men jag misstänker att en del har bevarats som sommartorp och restaurerats men kallas torp idag och att historien som backstuga kanske är bortglömd.

Fler bilder från Åsle Tå:
Samtliga bilder har jag tagit själv.

Asle2Bygatan.

Asle3I trädgården runt stugan kunde backstugusittarna odla potatis och grönsaker.

Asle4 Interiör från Fjäll-Svennas stuga. Den byggdes 1875 och var bebodd till 1958. Fjäll-Sven var stugans andre ägare (han kom från Torpet Fjället), den byggdes av en mjölnare som hette Anders. Fjäll-Sven tog in sina grisar i huset vintertid, skriver Ulla Nordmark i boken om Åsle Tå. Sven och hans hustru Lovisa försörjde sig och de sju barnen på tillfälliga arbeten och sömnad.

Asle5
Inne i en av stugorna sitter backstugustittaren kvar i skepnad av en docka.

Asle6
Tänk vilket arbete som krävts en gång i tiden med alla dessa stenmurar och gärdsgårdar! Både här i Åsle Tå och på andra håll.

Asle7
Det här är en väghållningssten. Den markerade var gränsen gick för hur långt en markägare skulle ansvara för underhållet av den allmänna landsvägen. Så står det på en skylt intill stenen. Eftersom backstugusittarna inte var markägare så var det bondens ansvar, men troligen lejdes backstugusittaren för att utföra underhållsarbetet. Eller kanske ingick det i arrendet för backstugutomten.

Asle8
Det här tror jag är svinstior. Jorden går upp till kanten på taket.

Asle9Bortre delen av bygatan i Åsle Tå.

Asle10
Bygatan med en av stugorna närmast. Åsle Tå är en fin plats. Var det så här fint det såg ut i det gamla Sverige?

 

Fortsätt läs mer
  243 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Fantastiska foton tlll välberättad historia om fint bevarat backstugeområde! Elsie Johansson är också otrolig som med sina 90 år... Läs mer
lördag, 16 oktober 2021 01:28
Stefan Simander
Nämnas i sammanhanget bör väl "En romantrilogi (Backstusittarna, Den yttersta hämnden och Den yttersta dagen) handlar återigen om ... Läs mer
lördag, 16 oktober 2021 01:53
Eva Johansson
Stefan: Tack för dina kommentarer med beröm och boktips! Ja, det var verkligen en stor skillnad mellan de sämsta och de finaste ba... Läs mer
lördag, 16 oktober 2021 12:51
243 Träffar
6 Kommentarer

Det är de små detaljerna

Det är lätt att bara springa förbi vissa uppgifter när det gäller att få ihop släkten. Ibland går det så fort och kanske så lätt att vissa uppgifter inte hinns med, eller kanske inte orkas med. De stora dragen kanske blir lätta att fara vidare med och de små detaljerna glöms bort. För en del ska det gå fort, många ska fyllas i det register man använder och då gäller det att hålla hög takt, antalet måste kanske fördubblas varje tidsenhet och då får man inte stanna.

För andra finns det andra drivkrafter, hela byn ska kartläggas eller ett yrke är i centrum. Många drivkrafter finns det och det bästa av allt är det går egentligen inte att säga vad som är rätt eller fel, var och en gör som man vill.  Men blir det fel för att man springer för fort eller hoppa lite väl mycket då får man kanske sig en tankeställare när det uppdagas.

Jag har ibland lite för många järn i elden och då får vissa delar lite stryk, de hamnar i bakvatten och det tar sin tid innan de kommer fram i ljuset igen, Och när de gör det så kanske något annat pockar på. Men så plötsligt finns det ett hål och då kan det kanske bli något.  Förra veckan skrev jag om Brattfors och i efterdyningarna av det som dök den gamla frågan upp, hur kom det sig att morfars sida hette Asp. Var det en soldat som spökade någonstans eller varför det patronymikon som var så vanligt att använda. Ibland togs ett släktnamn av vissa yrkesgrupper för att särskilja sig. Vad kan då detta Asp komma ifrån. Ja, säg det blir nog det bästa svar som jag kan ge.

Jag hittar den första som kallar sig Asp, åtminstone den första som prästen skrivit in namnet på i böckerna, efter att han gift sig i Nora. Innan giftet heter han bara Jacobsson och detsamma i vigselboken, men i första husförhörslängden står han där, torparen Jan Jacobsson Asp. Ingen bra förklaring hittar jag, så det får väl bara bli att accepterar att den historien kommer jag inte att kunna berätta. Det bara blev så. När han med sin familj 4 år efter bröllopet flyttar till Lindesberg så tycks han skrivas in utan Asp, för det är en annan penna som används för att lägga det namnet. Vad som stod på flyttbetyget vet jag inte, inflyttningslängden saknas. Men därefter, i ett par böcker till heter han Asp.

Från Arkiv Digital Del av Lindesberg (T) AIa:33 (1831-1840) Bild 272 / sid 1054


När Jan Jacobsson Asp varit gift sex år dör makan och han lämnas med en dotter och en ganska nyfödd son. Det var ju inte ovanligt, men sen dör Jan, det står 1825, tre år efter makans död, men jag har inte hittat notisen än, finns kanske ingen. Barnen står kvar utan notering om någon omsorg eller annat. Det först i den nya boken som startar 6 år efter Jans död som det står Asps barn, fader och moderlösa samt fattiga på de två barnen. Förmodar att de fick bo hos någon eller att någon flyttade in, har svårt att se det. Jag kan inte annat än undra hur det var, vilka spår satte sådana händelser och hur länge hängde de med. Var det något som alltid fanns där, som påverkade hela livet.

Sedan går det att följa Johannes, som pojken egentligen heter även om det senare blir Johan, genom hela livet, men de där första åren är det svårt, och tänk om jag fått en dagbok från honom, där han själv berättar. Och bara som en lite parentes, det är genom denne Johans första hustru som jag är avlägsen släkt med Dan Andersson, men det är en annan historia.

Fortsätt läs mer
  724 Träffar
  0 Kommentarer
724 Träffar
0 Kommentarer

Något i hästväg...

DSCN0505

Hästar som tamdjur har alltid varit ett tecken på relativt välstånd. Det 'fina folket' alltså adel, präster, borgare och de mer välbeställda bönderna, hade råd att ha hästar. Fattiga torpare hade möjligen en oxe att dra plogen med, de allra fattigaste fick dra själva. Och dessutom gå till fots vart de än skulle. Ja, kanske hade man tur och fick lift med någon hästskjuts åtminstone någon del av sträckan. 

Jag nämnde i en tidigare blogg att häststölder var förvånansvärt vanliga ute på landsbygden förr i Sverige. Och i amerikanska Vilda Väster straffades häststölder hårt. I beridna regementens rullor, hittar släktforskaren oftast mer information om hästen än soldaten. Särskilt om soldaten dött eller begärt avsked, naturligt nog, hästen skulle ju vidare till nästa soldat, och det var viktigt att den var frisk och i god form. 

För egen del har jag, som de flesta småflickor, haft en hästperiod när jag gick och red en gång i veckan. Men jag slutade när jag insåg att jag var mer höjdrädd än uppskattade ridningen. Särskilt om hästen var slugare än jag, och snabbt räknade ut att den fått en räddhare på ryggen...  Värst var emellertid när hästskötaren eller någon annan förståsigpåare skulle inspektera inför lektionen, och envisades med att 'rätta till sadelgjorden'. Det är den som håller fast sadeln på hästen, och när någon tar ett krafttag i den för att 'rätta till' hela utstyrseln, blir man snabbt påmind om sitt utsatta läge. Så min hästperiod blev ganska kort. Men jag tittar fortfarande gärna på TV när det är hästhoppning på gång. 

En lite lugnare variant av häst är den berömda dalahästen. Dalahästen tros ha sina rötter på 1600-talet, då den ofta täljdes som biprodukt till möbelsnickeri, eller såldes som leksak på lokala marknader. 'Krusningen', det kurbitsliknande måleriet,  tillkom efterhand, och har funnits i många varianter.  Men det var först till världsutställningen i New York 1939 som dalahästen på allvar hårdlanserades som svensk nationalprodukt. Trenden har suttit i, än idag är en dalahäst ofta det första en amerikansk eller japansk turist köper vid besök i Sverige. 

Sista lördagen i juli i år, körde vi in på parkeringen utanför Nils Olsson Dalahästar AB. Det var förstås mycket folk i butiken, men däremot tomt i verkstäderna. Där fanns verkligen otroligt många dalahästar i nästan alla färger som kan tänkas, men hu! vad de var dyra! Uppfinningsrikedomen gick dock inte att klaga på; man kunde köpa sig en mössa med dalahästar på, eller en bricka. Eller varför inte ett paraply?

Efter grundlig genomgång, styrde vi istället stegen tvärs över parkeringen till Grannas. Nog tyckte vi det var underligt med två stycken dalahästfabriker på samma plats, men det visade sig vara tre bröder ur samma familj som låg bakom. Nils och Janne Olsson på ena sidan, storebror Grannas Anders Olsson på den andra. Inne på Grannas satt det faktiskt en kvinna och målade dalahästar, så då fick vi se lite av tillverkningen. Min syster, som samlar på dalahästar, köpte en häst i en utgående färg, själv investerade jag i en mörkgrön sak, som numera pryder fönsterbrädan i mitt nya vardagsrum.

Mina närmaste grannar är fyra hästar. Hästar är perfekta grannar! De spelar inte dunka-dunka på nätterna, dräller omkring fulla och skrålar eller sprider en massa äcklig cigarrettrök omkring sig. Överhuvudtaget har jag sett åtskilliga hästar i hagar runtomkring i området. 

Kanske inte dragdjur längre. Men människan är fortfarande beroende av hästen, det märks!

Bilden:  Mycket dalahästar e're.. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  427 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Daniel Johnsson
Hej Helena, Vad baserar du följande uttalade på? "häststölder var förvånansvärt vanliga ute på landsbygden förr i Sverige"? Möj... Läs mer
onsdag, 13 oktober 2021 10:08
Helena Nordbäck
Hej Daniel, Jag baserade väl det huvudsakligen på ett antal artiklar om (mestadels) 1800-talets Halland, som förekommit i Hallands... Läs mer
onsdag, 13 oktober 2021 22:29
427 Träffar
2 Kommentarer

Helmer och Lina Nygren

Lina Nygren född Jonsson SjöbottenLina Nygren född Jonsson. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Helmer Nygren beskurenHelmer Nygren. Foto: Franke. Privat bildsamling.Petrus Helmer Nygren föddes 16 januari 1886 i Holmsvattnet i Skellefteå socken som ett av fem barn till Per Adolf Nygren och hans hustru Sara Fredrika Holmberg. Helmer övertog hemmanet efter sina föräldrar. Vid sidan av sin gärning som jordbrukare hann Nygren med mycket annat också. För Holmsvattnets elektriska kraftverksanläggning hade han varit en lojal och uppskattad föreståndare under ett flertal år. På julafton 1918 fick byn elektricitet till ljuspunkter.

Tjänsten som vägvakt på vägen Holmsvattnet-Bureå, i folkmun kallad "Fäbovägen", hade Helmer innehaft sedan vägen var färdigbyggd. Nygren var även ideellt intresserad och hade nedlagt ett stort arbete för byns bönhusförening, vars kassör han hade varit under en lång period.

Humoristisk och trevlig hade han gjort sig omtyckt av alla som lärt känna honom. Han verkade vara yngre än vad han var. När han fyllde 50 år skrevs det följande om honom: "Att han nått livets middagshöjd ter sig ganska otroligt då man ser honom, ty på honom besannas orden: Femtio år på dagen, förti år i dragen, trettio år i tagen."

1935 gifte sig Helmer med Ida Karolina "Lina" Jonsson född 1891-04-04 i grannbyn Sjöbotten, dotter till Anders Jonsson och Vendla född Hedlund. Helmer och "Lina" fick inga egna barn men tog hand om två fosterbarn. Fram till giftermålet med Helmer hade "Lina" bott i sitt föräldrahem där hon nedlagt ett stort arbete med hemmets skötsel. Snabb och duktig som hon var hade hon även hunnit med att bedriva ett inte oansenligt hembageri. Många var de festtillfällen då man låtit sig väl smaka av "Linas" bullar som tilltugg till den älskade kaffetåren. Hon var även en skicklig och erfaren matlagerska. Flertalet gånger tjänstgjorde hon som kokmor. Liksom sin make var "Lina" kristligt intresserad och hade aldrig varit rädd för att arbeta för den kristna verksamheten.

"Lina" trodde nog att alla pojkar gjorde hyss av olika slag. Hon hade ett stående uttryck hon brukade säga om pojkar: "Sej du n'pajk se pesk'n. Stå'n se funder'n oppa att djära nanteing, gå'n se jer'n påväg att göra he å spreint'n ha'n redan djoort he!" (Ser du en pojk så piska honom. Står han funderar han på att göra någonting, går han är han på väg att göra det och springer han har han redan gjort det). Personligen var "Lina" en enkel och snäll människa med ett gott humör. Det sades skämtsamt om henne: "Vad är det för likhet mellan Helmer Nygren och svenska flaggan? Båda dras med en Lina."

Helmer avled 14 maj 1947 efter en tids sjukdom, 60 år gammal. "Lina" levde till 13 juli 1972 när hon avled på Skellefteå lasarett, 81 år.

Fortsätt läs mer
  257 Träffar
  0 Kommentarer
257 Träffar
0 Kommentarer

Mästerfotografen från Djura

Hans Per Persson i Djura i Dalarna var en av många bygdefotografer för omkring hundra år sedan. Han har lämnat efter sig en stor samling bilder och nu finns många av dem på Porträttfynd här på Rötter, i skrivande stund drygt 2800. Nya bilder har laddats upp de senaste dagarna så räkna med att fler kommer.

Exempel från Porträttfynd:

collage1HPPersson
Från vänster (bilduppladdarens beskrivning i Porträttfynd):
1. Eivor Persson (Mård) (1885-1955) Duvnäs, Gimsbärke. Gift Winblad, Borlänge. Foto ca 1900.
2. Familjen Mygg/Nyholm, Gröntuv, Gagnef, ca 1900. Sittande; Mygg Per Jansson (1840-1923) och hustrun Janises Anna Jansdotter (1841-1922). Stående fr v; Anders Nyholm (1882-1967), Mygg Brita Nyholm (1871-1905) gift med Per Svan, Olof Nyholm (1876-1951).
3. Ingels Anders Olsson (1837-1919), Djura. Foto ca 1914.
Foto: Hans Per Persson.

collage2HPPersson
Från vänster (bilduppladdarens beskrivning i Porträttfynd):
1. Olars Maria Larsdotter (1881-1934) Sör Rälta, Djura. Foto ca 1910.
2. Hans Anders Persson (1874-1941) Kanngårdarna, Djura och Stolts Per Andersson (1869-1957) Gråda, Djura. Foto ca 1900. (Hans Anders Persson var bror till fotografen).
3. Vigsel 2/8 1903. Henning Karlberg (1874-1947) Kungsör och "Matteras Maria" = Bengts Maria Persdotter (1884-1951) Brötjärna, Mockfjärd.
Foto: Hans Per Persson.

Hans Per Persson var en skicklig fotograf och ägnade sig inte bara åt porträttfotografering utan dokumenterade också livet i bygden. Idag är det hans släkting Lars Liss i Gagnef som förvaltar arvet efter sin mormors bror, Hans Per Persson. Lars Liss har gjort en bok om fotografen och den heter "Hans Per Persson: Mästerfotografen från Djura", utgiven 2012.

Hans Per Persson var en bygdens son, född 1876 på Hans Persgården i Hedbyn, en av många gamla släktgårdar i Djura socken. I ungdomen kom han till Stockholm för att gå i konstskola men hans målarutrustning stals och då bestämde han sig i stället för att bli lärling hos en fotograf. Två år senare återvände han hem till Djura med sin nyinköpta kamera och öppnade fotoateljé. Vid sidan om arbetet i ateljén fotograferade han också mycket ute i bygden, främst människor.

Vid sin död 1959 efterlämnade han omkring 26 000 glasnegativ. Lars Liss har lagt ner mycket arbete på att identifiera personer och miljöer på fotografierna. Till många av fotografierna i Porträttfynd finns utförlig information om personerna som fotgraferats, inte bara namn och födelseår.

Fotografen Hans Per Persson gifte sig 1902 med Hed Brita Larsdotter från Djura. En del fotografier visar Hans Per Perssons egna och hustruns släktingar. Han är själv med på flera av sina bilder och då var det oftast brodern Olle som fick stå bakom kameran även om Per själv komponerat motivet.

I Dalarna har man sedan länge använt gårdsnamn som tillnamn men före förnamnet, t ex Busk Margit Jonsson (operasångerska från Malung) och Hjort Anders Olsson (spelman från Rättvik). I fallet med fotografen är Hans gårdsnamnet och hans dopnamn var Per.

Fler exempel på hans bilder:

HedKarinPersdottermedbarnochbarnbarn
Fotografens svärmor Hjerp Karin Persdotter med barn och barnbarn. Foto: Hans Per Persson.

Potatisupptagning Hedgarden1923
Potatisupptagning på Hedgården 1923. Från vänster Hans Brita Persson d ä från Kanngårdarna, Pilt Brita Larsson i Djura, Maria Liss från Häradsbygden, Lång Karin Persdotter i Djura, Pilt Anna Larsson i Djura, Hans Brita Persson d y från Kanngårdarna, Werner Stenberg från Kanngårdarna, Samuel Hedberg från Djura, Pilt Lars Andersson från Djura och Petters Linnéa Larsson i Gråda. Foto: Hans Per Persson.

FotografHansPerPersson familj
Fotografen Hans Per Persson med sin hustru Hed Brita Larsdotter och de båda barnen Per och Brita.

Fler av hans bilder.

 

Fortsätt läs mer
  536 Träffar
  0 Kommentarer
536 Träffar
0 Kommentarer

Vad säger bruket

Det finns runt om i landet små orter som bär på sin egen historia och många tittar på hur det ser ut idag och konstaterar att det där är en liten håla som inte har någon betydelse. Och visst är det lätt att bara åka förbi och inte bry sig, det finns ändå inget att berätta.

Men vi vet ju att allt har en egen historia och hur intressant den är ju beroende på betraktarens egna ögon. Det som är totalt ointressant för den ene kan innehålla mycket värdefullt för den andre. Så är det ju med mycket men just nu så tänker jag på de ortsnamn som dyker upp i min egen släktforskning. När jag sitter med mina kommentarer om orter kopplade till namn, namn på de som en gång i tiden levde och som faktiskt är orsaken till att just jag lever. Hade de hittat på något annat så vet man aldrig hur det slutat.

Att gränsen suddas ut mellan det som vi kallar släktforskning och hembygdsforskning blir mer och mer uppenbart ju längre tid jag håller på. Det dyker upp nya namn då och då, med kopplingar till tidigare okända bygder, eller så är det så att tidigare nerskrivna orter blir aktuella genom att det nu finns tid och ork att följa just en speciell gren av det egna släktträdet. Så är det för mig just nu med en gren som jag haft med en längre tid, men som blir aktuell igen. Det dyker upp nya infallsvinklar eller funderingar baserat på omkringliggande faktorer.

För min egen del så gör mitt intresse för DNA och släktforskning att jag hittar nytt intresse för en del orter, eftersom jag försöker följa raka manliga respektive kvinnliga linjer bakåt så långt det går och sedan vända vid äldsta anan och gå framåt. Att det finns ett stort intresse, speciellt i USA, att följa sina fädernelinjer och strunta i alla andra släktmedlemmar har jag förstått, och de kopplar det till sin efternamnsforskning. Det har jag aldrig brytt mig om eftersom patronymikon gör den delen ointressant (för min del) men däremot att koppla raka linjer till hembygdsforskning och DNA så blir det nya vinklar.

Hyttan i Brattfors Beckstet, CC BY-SA 3.0 , via Wikimedia Commons


En ort som jag precis börjat titta på lite mer är Brattfors utanför Filipstad. En liten plats med en lång industrihistoria, med en herrgård där huvudbyggnaden förstördes i brand och där det numer är vandrarhem. I Brattfors bodde och verkade en släktgren från slutet på 1600-talet och åtminstone fram till en tid in på 1800-talet. Att kunna koppla uppbyggnaden av det industriella i området med mina egna släktingar gör det mer intressant, för visst hade de i någon mån sin del i det genom att vara kolare och bruksarbetare. Även de med mindre högtravande titlar har haft betydelse för bygden, tycker iallafall jag. Det tillkommer nya rön på den grenen eftersom jag följer nya människoöden nu när DNA ger ledtrådar.  Att det numera blir mer intressant med Brattfors har ju ingen annan orsak än att jag fått nya idéer om vad släktforskning är (för mig) och att jag snart hoppas kunna resa igen och se de platser som dyker upp i arkiven som noteringar om torp och hus.

Och finns det nu ett vandrarhem så kan man kanske ta in där och vandra i de trakter där en liten del av mig har blivit till, försöka förstå hur det var då och hur de levde och verkade. För även om internet ger stora möjligheter till upplevelser så kan ett besök ge helt nya dimensioner.  Har du några orter du vill besöka just nu, vare sig det är baserat på släkt eller annat?

Fortsätt läs mer
  892 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Robert Sjöö
Hej Mats, Intressant med Brattfors 1600-1800-tal. Jag har rotat en hel del bland Hedenskogshyttans torpare och kolare genom åren. ... Läs mer
onsdag, 06 oktober 2021 14:36
Mats Ahlgren
Att de som jag koll på via rak fädernelinje har finskt ursprung står ganska klart eftersom de har en haplogrupp inom N, och de trä... Läs mer
onsdag, 06 oktober 2021 15:00
Mats Ahlgren
Om allt stämmer så bör Mårten Persson som dog 1696, då boende i Hult Brattfors , ha en haplogrupp N-Y62026. Det är den grupp som m... Läs mer
torsdag, 07 oktober 2021 15:12
892 Träffar
5 Kommentarer

Glöm inte städa vinden!

Svartbrdrakloster-016-kta-medeltid

Jag har läst ett stort antal släktforskartidskrifter på sistone. Det har lagrats en liten bunt som jag på grund av flytten inte hunnit med förrän nu. I många av dem läser jag goda råd till nyblivna släktforskare om att 'börja med födelseboken' eller 'välj vilken släkting du vill börja med'. Sedan är det enligt de flesta bara att klicka igång på datorn. 

Jag har skrivit om detta förr, till och med i bokform, men vill gärna i denna överdigitaliserade tid påminna igen: Glöm inte att först och främst städa vinden eller källaren! Om inte din egen så din mammas, eller din farfars vind eller källare. Och ta tillvara alla gamla fotoalbum, gamla handskrivna brev, lagfarter på köp av hus och mark, miltära inskrivningsböcker, skolbetyg med mera. Där finns mycket värdefull information, varav en del kanske inte alls har nått de offentliga arkiven. 

Punkt två på dagordningen för dig som vill börja släktforska: Vänta inte tills du har blivit pensionär och 'fått bättre tid'! Utan du som är yngre, passa på att ta med dig laptop och gärna någon form av inspelningsapparat (jag analoga person vill gärna skriva 'bandspelare' men då blir man väl utskrattad), och intervjua alla eventuellt kvarlevande gamla mostrar, farbröder, föräldrar eller rentav far- och morföräldrar som du har. Be dem berätta allt de kommer ihåg från sin barndom och uppväxt. Hur bodde de? Vad åt de? Hur långt var det till skolan? Hade de någon fritid? Kommer de ihåg något av sina egna far- och morföräldrar? Hur var de klädda till vardag eller fest? 

När du ändå är i farten, prata gärna också med dina kusiner eller sysslingar. De kan ha minnen av er gemensamma släkt som du inte har, eller kanske fotoalbum med liknande foton som dina, men kusinens kanske har den där anteckningen på baksidan om vem eller vilka fotot föreställer som du själv saknar! 

För det är ju så här: arkiv finns (förhoppningsvis) kvar, men gamla mostrar har en tendens att försvinna runt hörnet eller in i dimman när man minst anar det. Att farfars far älskade att tälja i trä, och att mormors mor tyckte särskilt mycket om stekta äpplen, står INTE i något arkiv! Varken digitalt eller fysiskt. Så det så. 

Gör sedan gärna en liten sammanställning av vad du har fått veta på vinden och av släkten. 

Nu kan det vara läge att slå på datorn och välja vilken sida av släkten du vill börja med. Och att börja med födelseboken... 

 

Bilden: En källare som inte behövde städas, men bär på många minnen ändå. Svartbrödraklostrets källare i Gamla stan i Stockholm Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  547 Träffar
  0 Kommentarer
547 Träffar
0 Kommentarer

Erik och Lisa Åberg

Erik Åberg och Elisabeth Lisa Brännström SvanforsErik och Lisa Åberg. Foto: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Erik Hjalmar Åberg föddes 17 november 1896 i Svanfors, Skellefteå som son till tummare Johan Åberg, bördig från Tjärn, Skellefteå och hans hustru Kristina Augusta Lindström, barnfödd i Varuträsk. 6 år gammal förlorade Erik sin mor i lungsot.

Erik var sin hemby trogen hela livet. Han övertog en del av sin fars hemman i byn och bedrev jordbruk på detsamma. Vid sidan av jordbruket arbetade han med sågning och hyvling för byns sågbolag under flera års tid. Under många år var han även chef för densamma. Vad Åberg ej visste om virke och sågning var inte värt att veta. Han trivdes att arbeta med trä. Han sysslade också en del med byggnadsarbete. På lediga stunder sökte han sig gärna till lämpliga fiskevatten eller gav sig ut på en färd med sin bil.

Bland grannar och vänner var Erik Åberg omtyckt för sitt hurtfriska sätt och sina spontana kommentarer. Med klar och framsynt blick gick han i rak kurs genom alla diskussioner. Det kan tilläggas att det fanns ingen tröttsam stämning där hans stämma gjorde sig hörd. Präktig, gladlynt, rättfram men samtidigt också humoristisk var kännetecknande egenskaper för honom.

1922, två dagar efter sin 26-årsdag, vigdes Erik Hjalmar Åberg med Emmy Elisabet "Lisa" Johansson-Brännström född 1898-06-14 i Kankberg, Jörn. Hennes föräldrar var hemmansägare Johan Edvard Brännström, barnfödd i Kankberg och hans hustru Sara Margareta Lundgren, bördig från Dalliden, Jörn. Fem år gammal blev "Lisa" och hennes två syskon föräldralösa. Syskonskaran splittrades och "Lisa" kom 1918 till Svanström i Skellefteå socken som tjänarinna hos familjen Adrian Eriksson med familj. I grannbyn Svanfors hittade hon alltså sin blivande make. Hon flyttade där ihop med honom. I deras hem fostrades två barn, en son och en dotter. Makarna Åberg bedrev jordbruk på gården fram till 1963 när hemmanet såldes och de flyttade till en annan fastighet i byn.

1964 den 26 maj, insomnade Erik Åberg på Skellefteå lasarett i en ålder av 67 år. 1980 flyttade Lisa Åberg till Boliden. Hon var kyrkligt intresserad och en tid var hon söndagsskollärare. Handarbete var också ett stort intresse för henne. Otaliga var de alster hon broderat. En stor sorg för henne var när sonen avled 1982. Som person var Lisa Åberg vänlig och sympatisk. Tack vare dessa egenskaper var hon allmänt uppskattad i bygden. 1993-02-05 avled hon på servicehuset i Boliden, 94 år ung.

Fortsätt läs mer
  380 Träffar
  0 Kommentarer
380 Träffar
0 Kommentarer

På Vilhelmsro vårdades fattiga barn

Vilhelmsro var ett vårdhem, ett sjukhem och ett barnhem vid Vätterns strand strax norr om Jönköping. Idag byggs en ny stadsdel här, med namnet Strandängen. De som bor här, och de många som kommer att bo här, har en vacker utsikt över Vättern.

Det här kände jag inte till förrän förra helgen när jag besökte en väninna som bor där. Vi gick runt i området och jag blev mycket positivt överraskad av alla de informationsskyltar om den gamla verksamheten som finns vid de äldre byggnader som är kvar. Mycket bra gjort, tycker jag.

På skyltarna har jag läst om Ebba Ramsay som startade Vilhelmsro som ett vårdhem för sjuka och handikappade barn 1874. Då kallade hon det "En välgörenhetsinrättning för fattiga vanföra barn". Namnet Vilhelmsro kom från hennes far Vilhelm Sewed Karström som var chef vid Tullverket. Från 1889 var det ett sjukhem för barn med epilepsi. Senare togs även vuxna epileptiker emot.

Om Ebba Ramsay och hennes vårdhem kan ni läsa mer på Wikipedia så jag ska inte orda så mycket om henne.

Ebba Ramsay
Ebba Ramsays och hennes dotter Helen Ramsays grav på Vilhelmsro. Eget foto. Porträtt på Ebba Ramsay från Wikipedia.

JM.2001 5 669
Området Vilhelmsro vid Vättern på en flygbild från 1940-talet. Foto: AB Flygtrafik. Bild från Järnvägsmuseets samling i Digitaltmuseum.

karta
Här ligger Vilhelmsro. Vänstra kartan är den ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet. Högra bilden är från generalstavskartan 1881. Bildkälla: www.kartbild.com.

Det som kan vara intressant för släktforskare är dels att det finns ett kapell med en begravningsplats på området, dels var arkivhandlingarna från Vilhelmsro finns.

Kapellet heter Cecilias kapell och byggdes på 1880-talet. Det fick namn efter Ebba Ramsays väninna Cecilia Willerding som bidrog ekonomiskt till verksamheten. På kyrkogården vid kapellet är både Ebba Ramsay och hennes dotter Helen begravda men också en hel del av de barn som vårdades på sjukhemmet och som dog här. Så om du har en släkting som kom till Vilhelmsro som barn och dog här kan gravstenen finnas kvar. Idag är det Rumänsk-ortodoxa församlingen i Jönköping som har kapellet. Läs om kapellet och kyrkogården.

kapell IMG 3467
Ceciliakapellet. Eget foto.

barngravar
Det här är tre av barngravarna på kapellets kyrkogård, det finns fler. De är alltså liggande stenplattor och gräset har trängt sig på. Men de är fullt läsbara. Alla dessa tre barn dog i epilepsi, enligt kyrkböckerna. Alla var också skrivna i sina familjer i hemförsamlingarna, inte på Vilhelmsro i Jönköping. Egen bild.

Till vänster: Gunhild Engberg, född 1915 i Berg i Jämtland och död 1930. Hennes far Erik Emanuel Engberg var järnvägsarbetare och 1930, samma år som hon dog, hade resten av familjen flyttat till Stensele i Vilhelmina socken. Hon hade två systrar, en var kvar hemma när familjen kom till Vilhelmina. Om den systern har prästen antecknat "haft sömnsjuka". Om Gunhild har han skrivit att hon var sinnesslö och att hon "vistas å anstalten Vilhelmsro".
I mitten: Titti Oscarson hette Märta Elisabeth Oskarsson och var född den 26 december 1927 i Örebro, enligt kyrkboken i hennes hemförsamling. Hennes far Gustaf Georg Oskarsson var brevbärare. Hon hade en storebror som var född samma år, men den 8 januari. Om hennes mor Ninnie Matilda Eriksson har prästen skrivit att hon var sinnessjuk. Varken fadern eller barnen var döpta så troligen var de baptister eller tillhörde en annan frikyrklig församling.
Till höger: Rut Björk föddes i Göteborg i juli 1900 och dog 1910. Hennes far Johannes August Björk var fabriksarbetare och hon hade sex syskon födda 1899-1912. 1914 dog hennes mor Ada Malott Wolff och året efter gifte fadern om sig.

Det hette Vilhelmsro sjukhus sedan staten tagit över 1939 och arkivet finns på Riksarkivet i Vadstena. En sökning i NAD visar att det t ex finns sjukjournaler från 1889 och framåt men också dagböcker, register över intagna och utskrivna och många andra handlingar, bl a klasslistor från den skola som fanns på området.

På området tillkom med tiden fler hus med olika funktioner och verksamheten byggdes ut. Som mest var det omkring 240 barn här. Det var inte bara förvaring av barnen utan en pedagogisk och vårdande omsorg. Så småningom fick Ebba Ramsay hjälp av sin dotter Helen som blev föreståndare och sedan drev verksamheten vidare till sin död 1933.

Minnet IMG 3455
Minnet kallas detta hus som var det första huset på Vilhelmsro och som användes som hem åt de första sex barnen som anlände från Göteborgs fattighus 1874. Detta hus är byggt på 1830-talet och fanns på gården Haraldsbo som Vilhelm Ramsay köpte 1872, för att dra sig tillbaka. Men han dog snart efter köpet och det var därefter som dottern Ebba startade sitt vårdhem och döpte om det till Vilhelmsro, för att hedra sin far. Egen bild.

skola IMG 3451
Vilhelmsro hade en egen skola. Järnvägen går alldeles intill och jag trodde först att det var ett gammalt stationshus, men huset byggdes som skola 1882, på samma plats som en tidigare nedbrunnen skola stått. Den fick namnet Elizas skola efter Ebba Ramsays engelska väninna Eliza Hornbuchle som var en av dem som hjälpte till med finansieringen av Vilhelmsro. Egen bild.

Framtiden IMG 3501
Det här huset kallades Framtiden. Det byggdes 1916 och blev centrum för verksamheten på Vilhelmsro. Idag är det Vätterhem som äger området. Egen bild.

IMG 3481 Ebba Ramsays och dottern Helenas grav1
Ebba Ramsays och dottern Helens grav. Alldeles intill kapellet växer Jönköpings nya stadsdel Strandängen fram, med nybyggda radhus och flerfamiljshus. Eget foto.

Vettern IMG 3505
Det är väldigt fint här vid Vättern. Den här bilden är tagen en aning norrut där man kan gå ner till vattnet nedanför den gata som idag kallas Ebba Ramsays väg. Troligen hörde detta till Vilhelmsro på sin tid, det var ett stort parkområde vid vårdhemsbyggnaderna. Egen bild.

Museibilder från Vilhelmsro. En del av bilderna är från Falköping där det också fanns en plats som hette Vilhelmsro.

Fortsätt läs mer
  880 Träffar
  0 Kommentarer
880 Träffar
0 Kommentarer

Skördefest

I helgen som kommer är det Skördefest på Öland, med ett engagemang hos de som producerar och ett minst lika stort engagemang hos de som besöker ön under dessa dagar. Att skördandet kan kombineras med festliknande arrangemang är bra för alla parter, det tror åtminstone jag.

Kan vi se några likheter med annan verksamhet, var det inte en fest härom helgen när släktforskare samlades via elektriska signaler i kablar eller luften. Kan släktforskardagarna vara en ”skördefest” där allt som producerats visas upp för alla besökare och det sprids både glädje och kunskap. Ja, det får var och en bedöma själva, jag tycker det finns en likhet.

Ett liknande sätt är att dela med sig av sin entusiasm till andra, inte bara vid en speciell helg utan under hela året. Berätta om hur roligt det är med släktforskning, berätta om all de fynd som gjorts och låt glädjen lysa igenom. Det kan säkert påverka både dig och din omgivning. Kanske blir resultatet att du får mer att göra, du kanske blir mentor för en nybörjare. Om du är med i förening, som också passar den du får med på tåget, så kan det bli en ny medlem som med sitt engagemang sätter ännu lite mer fart på föreningen. Det kan vidareutvecklas hur mycket som helst, det är bara att låta fantasin flöda.

Photo-by-Elaine-Casap-on-Unsplash

Men, och nu kommer lite av en moralpredikan mitt i allt, precis på det sätt som alla föreningsutvecklare säger att det inte ska göras, tänk också på att det finns ett ansvar förknippat med allt det positiva.  När det gäller Skördefesten på Öland så påverkar naturligtvis det allmänna läget vad avser hålla avstånd och tvätta händerna hela arrangemanget, precis som det ska. När det gäller släktforskning så finns det även andra saker att tänka på, mitt i all positiviteten så finns det också ett ansvar att berätta vad det är som kan komma fram.

Det är inte alla som hittar det som de förväntat sig, det kanske inte är som man hört, och det ger ibland spännande upptäckter, ibland lite mindre roliga.  Att leta och hitta att släkten börjar med det som vissa anser vara mindre trevliga yrken, kan vara en sådan sak. Jag hjälpte några emigrantättlingar, de bor i USA, med en släktgren och visst var det spännande att gå bakåt. Det fanns en del skrivet om just den grenen som gjorde resan bakåt lättare. När de kom en bit bak i tiden så visade det sig att det fanns några generationer bödlar och nattmän, och det ger ju möjligheter att klå på släkten med beskrivningar av deras arbete.  De två jag hade kontakt med reagerade helt olika, den ena gick in i sina eftersökningar med stor energi, under det att den andra avslutade vår konversation med orden: ”Skriv aldrig mer till mig”

Det var inte den släkt han ville ha, så då slutade han letandet. Men det går inte alltid att bara sluta, det kan komma fram det som ställer allt på ända. Jag tänker inte minst på DNA-testerna, där vi många gånger läser om hur nya svar ställer allt på huvudet. Tänkte den som skrev ”Släng dig bara in i äventyret” till den som frågade om hur det fungerar på vilka svar som kan komma? Vet vi vad som väntar den person som testar sig efter hurtfriska tillrop. Kan det finnas behov av en beskrivning av vad som kan hittas, och det är ju inte alltid en bödelssläkt som hittas utan det kanske försvinner en del av den släkt som hittills räknats som den egna.

Allt är inte glädje med släktforskning, men om vi berättar om vad som kan hittas och vad som kan ställas på ända innan det sker så har vi tagit det ansvar vi bör och det ger säkert en bra grund för den som vill vara med på den skördefest som ju släktforskningen är. Har du egna tankar kring detta, är jag fel ute eller finns det lite att fundera på?

Fortsätt läs mer
  526 Träffar
  0 Kommentarer
526 Träffar
0 Kommentarer

Äppelskörd

DSCN0556

Idag har jag, nybliven husägare som jag är, haft det kära och ovanliga nöjet att plocka ner äpplen från eget äppelträd! Historienörden inom mig växlar snabbt in på forna tiders skörd, framför allt slåttern. Vilket slit, men också på sitt sätt en stor folkfest! Karlarna slog, kvinnorna räfsade, man lastade höet på stora skrindor, och ungarna slogs om att få åka på hölasset. Men sedan fick de förstås hjälpa till att lasta av höet i ladan också.... Alla hjälpte till på sitt sätt. 

Vid matrasten kom så någon eller några pigor från gården med det älskade kaffet. Smörgåsar, kanske rentav vetebullar, vankades oftast till, ibland något bastantare, som sill eller gröt. 

Men många av dem som hjälpte till med höslåttern var torpare som efter skördefesten och dansen på logen fick åka hem till sina egna magra tegar. Där kom äpplen och annan frukt eller bär väl till pass!

Jag har tyvärr inte själv deltagit i någon torpinventering ännu, men jag vet att ett säkert sätt att ana ruinerna av ett rivet torp, är om man hittar fruktträd och bärbuskar i samma närområde. Då kanske den skarpögde inventeraren också hittar resterna av en stengrund eller liknande. Näst efter vatten, måste egna fruktträd och bärbuskar varit en otroligt värdefull tillgång för att mätta den oftast stora familjen. Äpplen går ju dessutom att konservera och spara ganska länge, om man gör det rätt. 

Även de som hade det lite bättre ställt, odlade med förkärlek både frukt och grönsaker i sin köksträdgård. Här blev äpplena kanske äppelpaj och cider snarare än de åts naturella. 

Äpplet symboliserar kunskap, men också frestelse eller odödlighet. Det förknippas också med skördetid, och, skriver wikipedia, därmed också med rikedom och makt. 

Från att ha bott i Stockholms innerstad, och balanserat på gränsen mellan Sörmland och Uppland, har jag i och med flytten till Roslagen definitivt kommit till Uppland. Passar ju bra att Upplands landskapssymbol är - ett äpple! 

Bilden: del av dagens skörd... Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  402 Träffar
  0 Kommentarer
402 Träffar
0 Kommentarer

Gustaf och Elin Degerfeldt

Elin född Nygren och Gustaf Degerfeldt Norra ÅkullaElin och Gustaf Degerfeldt. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Karl Gustaf Degerfeldt föddes 1886-06-06 i Granå inom Skellefteå socken, som son till Salomon Karlsson Degerfeldt, barnfödd i Jörns socken och hans hustru Eva Fredrika Nygren, också från Jörn.

Som nybliven tonåring blev Gustaf faderlös. Därför fick han tidigt stå på egna ben. Gustaf var äldst av åtta syskon.

I januari 1913 flyttade Gustaf till Norra Åkulla, Jörn. Där vigdes han med Elin Maria Nygren född 1886-10-24 i nämnda by, dotter till Jonas Jonsson Nygren och hans hustru Klara Eufrosyna Nygren, båda härstammande från Skellefteå socken. I Gustaf och Elins äktenskap fostrades nio barn. Efter ingånget äktenskap övertog Gustaf sin svärfaders hemman, vilket han brukade med stor skicklighet och omsorg. Vid sidan av jordbruket arbetade han med flottning, vilket bjöd på flera farliga stunder. I Kvistforsen i Skellefteälven fick hans kamrater se honom försvinna och hann även rapportera honom som drunknad, men Gustaf klarade forsen och tog sig i land. Gruvarbete hade han också provat på. Åren 1908-1914 var han i Kiruna. Under den korta tid gruvan i Norra Åkulla varade jobbade han där.

Präktig, snäll och hjälpsam var kännetecken för Gustaf Degerfeldt. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig en stor skara vänner. Hans hälsa hade alltid varit bra, ända fram tills strax före 80-årsålder.

Elin Degerfeldt tyckte om att cykla. Hon cyklade ofta fram och åter till Boliden. 70 år ung hade hon fortfarande god hälsa och skötte ladugården. Språksam, gladlynt och godhjärtad, alltid beredd att ge en hjälpande hand, hade hon gjort sig omtyckt av alla i sin omgivning.

14 mars 1962 somnade Elin in på Skellefteå lasarett. Efter hustruns död bodde Gustaf kvar i Norra Åkulla men flyttade 1964 till en son bosatt i Boliden. Själv avled Gustaf på Jörns sjukhem 13 februari 1967. Han hade då under nästan ett års tid varit sängbunden på grund av sjukdom.

Fortsätt läs mer
  368 Träffar
  0 Kommentarer
368 Träffar
0 Kommentarer

Den osannolika historien om överste Broady

Du som släktforskar gillar kanske att läsa historiska romaner och biografier om historiska personer. Då rekommenderar jag varmt Ola Larsmos senaste bok "Översten" som kom ut förra året. Det är en dokumentärroman, en skönlitterär berättelse som handlar om en verklig historisk person. Ola Larsmo har skrivit flera böcker i denna genre under sitt snart 40-åriga författarskap. Sjlv är jag mest förtjust i "Himmel och jord må brinna" som handlar om hungerupproret i Västervik 1917, och boken "Swede Hollow" om svenska emigranter i USA, de som inte var framgångsrika och blev dollarmiljonärer.

Larsmo1bloggbild
Ola Larsmo, hans senaste bok "Översten". Pressbilder från Kaunitz-Olsson förlag.

"Översten" handlar om Knut Oskar Brundin som föddes 1832 i Uppsala, son till en salpetersjudare och tvätterska. En fattig familj. Alla hans fem syskon dog innan han själv var vuxen.

Knut Oskar blev soldat och lämnade hemmet. En söndag när han kom hem för att träffa föräldrarna satt hans far ensam vid köksbordet. Hans mor hade rest till Amerika, utan att i förväg berätta om sina planer. Hon hade anslutit sig till den frireligiösa kyrka som en tid varit tillåten i Stockholm. Det här var före 1858, när konventikelplakatet upphävdes. Knut Oskar förflyttades sedan med sitt regemente till Göteborg och en dag kom ett brev att hans far dött. Nu var han ensam kvar i Sverige. Han skrev ett brev till sin mor i New York, till den enda adress han hade till henne.

I Göteborg gifte han sig med Charlotta Kloppman och de emigrerade till Amerika som nygifta i augusti 1854. Charlotta skulle föda deras första barn på senhösten och de räknade med att anlända till New York med god marginal. Så blev det inte. Segelfartyget hade motvind, drev långt norrut och resan tog flera veckor längre än planerat. Charlotta drabbades av en febersjukdom, i likhet med flera medpassagerare, och dog några dagar efter att ha fött deras dotter. Tack vare hjälp av en änka och henne vuxna dotter klarade sig dottern, som fick samma namn som sin mor.

Till slut kom de i land i New Foundland i Kanada och en mödosam resa tog Knut Oskar och lilla Lotten till New York. Där fick han åter hjälp, nu av en baptist och hittade till slut sin mor som gift om sig. Men lilla Lotten dog.

Så småningom blev Knut Oskar själv en hängiven baptist och utbildade sig till pastor vid baptisternas högskola. Där gifte han sig med Emily Westnedge. Examensåret 1861 bröt amerikanska inbördeskriget ut och Knut Oskar lät sig värvas, tillsammans med flera studiekamrater, för att slåss mot slaveriet. Han hade militär talang, klarade sig genom alla fältslag och steg i graderna så att han lämnade kriget som överste.

Detta är den yttre ramen i berättelsen kring Knut Oskar Broadys liv. I USA bytte han efternamn.

I Ola Larsmos roman, som i allt väsentligt bygger på kända fakta, får vi följa Knut Oskar Broady fram till strax efter inbördeskrigets slut med en sista glimt från 1870-talet. Då hade han återvänt till Sverige, tillsammans med sin amerikanska hustru och deras barn, för att arbeta för baptistkyrkan. Han är en av baptistförbundets pionjärer och var rektor för det svenska Betelseminariet i flera decennier.

På ett sätt är det en framgångssaga, men allra mest är det ett väldigt inkännande porträtt av en människa. I Ola Larsmos bok får Knut Oskar Broady liv på ett sätt som kanske inte hade skett i en mer traditionell biografi. Den här boken tycker jag väldigt mycket om och rekommenderar varmt, inte minst som inspiration för de släktforskare som står i begrepp att skriva sin egen släkthistoria.

Att skriva romaner om verkliga personer, alltså en sorts dokumentärromaner, har blivit en stor och växande genre. Jättebra, tycker jag. Jag älskar att läsa sådana här böcker.

Extra intressant blir det när Ola Larsmo tar sig an en person. Han har skrivit flera historiska romaner, jag tror att nästan alla hans böcker är sådana, och det gör han fantastiskt bra. Flera av dem handlar om verkliga personer.

IMG 3440bloggbild
Några av Ola Larsmos romaner. Eget foto.

Ola Larsmo växte upp i Västervik och debuterade 1983 med novellen "Vindmakaren". Den 8 oktober 1983 arrangerades Bokens dag på biblioteken i Västerviks kommun och Ola Larsmo deltog på stadsbiblioteket och berättade för besökarna om sitt skrivande. Då arbetade jag som reporter på en av lokaltidningarna och intervjuade honom. Efteråt läste jag novellen och sedan har jag läst nästan alla hans böcker. Vid intervjun 1983 sa han bl a att han ville uppmuntra andra att också skriva, att man inte ska ge upp utan fortsätta och inte vara rädd för att misslyckas. Ett råd jag håller med om helt och fullt. Skriv! Berätta din släkthistoria!

När jag nu tog fram den gamla artikeln ser jag att han då berättade att han tänkte bli lärare men också att fortsätta skriva, vilket jag hoppades. Och det är jag glad för att det blev så.

1983bloggbild
Artikeln från 1983, publicerad den 10 oktober 1983 i Västerviks-Demokraten. Jag tror att det var jag som fotograferade honom då, men det är jag inte säker på, vi var inte multijournalister på den tiden.

Fortsätt läs mer
  665 Träffar
  0 Kommentarer
665 Träffar
0 Kommentarer

Spion

Förra veckan skrev jag om mina upptäckter i Stockholms Stads Rannsakningsfängelses församlingsbok, om en sjökapten som fångade mitt öga. Kanske inte kaptenen i sig, utan ordet spion som fanns på hans rad, Han fanns där på en rad och sedan var han borta nästa år då han var skriven på en vanlig adress i Stockholm.  Inte så mycket mer fanns det att se. Följde honom och han flyttade en gång och sedan var nästa uppgift ur dödskivan. Och har man dött så kanske det skrevs något och det hittade jag i Genealogiska Föreningens familjenotiser. Direktör och sjökapten, rest på de stora haven. Tydligen levt bra och nu var det slut.  Inte mycket att fundera på. Några barn fanns inte att läsa om, om vi bortser från hustruns från ett tidigare äktenskap.

Del av sida på Arkiv Digital v788117.b10


Så kan det gå, men det finns kanske lite mer att läsa då frågan om fängelset fick ett svar genom att ordet spion kanske kunde koppla till några av de fotograferade längderna från Stockholms Rådhusrätt avdelning 5. De finns på Arkiv Digital och innehåller en hel del intressant, om man betänker att avdelnings namn är avdelningen för spionmål.  Kanske känns det inte som släktforskning att ge sig in i böcker om spionmål, men en sak är säker, personerna som står på de anklagades sida beskrivs ur alla möjliga aspekter och deras liv rullas upp, Så finns det någon dold händelse så dyker den förhoppningsvis upp. Tänk om det här finns något om en okänd farfar, kan det finnas något om hans eventuella hemliga barn.  Eller kan det finnas något om de som inte är anklagade men finns i periferin av någon anledning.

Att det inte finns ett indexerat personregister kan upplevas om tråkigt, men det är ju inte så många som stått åtalade så förhoppningsvis kan man finna något.  Och det gjorde jag i dokumenten, tyvärr så påstod sig spionen ha minnesförluster, och läkarna sa att det kunde vara sant eftersom personen ifråga hade en hjärnskada. Nu fick jag veta det, det hade aldrig framkommit annars, lite synd bara att minnesluckorna tycks komma när minnena bäst behövdes (ur min synpunkt).

Det finns ändå en hel del intressanta upptäckter att dyka ner i, även om det blir släktforskning i de lite mer moderna tiderna, men vad gör det.  Medeltiden har sina utmaningar, 1940-talet har andra, men alla är de lika skojiga att lösa.

Fortsätt läs mer
  644 Träffar
  0 Kommentarer
644 Träffar
0 Kommentarer

"Taxi, taxi!"

Kri-him-033

Seniorerna bland oss minns eller har säkert hört Carl-Gustaf Lindstedts förtvivlade rop i slutet av den klassiska monologen 'Bilskolläraren'. Som nybliven glesbygdsbo, har jag insett att taxi är något helt annat ute på landsbygden än inne i staden. Här ute på landet är taxi en realitet på ett helt annat sätt. När jag bodde inne i Stockholm, skulle det knappast ha fallit mig in att åka taxi utom i något extremt undantagsfall. Här ute kan taxi faktiskt vara det enda alternativ som finns tillgängligt. 

Jag har absolut inte läst någon statistik i ämnet, men tror definitivt att taxi var betydligt mer allmänt som transportmedel under 1900-talets början och mitt. Bilägande var inte riktigt lika vanligt då, även om det ständigt ökade. Taxan var heller inte lika avskräckande på den tiden. Taxi förekommer flitigt i detektivromaner från förr, både i svensk och utländsk litteratur. Man förföljer någon i taxi, eller ser någon kliva in i en taxi, och vips kan polisen eller detektiven få reda på vart personen åkte. Eller så 'kastar man sig in i en taxi' och följer efter någon som håller på att försvinna i fjärran. Stieg Trenter, en av mina favoritförfattare i genren, med stark förkärlek för Stockholm, skildrar många taxiresor genom staden. Fast i hans böcker kallas det ofta för en 'droska'. Liksom av många andra på den tiden.

Droska, ja. Ordet 'droska' kommer förresten från ryskans 'drozjkij' som betyder just 'hyrd vagn'. Hästdragna droskor förekom allmänt under hela 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Det var ofta stora svarta, eleganta vagnar som drogs av två lika eleganta körhästar. På kuskbocken högt upp satt kusken och körde. Många droskor var också övertäckta med sufflett för att skydda mot väder och vind. Sittbänkarna var klädda med stoppat läder för att lindra stötarna på de ojämna gatorna.  Allra mest klassiska är väl de stora svarta droskor som drogs över Londons gator, särskilt Conan Doyle skildrade dem med  stor förkärlek i sina Sherlock Holmesnoveller. Hur ofta har inte en droska stannat utanför Baker Street 221B, och ut har det klivit en beslöjad dam eller en maskerad herre i frack, som försökt vara anonym. Men som alltid avslöjats av Sherlock någon sida längre fram i boken... 

Dilligensen var mindre och snabbare, förekom redan på 1700-talet, men kom inte till Sverige förrän på 1830-talet. De användes i regel för längre resor, men utkonkurrerades hos oss ganska snart av järnvägen. Dessutom var dilligenserna inte särskilt bekväma som färdmedel. Med sina oisolerade hjul och hårda sittbänkar, for passagerarna rätt illa på våra skumpiga landsvägar. 

Nej, i Sverige var det i det längsta vattenvägen som var bästa resvägen. Enkla 'färjor' som man kunde veva sig över vattendrag med, förekom redan på medeltiden. Gustav Vasa använde en sådan när han skulle fly till Dalarna via Södermanland. När han själv hade färjat sig och sin häst halvvägs över, såg han i ögonvrån hur hans tjänare red i sporrsträck åt andra hållet, medförande det mesta av packningen. Tjänaren hade helt enkelt fått 'kalla fötter'. Jag vet inte vad Gustav sa när han såg det, men det var säkert inga vackra ord.... 

I Stockholm hade vi stadiga roddarmadammer som fraktade passagerare över vattnet. Dessa förekom så tidigt som på 1400-talet. Det var i regel kvinnor, många hade män som var för klena för att kunna försörja familjen. Så småningom överglänstes de dock av de flinka dalkullor, som arbetsvandrat till Stockholm och använde så kallade 'vevslupar', alltså vevade båten över vattnet. Till skillnad från roddarmadammerna, som var kända för sitt burdusa språk, var dalkullorna mycket omtyckta och tog snart över, tills ångbåtarna tog över från dem. 

Liknande vattentransporter har förekommit i de flesta städer med vatten som huvudelement. I Venedig finns ju gondoljärerna fortfarande kvar! Även om de numera mest transporterar romantiska turister... 

Personligen tycker jag såsom född och uppvuxen i och strax utanför Stockholm, att det är heltokigt att vi inte använder våra vattenvägar bättre. När det står ilsket tutande bilköer på Munkbroleden eller borta vid Bergshamra, tittar jag ut på de stora öppna vattenytorna och funderar på att starta en flotta med båttaxi. En nutida kullbåt, så att säga... 

 

Bilden: Inne i gränden bakom landstingshuset kurar en liten gul taxi... Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  394 Träffar
  0 Kommentarer
394 Träffar
0 Kommentarer

Rickard och Hildur Burlin Villvattnet

Burlins i Villvattnet 1929Burlins i Villvattnet 1929. Från vänster: Göran Bergström, Hildur Burlin född Bergström med sonen Yngve i famnen, Rickards dotter Rut från första äktenskapet, Rickard Burlin. Yngste sonen Bertil var ännu inte född när detta foto togs. Fotograf: August Vestman. Privat bildsamling. Mångsysslaren Rickard Ferdinand Burlin föddes 1889-02-10 i Villvattnet, Burträsk som utomäktenskaplig son till pigan Ida Kristina Kvist, barnfödd i ovannämnda by. 1893 vigdes Ida Kristina med Johan Olofsson Burlin, barnfödd i Ljusvattnet, Burträsk. Åren 1893-1895 bodde familjen i Norsjö. Det sistnämnda året bosatte de sig i en liten stuga i Villvattnet på en plats kallad "Burlinsgärdan". I december 1903 dog Johan Burlin. Efter hans död bodde änkan och Rickard kvar. De var fattiga och fick, enligt uppgift, hjälp från kommunen åren 1903-1906. I december 1908 gick även Rickards mor bort. Han bodde kvar i stugan efter moderns död och sysslade då med skogsarbete.

Efter en tid flyttade Rickard från byn och erhöll plats som skogvaktare i Kolmården. Han arbetade även en tid vid Finnforsfallets kraftstation och senare som elektriker vid Porjuslinjen. Han återvände emellertid till Burträsk socken och gifte sig 1920 med en kvinna från Orrberget, Sofia Alexandra Larsson född 1899-09-10, dotter till Kristina Sofia Ekman, gift med Gustaf Albert Larsson. Rickard och Alexandra bosatte sig i Orrberget. Där föddes deras dotter knappt en månad efter giftermålet. Alexandra avled 13 januari året därpå i sviterna av tuberkulos. Då var dottern endast knappt tre månader gammal.

Under perioden (1920-1924) som Rickard bodde i Orrberget utanför Bygdsiljum räddade han en 7-årig pojke från att drunkna. Trots att han själv inte var simkunnig tvekade han inte att hoppa i och rädda pojken. För denna insats erhöll han Carnegiestiftelsens pris på 1000 kronor samt en silverklocka. Rickard hade också under denna tid uppfört ett hus i Välvsjöliden där han bedrev handelsverksamhet, mest som agent eller gårdfarihandlare.

1924 bosatte sig Rickard med sin dotter i Villvattnet där han köpt ett hemman av "Jani" Holmgren. Stugan från Burlinsgärdan flyttades till den nya boplatsen och byggdes på. Dit flyttade också Hildur Regina Bergström född 1894-09-07 i Piteå stadsförsamling. Hon hade tidigare varit bageriidkerska och var även Rickards hushållerska efter första hustruns död. Rickard och Hildur ingick äktenskap i december 1926. Två pojkar kom till världen

Rickard Burlin var en man med många strängar på sin lyra. Sjöman, reparatör, handlare, kypare och flottningsarbetare hade han bland annat varit. Han var dessutom en väldigt duktig och flitigt anlitad fotograf. Redan som ung hade han skaffat sig en kamera och blev en mycket känd fotograf i trakterna. Han hade en mycket imponerande fotoutrustning, som ännu finns kvar.

Många skolfoton och familjebilder var han upphovsman till. Han skrev även i tidningen Norra Västerbotten (numera Norran) under signaturen "Nilrub" (Burlin baklänges). Enligt Norrans egen bedömning var Rickard en av de vaknaste och mest energiska nyhetslämnare tidningen hade till sitt förfogande. Han skrev om föreningslivet och om Villvattnet i största allmänhet. Även till "Per Rim" lämnade han sina nyheter. Betalningen för varje rad var inte mycket. Kanske årsarvodet räckte till en årsprenumeration på tidningen som år 1929 var 8 kr.

Han hade ett klart intellekt och var före andra i fråga om nyheter. I början av 1930-talet köpte han Villvattnets första bil och dessförinnan hade han kört motorcykel.

Huset i Villvattnet inrymde en liten affär. Han fortsatte även med sin agentur, vilken omfattade flera olika tjänster, exempelvis beställning av fotografier och förstoringar, vilka han själv framkallade. Han var också ombud för Falu ullspinneri samt tipsombud. På den lilla tomten hade familjen skapat sig ett stort trädgårdsland. Där odlades bland annat morötter och jordgubbar, vilka var de första i byn. Dessa var också ute till försäljning.

Någon samlingslokal för ungdomar fanns inte i Villvattnet vid denna tid men hos Burlins fick de samlas på kvällarna till sent in på nätterna. För 25 öre per individ skjutsade han ungdomarna till Storbrännans café med sin bil, i resan ingick gratis fika för chauffören.

Rickard samlade på tomflaskor, vilka han rengjorde nere vid sjön innan han sålde dem. Byns pojkar roade sig med att ställa upp dessa för att pricka dem med stenar. Många krossades vilket Rickard av förståeliga skäl inte tyckte om.

Han hade också ett positiv (en slags vev/handorgel) som han åkte runt och spelade med på fester samt andra tillställningar. På Långnäset i Burträsk brukade han anordna tivoli med skytte och dans.

År 1945 vid Skellefteå-utställningen när Skellefteå stad firade 100 år var Rickard i full färd med att fotografera till exempel sångerskan Rosita Serrano. Vid en solförmörkelse som inträffade vid samma tid, sålde han sotade glasplåtar som han skurit sönder och häftat fast på kartong. Med hjälp av dessa kunde man se solförmörkelsen. Alla ville köpa dessa glasbitar av honom, kön ringlade lång och polisen var där för att hålla ordning. När dagen var slut hade han sålt glasplåtar för 1000 kr, vilket ju var mycket pengar vid den tiden. Han bjöd då bland annat stadens borgmästare på middag. Tyvärr var han inte så bra på att spara de pengar han tjänade, dessa intjänade pengar tog nog slut fort.

Dessutom sålde Rickard glass. Han hade en handdragen glassmaskin. Några bybor blev lyckliga ägare till denna raritet efter Rickards bortgång. Före frysboxarnas tid användes den flitigt vid helger och fester. Av mjölk och capglasspulver fick man en jättegod mjukglass.

Personligen var Burlin en snäll, givmild, frispråkig och orädd man med en ljus livssyn. Under några månaders tid var han intagen på sjukhus för sinnessjukdom. Han blev senare utskriven fri från symtom. Han brukade skämta om att han var den enda i byn (Villvattnet) som hade papper på att han var normal. Rickard var en god granne som inte tvekade att hjälpa till när så behövdes.

Rickard fick aldrig veta vem som var hans biologiska far även om han gjorde vissa efterforskningar för att försöka ta reda på hur det låg till. Det pratades om att hans far var en präst men om det är sant vet nog ingen.

Hustrun Hildur var en hemmets kvinna och fick många gånger sköta både hem samt barn när Rickard var ute på sina affärsresor. Hon virkade dukar, vilka hon lottade ut och fick tack vare det en extra inkomst. Hon var duktig på att sy och på att baka. Hos Burlins bodde även Hildurs bror Göran Bergström i flera år. Han var en stor hjälp för Hildur inte minst när Rickard var ute på sina affärsresor. Göran var en skicklig cykelreparatör och en duktig fiskare. Han gjorde också olika dagsverken hos bönderna i byn samt ägnade sig åt skogsarbete. 

En blodpropp i hjärtat ändade Rickards liv. Den sista tiden av sitt liv var han på grund av sjukdom tvungen att vara stillsam. Han somnade in 29 juli 1952. Hildur bodde kvar i Villvattnet fram till 1961 när hon flyttade in till pensionärshemmet i Burträsk. Tyvärr var hennes hälsa inte den bästa. Hon led av högt blodtryck och hade en månad före sin död varit sängliggande på grund av en hjärnblödning. Hon somnade in 10 juli 1963 på Skellefteå lasarett.

Fortsätt läs mer
  495 Träffar
  0 Kommentarer
495 Träffar
0 Kommentarer

Vilka skrev på för rösträtten?

Den här bilden känner nog många västeråsare igen. I alla fall vi som var på länsmuseet i onsdags kväll eller vi som läst senaste numret av Västmanlands Läns Museums tidskrift "Spaning". Fotot ingår i Västerås stadsarkivs bildsamling.

kvinnorna1
De nio kvinnorna på bilden är styrelsen i Föreningen för kvinnors rösträtt, en lokalförening i Västerås av LKPR (Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt). Fotografiet togs 1918 i Villa Aseas trädgård, samma år som riksdagsbeslutet togs om kvinnors rösträtt. Sittande från vänster: Nina Benner-Andersson, Ruth Randall-Edström, Helga Silverstolpe och Emelie Bergström. Stående från vänster: Ida Fröström-Johansson, Anna Löfgren, Anna von Essen, Ester Kolmodin och Vira Eklund. Okänd fotograf.

De var borgerliga kvinnor och de befann sig i Villa Aseas trädgård därför att Ruth Randall-Edström var gift med chefen på Asea. Många av dem som arbetade för kvinnors rösträtt var lärarinnor eller hade andra mer självständiga yrken. Arbetarkvinnorna engagerade sig oftare i arbetarpartiernas kvinnoklubbar men en hel del var också aktiva i LKPR.

Tre år senare fick de rösta, för första gången. 100 år av rösträtt. Längre är det alltså inte som kvinnor fått rösta i Sverige. Vi var sist av de nordiska länderna, motståndet var hårt, framför allt från de konservativa i fördta kammaren men också från män i allmänhet. Motståndet mot kvinnors rättigheter är fortfarande stort, som vi ser i världen idag. Demokratin ska vi inte ta för given, den kan försvinna snabbare än vi tror.

Läs om rösträtten.
Läs om demokratin.

En viktig del i rösträttskampen var den namninsamling för kvinnors rösträtt som genomfördes 1913-1914 av LKPR. 351 454 personer skrev på, de allra flesta kvinnor men också en och annan man. Vill du veta om någon av dina släktingar skrev på? Det kan du läsa hos Riksarkivet som digitaliserat alla listorna med namninsamlingar. De finns här. Eller så väljer du Ämnesområde, sedan Politik och sedan Rösträttsinsamling. Då kommer du till listan över alla volymerna. Längst upp finns de från Stockholm, sedan följer övriga i landet. De är ordnade länsvis och sedan ortsvis inom länet. Västerås börjar på bild 9 i volymen med Västmanland. Så här kan det se ut, som på bild 23 från Västerås:

namn1
Flera som skrev på i Västerås var lärare. Bildkälla: Riksarkivet.

Och bild 142 från volymen Hallands län:

namn2
Det är Okome och Köinge, som min mamma kommer ifrån. Men detta var långt före hennes tid och mormor vara bara ett barn då. Kanske finns det andra släktingar där, jag ska undersöka det.  Bildkälla: Riksarkivet.

Kvinnor fick kommunal rösträtt tidigare än till riksdagsvalen men det var kopplat till inkomsten och civilståndet. 1910 blev kvinnor valbara till kommunal- och stadsfullmäktige. I Västerås var det Nina Benner-Andersson som blev invald i stadsfullmäktige först, det skedde 1912.

Här är några av de kvinnor från Västmanland som kom från arbetarklassen:

3kvinnor
Från vänster: Ida Olsson, Agnes Söderquist och Agda Östlund. Bildkälla: Svenskt Porträttarkiv.

Ida Olsson föddes 1871 i Västerås och började sitt yrkesliv som piga på en gård i Tillberga. Hon hette Lundin tills hon gifte sig med metallarbetaren Alfred Olsson 1901. Ida Olsson blev invald i stadsfullmäktige 1919 och var också ledamot i folkskolestyrelsen och pensionsnämnden.

Agnes Söderquist, född Karlsson, kom från Enköpings-Näs där hon föddes 1881. Hon gifte sig 1902 med arbetaren August Rikard Söderquist. Själv arbetade hon som sömmerska och 1919 blev hon också invald i stadsfullmäktige i Västerås. Precis som Ida Olsson var hon ledamot i folkskolestyrelsen och pensionsnämnden men även i fattigvårdsstyrelsen. Hon var engsagerad i nykterhetsrörelsen och i andra föreningar och hade många olika uppdrag.

Agda Östlund är en av de fem kvinnor som var de allra första som valdes in i riksdagen. Hon var född i Köping 1870 och hette Lundgren som ogift. Hon var också sömmerska och gifte sig med järnarbetaren Anders Östlund, familjen bodde i Stockholm. Under hela sitt vuxna liv hade hon många politiska uppdrag.

Tack för en inspirerande föreläsning, Johan Andersson, stadsarkivarie i Västerås!

Fortsätt läs mer
  718 Träffar
  0 Kommentarer
718 Träffar
0 Kommentarer

Då och nu



Det känns som rena tidsresan när jag sitter och funderar på hur det hänger ihop. Inte för att det är ett och samma lilla problem som ställer till det, utan det är faktiskt så att jag, trots att jag har en Y-kromosom, kan göra två saker samtidigt. Fast som mina kvinnliga släktingar säger, du kanske gör två saker samtidigt men blir det bra. Ska det finnas sådana krav också, ja då kanske vi ska sluta tala om hur det går.

Fast det går ju att försöka, kanske kan jag bli bättre.  Men för min del så innebär de värmländska skogarna på 1660-talet vissa besvär, det må erkännas. Jag får konsultera ”Vad står det”, handbok i handskriftsläsning, ganska ofta och det är ju bra för då får jag valuta för spenderade pengar på boken. Men det är inte alltid lätt att läsa ut alla krumelurer, vare sig med bok eller utan. Men det är ju alltid en tjusning att försöka och då se att det är Mårten som är pappa till den Erik som letar efter. Kanske stämmer det som jag en gång fick mig till skänks av en släktforskare, än så länge så hittar jag inte några fel. Och den mannen fick flera söner och det går att hitta linjer ända till nutid, även om ibland tar slut med en dotterifierad familj. Kan man säga dotterifierad, inte vet jag men det finns ju en del som bara får döttrar och då tar Y-linjen slut. Sen kan det ta slut för att inga av sönerna får barn, men jag vet inte vad jag ska kalla den delen, Finns det något bra namn på sådana avbrott?

Samtidigt som letandet pågår i svunna tider, så kommer frågor om Stockholms Stads Rannsakningsfängelse, som jag inte tittat på tidigare. Plötsligt är jag bara nästan 80 år tillbaka, och ser att det fängelset har församlingsbok, där det finns intagna inskrivna vid en viss tidpunkt under året, med cellnummer, fångnummer och andra intressanta uppgifter. Nu gäller det att lära sig vad jag ser, fast även om handstilen är svårläst, så finns den inte beskriven i ovan nämnda handbok, verkar vara lite för modern för den.

 

Photo by Mike Hindle on Unsplash


I boken från fängelset följs inga Y-linjer, men det tycks finnas en del intressanta kopplingar i alla fall. På tre rader över varandra så står namnen, en Viktor född i Ryssland, Wladimir son till en general Staskewski och så en svensk sjökapten, som nyligen bytt efternamn. Det gemensamma för dessa är det står samma orsak till att de tagits in, spioneri. Spioneri under brinnande krig, skjuter man inte de som gör sånt. Men nu måste jag lära mig lite till, var hittar jag mer om detta fängelse. Sjökaptenen finns med i folkräkningen som sker i Stockholm året efter, och det ser ut som han bor med sin hustru, så han kanske kom ut.

Visst är det spännande att hitta nya saker att fundera på, vare sig det för för länge sedan i det djupa Värmland eller det avser ett fängelse i centrala Stockholm. Eller fängelse var det nog inte egentligen, det bytte namn lite senare till Kronobergshäktet, så de som satt där flyttade nog till andra fängelser eller kom ut, som sjökaptenen

Fortsätt läs mer
  880 Träffar
  0 Kommentarer
880 Träffar
0 Kommentarer

Hur olika man skriver!

penna

Att man kan uttrycka sig på många olika sätt för att meddela en och samma sak, är vi väl alla medvetna om. Vi som släktforskar, stöter ju på en mängd intressanta formuleringar i kyrkböcker, husförhörslängder och annat. Alla präster formulerade sig ju inte likadant. 

Första gången det slog mig var när jag i tjänsten letade efter en vigsel i Stockholms församlingar, någonstans i mitten av 1800-talet. Efter att ha betat av alla de stora församlingarna utan att ha hittat det vigda paret, gick jag så över på de mindre församlingarna, som vissa år inte hade några vigda par alls. Två blanka sidor hittade jag i följd, den första var i finska församlingen, den andra en militärförsamling, Svea artilleriregemente, tror jag. 

I den finska boken läste jag: 'Härmed får undertecknad intyga att inget par i denna församlings kyrka sammanvigts har under det gångna året'. I militärförsamlingen läste jag: 'Inga'. 

Några år senare satt jag på Krigsarkivet, också denna gång i tjänsteärende, och läste stamkort i pappersform. Bläddrade metodiskt igenom de gulnade bladen, ögnade igenom ifyllda vitsord, och, om soldaten begärt avsked, kompanichefens kortfattade: 'Beviljat'. Men vid ett ställe, studsade jag till, och läste en extra gång. Kompanichefen hade plötsligt skrivit: 'Det är med glädje jag hälsar XX beslut att lämna roten eftersom han varit soldat enbart till namnet'. När jag vände upp den aktuelle soldatens vitsord, förstod jag bättre varför kompanichefen plötsligt blivit så mångordig. Listan på bestraffningar var lång: 'fylleri', 'fylleri', 'rymning', 'fylleri', 'olovligt tillgrepp', 'fylleri'.... Jag fick en känsla av att kompanichefen kunde ha skrivit många rader till om detta rötägg till soldat, om han bara haft möjlighet... 

Sedan vet vi ju alla hur krångligt det kan vara rent fysiskt att läsa prästernas krumelurer i kyrkboken! Jag fastnade en kväll på Stockholms Stadsarkiv, och bad tjänstgörande om hjälp med att tolka födelseorten i en husförhörslängd. Hon satt länge och tittade på texten, men sedan suckade hon och sa: 'Antingen står det Norrtälje eller också står det Finland'. Vilket ju tyvärr inte var så användbart. 

Vid min allra första resa till Släktforskarnas Hus i Leksand, satt jag och läste en kyrkbok som i och för sig var hyfsat skriven, men med ett bläck som blev allt svagare och svagare. Till slut suckade jag: 'kan någon ge min präst en penna, den här är slut?'. Faktiskt, några sidor senare, hade han fått bläck påfyllt! 

Vid ett helt annat tillfälle satt jag på Göteborgs Landsarkiv och läste svartvita mikrokort på Stora Lundby församling. Men till slut var det inte bara kluddigt skrivet, det hade också gått igeom text från baksidan, vilket gjorde det hela nästintill oläsligt. Så jag gick ut i receptionen och frågade om jag möjligen kunde få upp originalboken. Jag hade hört att detta kunde gå för sig i särskilt ömmande fall. 

Tjänstgörande var inte pigg på detta, naturligt nog. Han frågade om jag försökt med att förstora texten, vilket jag hade. Han föreslog mer ljus, och att jag skulle försöka med den läsare han hade i receptionen. Jag gick och hämtade det aktuella kortet, och stoppade in det i läsaren ute i receptionen. Tjänstemannen satte sig och tittade. Han tittade under tystnad i någon minut, sedan sa han: 'Vilket bordsnummer har du? Jag kommer med originalboken om en liten stund'. 

Outgrundliga äro släktforskningens vägar! Ibland åtminstone...

PS För den som undrar: det visade sig faktiskt stå 'Finland' i husförhörslängden... DS

Bilden: En penna kan skriva mycket... Foto: Pixabay

Fortsätt läs mer
  812 Träffar
  0 Kommentarer
812 Träffar
0 Kommentarer

Sanfrid och Signe Marklund

Sanfrid och Signe Marklund StorkågeträskSanfrid och Signe Marklund, Storkågeträsk. Fotograf: Sundborg & Lindberg. Privat bildsamling. Signe Margareta Lundkvist föddes 1897-02-02 i Norra Grundfors, Skellefteå som dotter till Olof Valfrid Lundkvist, bördig från nämnda by och Anna Karolina "Lina" Degerfeldt, barnfödd i Yttervik, Skellefteå.

Byggandet av järnvägen mellan Boliden och Slind åren 1928-1929 innebar ett stort lyft för dessa trakter. De tidigare avsides belägna gårdarna ute i skogarna kom utan vidare i kontakt med omvärlden. Med järnvägen följde ju en stor mängd rallare, som hyste in sig i gårdarna, köpte nödvändiga varor av bönderna, förde med sig berättelser och traditioner från andra bygder. Rallarna levde ju ganska ofta ett kringflackande liv, vissa kom långtifrån. Närområdets unga flickor fick plötsligt med denna ansamling karlar en drös kavaljerer. Det bereddes för bröllop här och var.

Rallarna bestod ju av ett gladlynt och skojfriskt släkte. Otaliga är berättelserna om deras upptåg. Ett av de mer omtalade genomfördes i Norra Grundfors när Lina Lundkvist, ovannämnda Olof Lundkvists hustru och Signes mor, fyllde 60 år 1929. De rallare som vid den tiden var inhysta i Lundkvistgården, hade bestämt sig för att vörda värdinnan i huset med en salut vilken nog saknar motstycke och som knappast ens kungligheter har firats med. De laddade med en rejäl laddning dynamit på en sten bakom huset. I gryningen, den 5 september 1929, small det. Det small som det aldrig tidigare hade smällt i Norra Grundfors. Glassplitter från fönsterrutorna yrde vida omkring och en från vettet skrämd Lina Lundkvist, nybliven 60-åring, sågs fly från sovrummet, klädd i ett fladdrande nattlinne.

Nu tillbaka till Signe Lundkvist. Hon hittade sin make i Storkågeträsk, Johan Sanfrid Marklund född 1894-05-10, son till Frans Gustaf Marklund och hans maka Maria Vilhelmina Lindmark, båda bördiga från Storkågeträsk. Signe och Sanfrid gifte sig i november 1919. De bodde då i Storkågeträsk där deras son föddes i juni 1920. 4 juli sistnämnda år avled Signe i barnsäng. Efter hustruns bortgång flyttade Sanfrid med sonen till Örviken där Sanfrid arbetade som renseriförman vid sulfitfabriken. Han tjänstgjorde vid fabriken tills den lades ner. Efter att fabriken i Örviken avvecklats arbetade Sanfrid en tid i Klemensnäs. Han hade flera intressen. Han skaffade sig tidigt körkort och båt. Från 1938 och åtta år framåt var han båtförman på färjan Örviken-Skelleftehamn. Marklund sysslade också med radio- och cykelreparationer. I unga år hade Sanfrid haft plats som dräng i Myckle och senare arbetade han även vid flottningen i Skellefteälven.

Hos Sanfrid hade en hushållerska vid namn Rut Elsa Valborg Pettersson född 1902-01-30 i Byske arbetat sedan december 1924. I mitten av mars 1925 vigdes hon med Sanfrid. I deras äktenskap föddes fyra barn, tre döttrar och en son.

Bland hans personliga egenskaper fanns det särskilt två som var utmärkande för honom. Hans sinne för humor och hans vänlighet. Glimten i ögat bar han med sig hela livet. Den slocknade aldrig. Hans ungdomlighet yttrade sig ofta. Hans godhet märktes också men först när man lärde känna honom nära. En välvilja som inte var en tillfällighet, en ömhet som inte var av den harmlösa sorten. Innerst inne var det förståelse för sina medmänniskor som gav honom hans inställning till livet. En godhjärtad människa lämnade jordelivet vid 61 års ålder måndagen 24 oktober 1955 på Skellefteå lasarett. Hustrun Elsa levde till 6 maj 1991.

Fortsätt läs mer
  720 Träffar
  0 Kommentarer
720 Träffar
0 Kommentarer

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Sök i Forskarkatalogen

Nya forskare i katalogen

Stockholm
Falun

Stephen

Utloggad
United States
Dragør