Rötterbloggen
Rötterbloggen

By accepting you will be accessing a service provided by a third-party external to https://www.rotter.se/

Dags för studentexamen

Igår var det studentexamen här i Västerås. Hur studentfirandet skedde i år, i coronatider, vet jag inte eftersom jag inte har några studenter i min familj att fira. Men utanför ett hus vi gick förbi på kvällspromenaden verkade firandet ganska stillsamt.

1956
Studentexamen i Örebro i maj 1956. Foto: Örebro-Kuriren. Bildkälla: Örebro Läns Museum, Public Domain.

Massor av unga kvinnor och män går nu vidare i livet med hopp inför framtiden. Det är inte så länge sedan det blev möjligt för vem som helst att studera och ta studenten, det är bara några generationer bort. Först 1928 blev statliga gymnasieskolor tillgängliga för kvinnor. Innan dess fick bara pojkarna studera där. Ja, det var ju så samhället såg ut. Ojämlikt och orättvist.

1871 tog den första kvinnan studenten, Betty Pettersson från Visby. Hon tog sin examen som privatist vid Nya Elementarskolan i Stockholm då var hon 33 år gammal. Som barn hade hon gått i Fröknarna Molanders privatskola för flickor i Visby. Betty skrevs in på Uppsala universitet 1872, efter att hon fått dispens från kungen. Villkoret var att hon bara fick vara med på föreläsningar och seminarier, inga andra aktiviteter. Hon möttes av en hel del motstånd från de manliga studenterna, bland annat i nidvisor.

Betty föddes i Visby där hennes far var sadelmakare, alltså en vanlig medelklassfamilj. Efter sin kandidatexamen 1875, med lingvistik som huvudämne, fick hon arbete som lärare på ett pojkläroverk i Stockholm, som första kvinna även där. Hon förblev ogift och dog i lungsot 1885.

Betty
Till vänster: Betty Pettersson från Visby blev 1871 den första kvinnan i Sverige som tog studenten. Fotograf: okänd. Bildklälla: Wikipedia.
I mitten: Tekla Sswedlund tog studenten som privatist viod Gävle allmäönna högre läroverk 1889. Sedan blev hon gymnastikdirektör i Stockholm. Fotograf: Oscar Olsson. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg.
Till höger: En av de sista studenterna på Nya Elementarskolan i Stockholm hette Ann (med okänt efternamn) och hon tog studenten den 11 maj 1950. Fotograf: Gunnar Lantz. Bildkälla: Stockholms Stadsmuseum.

Folkskolan som infördes 1842 gällde både pojkar och flickor. Men sedan var det stopp för flickorna, åtminstone för dem vars föräldrar inte hade gott om pengar. Privata skolor med olika former av högre utbildning fanns för flickor, men de var mycket få och de allra flesta låg i Stockholm eller Göteborg. Flickors utbildning ansågs inte som viktig utan som en privat angelägenhet. Flickorna var hänvisade till privata skolor och dess ökade i antal under andra halvan av 1800-talet.

Den ökande utbildningen av flickor mötte ett ökande samhällsbehov i takt med modernisering och teknisk utveckling då kvinnor sågs som en arbetskraftsreserv i lägre tjänstemannayrken, som till exempel telegrafist, lärarinna, sjuksköterska och kontorist. De högre tjänsterna var länge helt förbehållna män. Flickskolorna som växte fram under 1800-talet var ett svar på detta behov. Kvinnor var billig arbetskraft, de hade alltid lägre lön än män på motsvarande arbeten. Kvinnor ansågs också vara mer noggranna, flitiga och ihärdiga än män.

Fram till sekelskiftet 1900 var det mycket få flickor som tog studenten, i början bara tre-fyra per år. År 1900 var andelen flickor sju procent av alla studenter. Först i mitten av 1960-talet blev andelen flickor bland studenterna lika stor som andelen pojkar. Ungefär vid denna tid ökade också andelen kvinnor på universiteten markant.

Hitta skolarkiven
Har du studenter i din släkt så vill du kanske ta del av läroverkens arkiv. Arkivhandlingar från flickskolor och läroverk finns i de flesta fall på respektive stads- och kommunarkiv och kan kanske finnas hos lokala museer. Arkiven kan också finnas hos respektive landsarkiv. Innehållet varierar starkt, från bara räkenskaper till en lång rad handlingar inklusive elevmatriklar och betygskataloger. Studentuppsatser kan också finnas bevarade i arkiven. Skolfotografier kan ingå i arkiven, men är nog inte så vanliga. Sök i Nationella Arkivdatabasen för mer information om varje skolas arkiv.

betyg

Så här kan en betygskatalog från en skola se ut. Detta är examensbetygen från 1908 på Anna Sandströms skola som var en privat flickskola i Stockholm. Detta skolarkiv finns på Stocksholms stadsarkiv. Fotograf: okänd. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv SE/SSA/0297A/Anna Sandströms skola, volym D2A.

Lite skolhistoria:
1632 första skolan för flickor startades i Västerås
1861 startade Högre lärarinneseminariet
1870 fick kvinnor rätt att avlägga studentexamen men som privatister
1871 tog den första kvinnan studenten
1873 fick kvinnor tillträde till de svenska universiteten
1883 första kvinnan doktorerade
1905 fick flickor tillträde till realskolan
1923 blev det tillåtet att anställa kvinnor på högre statliga tjänster, t ex som forskare på universitet, men med undantag för domare, präst och militär.
1927 öppnade statliga gymnasieskolor för kvinnor

 

 

Fortsätt läs mer
  23 Träffar
  0 Kommentarer
23 Träffar
0 Kommentarer

Vad ska man tro på?

Det är inte alltid så lätt att hänga med i alla svängar. Ibland får man veta något och det fastnar på något sätt och blir till en sanning även om det inte finns någon som helst sanning i det. Ibland gör det inget, blir inget ”farligt” av det, men ibland kan det leda till förvecklingar. Något man läser kan ju långt senare visa sig vara heltokigt, trots att det inte lät så konstigt vid lästillfället. Jag minns en händelse för länge sedan, någon gång runt 1970, när jag skulle skjutsa några personer till Öland. De var inte så resvana men de hängde med och berättade vad de kunde om de olika platserna vi passerade. Men när vi kom upp på Ölandsbron så blev det lite tystare, det var som de letade efter något. Bron börjar med en högbrodel, när man kommer från fastlandssidan, och då ser man inte hela bron. Men när vi kom upp på toppen och bron låg framför oss i hela sin sträckning, så fick jag frågan: Var är rondellen?  Vilken rondell, han jag säga innan det kom en beskrivning om hur ingenjörerna missat så det måste byggas en rondell mitt på bron för att knyta ihop delarna. Konstigt, det hade jag ingen aning om, men inte fanns det minsta krök på bron vad jag kunde se.

Under byggtiden hade en tidning ett reportage om misstaget och lösningen på det, det publicerades den första dagen i april av någon anledning. Att det betydligt senare skulle kommas ihåg och tas för sanning kan ju vara skoj för upphovsmakaren, men det visar ju också på det tryckta ordets makt, något som inte ska underskattas.

Av User Tallium on sv.wikipedia - photo-cam Canon DIGITAL IXUS 65, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=969684

Häromdagen kom en DNA-fråga om hur långt tillbaka man kan följa sin släkt om linjen hoppar mellan könen. En sådan sak kan ju alltid diskuteras, med det finns tumregler som beskriver tillförlitligheten och 4 – 5 generationer bakåt så kan man mäta, sedan blir det lite för mycket slump för att släktskap med stor sannolikhet kan påvisas. Har man stöd av annan forskning kan det gå att komma längre tillbaka, men inte så långt. En viss besvikelse kunde utläsas när svaret presenterades. Det fanns ju uppgifter om kopplingar tillbaka till 1200-talet, som klargjorde att kronprinsessans make nog har större rätt till kronan an vad hon själv har, naturligtvis påvisat med stöd av DNA. När jag påpekade att det som skrevs hade några år på nacken och att publiceringsdatum bör kontrolleras så var det klart att artikeln inte var ny, men kunde man redan 2009 ta fram dessa uppgifter varför inte nu. Nu var inte årtalet det viktiga utan publiceringsdagen, den första april. Tänk att det överlevt sedan dess, måste vara en bra grej som gjordes redan då 😊. Så inte kan man tro på allt som finns publicerat!

För att vara lite allvarligare så är ju ovanstående inga konstiga saker, det händer att texter lever vidare och dyker upp på de mest konstiga ställen. Men tänk vad lätt det är när vi släktforskar att vi råkar ut för något liknande. Hur många gånger litar vi inte på de nedskrivna uppgifterna, oavsett om det är tryckt eller vi läser dem på skärmen. Det är så lätt att hoppa över kontrollen av riktigheten, inte minst om vi kanske har svårt att läsa just den kyrkoboken som har originaluppgiften eller om tiden inte riktigt finns.

Att det är viktigt med källkritik vet många av oss, men det är så lätt att ta en genväg även om det senare visar sig vara en senväg. Tycker du det är ett ämne värt att förkovra sig i, så rekommenderar jag den handbok som Sveriges Släktforskarförbund gett ut som heter Källkritik och källhänvisningar. Finns att köpa på Rötters Bokhandel, kolla på https://www.rotterbokhandeln.se/product.html/kallkritik-och-kallhanvisnigar

Fortsätt läs mer
  880 Träffar
  0 Kommentarer
880 Träffar
0 Kommentarer

Hjälp! Sommaren är här...

Nationaldag13-003

Under den gångna helgen insåg undertecknad med lätt panik att sommaren anlänt. Vinterkläderna var helt plötsligt ute i ogjort väder. Dags att skifta lådor i garderoben, måla tånaglarna, med mera... Det är vid sådana tillfällen jag brukar bli lite lätt avundsjuk på folket från förr. De hade 'gångkläder' att arbeta i och 'söndagskläder' att gå till kyrkan i. Två uppsättningar allt som allt. Kanske var man tursam nog att också äga en varm rock till vintern.  Mössor, halsdukar och vantar stickade man själv. Klart! 

I dessa nationaldagstider började jag fundera på Storbritanniens nationaldag, men hur jag än gnuggade hattparkeringen, kunde jag inte erinra mig vilket datum det var. Lätt besvärad, som den anglofil jag är, slog jag upp det på nätet. Det var nästan med lättnad jag insåg att jag inte börjat bli senil och glömsk, för Storbritannien har faktiskt ingen nationaldag! Däremot har de 'förenade kungarikena' varsin helgdag som kanske kan liknas vid nationaldagar. I England firar man S:t Georgsdagen, i Wales S:t Davids dag, Skottarna kör på S:t Andrew, och Nordirland liksom republiken Irland firar S:t Patricks dag. Vadan detta? En av förklaringarna som jag läste på nätet var att medan ett stort antal nya nationer bröt sig loss ur Brittiska Samväldet och skapade egna nationer (med nationaldag) så föll det mäktiga Storbritannien, nationalistiskt eller ej, sakta sönder. Däremot firar man 'Trooping the colour' andra lördagen i juni, regentens offentliga födelsedag, med diverse militära parader och annat. 

Faktum är nationaldagarna verkar viktigare ju yngre en nation är. Jag har två gånger varit med när Belgien, som blev självständigt först på 1800-talet, firat sin dag den 21 juli. Det datumet 1831 blev Leopold av Sachsen-Coburg Belgiens kung.  Det är militärparader, nöjesfält, uppvisningar, och gigantiska fyrverkerier på kvällen.

Att våra naboer i Norge är ivriga firare av syttende mai är vi ju väl förtrogna med. Det är till minne av förhandlingarna i Eidsvoll, där de satte upp en egen regeringsform och utsåg en dansk prins till kung. Tyvärr kom vår blivande kung, dåvarande kronprinsen Karl XIV Johan, att sätta p för norrmännens planer i något hundratal år, men sedan har ju firandet brakat loss. 

Gamla Sverige hade inte ens någon nationaldag förrän 1983, men svenska flaggans dag firades ju ursprungligen till minne av att Gustav Vasa valdes till kung den dagen 1523 (även om han inte blev krönt förrän flera år senare). Därtill skrevs även vår regeringsform om det datumet 1810, när man kastat ut Gustaf IV Adolf.  Flaggceremonin på Skansen fanns ju redan tidigare, även om man numera har utökat den till någon slags jätteshow. 

Apropå nya nationer och deras självständighet, så läste jag i en bok om berömda tabbar, att när Kenya skulle bli självständigt från Storbritannien, hade man bjudit in prins Philip att övervara ceremonin där brittiska flaggan halades för sista gången. När så flaggan sjönk, böjde sig Philip fram mot Kenyatta och sade skämtsamt: "Är ni riktigt säkra på det här nu då?" Vad han inte visste var att mikrofonen fortfarande var påslagen.... 

Så det kan bli. 

Men, med eller utan nationaldagar att beakta, välkommen sköna sommar! 

Bilden: Ganska lugnt nationaldagsfirande i Vasaparken, Stockholm år 2013. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  287 Träffar
  0 Kommentarer
287 Träffar
0 Kommentarer

Johannes Lundström, Dalvik, Skellefteå

Johannes LundströmJohannes Lundström Dalvik. Foto: Franke Skellefteå. Privat bildsamling. Mormors farbror Johannes Lundström föddes 14 december 1886 i byn Dalvik, Skellefteå i Västerbottens län. Han var barn nummer tre i en syskonskara på åtta barn till skomakaren Petter Svensson Lundström och hans hustru Emma Kristina Johansdotter Lundgren.

I sin ungdom arbetade Johannes med timmerkörning i skogen. Senare i livet livnärde han sig på hästuppfödning och jobbade med skogsarbete när han behövde pengar. Johannes köpte bland annat mycket envetna finska hästar och han hade ett oerhört bra öga för vilka hästar som gick att tämja till. Han hade bland annat en liten finsk märr som bara var 1,5 meter i mankhöjd. Detta sto drog tydligen tyngre lass än hästar som var två dm högre i manken. En anekdot om detta. Johannes och några andra kuskar skulle kappköra till Bonnstan i Skellefteå när han nyss hade köpt denna häst. Alla de andra kuskarna skrattade åt honom och körde iväg. Johannes sto var inte särskilt snabbt men hon gav inte upp och var seg. När de kom till Myckle hade han passerat alla de övriga sex ekipagen, han hade selat av hästen och utfodrat innan de andra kom fram.

I december 1912 tänkte Johannes flytta till Jukkasjärvi men han ångrade sig i sista stund och blev sin hembygd trogen hela livet. Johannes övertog 1921, tillsammans med sin äldre bror LeonGunnar och PutteJohannes bror Gunnar Lundström, undertecknads mormors far, med hästen Putte som Johannes hade fött upp. Okänd fotograf. Privat bildsamling. ard, hemgården i Dalvik efter fadern. Han delade rum på övervåningen tillsammans med just Leonard.

Johannes gifte sig aldrig. Han saknade dock inte kvinnligt sällskap men bytte ofta flickvän eftersom han var så blyg. Han hade nog blivit lite avskräckt av sina argsinta systrar. Johannes var en bra granne och enligt vad som berättats en ganska slarvig person men han var också oförarglig. Han var väldigt snäll och hade alltid tid för sina syskonbarn. Om någon var ledsen, var det han som fick barnen på gott humör igen.

Precis som sina bröder Arvid och Leonard brukade Johannes snurra på sin mustasch. De hade ganska ovårdat hår. Min mormor som var utbildad frisör ville därför inte klippa dem. Det fick deras bror Gunnar, (min mormors far), göra istället. 12 april 1965 somnade Johannes in på Norsjö sjukstuga 78 år gammal. Han är begravd på Bolidens kyrkogård tillsammans med brodern Leonard. 

Fortsätt läs mer
  246 Träffar
  0 Kommentarer
246 Träffar
0 Kommentarer

Fattighjonets dotter blev lärarinna

Igår blev det kyrkkaffe i Tillberga. Inte vanligt kyrkkkaffe utan vi satte oss i solen på en bänk vid kyrkan med vår egen kaffekorg. En stund i solen en ljuvlig försommardag.

fika
Det var en så fin dag igår så vi tog kaffekorgen med oss till Tillberga kyrka. Eget foto.

Tillberga kyrka är speciell. På Wikipedia får vi veta att kyrkogården är lika stor nu som på 1600-talet. Den har alltså inte utvidgats trots att den fortfarande används och att Tillberga idag är som en förort till Västerås med ganska många invånare. Men de begravs nog i Hubbo eller i Västerås. Och trots att stora delar av kyrkogården tas upp av två områden med gravar för släkterna Hamilton och Tersmeden. Här vilar generation efter generation med greve Hamilton från herrgården Hedensberg, som ligger i socknen. En av dessa grevar är Gilbert Hamilton, han med Hamiltons blandning. Släkten Tersmeden har Hällby säteri norr om Tillberga, där finns släkten fortfarande kvar. Både Hamilton och Tersmeden är gamla svenska adelssläkter och därför väldokumenterade.

Hamilton
Gravarna för grevarna Hamilton ligger på rad på södra sidan om kyrkan. Eget foto.

Gilbert Hamilton

Tersmeden
Släkten Tersmedens stora och vackra gravplats på Tillberga kyrkogård. Eget foto.

När jag besöker kyrkogårdar letar jag efter gamla gravstenar som inte är som alla andra. Alltså inte bara hemmansägare Johansson och Larsson och kyrkvärdens familjegrav. Trots att det rimligtvis måste vara hälften kvinnor som begravts på varje kyrkogård är det männen som dominerar. De står ju längst upp på gravstenen, ofta med sin titel, och hustrun kallas maka eller hustru. Ogifta kvinnor har påfallande ofta begravts i familjegravar med föräldrar och syskon.

Kristina
Kristina Kårströms grav. Eget foto.

En kvinna som har en alldeles egen grav på Tillberga kyrkogård är lärarinnan Kristina Kårström, född 1845 och död 1910. Hon föddes, levde och dog i Tillberga socken men har ett alldeles speciellt livsöde som jag undrar en hel del över. Hennes far var backstugusittaren Jan Ersson Kårström, son till en soldat i Tortuna och född 1792. Alla backstugusittare var inte fattiga men han var fattig. Han var "mantalsfri", dvs befriad från skatt eftersom hans inkomst var för låg. En backstugusittare kunde ju t ex arbeta som hantverkare och tjäna en bra slant men för honom finns inget yrke inskrivet i kyrkböckerna. Kanske gick han som daglönare.

På 1830-talet var han dräng hos komministern i Avesta men kom till Tillberga 1835 där han två år senare gifte sig med Stina Cajsa Larsdotter, född i Romfartuna och 14 år yngre. Hon hade med sig två utomäktenskapliga barn till backstugan. Med maken fick hon tre barn. Kristina hade, förutom halvsyskonen, en äldre bror och en yngre syster. Systern föddes i oktober 1850 och ett år senare dog deras far, av gikt och vattusot, 59 år gammal. Änkan, dottern Kristina och hennes lillasyster kom till fattighuset och är inskrivna som fattighjon. Där blev Kristinas mor kvar ända till sin död i februari 1894, alltså i mer än 40 år!

Kristina växte upp på fattighuset och är skriven där ända till 1869. Då flyttade hon till skolan i Mycklinge och blev småskollärarinna. Hon hade konfirmerats 1859, det är allt vi får veta. Hur kom det sig att hon blev lärarinna? Gick hon på lärarinneseminarium? Arbetade hon på andra ställen före flytten och sparade pengar till sina studier eller hade hon någon som hjälpte henne? Eller var hon ansedd och bra på läsning och kristendom och fick sin tjänst utan att ha studerat? Det här funderar jag på.

På skolan blev hon kvar tills hon gick i pension någon gång omkring år 1900, hon gifte sig aldrig. Hon flyttade med när skolan flyttades från Mycklinge till Nibble 1894 och bodde där även som pensionär, tills hon dog 1910.

Kristina Kårström gjorde en verklig klassresa, från uppväxten på fattighuset till ett eget yrke och egen inkomst i många år. Är du släkt med henne? Berätta gärna vad du vet om henne. Var hon en älskad lärarinna eller kanske sträng och fruktad?

Mor
Vilken mor ligger begravd här? Eget foto.

stiglucka3
Stigluckan mot gamla landsvägen och närmast parkeringen. Eget foto.

Det är en fin gammal kyrka och kyrkogård, med tre stigluckor. Jag gillar stigluckor, det känns att man träder in, inte bara klampar på. Kyrkan är från 1622, då den byggdes sedan en gammal medeltida kyrka brunnit ner på samma plats. Större delen av kyrkbyn, som heter Tillbergaby, ska ha brunnit ner då, läser jag. Vid kyrkan ligger den tidigare prästgården på andra sidan om den gamla landsvägen. Norr om kyrkan liggar klockarens gård, den heter Klockarebol fortfarande. På storskifteskartan från 1775 ligger gårdens hus (ladugårdar eller lador) på i stort sett samma plats som idag. Kan något av dagens uthus vara från denna tid? Kanske inte, kanske har man byggt nytt på de gamla grunderna. Byggnaderna är i alla fall fina och välhållna. Ett av dem ska ha varit kyrkstall.

Klockarebol
Uthusen till Klockarebol. Eget foto.

stiglucka2
Klockarebols uthus bakom stigluckan i norra delen av kyrkogårdsmuren. Eget foto.

1775
På storskifteskartan från 1775 ser man att ladugård och troligen kyrkstallet ligger på i stort sett samma plats som idag. Fattigstugan ligger på andra sidan vägen, idag är det en privatbostad här. Bildkälla: Lantmäteriet.

1695
En ännu äldre karta, ritad 1695,  visar kyrkan och Klockaregården  men ingen prästgård. Bildkälla: Lantmäteriet.

stuga
Ett rart men förfallet litet hus snett emot kyrkan. Kanske bara ett uthus. Men eftersom det har fönster kan det kanske ha varit en backstuga. Eller är det detta som är den gamla fattigstugan? Eget foto.

kyrka1
Eget foto.

Tillbergaby
En del av Tillbergaby ligger söder om kyrkan. Eget foto.

benk
En fin gammal bänk i kyrkogårdsmuren. Den finns vid släkten Hamiltons gravplats. Eget foto.

Som släktforskare har jag blivit intresserad av kyrkogårdar och kyrkor, det är alltså inte ett i grunden religiöst intresse. Men kyrkorna är de byggnader där alla våra gamla släktingar någon gång befunnit sig, åtminstone om vi går tillbaka några generationer och före konventikelplakatets avskaffande, när det blev möjligt att tillhöra en annan kyrka än den svenska statskyrkan. Så hur vi än ser på det religiösa har kyrkorna en stor betydelse för oss släktforskare.

Jag bor ju inte där jag har min släkt så för mig har kyrkogårdarna här i trakten ingen släktkoppling. Men alla dessa människor, som levt och begravts här, om dem finns det ju en historia att berätta.

I min ambition att besöka alla kringliggande socknar runt Västerås fortsätter. Igår blev det en ganska kort färd till Tillberga, men nog så intressant. Jag ska inte göra nedslag i häradet i varje blogginlägg framöver, men då och då. Eftersom jag skrev om Hallstahammar och Kolbäcks socken förra veckan hade jag tänkt att det denna veckan skulle handla om något annat. Men så blev det inte. Till nästa vecka lovar jag ett helt annat ämne.

Fortsätt läs mer
  720 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Christina Weigel
Hej Eva! Tack för dina senaste inlägg! Det är väl för väl att du lämnade landets södra delar och valde att bosätta dig här, i Väst... Läs mer
lördag, 30 Maj 2020 09:10
Eva Johansson
Christina, jag nästan rodnar för dina fina kommentar. Tack! Inte är det så märkvärdigt, det är bara roligt att upptäcka min nya he... Läs mer
lördag, 30 Maj 2020 11:04
Stefan Simander
På väg till och från stan ifrån gården Dräggesta via Hedensberg gick resan sedan via Tillberga, Hubbo och Hökåsen. Under 4 år åkt... Läs mer
söndag, 31 Maj 2020 17:58
720 Träffar
4 Kommentarer

Vad kan man ha ett Y till?

Det minns många saker man kan ha ett Y till, det första är ju naturligtvis att det är bokstav som kan användas i miljoner olika sammanhang. Ett stort Y i början på en mening eller i namn och ett litet ett däremellan, visst är det intressant hur mycket som det kan betyda. Tänk om inte Y fanns, vem skulle då förstå vilken stad i Skåne man avsåg om det bara stod ”stad”. Lägg till ett Y i början och alla vet vilken stad av alla städer det är.

Ett Y ser ju också ut som en klyka som kan användas till mycket, kan staga upp en tvättlina som hänger lite lågt så tvätten närmar sig den smutsiga marken. Fast den meningen beror nog mer på att det är en sådan lina precis framför mig just nu, än att det har någon större filosofisk baktanke. Blir nästa lite utfyllnad i texten på det sättet.

Träd i Folkeslunda, Öland. Forograferat av författaren.

Men för alla som släktforskar och har kommit i kontakt med det som kallas genetisk genealogi, ett konstigt namn för DNA-släktforskning, så har bokstaven Y en alldeles särskild betydelse. Y-kromosomen som alla män har, kan vara till stor hjälp om den dyker upp på rätt ställe. Om man får ett besked att mitt Y och min pappas Y inte stämmer överens, då har jag (eller pappa) ett litet problem att klara ut, eftersom vi då inte verkar far och son. Fast en sådan sak kan ju framkomma genom det vanliga DNA-testet som visar vilka som liknar mig och mitt DNA, så det kanske redan är på väg att klars ut.

Att kunskapen om min Y-kromosom kan ge mig kunskap om min raka faderslinje vet nog de flesta om, men hur mycket mer kan vi få fram. Det framkommer mer och mer kunskap inom ämnet, ju fler som låter testa sig, på ett eller annat sätt. Man kan ta ett mindre test och få veta grovt om bakgrunden eller ta större, mer komplicerade och dyrare, test. Rätt hanterat kan det säga en hel del om bakgrund och utveckling. Fasat fortfarande är det ju bara en liten del av mina arv från alla som gått före mig som kan utläsas den vägen.

Men visst är det intressant, tycker i alla fall jag, att försöka följa den egna faderslinjen bakåt. Själv kommer jag till Lars Larsson, född första januari 1786 i Önum.  Vem mamma är står i födelseboken, men jag hittar inget om pappa, och det finns inget som pekar på vem han var. Var han från trakten eller var den en prins från främmande land som varit på besök. Ja, inte vet jag men det jag vet är att min just nu närmaste svensk på pappalinjen verkar ha en gemensam punkt som är runt 3 000 år gammal. Å andra sidan så har jag de som är ganska nära min linje, som delades av runt 300 år efter att min linje bildades, som numera finns representerade i England. Man kan ju alltid fundera på hur det kom sig att min linje, som jag ju egentligen inte var den fanns för 3 000 är sedan, senare dyker upp i England. Var det där det började och det kom hit någon slav med vikingarna?  Fast varför har jag då kontakt med de som delats tidigare från min linje, som alla bor i Sverige?  Var det åt andra hållet, min avlägsne släkting på den raka farslinjen drog till England och skapade en familj. 

Får nog aldrig reda på hur det gick till men att det finns kopplingar för länge sedan mellan de olika länderna, det kan jag se och tittar jag lite till så dyker det upp flaggor på mina träffar som kommer från olika håll i världen. Fast det hinner ju hända en hel del under 3 000 år, ska kanske hoppas på att det kommer någon närmare träff som kan hjälpa mig att hitta Lars riktiga pappa någonstans i Västergötland, för det var nog ingen prins från främmande land, för då var han nog ganska gammal.

Ett tillägg om bilden, som visar ett fint Y-träd.  Fotograferat i Folkeslunda, Öland och formen har det faktiskt fått beroende på den kraftledning som går rakt igenom trädet. Kan ju också symbolisera flera tusen år av min faderslinje, med delning och finare och finare grenar.

Fortsätt läs mer
  591 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Y är ju slangbellan som siktar emot dina manliga förfäder och har du tur prickar du rätt farfar även om annat uppgives i kyrkboken... Läs mer
onsdag, 27 Maj 2020 19:12
Stefan Simander
För väldigt många är ju Y också länsbokstav för ett helt län, nämligen Västernorrlands län! ... Läs mer
onsdag, 27 Maj 2020 19:16
591 Träffar
2 Kommentarer

Anna Norberg - tjänstekvinnan som kom in från kylan

DSCN0013

I min första blogg för i år, konstaterade jag att jag i min släktforskning ofta kommit betydligt längre på kvinnornas anor än männens. Efter några exempel ur min forskning, konstaterade jag att Anna Norberg faktiskt var värd 'ett eget kapitel'. Nu kan det vara dags att uppfylla löftet till henne. 

Min farfars farfars far, kofferdikaptenen i Gävle Eric Jacob Nordbäck, var gift första gången med en Anna Lovisa Brelin. De var gifta i många år, men när hon dog 1824, var paret fortfarande barnlösa. Jag vet inte så mycket om släkten Brelin, men anar att de också var skeppare i Gävle. Ett mycket anständigt gifte för en sjökapten alltså. Sedan, två år efter Anna Lovisas död, hände det som inte 'fick' hända: änklingen fick barn, med sin hushållerska till på köpet! Och inte nog med det, han erkände barnet också. 1829 kom ett barn till, men då hade paret faktiskt gift sig bara några veckor före nedkomsten. 

I vigselnotisen står det bara om Anna Norberg att hon 'tidigare varit piga' hos kapten Nordbäck, och att hon var född år 1799. Inte en antydan om var hon var född, eller vilka hennes föräldrar var. Lika snålt med uppgifter är det i dödboken när hon gått bort 1844 27/11 : 'Kofferdikapten Erik Jacob Nordbäcks enka Anna Norberg, 45 år' är det enda man behagat upplysa om. Nu är inte kyrkböckerna i Gävle rent generellt särskilt utförliga under den här perioden, men anar jag ändå en viss rynka på näsan? Och nej, ingen enda av husförhörslängderna under Annas liv i Gävle, nämner någon födelseort på henne.

Hursomhelst, det var ett brev från sonen Erik som löste knuten, efter att jag nästan slagit knut på mig själv för att försöka hitta Annas rötter. Han skriver att hans mor kom från Hudiksvall. Och äntligen! Ja, hon är född i Hudiksvall, 1799 20/11. Hennes far var gardist, och hade hetat Allberg men nu Norberg,  som soldat. I sig själv hette han Nils Persson och var född i Närke 1758 27/6. Hallå, någon Närkesforskare som törs anta den utmaningen? 

Men modern däremot, hette Christina Wahlqvist och hade djuuupa rötter i Hälsingeskogarna. Som vanligt kom jag inte så långt på fädernet, Christinas far hette Lars Larsson Wahlqvist, var soldat och brandvakt, och ska ha varit född i Ilsbo 1730. Hans far heter möjligen Lars Larsson Reen och var också soldat. MEN.... moderskapet, Margreta Johansdotter, kom från Haddungsnäs i Bergsjö. Och där inträdde bokserien Min Släkt i handlingen. Jag kunde nu kryssa mig bakåt ända ner till 1575! Nu ska man ju inte tro oreserverat på alla uppgifter i tryckta böcker, hur ambitiösa de än har varit, men faktum är att Bergsjö kyrka under den här perioden hade en präst som hade gott om tid! Han har inte bara skrivit läsligt, utan också mycket! Vi får bland annat veta att  Margretas far, Johan,  levt med 'senare hustrun' i Åkern, först i Västertanne  och sedan vid Breåker. Johan har haft 'fel på synen' i två år, och därför fått fattighjälp av socknen. 

Sagde präst har också mycket noggrant noterat alla födslar, dödsfall och vigslar, och det stämmer faktiskt riktigt bra med vad de tjocka luntorna har att berätta. Däremot är kyrkböckerna avhängda när vi kommer allra längst bak på tråden, till en Lars Andersson, född 1620, 'av finskt ursprung'. Han nämns enligt utslag från häradsrätten 1672 som nybyggare i  Haddungsnäs 1, Bergsjö.

Nu reser sig någon upp och skriker: hallå där, 1575 skrev du ju högre upp!  Japp, men då får vi gå över till finske Lars Anderssons hustru, Marget Persdotter, även hon från Bergsjö, men från Älgered 14. Margets (trolige) farfar Lars Persson, ska vara född 1575 och nämns som bonde i Älgered 14 i jordeboken 1609-1625. 

Det skulle prästerskapet och alla manliga och kvinnliga sladdertackor i Gävle ha vetat! Jag är mycket stolt (och tack Chris Henning för all hjälp!) över att ha kunnat plocka fram 'pigan' från den iskalla tystnaden i Gävle! 

Bilden: Lapp med avskrift ur Bergsjö kyrkbok, kopia ur 'Min Släkt'... Foto: författaren 

Fortsätt läs mer
  549 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stefan Simander
Så intressant! Vad var det den gode Chris Henning hjälpte dig med? Undrar en annan med Västerås-anknytning!... Läs mer
onsdag, 27 Maj 2020 19:04
Helena Nordbäck
Hej Stefan! Jo, Chris har ju hållit på mycket med släktforskning i Hälsingland, och har mycket anor i Bergsjö och flera andra häl... Läs mer
torsdag, 28 Maj 2020 22:29
Lis-Beth Sagen
Eftersom kapten Nordbäcks och Anna Norbergs första barn föddes utom äktenskapet, undrar jag om det blev några rättliga påföljder f... Läs mer
onsdag, 27 Maj 2020 19:55
549 Träffar
5 Kommentarer

Maria och Karl Boström, Furunäs, Skellefteå

Maria och Karl Boström1Maria och Karl Boström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Min farmors moster Anna Maria Sandström föddes 7 juni 1879 i Svarttjärn, Lövånger som äldst av tre döttrar till smeden Albert Sandström och hans hustru Maria Fredrika Persdotter. Familjen bodde i ett litet torp som bestod av ett rum och kök. Dessutom fanns ett rum som Albert använde som smedja. På gården odlades säd och potatis. En gris, en ko och höns fanns på gården. Familjen var mycket fattig och inte blev det bättre av att Maria Fredrika avled 1895, 45 år gammal. Det berättas att Albert Sandström tvingades att lämna sitt torp på grund av sin fattigdom och att några vänner senare hjälpte honom att köpa tillbaka gården men om det stämmer vet jag inte.

20 år gammal 1899 kom Maria Sandström som piga till inspektör K.E. Vesterlund vid Klemensnäs sågverk utanför Skellefteå. Hon stannade där till året därpå när hon flyttade till Furunäs och fick tjänst hos rättaren Johan Lindfors med familj. (Rättare är en äldre titel för en förman vid ett större jordbruk).

1902 gifte sig Maria med Karl "Kalle" Ferdinand Boström född 1881-03-22 från Furunäs, Ursviken. De bosatte sig där och i äktenskapet föddes fem barn. "Kalle" arbetade sedan ungdomen som slipare hos AB Scharins söner i Klemensnäs. Han rökte pipa. Karl Boström var en skötsam och ambitiös man som aldrig tvekade att ge en hjälpande hand till sina medmänniskor om det behövdes. När barnbarnen var på besök och kammade honom i håret, då mådde han väldigt bra. Vid ett tillfälle hade ett av barnbarnen spelat fotboll och råkat krossa en fönsterruta på deras hus. "Kalle" bytte fönsterrutan och sa sedan till barnbarnet: "Nu spelar du inte fotboll mer hemma. Nu går du ner till fotbollsplanen och spelar." (Det fanns en fotbollsplan ett stenkast från deras gård).

Det fanns alltid något att äta i det Boströmska hemmet eftersom Maria Boström maj 1967Maria Boström i maj 1967. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Maria tyckte om att laga mat och att baka. Hon bakade bland annat bröd och pepparkakor. Hon handarbetade också mycket. När dottern Agnes födde sin tredje son 1943 sa barnmorskan Adelina (en granne som ar allt-i-allo) till Agnes äldsta son Gösta: "Spring nu till mormor och berätta att mamma har fött en son". Gösta kom inspringande till mormor Maria för att meddela vad som hade hänt. Han hade så bråttom att han ramlade när han kom in till Maria som stod och stekte köttbullar. Han utbrast: "Mamma har fött en son". "Äh, vart he ein pojkfuling igen!" sa Maria som nog liksom Agnes hade hoppats på en flicka därför att Agnes redan hade blivit mor till två pojkar.

Trots flera motgångar i livet höll makarna Boström humöret uppe. "Kalle" överlevde två av barnen och en svärson, Maria levde längre än tre av sina barn, en svärson samt ett barnbarn.

"Kalle" var en gladlynt och snäll man. Tack vare dessa egenskaper hade han skaffat sig flertalet vänner. Han blev sjuk och avled 23 maj 1952 i sitt hem. Hans hälsa hade sviktat och han hade en tid vårdats på Skellefteå lasarett.

Snällare människa än Maria fick man leta efter. Hon var mån om att alla skulle må bra och hade ofta förmaningsord till sina närmaste. Ett barnbarn har beskrivit henne som "en underbar människa". Hon brukade ge tiokronor till sina barnbarn vilket ju var ganska mycket pengar på den tiden (1940- och 1950-talen). Hon var en religiös och tystlåten kvinna. Missionsföreningen låg henne varmt om hjärtat. Maria var allmänt omtyckt in sin omgivning för sin goda personlighet.

Ett hårt slag för Maria var när "Kalle" gick bort. Efter det bodde hon bland annat i åtta år hos dottern Agnes och hennes make Bertil i Furunäs. Agnes blev sjuk och klarade inte av att ta hand om sin åldriga mor varför Maria fick flytta in på äldreboendet Strandgården i Skellefteå 1966. Strax innan Maria avled fick hon besök av ett av sina barnbarn med familj. Hon låg till sängs och sa med glimten i ögat: "Jag vet inte om jag ska be doktorn om p-piller, det finns så snygga manliga sköterskor här." Maria gick bort 5 januari 1970 på Skellefteå lasarett, 90 år ung.

Fortsätt läs mer
  289 Träffar
  0 Kommentarer
289 Träffar
0 Kommentarer

Vilket tragiskt livsöde!

Mekanikus. Det ordet hade jag aldrig stött på förrän i början av april i år. Då gjorde vi en utflykt till Hallstahammar och kanalområdet där.

Mekanikus, det är titeln på kanalbolagets chef. När jag googlat har jag förstått att det inte bara är en titel för Strömsholms kanalbolag utan också har använts i andra kanalbolag. Kallas hen så fortfarande? Intressant med en titel som är så specifik.

I Hallstahammar finns ett kanalmuseum i Skansenområdet, där en av dubbelslussarna i kanalen finns. I museihuset hade kanalbolaget sitt kontor, ända in på 1900-talet så vitt jag förstått. Museet drivs av Svedvi-Bergs hembygdsförening men Skansen ligger i Kolbäcks socken. Det är i Kolbäcks kyrkböcker jag hittar de mekanikus som bott här, fast det är få som kallas så. Mekanikushuset finns fortfarande kvar på museiområdet. Det är ett fint område att besök och ströva runt i, med den gamla miljön kvar.

mekanikushuset
Mekanikushuset på Skansenområdet vid Strömsholms kanal i Hallstahammar. Eget foto.

skylt
Skylten på huset. Eget foto.

mekanikushuset2
Mekanikushuset från andra hållet. Det vita huset är kanalmuseet. Eget foto.

När vi strosade runt där en söndageftermiddag och jag läste om att "här bodde mekanikus" så blev jag så klart nyfiken på detta. Jag kan aldrig motstå frestelsen att ta reda på vilka de människor var som bott där jag tillfälligtvis befinner mig. En av dem som bodde där och var mekanikus var Johan Daniel Stafsing, född 1851 i Kolbäck. Hans far var kanalbyggmästaren Svante Stafsing, gift med Sofia Gutke.

hfl mekanikus
Johan Daniel Stafsing kallades mekanikus i församlingsboken. Bildkälla: Arkiv Digital.

Prästerna verkar ha varit mer förtjust i andra titlar än yrkestitlar. I husförhörslängderna kallas de slussinspektor, kapten, riddare och direktör, de som är först bland de kanalchefer som bodde i Skansen. Den förste av dem, under Johan Ulfströms tid, var Anders Gustaf Berger med hustrun Catharina Lodh. Sedan hustrun dött gifte han om sig med Maria Lovisa Acrell.

Efter Bergs död blev kaptenen Viktor Reinhold Holmström slussinspektor och bör ha varit den som bodde i mekanikushuset, tillsammans med hustrun Carolina Gustava Åberg. I husförhörslängden 1851-1860 står det att det var slussinspektorns boställe och slusskontoret. Holmström dog 1855 och ersattes sedan av Lars Petter Hellström och hans hustru som verkar ha haft fem förnamn, nämligen Matilda Carolina Sofia Beata Augusta von Stockenström. Hon var född 1826, nio år yngre än sin make, men dog barnlös i lungsot redan 1857. Hellström var också riddare av Kungliga Wasaorden. Han verkar inte ha gift om sig utan hade hushållerska plus en brorsdotter boende hos sig. 1886 var det ingenjören Johan Daniel Stafsings tur att ta över och han var kvar till 1924, ogift och barnlös.

På Skansen och vid Slussverket, det vill säga på området runt kanalkontoret, Skansensjön och dubbelslussen som heter Konung Gustav IV Adolf, bodde många fler än slusschefen. Både bokhållare och tjänstefolk, slussvakter, verkmästare, pigor och drängar, kanalarbetare, trädgårdsdräng, smed och byggmästare.

Läs om Strömsholms kanal på Wikipedia. Arbetet med kanalbyggnaden startade på 1770-talet och blev klart 1795. Runt 1790 byggdes mekanikushuset. Mannen bakom kanalbygget var Johan Ulfström, född 1733. Den första husförhörslängden där slussvakterna och kanalfolket är med är från 1785-1794 och då var Anders Berger inspektor, sedan kommer bokhållare, slussarbetare med flera. Johan Ulfström är inskriven på Skansen men om han bodde där vet jag inte och om det var han som räknades som mekanikus då. Han dog 1797 och prästen har gjort en anteckning i husförhörslängden om hans arbete med kanalbygget:

hfl Ulfstrom
Bildkälla: Arkiv Digital.

gestgiveri2
Gästgiveriet är det röda huset till vänster. På andra sidan kanalen ligger kanalmuseet, huset som tidigare var kontor åt kanalbolaget. Eget foto.

Mittemot mekanikushuset låg gästgiveriet. Huset står fortfarande kvar och har använts till annat men under 1800-talet var det gästgiveri med Anna Stina Eriksson som förestånderska. Hennes öde är tragiskt. I dödboken och i husförhörslängden har prästen skrivit om hennes historia och han kallar henne qvinnsperson, vilket på den tiden var synonymt med lösaktig. I april 1850 tog hon sitt liv i Stockholm. Strax före sin död hade hon fött en son som dog någon dag gammal. Han blev nöddöpt men hans namn meddelades aldrig. Hon hade rymt efter förlossningen, för andra gången, och häktades i Stockholm. "Med en inflätad rakknif afskar hon sig strupen i fängelset" har prästen skrivit:

AnnaStina
Bildkälla: Arkiv Digital.

Så frukansvärt! Stackars människa! Hennes historia måste ju berättas.

Anna Stina Ericsson (jo, hon är skriven så, inte Ericsdotter) föddes den 27 juli 1823 i Bergs socken och hennes föräldrar var korpralen Erik Spännare och hans hustru Maja Andersdotter. Hon var alltså 26 år när hon dog. Tidigare hade hon försörjt sig som klädsömmerska i Bergs socken fram till hösten 1847 då hon flyttade in på värdshuset vid Skansen där hon blev piga.

Den 15 april 1850 "anmälde sig hos pastor i Kohlbäck en mansperson (af ganska städadt och ärligt både utseende och sätt att bete sig) och under uppgift att vara hennes Bror" skriver prästen i dödboken. Det visade sig senare att detta inte stämde, men han begärde att få ut hennes prästbetyg för de skulle resa till Stockholm samma dag. Den 20 samma månad fick pastorn i Kolbäck ett meddelande från sin kollega i Berg att Anna Stina där fött en son som "under misstänkta förhållanden följande dag aflidit". Prästen i Berg skrev att Anna Stina tänkte rymma och borde förhindras att göra det. Men de var alltså för sent ute, natten innan hade hon och den manlige följeslagaren gett sig iväg. De blev efterlysta och polisen i Stockholm hittade alltså henne. Vid häktningen hade hon visiterats men eftersom man då inte hittat rakkniven konstaterades att hon måste haft den inflätad i håret. Anna Stina måste ha varit desperat och förstått att hon skulle blivit anklagad för barnamord. Prästen avslutar: "Begraven på polisens föranstaltande – obekant när och hvarest".

Vilka människoöden en kan möta i kyrkböckerna!

Efter Anna Stina var det Sofia Carolina Nordenholm från Stockholm som blev värdshushållerska på gästgiveriet i några år. Det var idel kvinnor som drev värdshuset. 1864 kom Josefina Charlotta Wennberg från Västerås och tog över gästgiveriet, hon kallas värdshusidkerska. Efter henne kom Dorotha Sofia Lundberg från Nyköping. Kanske var det därefter som gästgiveriet las ner. Sedan flyttades kanalbolagets kontor hit, det blev apotek och så småningom bostäder åt anställda. Jag antar att kanalbolaget ägde gästgiveriet.

Går vi söderut från gästgiveriet och viker av österut vid den stora dubbelslussen kommer vi till Sörkvarnsforsen. Där gick vi runt en del och såg oss omkring, bland annat runt det gamla kvarnhuset:

 sorkvarn
Eget foto.

JvmKCAC12567
Så här såg det ut vid Sörkvarn i början av 1900-talet. Bildkälla: Järnvägsmuseum.

Kvarnhuset byggdes 1796. Tidigare har det funnits kvarn här sedan 1400-talet och kvarnen i detta hus var igång till 1950-talet. Det ska ha legat flera andra hus i närheten, med bland annat benstamp och limfabrik. Mjölnare 1796 var mäster Eric Hagberg som var född 1737 i Roslagen. "Eger vacker Xstds kunskap" har prästen skrivit om honom, det vill säga att mjölnaren var kunnig i sin kristendomslära. Hans hustru hette Catharina Hagberg och de hade en vuxen son och en dräng. Hustrun hade också "vacker kunskap" i kristendom. I hushållet var också byggmästare Johan Henrik Fernström skriven, med sin hustru Anna Maria Hagberg och sonen Carl Gustaf. De flyttade till Lillkyrka 1797, när kvarnhuset var klart. Kanske var Anna Maria dotter till mjölnarmästaren så att det var mågen som byggde huset.

fors
Sörforsen vid kvarnbyggnaden, Eget foto.

Information om Skansenområdet och kanalens historia har jag hittat både på Svedvi-Bergs hembygdsförenings hemsida, på Wikipedia och i den utmärkta lilla boken "Guide bland Hallstahammars gamla industrier" från 1976, skriven av Evert Gustafson.

Detta är ett av flera nedslag jag tänkt att göra i socknarna här runt Västerås, min nya hembygd. Vi besökte Hallstahammar den 5 april och alla mina bilder är tagna den dagen. Givetvis höll vi avstånd till dem vi mötte.

Här kommer några bilder till som jag tog vid vårt besök där (plus en gammal bild). Jag är svag för bilder på gamla hus och miljöer där människor rört sig i äldre tider.

 gestgiveri
På Skansenområdet finns rester efter äldre byggnader. Har det stått en arbetarbostad här? Flera av dessa arbetarbostäder ska vara rivna men funnits här vid kanalen. I bakgrunden gästgiveriet. Eget foto.

kapell
Detta lilla hus byggdes som arkivbyggnad till kanalbolaget men är numera kapell. Det ligger uppe på en kulle en bit ifrån övriga hus. Eget foto.

sluss1
En av slussarna vid Skansenområdet. Eget foto.

JvmKCAC12869
Den stora dubbelslussen vid Skansenområdet. Bildkälla: Järnvägsmuseum.

jordkellare
En jordkällare från 1898. Eget foto.

lada
Den här ladan står norr om gästgiverihuset. Eget foto.

uthus
Andra byggnader på Skansenområdet, med vällingklocka. Eget foto.

museum
Kanalmuseet. Här fanns förr kanalbolagets kontor. Eget foto.

skansberget
Skansenområdet har fått sitt namn efter berget öster om kanalen, där en skans har funnits. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  600 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Stefan Simander
3
lördag, 23 Maj 2020 15:44
600 Träffar
1 Kommentar

En hoper amerikaner

När det gäller släktforskning så vill många av oss ha bra koll på alla de som gått före oss. Vi söker oss bakåt i tiden och letar bland alla de olika källor som finns. Det gäller ju att vara säker på sin sak, namnen liknar varandra och det blir ibland svårt att se vem som är vem på de olika handskrivna sidorna. Att både namn och födelsetid kan ändras vet nog alla som följt sin släkt bakåt. Men ofta går det att hitta var och när uppgifter ändrats, även om det blir svårare och svårare ju längre tillbaka vi går.

Att gå åt andra hållet, närmare vår tid, är ju också en del av släktforskning. Det är inte alla som tycker det är så viktigt men det finns faktorer som påverkar åtminstone min syn på släktforskning åt det hållet. Inte minst märks det när vi nyttjar de nya verktygen inom DNA-forskningen. Genom ett enkelt prov får vi förslag på nu levande släktingar och hur lika vi verkar vara pekar på ett ungefärligt släktskapssamband. Är det mycket som är lika så är vi nära släkt och ju mindre desto mer avlägset. Att det inte går att peka ut exakt nivå, när vi lämnat den absolut närmaste släkten har sina förklaringar. Att vi inte ärver lika mycket DNA från olika grenar utan att slumpen påverkar gör sitt till och sedan tillkommer faktorer som olika kopplingar genom kusingiften eller liknade händelser. Men att kopplingen finns är klart, mindre klart är hur.

Vad gäller min egen kunskap om alla de som kan tänkas komma upp på en sådan lista så är den begränsad. Jag har försökt att fylla på men det blir många att leta efter och det finns en hel som saknar spår. Det finns ju trots allt ganska många om man går några generationer bakåt och sedan vänder framåt.  Undrar om man kan ”tävla” om vem som har flest femmänningar, pysslingar, C-kusiner, fjärde kusiner eller vad ni må kalla barnbarns barnbarnsbarn till en gemensam ana fem generationer bort. Kanske dags för någon förening att köra en sådan som en liten rolig upplevelse nu när det inte är så många fysiska möten.

Frihetsgudinnan Fri bild från Stocksnap


Jag tog mig en titt på min morfars mormors föräldrar, Jan Jansson född i Ramsberg och Elisabeth Andersdotter född i Järna. De hade inte alls många barn men tittar vi på som kommer därefter så hittar jag ett antal som passar på att emigrera runt 1880. Det är ju inte så länge sedan och är vi vana vid svenska förhållande så är det inga större problem att spåra dem och deras efterkommande. Men har de emigrerat till USA så är det värre. Det finns källor, men en av de viktigaste, den folkräkning som avsåg hela landet för år 1890 brann till stora delar upp.  Det kan alltså vara ett tomt hål som är 20 år stort om man inte har tur och de bor i en del som har några andra källor. Men de hann ju flytta, gifta sig, få barn och dö hur många gånger som helst, höll jag på att skriva. Men dog gjorde de nog bara en gång men det räcker ju det med.

Så nu sitter jag här och försöker spåra dem, hoppas att hitta ett syskon så kanske jag ser spår av de andra. Kanske bor de nära, kanske nämns de i en dödsruna, om jag hittar en sådan. Det finns många vägar att leta men det saknas sammanhängande information. Vilken tur att några stannade i Sverige, så slipper jag det letandet för här har vi det bra, det var inte så lätt att bara försvinna.

När jag gjort det här benet av släkten så kommer nästa, nästa och nästa. Undrar hur många personer det blir till slut och hur många som dyker upp bland mina DNA-träffar. Hur många med rötter fem generationer bak, som lever nu, har du lyckats identifiera?  Kan ju bli väldigt många om alla led hade en hoper med barn. Och reste de till USA, eller någon annan stans utanför Sverige, så blir det säkert en hoper av dessa också.

Fortsätt läs mer
  1125 Träffar
  0 Kommentarer
1125 Träffar
0 Kommentarer

Labyrinter och annat

labyrinth-3608043_960_720

Som släktforskare läser man ju ofta om hur eländigt de flesta människor hade det förr. Man slet dagen lång, sommar som vinter, för att få ihop till ett magert levebröd, och glädjeämnena var få. Men trots all misär, det verkar ändå som om vi människor genom historien lyckats roa oss ibland.

Labyrinter är kända sedan de egyptiska faraonernas och de gamla grekernas tid, men kanske användes de då inte så mycket för nöjes skull som för stridsberedskap eller religiös symbolik. På 17- och 1800-talet blev labyrinter populärt bland dem som ägde stora trädgårdar, både för att visa upp elegant växtlighet och för att låta gäster roa sig med att försöka hitta ut ur eller in i  labyrinten. En känd labyrint är den vid slottet Hampton Court utanför London i England. Alla som har läst boken 'Tre män i en båt' av Jerome K Jerome minns nog historien om Harris försök att hitta ut ur denna labyrint. Undertecknad har själv besökt labyrinten i fråga, och även, något dumdristigt, begivit sig in i den. När man som jag totalt saknar lokalsinne, är en labyrint ingen vettig plats att vistas på. Jag lyckades komma därifrån till slut - genom att något slumpartat hitta tillbaka till ingången! 

De vilda vikingarna gjorde ibland långa seglatser, och under stiltje på vattnet, roade man sig tydligen med att slå tärning, av fynd att döma. 

I Lunds domkyrka hittade man för några år sedan vid någon reparation en kortlek instoppad i en kyrkbänk. Kortleken ifråga kunde, om jag minns rätt, dateras till 1400-talet. Några kyrkobesökare hade tydligen tröttnat på att lyssna på mässpredikanten, verkar det som... 

Spel och dobbel blev tidigt vanligt i de mer burgna samhällsklasserna. Sandwichen, den traditionella dubbelsmörgåsen, lär ha uppfunnits av earlen med samma namn för att han skulle kunna få något att äta utan att behöva lämna spelbordet och gå till matsalen, och mackans dubbelhet ska ha varit ett skydd för att hindra honom från att drälla pålägg på spelkorten... 

Under senare delen av 1800-talet och under 1900-talet exploderade hobbylivet med allt från barnens bilar och dockor till krocketklubbor och radioapparater för vuxna. Sällskapsspelen såg dagens ljus: från Monopol via Den försvunna diamanten till Finans och TP. Sedan kom TV-spelen och därefter dataspelen. 

En renässans i vår egen tid verkar ha återupplivat gamla klassiska träspelet Labyrint.... 

Bilden: saftig grön labyrint. Foto: pixabay

Fortsätt läs mer
  429 Träffar
  0 Kommentarer
429 Träffar
0 Kommentarer

Harald och Elin Holmgren, Villvattnet, Burträsk

Elin Lundström Harald Holmgren 0001Elin och Harald Holmgren. Vigda 1922. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Harald Vilhelm Holmgren föddes 3/7 1897 i Ljustorp, Burträsk men flyttade som tvååring med sina föräldrar och syskon till Villvattnet. Där växte han upp som näst äldst i en syskonskara på åtta barn till Johan "Jani" Holmgren och hans hustru Maria "Mia" f. Ågren. I unga år började Harald att jobba som getarpojke. Det innebar bland annat att hindra kreaturen från att göra skada på slåttermyrarna. Om inte, var spö och bannor att vänta. Han arbetade en tid med jordbruksarbete i Andersvattnet och ett par år tjänade han som dräng hos kronojägare Forsman i Avaborg. Ett tag tjänstgjorde han som rallare, han åkte enda till Kiruna för att arbeta vid järnvägen. Det var sommaren 1919, lönen var 2 kr/dag. En tid var han även järnvägsarbetare vid Lyckselebanan. Harald prövade även på yrket som timmerhuggare i Vindeln, vilket han tyckte var det mest påfrestande jobb han hade prövat på.

I flera års tid var Holmgren bäruppköpare i Åsträsk och Kalvträsk. När handlare Brännström i Burträsk övertog bäruppköpandet spikade Harald med barnens hjälp bärlådor. Harald betalade sina ackordsarbetare efter det arbete de utförde. Barnen och deras respektive slet många dagar i bärskogen men det var enda sättet att få tjäna en slant.

Harald vigdes 1922 med Elin Eugenia LundstrElin och Harald HolmgrenElin och Harald Holmgren. Okänd fotograf. Privat bildsamling. öm född 29 mars 1895, också hon från Villvattnet. I äktenskapet föddes tre barn, en flicka och två pojkar. Harald och Elin övertog hans föräldrahem. Den 17 maj 1932 blev de ägare till gården vilken då födde två kor och en häst. Tack vare nyodling, täckdikning och tusentals kubikmeter sand arbetade Harald upp jordbruket till 15 tunnland. Då utökades beståndet av kreatur till sex kor, häst, småkreatur och höns.

Holmgren hade ett stort intresse för jordbruket och blev också belönad för detta. 1946 erhöll han Svenska vall- och mosskulturföreningens diplom för förebildlig nyodlingsverksamhet. Han var bland annat ägare till Burträsks största mossodling. Diplom fick han även av J.U.F. Att åka till Burträsk på "Kassa", som han kallade jordbrukskassan vilkens styrelse han var med i, var inget besvär alls. Han var hedersordförande i RLF-avdelningen.

Harald var dessElin LundströmElin Lundström gift Holmgren. Foto: Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. utom en bra skidåkare och deltog i flera skidtävlingar, även som "veteran". Hans barn och deras respektive såg upp till hans simkunnighet. Ett intresse som gått i arv till barnbarn och barnbarnsbarn.

Hustrun Elin var religiös. Som människa var hon lugn samt snäll, vilket gjorde henne omtyckt bland grannar och vänner. Hon skötte uppgiften som bondmora på ett utmärkt sätt men hälsan satte stopp för att hon kunde fortsätta med sina sysslor. Hon avled 1956-05-22, 61 år gammal.

Harald fortsatte med jordbruket även efter Elins död. 1967 kunde han stoltsera med Villvattnets största kornteg. Samma år överlät han hemmanet till yngste sonen med hustru. Harald arbetade dock på gården med olika uppgifter så länge han orkade. Han avled 4 november 1977.

Fortsätt läs mer
  418 Träffar
  0 Kommentarer
418 Träffar
0 Kommentarer

Fråga innan det är för sent

Har du äldre släktingar i livet så prata med dem innan de är borta. Fråga om allt det där du funderar på men inte minns själv eller bara har hört talas om. Det kommer en dag när det är för sent.

Jag ska inte låta dyster men detta har blivit extra påtagligt den senaste tiden. I februari dog min farbror Anders som nyss fyllt 100 år. I går begravdes min näst äldste morbror Ture och hans fru, min moster Gunhild. Båda gick bort i april, 92 och 91 år gamla. På fredag begravs min äldste morbror Evert, som skulle blivit 97 år i sommar. I går morse fick vi ytterligare ett dödsbud om en kär släkting. I somras och i höstas har mina mostrar Anna-Greta och Margit lämnat oss.

mammas eldsta syskon1931A
Min mamma och hennes äldsta syskon 1931.  Längst till vänster hennes äldsta syster Margit, född 1922 och död i höstas. Margit har min morbror Ture i knäet, tre år gammal och som begravdes igår. Sedan sitter min mamma Gertrud, då sju år gammal. Bredvid henne sitter storebror Evert, född 1923 och som begravs nästa fredag, och till sist min moster Astrid, född 1926 och död 1998.

mammas eldsta syskon1936
1936 hade mamma fått tre syskon till. Av dem som är med på den här bilden är det idag bara min moster Signe som lever, hon sitter längst till vänster bredvid min mamma. Därefter är det Margit med lillebror Sven-Allan (död 1943 i difteri), sedan Astrid och Anna-Greta. Anna-Greta blev min gudmor och gick bort i somras. De som står upp är mina morbröder, skolpojkarna Ture och Evert. Senare fick min mamma fem syskon till.

pappas syskon
Min pappa och hans syskon sommaren 1932, strax innan deras yngsta syster föddes, eller möjligen om hon var nyfödd då och därför inte med när bilden togs. Från vänster Gulli, Anders, Märta, Gottfrid, min pappa Yngve som är yngst av pojkarna, Erik och Åke. Ingen av dessa sju barn och ungdomar lever idag.

Att döden kommer är naturligtvis inte oväntat när släktingarna når så hög ålder, utan bara ovälkommet. Ändå är det lätt att ta för givet att de människor som alltid funnits i ens liv alltid kommer att göra det. Det här ställdes jag inför första gången på riktigt när min mamma dog 2009. Först då begrep jag hur mycket jag borde pratat med henne om hennes liv, om allt det där jag inte visste. Det har jag tagit igen senare, och pratat med både min pappa och många andra släktingar, hållit kontakten och fått veta mycket släkthistoria. Senast i påskas talade jag med min morbror Evert och vi skojade om att han skulle bli den av syskonen som skulle bli 100 år. Så självklart det kändes då.

Några av Everts barnbarn har gjort en film med honom och visat den inom släkten. Så glad jag är för det! Han berättar om sitt liv, sin barndom och uppväxt och mycket annat. Så borde fler göra. Förbered frågor och ställ upp kameran så går det bra, tror jag. Jag tror att de flesta äldre skulle gilla att berätta fär yngre generationer. Dokumentera!

Mina bröder och jag har åkt runt med pappa på senare år på ställen där familjen bott och där släktingar levt och han har berättat när vi filmat. Det är så roligt att ha detta kvar nu. Så mycket jag har fått veta och som bidrar till släkthistorien.

Min pappa gick bort 2017 och han har en syster kvar i livet, den sista av åtta syskon. Min mamma har fem syskon kvar, de är 78-88 år gamla och nu gäller det för dem att hålla sig friska och borta från både covid-19 och andra sjukdomar.

Jag har själv fyllt pension så det är tacksamt att ha så många äldre släktingar kvar. Det sorgliga är nu att inte kunna träffas, att inte kunna vara med på begravningarna. Det är bara att avstå, jag kan inte ta tåget ner till västkusten och riskera att ta smitta med mig till de andra. Begravningsbyrån gjorde ett försök med onlinefilmning av begravningen igår men det blev inte riktigt bra så jag hoppas det går bättre nästa gång. Det är ett alternativ i alla fall, i coronatider.

Fortsätt läs mer
  621 Träffar
  0 Kommentarer
621 Träffar
0 Kommentarer

Fotografi berättar

Det finns olika källor att titta i, det finns egentligen hur många som helst. En del beskriver allt i detalj, andra lämnar mycket att önska vad gäller information och då får kanske fantasin tas till för att fylla upp. Ibland är det tragiska händelser, som att läsa en dödbok från pärm till pärm (varför man nu ska göra det) eller tvärtom med födelseboken. Andra källor har sina styrkor och svagheter, men de säger ofta något som hjälper till att föra släktforskning framåt.

Hur är det då med fotografier? 0ch jag tänker just nu inte på de som sitter i album där det i bästa fall finns uppgift om vem som är på bilden och när kortet är taget. Sådana album är en guldgruva och det är inte alla unt att hitta dessa. Det är mer de där udda fotografierna som dyker upp på de mest konstiga ställena, där det inte är klart när de togs, varför och ibland är det svårt att veta vilka det är som avporträtteras.

I författarens ägo


Jag hittade några foton på ett ganska ovanligt ställe för en tid sedan. När min mamma dog så kom det hem en liten låda med diverse saker i. Den ställdes undan och nu så kom den fram, det var lite handarbetsattiraljer som fanns i den. Tråd, garn, nålar och ett plåtetui för virknålar. Ingenting märkvärdigt och inget som egentligen hade något värde, varken ekonomiskt eller för släktforskning.
Men i plåtetuiet, eller kanske är plåtburk ett bättre ord, så låg det två kort. Det ena var litet, så litet så det är nästan svårt att förstå varför någon gjort ett så litet kort. Ungefär en centimeter i höjd och samma mått på andra hållet. Jag ser vem det är, funderar på vad som gjort att det tagits och vad som döljs bakom det jag ser på bilden.

Finns ingen anledning att hemlighetshålla att det är min mamma på bilden, tagen någon gång i hennes ungdom och eftersom jag själv tillhör de som ska hålla sig undan i dessa tider så kan man förstå att det inte togs igår. Funderingar dyker upp, varför fanns det bland virknålar och hur var det när kortet togs. Vilka funderingar och drömmar fanns det vid fototillfället. Varför togs det och hur blev det sen.  Jag får ju inte reda på det, för det är försent att fråga, och kanske har det ingen betydelse, men visst hade det varit roligt om det pyttelilla foto hade kunnat berätta sin historia.

I författarens ägo

Det andra fotot tog det ett tag att förstå vem det var. Det var lite större än det första, men inte så mycket större, så detaljerna var inte helt lätta att se. Att det fanns så mycket detaljer på fotot som det faktiskt gör framkom mycket bättre efter inscanning och en liten förstoring. Nummerskylten på fotot blev synligt och anletsdragen likaså. En motorcykel från R län, Skaraborg, vem hade en sådan? Vet inte om det är ägaren som är på bilden, det får kollas mot fordonsregistret senare, men nog är det personens, som finns på första fotot,  bror som står där. Har ju inte hört allt om honom så visst kan det ha funnits en motorcykel i hans ägo, så är det hans, så fick jag lära mig något nytt. Vilket märke och hur stor motor den hade, det hoppas jag hitta när jag någon gång framöver tittar i registret.

Den lilla kartongen med de få sakerna i, gav en del funderingar och också kommande arbete med andra källor än de två korten. Undrar fortfarande varför just dessa två kort som fanns i plåtetuiet sparades, och varför på denna något udda plats. Var det tänkt som en tidskapsel, som skulle komma fram vid lämpligt tillfälle? Och trodde mamma att det skulle vara nu, i dessa tider där det behövs lite extra uppmuntran. Vad tror du?

Fortsätt läs mer
  716 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ann-Christin Magnusson
Åh vad roligt det är med gamla fotografier! Kan man sedan identifiera personerna är det finfint. Men en sak som också är viktig, s... Läs mer
fredag, 15 Maj 2020 11:03
716 Träffar
1 Kommentar

Var sak på sin plats - eller..?

Prstergtland-original-275

Inför en förestående fotografering hemma, blev jag av mäklare ombedd att 'plocka bort' saker. 'Vilka saker'? ville jag då gärna veta. Mäklarens svar var något svävande: 'Öh... var sak på sin plats'. Det är ju ett bra rättesnöre, men inte särskilt upplysande i det här fallet. Hursomhelst, fotografering blev det.

Men detta med 'var sak på sin plats' är ju något som, slog det mig, inte direkt har efterlevts av historien. Runstenar är ju exempelvis ofta offer för ofrivilliga förflyttningar. Den ståtliga stenen vid Aspa tingsplats i Sörmland, hittades  inne i en vägtrumma under en närbelägen å! Frågan är varför den hamnat där? Det var väl så enkelt, att förr i tiden såg folket inte sina vikingatida förfäders minnesstenar som vördade monument, utan präktiga byggstenar till lador och hönshus....  Många runstenar har ju hittats i åkrar vid plöjning, vilket leder till stora funderingar för historikerna. Har runstenen verkligen stått där, eller kommer den någon helt annanstans ifrån? En klen men dock tröst om man upptäcker en runsten i väggen till hönshuset, är ju att man i det fallet kan vara ganska säker på att stenen flyttats... 

Lekåsa kyrka i Västergötland är säkert inte den enda som använt gamla gravhällar till kyrktrappa. Min anfader Sven Ausenius, präst i Torup i Halland, som jag berättat om i 'Spion - ett gammalt yrke' (2018 12/10), fick en minnessten uppsatt efter sin och hustruns död, men den försvann med åren. Till slut hittades halva stenen under trappan till predikstolen av sentide (slutet av 1800-talet och framåt) prästen i kyrkan, Johan Gadd. Denne rådige, av mig mycket uppskattade präst, satte igång att leta efter del två, och fann den i kyrkogårdsmuren. Oförstående byggnadsarbetare hade vid någon renovering använt stenen att riva färg på! Hursomhaver, vår hjälte lät rengöra stenen, och fick någon att nödtorftigt limma ihop de två delarna igen. Numera sitter stenen på väggen intill kyrkdörren. 

Ibland blir till och med proffsen fundersamma. För ett par år sedan, besökte jag Västerås domkyrka och dess intressanta museum. Där fastnade jag för en liten ring, daterad till 12- eller 1300-talet, som hade biskopsinsignier. Den ringen hade hittats när man byggde parkeringsplats utanför kyrkan. Frågan är nu: var det tidigare en begravningsplats och biskopen blev begravd där med sin ring på fingret? Men man hade inte hittat några skelettdelar. Hade en klantig 1200-talsbiskop helt enkelt tappat ringen på platsen? Eller hade ringen från början legat i jorden någon helt annanstans men fraktats med lös jord dit den hittades? Ingen vet. 

Ibland har man till och med flyttat på hela hus. Ute i Täby, där barn jag lekte, fanns en stor tomt med ett fint ljusgult hus med blå fönsterluckor. En stor herrgård som väl egentligen inte passade in just i omgivningen där den stod mitt bland tidiga egnahemsvillor på gammal bondgårdsmark. Förklaringen var att byggnaden tidigare stått invid Brunnsviken, men av okänd anledning flyttats ut till Täby. Katrineberg heter huset. 

Nä, det där med 'var sak på sin plats' är verkligen inte så lätt att efterleva alla gånger. Det verkar våra anor också kunna skriva under på! 

Bilden: Den här solbelysta dopfunten är faktiskt numera 'på sin plats'  i Toarps kyrka, Västergötland, efter att länge varit försvunnen i sankmarkerna runt kyrkan...  Foto: författaren

Fortsätt läs mer
  572 Träffar
  0 Kommentarer
572 Träffar
0 Kommentarer

Stina och Nils Marklund, Svanström Skellefteå

Stina och Nils MarklundStina och Nils Marklund, Svanström. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Stina Lisa född Svensdotter 1855-06-25 i Strömfors, var näst yngst i en syskonskara på åtta barn till smeden Sven Svensson och hans hustru Greta-Stina Jonsdotter. Yngst i syskonskaran var min mormors farfar Petter Svensson Lundström.

Stina bodde kvar hemma på gården i Strömfors fram till 1880 när hon gifte sig med Nils Larsson Marklund f. 1854-03-12 från Grånäset, Skellefteå. Han var ett av åtta barn till bonden Lars Johan Larsson Marklund och hans hustru Marta Helena Nilsdotter. Nils var i 20-årsåldern dräng hos en familj i Svanfors, en grannby till Svanström. Förmodligen vaEster Lova Helena VendelaStina och Nils barn. Bakre raden från vänster: Ester f. 1898, Lovisa (Lova) f. 1890. Främre raden från vänster: Helena f. 1884 och Vendela f. 1886. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling. r det så han och Stina träffades.

Till att börja med bodde Nils och Stina i Grånäset där deras två äldsta barn föddes, en son samt en dotter. Sonen levde endast tolv dagar. Efter några år köpte de en gård i Svanström och flyttade dit 1884. Där kom ytterligare fyra döttrar till världen, en av döttrarna dog endast nio månader gammal. En stor sorg för makarna var när dottern Vendela gick bort 1918-03-14 efter att ha insjuknat akut i lunginflammation. Hon var då gift och efterlämnade make samt en fyra månader gammal dotter.

Nils var en man ur den gamla goda stammen. Tack vare arbete, sparsamhet och enrättskaffens livsstil, hade han lyckats jobba sig till en bemedlad ställning. Under sina krafts dagar var han i många år ledamot i fattigvårdsstyrelsen i kommunen. Nils var väldigt uppskattad bland alla som kom i kontakt med honom. Han avled i sviterna av lunginflammation 10 maj 1924.

Stina var en mycket religiös kvinna. Allt var synd, hon var väldigt stilig och renlig av sig. Hon hade varit till Skellefteå landskyrka och närvarat på gudstjänsten där. Hon väntade på en avgående buss som skulle ta henne hem till Svanström när hon helt plötsligt segnade ner. Stina fördes till Skellefteå lasarett där det konstaterades att hon var död, förmodligen drabbad av hjärtförlamning. Hon dog 30 juli 1939, cirka en månad innan andra världskriget bröt ut.

Må Stina och Nils vila i frid!

Fortsätt läs mer
  485 Träffar
  0 Kommentarer
485 Träffar
0 Kommentarer

Karins skilsmässa 1596

Förr var trolovning lika allvarligt som vigsel och hade samma juridiska status. Trolovningen var det världsliga giftermålet och vigseln det kyrkliga. De så kallade trolovningsbarnen hade samma arvsrätt som barn födda inom äktenskapet, medan barn som avlats före en trolovning räknades som utomäktenskapliga, eller oäkta som det sas förr i tiden.

Så tidigt som 1596 finns det dokumenterat en skilsmässa i Hjorteds socken i Småland. Det var en flicka som hette Karin som var så from att hon ville bryta sin trolovning för att fästmannen ville gå säng med henne före vigseln.

Oftast var det nog tvärtom.

När Karin inte ville gick fästmannen till hennes far som ställde sig på fästmannens sida och menade att dottern borde veta vad som förväntades av henne.

Karin fick lov av dåvarande ärkebiskopen Abraham Angermanus att bryta sin förlovning och slippa ifrån äktenskapet. På den tiden avgjordes en skilsmässa av domkapitlet, det vill säga kyrkans egen domstol. Först 1915 slutade domkapitlen att utfärda skiljobrev.

Om Karins fall berättar historikern David Gaunt i sin bok "Familjeliv i Norden", det är där jag läst om detta (alltså inte i originalhandlingar). Det finns förstås inga kyrkböcker från den här tiden. Att vi känner till det beror på att biskopen gjorde räfst och rättarting i socknarna och skrev upp alla fall av otillåtet samliv, trolldom och annan folktro. Hans anteckningar omfattar 200 sidor enbart för Linköpings stift. Många par som levde ihop utan att vara gifta tvingade han att gifta sig vid massvigslar. Den gamle biskopen blev förstås hatad av folket och man sjöng en nidvisa om honom. Men Karin i Hjorted gillade honom säkert, eftersom han godkände hennes skilsmässa från sin trolovade.

En del av kyrkans män kunde verkligen vara nitiska i sin strävan att kontrollera församlingbornas moral och sexualitet. Mer än en gång har jag sett anteckningar om så kallat "otidigt sängalag" i kyrkboken om barn som avlats före äktenskapet, framför allt på 1600- och 1700-talen. Ett exempel är detta:

 okome otidigt
Lars Svensson från Gunlered i Gällareds socken och Inger Persdotter från Åparp i Okome socken vigdes den 6 januari 1755. Prästen har skrivit "NB (nota bene, tror jag) bör plikta för otidigt sängalag" och fortsätter "dock icke för kyska brudeskrud". (Tack, Ingemar Rosengren för din notering om detta i gårdsgenalogin för Okome!). Bildkälla: Arkiv Digital.

David Gaunts bok är mycket intressant, tycker jag. Den handlar om folkligt liv i de nordiska länderna under historisk tid, om vad vi vet om sedvänjor och hur vardagslivet levdes.

Fortsätt läs mer
  789 Träffar
  0 Kommentarer
789 Träffar
0 Kommentarer

Vikingasläkt, mer än gärna

I de kontakter som jag har med amerikaner så framkommer väldigt ofta frågan om hur man kan se om någon eller flera förfäder varit viking. Kan man se det i kyrkböckerna eller går det att få fram med DNA. Att man som svensk ska kunna svara på frågan anses naturligt, för de flesta av oss måste ju veta om man är viking eller inte.

Det känns nästan besynnerligt hur fixerade frågeställarna är runt ämnet. Och de verkar tro att jag undanhåller information om ”mina” vikingar av någon anledning, nästan som om det vore ett kantarellställe som jag inte berättar om. Att intresset är stort för historia bland vissa emigrantgrupper, eller ska det egentligen stå immigrantgrupper, det står klart. Men att det ska vara så intressant att försöka hitta kopplingar tillbaka till en tid som ligger tusen år bort, det är nästan bisarrt. 

Mina försök att förklara att det inte fanns någon kyrka förrän i slutet av det vi kallar vikingatiden, det glöms fort bort. Och att det inte skrevs kyrkböcker förrän många hundra år senare det är ännu svårare att förstå. Ibland hittar någon ändå en tråd någon stans på internet och försöker haka på sin egen linje på någon kung, drottning eller annan höjdare som sedan leder ner till vikingatiden. Oavsett vad jag säger så är de då säkra på att de har hur mycket vikingablod som helst och bygger gärna ett litet vikingahörn hemma, med en hornförsedd hjälm i centrum. Att hjälmen är gjord i  plast gör inget och att det inte hittats hjälmar med horn från den tiden, det gör inte så mycket, det imponerar nog på vänner och grannar ändå.

Fritt foto av Dzianis Sukhavaran på Unsplash

En annan väg som många försöker använda är att spåra sitt vikingaursprung genom DNA-tester. De vanligaste av dessa tester går ju bara fem, sex eller i bästa fall tio generationer bak, och även inom de avstånden med en osäkerhet om hur kopplingar sker. Men vissa företag drar sig inte för att försöka peka ut ursprung långt tillbaka i tiden, även om underlaget är likhet mellan nu levande människor som visserligen har olika bakgrund men ingen bevislig koppling till de områden som anges. Så den vägen kan vi nog säga är stängd.

Genom att analysera den raka ”pappa-linjen” eller ”mamma-linjen”, med andra DNA-test så kan man komma ganska långt tillbaka i historien, visserligen inte på personnivå men det går att följa hur linjerna vandrat och hur de delats under många hundra år. På det sättet kanske man kan se om det finns vikingar långt tillbaka, det vore ju bra.

Men hur är det med vikingar, hur kan man se vilka som var och vilka som inte var. Det är inte lätt eftersom det inte var några speciella DNA-lika människor som reste ut. De var, på samma sätt som samhället i övrigt, en blandning från olika grupperingar som rörts sig och blandats under många tusen år. Vid utgrävningar av lämningar från den tiden så framgår det klart att det är ett tvärsnitt av befolkningen från den tiden som rest. Det finns ingen speciell DNA-gruppering som syns i lämningarna, som skulle peka på skillnader i samhället. Att dessutom är klart att de som reste som vikingar blandade sin tid med arbete hemma på gården med resor i olika väderstreck gör det än svårare att försöka hitta någon som helst ledtråd DNA-vägen.

Så slutsatsen är väl att vi får leva med vår bristande kunskap om vem som var viking och vem som inte var det. Det går knappast att föra in en viking i sitt släktträd och frågan är väl egentligen om det spelar så stor roll, det finns inte så mycket av deras arvsanlag kvar i oss så att det påverkar.

Men det är inte alltid så lätt att till sig, så vi kanske kan fortsätta med letandet och under tiden får de som så vill hänga upp sin vikingahjälm och slipa sitt svärd för att behålla kontakten med sin förmodade, eller ska vi säga önskedrömda förflutna.


Ha det bra, viking eller ej!

Fortsätt läs mer
  2122 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Barbro Stålheim
Jag vet inte om jag ska utgå ifrån att din blogg denna gång är ironisk eller om du vill ta död på en myt? I vilket fall som helst ... Läs mer
onsdag, 06 Maj 2020 19:25
Guest — Jerker Höijmand
I mitt träd finns både Sverkrar, Folkungar och en rad andra intressanta namn. Bakom dem blir beläggen allt suddigare, men där finn... Läs mer
onsdag, 06 Maj 2020 21:30
Sven-Ove Westberg
Det var en bra artikel publicerad i Släkthistoriskt forum 1/86 om vikingar, "Sex vikingatida släkter i Mälardalen" av Marit Åhlen.... Läs mer
torsdag, 07 Maj 2020 20:00
2122 Träffar
3 Kommentarer

Tillbaka till Djurgården....

Slktogrnan-011

För några veckor sedan släpade jag med er på Skansen i bloggen. Men faktum är ju, att inte bara Skansen utan hela Djurgården har en lång historia som nöjespark för Stockholms befolkning. Rik eller fattig, gammal eller ung; var du ledig, så tog du dig ut till Djurgården. Tidigare hette ön Valmundsön och var kunglig jaktmark. Redan då en sorts nöjespark. Sedan kom schweizerier, caféer och allehanda förlustelser. Man hade picknick under ekarna, eller tog en ridtur längs ridstigarna utmed vattnet. Vilket man ju faktiskt kan göra ännu idag. 

Djurgården är också utmärkt om man vill smyglyssna på jazz på Skeppsholmen, som jag gjorde för ett antal år sedan. Det var lite gråkulet den kvällen, men mycket trevligt, jag träffade fler smyglyssnare. Och det hördes ganska bra över vattnet. Jag minns att jag blev avbruten i lyssnandet av en man på cykel som med utländsk brytning frågade om detta var rätt väg till Mariatorget. Jag nödgades upplysa om att han tyvärr kommit lite utanför kartan... 

Gröna Lund hette på 1700-talet ett värdshus beläget i Djurgårdsstaden, ett ställe som Bellman både besökte och diktade om. Några av byggnaderna i området finns kvar än idag. Strax intill började 1883 anläggas en nöjespark som konkurrent till det på andra sidan Allmänna Gränd belägna Tivoli. Stället fick namn efter det gamla värdshuset, och resten är historia, som man säger. 

Gröna Lund, 'Grönan' med alla stockholmare... För egen del har jag väldigt svårt att hålla mig därifrån. Inte för berg-och-dalbanor eller andra gungande eller fallande åkattraktioner. Jag är åksjuk, och minns fortfarande mitt livs enda åktur i berg-och-dalbanan någon gång på 1970-talet. En gång och sedan aldrig mer. 

Men... alla skrik och skratt, slamret från berg-och-dalbanan, pangar och flooschar från skjutbanorna och kaststånden. Ringande klockor, röken från Spökhuset, blommorna som tävlar med åkattraktionerna i färgprakt. De spelande glödlamporna, lukten av popcorn och sockervadd.... Stället har atmosfär, helt enkelt. En fläkt från en annan tid, ett tidevarv då ingen hört talas om pokemon, dataspel eller ens TV. En tid med fjäderboor, halmhattar, långa pärlhalsband, positivhalare och hemlagade karameller. I Spanska Trappan som genomgången kallas, sitter det därtill svartvita foton på artister som besökt Grönan genom åren. 

År 1992 vann jag en oxfilé på Grönan. Då hade man något som kallades för Delikatesshjulet, tyvärr bortplockat sedan dess. Jag brukar anföra, att enda gången i mitt liv som jag betalat för oxfilé,  kostade den mig 6 kronor i inköp.... Fast egentligen var jag där för att höra Ray Charles, och fick låta oxfilén ligga kvar i ståndets kyl tills konserten var slut. 

Ute vid Blockhusudden brukar jag varje vår promenera uppför Sjötullsbacken och titta på vitsipporna. Tyvärr kom jag dit lite för tidigt i år, och sedan har coronaeländet lagt hinder i vägen.

En promenad Djurgården runt längs vattnet är en ganska oförglömlig upplevelse, som jag flera gånger tagit med mig gästande vänner på. Förutom naturupplevelsen, ligger det mängder med intressanta gamla hus längs vägen. Från tullstugor till grosshandlarvillor. En promenad genom flera århundraden. 

Delar av texten ovan har tidigare varit publicerade i mitt häfte 'Nöjeslif' (2008). 

Bilden: Gröna Lunds berg-och-dalbana underifrån en sommardag för några år sedan. Foto: författaren

 

Fortsätt läs mer
  486 Träffar
  0 Kommentarer
486 Träffar
0 Kommentarer

Johan och Eufrosyna Lundmark, Brännfors, Skellefteå

Johan Eufrosyna Lundmark retuscherad beskurenJohan och Eufrosyna Lundmark, Brännfors, Skellefteå samt en obekant piga i mitten. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Lundmark och hans hustru Maria Eufrosyna Nyström. Johan var född i "Rajmirbränne" 21 januari 1851, strax norr om Bjurvattnet, Skellefteå som ett av barnen i en stor syskonskara. Eufrosyna växte upp i Norrlångträsk, Skellefteå som yngst av tre syskon. Johan var dräng i Degerträsk och Finnliden inom Jörns socken och träffade under vistelsen där Eufrosyna som var piga i byn Melsträsk. De gifte sig på juldagen 1877. De bodde först som inhyses i Finnliden och senare i Degerträsk. 1887 köpte de ett hemman i Bjurström, Skellefteå och flyttade dit. 1892 sålde de hemmanet och flyttade till grannbyn Brännfors, cirka tre kilometer bort istället. De bosatte sig där.

1918 sålde de dock gården till Johans systerson Anders Marklund med familj. I samband med köpet skrevs ett så Anders MarklundAnders Marklund. Foto: Erl. Groth, Kiruna. Privat bildsamling. kallat födorådskontrakt, vilket innebar att Lundmarks hade rätt att bo kvar på gården så länge de levde . Marklunds bodde i köket och Lundmarks i kammaren. Senare byggde Anders upp en stuga i backen på gården där Lundmarks fick bo. Efter några år drabbades Eufrosyna av en hjärnblödning och blev sängliggande i sex år. Gubben Lundmark skötte om henne, det "dög" inte med någon annan. Ibland blev hon otålig men tröstade sig med att röka pipa. "Shandalupp" var röktobaken som hon använde, men det var nog ett mindre mirakel att hon inte fumlade med tändstickorna och brände upp hela huset samt sig själv.

Johan Lundmark var en ganska kortväxt, knubbig karl med skäggtopp på hakan, vilket ju även syns på fotot. Bland Marklunds barn kallades han för "farfar". De kom bra överens, han och barnen. Han tyckte om att diskutera bland annat politik och han tyckte inte om "socialista". Byns postställe låg hos Lundmarks och det gjorde att de hade besök i stort sett varje dag. Det innebar ju omväxling för den sängliggande Eufrosyna. "Farfar" (Johan Lundmark alltså), var byns "allt i allo". Han filade sågar och reparerade allt möjligt, till exempel läckande hinkar. Han var även byasmed och reparerade kördon med tillbehör. Vid ett tillfälle kom en Holmforsbo till honom med en klumpigt lagad skakel. (Holmfors är en grannby till Brännfors). "Farfar" var inte alls nöjd, fräste och sa att det enda en Holmforsbo "kånna he jer spiik" (kan göra, det är att spika). Johan Lundmark hade en rejäl snickarbänk i köket, på vintern fick den tjänstgöra som verkstad då han gjorde laggkärl. Ibland när man kom in var det stora drivor av hyvelspån, men han var noga med att städa upp efter sig. Arbetslönen var inte hög, 10 öre och uppåt för småjobb, dock har jag ingen aning om vad ett laggkärl kostade. I lillstugan där "farfars" bodde var det aldrig tapetserat. Det var så kallad Örvikspapp på väggarna som med tiden blev både smutsig och inrökt. Anders Marklund ville tapetsera och göra det snyggare men Lundmarks sa nej. Det såg dåligt ut efter att de hade dött.

1931-09-07 avled Eufrosyna i sviterna av sin hjärnblödning. Hon kom till världen 12 april 1852 och blev följaktligen 79 år gammal. Johan låg på lasarettet i Skellefteå för en sjukdom, men var hemma några veckor med ständig passning. Två av Anders Marklunds barn turades om att passa "farfar" hela nätterna. Det blev ett tungt jobb för de unga barnen så de tvingades be om hjälp. Alla ställde dock upp tills Johan somnade in, vilket han gjorde på sitt 82:a levnadsår, den 23 oktober 1933.

Fortsätt läs mer
  545 Träffar
  0 Kommentarer
545 Träffar
0 Kommentarer

Sök i Forskarkatalogen

Nya forskare i katalogen

Lerdala

Maj-Lis

Utloggad
Skoghall
Mölnlycke
Alvesta

Carina

Utloggad
Dalarna