Amerikasläkt på besök

I måndags träffade jag några Amerikasläktingar på besök i Sverige. Det var första gången vi sågs. Sådana träffar är numera inte så ovanliga, efter att vi som släktforskar på båda sidor om Atlanten hittar varandra och släktband kan återknytas.

Mina besökande släktingar är en femmänning till mina barn, Joan, och hennes båda döttrar. Vi är alltså egentligen ganska avlägset släkt men tack vare mycket kontakt så har vi ändå lärt känna varandra. Och deras nyfikenhet på det gamla hemlandet är stor.
De befann sig i Sverige en vecka och hann besöka både Stockholm, mig i Västerås och våra gemensamma hemtrakter i mellersta Halland. Inte hemtrakter förstås, utan platsen där vår gemensamma släkt höll till.
Joans mormors mormor Olena Beata Bengtsdotter och min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter var systrar, födda 1848 respektive 1852 i Okome socken i Halland. Olena Beata emigrerade med make och barn på 1880-talet, liksom storasystern Severina Christina och hennes familj. Lotta Maria och två andra äldre systrar stannade kvar i Sverige.
De båda utvandrade systrarna slog sig ner på den lilla gruvorten Morris Run i Pennsylvania. Olena Beata med make skaffade en gård och den finns fortfarande kvar i släkten. En hel del av deras efterlevande har stannat i trakten medan andra spritt sig över hela USA. I mitt släktträd idag har jag drygt hundra efterlevande till de båda utvandrade systrarna och sex av dessa har jag haft mailkontakt med på senare år. Och nu alltså äntligen fått träffa en av dem, och två av hennes barn.

Olena Beata Bengtsdotter som utvandrade till Amerika på 1880-talet, syster till min morfars mor. Till höger farmen hon och maken skaffade i Morris Run i Pennsylvania (Foto: Tyler Stark).

Till vänster den äldre systern Anna Lovisa Bengtsdotter som stannade kvar hemma på gården Nybonna i Okome. Gården fotograferade jag 2018. Till höger min morfars mor Lotta Maria Bengtsdotter.

Det blev så klart en hel del snack om släkthistorien med Joan och hennes båda döttrar. De känner till en hel del och är intresserade. Den svenska släkten är bara en mindre del av deras härkomst, även om flera av Olenas efterlevande gift sig med andra svenskamerikaner. Men över tid har den svenska kopplingen minskat.
Här i Västerås har ju ingen av oss någon släktkoppling, jag bara råkar bo här. Därför blev det också allmän historia för mina gäster under besöket här. Västerås är en av Sveriges äldsta städer, 1000-årsjubileet firades 1990. De äldsta spåren efter stadens befolkning är domkyrkan och husen där omkring.
Joan och döttrarna uppskattade besöket i domkyrkan, vars äldsta delar är från 1200-talet. Vi fikade på Malins Café som är i ett hus byggt 1630, då påbyggt ett äldre hus enligt skylten vid gavelhörnet. Amerikasläktingarna kände till kungen Erik XIV vars sarkofag finns vid koret i domkyrkan, och Gustav Vasa som vistades en hel del i Västerås på sin tid.

I onsdags var Amerikasläktingarna i Okome och fick möjlighet att besöka gården Nybonna där alla de fem systrarna växte upp och där systrarnas föräldrar Bengt Persson (1801-1880) och Gunnil Ivarsdotter (1809-1872) var bönder. I Okome blev de guidade av en annan femmänning och en av mina mostrar.
Det är verkligen roligt att ha den här kontakten. Trots att vi är så avlägset släkt så känns det ändå som att vi faktiskt är släkt. För dem blir det en koppling till ett gammalt hemland och för mig ett sätt att hitta dem som en gång försvann från vår släkt.
Emigranterna åkte aldrig hem på besök men ett par av deras barnbarn, kanske något barn, kom till Sverige under andra halvan av 1900-talet. Själv minns jag ett besök av ett amerikanskt kusinbarn till min morfar i början av 1960-talet.
Kontakten bibehölls mellan systrarna i många år och senare deras barn, min morfar och hans kusiner. Det minns jag från min uppväxt, att man talade om Amerikasläktingarna. Sedan föll kontakten bort tills vi idag har återupptagit den.
Några av mina amerikanska släktingar har jag hittat genom DNA-träffar och andra har gått via andra släktingar.

Så i måndags kväll stod vi där på Centralen i Västerås, kramar och hejdå och "We'll keep in touch" och jag vinkade när tåget rullade iväg mot Stockholm. Det blev en intensiv dag och även om jag var trött när jag kom hem kände jag ändå att jag fyllts på med ny energi efter detta härliga möte.

Med åren blev det många brev mellan emigranternas efterlevande och släkten hemma i Sverige.

I några av Amerikabreven från mitten av 1900-talet finns fotografier, föredömligt beskrivna på baksidan.