Rötterbloggen

Åsikter som uttrycks i Rötterbloggen är skribentens egna och motsvarar inte nödvändigtvis Rötters eller Sveriges Släktforskarförbunds. Har du synpunkter pä innehållet finns möjligheten att lämna en kommentar nedan. Vi påminner om att hålla en god ton.

Vad säger den

Det diskuteras olika aspekter på gravstenar, deras betydelse och hur de hanteras, ganska ofta. Det tycks finnas många olika åsikter och det är kanske inte så konstigt när vi har olika aspekter på frågan och att den samtidigt har känslomässiga kopplingar.  Att vi bryr oss om mer om de som står oss närma är naturligt, men det finns också andra delar som vi inte ser på samma sätt på.

Jag vill ha en gravsten för min anhörig så jag har någonstans att gå och minnas, en punkt som ger mig en koppling till personen, säger en del. Andra säger samma sak om ett kort, som kanske står på spiselkransen eller i bokhyllan. Eller som en vän berättade för mig, jag har kvar pappas stol, som vi satt i när han läste sagor för mig. Där sitter jag ibland och kommer ihåg och känner hans närvaro så stark.

Det finns inget som säger mig vilket som är mer eller mindre rätt, alla är vi olika och det gäller att bejaka det som ger den som är berörd mest. Ibland blir jag dock lite fundersam när talas om betydelsen av gravstenen. Den sägs vara viktig för att kunna visa vår utveckling, som människor och samhälle, den bär på ett arv som då explicit sägs inte annat kan göra. Men jag vet inte hur jag ska tolka det, ibland blir det nästan hårda ord, och politik vävs in, inte minst när det gäller kyrkogårdar och deras skötsel

Författarens foto

Jag var häromdagen i Mariestad, på Östra begravningsplatsen, en mycket finns plats med små avgränsade kvarter där det verkligen rådde lugn och ro. Som gjort för att stanna upp och minnas. I kvarter Z hittade jag en grav, med några begravda. Jag har sett graven för länge sedan, och den såg inte riktigt likadan ut, nya namn har tillkommit. Att jag inte sett den på länge, innebär det att jag slutat minnas de som begravts där? Knappast, det finns så mycket annat som påminner mig om dem.


Jag fortsatte till Falköping, till S:t Olofs kyrkogård. Där fick jag tillfälle att på samma sätt som i Mariestad minnas några som stått mig nära. Det var så rogivande, stilla och rent av avslappnande att sitta på en bänk och bara minnas. Här finns ingen sten, inget som direkt säger vems kvarlevor som finns där, det är ”bara” en minneslund, utomordentligt vacker. Minns jag sämre för att det inte finns någon sten, tror knappast det.

Nu låter det kanske som jag bara tittar på kyrkogårdar, när jag säger att nästa anhalt var Husaby kyrkogård. Husaby, känd för källan där Olof Skötkonung sägs ha döpts och där det finns en spännande biskopskyrka. Att det sedan gjordes en kontroll av två mycket gamla gravar förra året gör det inte sämre, även om de nu är återställda. Men vi väntar på spännande DNA-tester på de som fanns där. Men det är en annan historia. Men det som slog oss när vi gick runt kyrkan var den lilla markering som fanns vid många stenar. En liten bricka med text, återlämnad grav stod det på många, och på andra stod det återtagen grav. Det var slående hur stor andel som hade markeringen. Vill man inte behålla minnesplatserna, det är en fråga som också kommer in i diskussionen om gravstenar.

Nu blev det inga fler kyrkogårdar besökta den här gången, men jag upplever att på de två första ställen som jag har egna kopplingar till så var det samma känslor som mötte mig, samma reaktioner vare sig det fanns en sten eller inte. Det var en plats att minnas på, för mig, men vad det säger andra vet jag inte.

Ska nog berätta lite mer om de jag minns, på stenen i Mariestad står min morfars och mormors namn, och min morbrors och ingifta mosters. Min morbror har jag förresten att tacka för min morfars Y-DNA som gjort att jag kunnat säkerställa den manslinjen tillbaka några hundra år. Inte för att det påverkar mitt minne av dem, mer bara som en observation. Minneslunden, där finns mina föräldrar, och det finns en speciell historia runt den placeringen. Min mamma ville att det skulle bra om vi barn slapp ansvaret för sten och skötsel, speciellt som ingen av oss bor i trakten. Nu fanns det redan en sten vid min pappas viloplats, men trots stort motstånd från alla möjliga byråkrater lyckades hon övertala förvaltningen om en flytt av urnan till minneslunden efter att den i 25 år haft sin egen plats. Att hon sedan själv ville vila där var ju uppenbart, så någonstans där finns de, de som jag minns på bänken i minneslunden.

×
Håll dig informerad

När du prenumererar på Rötterbloggen kommer vi att skicka dig ett e-post när ett nytt blogg-inlägg kommit så att du inte missar något.

I Fogelströms fotspår
Från Tullbom till amb...
 

Kommentarer 1

Eva Johansson den fredag, 05 juli 2024 12:02

Du funderar kring att så många gravar återgått till kyrkogårdsförvaltningarna. En orsak till det är säkert kostnaden för skötseln, som kan bli en hel del för den som vill behålla den anhöriges grav långt fram i tiden och inte kan ordna det själv. Är man ensam eller bara få efterlevande kan det ju bli ganska stor summa. För mina föräldrars grav har vi fyra syskon delat på kostnaden för många år framåt och sedan får vara barn bestämma hur de vill göra. Ingen av oss syskon bor i närheten så vi måste köpa skötseln om vi vill att graven ska vara fin. Och det vill vi.
För min farmors och farfars grav har vi 20 kusiner gått samman, sedan den siste i vår föräldrageneration gick bort för ett par år sedan. De kusiner som vill har bidragit med en summa och jag som släktforskar och kanske värdesätter detta mer har lagt till på slutet för att graven ska få finnas kvar i flera år till. Farmor och farfar dog för så många år sedan att gravrätten gått ut för länge sedan om vi inte bestämt oss för att behålla den.
För min mormor och morfars grav finns en gravfond i släkten dit pengar avsatts för skötseln långt fram i tiden.
Detta kan man alltså lösa på flera sätt, men att gå samman är ett bra sätt. Alla efterlevande måste inte betala lika mycket, man kan bidra efter förmåga och intresse.

Du funderar kring att så många gravar återgått till kyrkogårdsförvaltningarna. En orsak till det är säkert kostnaden för skötseln, som kan bli en hel del för den som vill behålla den anhöriges grav långt fram i tiden och inte kan ordna det själv. Är man ensam eller bara få efterlevande kan det ju bli ganska stor summa. För mina föräldrars grav har vi fyra syskon delat på kostnaden för många år framåt och sedan får vara barn bestämma hur de vill göra. Ingen av oss syskon bor i närheten så vi måste köpa skötseln om vi vill att graven ska vara fin. Och det vill vi. För min farmors och farfars grav har vi 20 kusiner gått samman, sedan den siste i vår föräldrageneration gick bort för ett par år sedan. De kusiner som vill har bidragit med en summa och jag som släktforskar och kanske värdesätter detta mer har lagt till på slutet för att graven ska få finnas kvar i flera år till. Farmor och farfar dog för så många år sedan att gravrätten gått ut för länge sedan om vi inte bestämt oss för att behålla den. För min mormor och morfars grav finns en gravfond i släkten dit pengar avsatts för skötseln långt fram i tiden. Detta kan man alltså lösa på flera sätt, men att gå samman är ett bra sätt. Alla efterlevande måste inte betala lika mycket, man kan bidra efter förmåga och intresse.
Redan registrerad? Logga in här
Gäst
19 juli 2024

Captcha bild

Bloggare

Eva Johansson
503 inlägg
Mats Ahlgren
315 inlägg
Ted Rosvall
265 inlägg
Helena Nordbäck
243 inlägg
Anton Rosendahl
241 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Gästbloggare
31 inlägg
Stefan Simander
1 inlägg

Annonser